Stockholm Studies in Politics 134. Mellan tystnad och tal Flickor och hedersvåld i svensk offentlig politik

Storlek: px
Starta visningen från sidan:

Download "Stockholm Studies in Politics 134. Mellan tystnad och tal Flickor och hedersvåld i svensk offentlig politik"

Transkript

1 Stockholm Studies in Politics 134 Mellan tystnad och tal Flickor och hedersvåld i svensk offentlig politik

2

3 Mellan tystnad och tal Flickor och hedersvåld i svensk offentlig politik Maria Carbin

4 Maria Carbin, Stockholm 2010 ISSN ISBN Tryck: Elanders, Stockholm 2010 Distribution: Statsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet

5 In nehållsförteckning 1. Inledning Syfte och frågeställningar...12 Hedersvåld i medier, offentlig politik och forskning...12 En svensk hedersmordsdebatt...13 Studier av offentlig integrations- och jämställdhetspolitik...16 Avgränsningar, material och tillvägagångssätt...17 Material...18 Tillvägagångssätt...19 Studiens disposition Teorier om makt, politik och subjekt Feministisk teori och intersektionalitet...23 En postkolonial feministisk läsning...27 Att problematisera benämnanden i offentlig politik...28 Tystnad som förtryck och tal som frigörelse?...30 Att analysera nationell inkludering och exkludering...33 Diskursteoretiska ingångar...36 Makt som strategisk situation...36 Diskurser som exkluderande helheter...37 Kamp om definitioner och hegemoni...38 Ambivalens och dislokation...40 Subjektet i diskursteorin...42 Den offentliga politikens tilltal...43 Motstånd mot den offentliga politikens tilltal...44 Analysstrategier Flickor i integrationspolitiken Integration och mångfald...50 Från invandrarkvinnor till invandrarflickor...53 Invandrarflickor som kulturellt problem?...55 Den lilla skillnadens politik...57 En position av både och...58 Att inte tillåtas vara svensk...60 Värderingar på kollisionskurs...62 Ett integrationspolitiskt misslyckande...62 Flickor i patriarkala familjer...65 Den stora skillnadens politik...67 Krav på invandrarorganisationer...70 Integration en jämställdhetsfråga...71 Svenskhetens (in)stabila konturer...73 Strukturell diskriminering...75 Det handlar om makt...76 Patriarkala kulturer eller strukturell diskriminering?...77

6 Flickor utsatta för strukturell diskriminering...79 Slutsatser: (in)tolerant integrationspolitik...81 Från generationskonflikter till utsatta flickor...82 Nation trouble i integrationspolitiken Hedersmord eller mäns våld mot kvinnor? En könsmaktsdiskurs introduceras...88 Invandrarkvinnor: extra utsatta...91 En kamp om definitioner...93 En händelse som saknar namn...96 En spricka i bilden av svensk jämställdhet...98 Hedersrelaterat våld etableras som beteckning...99 Hedersmorden och könsmaktsdiskursen...99 Att välja att se likheterna Hur förhålla sig till olikheter? Dubbelt/trippelt förtryckt: adderandets logik Intersektionalitet som lösning? Från mäns våld mot kvinnor till tre typer av våld Hedersrelaterat våld (och flickor) allt mer centralt Slutsatser: flickor från gränsland till centrum Positionering av invandrarkvinnor och invandrarflickor Könsmakt och värderingar: överlappande diskurser? Hur heder blir en politisk fråga Hedersrelaterat våld: ett kunskapsproblem Vad är hedersvåld? Hedersvåld: ett särskilt våld Samtycke skapas kring värderingsdiskursens förklaringar (In)stabila gränser mellan hedersvåld och svenskt våld Sorterandets politik Geografisk sortering Tidslig sortering (O)rättvist utpekande Inte skapa Vi och Dom Hedersvåldets omfattning Flickan: förtryckt eller fri Flickors vittnesmål som sanningen Offret som gränsmarkör En dubbel representation: svenskheten träder fram Alternativa vittnesmål: Vägra kallas offer! En patriarkal familjetyp Pappan: förövare och förlorare Mamman: förövare eller våldsutsatt? Även pojkar...153

7 Slutsatser: hedersrelaterat våld som hegemonisk intervention Vittnesmålet som politisk strategi Ett identitetspolitiskt dilemma Mellan tystnad och tal: en avslutande diskussion Hedersmordsdebattens destabiliserande effekter Nationell inkludering/exkludering Från tystnad till krav att tala Möjliggörande och begränsande offentlig politik Tystnad som motstånd? Feministisk postkolonial politik Referenser Offentligt tryck...190

8

9 Föror d Från de första skisserna till färdig avhandling har jag flyttat fram och tillbaka mellan Umeå och Stockholm, varit verksam vid tre akademiska miljöer och arbetat i ett forskningsprojekt vid sidan av avhandlingsarbetet. Under denna tid och i dessa olika sammanhang har förstås många värdefulla möten uppstått med människor som på olika sätt möjliggjort det här projektet och som jag här vill ta chansen att rikta ett stort tack till. För möjligheten att bedriva kritisk forskning vill jag särskilt tacka Maud Eduards och Ulf Mörkenstam som i egenskap av huvud- och bihandledare har följt med i processen under dessa år och bidragit med noggranna och kritiska läsningar av mina texter. Ett tack går också till Kristina Boréus och Per-Anders Svärd som arbetade med min text och gav värdefulla och konstruktiva synpunkter på slutseminariet. Här vill jag också passa på att nämna ledamöterna i slutseminariekommittén Drude Dahlerup och Cecilia Åse som bidrog till insiktsfull kritik. Alla deltagare vid seminariet i politik och kön vid statsvetenskapliga institutionen i Stockholm förtjänar också en stor portion tack för läsningar av tidiga utkast. Under tiden som doktorand har jag njutit av att befinna mig på arbetsplatser befolkade av vänner där fikarasterna har varit både många och långa. Mina tankar går till doktorandkollektivet på Frescati Backe i Stockholm. De första doktorandåren i Umeå förgylldes av Pia Brundin, Peo Hansen, Charlotte Fridolfsson och Anna-Maria Svensson. En eloge i det här sammanhanget går förstås till alla kollegor på UCGS som bidragit både med uppmuntrande hejarop och värdefulla kommentarer på manuset. För läsningar av manus vill jag tacka Linda Berg, Monica Christensen, Sara Edenheim, Maria Jönsson, Elin Kvist, Kerstin Norlander och Malin Rönnblom. Till Ann Öhman, föreståndare vid UCGS, vill jag dessutom rikta ett extra tack för att du på alla tänkbara sätt gett mig förutsättningar att slutföra avhandlingen. Jag vill också tacka de personer som jag samarbetat med under åren. Tack till deltagarna i den postkoloniala läsgruppen Tobias Hübinette, Catrin Lundström, Paula Mählck och Sofie Tornhill för teoretisk inspiration och givande samtal. Katharina Tollin och Maria Törnqvist är två personer som jag vill rikta ett stort tack till för inspirerande skrivsamarbeten. Ett ytterligare sådant samarbete har jag haft i Quing projektet med Hannele Harjunen, Elin Kvist och Malin Rönnblom (tack, min mentor). Hannele, ett särskilt tack till dig för att du fått mig att (återupptäcka) vikten av att aldrig gå hem från en fest utan att ha fått ut det mesta av tillställningen. Vissa personer har varit omistliga när det gäller förmågan att ta fram det positiva i mina texter och att läsa texten inifrån. Mina doktorandkollegor och vänner Katharina Tollin och Sofie Tornhill, vill jag särskilt tacka både för akademisk inspiration och allt annat. Det är svårt att föreställa sig hur avhandlingen skulle ha sett ut, utan er hjälp.

10 Ett varmt tack till Camilla Carbin, Anna-Lill Ledman och Britt-Inger Keisu för era skarpa och insiktsfulla läsningar, uppmuntran och akuta utryckningar i slutskedet av skrivandet. Ett extra tack går till Britt-Inger för fotografering. Susanne Carbin och Douglas Mulkerns ska ha stort tack för arbetet med omslagsbilden och språkgranskning av engelskan, trots datahaverier och dåliga telefonförbindelser över Atlanten. Björn Ahlström och Britt-Inger Keisu, vill jag tacka för att finnas till hands, inte minst för ett glas vin och en trevlig stund, även utanför universitetet. För möjligheten att rikta all fokus på avhandlingen under de sista månaderna har vissa personers insatser varit ovärderliga. Birgitta och Stig Carlsson, mina svärföräldrar, tusen tack för barnpassning, hämtning på dagis och middagar både i slutskedet och under alla dessa år. Mina föräldrar Eva och Ulf Carbin, ska likaså ha ett jättetack för oskattbart stöd, barnpassning och hämtning på dagis. Jag vill även tacka mina föräldrar för de politiska diskussionerna som förts framför tevenyheterna och sena kvällar vid köksbordet på Backen under min uppväxt. De har visat sig vara en ovärderlig trygghetskälla att ösa ur i akademiska sammanhang. Här vill jag förstås också nämna Camilla, Susanne och Peter Carbin med familjer som bidragit och alltjämt bidrar till livets väsentligheter. Slutligen, Eric Carlsson, hur ska jag kunna tacka dig? Det jag vill säga som tack överskrider vida gränserna för vad som är möjligt inom förordets ramar. Utan dina insatser i hemmet, ditt noggranna arbete med mina bångstyriga texter och din tilltro till min förmåga hade det inte blivit någon avhandling. Till Love och Elis har jag bara en sak att säga: nu är boken klar! Umeå den 6 april Maria Carbin

11 1. Inledning det är VI, VI som vandrar genom livet och tillsammans är undantag, VI som tillsammans vägrar deras regler och äter deras fack, VI som exploderar deras kategoriseringar för vi är inte svennar och inte invandrare, vi är dom evigt oplacerbara. Vi har tunisiska pappor och svenskdanska mammor och vi är varken helt suedis eller helt arabis utan något annat, något tredje och insikten om att inte ha något enkelt kollektiv växer oss till att skapa ett eget fack, ett nytt kollektiv som saknar gränser, som saknar historia, en kreoliserad krets där allt är blandat och mixat och hybridiserat. Vi är påminnelsen om att deras tid är räknad. (Hassen Khemiri 2006: ) Vi är dom evigt oplacerbara skriver författaren Jonas Hassen Khemiri och sätter fingret på en öm punkt. Det råder förvirring och stundtals kanske till och med oro över hur personer med svenskdanska mammor och pappor från Tunisien ska benämnas och kategoriseras. Människor som betraktas vara varken eller förefaller nästintill obegripliga. Deras existens pekar på svårigheterna med att försöka dra skarpa skiljelinjer mellan det svenska och det icke-svenska. De riktar udden mot själva svenskheten, men också indirekt mot alla försök att lägga fast en gång för alla vad det svenska är, vilka som tillhör och vilka som exkluderas. År 2002 sker något som i hög grad kom att synliggöra detta dilemma kring svenskhetens gränssättande. En 26-årig kvinna vid namn Fadime, som tidigare sökt hjälp av samhället, mördas av sin far. Mordet på Fadime är en svårplacerbar och tragisk händelse som utlöser en intensiv debatt om kultur, jämställdhet, våld, heder och invandring där journalister, politiker, experter, genusforskare och samhällsdebattörer deltar (Larsson & Englund 2004; Ekström 2009). Förutom att det uttrycks sorg över det inträffade centrerar hedersmordsdebatten i stor utsträckning kring frågan om hur det som skett ska kategoriseras och benämnas. Man kan säga att svensk politik ställs inför en uppgift som rör själva betecknandet av problemet, något som i vid bemärkelse kan kallas benämnandets problematik. Ett sätt på vilket offentlig politik verkar är att den ritar upp gränser och inordnar för att organisera och skapa mening. Grupper sorteras in i fack för att erkännas och händelser benämns som politiska problem för att därigenom kunna åtgärdas. I den bemärkelsen består den moderna statens maktteknologier av såväl exkluderande som inkluderande processer. Detta sorterande tar sig särskilda uttryck i ett Sverige som kan skildras som en sam- 11

12 mansatt, hybridiserad och mångtydig plats: ett rum där fasta gränser, som egentligen aldrig har funnits, luckrats upp. Denna studie tar sin utgångspunkt i detta spänningsfält som rör benämnandet av föreställt tvetydiga kategorier och nya, tidigare ej namngivna politiska problem. Syfte och frågeställningar Ett övergripande problemkomplex som belyses i den här avhandlingen är hur benämnandets problematik gestaltar sig i konkreta politiska diskurser. Syftet med studien är tudelat: dels att analysera den kamp om betydelser som hedersmordsdebatten utlöser i offentlig integrations- och jämställdhetspolitik, dels att analysera hur unga svenska kvinnor med utländsk bakgrund positioneras i skärningspunkten mellan dessa fält. För att konkretisera det övergripande syftet har jag mejslat ut ett antal frågeställningar: Vilka diskurser konkurrerar om att namnge och begripliggöra våld mot unga svenska kvinnor med utländsk bakgrund? Vilka lösningar framstår som legitima? Hur blir unga kvinnor tilltalade som politiska problem? Vilka tänkbara effekter får dessa positioneringar med avseende på möjligheter och begränsningar att tala i offentlig politik? Ytterst rör det sig om en analys av potentiella implikationer av olika politiska lösningsförslag och problemformuleringar. Hedersvåld i medier, offentlig politik och forskning Runt om i Europa och i övriga västvärlden skapar i början av 2000-talet våld mot flickor och kvinnor ur etniska minoriteter stora rubriker. Nyheterna förmedlar historier om hur kvinnor gifts bort av sina familjer i unga år och det talas om särskilt förtryckande kulturella praktiker som i värsta fall kan leda till mord. Det är ett tidigare mindre uppmärksammat våld som får ett i sammanhanget ovanligt stort medialt och politiskt utrymme. Enskilda fall av våld mot unga kvinnor ur etniska minoriteter fungerar i många länder som startskott för etablerandet av nya frågor på den politiska dagordningen. I brittiska medier figurerar dels berättelser om unga kvinnor som räddas från tvångsgifte av den brittiska statens specialenhet i Pakistan (Werbner 2007), dels uppmärksammas flera fall av det som på engelska benämns honour crimes (Razack 2004; Sundari & Gill 2009). I Norge observeras en tilldragelse med en ung kvinna, Shazia, som mördats i Pakistan trots att hon uppsökt ett norskt kriscenter för att undkomma familjens äktenskapsplaner. Fallet uppmärksammas bland annat genom en dokumentärserie skapad på uppdrag av den norska regeringen (Razack 2004:150). Såväl den norska som den engelska regeringen inleder med anledning av denna problematik politiska satsningar mot som det benämns 12

13 tvångsgifte. På motsvarande sätt uppmärksammas tvångsäktenskap och hedersmord i FN i slutet av 1990-talet där frågorna behandlas som en del av mäns våld mot kvinnor (Coomaraswamy 2005:xii). Politiska insatser mot det som kommer att få namnet hedersbrott, hedersvåld, hedersrelaterat våld och/eller tvångsäktenskap har emellertid inte sällan gått hand i hand med anti-muslimska stämningar. I både medierapportering och offentlig politik i många västerländska och europeiska länder har problemet inte enbart formulerats som en fråga om mäns våld mot kvinnor, utan även bidragit till utformandet av en agenda där vissa etniska minoriteter allt mer kommit att betraktas som befästa med problem och som potentiella hot (Meeto & Mirza 2007; Werbner 2007; Dustin & Phillips 2008; Siim & Skjeje 2008; Prins & Saharso 2008: ). I nederländska och tyska medier har det exempelvis visat sig att hedersmord sammanlänkas med muslimer, vilket inneburit att just denna grupp av män konstruerats som patriarkal och mer våldsbenägen än andra grupper (Korteweg & Yurdakul 2009). Politiska lösningar mot hedersmord och tvångsäktenskap kan delas in i tre kategorier: reglering (lagstiftning), dialog (att samtala med etniska minoriteter eller initiera attitydpåverkande insatser) samt slutligen exit som innebär att akut lösa problemet med exempelvis tvångsäktenskap eller våld genom att rädda den utsatta kvinnan från överhängande hot (Phillips & Dustin 2004:531; Håkansson 2006:13). Vissa regeringar har valt att framför allt satsa på regleringar, bland annat genom att begränsa anhöriginvandringen i syfte att motverka tvångsäktenskap. Denna hållning har särskilt Danmark men även Storbritannien intagit genom att betona tvångsäktenskap som en migrationsfråga och i mindre utsträckning diskutera våld i familjen (Bredal 2005). Sett i relation till övriga staters insatser är det av intresse att granska hur frågorna hanteras, diskuteras och leder till politiska initiativ i Sverige. En svensk hedersmordsdebatt I Sverige uppmärksammas två fall av det som i debatten benämndes hedersmord under 1990-talet: mordet på Sara 1996 samt mordet på Pela Sara hade inte fyllt 16 år då hon mördades av sin bror och kusin en sen vinterkväll i Umeå. Pela, då 19 år, bragdes om livet av sina farbröder i den kurdiska delen av Irak. Dessa händelser utgör avstamp för en polariserad och känslofylld debatt om heder, våld och invandrares kultur i svenska medier och offentlighet. När Fadime mördas av sin far år 2002 intensifieras debatten ytterligare i vad som vissa forskare har benämnt ett slags moralpanik, en situation där diskussionen om ett fenomen förlorar proportionerna (de los Reyes 2004). Den här avhandlingens utgångspunkt är att studera hur dessa händelser benämns och förstås i offentlig politik, inte att granska 13

