Det kalla krigets bipolära värld var

Transkript

1 Strategi för svenskt försvar TIDSKRIFT Debatt av generalmajor Bengt Lönnbom Det kalla krigets bipolära värld var förhållandevis lättöverskådlig och förutsägbar ur säkerhetspolitisk och försvarspolitisk synvinkel. Spelet mellan de båda blocken och de två supermakterna fann efter en tid sina regler. Även världen utanför blocken hade ett begränsat utrymme för äventyrligheter. Över det hela svävade visserligen hotet om den mänskliga civilisationens förintelse genom ett stort kärnvapenkrig, men med tiden uppfattades risken vara liten att ett sådant skulle startas avsiktligt. Båda sidor vidtog dessutom omfattande åtgärder för att hindra att det skulle utlösas av våda. För små aktörer utanför blocken fanns emellertid en annan risk, nämligen att något av blocken skulle försöka förbättra sin militärgeografiska position på ett eller annat sätt. I norra Europa hade det alliansfria Sverige ett läge mellan blocken, som kunde tänkas locka framförallt Sovjetunionen att söka utnyttja. Förhandlingsvägen var rimligtvis stängd. Mot denna bakgrund och med utgångspunkt i alliansfriheten satsade Sveriges regering och riksdag på ett svenskt militärt försvar av sådan kvalitet och kvantitet att det skulle kosta mer än det smakade att anfalla oss. Det militärstrategiska målet var att hela landet skulle försvaras. Vårt motstånd skulle så långt möjligt börja redan utanför landets gränser. Om anfallet skedde över havet och genom luften skulle de praktiska svårigheter angriparen bedömdes ha att etablera brohuvuden utnyttjas maximalt. Även vid anfall mot oss över landgränsen skulle vårt motstånd börja tidigt och ske med kraft. Om angriparen bröt igenom de första försvarslinjerna skulle motståndet fortsätta som ett segt uppehållande försvar över ytan varvid full nytta skulle dras av vår militärgeografi. Personal- och kompetensförsörjningen säkerställdes genom att den allmänna värnplikten behölls och de värnpliktigas utbildning förbättrades samt genom att officersrekryteringen skedde med betydande kvalitetskrav som grund. Mobiliseringssystemet vidareutvecklades. Beredskapssteg infördes för att vid behov höja försvarsförmågan redan före en allmän mobilisering. Materielförsörjningen kom att i stor ut- 71

2 sträckning grundas på inhemsk försvarsindustri, även om en del anskaffning skedde utomlands. Den höga kompetensen hos den inhemska industrin och det nära samarbete som efterhand utvecklades mellan beställarna och denna gjorde att många materielobjekt och materielsystem var likvärdiga med och ibland både billigare och bättre än motsvarande utländska lösningar. Därtill kom de gynnsamma effekter av modellen som följde för sysselsättning och allmän industrikompetens i landet. En viktig tanke som utvecklades till en realitet under perioden var att det militära försvaret av territoriet inte kan föras isolerat utan måste ske i samverkan med den civila delen av samhället. Under begreppet totalförsvar planerades och övades sådan samverkan på såväl central, regional som lokal nivå. Till beskrivningen ovan måste dock läggas att det svenska militära försvaret halkade efter utvecklingen utomlands, allteftersom tiden gick. Ett skäl till detta låg i den snabba tekniska utvecklingen och stormakternas inte minst de två supermakternas iver att tillvarata den i militära sammanhang. Ett annat och minst lika viktigt skäl var den successiva urholkningen av köpkraft som följde av den svenska försvarsramen. Delar av materielanskaffningen och framförallt den viktiga utbildnings- och övningsverksamheten blev lidande av detta. Världen idag Idag är den bipolära världen ett minne blott. Den kvarvarande supermakten USA är överlägsen övriga världen framförallt i militärt avseende. Samtidigt är det inte bara möjligt utan sannolikt att skillnaden på det området kommer att minska med tiden, i takt med att stater som Kina, Indien och kanske Ryssland får fart på sina ekonomier. Den pågående globaliseringen inom ekonomi-, handels- och industrisektorerna förefaller därtill gynna en ekonomisk utjämning mellan å ena sidan USA och västvärlden i övrigt och å den andra inte minst ovannämnda stater. Globaliseringen och dess gynnsamma effekter sätter dock inte in överallt samtidigt. Många stater i Afrika, Sydamerika, Centralasien och delvis också i Mellanöstern kommer ha svårt att hinna ifatt. Redan av det skälet kommer grogrunden för säkerhetspolitiska spänningar i världen att finnas kvar i betydande omfattning, liksom risken för att personer och grupper försöker att ändra på sakernas tillstånd med militanta medel. Det finns också andra hot. Konkurrensen om energiråvaror framförallt olja och naturgas ökar som följd av att industri, transportsektor och allmän välfärd ökar i de nya industriländerna. Detta sker samtidigt som tidshorisonten när olja och gas blir en klar bristvara snarare ligger ett antal decennier än sekel bort. Redan idag finns tecken på att världen börjar positionera sig i ärendet. En del av USA:s ageranden i Mellanöstern, Sydamerika och Centralasien kan ha sin grund i att man vill säkra oljeoch gastillgångar för egen räkning. Kina upprättar långsiktiga avtal med oljeproducerande länder i bland annat Mellanöstern, 72

3 Afrika och Sydamerika. Ryssland åternationaliserar stora delar av sina inhemska olje- och gastillgångar. Staters tillräckliga tillgång till energiråvaror eller inte utgör en framtida säkerhetspolitisk spänningsfaktor i världen. Den pågående klimatförändringen i världen är en annan orosfaktor. Orsaken till uppvärmningen tvistar sakkunskapen om, men det är inget tvivel om att uppvärmningen i sig är en realitet. Naturvetarna försöker analysera konsekvenserna av så och så många graders ökning av medeltemperaturen i världen. Resultaten är naturligtvis ännu osäkra, men inget av de alternativa scenarierna pekar på försumbara konsekvenser. Flera scenarier inte alltför högt upp på temperaturskalan innehåller drastiska konsekvenser med sannolikt betydande säkerhetspolitiska återverkningar. Andra orosfaktorer ligger i regional överbefolkning med tillhörande försörjningsproblem, i miljöförstöring med bland annat brist på rent vatten som följd, i stora sjukdomsepidemier, i form av stater där statsmakten bryter samman och inbördes rivaliserande krafter tar över, i religiös fanatism, i lokala och regionala etniska m m motsättningar, i brutala diktaturregimer etc. I dessa och åtskilliga fler exempel ligger säkerhetsmässiga återverkningar med global eller åtminstone regional räckvidd. Mellan alla de ovan uppräknade eller antydda riskfaktorerna finns det kopplingar som innebär att det är långtifrån enkelt att skapa en överblick över och insikt i sammanhangen. En liten eller till synes liten förändring eller händelse inom ett geografiskt eller funktionellt område kan medföra stora förändringar inom andra områden. De sekundäreffekter som uppstår behöver inte hänga ihop tidsmässigt med den utlösande faktorn. Kort sagt världen kommer även i fortsättningen att vara en minst lika komplex och dynamisk plats som den varit i ett historiskt perspektiv. Den eller de som till äventyrs menar sig kunna beskriva utvecklingen på mer än den nära sikten förtjänar föga tilltro. Säkerhets- och försvarspolitik Det är svårt att med säkerhet uttala sig om hur västvärldens politiska ledningar ställer sig till den komplexitet och dynamik som beskrivs i avsnittet ovan. Resonemang och ställningstaganden i dessa helhetstermer redovisas sällan utåt. När den typen av information ändå förekommer, emanerar den främst från kretsar utanför de politiska etablissemangen. Det verkar dock som om attackerna mot World Trade Center och tunnelbanorna i Madrid och London har bestämt var det officiella fokus skall läggas, åtminstone tillsvidare och åtminstone i väst, nämligen på internationell terrorism och de så kallade skurkstater som eventuellt stödjer densamma. Så verkar det, men det kan mycket väl vara ett yttre sken. Det är ingen långsökt tanke att det bakom utanverken pågår djupa och noggranna överväganden i helhetstermer både i Europa och på andra sidan Atlanten. Därmed inte sagt att slutsatserna blir desamma i USA och EU eller för den 73