14 våldet eller situationen för våldsutsatta personer per se. 1 I den meningen står jag inför ett forskningsetiskt dilemma då jag riskerar att delta i att reproducera konkreta livsöden som symboler genom att analysera denna debatt. Samtidigt är förhoppningen att studien kan bidra till en kritisk granskning, inte enbart av hur enskilda händelser blir politiska frågor, utan även på vilka sätt dessa problemformuleringar bidrar till att öppna upp möjligheter eller omvänt begränsa för de tilltalade subjekten att själva benämna sin situation. Att inte studera frågan eller problematisera den offentliga politikens tal om hedersrelaterat våld kan inte heller utgöra en lösning på dilemmat. Talrika är de svenska forskare som deltagit och aktivt tagit ställning i den stundom mycket hektiska debatten om hedersmord (exempelvis de los Reyes m.fl. 2002a; Hirdman 2002; Kamali 2002; Kurkiala 2002). Två år efter mordet på Fadime publiceras en antologi som har till syfte att kommentera den emotionellt infekterade debatten med den distans som de gångna två åren erbjuder (Larsson och Englund 2004:7). Redan två år senare upplevdes således att ett visst känslomässigt avstånd kan uppnås, vilket illustrerar att debatten var såväl intensiv som temporär. Man kan också, som etnologen Simon Ekström formulerar det, säga att debatten tog gestalt av ett fenomen i sig (Ekström 2005a). I den offentliga debatten har ytterligare forskare erhållit framträdande positioner. Bland annat får den norska socialantropologen Unni Wikans bok En fråga om heder (2005) fått stort genomslag, i vilken hon analyserar det som framkommer i rättegången om mordet på Fadime. Wikan argumenterar för att ett icke-västerländskt hedersbegrepp som tar sin utgångspunkt i specifika föreställningar, en hedersideologi, bör användas i syfte att förstå händelsen (Wikan 2005:65). 2 En annan av de mer tongivande forskarna i debatten om hedersmord är kulturantroplogen Mikael Kurkiala som i likhet med Wikan betecknar våldet som hedersrelaterat och betraktar det som ett kulturspecifikt uttryck (Kurkiala 2002). Likaså har professorn i socialt arbe- 1 Den som vill veta mer om de specifika omständigheter som präglade dessa fall kan läsa journalisten Lena Katarina Swanbergs Hedersmordet på Pela (2002) eller Unni Wikans En fråga om heder (2005). Fallet med Sara i Umeå har fått mindre uppmärksamhet, men i Åsa Eldéns avhandling (2003) Heder på liv och död återfinns en analys av polisens utredning av mordet. 2 Andra forskare som utgår ifrån kulturbegreppet och studerar heder återfinns inom antropologin. Exempelvis beskriver Tahire Koçtürk-Runefors hur Medelhavets tradition av heder förs vidare och får stor betydelse i invandrade familjer i Sverige (Koçtürk- Runefors 1991:60). Hon visar hur invandrade familjer i Sverige upplever en förlorad värdighet, hur de inte längre betraktas som hedervärdiga och på vilka sätt det påverkar dem (Koçtürk-Runefors 1991:174). Annick Sjögren illustrerar likaså traditionella samhällen vid Medelhavet och lyfter fram hederns centrala roll. I Sjögrens studie målas en bild upp av kollektivistiska traditioner som på många avgörande punkter avviker ifrån det som hon beskriver som det individualistiska, svenska (Sjögren 1993/2006:82-83). 14

15 te, Astrid Schlytter, utgått från heder som en analytisk kategori kopplad till kultur i sin forskning där hon bland annat har visat på socialtjänstens brister i ärenden som rör flickor som är utsatta för hot, våld och kontroll (Schlytter 2004). 3 Tvärtemot dessa studier har kulturkritiska forskare problematiserat och polemiserat mot kulturella förklaringar till våld och visat hur de bidrar till en uppdelning i svenskt och osvenskt våld där invandrares våld betraktas som kulturspecifikt, medan svenska mäns våld frikopplas från dess kulturella sammanhang (de los Reyes 2003; Larsson & Englund 2004; Gruber 2007:77). De påpekar att i synnerhet mediebeskrivningarna av mordet på Fadime bygger på en redan inarbetad diskurs med föreställningar om invandrares kulturer som patriarkala, medan svenska mäns våld ses som avvikelser från en föreställd svensk jämställdhetskultur (Brune 2002; Englund 2002; Reimers 2005; Strand Runsten 2006; Keskinen 2009). En ytterligare forskningsingång representeras av Ekström som analyserar själva debatten om hedersmord (Ekström 2005a; Ekström 2005b; Ekström 2009). En av få svenska forskare som studerat hedersvåld utifrån ett feministiskt perspektiv är sociologen Åsa Eldén (2003), som tagit sin utgångspunkt i våldsutsatta unga kvinnors berättelser. Hon illustrerar hur våld i hederns namn är del i det generella våldet mot kvinnor som existerar i alla samhällen och kulturer, samtidigt som det utgör en specifik yttring av mäns våld mot kvinnor. I forskningsdebatten om hedersmord kommer också intersektionalitet fram som ett sätt att förstå våldsutsattas situering i ett rasistiskt och etnocentriskt Sverige (de los Reyes och Mulinari 2005:9; Dahrvispour 2008). Man kan således säga att intersektionalitet som term får sitt genombrott i ett svenskt sammanhang just i samband med problematiken i att förklara och förstå mordet på Fadime och debatten om utsatta flickor. Trots att hedersmordsdebatten utgjorde arena för ställningstaganden av såväl politiker som forskare saknas emellertid studier av själva utformandet och innehållet i satsningarna mot hedersrelaterat våld. 4 Därför ägnas den här avhandlingen inte enbart en analys av den förhandling om betydelser som sker i integrations- och jämställdhetspolitik, utan det görs också en ingående granskning av statens satsningar mot hedersrelaterat våld. Jag tar 3 Schlytter har vidare genomfört en kartläggning av det hedersrelaterade våldets omfattning i Stockholms stad. Stockholms stad beställde år 2007 en kartläggning av det hedersrelaterade våldets omfattning och karaktär i Stockholm. Inom ramen för uppdraget ingick kartläggning av hedersrelaterade inskränkningar som begränsar barns, ungdomars och kvinnors personliga rörelsefrihet. Hedersrelaterat förtryck och våld i Stockholms stad. Rapport 2009, del II. April 2009:2. 4 Zenia Hellgren & Barbara Hobson (2008) diskuterar både den offentliga debatten och politiken, men har inte gjort någon empirisk studie av politiska satsningar mot hedersrelaterat våld. 15

16 inte avstamp i heder som ett analytiskt begrepp, utan söker istället problematisera heder som benämnande och studera effekterna av begreppet i offentlig politik. 5 Därigenom utgör detta en studie i benämnandets problematik. Studier av offentlig integrations- och jämställdhetspolitik Avhandlingen skriver in sig i en feministisk forskningstradition där analyser av jämställdhetspolitik har varit, och är, ett stort fält. En förhållandevis rik flora av genusvetenskaplig forskning har analyserat den svenska- och nordiska jämställdhetsmodellen (Hernes 1987; Berqkvist 1999; Florin och Nilsson 2000; Hirdman 2001; Dahlerup 2004). På senare tid har likaså en fåra av feministisk forskning inletts som mer explicit uppmärksammar jämställdhetens begränsningar. Det har illustrerats hur jämställdhet reproducerar normer som harmoni och krav på konsensusskapande mellan män och kvinnor (Magnusson 2000; Rönnblom 2002). Statsvetaren Maud Eduards diskuterar exempelvis hur kvinnors kollektiva handlande till och med kan uppfattas som ett hot inom ramen för en politisk diskurs om jämställdhet. Det mest förbjudna, skriver Eduards, är att benämna män som politisk kategori (Eduards 2002:157). Därutöver har statsvetaren Maria Wendt (2002) belyst hur den offentliga politiken mot våld mot kvinnor avpolitiserats genom att konflikter mellan könen tonats ned. Det har vidare visats hur svensk jämställdhetspolitik befäster heteronormativitet (Dahl 2005; Magnusson, Rönnblom & Silius 2008). Sociologen Maria Törnqvist illustrerar exempelvis hur införandet av omdebatterade och radikala metoder så som kvotering skett parallellt med en heteronormativ retorik om varannan damernas (Törnqvist 2006). Kvoteringsdebatterna i den svenska riksdagen har även analyserats av statsvetaren Lenita Freidenvall (2006). Här vill jag också nämna statsvetaren Katharina Tollins pågående avhandlingsprojekt som genom en genealogisk studie granskar framväxten av jämställdhet som politiskt fält samt de därigenom sammanbundna förhandlingarna om klass och kön (Tollin kommande). Flertalet studier har därutöver konstaterat att jämställdhet har blivit en markör för svenskhet (Bredström 2002; de los Reyes m.fl. 2002b; Towns 2002; Carbin 2005; Eduards 2007). Kopplingar mellan nation och kön i ett offentligt sammanhang har vidare analyserats av statsvetaren Cecilia Åse som belyst den svenska monarkins betydelser (Åse 2009). 5 Med offentlig politik avses det offentliga trycket som analyserats. Att jag väljer att tala om offentlig politik är för att jag vill urskilja den ifrån andra former för politik och lyfta fram att jag inte studerar sociala rörelser utan formella institutioner (för mer utförliga diskussioner kring politikbegreppet se exempelvis Wendt Höjer 2002; Enroth 2004). 16

17 Det är emellertid inte enbart feministisk forskning som tjänat som inspirationskälla, utan min undersökning tar även i avstamp i postkolonial kritik av det svenska samhället och offentlig politik. Det tankegods som låg till grund för koloniseringen tog inte enbart fäste i de stora imperialistiska staterna och dess kolonier, utan idéer om Västerlandets högt stående civilisation och Orientens stagnation, om Vi och de Andra har varit, och är fortfarande närvarande i Sverige och Norden (Jonsson 1993; Eriksson m.fl 1999; McEachrane & Faye 2001; de los Reyes m.fl. 2002; de los Reyes & Mulinari 2005; Sandell & Mulinari 2006; Berg 2007; Keskinen, m.fl. 2009). Invandrings- och integrationspolitikens inbyggda normer har likaså granskats av forskare som analyserat dess bärande normer samt förändringar över tid (Borevi 2002; Mörkenstam 2006). Bland annat har det visat sig att arbete har betraktats som nyckeln till integration och att politiken utgått från en arbetande man som norm (Knocke 1991). Det har därutöver illustrerats i flertalet studier hur uppdelningar mellan de som integrerar och de som ska integreras etablerat en hierarkisk ordning (Azar 2005; de los Reyes och Kamali 2005:7; Peralta 2005). Vidare har forskning visat det problematiska med själva beteckningen invandrare och hur beteckningar utgör ett slags diskriminering med ord (Boréus 2005). I föreliggande undersökning är ambitionen att bygga vidare på feministiska, postkoloniala kritiska läsningar av jämställdhets- och integrationspolitik. I relation till tidigare forskning som skisseras ovan är målet att utforska betydelserna av hur subjekt positioneras i offentlig politik för att därmed kunna diskutera möjligheter och begränsningar för unga svenska kvinnor med utländsk bakgrund att påtala politiska problem. Avgränsningar, material och tillvägagångssätt I den här avhandlingen analyseras de betydelser hedersmordsdebatten får samt hur unga svenska kvinnor med utländsk bakgrund konstrueras som politiska problem i skärningspunkten mellan integrations- och jämställdhetspolitik från Den tidsmässiga avgränsningen har sin huvudsakliga grund i ett intresse att analysera hur den så kallade hedersmordsdebatten hanteras. Det som ska utredas är hur våldet tillskrivs betydelser och ställs under förhandling i såväl integrationspolitik som jämställdhetspolitik där tre politiska fält fokuseras: integrationspolitik, politik mot våld i nära relationer samt politik mot hedersrelaterat våld. Avsikten är inte att ge en heltäckande bild av vare sig den integrations- eller jämställdhetspolitiska utvecklingen. 6 Istället har ett strategiskt urval av material genomförts. 6 Exempelvis studeras inte arbetsmarknadsfrågor eller hälsofrågor. Jämställdhetspolitiken har dessutom avgränsats genom att jag enbart studerar politik mot våld i nära relationer. 17

18 Material Avhandlingens empiriska bas består av offentligt tryck. För att få ett grepp om de större dragen i hur debatterna strukturerats har jag valt att studera politiska offentliga dokument (utredningar, propositioner, samt utskottsbetänkanden) som stakar ut övergripande mål och innehåll i såväl integrationspolitik som politik mot våld i nära relationer. 7 Dessa övergripande policydokument har inte analyserats i sin helhet. När det gäller de jämställdhetspolitiska dokumenten har jag valt ut hur frågan om våld behandlas samt letat efter beskrivningar av integration och invandrarkvinnor/invandrarflickor. I de integrationspolitiska dokumenten har jag sökt efter hur jämställdhet, kvinnor och flickor formuleras som politiska problem. De övergripande policydokumenten från regeringen ger emellertid inte någon djuplodande bild av hur unga kvinnor tilltalas. Därför har även ett urval av riksdagsdebatter och motioner inkluderats. Urvalet har gjorts genom att fokus lagts på åren just innan mordet på Fadime år 2002 och kort därefter. Genom sökningar i riksdagens sökmotor på orden Fadime Pela invandrarflickor invandrarkvinnor hedersmord utsatta flickor samt patriarkala familjer har jag kunnat få inblick i hur dessa frågor diskuteras. Därutöver har jag samlat in och närläst Integrationsverkets rapporter som författats inom uppdragen om utsatta flickor. 8 När det gäller våld i nära relationer har på motsvarande sätt rapporter från regeringens rådgivande organ Nationellt råd för Kvinnofrid inkluderats. 9 Materialet som valts ut till det tredje politiska fältet, politik mot hedersrelaterat våld skiljer sig från de övriga två. För att studera hur statens satsningar mot hedersrelaterat våld tar form har genomförandet av regeringsuppdragen granskats. I samband med regeringens insatser för utsatta flickor i patriarkala familjer samt kartläggning och arbete med attitydpåverkande insatser mot hedersrelaterat våld, tilldelades länsstyrelserna merparten 7 När det gäller integrationspolitiken har jag i synnerhet samlat in dokument i anslutning till införandet av den nya integrationspolitiken SOU 1996:55 Sverige, framtiden och mångfalden. På liknande sätt har dokument i relation till Kvinnofridsbetänkandet SOU 1995:60 insamlats för att ge en bild av vilka diskurser som är tongivande då debatten om hedersmord tar fart. 8 Det rör sig om Låt oss tala om flickor 2000:6; Törnroslandet 2001; Lärande exempel 2002:14; Vägen in röster om integration och jämställdhet 2003; Förtryckta flickor i patriarkala miljöer Eftersom dessa rapporter är relativt omfattande och utgör verkets svar på regeringsuppdragen om flickor i integrationspolitiken betraktar jag dem som centrala dokument. Det innebär att dessa är mer välrepresenterade genom att flertalet citat valts ut från dem. 9 Nationellt råd för Kvinnofrid (2003a) Slutrapport från Nationellt råd för Kvinnofrid. Nationellt råd för Kvinnofrid (2003b) Vi skulle inte bli svenskar, vi skulle lyda. våld mot kvinnor och flickor från andra kulturer. 18

19 av alla resurser åren Därför har just handböcker och kartläggande rapporter som publicerats av länsstyrelserna under åren 2002/2003 till 2008 samlats in och analyserats. Länsstyrelserna har genomfört kartläggningar av problematiken i respektive län, och flertalet länsstyrelser har därutöver publicerat handböcker om hedersrelaterat våld där begreppet definieras och råd ges till berörd personal hur frågan bör hanteras. Handböckerna är således intressanta ur den aspekten att de får spridning som vägledning för olika yrkesgrupper som socialarbetare, kvinnojourer samt polis- och åklagarmyndigheter. 11 Jag har emellertid inte dragit skarpa gränser för vilket material som analyserats. Det innebär att i vissa fall har enstaka dokument från exempelvis en kvinnojour eller en forskare lagts till för att belysa ett visst argument. De politiska diskurser jag studerar håller sig inte inom väl avgränsade ramar och därför kan det också vara motiverat att inhämta material från andra källor, utöver de offentliga (jfr. Hansen 2000:33). I detta sammanhang vill jag lyfta fram något som i arbetet med avhandlingen uppfattats som ett dilemma. Det går inte några vattentäta skott mellan forskning och offentlig politik i dessa frågor, tvärtom, har många av de statliga utredningar som ligger till grund för den empiriska analysen författats av forskare på fältet. Så förekommer exempelvis feministiska våldsforskare som experter i utredningar om våld och anti-rasistiska eller postkoloniala forskare som studerar migration ingår i statliga utredningar som granskar integrationspolitiken. På så vis blir forskningen också del i min empiri i meningen att forskningsdiskurser om kön och ras/etnicitet färgar av sig på den offentliga politiken. 12 Tillvägagångssätt Jag har samlat in ett stort och komplext material där jag dels arbetat med utdrag ur texterna, dels mer ingående med de dokument som specifikt behandlar utsatta flickor. Materialet analyseras med hjälp av en kvalitativ, diskursteoretisk textanalys. Diskursteorin skiljer inte på teori och metod, snarare ger de teoretiska begreppen ingångar till hur texter kan läsas, analyseras och förstås. Diskursanalysen utgår alltså från det teoretiska för att söka 10 Landets länsstyrelser utgör regeringens företrädare i respektive län och har till uppdrag att samordna, initiera och förvalta en mängd olika frågor, däribland jämställdhet och integration rapporter ingår i undersökningen (se referenslista). 12 Inom ramen för utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering producerades t ex. ett antal delbetänkanden med forskare med titlar som Bortom Vi och Dom, (SOU 2005:41) Demokrati på svenska? (2005:112) samt Mediernas vi och dom (SOU 2006:21). Dessa har jag främst använt som forskningsunderlag och stöd för mina resonemang. Slutbetänkandet har jag däremot enbart använt som empiriskt material till studien eftersom det är här som de politiska förslagen läggs fram. 19

20 förståelse för sociala fenomen (jfr. Howarth 2000:136). En diskurs utgör en samling idéer, kategorier och begrepp som tillsammans ger fenomen mening och som inbegriper vissa sociala praktiker. I Foucaults tappning utgör de sociala praktikerna, så som regler i ett fängelse, centrala studieobjekt (Foucault 1974/2001). I avhandlingen studeras emellertid inte praktiker per se, istället har politiska texter utgjort underlag för studien där jag diskuterar vilka tänkbara konsekvenser texterna får för de sociala praktikerna. Jag har närläst de dokument som ligger till grund för praktikers handlande, men utelämnat själva genomförandet av politiken mot hedersrelaterat våld: Hur skolpersonal, socialarbetare, poliser eller andra berörda grupper rent faktiskt agerar i mötet med flickor utsatta för våld, hot eller kontroll kan alltså inte den här studien utvisa. Däremot illustreras här vilken form av kunskap som blir tongivande i talet om problemet. Det diskursbegrepp som används handlar alltså i första hand om retorik och att studera texter. Det betyder förstås inte att texterna betraktas som separata från praktikerna. Tvärtom, genom att studera texterna och identifiera talet, framkommer både hur olika praktiker legitimeras, hur objekt konstrueras och vad som framstår som mer eller mindre möjligt att säga. När materialet redovisas handlar det om att skriva fram en viss kritisk berättelse om hur offentlig politik hanterar det nya politiska problem som de så kallade hedersmorden representerar. Avhandlingens analyser utgör således ett sätt bland många att läsa och förstå materialet (jfr. Gunnarsson Payne 2006:33-34; Carlsson 2009:26-27). De problematiseringar som skrivs fram här är sprungna ur ett feministiskt, poststrukturalistiskt sammanhang, men bygger även på forskning som sätter in Sverige i ett postkolonialt perspektiv, vilket ska diskuteras mer ingående i kapitel två, där jag även presenterar de diskursteoretiska begrepp som varit vägledande i analyserna av texter. Studiens disposition I det andra kapitlet, Teorier om makt, politik och subjekt som följer härpå, presenteras hur feministisk postkolonial teori och diskursteori fungerar som metodologiska och teoretiska inspirationskällor. Det första analyskapitlet Flickor i integrationspolitiken studerar vilka betydelser hedersmordsdebatten får i integrationspolitiken samt hur flickor blir ett politiskt problem inom integrationspolitik. Det andra empiriska kapitlet Hedersmord eller mäns våld mot kvinnor granskar den förhandling om betydelser som uppstår i kölvattnet av hedersmordsdebatten samt hur flickor och unga kvinnor med utländsk bakgrund begripliggörs i politik mot våld i nära relationer. I kapitel fem Hur heder blir en politisk fråga analyseras sammansmältningen av 20

21 integrations- och jämställdhetspolitik i satsningarna mot hedersrelaterat våld mer ingående. Kapitel tre och fyra följer båda en liknande logik. I centrum står hur debatten om hedersmord griper in i integrationspolitik respektive jämställdhetspolitik och kapitlena är disponerade tidsmässigt, i ett före och efter morden på Pela och Fadime. Kapitel fem däremot följer inte en tidslig disposition, utan analysen syftar till en djupare förståelse av hur den offentliga politiken mot hedersrelaterat våld gestaltar sig. I slutkapitlet Mellan tystnad och tal lyfts avhandlingens generella slutsatser fram där de tre delstudierna skrivs ihop till en gemensam analys av de subjektspositioner som erbjuds svenska unga kvinnor med utländsk bakgrund i de politiska texter som analyserats. Den offentliga politikens benämningar diskuteras därutöver i relation till en mer framåtblickande fråga om tänkbara strategier för en feministisk postkolonial politisk kritik i denna alltjämt känsliga fråga om våld och förtryck. 21

22 22

23 2. Teorier om makt, politik och subjekt I avhandlingens bärande metodologiska ramverk har tre sinsemellan disparata skolbildningar givits plats: feministisk teori, postkolonial teori och diskursteori. I det följande presenteras hur dessa hänger samman och bildar den teoretiska utgångspunkt som används i analysen av materialet. Kapitlet inleds med en diskussion av den feministiska teoridebattens skifte bort från universella teorier om patriarkat och kvinnors gemensamma intressen till dess relativt nyvunna intresse för intersektionalitet. Jag vill emellertid inte göra anspråk på en allomfattande beskrivning av vare sig svensk, nordisk eller internationell feminism i detta avsnitt. Istället är syftet att situera min undersökning i en pågående teoretisk diskussion om intersektionalitet i feministisk forskning. På samma sätt som begreppet essentialism diskuterades flitigt för tio-femton år sedan och många positionerade sig som anti-essentialister, tycks det i skrivande stund otänkbart att inte kommentera intersektionalitet i en studie som denna. 13 Därefter illustreras i kapitlet hur inspiration har hämtats ur vissa aspekter av postkolonial feministisk teori i analyserna av offentlig politik. Till sist introduceras de diskursteoretiska begrepp som är vägledande i det empiriska arbetet med att rekonstruera diskurser och den betydelsekamp som utspelar sig i skärningspunkten mellan offentlig integrations- och jämställdhetspolitik. Feministisk teori och intersektionalitet Utan att gå till överdrift kan man säga att idén om ett universellt patriarkat har destabiliserats i feministisk teoribildning. Likaså har utgångspunkten i ett enhetligt kvinnokollektiv ruckats. Kvinnor, till och med i pluralis, har blivit en tvistefråga skriver Judith Butler och lyfter fram den spänning som diskussioner om en gemensam kvinnlig identitet kommit att utlösa i feministisk teori (1990/1999:6). Ett exempel på denna tendens att överge strukturella, universella teorier om kvinnors underordning kan spåras i upp- 13 Se Spivak (1993b) för en diskussion kring begreppet essentialism och hur det uppstod en situation där många forskare intog en anti-essentialistisk ståndpunkt, samtidigt som det i ordets strikta bemärkelse är omöjligt med ett anti-essentialistiskt projekt. 23

24 märksamheten kring intersektionalitet som begrepp. Den amerikanska feministen och juristen Kimberlé W. Crenshaw (1991) myntade begreppet i början av 1990-talet. Sedan dess har intresset för termen vuxit i såväl amerikansk som europeisk forskning i vad som återspeglar en utveckling att studera hur kön är sammanvävt med andra maktstrukturer. 14 Identiteter betraktas inom detta perspektiv som skapade genom multipla, samverkande, sammanvävda strukturer som kön, ras/etnicitet, klass och sexualitet (jfr. Yuval Davis & Anthias 1992; Hill Collins 1998; McCall 2005). Intersektionalitet är därför ett centralt teoretiskt begrepp som undersökningen förhåller sig till. Begreppet fick ett svenskt genombrott med Paulina de los Reyes, Irene Molina och Diana Mulinaris antologi Maktens (o)lika förklädnader (2002) och visade sig fylla en viktig funktion som plattform för framförandet av kritik mot en genusforskning som ensidigt fokuserat på kön och ignorerat ras/etnicitet och klass. Det föreligger numera en rik flora av nordiska forskare som använder intersektionalitet som teoriram (Lykke 2003; Staunaes 2003; Lykke 2005; de los Reyes & Mulinari 2005; Christensen & Siim 2006; Staunaes & Søndergaard 2006; Tuori 2009). Att intersektionalitet blivit ett relativt utbrett angreppssätt innebär givetvis att dess mening och syfte hamnat under debatt samt att skilda maktperspektiv och metodologier ryms inom dess ramverk. 15 Trots att intersektionalitetsbegreppet vuxit fram ur en strukturalistisk forskningstradition, som svar på frågor om hur flera maktstrukturer ska kunna hanteras, har det såväl poststrukturalistiska som aktörsfokuserade anhängare. 16 I den bemärkelsen har intersektionalitet kommit att fungera som en catch-all phrase (Phoenix & Pattynama 2006:187). Som jag ser det har det uppstått konsensus kring själva värdet av intersektionalitet som tar sitt uttryck i att få argumenterar mot intersektionalitet som teoretisk ingång. I den här studien förutsätts likaså att processer av subjektsskapande sker genom multipla, komplexa samverkande maktsitueringar som ibland förstärker och ibland motverkar varandra och inte alltid kan särskiljas. Sam- 14 Flertalet europeiska, feministiska tidskrifter har ägnat särskilda temanummer åt begreppet intersektionalitet: European Journal of Women s Studies (Nr. 3/2006), den danska tidskriften Kvinder, køn og forskning. (Nr. 2-3/2006) samt Kvinnovetenskaplig tidskrift (Nr. 2-3/2005). Därutöver visar internationella konferenser, så som en i Frankfurt den januari år 2009 med titeln Celebrating intersectionality? på dess popularitet i europeiska sammanhang. 15 I Sverige fördes en diskussion kring nyttan av intersektionalitet i Kvinnovetenskaplig tidskrift mellan (Lykke 2003; de los Reyes, m.fl, 2003; Carbin & Tornhill 2004; Lykke 2005). 16 Leslie McCall (2005) beskriver de två stora inriktningarna som intercategorical resepektive intracategorical intersectionality. Uppdelningen syftar på skillnaden mellan strukturalistiska och poststrukturalistiska angreppssätt. Det är emellertid få poststrukturalistiska forskare som explicit använder intersektionalitetsbegreppet. Ett undantag är Staunaes och Søndergaard (2006) som omarbetar intersektionalitetsbegreppet inom en teoretisk ram där subjektivitet analyseras med hjälp av Michel Foucault. 24

25 tidigt vill jag bidra till en problematisering av nyttan med intersektionalitet som teoretiskt ramverk i feministiska studier. Snarare än att avfärda intersektionalitet diskuteras här ett par potentiella svårigheter med termen som analytisk utgångspunkt för forskningsstudier (se även Carbin & Tornill 2004; Carbin & Tornhill 2005). En första anmärkning är att intersektionalitet på ett metaforiskt plan utgår från att olika vägar möts i en korsning. Liknelsen med en vägkorsning för tankarna till ett strukturalistiskt projekt där fristående, separata maktordningar analyseras. Paradoxalt nog konnoterar vägen fasta strukturer trots att många anhängare av intersektionalitet vill lyfta fram hur kategorier är såväl förhandlingsbara som sammanvävda. I linje med litteraturvetaren Anne McClintock vill jag poängtera att en intersektionell analys inte bör leda till att kategorier läggs på varandra likt legobitar (McClintock 1995:5). Intersektionalitet kan alltså vara begränsande eftersom det riskerar att ta vissa kategorier för givna som fixerade istället för att analysera villkoren för tillblivandet av till exempel kön eller klass (Tollin & Tornhill 2008:32). Faran är att man hamnar i ett ändlöst uppradande av attribut med kommatecken emellan kön, klass, ras, sexualitet, etnicitet, nation, ålder, religion, etc. (Butler 1993:168). Om intersektionalitet anammas som imperativ för god forskning kan dessutom en annan teoretisk poäng gå förlorad nämligen att situationen avgör strategin. Ibland kan det exempelvis vara strategiskt viktigt att fokusera endast en kategori, som Gayatri Spivak understryker då hon lyfter fram dekonstruktion som metodologi för att söka i marginalerna, i det för tillfället nedtystade (1993b). Det är sålunda situationen, det teoretiska och politiska sammanhanget, som avgör vilka frågor som för stunden är mest angelägna att studera. Ett exempel på en sådan situerad strategi är 1980-talets Black Feminist Studies som kritiserade amerikansk mainstream-feminism genom att lyfta fram rasismens och klasspositioneringars centrala betydelser för kvinnors liv i USA. Forskare som bell hooks (1981/82) och Patricia Hill Collins (1990/2000) argumenterade för att sammanföra just ras med kön för att påvisa hur ras och svarta kvinnors erfarenheter uteslutits ur de rådande genusanalyserna som således endast avspeglade vita kvinnors liv och intressen. Därmed visade de hur feministiska forskare inte lyckades förklara könsordningen, eftersom den ju också konstitueras genom ras. Vid ungefär samma tidpunkt framstod emellertid frågan om sexualitet och dess relation till kön i feministisk teori i en annan dager. Gayle Rubin, en av företrädarna för Gay and Lesbian Studies, insisterade tvärt emot ett intersektionellt perspektiv på att bryta loss sexualitet från kön eftersom hon menade att sexualitet hade betraktats som alltför tätt sammanvävt med kön i radikalfeministisk forskning (Rubin 1984). Genom att skilja ut det sexuella förtrycket från kvinnoförtrycket synliggjordes att flator, bögar, transpersoner, bisexuella samt andra sexuella identiteter underordnas heterosexuella i 25

26 ett hierarkiskt system av mer eller mindre accepterade sexualiteter. Att lyfta fram sexuellt förtryck som en egen maktordning innebar just i det sammanhanget en viktig intervention, inte minst i relation till en viss för stunden rådande feministisk hegemoni. Däremot fungerar inte Rubins särskiljande av kön och sexualitet som ett imperativ för forskning. Det påpekar också Judith Butler då hon ställer frågan om inte tiden är mogen för att sammanföra kön och sexualitet igen (Butler 1997b:14). 17 Likaså framhåller Eve Sedgwick att vi inte kan veta på förhand om vi ska studera flators och bögars erfarenheter separat i termer av kön eller tillsammans i termer av sexualitet (Sedgwick 1991:36). I vissa sammanhang kan det alltså vara strategiskt viktigt att tillfälligt fokusera exempelvis ras/etnicitet som egen maktsituering, utan att för den skull tappa bort insikten om att betydelserna av ras/etnicitet varierar beroende på kön, klass och sexualitet (bland annat). 18 I linje med detta resonemang studeras främst förhandlingar kring ras/etnicitet och nation samt hur dessa samverkar med kön. En tredje och sista invändning handlar om att det visat sig att intersektionella analyser inte nödvändigtvis innebär en inomfeministisk kritik av privilegier. Om målet är emancipation och kön reduceras till en förtryckt kategori riskerar vithet, nationell tillhörighet eller andra privilegier som klasstillhörighet inom kategorin kvinnor att förbli ouppmärksammade. Studiet av makt som privilegium, de egna privilegierna, samt makten att benämna ser jag som ett angeläget projekt för samtida genusvetenskaplig, feministisk forskning. Att granska även feministiska benämningar och normer är ett centralt såväl teoretiskt, som politiskt projekt, som intersektionella analyser självfallet kan bidra till, men inte nödvändigtvis. Det som behövs idag är en teoretisk vidareutveckling av makt som privilegium inom gruppen kvinnor som, i linje med Fiona Probyns resonemang, syftar till att teoretisera the giving up of power (Probyn 2004). På liknande sätt har Sara Ahmed uppmärksammat och kritiserat hur den vita positionen förblir självklar utgångspunkt även i många kritiska vithetsstudier (Ahmed 2004b). 17 Rubin svarar på detta i Rubin with Butler (1995:95). 18 Jag har valt att använda beteckningen ras/etnicitet. Ras som begrepp fungerar inte för att särskilja naturligt existerande skillnader mellan människor, eftersom ras utgör en social konstruktion. Däremot fungerar ras genom att ge mening åt skillnader, inkludering och exkludering och hierarkier (Frankenberg 1993/2000; Miles & Brown 2003:91). Etnicitet framstår också som ett centralt begrepp i att särskilja folkgrupper ifrån varandra. Som Irene Molina påpekar har etnicitetsbegreppet emellertid vissa brister då det inte tillräckligt uppmärksammar processer av segregation och exkludering som baseras på utseende (Molina 2005:95). Mitt val att skriva ihop ras och etnicitet baseras dessutom på en tanke om att dessa är svåra att skilja åt. Ras/etnicitet betraktas alltså i den här studien som en maktsituering, på samma sätt som kön. 26