4 delen i skilda EU-länder. Det är heller inte givet att vad som tänks och beslutas till alla delar når offentligheten. Bilden blir inte klarare när de ännu mera dolda säkerhetspolitiska dagordningarna i länder som Kina, Indien, Ryssland med flera inflytelserika stater skall adderas till den. I Sverige synes emellertid den grundläggande säkerhetspolitiska tanken i dag vara begränsad till att genom tidiga militära insatser utanför landets gränser även långt utanför bidra till att avvärja eller minska de hot mot Sveriges inklusive Europas säkerhet som kan uppstå. Åtgärder för att åstadkomma denna förmåga prioriteras. I princip är det fråga om samma tanke som styr vår biståndspolitik. Insatsen skall ske där det finns ett behov. Skillnaden är att militära insatser måste ske med stor respekt för hur de kan uppfattas i främmande kulturer, t ex sådana som inte alltid har goda erfarenheter av tidigare europeisk militär maktutövning. Insatserna skall kunna ske i samverkan med enheter från andra länder. Sett i förhållande till den nya säkerhetspolitiken är detta en förståelig inriktning. På den negativa sidan ligger att den kan bli starkt kostnadsdrivande. Övriga i riksdagsbeslut angivna uppgifter för det militära försvaret synes ha lägre prioritet på politisk nivå. Särskilt nertonade verkar kraven på förmåga att försvara det egna territoriet vara. De kommer i skymundan på ett sätt som är klart oroande, med tanke på all den osäkerhet som ligger i utvecklingen framöver. Sammantaget är det således fråga om en annorlunda, mycket mera aktiv säkerhetspolitik än tidigare. Försvarsmaktens främsta uppgift skall vara att utgöra ett instrument i denna politik. Ett bekymmer i sammanhanget är att omsvängningen gått så snabbt och med så begränsad diskussion. Den bakomliggande säkerhetspolitiska analysen övertygar inte, eftersom den är både för snäv och för kortsiktig. Det förefaller som om ärendet drivits av en till antalet begränsad grupp människor under stark påverkan av den första generationen tankegods som följde på terrorinsatserna den 11 september. Bristen på en försvarspolitisk diskussion i Sverige värd namnet är påtaglig. För en småstat som Sverige ligger den största faran i den nya inriktningen i att vi kan bli en marionett som dras med i insatser som är tvivelaktiga ur etiska, politiska, militära, ekonomiska med flera synvinklar. Därför är det viktigt att det ställs höga krav på analyserna inför de insatser som kan bli aktuella. Det är inte bara militär planering det är fråga om. Det gäller att ta breda strategiska grepp på förutsättningarna för en insats, det politiska målet för den, de civila och militära medlen och metoderna för att nå målet samt de risker och möjligheter som kan knytas till insatsen. Arbetet torde i de allra flesta fall genomföras i något utländskt forum, men det måste finnas kompetens från Sverige närvarande som kan positivt bidra i arbetet, vid behov konstruktivt kritisera det och i sista hand föreslå vår statsledning att ta avstånd från det. 74

5 En annan inte oväsentlig fara ligger i att Sverige av egen ambition eller som följd av press utifrån lägger så stora personella och ekonomiska resurser på utlandsinsatserna att de kommer att sluka hela försvarsanslaget. Vi måste bevaka att det ständigt är tillräckligt mycket resurser tillgängliga för att försvara det egna territoriet mot terrorinsatser, militära provokationer och begränsade väpnade insatser. Inför en osäker framtid gäller det också att i nutid skapa kunskaper och förutsättningar för att vid behov tillräckligt snabbt kunna bygga upp ett försvar mot ett större väpnat angrepp. Internationella insatser några grundläggande aspekter Under förutsättning att statsmakten även framgent agerar med omdöme torde huvuddelen av de internationella insatser som kommer att genomföras av svenska militära enheter bli av samma karaktär som hittills, d v s militärt stöd till humanitära aktioner, fredsbevarande missioner och någon gång då och då inte alltför storskaliga fredsframtvingande insatser. Därtill kommer ett antal observatörsuppdrag av olika slag. Från politiskt håll har emellertid ingen tydligt gräns uppåt angivits. I dagsläget måste därför den militära ledningen även planera in svensk förmåga att delta i storskaliga internationella insatser, t ex mot så kallade skurkstater. Därmed pressas kostnadsnivån upp på ett markant sätt. En balanserande faktor kan bli att utrymmet för denna typ av aktioner minskar i takt med framväxten av nya stater med stormakts- och kanske även supermaktsambitioner. De aktörer i Väst som ändå framhärdar militärt i ett sådant läge kan då i ännu högre grad än idag råka skapa fler och värre säkerhetspolitiska problem än de löser. Vår statsmakt måste vara beredd att låta analysera frågeställningar av den arten mycket noggrant. Dessutom bör våra politiker besinna att Sverige inte är någon stormakt med de ekonomiska och personella resurser en sådan har. Redan av det skälet bör en tydlig gräns uppåt dras för Sveriges ambitioner att delta i internationella militära insatser. Svenska militära förband har genom åren genomfört sina internationella uppdrag på ett i stort sett föredömligt sätt från både militär och etisk synpunkt. Det är något som måste kunna sägas även framöver. Etiska och moraliska bakslag av den typ som främst amerikanska och brittiska förband stått för i Irak och vissa FN-förband åstadkommit i Afrika måste svenska förband till varje pris undvika. Rätt urval och utbildning är nyckelord. Den framtida personalförsörjningsmodell som Högkvarteret idag överväger för det militära försvarets räkning kan komma att medföra problem i sammanhanget. Antalet personer som skall uttas för utlandstjänst ökar jämfört med idag, samtidigt som rekryteringsbasen synes komma att minska. Risken ökar att personer med tvivelaktiga värderingar och även i övrigt begränsad lämplighet slinker igenom i urvalsprocessen. Denna mjuka faktor måste beaktas noga i de beräkningar och 75

6 överväganden som görs i ärendet. En annan aspekt är att det sällan kan eller får vara så att den militära insatsen är det enda som sker. Det är inte ofta komplexa problem kan bemästras med enkla lösningar. Innan en militär insats övervägs bör den om situationen så medger ha föregåtts av seriösa försök att med politiska, ideologiska, ekonomiska med flera medel söka komma tillrätta med problemet. Om en militär insats ändå måste gå i täten är det nödvändigt att den tidigt helst så nära samtidigt som möjligt följs av relevanta civila insatser för att reparera eventuella skador på infrastruktur m m i det berörda området, säkra försörjning och sjukvård och framförallt söka undanröja de bakomliggande orsakerna till den aktuella konflikten. I annat fall kan behovet av militär närvaro dra ut hur länge som helst i tiden, med enorma kostnader och betydande risk för slitningar mellan insatt militär och det berörda civila samhället som följd. Detta är ett problemområde som vår regering måste bevaka noga i det internationella samarbete som föregår en insats. I merparten av de militära internationella uppgifter som blir aktuella befinner sig motståndaren/motparten på låg eller måttligt avancerad nivå ur teknisk och militär synvinkel. Han kan uppträda i form av reguljära militära förband eller i form av gerilla på landsbygd eller i tätorter. Våra förband skall organiseras, utrustas och utbildas för att kunna möta och bemästra ett sådant spektrum. De skall emellertid också kunna skydda det samhälle med invånare, som de ansvarar för. Det är således främst fråga om personalstarka markförband av den typ som dagens svenska mekaniserade bataljoner representerar. Kravet att kunna hantera gerilla utgör dock ett tillägg och ett mycket krävande sådant till vår traditionella militära utbildning. Huvuddelen av materielen i dagens svenska markstridsförband torde fungera väl, dock gärna kompletterad med utrustning som gör det möjligt att kontrollera upplopp m m utan risk för att döda eller allvarligt skada deltagarna i dessa. Vidare skall materiel liksom förbandens utbildning vara anpassad för att medge en god samverkan med andra nationers enheter i samma insats. Viktigt är att vår logistikfunktion klarar att vidmakthålla förbandens insatser, även om de skulle behöva ske på intensiv nivå under lång tid. De insatta markförbanden kompletteras vid behov med understöd i form av förband och system ur övriga försvarsgrenar. När nya system, t ex olika UAV(Unmanned Aerial Vehicles)-system utvecklas, kan även sådana ingå i eller understödja förbanden. Huvuddragen i den kravbild som beskrivits ovan torde med stor sannolikhet stå sig över lång tid. Det rör sig främst om att skydda den berörda civilbefolkningen mot övergrepp från en upprorsmakares eller ordningsstörande parts sida men att inte bruka mer vapenmakt mot denne än vad som behövs för att lösa uppgiften. Det får således inte vara fråga om att från vår och/eller samverkande parts sida ta tillfället i akt att trappa upp insatserna för att t ex prova ut nya vapen och nya militära 76

7 metoder. Den styrande termen måste vara Bistånd och inte Bekämpa. Det finns mot denna bakgrund anledning att fundera på lämpligheten i parollen att våra internationella militära insatser ytterst syftar till att utgöra ett framskjutet försvar av Sveriges och EU:s säkerhet. Tanken som sådan behöver rätt tolkad inte vara fel. Det finns emellertid en risk att den mer eller mindre omedvetet styr planering och genomförande i en onödigt militariserande riktning. Det kan vara på sin plats med en nyansering av parollen. Mellan förbanden för internationella insatser och de som skall utformas för att kunna försvara vårt eget territorium om år är det stor skillnad i kravställningen. Vad de senare kraven innebär behandlas i nästa avsnitt under rubriken Storskaliga hot. Försvar av svenskt territorium mot väpnat angrepp Småskaliga hot Det i tiden mest närliggande hotet mot svenskt territorium utgörs av terrorinsatser av samma art som drabbat flera västländer. De kan i ena änden av spektret av tänkbara förklaringar vara enskilda galningars verk. I andra änden av samma spektrum finns att de kan vara del i en politiskt, ideologiskt eller religiöst grundad offensiv mot Väst. Det strategiska målet för en sådan kan vara att allvarligt störa Västs politiska och ekonomiska stabilitet och därmed rycka undan grunden för en fortsatt västlig dominans i världen och på det sättet skapa utrymme för storskaliga maktpolitiska omdaningar. Inom ramen för ett sådant övergripande mål kan terrorinsatser även ske eller sägas ske som hämnd för verkliga eller förmenta oförrätter från Västs sida i nutid eller tidigare. Militära internationella insatser från Västs sida kan i det sammanhanget tas som motiv för terrorn särskilt om Västs insatser är dåligt planerade och/eller illa genomförda. De metoder som hittills dominerat terrorbilden har varit insatser som i allt väsentligt drabbat oskyldiga civila. På kort sikt har de varit effektiva genom den skräck och förvirring de har orsakat. Även på lite längre sikt kan de ha betydelse från förövarnas synpunkt genom att de styr mycket av Västs resurser till försvar mot denna typ av insatser. Däremot är det mycket osäkert om terror är det medel som bär mot ett långsiktigt strategiskt mål av den art som nämns ovan. Därför kan målvalet efterhand komma att alltmer övergå till objekt och funktioner som har direkt betydelse för de drabbade samhällenas industriella, finansiella, försörjningsmässiga med flera funktioner. Medlen kan vara elektroniska och bestå i störande eller förstörande påverkan på viktiga IT-system inom t ex finans-, industri-, energi- och samfärdselsektorerna. De kan också inriktas mot fysisk förstöring av de mål som väljs ut. Det är viktigt att vi i Sverige observerar båda dessa risker och skapar medel och metoder för att motverka dem. De rena terrorinsatserna av den typ som drabbat New York, Madrid och 77

8 London brukar ses som en sak för främst underrättelsetjänster, polisorganisationer och räddningstjänster att hantera. Det är antagligen en riktig utgångspunkt, sett ur kvalitativ synvinkel. Det kan dock visa sig vara angeläget med en möjlighet att snabbt uppbåda en kvantitativ förstärkning för bevakning m m. I det sammanhanget kan tillgång till lämpligt utbildad värnpliktig personal med erforderligt befäl visa sig vara ändamålsenlig. Vid insatser som inriktar sig på fysisk förstöring av viktiga objekt och funktioner i samhället har underrättelsetjänst, polis och räddningstjänst fortfarande en viktig roll. Men beroende på mångfalden av tänkbara mål spridda över hela landet måste polis och räddningstjänst oundgängligen kompletteras med militär personal för bevakning och försvar. Denna personal kan finnas i ett hemvärn eller en hemvärnsliknande organisation i vilken korttidsutbildad värnpliktig personal utgör flertalet. Denna lösning fungerar dock inte om terroristerna sätter in fjärrbekämpningsmedel i form av kryssningsrobotar eller taktiska ballistiska robotar typ Scud. Det torde inte vara omöjligt för dem att på ett eller annat sätt komma över ett begränsat antal sådana vapen. Denna form av asymmetriskt hot börjar uppmärksammas alltmer i Väst. Vapnen kan avfyras från provisoriska avfyringsplatser på land eller från vanliga handelsfartyg till sjöss. Detta gäller för både kryssningsrobotar och taktiska ballistiska robotar. Ett annat tänkbart vapen för terrorister är sjöminor. Med insats av sådana även i begränsad skala kan våra viktigaste export/importhamnar blockeras under avsevärd tid. På vår militära sida behövs således kapaciteter för att övervaka omgivande luftrum och hav samt resurser för att vid behov ingripa mot fientliga eller misstänkta rörelser där. I lägen då det bedöms finnas risk för terrorinsatser mot oss ställs därför höga krav även på våra luftförsvars- och marina resurser samt på deras beredskap. I mycket men inte i allt är det fråga om samma krav som vid storskaliga hot. Saken utvecklas närmare under den rubriken nedan. Vi måste kunna gardera alla ovannämnda till omfånget ofta småskaliga men till sin potentiella verkan mycket allvarliga hot. I annat fall lär det inte hjälpa hur mycket försvarssamarbete vi än deltar i eller hur stora militära utlandsinsatser vi än gör. Tilläggas kan att hoten inte är knutna bara till vad vi kallar terrorister. Bakom dem kan också ligga kriminella organisationer eller andra som kan se sina intressen främjas av svenska eftergifter. Deras militära resurser må vara kvantitativt begränsade men torde vara av hög kvalitet när det gäller utbildning och utrustning. I världen idag lär det dessutom finnas militära resurser att hyra för den som betalar bra. Det som fungerar mot terrorister torde dock fungera också mot sådana andra aktörer. Storskaliga hot Den dominerande uppfattningen idag i 78