27 För att bidra med en analys av emancipatoriskt formulerad feministisk politik har jag valt ett postkolonialt, poststrukturalistiskt perspektiv. Postkolonial feministisk teori belyser exempelvis det problematiska med att utgå från en enhetlig kategori kvinnor i feministiska sammanhang. Själva relationen mellan vita västerländska kvinnor och tredjevärlden kvinnor sätts under lupp bland annat genom att de västerländska kvinnornas benämnande av de Andra analyseras (Mohanty 1986/2004; Spivak 1993a). 19 En postkolonial feministisk läsning Begreppet postkolonial tas här främst i anspråk som ett analytiskt förhållningssätt där processer av identitetsskapande relateras till koloniala tankestrukturer. 20 I linje med teoretikern Homi Bhabha analyseras diskursers sanningsanspråk samt sättet på vilket det avvikande, den Andre, konstrueras i en pågående subjektsskapande process (Bhabha 1994/2004:96-97). Stereotypen som begrepp är användbar eftersom den fyller en central funktion i koloniala berättelsers kunskapsanspråk. Som figur får stereotypen sin betydelse genom binära oppositioner så som vit/svart, dag/natt, god/ond (Hall 1997). Sanningen, skriver Bhabha, konstrueras som en stereotyp som både representerar och bekräftar den koloniala fantasin och samtidigt möjliggör en viss typ av politisk kontroll, reglering och reformering av den Andre. Den koloniala diskursens förvandling av de Andra så att de kommer att efterlikna kolonisatörerna betecknar Bhabha mimicry. Mimicry eller imitation har likaså fungerat som en central tematik i avhandlingens analyser av hur den svenska staten och offentlig politik förhåller sig till den Andre. Den koloniserade, icke tillhörande föreställs genom mimicry som almost the same, but not quite (Bhabha 1994/2004: ). Det kan beskrivas som en process där den Andre härmar kolonisatörernas sätt, vanor och språk och framstår som likadan, men med en viss skillnad. Att de koloniserade folken liknar kolonisatörerna framstår samtidigt som oroande i en diskurs vars legitimitet vilar på en fast förvissning om att en gräns mellan kolonisatör och koloniserad både kan och bör dras. När de föreställda Andra 19 Många intersektionalitetsstudier skriver också inom en postkolonial feministisk tradition. Till den postkoloniala fåran i nordisk forskning kan inräknas den intervention som fördes fram av exempelvis de los Reyes, Molina och Mulinari (2002) som innebar en viktig strategi inom ramen för svensk genusforskning för att lyfta fram just frågor om ras/etnicitet, nation och klass. Se även Keskinen (2009) för en diskussion om postkolonialism och intersektionalitet. 20 Termen postkolonial är emellertid omtvistad. McClintock påpekar till exempel att på många platser har ingen avkoloniseringsprocess skett (McClintock 1995:9-13). Likaså är Gayatri Spivak av den uppfattningen att begreppet är missvisande och att man istället borde tala om neokolonialism för att signalera att det är en pågående kolonisering och att det ständigt uppstår nya koloniala projekt (Spivak 1991/2004). 27

28 framstår som varken eller uppstår emellertid svårigheter i att bevara gränserna intakta. Den föreställda lilla skillnaden hotar på detta sätt diskursens stabilitet som istället pendlar över i att avbilda de icke-tillhörande som fundamentalt annorlunda, enligt en stereotyp. Inte heller denna gräns stabiliseras eftersom stereotypen aldrig kan bevisas (Bhabha 1994/2004:131). Koloniala berättelser kännetecknas således av ambivalens. Detta teoretiserande av ambivalens har väglett mina analyser av i synnerhet svensk integrationspolitik. Vidare har jag inspirerats av postkolonial feministisk teori för att fokusera relationen och subjektsskapande processer inom gruppen kvinnor. Forskare som Gayatri Spivak (1993a) och Chandra Mohanty (1986/2004) har visat hur etablerandet av det vita, västerländska, feministiska, subjektet kräver en motpol som blir den Andra kvinnan. En ömsom tystad, ömsom talande figur som genom sin blotta existens bidrar till att västerländska feminister kan framstå som emanciperade, hjälpande och medkännande. I syfte att analysera hur svenska flickor med utländsk bakgrund benämns i offentlig politik har dessa postkoloniala feministiska teorier kring makten att benämna tjänat som inspiration. Det postkoloniala perspektivet ställer frågor om hur västerländska kvinnor benämner den Andra, och samtidigt konstruerar sig själva. 21 Att reflektera kring detta benämnande är nödvändigt om feminismen ska fungera som en akademisk rörelse mot exempelvis rasism (Spivak 1993b:139; Spivak 1996b:122). Frågor om benämnande utgör även en central tematik i den här avhandlingen. Att problematisera benämnanden i offentlig politik Offentlig politik som syftar till att förbättra för olika grupper så som kvinnor eller invandrare inrymmer en dubbelhet. Emancipatoriska politiska normer, skriver Judith Butler, kan karaktäriseras som tveeggade de inrymmer hopp om social förändring genom att skapa enighet, samtidigt som konsensus uppnås genom strategier av uteslutning (Butler 2004:206). Politik som har som mål att förändra och förbättra för vissa grupper bär dels med sig en slagsida där vissa idéer och värden cementeras, dels innebär själva benämnandet av gruppen en reduktion av möjligheter; en tillslutning där vissa aspekter låses fast och blir kännetecknande för gruppens identitet. Att i jämställdhetens namn omhulda och uppvärdera det kvinnliga samt kvinnors intressen kan innebära en begränsning av möjligheter för förändring och kanske framförallt att vissa subjekt som inte passar in i normen för kvinnors intressen exkluderas (Butler 1990; Mouffe 1992; Butler & Scott 1992). 21 Men också, och det får man inte glömma, uppmärksammas i postkoloniala studier hur den Andra kvinnan betraktar västerländska kvinnor. 28

29 Detta benämnandets dilemma hänger samman med identitetspolitiska spörsmål. Inom feministisk politisk teori har frågor om identitetspolitik gett upphov till en seglivad och ofta polariserad debatt som kretsar kring hur man ska förhålla sig till den tvetydiga strategin att agera politiskt utifrån en grupps erfarenheter. Många teoretiker har påpekat att det i vissa situationer kan vara nödvändigt att benämna och kategorisera för att uppnå erkännande och politisk förändring (Young 1994; Eduards 2002). Historiskt sett har kvinnorörelser, när det gäller exempelvis frågor om våld, arbetat för att kvinnor och barn ska få status som brottsoffer samt att våld i hemmet ska politiseras. Att benämna kvinnors erfarenheter som övergrepp och förtryckande sexuella kränkningar kan alltså öppna upp för möjligheter att få erkännande och bära med sig potential till förändring (MacKinnon 1989). Den svenska kvinnofridssatsningen som infördes i slutet av 1990-talet är exempelvis att betrakta som en politisk strategi där kvinnor skrivs fram som offer för mäns våld. Positionen som brottsoffer är dock tvetydig. Å ena sidan uttrycker den ett erkännande av kränkningen eller skadan och ger därmed möjlighet till återupprättelse. Å andra sidan kan bekräftelsen verka begränsande för vilka politiska krav som är möjliga att ställa i syfte att förändra en större social situation (jfr. Brown 1995). Identifikation med offerpositioner blir dessutom än mer problematisk för kvinnor som inte fullt ut inkluderas i ett femininiskt Vi. Inom ett sammanhang av etnisk diskriminering, rasism och koloniala praktiker får positionen som brottsoffer konsekvenser för den som inte betraktas som tillhörandes nationen. För att belysa hur detta identitetspolitiska dilemma gestaltar sig har jag alltså valt att analysera hur svenska unga kvinnor med utländsk bakgrund kategoriseras som potentiella offer för våld. Politikens dubbelhet tjänar vidare som en utgångspunkt genom att analyserna riktas mot att visa hur politiska lösningar kan ha flera sidor i så motto att en viss problemlösning kan innebära skapandet av en annan (jfr. Bacchi 1996; 1999). När vägen ur ett politiskt problem presenteras bör den således analyseras i vidare bemärkelse. Michel Foucault formulerar sitt analytiska angreppssätt i följande termer: What I want to do is not the history of solutions, and that s the reason why I don t accept the word alternative. I would like to do the genealogy of problems, of problematiques. My point is not that everything is bad, but that everything is dangerous, which is not exactly the same as bad. If everything is dangerous, then we always have something to do. So my position leads not to apathy, but to a hyper- and pessimistic activism (Foucault 1982/84:343). För att låna Foucaults uttryck kommer jag att analysera problematiseringar och inte leta efter lösningen. Det handlar om att peka ut svårigheter och det riskabla med varje representation av ett problem, vilket betyder att en position av pessimistisk aktivism står för ett kritiskt korrektiv och ett ständigt sökande efter politiska alternativs bieffekter (jfr. Spivak 1993b:5). Det kan, så 29

30 som statsvetaren Carol Bacchi formulerar det, också innebära ett identifierande av de politiska åtgärder som undviker åtminstone vissa fallgropar (Bacchi 1999:71). I min studie riktas sökarljuset mot vad som blir mer eller mindre möjligt att påtala genom skilda politiska diskurser och representationer. Det är en studie av tänkbara konsekvenser av problemformuleringar där de olika sätten att benämna och förstå ett problem kontrasteras mot varandra. Frågor kring varför vissa lösningar, vissa kunskapsanspråk etableras som riktiga och legitima vid en viss tidpunkt står i blickfånget (Foucault 1982/84; Törnqvist 2006:17). Mitt intresse är att diskutera hur motståndsrörelser så som feminism i sina ambitioner att kritisera och motarbeta makt riskerar att skapa sina egna förtryckande anspråk där nya grupper marginaliseras eller där deras möjligheter att tala beskärs (Spivak 1993b:3-4). Teorier och politik som syftar till att förändra relationerna mellan könen får aldrig bli en universell berättelse med status av den enda sanningen om framgång och förändring. 22 Tystnad som förtryck och tal som frigörelse? Ett ytterligare tema är förhållandet mellan tal och tystnad i offentlig politik. En gängse uppfattning i såväl praktisk politik, som i feministiska och andra kritiska teorier är att tal och tystnad utgör varandras motsatser. När en påtvingad tystnad bryts och en tystad grupp äntligen kommer till tals, föreställs det sanna och autentiska framkomma. Tystnad begripliggörsdärför ofta som förtryck, medan att tala betraktas som en emancipatorisk nyckel till frigörelse. Denna förenklade modell har bland andra Nikita Dhawan (2004) problematiserat. Föreställningen om att ett nedtystat problem eller en tystad grupp per definition innebär att denna är förtryckt utgår från en reducerad maktförståelse, menar hon. Tystnadens relation till makt är ambivalent. När det vid ett visst givet tillfälle inte talas om något eller någon, utgör det en del i en maktteknologi, samtidigt som att inte alls bli omtalad, också kan innebära ett skydd från maktens normaliserande funktion (Foucault 1976/1980). På ett liknande sätt beskriver Wendy Brown hur det existerar föreställningar kring synlighet och osynlighet som går ut på att fenomen eller grupper som betraktas vara osynliga per automatik ses som ofria eller förtryckta (Brown 2005:86). Den politiskt tänkbara strategin reduceras då till att synliggöra någon. Även när det gäller frågan om synlighet kan det 22 Detta ifrågasättande bör dock inte heller betraktas som den nya sanningen. Dessutom kan man aldrig dekonstruera en text helt: No text is ever fully deconstructing or deconstructed, skriver Spivak (Spivak 1974/98:lxxviii). Jag kan endast skriva och spåra tystnader utifrån min meningshorisont och inom ramen för de diskurser som jag också kritiserar. Därför kan dekonstruktion karaktäriseras som ett nödvändigt, men samtidigt omöjligt projekt. 30

31 konstateras att framstå som synlig i relation till exempelvis statens övervakande funktioner inte alls behöver innebära en fri position. Dessutom riskerar frågor kring hur synliggörandet sker att ignoreras. I ett globalt sammanhang framstår komplexiteten i relationen mellan makt, (o)synlighet, tystnad och tal än mer. Som Spivak beskriver det är vissa grupper de subalterna situerade på platser på andra sidan om den internationella arbetsdelningen, tystade och ignorerade (Spivak 1993a). Denna marginalisering kan dock inte på något enkelt sätt avhjälpas genom att synliggöra eller släppa fram de tystade gruppernas röster. Med Spivaks ord kan den subalterna inte tala, även om hennes röst släpps fram. Det betyder inte att den förtryckta inte kan prata, så som vissa kritiker har förstått hennes text. 23 Snarare utgör detta ett dilemma som handlar om att när västerländska forskare och politiker låter människor från tredje världen tala och vill lyssna är det endast visst tal som hörs, annat tal faller platt till marken. Även om någon lyssnar, uppstår inte något samtal. På så vis inbegriper tal också tystnad, så som Brown uttrycker det (Brown 2005:83). Kan då västerlänningars försök att representera (tala om) förtryckta grupper i tredjevärlden utgöra en väg ut ur dilemmat? Även i det här sammanhanget problematiserar Spivak givna föreställningar om tal och representation då hon påpekar att ett projekt att tala för någon försvåras av att representationen till stor del handlar om att visa upp sig själv. Genom att tala för de Andra kommer västerlänningen således framställa sig själv som upplyst, kunnig och samtidigt reproducera den maktrelation som man söker komma bort från (Spivak 1993a). Ett exempel på det problematiska med att släppa fram röster och låta de Andra tala beskriver Trinh T. Minh-ha då hon diskuterar hur kvinnor från tredje världen kan uppleva sitt förhållande till det västerländska feministiska projektet: Nu har jag inte bara fått tillstånd att öppna mig och tala ut, jag uppmuntras också att uttrycka min olikhet. Min publik förväntar och kräver det; annars skulle folk känna det som om de blivit lurade: Vi kom inte för att höra en person från tredje världen tala om den första (?) världen, vi kom för att lyssna till den olikhetens röst som kunde förväntas ge oss det vi inte kan få och avleda oss från likhetens monotoni. ( ) Ingen rotlös person blir inbjuden att medverka i denna speciella kvinnosak om inte han/hon bestämmer sig och lägger på ett tjockt lager autenticitet. I min iver att inte göra någon besviken försöker jag efter bästa förmåga erbjuda mina välgörare vad de mest av allt längtar efter: möjligheten till olikhet, men ändå en olikhet som inte går så långt att den ifrågasätter grunden för deras väsen och verksamhet (Minh-ha 1989/1999:222). 23 Kritik har riktats mot Spivaks analys i Can the subaltern speak? att hon är döv inför den subalterna och därför tystar henne (t.ex. Parry 1995:37). 31

32 Minh-ha beskriver skiftet från marginalisering till att bjudas in till konferenser, möten och inkluderas i akademisk kurslitteratur. Kort sagt, de Andra uppmuntras nu att tala i de västerländska feministiska rummen. Det talutrymme som ges handlar om att visa upp en olikhet, en olikhet som på samma gång inte får vara en total skillnad, inte handla om att kritisera hela fundamentet för mötet. Kvinnor från tredje världen får således inte sällan tala utifrån en stereotyp position som kulturella representanter och symboler för gränsen mellan Vi och de Andra (Anthias & Yuval Davis 1992; Akpinar 2003). I koloniala framställningar konstrueras vidare de koloniserade kvinnorna som förtryckta och föreställs vara i behov av räddning. Dessa västerländska fantasier om att hjälpa icke-vita kvinnor ur sin situation har kritiserats av flertalet forskare. Antropologen Lila Abu-Lughod (2002:788) ställer exempelvis frågan do muslim women really need saving?. Enligt henne framstår befriaren i en position av kulturell överlägsenhet eftersom de Andra kvinnorna inte enbart föreställs vara i behov av att räddas från sin förtryckande kultur, utan även till den egna, västerländska kulturen. För att summera kan man säga att jag har tagit fasta på en postkolonial, feministisk kritik som poängterar det otillräckliga i försöken att rädda den Andra, låta den Andra tala, eller representera den Andra. Inspiration till den här studien har hämtats från detta kritiska korrektiv som belyser vikten av att själva ramarna för att tala granskas (Spivak 1990:62). Det handlar, i linje med Abu-Lughods argument, om att västerlänningar bör arbeta med de Andra för att samtidigt ta ansvar för existerande globala ojämlikheter (Abu-Lughod 2002). Att ta ansvar för och söka ändra på dessa förhållanden ingår i ett dekonstruktivistiskt projekt (Spivak 1974:lxv). Som politiskt projekt utövar dekonstruktion dels kritik gentemot konstruktioner av den Andra, dels handlar det om att låta den Andra tala (McQuillan 2001:6; Said 1978/1997; Spivak 1993a). Ett sätt att möjliggöra för den exkluderade att tala kan vara att spåra tystnader i texten, att lyfta fram det marginaliserade och granska exkluderingar (Spivak 1993b:10). Det problemkomplex som postkoloniala feminister diskuterar rör främst glappet mellan den industrialiserade Väst/Nord-världen och resten av världen. Det är förstås på sin plats att poängtera att skillnaden är stor mellan förtyckta grupper i tredje världen och till västvärlden migrerade grupper. Det är inte min poäng att söka likställa dessa sinsemellan disparata och internt heterogena grupper och platser med varandra, snarare har det teoretiska ramverket i postkolonial teori visat sig användbart. I studien granskas således såväl pågående konstruktioner av flickor och kvinnor ur etniska minoriteter, som vilka möjligheter de har att tala inom ramen för svensk integrations- och jämställdhetspolitik. I blickfånget för analyserna står alltså de ramar som påverkar vad som görs mer eller mindre möjligt att artikulera. Dessutom, vilket diskuteras mer nedan, används det postkoloniala perspek- 32