9 Sverige och i många, men inte alla, länder i EU är att ett militärt angrepp mot Europa eller någon del av det inte är sannolikt vare sig idag eller under överskådlig framtid. För Europas del anses hotet vara begränsat till dels aktioner utförda av terrorgrupper eller den organiserade brottsligheten, dels lokala väpnade konflikter. Denna uppfattning är förståelig, både mot bakgrund av den enastående scenförändring som skedde när det kalla kriget upphörde i och med Sovjetunionens upplösning och med tanke på hur terrorgrupper verkat under senare tid. Men samtidigt har den ett starkt drag av önsketänkande över sig. Världen idag är minst lika komplex och dynamisk som i alla de tidigare fall i historien då hopp om evig fred snabbt kommit på skam. En eventuell svensk anslutning till NATO skulle formellt utgöra en gardering inför den ovissa framtiden. Ungefär samma gardering skulle antagligen följa av en ordentlig förstärkning av EU:s militära förmåga. Men en anslutning till NATO respektive ett svenskt bidrag till en utökad militär förmåga i EU är inte gratis. I båda fallen skulle Sverige avkrävas en ordentlig tribut till den samlade militära förmågan. Detta bidrag skulle komma att präglas av den militära strategi med tillhörande doktriner m m som NATO respektive EU utformar. Det är emellertid inte givet att denna strategi är den bästa för att försvara Sverige. En militär allians innehåller också ett mått av osäkerhet. För det första kan hjälpen utebli, därför att det storskaliga politiska läget är sådant att det är oförmånligt eller ointressant för de tongivande parterna i alliansen att låta den ingripa. För det andra kan hjälpen komma för sent i förhållande till den kraft och snabbhet en framtida angripare kan utveckla. Tillsammans utgör ovannämnda faktorer en grund för att noga pröva utformningen av Sveriges militära försvar i uppgiften försvar mot väpnat angrepp mot landet. Det kan inte uteslutas att svenska medborgare även framdeles ser en poäng i att försvaret är så starkt att det kostar mer än det smakar för en angripare att anfalla oss. En seriös och förutsättningslös debatt kring kärnfrågorna i ärendet skulle mycket väl kunna tänkas leda dithän. En minimiambition från vår sida måste dock vara att ett angrepp inte får leda till ett snabbt fullbordat faktum i omvärldens ögon. Vi skall kunna engagera en angripare tillräckligt länge för att den politiska processen i den militära allians, som vi eventuellt tillhör, skall hinna verka färdigt och utlösa den hjälp som förutsätts. Även om vi skulle stå utanför militära allianser måste vi kunna hålla emot ett bra tag och gärna längre än i alliansfallet. En potentiell angripares kalkyler före ett eventuellt angrepp bör ge om inte likvärdiga så dock inte starkt olika resultat i båda fallen. Kraven ovan betyder inte att Försvarsmakten behöver kunna mobilisera samma styrka som under det kalla kriget. Men den skall således i grunden ha en sådan omfattning, utbildning, utrustning och beredskap att en angripare måste avföra möjligheten att med en begränsad styrkeinsats snabbt få kontroll över landet. Om vi ingår i en 79

10 militär allians skall Försvarsmakten dessutom kunna stå emot ett angrepp under tillräckligt lång tid för att alliansen skall hinna ingripa. Dessa två kriterier skulle kunna ses som den grundläggande strategiska delen av en svensk försvarspolitisk målsättning. Står vi utanför militära allianser behöver Försvarsmakten vara starkare. Det är dock knappast möjligt att vi på egen hand helt kan kompensera för det stöd som en väl fungerande allians kan ge. Vad vi som bäst kan uppnå är att förlänga tiden innan vi måste ge upp. Under tiden kanske en utländsk militär organisation kommer till vår hjälp, trots att vi inte ingår i den. Det försvarspolitiska målet skall omsättas till en militär strategi. Denna i sin tur ligger till grund för krigsorganisationens utformning, sätt att verka och beredskap. Den har också ett inflytande på grundorganisationens utformning och lokalisering samt dess verksamheter för att personalförsörja, utbilda, utrusta och i alla övriga avseenden säkerställa krigsorganisationen och dess behov. Den militära strategin påverkas således starkt av det försvarspolitiska målet. Den påverkas självklart också av den miljö den skall utövas i. Miljön bestäms i stor utsträckning av motståndaren, hans förmågor och sätt att uppträda men även av terrängen i vid bemärkelse och infrastrukturen i stridsområdet. Vår strategi skall genomsyra våra operationer och vår taktik. Det går idag inte att i stor detalj som under det kalla kriget definiera motståndaren och hans inverkan på stridsrumsmiljön och på den grunden söka optimera vår militära strategi och vad därtill hör. Dels är hotbilden inte lika entydig som då. Dels är den militärtekniska och militära utvecklingen mycket snabbare idag än tidigare. I stället för att optimera gäller det att söka finna en lösning som har en rimlig chans att göra sig gällande i ett framtida stridsrum och samtidigt håller dörrar öppna för förändringar och vidareutveckling i den takt som krävs. Mycket av dagens tankar kring krigföring fokuserar den militärtekniska utvecklingen och dess betydelse. Några av de viktigaste aspekterna i en tillämpning av den vid anfall mot oss är följande: Fjärrbekämpningsmedel, t ex kryssningsrobotar, med konventionell stridsdel eller stridsdel för massförstörelse har nått hög precision och har räckvidder på 100 mil eller mer. Deras navigeringssystem är oberoende av väder- och ljusförhållandena. De har små signaturer d v s är svåra att upptäcka. De lämpar sig väl för anfall mot fasta mål. De ingår i flera stormakters arsenal. Även taktiska ballistiska robotar kan ingå som fjärrbekämpningsmedel. De torde av precisionsskäl främst vara utrustade med stridsdel för massförstörelse. Används de vid ett större väpnat angrepp mot oss har angriparen lämnat den konventionella nivån med de risker för honom som det kan medföra. Även flyg- och markavfyrade robotar med kortare räckvidd samt styrda bomber och styrda artillerigranater har hög precision. De kan sättas in även mot rörliga mål, men då krävs ofta att målet 80

11 kontinuerligt pekas ut under åtminstone målfångningsfasen. Ett operationsområde kan hållas under kontinuerlig övervakning genom sensorer i obemannade farkoster av olika slag i rymden, i luften och på marken/i vattnet. Sensorerna kan också vara fast utplacerade till lands eller sjöss. Inhämtade data rapporteras automatiskt. Vapenplattformar till lands, sjöss och i luften kan snabbt omsätta angivna måldata till skjutdata. Information, överläggningar, order m m förmedlas i en nätverksstruktur. Ledningsformerna anpassas främst till den militära strategi som styr verksamheten men kan åtminstone delvis anpassas alltefter lägets krav. Parternas stora nytta men också stora beroende av navigeringssystem, sensorer av olika slag och telekommunikation gör att informationskrigföring dem emellan kommer att spela en viktig roll. För vår del kan främst följande teknikorienterade slutsatser dras av uppställningen ovan: Det är viktigt att kunna bekämpa kryssningsrobotar och liknande aerodynamiska vapen. Det finns risk att de kan sättas in mot oss även från annan aktör än en nationalstat i t ex terroreller utpressningssyfte. Främst måste Stockholmsområdet men kanske också Göteborgs- och Malmöregionerna kunna försvaras. En noggrann analys av tänkbara mål för insatserna måste dock ske så att inga geografiska luckor lämnas av ren obetänksamhet. Våra luftbevaknings-, stridslednings- och bekämpningssystem måste kunna hantera små målsignaturer, åtminstone i ostörd miljö men helst också i telestörd sådan. För själva insatsen torde JAS 39 utrustad med bra jaktrobotar duga, givet att beredskapen är tillräckligt hög. Vi bör också kunna försvara åtminstone någon del av landet mot taktiska ballistiska robotar. Insatsmedlet torde behöva vara ett luftvärnsrobotsystem av typ Patriot eller liknande. Också i detta fall måste beredskapen vara tillräckligt hög. Ur kvalitativ synvinkel är dessa krav på insatsmöjligheter desamma både i ett stort väpnat angrepp och i mindre angrepp utförda av små aktörer, t ex terrorister. Försvar mot det stora angreppet ställer dock större krav på numerär av verkans- och redundansskäl. Men även de små angreppen kräver en inte obetydlig numerär på vår sida, bland annat för att kunna upprätthålla erforderlig beredskap mot dem dygnet runt under kanske rätt långa perioder. Motståndarens insyn i stridsrummet skall så långt möjligt försvåras genom vår informationskrigföring. I denna ingår både aktiva och passiva åtgärder. Till de aktiva hör bland annat telestör- 81

12 ning mot motståndarens navigeringsoch olika sensorsystem, fysisk bekämpning av hans sensorbärare och störning av hans telekommunikationssystem. Till de passiva hör t ex att våra förband och deras verksamheter utformas för att generera endast små signaturer och även på annat sätt vara svåra att få grepp om. Lösningar i det senare avseendet kan t ex omfatta maskering och annan vilseledning samt att förbanden görs små och mycket rörliga. Teoretiskt finns det ett samband mellan aktiv och passiv informationskrigföring. Skulle vår aktiva informationskrigföring vara mycket effektiv, går behovet av passiva åtgärder ner väsentligt. Om våra passiva åtgärder skulle vara mycket framgångsrika, sjunker behovet av aktiva åtgärder i motsvarande grad. I praktiken torde vi mot en skicklig motståndare behöva satsa inom båda områdena för att så långt sig göra låter hålla garden uppe. Vi skall själva kunna ha stridsrummet under så kontinuerlig övervakning som möjligt genom en kombination av olika medel och metoder. Multisensorteknik, störfasta kommunikationslänkar och en betydande numerär på sensorsidan utgör grundelement i lösningarna, liksom att människa och teknik i en hel del fall utgör en effektiv kombination. Numerären möjliggörs t ex genom att sensorbärarna till stor del görs små och enkla. Det är också viktigt dels att vi kan försvara våra sensorer, sensorbärare och telekommunikationer, dels att lämpliga delar av den civila infrastrukturen på telekommunikationssidan utnyttjas även militärt. Motståndarens åtgärder mot våra sensorer och vårt telekommunikationssystem skall mötas genom att våra lösningar görs så störfasta som möjligt och att det finns en redundans i dem visavi fysisk bekämpning. Det vore emellertid naivt att tro att vi t ex kan åstadkomma ett telekommunikationsnätverk, som inför en tekniskt kompetent motståndare kan ge samma informationsflöde och informationssäkerhet som i fredstid. Det gäller därför att finna en balans mellan flöde och säkerhet i nätet. Dessa två är nämligen i stor utsträckning varandras motsatser. Den samlade slutsatsen är att vi nog måste skruva ner förväntningarna en hel del på kapaciteten i kommunikationsnätverket jämfört med de euforiska visioner som hittills styrt arbetet med det nätverksbaserade försvaret, NBF. Vi måste också utgå från att de längre och mera komplicerade förbindelseslingorna i våra nätverk kan komma att drabbas av avbrott åtminstone temporärt. För att verksamheten då inte skall avstanna måste våra lösningar säkerställa att våra enheter i tillräcklig grad kan verka autonomt. Det bör t ex finnas robusta lokala nätverk som bland annat kan bestå av direkta förbindelser mellan sensorer och insatsenheter. De teknikorienterade slutsatserna ovan ger ett viktigt underlag för utformningen av 82

13 vår militära strategi och dess medel. De är dock inte ensamma eller ens till huvuddelen styrande. Slutsatser måste tillföras som utgår från militärt ännu viktigare inriktningar och valmöjligheter. Det grundläggande valet står mellan offensiv och defensiv strategi. I en offensiv strategi eftersträvas att motståndaren skall besegras på så kort tid som möjligt. Överraskning och kraftsamling är honnörsord. I en defensiv strategi eftersträvas att utnyttja tiden så mycket som möjligt och bjuda motstånd utan att öda annan kraft än eld. Uthållighet och handlingsfrihet är honnörsord. Den defensiva strategin är normalt den svages bästa val. Det var också i huvudsak den strategi som präglade Försvarsmakten under det kalla kriget även om det ingick offensiva element i den på operativ och taktisk nivå. Mot bakgrund av vad som anförts tidigare i denna uppsats synes en defensiv strategi för vår del vara det rätta valet även framdeles. Det är emellertid inte fråga om defensiv i betydelsen passivt uppträdande. Tvärtom är det inom ramen för den valda defensiva strategin i hög grad fråga om ett aktivt uppträdande på operativ och framförallt taktisk nivå. Det kan vara värt att pröva några särskilda aspekter på valet av en defensiv strategi som kan ha större betydelse idag än tidigare. En sådan aspekt med större aktualitet idag än under det kalla kriget är hur en defensiv strategi skall ses i förhållande till en eventuell hjälp utifrån. Saken ställs på sin spets om hjälpen utifrån främst skulle bestå av markstridskrafter. Sannolikheten är nämligen ganska hög att dessa är utbildade och utrustade för att tillämpa en offensiv strategi. Därigenom skulle en besvärlig blandning uppstå inte minst från ledningssynpunkt. Dessutom är det osäkert om de utländska förbanden i praktiken kommer att vara särskilt väl hemmastadda i svensk terräng, med vårt sätt att samverka civilt-militärt och med den svenska infrastrukturen, inte minst på telekommunikationssidan. Å andra sidan är det knappast markstridskrafter som vi skulle vara mest betjänta av. Snarare är det fråga om stridskrafter och system som kan bekämpa vår motståndare och hans tillförsel av förband och underhåll på djupet, som kan förse oss med underrättelser på strategisk och operativ nivå och som kan hjälpa till att störa motståndarens sensorer, navigeringssystem, telekommunikationssystem m m. Denna typ av hjälp kan täppa igen en del troliga luckor i vår förmåga samtidigt som den kan sättas in tidigare troligen mycket tidigare än markstridskrafter. Även denna hjälp kan tänkas medföra en del ledningsproblem, men dessa torde vara klart enklare att hantera än i markstridsfallet. En annan intressant aspekt är hur en defensiv strategi ställer sig om motståndaren söker gå direkt mot vår motståndsvilja genom att t ex slå ut vår politiska och militära ledning, förstöra viktig infrastruktur eller sätta in terroranfall mot civilbefolkningen. Risken finns naturligtvis att motståndaren försöker sig på sådana målval. Skulle han 83