33 tivet för att utröna hur representationer av det avvikande samtidigt bidrar till en pågående reproduktion av svenskhet. Att analysera nationell inkludering och exkludering En annan tongivande tematik rör svenskhetens betydelser samt hur förhandlingar kring svenskhet sker. Jag studerar såväl upprättandet av det nationella centret, det svenska Vi:et, som dess utmarker, de icke-tillhörande, och gränslandet där emellan. Det är via föreställningar om andra som svenskheten kan ringas in. Postkolonial teori synliggör på ett förtjänstfullt sätt det instabila gränssättandet mellan ett föreställt Vi och de Andra, inkludering och exkludering i termer av ras/etnicitet och nation. Så är idéer om det svenska intimt sammanbundna med föreställningar om Västs modernitet och de Andras stagnation, där moderniseringstänkandet är sammanlänkat med en idé om att världens olika regioner befinner sig i olika utvecklingsstadier där de Andra konstrueras som utanför det moderna (Fabian 1983; Hall 1992; Massey 1994). Detta modernitetstänkande är sammanbundet med föreställningen om tiden som linjär, där både olika länder och subjekt kan placeras in som mer eller mindre moderna, som varandes i olika utvecklingsfaser. Moderniteten skapar således ett centrum för nationell tillhörighet. När en norm eller mittpunkt etableras kommer ofrånkomligen också vissa marginaler att upprättas där en del subjekt har svårare att inbegripas i gemenskapen. Det upprättas, vad som Katarina Mattson benämnt, ett villkorat deltagande (Mattsson 2005). Hur detta villkorade deltagande, denna förhandling, tar sig uttryck i offentlig politik är ett annat tema som denna undersökning belyser. Villkoren för svenskheten definieras efter ett flertal faktorer; det kan handla om medborgarskap, att vara född i Sverige, att vara född av föräldrar födda i Sverige (blodsband), att vara kulturellt svensk (det vill säga till exempel kristen och västerländsk) och sist men inte minst att se svensk ut där svensk blir liktydigt med att vara vit (Mattsson 2005:149). Det nationella vävs inte sällan samman med definitioner av ras (Balibar 2004:59). När det gäller bestämningar av svenskhet har också vithet visat sig utgöra ett, i vissa sammanhang, centralt tecken (Lundström 2007). 24 Frågan som jag ställer är vilka tecken som blir avgörande i det undersökta materialet för att markera 24 Vithet är dock inte något neutralt faktum, inte något personer är, utan i linje med Richard Dyer betraktar jag vithet som en pågående konstruktion (Dyer 1997/2002; se även Frankenberg 1993/2000). Vithet läser jag vidare som ett privilegiesystem där vissa kroppar artikuleras som vita genom att tillskrivas särskilda attribut, medan andra utesluts. För att en person ska passera som vit krävs att hon lever upp till attribut som är historiskt specifika och rumsligt skiftande. Vithet utgör således en förhandlingsbar kategori. Vissa kroppar räknas som vitare än andra, om de har en viss hår- eller ögonfärg, men även andra faktorer som social status kan göra kroppar mer eller mindre vita. 33

34 gränserna gentemot det icke-svenska och samtidigt upprätta ett, om än instabilt, nationellt centrum. Inom nationella berättelser representerar nationell tillhörighet dessutom en symbolisk resurs som kan skänka personer respektabilitet och legitimitet, skriver den engelska sociologen Beverly Skeggs (Skeggs 2004:19). För att passera som riktig svensk måste subjektet kunna visa upp och använda sig av särskilda värden, kunskaper och egenskaper vid rätt tillfällen. Subjektet måste så att säga göra nationalitet på rätt sätt för att framstå som tillhörande. När exempelvis jämställdhet omtalas som ett nationellt karaktärsdrag blir det till en symbolisk resurs som skänker respektabilitet åt de subjekt som lever upp till den jämställda normen. Ett exempel på hur jämställdhet omvandlats till ett nationellt karaktärsdrag är den svenska regeringens jämställdhetsexport av den svenska pappan. Den socialdemokratiska regeringen initierade under EU-ordförandeskapet år 2001 en utställning med svenska pappor som visades för de övriga medlemsstaterna och som dessutom fortsatte på turné runt om i Europa efter ordförandehalvåret. Utställningen saluförde pappamånaden som politisk lösning och visade svenska pappor med sina barn som symboler för det politiska jämställdhetsprojektet (Carbin 2005). Därigenom blir pappan som tar ut föräldraledighet ett respektabelt, nationellt, symboliskt subjekt. Att räknas som tillhörande innebär samtidigt att vara legitim och önskvärd. I detta forskningsprojekt har svenskhet alltså analyserats som en position i ett nätverk av makt där tillhörigheten skapar privilegier. Den föreställda nationens gemenskap förutsätter vidare ett centrum som definierar vad som utgör den riktiga nationella tillhörigheten. Eller som Skeggs uttrycker det: the imaginary nation does not rely on the inferiorization or essentialization of the other (as previous theories on race have often assumed), but on the construction of the other as an object of spatial exclusion. In order to produce spatial exclusion a centre has to be constructed that represents real belonging, and those who really belong have to display and embody the right characteristics and dispositions (Skeggs 2004:19). Konstituerandet av det avvikande görs genom en rumslig exkludering, snarare än att den Andre nedvärderas eller ses som essentiellt annorlunda. Som Skeggs formulerar det lyckas inte alla subjekt kvala in i den nationella gemenskapen. En annan som lyft fram det rumsligas betydelse för nationell exkludering är kulturgeografen Irene Molina, som beskriver hur rummet som kategori spelar in i stigmatisering och diskriminering, genom att hela bostadsområden markeras som icke-svenska (Molina 1997; Molina & Johansson 2002). Att bostadsområden, så som vissa förorter, exkluderas ur det föreställt svenska utgör således också en geografisk sortering av svenskhet. 34

35 Den moderna statens diskurser får dessutom särskilda betydelser för makten att exkludera och inkludera, att kategorisera och skapa hierarkier i termer av exempelvis kön (Pateman 1988; Brown 1995) och ras (Goldberg 2002). I den här studien analyseras hur tekniker för dominans framträder i offentlig politik; främst stat, regering och riksdag (jfr. Brown 1995:17). 25 Theo Goldberg menar att en av aspekterna som saknats i teorier om rasism är ett helhetsgrepp på just den moderna staten och utvecklar därför i boken The racial state ett perspektiv på statens inkludering och exkludering i termer av ras. Goldberg skiljer grovt på två olika förhållningssätt som de moderna nationalstaterna haft till ras det ena benämns naturalistiskt och det andra historicistiskt. Det första innebar att staten ansåg raserna vara väsensskilda och den vita rasens överlägsenhet berodde på medfödda, biologiska skillnader. I det andra perspektivet däremot, betonas att raserna förvisso uppvisar skillnader, att den västerländska civilisationen har kommit längst men att de Andras tillkortakommanden kan rättas till genom utbildning. Goldberg illustrerar vidare hur sen-moderna stater kommit att hantera skillnader genom en terminologi av mångkulturalism eller etnisk pluralism där mångkulturalism blivit ett positivt ord (Goldberg 2002:203). Enligt honom står själva makten att exkludera (och inkludera) i centrum för den moderna statens rasialiserande konstitution. Att dominera genom att kategorisera och hierarkiskt ordna framstår således som centralt för statens maktutövning (Goldberg 2002:9). Jag menar i likhet med Goldberg att det är kategorisering och exkludering som är viktig att studera. I de problemområden som jag undersöker framkommer frågor om nationell inklusion och exklusion som viktiga. Det som faller utanför eller inte helt kan inkluderas i det självklart svenska hamnar i ett landskap av ambivalens där det ställs vissa villkor för att passera inom normalitetens ramar. En utgångspunkt är således att det inte existerar några fasta gränser och helt entydiga uppdelningar i vad som betraktas som svenskt eller icke-svenskt. Skiljelinjerna är snarare flytande och under förhandling. Jag studerar därför hur (in)stabila gränser sätts samt på vilka premisser subjekt inkluderas respektive exkluderas. Studien har dessutom kombinerats med ett diskursteoretiskt angreppssätt eftersom det tillhandahåller vissa verktyg att analysera diskurser och synliggöra detta gränssättande. 25 Foucault insisterar dock på att: we must escape from the limited field of juridical sovereignty and State institutions, and instead base our analysis on the study of the techniques and tactics of domination (Foucault 1976/80:102). Mitt angreppssätt handlar om att utgå ifrån Foucaults maktanalys och studera staten och den offentliga politiken, så som Wendy Brown formulerar det (Brown 1995:17). 35

36 Diskursteoretiska ingångar Det är benämnanden och därmed språkets betydelser för politik som är avhandlingens studieobjekt. Språk ser jag som mer än enbart ett medium eller något vi använder för att kommunicera. Det språkliga strukturerar också det materiella genom att bilda grund för vad som är möjligt att säga, tänka och göra. Betydelsen av ett fenomen blir tillgänglig genom språket, via raster av idéer, föreställningar, ideologier och nätverk av utsagor diskurser (jfr. Hall 1997). För att kunna studera språk, makt och politik har diskursteori använts som analysinriktning, som refererar till statsvetarna Ernesto Laclaus och Chantal Mouffes analyser av politik där språkets betydelse står i centrum (1985/2001). I likhet med Laclau och Mouffe (1985/2001) samt Michel Foucault (1976/1980) gör jag inte någon skarp åtskillnad mellan det språkliga och det materiella, bägge delarna ingår i diskurser som också hänger samman med makt, vilket ska diskuteras mer ingående i det följande. Makt som strategisk situation Makt betraktas inte i betydelsen som en styrka, ett institutionellt centrum eller en struktur i den här studien, makt analyseras snarare i linje med Foucault som namnet på en komplex strategisk situation i ett särskilt samhälle (Foucault 1976/1990:93). 26 Om makten inte har något centrum, utan är spridd och återfinns överallt kan vi inte tala om två grupper de styrande (som har makt) och de förtryckta (som inte har makt). I analogi med det återfinns inte heller något motstånd positionerat utanför makten. Makt och motstånd är således svåra att separera (Foucault 1976/1990:95). I den bemärkelsen kan den offentliga politiken och staten ses som arenor för förhandling där såväl makt som motstånd figurerar. I syfte att beskriva en strategisk situation av makt har jag valt att använda beteckningen maktsituering, istället för intersektionalitet. En situering bär inte med sig samma konnotationer av strukturer som möts, utan för tankarna till en strategisk situation som inbegriper makt, men inte nödvändigtvis i termer av förtryck. Maktsituering är enligt mitt sätt att se det, ett begrepp som kan användas för att karaktärisera en komplex situation av makt och motstånd som inte på förhand är bestämd. Jag har inte enbart analyserat materialet genom att särskilja dominerande tal från marginaliserat, utan även granskat hur motstånd och kritik blir inskrivet i maktsitue- 26 Denna definition är dock inte uttömmande. Makt är namnet vi ger till en komplex strategisk situation, makt är inte detsamma. Som alla namn, alla representationer passar den inte helt it s a misfit skriver Spivak och syftar på problemet med att inget tecken någonsin fullt ut kan beteckna verkligheten (Spivak 1992/1996:145). 36

37 ringar där kritiken delvis efterliknar maktens mekanismer (Foucault 1976/1990:100; Brown 1995:3). Diskurser som exkluderande helheter Makt analyseras vidare genom att begreppet diskurs används. Diskurser producerar sanningar som inte kan särskiljas från maktrelationerna i ett samhälle (Foucault 1976/1990:92). En diskurs liknas i föreliggande projekt vid ett nät, vilket består av tecken som sammanlänkas och erhåller mening i relation till varandra. 27 Genom att tecken sätts in i ett visst nätverk av utsagor får det också en specifik betydelse. Diskurser är, enligt Laclau och Mouffe, strukturer där betydelser och identiteter fixerats i relation till varandra genom artikulationer (Laclau & Mouffe 1985/2001: ). En artikulation innebär en tillfällig stabilisering av betydelse som länkar samman tecken som tidigare inte haft någon mening. 28 Att fastläggandet av mening sker temporärt är en viktig poäng som betyder att innebörden inte stabiliseras en gång för alla. Likt en blöt tvål i händerna är betydelse undflyende, ständigt på glid bort från alla försök att fixera och bestämma dess karaktär. Om exempelvis ett visst tal söker fixera betydelsen av flickor med utländsk bakgrund som förtryckta, betyder inte det att denna benämning blir den gängse, utan att denna positionering kan vara en bland många andra. I varje diskurs återfinns vissa tecken som är extra viktiga, kring vilka andra tecken struktureras och får betydelse. Dessa betecknas i denna avhandling som noder, vilka fungerar som betydelsebärande centrum för en mängd olika utsagor (Laclau & Mouffe 1985/2001:113; se även Bergström & Boréus 2000:230). Tecknen tillskrivs alltså betydelse genom att definieras i relation till andra tecken i nätet. Dessutom upprättas mening genom att motpoler konstrueras. Exempelvis erhåller svenskhet sitt konkreta innehåll genom att kontrasteras mot det som inte betecknar det svenska så som dansk, finsk, sydländsk. En diskurs upprättas således genom att en konstituerande utsida formeras, där exkludering av vissa värden sker. Därmed karaktäriseras diskurser här som exkluderande helheter (jfr. Törnqvist 2006:35). 27 Laclau och Mouffe använder inte begreppet tecken, utan talar om element och moment i diskurserna. Element är de tecken som inte fått någon fixerad betydelse i relation till den diskurs man studerar, medan moment däremot har en position i det diskursiva nätverket. Jag kommer i likhet med Winther Jørgensen & Phillips att använda termen tecken som ett paraplybegrepp för alla diskursens knytpunkter (jfr. Winther Jørgensen & Phillips 1999/2000:33). 28 Artikulationer får till effekt att element blir till moment för att använda Laclau och Mouffes terminologi. En artikulation måste emellertid inte handla om att en ny betydelse etableras, utan kan också innebära en reproduktion av betydelse (Howarth 2000: ). 37

38 För att identifiera och särskilja diskurser från varandra har jag dels arbetat med att ringa in de centrala tecknen, noderna, dels sökt efter negationerna, det en diskurs definierar sig emot. Genom att visa hur den konstituerande utsidan är formerad, kan man också ringa in dess centrum. Kamp om definitioner och hegemoni I avhandlingen studeras vidare hur olika diskurser konkurrerar om att benämna samma fenomen (jfr. Winther Jørgensen & Phillips 2000:64). Ett exempel på detta kan vara en betydelsekamp om att fylla begreppet kvinna med innehåll. En konservativ diskurs söker kanske lägga fast betydelse genom att länka samman tecknet kvinna med moder, mjuk, emotionell, hemmafru, medan en liberalfeministisk diskurs istället eftersträvar att omkoda betydelsen av kvinna så att det kan betyda exempelvis yrkesarbetande och rationell. I det här fallet fungerar kvinna således som ett flytande tecken. För att studera den konfliktfyllda betydelseproduktionen inom de politiska fält som berör hedersvåldsdebatten har flytande tecken använts som begrepp. Flytande tecken kännetecknas av att de står i centrum för en kamp om definitioner. Vissa tecken står samtidigt för något mer de representerar en fantasi, en frånvarande helhet och en dröm om helhet, (som aldrig helt kan uppnås). Dessa tecken kan sägas representera myter, som drömmen om det goda jämställda eller integrerade samhället. 29 Hegemoni är ytterligare ett teoretiskt begrepp som jag tar i anspråk för att analysera studiens konfliktfyllda områden. Ernesto Laclau skriver att hegemoni definierar själva grunden inom vilken en politisk relation konstitueras (Laclau 2000:44). När en särskild diskurs expanderar och uppnår dominans genom att dess normer, värden och representationer av verkligheten tillfälligt stabiliseras som legitima och som allmän konsensus betraktas den som hegemonisk (Torfing 1999:302). Dominerande/hegemoniska diskurser involverar dessutom övertygande omformuleringar av viktiga ord och begrepp. Detta sker bland annat genom en reduktion av betydelser där man går från att definitionen är öppen och mångtydig, till att den låses fast (Torfing 1999:102). På så vis kan man säga att i en hegemonisk diskurs ges tecken status av självklara sanningar. Om flytande tecken har varit under förhandling innebär hegemonin att dess betydelse fixeras och förhandlingen upphör (tillfälligt). Det jag gör är att analysera grunden för skapandet av entydighet: från att de integrations- och jämställdhetspolitiska problemen kunnat begripliggöras på olika sätt, till att dess betydelse stabiliseras och läggs fast. 29 Dessa benämner Laclau som empty signifiers. Det tomma tecknets viktigaste kännetecken är att det utgör: a signifyer without a signified för att använda Laclaus ord (Laclau 1996/2000:404). 38