14 lyckas eliminera den politiska och militära ledningen eller t ex till betydande del slå ut vår elförsörjning skulle vi få stora problem. Därför måste det i våra försvarsförberedelser ingå både civila och militära åtgärder för att undanröja eller åtminstone starkt minska risken att en angripare lyckas med den typen av insatser. Dessa åtgärder torde för övrigt i mångt och mycket sammanfalla med dem som behövs för att gardera mot terroristinsatser. Angrepp i terrorsyfte mot en civilbefolkning är erfarenhetsmässigt inte särskilt effektiva om syftet är att nå ett snabbt militärt avgörande. De torde snarare vara kontraproduktiva i det sammanhanget. Det torde främst vara terrorister och kriminella som ägnar sig åt den typen av insatser. Därtill kan läggas att vi knappast kan stärka vår position mot ovan nämnda angreppsformer genom att i stället välja en offensiv strategi. Vi kommer inte att kunna skapa egna resurser för att med offensiva insatser slå ut en motståndares insatsmedel i tillräcklig grad. Skall vi alls välja den formen, måste vi till huvuddel bygga på hjälp utifrån, med de kvantitativa och tidsmässiga osäkerheter som ligger i en sådan. Risken för målval som riktar sig direkt mot vår motståndsvilja ändrar således inte vårt grundläggande val av en defensiv militär strategi. Denna måste givetvis innefatta försvar av betydelsefulla personer, objekt och strukturer, men dessa måste också skyddas av relevanta och insiktsfulla åtgärder av annat slag. Vidare måste vår militära strategi tåla skador även stora sådana på den civila infrastrukturen. En tredje aspekt på en defensiv strategi kan tyckas vara av akademiskt intresse men förtjänar nog ändå några överväganden av militär natur. Vi har sett och ser åtskilliga exempel på hur svårt det är för reguljära militära förband att komma tillrätta med gerilla, särskilt om den har stöd av egen befolkning och civil infrastruktur. Det gäller även i de fall gerillan är underlägsen i tekniskt avseende, vilket den oftast är. Om våra militära enheter inom ramen för en defensiv strategi tar till sig delar av en gerillas operationskonst och taktik, kan en angripare få betydande svårigheter, särskilt som våra förband inte behöver vara tekniskt underlägsna åtminstone inte genomgående. Angriparen kan bli negativt överraskad. Just i denna möjlighet eller risk beroende på från vilket håll man ser saken ligger problemet. Angriparen har gjort en missbedömning. Hur han reagerar är inte lätt att veta. Men det är mycket prestige både på hans politiska och militära nivå bakom anfallet. Risken är stor att han trappar upp på ett för oss klart ogynnsamt sätt. Hade han haft läget klart för sig från början hade han kanske avstått från anfallet. Omvänt har vårt militära försvar trots sin goda förmåga inte varit krigsavhållande. Väljer vi en defensiv strategi skall den för det första fullföljas på ett skickligt sätt i operationskonst, taktik, organisation, utbildning, övning, teknik m m så långt våra resurser medger. För det andra skall vi på lämpligt sätt göra veterligt i omvärlden hur bra vi är. Detta senare är en självklarhet, men inte så sällan fastnar självklarheter i gamla synsätt och rutiner. 84

15 I vilket fall som helst klarar valet av en defensiv strategi även denna prövning. Givet det grundläggande valet defensiv strategi är det dags att se närmare på stridens konkreta klassiska grundelement, nämligen eld, rörelse, skydd och logistik och vad de kräver i förhållande till dels uppgifter och stridsrumsmiljö, dels förbandens ledning och deras utformning, personal, utrustning och utbildning. Genomgången har fokus på mark- och luftstridskrafter men torde i sina principer ha tillämpning även på marinstridskrafter. De fyra grundelementen har ett inbördes beroende. Inget av dem kan ge effekt ensamt. De måste verka tillsammans. De skall i det sammanhang som här diskuteras kunna göra sig gällande mot en motståndare som använder avancerade sensorer, smygteknik, precisionsvapen och nätverksorienterade informations- och ledningssystem samt sätter in en omfattande och kvalificerad informationskrigföring. I det eller de operationsområden som berörs, finns sannolikt ingen klar frontlinje utan våra och motståndarens förband m m kan förekomma i ett blandat och varierande mönster över ytan. Av bland annat det skälet finns det ytterligare ett element som förtjänar att ta plats bland stridens grundelement, nämligen information. I resonemanget nedan förutsätts att motståndaren i linje med sitt mest sannolika strategiska mål, en snabb militär seger, tillämpar en offensiv strategi. Information, eld, rörelse, skydd och logistik Elden är det avgörande elementet i striden. En nödvändig förutsättning för att detta påstående skall vara en realitet är dock att tillräcklig verkan sätts in mot rätt mål och att detta helst sker vid en tidpunkt som är kritisk för motståndaren. I en defensiv strategi måste en avvägning ske så att våra insatser inte sker till priset av stora egna förluster. Här kommer således information in som ett oundgängligt element dels för att över huvud taget kunna följa vad som sker, dels för att kunna avgöra vad som är rätt mål och vilka förutsättningar som gäller för att anfalla det. Vad som krävs i det dynamiska stridsrum som det är fråga om är en så nära kontinuerlig uppföljning som möjligt av motståndaren och hans rörelser och övriga dispositioner. Häri ligger en utmaning med tanke på det informationskrig motståndaren kommer att sätta in mot oss. Denna utmaning är nödvändig att anta. Vi bör dock inte okritiskt och ensidigt luta oss mot den dyraste tekniken i sammanhanget, utan söka lösningar som på ett bra sätt balanserar mellan beprövat och nytt och mellan människa och teknik. Utmaningen skall således antas med ett betydande mått av militär kreativitet och inte bara med teknik och pengar. Kriteriet tillräcklig verkan hänför sig till att åtminstone huvuddelen av antalet elementarobjekt i målet skall beröras av insatsen, att den enskilda stridsdelen slår genom det skydd målet/dess elementarobjekt har och att dessa därvid sätts ur spel. Här finns en avvägning att göra främst mellan ostyrda och styrda vapen eller med andra ord mellan massinsats och precision. Men det är också fråga om att beakta parame- 85

16 tern räckvidd på vapnen. En stor räckvidd gör det t ex lättare att snabbt synkronisera insats från flera förband mot samma mål som ett sätt att åstadkomma tillräcklig verkan. Samtidigt blir vapnen och dess plattformar ofta större, vilket bland annat ökar kraven på logistikfunktionen och kan sänka förbandens rörlighet. Vapnen blir också dyrare. Färre kan anskaffas och restriktioner för deras användning kan behöva införas. I sådant fall kan kraftsamling grundad på vapenräckvidd komma att bli en exklusivitet. Hur långt vi kan gå i våra ambitioner att nå verkan styrs av de ekonomiska resurser som disponeras för ändamålet. Om ekonomin är begränsad, är det viktigt att inte lämna besvärande luckor på lägre verkansnivåer. Sålunda behöver markstridsförbanden vapen som gör att de kan försvara sig i närkontakt med fienden. Samma vapen kan också ses som grunden vid deras anfall. Det är dock starkt önskvärt även med små ramar att markstridsförbanden liksom övriga förband har åtminstone något vapen som kan verka på någorlunda distans. Informationen från stridsrummet gör det också möjligt att åtminstone i någon mån få grepp om vad som kan vara kritiska tidpunkter och sårbarheter för motståndaren och sätta in en samordnad motverkan mot dessa. En sådan strävan bör dock inte överdrivas. Dynamiken i stridsrummet kan lätt göra att det bästa blir det godas fiende. En samordning tar tid, särskilt om olika stridskraftsslag berörs. När samordningen väl är klar kan det bästa tillfället ha gått förlorat men samtidigt också ett antal andra måhända mindre spektakulära men dock viktiga insatsmöjligheter. Därför kan det vara klokt att vi som regel nöjer oss med det goda och väljer det bästa bara när motståndaren av oskicklighet eller liknande skäl serverar oss det. I vart fall kan en sådan inriktning vara lämplig för markstridsförbandens del. Här kommer vi in på en intressant aspekt i den defensiva strategin, nämligen vilken princip eller vilka som bör tillämpas vid ledning av våra förbands insatser. Denna fråga synes främst avgöras av att det viktigaste för vår del är att försöka styra striden på så sätt att det är vi som bestämmer när, var och hur vi skall slåss. Även om angriparen inledningsvis tagit initiativet skall vi försöka få honom ur balans. Det gör vi dels genom att bekämpa hans kritiska sårbarheter, dels genom att i operationsområdena bjuda ett aktivt och uthålligt motstånd. Båda sakerna skall vi försöka göra under för oss så gynnsamma och för motståndaren så ogynnsamma förhållanden som möjligt. De kritiska sårbarheterna torde bäst upptäckas och definieras i den samlade information som är tillgänglig på vår operativa ledningsnivå. Det kan röra sig om tilltransport sjö- och luftledes av trupp och underhåll, urlastning på tagna flygbaser och i hamnar, underhållsdepåer under upprättande osv. Insatser av marin- och flygstridskrafter och i förekommande fall av markstridskrafter mot sådana mål beslutas och beordras av den operativa ledningen. Insatserna sker på ett sätt som åstadkommer erforderlig verkan men inte onödigtvis decimerar våra resurser. Det aktiva och uthålliga motståndet i 86

17 operationsområdena till lands sker med markstridskrafter understödda av flygstridskrafter i den mån de senare kan frigöras från sina uppgifter i luftförsvaret och mot angriparens kritiska sårbarheter. Sannolikt stödjer flygstridskrafterna markstriden bäst genom att hålla undan motståndarens större luftburna sensorer, attackflyg, attackhelikoptrar etc från att verka i stridsområdena. I dessa har ett antal markstridsförband under gemensam taktisk ledning en stående uppgift att i tilldelat område bekämpa fienden på ett effektivt men också uthålligt sätt. Den operativa ledningen ingriper normalt endast om t ex insats måste ske över områdesgräns, om förband skall flyttas till andra områden, om förband måste reorganiseras etc. Rörelse innehåller både en aktiv och en passiv komponent. Den aktiva är förmågan att komma i slagläge mot motståndaren, den passiva att undandra sig hans insatser. Kraven på den aktiva komponenten är omvänt proportionell mot räckvidden på de vapen förbandet har. Åtminstone gäller detta i det direkta stridsområdet; kravet på operativ rörlighet är oförändrat starkt. Den passiva komponenten kan inte heller den avvägas mot egen vapenräckvidd. Sammantaget är därför hög rörlighet en klar fördel. Rörelse ökar risken att motståndaren upptäcker förbandet. Särskilt gäller detta om förbandet är stort och har stora vapenplattformar och fordon med tydliga signaturer i ett antal frekvensband. Egen informationskrigföring av olika slag kan möjligen till del men knappast helt dölja ett sådant förband under rörelse. Därför är det viktigt att sträva i riktning mot små, snabba förband med små signaturer. Den kombinationen av egenskaper ger bäst överlevnadsmöjligheter på det framtida stridsfältet. Samtidigt är det naturligtvis så att ett litet förband har lägre verkan mot motståndaren mätt i absoluta termer. Det kompenseras dels genom att man får ett större antal förband för en given summa pengar dels genom att små förband är bättre överlevare. Om flygplan används klokt och understöds av informationskrigföring är de förhållandevis skyddade i luften. Däremot är de mycket sårbara på marken samtidigt som det är där de måste klargöras för nytt uppdrag. Problemet kan hanteras på i stort följande sätt: Tiden för klargöring pressas till ett minimum. Detta krav är redan väl tillgodosett i JAS 39. Ett betydande antal banor/vägavsnitt hålls kontinuerligt tillgängliga för klargöring. Det är inte antalet egna flygplan som bestämmer hur många start- och landningsmöjligheter som behövs utan motståndarens möjligheter att genomföra basbekämpning. Vi måste enkelt uttryckt ha klart fler banor omedelbart tillgängliga än vad motståndaren kan bekämpa inom ramen för en anfallsvåg. Utnyttjandet av tillgängliga banor/vägavsnitt sker i ett oregelbundet, snabbt varierande mönster. 87