39 För att en viss politisk problemformulering, så som jämställdhet, ska kunna bli ett legitimt och önskvärt politiskt projekt krävs en hegemonisk artikulation som skapar entydighet och konsensus kring politiken. Ett exempel på en hegemonisk artikulation av jämställdhet är när jämställdhet ges betydelse i en nationalistisk diskurs. Nationalism kan alltså fylla funktionen att upprätta jämställdhet som en dominerande diskurs, i likhet med hur Torfing beskriver det i citatet nedan: in order to become hegemonic one must be able to speak in the name of the nation and the name of the people. However, it is not enough to refer abstractly to what is good for the nation and/or the people. To exercise hegemonic power one needs to hegemonize the empty signifier of the nation and the people by giving them a particular content. Against this background, nationalism can be defined as a myth that provides the empty signifiers of the nation and the people with a particular, substantial embodiment (Torfing 1999:193). Folket eller nationen har inte något på förhand givet innehåll utan detta måste skapas genom att konkretiseras och definieras på ett visst sätt. På samma vis kan nationalism ge jämställdhet ett innehåll genom att jämställdhet tillskrivs ett särskilt innehåll kopplat till svenskhet. Dominerande diskurser skiljer de tillhörande från de icke tillhörande samt inbegriper försök att definiera den uteslutna identiteten som ett hot mot normen eller det förgivettagna (Laclau & Mouffe 1985/2001; Torfing 1999:120). Detta innebär att vissa identiteter eller värden utesluts samtidigt som en norm etableras. Alla representationer bygger på ett uteslutande av någon eller något, som hänförs till den konstitutiva utsidan. 30 Det ingår i diskursers logik, skulle man kunna säga (Butler 1993:8). Begreppet jag använder för att karaktärisera uteslutningar av identiteter och gränssättningar är social antagonism (Laclau & Mouffe 1985/2001; Torfing 1999; Howarth 2000). I likhet med hegemoni fungerar också social antagonism som en grund för politiska konflikter. Med avstamp i detta resonemang blir det viktigt att studera genom vilka uteslutningar normer etableras i de politiska fält jag studerar. 30 Ett annat sätt på vilket diskurser markerar det avvikande är genom att upprätta det som Laclau och Mouffe benämner ekvivalenskedja (Laclau & Mouffe 1985/2001). Ekvivalenskedjor är en specifik form av uteslutning där subjekt, identiteter och värden som kanske inte har så mycket gemensamt ändå länkas samman i en artikulering. En kedja av betydelser upprättar en likhet dem emellan. En uttalat nationalistisk diskurs om svenskhet länkar kanske samman invandrare patriarkala islam fundamentalister terrorister anarkister i en betydelsekedja. Dessa föreställs likna varandra genom att betraktas som hot mot svenskheten. 39

40 Ambivalens och dislokation Trots att diskurser söker särskilja insida från utsida, rätt från fel, oss från dem, lyckas de aldrig helt. Dessa (miss)lyckade försök att etablera hegemoni lyfts fram på ett par sätt: dels fokuseras politikens ambivalens, dels synliggörs politiska diskursers bräcklighet genom dislokationer. Offentlig politik kännetecknas av en vilja att inordna, dra upp gränser och sortera för att skapa organisation och mening, samtidigt som svårigheterna i projektet ständigt blottläggs. Sociologen Zygmunt Bauman illustrerar denna ambivalens genom metaforen the demon of ambiguity : The typical modern practice, the substance of modern politics, of modern intellect, of modern life, is the effort to exterminate ambivalence an effort to define precisely and to suppress or eliminate everything that could not or would not be precisely defined. [ ] The other of the modern state is the noman s or contested land: the under- or over-definition, the demon of ambiguity. Since the sovereignty of the modern state is the power to define and to make the definitions stick everything that self-defines or eludes the powerassisted definition is subversive. The other of this sovereignty is no-go areas, unrest and disobedience, collapse of law and order (Bauman 1991/1995:7). Denna process av ambivalens innebär att det hegemoniska kännetecknas av inbyggda spänningar, sprickor och omöjligheter. Hegemoniska projekt är vid varje tillfälle både lyckade och misslyckade såtillvida att de ständigt hotas av de subjekt och kategorier som de söker stöta bort (Howarth & Stravrakakis 2000). Betydelser fixeras som sagt i relation till varandra och därför kan exempelvis manlighet endast definieras genom att en utsida artikuleras det kvinnliga. Det västerländska tänkandet är strukturerat i binära oppositioner så som subjekt/objekt, rationell/emotionell, teoretisk/empirisk, centrum/periferi, civiliserad/ociviliserad (Derrida 1967/1998; Said 1978/1997). Dessa uppdelningar är inte neutrala utan maktbemängda och hierarkiska i så mån att den första termen i dikotomin är privilegierad i relation till den andra. Den andra termen blir gränsen för den första, samtidigt som den första är beroende av den andra för sin specifika betydelse (Derrida 1967/1998). Svenskhet stabiliseras, som vi har sett, genom att en motpol, en kontrast, skapas. Utsidan är därför alltid redan en del i insidan, genom att definiera den. Det innebär att uppdelningar i svensk och icke-svensk är uppbyggda kring en paradox som kännetecknas av bräcklighet. Artikuleringar som upprättar gränser och skapar den ena sidan som orörd och intakt, är i själva verket hela tiden infiltrerad av den andra. Genom att påvisa hur exempelvis uppdelningar som svensk/invandrare är konstruerade synliggörs textens inbyggda problem. Spivak kallar denna form av analys av hur hegemonin upprättats för dekonstruktion (Spivak 1993a:121). Betydelsebärande dikotomier är beroende av varandra genom att den första termen, exempelvis 40

41 svenskheten, aldrig kan bli helt fri från det som förpassats till marginalen om det så är hederskultur eller kvinnoförtryck (jfr. McQuillan 2001). En av ingångarna i analysen är att åskådliggöra ambivalens genom att visa hur gränser mellan Vi och de Andra suddas ut och blir svåra att upprätthålla. Att de Andra liknar Oss benämner, som jag redan diskuterat, Bhabha mimicry (imitation). Imitation skapar osäkerhet kring den nationella identiteten: om de Andra liknar oss alltför mycket framstår det nationella inte längre som naturligt, utan som en konstruktion (Bhabha 1994/2004:125). 31 Många har kritiserat denna analys och anser att Bhabha inte lyckas visa hur den ambivalenta positionen kan ifrågasätta kolonial auktoritet och att han romantiserar kring härmandet som subversivt eller gränsöverskridande (Goldberg 2002:31; McClintock 1995:63). I relation till detta forskningsprojekt handlar det om att diskutera hur den svenska unga kvinnan med utländsk bakgrund skapar oro i kategoriserandet i offentlig politik, därmed inte sagt att hennes position per automatik är destabiliserande, men den kan ifrågasätta svenskhetens gränssättande (jfr. Moallem 2005:6). Den diskursiva sårbarheten kan dessutom komma i öppen dager genom en händelse eller en artikulation av en tilldragelse som inte helt passar in. Händelser som inte kan inkorporeras i den dominerande berättelsen benämner jag, i linje med Laclau och Mouffe för dislokationer diskursiva fellägen (Laclau & Mouffe 1985/2001:126; Torfing 1999). Dislokationer är med andra ord processer som blottlägger hegemonins gränssättning, bland annat genom att påvisa vilka fundament legitimiteten vilar på. Genom att vissa händelser destabiliserar dominerande diskurser möjliggör de också omstrukturering och förskjutning av betydelser. På så vis kan nya, konkurrerande sätt att tala och tänka etableras och bli dominerande (Howarth & Stavrakakis 2000:13). Sammanfattningsvis är de centrala diskursteoretiska begreppen: diskurser, noder, tecken, konstitutiv utsida, dislokation samt hegemoni. Med hjälp av dem har jag analyserat den kamp om betydelser som utspelas i offentlig politik i relation till debatten om hedersmord. Avhandlingens syfte är emellertid även att analysera tillblivelsen av subjekt i detta spänningsfält. I det följande ska jag diskutera hur identitetsformerande kan analyseras med hjälp av diskursteori. 31 Denna ambivalens kallar Homi Bhabha också för ett tredje rum (Bhabha 1994/2004:53-56). Det är ett rum som inte nödvändigtvis utgör en fysisk plats, utan snarare en process av ambivalens i meningsskapandet. 41

42 Subjektet i diskursteorin Ytterligare ett område som står i blickfånget är hur subjektspositioner konstrueras i offentlig politik. En av de frågeställningar som undersökningen ställer är hur olika diskurser konstituerar unga svenska kvinnor med utländsk bakgrund samt vilka tänkbara effekter dessa konstruktioner får i termer av talutrymme. Till skillnad från traditionella studier av politik som utgår från individers (eller sociala gruppers) intentioner tar poststrukturalistisk forskning sikte på att studera vilket utrymme individer ges att tala i ett givet sammanhang. Situationen avgör vad som blir legitimt och mer möjligt att säga, och vad som betraktas som mindre möjligt eller illegitimt att uttala. För att förstå vilka möjligheter konkreta grupper och individer har att agera och tala i politiska sammanhang ser jag det som relevant att klarlägga hur de positioneras och tillskrivs en identitet. Utgångspunkten är att den offentliga politiken konstruerar de grupper som den säger sig vilja representera (Foucault 1976/1990; Butler 1990/1999:4-5). Det är därför av betydelse att analysera det som statsvetaren Ulf Mörkenstam benämner politikens konstituerande karaktär (Mörkenstam 2004:171). Under slutet av 1990-talet kom till exempel flickor som invandrat eller vars föräldrar invandrat till Sverige att ges en identitet genom att positioneras som utsatta flickor i patriarkala familjer. Den utsatta flickan kan ses som en subjektsposition som inte kan begripliggöras utanför språket och som konstituteras bland annat genom de satsningar som politiken initierar (Laclau & Mouffe 1985/2001:108). Tal och handling går följaktligen hand i hand. 32 Poängen är här förstås inte att säga att det konkreta subjektet, den utsatta flickan och hennes känsla av utsatthet som omtalas i satsningar på hedersrelaterat våld inte existerar, utan snarare att betydelsen av hennes position framkommer i talet om henne. Det konkreta subjektet har emellertid inte enbart en position att identifiera sig med, utan flera möjliga positioneringar och därför framstår subjekt som heterogena och komplexa. 33 Genom att vissa diskurser blir hegemoniska låses dock möjligheterna fast eller begränsas och det finns kanske enbart en eller två möjliga positioner vid ett givet tillfälle. De i den offentliga poli- 32 När vissa ord uttalas av rätt person vid rätt tillfälle får de bindande kraft. Till exempel härmed förklarar jag er man och hustru. Dessa ord är både ett bindande uttalande och en handling. När orden yttras utför de en viss handling (Butler 2005:100). Genom orden framkallas äktenskapet. Detta är exempel på det som Judith Butler benämner performativ akt som alltså framkallar det den benämner. Men det förutsätter förstås att orden uttalas av en auktoritativ institution eller person. 33 Subjektet är dessutom inte ens identiskt med sig självt. Det innebär att den person jag är idag inte är helt densamma som igår, inte heller sitter jag själv inne med sanningen om mitt jag (Lykke 2005). 42

43 tiken tillgängliga subjektspositionerna spåras här genom att benämningar och tilltal granskas och problematiseras. Den offentliga politikens tilltal Konkreta individers möjligheter att agera i offentlig politik hänger samman med hur dessa anropas, eller för att tala med Althusser, interpelleras av staten (Althusser 1976; Butler 1997a). Diskurser ger det potentiellt tilltalade subjektet anvisningar för hur hon ska bete sig eller agera politiskt. När en till Sverige nyanländ person tilltalas som invandrare blir hon samtidigt till som invandrare. Så skapar en viss interpellation subjektspositionen invandrare med vissa förväntningar på den individ som tilltalas. Diskurser konstituerar därigenom en avgränsad grupp utifrån en heterogen skara av människor som av olika anledningar flyttat till Sverige. Denna position kan å ena sidan framstå som exkluderande med tanke på de attribut som sammanlänkas med invandraren och som särskiljer henne från svensken. Å andra sidan har personer genom tilltalet möjlighet att ställa krav på samhällsapparaten som invandrare. Det innebär att när den svenska staten positionerar vissa grupper som invandrare ges de samtidigt en plats utifrån vilken de kan agera. Till exempel har den svenska staten uppmanat invandrare att organisera sig efter nationalitet genom att finansiera upprättandet av invandrarorganisationer. Detta kan förstås som såväl fastlåsande som möjliggörande. Att det inte är antingen eller, utan både och, både begränsande och möjliggörande på en och samma gång är en viktig och vägledande poäng i analyserna av mitt material. Ett exempel på hur den svenska staten interpellerar nyankomna har jag hämtat ur Integrationsverkets introduktionsbok till nyblivna svenska medborgare med namnet Sverige en pocketguide. Fakta, tips och råd till nya invånare: Välkommen till Sverige. I vårt samhälle ska alla ha lika rättigheter och möjligheter. Det gäller även dig. Om nya invånare, som du, verkligen ska ha en chans att ta vara på sina möjligheter behövs god information. Pocketguiden ger snabba svar om allt från skola, arbetsliv och skatter till landets historia (Integrationsverket 2003:1). Här interpelleras den tilltänkte läsaren som ny invånare. Nya svenskar har också kommit att bli en alternativ beteckning på invandrare. Genom denna pocketguide kan information som är nödvändig ges, men den bidrar även till att konstruera den nya invånarens identitet. Som statsvetaren Kristina Boréus påpekar får uttryck som ny svensk och personer med utländsk bakgrund effekten att peka ut en grupp som icke-svensk (Boréus 2005:149). Interpellationen ny invånare ger således subjektet en särskild plats i relation till staten som kan möjliggöra politisk handling. Härigenom 43

44 illustreras också problematiken i att inte interpelleras av staten: om staten inte tilltalar de nyanlända och ger kurser som svenska för invandrare kan också problem som är specifika för nyanlända svenskar förbli ouppmärksammade. Det är alltså en dubbelhet inbyggd i all interpellation. För att subjektet ska kunna påverka och kritisera måste det paradoxalt nog först tilltalas, erkännas och möjliggöras genom samma diskurs som kritiken riktas mot. Samtidigt kan positioneringar och kategoriseringar begränsa konkreta individer eller till och med utöva en form av våld på subjektet. Denna ambivalens betecknar Spivak som enabling violation (Spivak 1993a; jfr. även Butler 1993: ). Interpellationer betraktas alltså i den här studien inte endast som begränsningar utan som själva förutsättningen för att få tala och erkännas (Butler 1997a: ). Min analys syftar inte enbart till att beskriva olika subjektspositioner, utan även att uppmärksamma tänkbara effekter med avseende på möjligheter till politisk handling och artikulering av politiska problem. I en studie av offentlig politik som denna är det av vikt att beakta tänkbara konsekvenser av benämnandet i termer av vad som blir sägbart (och alltså även görbart) i en politisk diskussion. Motstånd mot den offentliga politikens tilltal Genom att svara på statens tilltal bekräftar subjektet den identitet som staten tillskrivit henne. Hur kan man då göra motstånd mot interpellationen invandrare? Häri ligger en teoretisk ambivalens. Subjektet befinner sig, för att tala med Butler, i en utsatt position i relation till diskursers interpellationer därför att hon delvis söker en identitet och en plats utifrån vilken hon kan tala (Butler 1997a:108). Om interpellationen tillfälligt lyckas beror det på subjektens begränsade möjligheter att, innan de blir anropade, ställa kritiska frågor så som; Vem är det som talar till mig? Varför ska jag acceptera denna form av tilltal? Varför ska jag bry mig om att svara? Ett annat problem med hur motstånd kan artikuleras är, som Wendy Brown formulerar det, att det i den underordnade gruppens längtan efter erkännande inte sällan uppstår en politik som är inriktad på harm, förbittring och lidande. Gruppens anspråk riskerar dessutom att bli en spegelbild av makten, istället för att motstånd formuleras som en omförhandling av hela maktsituationen (Brown 1995:55). I fokus för Browns resonemang står instiftanden av rättigheter i liberala demokratier, som exempelvis avser att upphäva kvinnors diskriminering. Paradoxen, som hon diskuterar, handlar om att rättigheterna som syftar till att eliminera diskriminering etableras till priset av att själva det liberala, individualistiska systemet accepteras. Motståndshandlingar riskerar på ett sådant sätt att åtminstone delvis bli spegelbilder av dominerande representationer. Detta är emellertid motståndets 44

45 villkor, att ständigt vara inskriven i den diskurs som kritiseras. Så kan exempelvis inte feministisk kritik artikuleras från en position utanför de patriarkala eller sexistiska diskurser som ifrågasätts. Att artikulera kritik utanför betydelsebildning kan inte ses som en utväg ur dilemmat (jfr. Ahmed 2004a). Det råder emellertid inte någon självklar länk mellan positionering av subjektet och hur ett subjekt faktiskt agerar. Istället är givna personers subjektivitet alltid tillfälligt fixerad och föränderlig och (åtminstone i teorin) möjlig att ignorera. Det innebär vidare att diskursens åkallan inte är det enda som gör subjektet eller att det blivande subjektet nödvändigtvis identifierar sig med de interpellationer som erbjuds. Istället kan subjektet välja att inte acceptera tilltalet (Edenheim 2005b:63). Det är viktigt att påpeka att studien inte undersöker hur interpellationer upplevs rent konkret av de tilltalade. Som forskare har jag ställts inför problematiken med det ogörliga i att situera mig utanför de nätverk av utsagor som studeras. Det paradoxala är att jag i någon bemärkelse, för att skriva om hur subjektet blir till, redan förutsätter existensen av detsamma (Butler 1997a:117). Vem är det som ska bli till ett subjekt hur ska denna process beskrivas? I mitt fall rör sig dilemmat kring hur jag ska kunna studera konstituerandet av en grupp utan att samtidigt reproducera samma kategori. Jag har använt såväl beteckningen flickor, invandrarflickor som unga svenska kvinnor med utländsk bakgrund, medveten om att exempelvis utländsk bakgrund riskerar att delta i att konstruera hennes annorlundaskap. För att inte tala om beteckningen kvinna som förstås också är befäst med en liknande problematik. Jag riskerar alltså att ta för givet att subjektet redan finns så som diskursen beskriver henne. Jag använder exempelvis konsekvent endast förnamnet Fadime, även om jag är medveten om det kan uppfattas som att jag obetänksamt följer logiken där hennes förnamn kom att signalera själva mordet. Den viktigaste anledningen till att jag valt att inte skriva ut efternamnet är att personer som nu lever med hennes släktnamn kan drabbas av att ständigt förknippas med den tragiska händelsen. Här uppstår alltså en klassisk svårighet med att nödgas använda samma beteckning som man vänder sig emot. Någon egentlig lösning på problematiken står inte att finna, utan det analytiska projektet blir istället att i möjligaste mån visa hur tillblivelsen av subjekten sker. Analysstrategier Diskursteorins begrepp tillhandahåller vissa verktyg att arbeta med, även om teorin inte ställer upp generella metodregler eller manualer för hur analysen ska gå till (jfr. Torfing 1999:292; Hansen 2000:30). Som en del i analysmetoden har jag använt ett antal teoretiska begrepp som formerar mina 45

46 analysstrategier. Det handlar emellertid inte om att i positivistisk anda operationalisera begrepp, utan att jag utformat begreppen så att de ger fördjupad förståelse och förklaringar av forskningsproblemet (Howarth 2000: ). I det följande presenterar jag hur dessa använts för att läsa och förstå den offentliga politiken. Ett första och centralt begrepp är diskursbegreppet. I syfte att identifiera och särskilja diskurser från varandra som ett system av skillnader har jag letat efter uttalanden där det som betraktas som önskvärt, som legitimt, skiljs från det icke-önskvärda (Howarth 2000:101). Genom att lokalisera gränsdragningar och hur en konstitutiv utsida etableras kan jag samtidigt skilja en diskurs från en annan. En diskurs blir på sätt och vis ett meningsbärande system som kan rekonstrueras analytiskt i texter med hjälp av hur olika tecken kopplas till varandra och särskiljs från andra. Exempelvis identifieras en diskurs om mångfald genom att synliggöra hur den positioneras som motsatsen till tecken som assimilation och homogenitet. Diskurser identifieras även genom att identifiera hur noderna, de centrala tecknen, ges betydelse genom att knytas till andra tecken. Dessutom har jag särskilt undersökt hur våld mot unga kvinnar konstrueras som problem i de politiska dokument (jfr. Bacchi 1996; 1999). Analysen syftar till att synliggöra konkurrerande förklaringar och betydelsetillskrivningar av morden. När det gäller analys av betydelsekamp används begreppen flytande tecken, dislokation och hegemoni. Här handlar det om att identifiera såväl omstridda, som icke-omdebatterade tecken (jfr. Winther Jørgensen & Phillips 1999:36-37). För att kunna uttala mig huruvida en diskurs har uppnått hegemonisk status har skapandet av konsensus studerats. Det handlar dels om att utforska hur en viss beteckning upphör att vara omstridd till att bli en självklar problembeskrivning, dels om att delar av de diskurser som står i konflikt kombineras på nya sätt så att vissa verklighetsbeskrivningar därigenom marginaliseras. Begreppet dislokationer använder jag i analysen för att klargöra hur mening struktureras kring vissa särskilt betydelsefulla händelser, som betraktas hotfulla eller svåra att benämna. Dislokationer identifierar jag genom att lokalisera hur vissa händelser får särskild betydelse när de ständigt påtalas som obegripliga och hotfulla i relation till dominerande normer. I syfte att analysera subjektspositioner, har jag arbetat med att ringa in de diskurser genom vilka subjekt ges betydelse, men också granskat ingående benämningar och tilltal som återfinns inom dessa. I centrum för mina analyser står ett spårande av subjektspositioner i relation till politiska problem och lösningsförslag i de olika politiska fält som studeras. I det här sammanhanget har även de positioner som upprättas i relation till flickor belysts, exempelvis det svenska subjektets reproduktion av sig självt. För att konkretisera analysstrategierna har jag i analysprocessen tagit avstamp i ett antal mer empirinära frågor med inspiration från det diskursteo- 46

47 retiska fält som diskuterats ovan. Analysfrågorna är ställda till varje konkret text och syftar till att klargöra hur meningsproduktionen av hedersmordsdebatten tar form i konkurrerande politiska diskurser: Vilka problem framträder och hur förklaras och benämns dessa? Vad betraktas som önskvärt respektive icke-önskvärt? Vilka politiska lösningar föreslås? Vad lämnas oproblematiserat? Vilka problembeskrivningar utesluts? Hur benämns olika subjekt i och genom politiska diskurser? Genom att ställa dessa frågor till undersökningsmaterialet har målet varit att ringa in hur texternas formuleringar av problem och lösningar skiljer sig åt samt att belysa på vilka sätt de liknar varandra. Med ett sådant förfarande har jag kunnat klargöra hur betydelsekamper struktureras samt hur konsensus upprättas kring vissa formuleringar och tilltal. 47

48 48

49 3. Flickor i integrationspolitiken Den svenska statens förhållande till immigranter är tvetydigt. Å ena sidan vilar den på en grundläggande idé om lika behandling, å andra sidan har utrikesfödda och deras barn sällan fullt ut inkluderats i den svenska välfärdsstatens universella lösningar. 34 Politik syftande till lika behandling bär dessutom med sig en homogeniserande tendens som kan leda till anspråk på att utplåna tänkbara skillnader mellan grupper i samhället. Spänningar mellan likriktande processer och erkännande av skillnader formar därför ständigt nya politiska dilemman för samtida västerländska demokratier. Historiskt sett har invandringspolitikens normativa kärna formerats utifrån nationen som grund. Önskvärda och icke-önskvärda invandrare har särskiljts bland annat på grundval av föreställningar om svenskhet (Mörkenstam 2006:317). Att svenskheten utgjort, och på många sätt fortfarande utgör, en normgivande grund för invandrings- och integrationspolitik har samtidigt kommit att betraktas som ett problem. I slutet av 1990-talet urskiljer den socialdemokratiska regeringen ett dilemma i invandringspolitiken som anses innehålla för stora krav på anpassning till det svenska och ett fokus på invandrare som avvikande (SOU 1996:55; Prop. 1997/98:16; Södergran 2000:3; Borevi 2002:311). Regeringen säger sig formulera en ny politisk kurs under beteckningen integrationspolitik. Det nya ordet för dagen stavas mångfald och det önskvärda med existerande skillnader betonas. Den aviserade politiska kursändringen sker vid samma tidpunkt som svenska medier uppmärksammar våldsdåd riktade mot flickor med, så som det formulerades, invandrarbakgrund. I det här kapitlet undersöks hur problemet med våld mot unga kvinnor hanteras och begripliggörs i den nya integrationspolitiken. Analyserna ringar in hur konkurrerande diskurser i integrationspolitiken navigerar mellan förklaringar till unga kvinnors situation och samtidigt upprättar olika subjektspositioner. 35 Det centrala spörsmålet rör hur flickor etableras som ett 34 Hur diskriminering av invandrade personer och deras barn sker har visats i bl.a de los Reyes & Mulinari (2005:119); de los Reyes & Kamali (2005); Dahlstedt & Hertzberg (2005); SOU 2006:79 samt SOU 2005: De dokument som ligger till grund för det här kapitlets analyser (utöver motioner, interpellationer och ministrars tal) är: SOU 1996:55 Sverige, framtiden och mångfalden; Prop. 1997/98:16 Sverige, framtiden och mångfalden från invandrarpolitik till integrationspolitik; 49

50 integrationspolitiskt problem. Analyserna fokuserar därutöver vad som blir möjligt att påtala politiskt för unga kvinnor. Integration och mångfald Inom den nya integrationspolitik som den socialdemokratiska regeringen lanserar under andra hälften av 1990-talet utgör tolerans och mångfald ledstjärnor (SOU 1996:55, s. 73; Prop. 1997/98:16). I denna politik uppfattas olikheter vara berikande och viktiga inslag i ett mångkulturellt samhälle, snarare än en källa till bekymmer för staten. Att sätta upp regler och undervisa invandrare i rätt och fel angående det svenska samhällets oskrivna normer anses således inte längre utgöra en gångbar väg (Borevi 2002:115). En av de integrationspolitiska målsättningarna syftar till att få till stånd berikande kulturella möten som självklara och positiva inslag i ett framtida Sverige. 36 Kultur ges nu en framskjuten plats som positiv ingrediens i möten över gränser. Integrationspolitiken kännetecknas dessutom av ett avståndstagande från den tidigare invandrarpolitiken. I den nya politiska inriktningen deklareras att säråtgärder som riktas till invandrare som grupp bör begränsas till insatser som kan behövas den första tiden i Sverige (Prop. 1997/98:16). I betänkandet Sverige, framtiden och mångfalden från invandrarpolitik till integrationspolitik formuleras de integrationspolitiska målen: Regeringen menar att assimilation sedan länge är en otänkbar samhällelig strategi i Sverige. Människor kan inte påtvingas svenskhet. Det utesluter inte att människor själva kan välja assimilation som sin individuella strategi. På den individuella nivån bör integration betraktas som ett livsprojekt, vars innehåll och mål endast kan bestämmas av individen själv. Staten bör därför inte fastställa övergripande mål för enskilda människors integration. På den samhälleliga nivån kan dock staten sätta upp mål för vad som bör uppnås inom olika områden med hjälp av arbetsmarknadspolitik, utbildningspolitik osv. [ ] Viktigt för integrationsprocesserna är, förutom den enskilda individens egna förutsätt- Reg. skr. 2001/02:129 Integrationspolitik för 2000-talet; Riksdagens protokoll 2002/03:79 Integrationspolitik; Riksrevisionen 2005:5 Från invandrarpolitik till invandrarpolitik; SOU 2005:56 Det blågula glashuset. Strukturell diskriminering i Sverige; SOU 2006:79 Integrationens svarta bok samt Reg. skr. 2008/09:24 Egenmakt mot utanförskap regeringens strategi för integration. Dessa har inkluderats för att ge en övergripande bild av integrationspolitikens diskursiva utveckling. Därutöver har särskild uppmärksamhet riktats mot Integrationsverkets rapporter 2000:6 Låt oss tala om flickor, Integrationsverket 2002:14 Lärande exempel samt Integrationsverket (2003)Vägen in. Röster om integration och jämställdhet. 36 Det mångkulturella perspektivet var dock inte något helt nytt. Talet om att ta tillvara på invandrares kultur tog form redan på 1970-talet (t.ex. SOU 1974:69) men framställdes nu som en del i den politiska kursändringen. I synnerhet eftersom regering och riksdag nu förde fram mångfald som begrepp. (se t.ex. Betänkande 1997/98:SfU6, s. 18). 50

51 ningar, önskemål och ambitioner, att samhället präglas av en öppenhet, respekt, tolerans och att majoritetssamhällets institutioner utvecklas med utgångspunkt i mångfalden i samhället (Betänkande 1997/98:SfU6). Genom att texten betonar individens rätt att bestämma och samhällets behov att utvecklas med mångfald som utgångspunkt markeras en diskursiv gräns gentemot assimilation. Att söka inlemma invandrare och påtvinga dem svenskhet framställs således som mindre legitimt och som en sorts anti-tes till den nya integrationspolitiken. I den politiska debatt som förs kring regeringens politiska kursändring framstår likaså mångfald som otvetydigt positivt: Enligt en etnocentrisk uppfattning är likhet det normala och önskvärda tillståndet, i det att den inte ger upphov till motsättningar men den leder också till isolering och stagnation. [ ] Vänsterpartiet delar regeringens bedömning att samhällets etniska och kulturella mångfald bör tas som utgångspunkt för den generella politikens utformning, och att politik som riktar sig specifikt till invandrare som grupp bör begränsas till insatser och åtgärder som kan behövas under den första tiden i Sverige. Men samhället har inte hunnit i fatt visionen. Vi ser idag, på alla nivåer, en bristande kompetens i flerkulturella frågor och en svag insikt om mångfaldens betydelse. Detta ställer höga krav på regeringen. Snart sagt varje generell politisk åtgärd behöver en konsekvensanalys ur ett flerkulturellt perspektiv (Motion 1997/98:Sf12 av Lönnroth m.fl., v). Sverige har under en kort tid förvandlats från ett relativt homogent land, till ett land med mångfald av olika kulturer, religioner och etnicitet. Det mångkulturella samhället existerar men har inte vunnit legitimitet och genomslag. Centerpartiet vill i motionen peka på de möjligheter som ett mångkulturellt samhälle ger och hur vi kan använda dynamiken i detta men även uppmärksamma och motarbeta de konflikter som kan uppstå (Motion 1998/99:Sf608 av Daléus m.fl., c). Som dessa citat visar betonas rätten att behålla kulturell och etnisk identitet som viktiga målsättningar. Betydelsen av mångfald och flerkulturell kompetens skrivs fram som positiva aspekter genom att länkas till andra tecken så som möjligheter och dynamik. Problemet så som det artikuleras rör främst att upplysa samhället om mångfaldens vinster och betydelse då visionen om det mångkulturella samhället inte anses ha fått gehör överallt. Den här typen av politisk inramning av integration är det som jag benämner mångfaldsdiskurs. Det förefaller råda relativ konsensus kring målsättningarna med integrationspolitiken, även om folkpartiet i en motion påpekar att integrationspolitikens övergripande mål inte enbart bör beröra lika rättigheter, utan även lika skyldigheter. 37 I en mångfaldsdiskurs värnas således skillnad, olikheter betraktas som en tillgång. Kulturell, icke-svensk till- 37 Motion 1997/98:Sf8 av Leijonborg m.fl, (fp). 51

52 hörighet framstår som ett tillskott, en resurs samt som ett i det svenska samhället berikande inslag. I en regeringsproposition poängteras att ungdomar som har erfarenheter av att leva i etnisk och kulturell mångfald i förorterna bär på en särskild kulturell kompetens (Prop. 1998/99:115, s. 53). I riksdagsdebatten om den nya integrationspolitiken uttalar sig dåvarande integrationsministern på ett sätt som definierar integrationspolitiken i kontrast till en renodlad assimilationspolitik: Invandrarpolitiken har spelat ut sin roll. Nu går vi från invandrarpolitik till integrationspolitik. Integration är ingen invandrarfråga utan en samhälls- och demokratifråga som berör oss alla här i vårt land. Integration handlar inte om att den invandrade samhällsmedborgaren ensidigt skall anpassa sig i det svenska samhället. Den nya politiken uppfattar integration som en ömsesidig förändringsprocess som berör både samhället och individen, såväl den infödda som den invandrade (Prot. 1997/98:38 Leif Blomberg, s). En viktig aspekt av integrationspolitiken så som den formuleras initialt är således att den ska innebära en ömsesidig förändringsprocess, att inte enbart den invandrade förväntas ge avkall på sin kultur. En läsning man kan göra mot bakgrund av hur integrationspolitiken utformas och formuleras är att mångfald fungerar som en nod till vilken tecken så som berikande, möjligheter och ömsesidig förändring knyts. Det som förskjuts till mångfaldsdiskursens utsida och som påtalas som icke-önskvärt i uttalandena ovan är tecken så som assimilation, likhet, stagnation och tvångsmässig förändring. Ett sätt att illustrera hur mångfaldsdiskursen konstitueras kring mångfald som nod är följande: Mångfald integration ny olikhet berikande ömsesidig förändring demokrati På liknande sätt kan mångfaldsdiskursens konstituerande utsida åskådliggöras genom att illustrera gentemot vilka tecken mångfald upprättas som legitimt. Mångfaldspolitikens motsats så som det uttrycks i materialet länkas till assimilation med följande teckenkombinationer: Assimilation gammal homogenitet stagnation tvång etnocentrism Genom dessa tecken som länkas till varandra upprättas diskursens insida med mångfald som centrum, samt dess utsida där assimilation markerar det icke-önskvärda politiska projektet. Framhållandet av mångfald och mångkultur leder emellertid till en paradoxal situation. Å ena sidan förskjuts assimilation till den konstitutiva utsidan som något icke-önskvärt, å andra sidan utgör integration knappast dess motsats. Assimilera konnoterar att skapa likformighet, medan integre- 52