18 Här kan skjutas in att kravet på ett stort antal baseringsmöjligheter gäller vid ett stort väpnat angrepp men inte vid terrorinsatser och liknande. I det senare fallet är det å andra sidan viktigt att se till att angriparna inte kommer åt våra flygplan i deras uppställning i fredshangarerna. Skydd är även det ett sammansatt grundelement. Den gängse kopplingen till gropar i marken, pansarplåt och betong har kvar sin aktualitet, men i ökande grad kommer också faktorer som hög rörlighet, långa skjutavstånd och inte minst förmågan hos egen informationskrigföring in och bestämmer skyddsnivån. Ett starkt egenskydd, byggande på tung bepansring av vapenplattformar och övriga fordon, är i sig gynnsamt men minskar förbandens rörlighet, ökar risken för upptäckt och ställer höga krav på logistikfunktionen. Därför behöver en lämplig kompromiss utformas. Möjligheterna att finna en sådan synes vara goda men tar tid och pengar att realisera. Ett långt skjutavstånd för egen del ökar möjligheten att motståndaren inte omedelbart kan sätta in moteld utan måste flytta fram lämpliga eldenheter. Den tid han behöver för detta kan för vår del utnyttjas för att snabbt och dolt lämna avfyringsplatsen. Helst bör möjligheten till långa skjutavstånd kombineras med små egna signaturer och hög rörlighet. Även här finns en avvägning att göra eftersom långa skjutavstånd normalt betyder stora vapen och därmed också stora vapenplattformar. Ett mått av kreativitet och nytänkande torde kunna lösa problematiken men även här är det fråga om tid och pengar. Vapnens banor bör inte vara ballistiska eller åtminstone inte renodlat ballistiska. Avfyringsplatsen skall med andra ord inte lätt och snabbt kunna bestämmas genom bakåträkning av den inmätta banan. Det långa skjutavståndet bör kombineras med möjligheter att ha tillgång till eller snabbt kunna upprätta en egen, robust informationslänk mellan berörd sensor och insatsenhet. Det kan vara ändamålsenligt i sig men utgör också en reservmöjlighet i de fall de stora informationsslingorna i nätverket fallerar. Om grundelementet Logistik inte fungerar avstannar snart verksamheterna i de övriga grundelementen. Ammunition, drivmedel, livsmedel, reservdelar m m skall finnas i tillräcklig mängd vid förbanden inför och under insats, omhändertagande av sårade skall fungera på erforderligt sätt, eventuella reorganiseringar skall kunna understödjas osv. Det sannolikt blandade och varierande mönstret av egna och angriparens förband i operationsområdet kräver att logistikfunktionen och dess ledning har en lika klar lägesbild och lägesförståelse som de stridande förbanden. Det föranleder också att en avvägning görs mellan principen tillförsel just in time och principen lagerhållning i eller nära förbanden. Den förra principen gynnar förbandens rörlighet men kan vara svår att tillämpa fullt ut i det blandade operationsområdet. Den senare begränsar förbandens rörlighet och kan öka risken att de upptäcks men ökar deras 88

19 uthållighet under en given insats. Logistiken gynnas om förbandens fordon m m i stor utsträckning bygger på komponenter som också används i samhället i övrigt. Verksamheten kan då i högre grad luta sig mot civila reservdelslager, verkstäder, drivmedelsanläggningar m m än om den militära fordonsparken är starkt specialiserad. Sammanfattning Vid försvar av svenskt territorium mot ett större väpnat angrepp är det försvarspolitiska målet tvåfaldigt. Vårt militära försvar skall kunna förhindra att en angripare med begränsade styrkor snabbt får kontroll över hela eller viktiga delar av landet, men det skall också kunna undvika ett snabbt militärt nederlag vid ett angrepp av mera omfattande art. En potentiell angripares kalkyl inför ett sådant påverkas negativt av de kostnader han måste räkna med både för striden mot oss och för dem som förknippas med att vi kan hinna få hjälp utifrån. I detta sammantaget ligger en viktig avhållande faktor. För att nå det angivna målet lämpar sig en defensiv militär strategi bäst. Denna huvudinriktning tillsammans med de styrningar, som följer av den militärtekniska utvecklingen och inte minst en angripares sannolika tillämpningar av denna, utgör grunden för utformning, utrustning, utbildning m m av våra stridskrafter samt för deras beredskap. Några nyckelaspekter gällande målet för utvecklingen på sikt av Försvarsmakten för försvar mot ett stort väpnat angrepp: Vi skall kontinuerligt kunna övervaka och följa motståndarens dispositioner i stridsområdena. Vi skall kunna försvåra motståndarens insyn i stridsområdena. Våra markstridsförband bör vara små, mycket rörliga, uppvisa små signaturer och ha möjlighet att sätta in precisionsvapen i indirekt eld från distans. Våra flygstridskrafter (och marinstridskrafter?) skall kunna tillämpa en mycket rörlig basering. En nätverksstruktur för information, överläggning, ledning m m inrättas. Viktiga reservmoder i strukturen säkerställs. Ledningsformerna anpassas till den defensiva strategin. Det operativa målet skall vara att under lång tid tillfoga fienden sådana förluster/avbräck att hans politiska, personella och ekonomiska kostnader blir för höga för honom i förhållande till vad han vinner. Om våra stridskrafter tydligt även för omvärlden är utformade, utrustade och utbildade för att nå ett sådant mål är de krigsavhållande. En viktig slutsats av ovan diskuterade strategi för framtida försvar av svenskt territorium mot väpnat angrepp är att de medel och metoder som måste aktualiseras i det sammanhanget är något helt annorlunda än vad som gäller vid internationella insatser. De förband med tillhörande metoder som utformas för att göra en god insats i de internationella uppgifterna skulle sannolikt komma klart till korta i ett försvar 89

20 mot ett framtida väpnat angrepp. Omvänt torde förbanden som passar i ett defensivt försvar av landet mot väpnat angrepp inte på långt när vara lika ändamålsenliga i internationella insatser. Föreställningen att de båda uppgifterna om år skall kunna lösas på likartat sätt med likartade medel är därför mera ett önsketänkande än en realitet. Internationella insatser försvar av svenskt territorium De åtaganden som vår statsmakt gjort beträffande svenskt deltagande i internationella militära insatser skall naturligtvis fullföljas med en relevant och skicklig militär realisering av erforderliga organisatoriska, personella och materiella resurser. Dock bör regeringen klarlägga var i skalan som den övre gränsen för svensk ambition att delta ligger. Vidare bör de oklarheter som synes föreligga beträffande finansiering m m undanröjas. Det är naturligt och nödvändigt med tanke på de åtaganden som regeringen gjort att en stor del av dagens och närtida militära fokusering sker på de internationella insatserna och deras förutsättningar. Samtidigt måste emellertid en tillräcklig försvarsförmåga mot terroraktioner och liknande byggas upp. Så snart det alls är möjligt måste dessutom en relevant kunskapsuppbyggnad starta kring den problematik som försvar av svenskt territorium mot ett framtida större väpnat angrepp innebär. I det sammanhanget är föreställningen om ett nätverkskoncept riktig och viktig, men den är ensam inte tillräcklig för att karakterisera det framtida militära försvaret. Som torde framgå av denna artikel är helheten betydligt större än så. En stor del av hittillsvarande arbete med utvecklingen av det nätverksbaserade försvaret, NBF, har bedrivits kring delar av helheten i separata arbetsgrupper. En hel del användbart har säkerligen kommit fram i de sammanhangen, liksom i de utländska kontakter i ärendet som förekommit och förekommer. Samtidigt kan ett antal snedskär i tankegångarna finnas, därför att de olika täterna kan ha haft och fortfarande kan ha olika föreställningar om vad helheten NBF är och hur deras ansvarsområden skall passa in i denna. Kanske för att gardera denna risk har arbetet skett under devisen att det är tillåtet att göra fel. Det må så vara, men ännu mera tillåtet inte minst ur skattebetalarnas synvinkel torde vara att försöka göra så rätt som möjligt redan från början. Därför bör den kunskapsuppbyggnad som efterlyses ovan starta i problematikens storände med t ex frågeställningar av följande slag. Vilken målsättning skall det framtida militära försvaret mot väpnat angrepp ha? Vilken strategi skall det tillämpa? Hur skall det utformas för att kunna tillämpa strategin på bästa sätt? Hur skall det personalförsörjas? Hur och med vad skall det utrustas? Vilka ledningsprinciper skall tillämpas? Vilka frihetsgrader skall finnas i det inför i dag okända framtida utvecklingar? Hur skall det produceras och vilken beredskap skall det ha? Och så vidare. När en bra kunskapsgrund av detta slag är lagd, är det dags att börja med tankar, 90