53 ra handlar om att foga samman delar till en helhet. 38 Både assimilation och integration kan med andra ord ge upphov till en politik som riskerar att foga ihop delar utifrån det svenska som outtalad norm och symbol för helheten (jfr. Knocke 1997:128; Peralta 2005). Genom den nya politikens betoning av integration inrättas således en spänning som rör balansen mellan integration och assimilation, där det är oklart vem som ska ändra sig invandrarna eller svenskarna. Då det inte formuleras några principer kring vad helheten, det integrerade Sverige, ska bestå av och hur det mångkulturella samhället kan och bör gestaltas, bortom vaga idéer om berikande möten, lämnas denna fråga öppen. När frågan om våld, hot och kontroll av kvinnors och flickor träder in i denna mångfaldsdiskurs blottläggs en spänning mellan att hålla fast vid det positiva med det mångkulturella samhället, samtidigt som kritiker lyfter fram och benämner kulturella praktiker som strider mot mänskliga rättigheter. Denna konflikt ska diskuteras mer i det följande, men därförinnan illustreras hur den offentliga politiken skiftar från att tala om invandrarkvinnor till att fokusera invandrarflickor. Från invandrarkvinnor till invandrarflickor Under och 90-talen kom kvinnor att skrivas in allt mer inom ramen för integrationspolitiken i synnerhet var invandrade kvinnors bristande anknytning till arbetsmarknaden föremål för såväl politiska diskussioner som utredningar (Knocke 1991). 39 Svenska medier diskuterade också invandrarkvinnor, och kanske i synnerhet äldre invandrarkvinnor, som isolerade och utan förankring i det svenska samhället (Brune 2002). I linje med detta gick flertalet politiska satsningar ut på att göra invandrarkvinnor mer jämställda genom att få dem ur hemmen, se till att de kunde komma bort från sina män och träffas i enkönad grupp (Thomsson 2002:74-75). Dessa åtgärder kan kontrasteras mot en allmän jämställdhetspolitik som tenderar att betona att det inte handlar om konflikter mellan könen samt att svenska kvinnor och män tillsammans ska uppnå jämställdhet (Magnusson 2002). Att agera separat som kvinnor ses i det närmaste som en förbjuden handling i en generell jämställdhetspolitisk diskurs (jfr. Eduards 2002; Rönnblom 2002). Således förefaller det som att den förbjudna handlingen 38 Den nya integrationspolitiken beskrivs också som att ett vi ska skapas utifrån mångfalden av integrationsminister Leif Blomberg i riksdagsdebatten om 1997/97:SfU6 Sverige, framtiden och mångfalden från invandrarpolitik till integrationspolitik. 39 En flerpartimotion i riksdagen om invandrarkvinnornas arbetsmarknad ledde exempelvis till att riksdagen gav regeringen i uppdrag att initiera en studie av hur dubbel diskriminering på grund av etnicitet och kön påverkar invandrade kvinnors svårigheter att få jobb (Betänkande 1999/2000:SfU10 s. 19). 53

54 för svenska kvinnor i själva verket är det som diskursen i den här kontexten kräver av de Andra. Invandrarkvinnor som politisk kategori och mediesymbol kommer emellertid i slutet på 1990-talet i skymundan för ett tal om invandrarflickors situation (Brune 2002). 40 Denna förskjutning, eller brytpunkt, kan möjligen sammanhänga med ett allmänt jämställdhetspolitiskt och feministiskt skifte där flickor uppmärksammas mer. Flickors situation framträder i allmänhet som ett politiskt problem vid den här tidpunkten, med politiska åtgärder för att lyfta fram flickors roll i samhället. Det handlar bland annat om att stärka flickors självbild då i synnerhet stereotyp och sexistisk reklam artikuleras som problematiska för unga kvinnors självförtroende. 41 Exempelvis inleds år 2004 Projekt flicka (Ungdomsstyrelsen 2006:5). Anorexia och andra ätstörningar, flickors självskadebeteende samt flickors situation diskuteras flitigt i det offentliga rummet (t.ex. Ambjörnsson & Jönsson 1997). I riksdagen motioneras relativt frekvent om invandrarflickors situation i början av 2000-talet. 42 De problem som framför allt ventileras handlar om barnäktenskap/tvångsäktenskap, invandrarflickors skolgång samt idrottsvanor och deltagande i föreningsliv. 43 De första integrationspolitiska satsningarna på invandrarflickor sker i slutet av 1990-talet. Ungdomsminister Ulrica Messing bjuder 1999 in företrädare för romska, muslimska och syrianska organisationer samt skolor och berörda myndigheter till dialog om unga invandrarflickors situation och hänvisar till Dagens Nyheters rapportering om tvångsgifte då hon förklarar att Unga invandrarflickors utsatta situation måste förbättras (Kulturdepartementet maj 1999). Omyndiga flickor som gifts bort i vissa religiösa församlingar uppmärksammas och regeringen inleder diskussioner kring huruvida 18-årsgränsen för giftermål borde gälla alla, utan undantag för utländska medborgare. Tvångsäktenskap 40 Exempelvis anser riksdagen att frågan om invandrade kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden redan vara genomlyst genom åtgärder så som mångfaldsplaner, individuella handlingsplaner samt bidrag till Stiftelsen Kvinnor Kan (Betänkande 1999/2000:SfU10, s. 19). 41 Det mediekritiska feministiska nätverket Allt är möjligt! som publicerade en skrift med samma titel år 1999 kan också nämnas här som ett exempel på hur sexistisk reklam uppmärksammas. 42 I riksdagens sökmotor får invandrarflickor 9 träffar under 1980-talet, 14 på 1990-talet och 90 på 2000-talet, vilket ger en fingervisning om hur talet om invandrarflickor ökar i riksdagsdebatten. 43 Många motionerar om tvångsäktenskap i början av 2000-talet: t.ex. Motion 2001/02:L284 av Hägg, s; Motion 2002/03:L277 av Stafilidis, v; Motion 2001/02:L302 av Ohlsson och Gren, s. I ett pressmeddelande från regeringen med rubriken Kraftfull satsning på tjejer kan man också läsa att regeringen avsätter pengar till projekt som ökar flickors delaktighet. Projektet avsåg dels att stärka flickors villkor, nå flickor, dels att motverka stereotypa könsmönster bland såväl pojkar som flickor (Pressmeddelande Kraftfull satsning på tjejer ). 54

55 diskuteras framför allt som en lagstiftningsfråga och förändringar i äktenskapsbalken genomförs. 44 Sett i kontrast till exempelvis Danmark utlöser frågor om tvångsäktenskap inte samma debatt i Sverige (Bredal 2005). Istället framträder frågor om våld som centrala i svensk offentlig politik. Invandrarflickor som kulturellt problem? I de första dokumenten där våld mot unga kvinnor med invandrarbakgrund påtalas framträder kultur som en viktig aspekt i hur problemet artikuleras diskursivt. I en riksdagsmotion från 1998 återfinns ett exempel på hur förklaringen till problemet läggs fast som kulturellt och som relaterat till våld: Det finns i Sverige en grupp unga kvinnor som vi riskerar att svika om vi inte väljer att fortsättningsvis ägna deras situation extra uppmärksamhet. Det borde vara självklart för alla unga kvinnor att få leva ett eget liv, att få studera och att få välja sin egen livspartner. Men svaret kan idag, för den unga kvinna som hävdar sin rätt till självständiga val, bli hot om våld och våld från den egna familjen. Familjer offrar sina egna flickor och kvinnor för vad man tror att den kollektiva gruppen förväntar sig. Det talas i sammanhanget till och med om begrepp som hedersmord. Fadime, en ung invandrarkvinna, blev känd i hela Sverige när hon offentligt berättade att hennes familj hotat henne till livet. [ ] Med sin djupt tragiska berättelse satte hon inte bara sin familj och den egna livssituationen i fokus utan Fadime lyfte också tydligt fram många andra unga invandrarkvinnors livsvillkor. Unga kvinnor, vars vardagliga situation kommit att befinna sig mitt i skärningspunkten mellan två kulturer, har inte synliggjorts tillräckligt av samhället, de aktuella invandrarföreningarna och religiösa företrädare. Vi saknar idag tillräckliga kunskaper på området (Motion 1998/99: Sf60 av Hägg, s). I motionen framställs problemet bland annat som om dessa unga kvinnor befinner sig i skärningspunkten mellan två kulturer. Fadime omnämns redan vid den här tidpunkten eftersom hennes öde hade uppmärksammats i en TV-dokumentär flera år innan hennes död år Nu påtalas ett problem som mångfaldsdiskursen tidigare uteslutit. Makttekniker som manifesteras genom att flickor och unga kvinnor kontrolleras på olika sätt, inte får sminka sig, inte tillåts gå ut och ha pojkvän har inte påtalats tidigare och framstår således som ett nytt problem för offentlig politik att hantera. Hur kan denna maktsituering definieras och förklaras? Till skillnad från många mediala representationer där tvångsgifte och hedersmord utgjorde självklara 44 År 2004 införs en miniminivå på 18 år som ska gälla alla som vill gifta sig och att äktenskap som ingåtts med barn i annat land inte är giltigt i Sverige (Regerinskansliets faktablad IJ0703e Januari 2007). 55

56 beteckningar på problemet, uttrycks emellertid i många politiska dokument osäkerhet kring hur situationen för flickor ska kategoriseras och förstås. Man kan utläsa en viss ambivalens i materialet å ena sidan används metaforer som mellan kulturer som självklar utgångspunkt (se Betänkande 1999/2000:SfU10), å andra sidan tycks just de kulturella förklaringarna skapa oro och rådvillhet kring det kulturellas betydelser. I en mångfaldsdiskurs framkommer sökandet efter en förklaring till huruvida kulturmötet är att betrakta som positivt eller negativt, huruvida det mångkulturella kan beskrivas som berikande möten eller som kulturkrockar. Det är en tvetydighet som kommer till uttryck genom att det å ena sidan konstateras att unga kvinnor befinner sig i skärningspunkten mellan kulturer, å andra sidan att det saknas kunskap på området. Ett ytterligare exempel på denna tvetydighet återfinns i den socialdemokratiska regeringens proposition: 56 Inom ramen för detta arbete har ett riktat utvecklingsprojekt genomförts beträffande flickor med olika etnisk och kulturell bakgrund. Därvid har det bl.a. framkommit att vissa flickor drabbas hårt av de krockar som i ogynnsamma fall kan uppstå då olika kulturer möts. Under arbetets gång har det uppmärksammats att det saknas djupgående kunskaper om villkoren för dessa flickor vilket försvårar insatser riktade till dem (Prop. 1998/99:115, s. 52). Kulturkrockar definieras här som ett givet utgångsläge för problembeskrivningen samtidigt som bristen på kunskaper om flickors situation betonas. Det här sättet att beskriva situationen där flickan positioneras som klämd mellan kulturer kan, sett ur ett postkolonialt perspektiv, karaktäriseras som en välkänd stereotyp. Det kan läsas som ett uttryck för en kulturkrock som signalerar att det moderna, jämställda, västerländska Sverige ställs emot det traditionella, kvinnoförtryckande muslimska eller österländska (Brune 2002:170). Som diskursiv strategi balanserar stereotyper, skriver Homi Bhaba, mellan att iscensättas som något redan etablerat, något vi redan vet, till att de ängsligt måste upprepas för att vi ska vara säkra på att de finns (Bhabha 1994/2004:95). I detta sammanhang framkommer det å ena sidan som ett känt faktum att flickor drabbas i mötet mellan kulturer, å andra sidan inleder regeringen satsningar för att öka kunskapen om situationen för flickor stereotypen flickan klämd mellan kulturer konstrueras som redan bekant, på samma gång som den behöver bevisas. Denna process av ambivalens skänker alltså stereotypen dess diskursiva styrka och därmed makt. Regeringen ger vid den här tidpunkten såväl Integrationsverket som Ungdomsstyrelsen i uppdrag att kartlägga och analysera problematiker för flickor med annan etnisk och kulturell bakgrund (Regeringsbeslut ). Integrationsverkets åliggande handlar dels om att ta reda på i vilken omfattning generations- och kulturkonflikter leder till att flickor avbryter sin skolgång eller får psykiska problem, dels att redovisa metoder som kan stärka ställningen hos utsatta flickor med annan etnisk och kulturell bak-

57 grund (Regeringsbeslut ). Hur förklarar då Integrationsverket flickors och unga kvinnors utsatta situation? Hur begripliggörs det nya problemet inom en för tillfället hegemonisk mångfaldsbejakande diskurs? Den lilla skillnadens politik I de första redogörelserna av situationen för flickor, betonas likheterna mellan svenska flickor och flickor med annan etnisk och kulturell bakgrund. Integrationsverket redovisar sina resultat i en rapport med titeln Låt oss tala om flickor (2000). Nedan följer ett utdrag ur den rapporten: Sammanfattningsvis tyder vår studie på att skälen till att en del flickor med annan etnisk eller kulturell bakgrund än svensk befinner sig i utsatta situationer är desamma som för alla andra flickor. I första hand handlar det om missförhållanden och brister i samhället som kan påverka alla flickors och även pojkars livssituation. Till detta kommer mer specifika skäl som har att göra med konflikter mellan enskilda familjers värderingar och samhällets värderingar. Det vi här kallar kulturkonflikter (Integrationsverket 2000:6, s. 105). Skälen till att en del flickor med annan etnisk och kulturell bakgrund än svensk kan hamna i utsatta situationer är enligt Integrationsverket desamma som för alla andra flickor. Problemkonstruktionen tar här form genom att etniskt svenska flickors och icke-etniskt svenska flickors gemensamma situation betonas alla flickor framstår i princip som lika utsatta. Jag har valt att benämna detta för den lilla skillnadens politik, vilken innebär en politik som lyfter fram likheter och förklarar utsatthet i relation till ett omgivande samhälle, istället för att flickornas kulturer ses som ett problem. Rapportens viktigaste resultat är att problematiken som beskrivs i regeringsuppdraget inte är flickornas eller deras kulturers utan en problematik som berör hela samhället. Det handlar främst om generella välfärdsfrågor och levnadsförhållanden och om hur kommunikationen mellan samhället och människor med olika bakgrund fungerar samt olika människor emellan över huvudtaget. Den rikstäckande statistiken från SCB tyder på att det i stort, på riksnivå, är relativt ovanligt att flickor med annan kulturell eller etnisk bakgrund än svensk drabbas av problematiken som nämns i uppdraget. [ ] När det gäller i vilken mån generations- och kulturkonflikter orsakar att flickor hamnar i utsatta situationer har vi funnit att dessa konflikter ofta är symptom på annat (Integrationsverket 2000:6, s. 104). Flickors utsatthet länkas alltså samman med en gemensamhetsfaktor benämnt generella välfärdsfrågor. Man kan säga att problematiken begripliggörs genom en befintlig politik som inte sägs kräva några specifika insatser. Etablerade politiska frågor rörande segregerade bostadsförhållanden samt familjers integrationsprocess omnämns som bakomliggande orsaker. I den lilla skillnadens politik kan man säga att kulturella skillnader och problem med utsatthet bland invandrarflickor betraktas som ett relativt 57

58 perifert fenomen. Istället sammanlänkas kulturella skillnader, när de påtalas, med positiva värden. Inom en mångfaldsdiskurs som ser skillnad som tillgång betraktas alltså omfattningen av problemet med utsatta flickor som förhållandevis ringa. Betonandet av likhet, att situationen inte skiljer sig åt mellan olika grupper av flickor, har dessutom en potentiell effekt som tonar ner problem rörande våld, hot och kontroll av flickor med utländsk bakgrund. Flickans situation hanteras således inte främst som om det vore en fråga om våld, utan som generations- och kulturkonflikter. Detta trots att bakgrunden till de politiska initiativen handlar om medialt uppmärksammade mord. Ekonomhistorikern Paulina de los Reyes påpekar exempelvis att unga invandrarkvinnors situation bagatelliseras då våldet göms bakom ett förmildrande tal om kultur och generationskonflikter (de los Reyes 2004; jfr. Eldén 1998; 2003). Även professorn i socialt arbete Astrid Schlytter har påvisat hur våldsutsatta flickors situation ignorerats av svenska myndigheter, i synnerhet socialtjänsten som inte tog flickors berättelser på allvar vid den här tiden (Schlytter 2004). Av olika skäl, där rasism inte kan uteslutas, uppmärksammas inte flickors situation som en fråga om våld och inte heller som ett specifikt uttryck för patriarkala makttekniker. Istället betraktas alla flickor som utsatta på ett liknande sätt. Att det sker våld i invandrade familjer, och möjligen en typ av våld, hot och kontroll som inte följer en föreställd mall för kvinnomisshandel, förefaller svårt att artikulera inom integrationspolitikens tal om mångfald. I det följande diskuteras mer ingående hur flickor och unga kvinnor interpelleras inom ramen för en mångfaldsdiskurs som betonar likhet. En position av både och I relation till regeringsuppdraget ger Integrationsverket ett antal flickor utrymme att uttrycka sina erfarenheter tillsammans med invandrarorganisationer, socialtjänst och skola. Flickor och unga kvinnor interpelleras som positionerade mellan kulturer genom att berättelser om att leva i två kulturer lyfts fram i representationerna: Vi är en ganska förvirrad generation. Det vill jag helst inte att mina barn också ska uppleva. Den ena dagen kan jag bete mig som svenska och den andra kan jag vara syrianska. Och det är nog så för många i skolan och på arbetsplatserna (Integrationsverket 2000:6, s. 35). I textexemplet ovan återger Integrationsverket berättelser av en ung kvinna som uttrycker att hennes generation kännetecknas av förvirring. När kvinnorna själva talar framstår uttalandena som trovärdiga och som en viktig del i kunskapssökandet för politiken eftersom flickornas röster verkligen får höras. Man kan anta att unga kvinnor används i rapporten för att uttrycka 58

59 erfarenheter av att befinna sig på gränsen, att vara både och eller varken eller. Rapporten Låt oss tala om flickor (2000) illustreras med en ung kvinna som bär såväl huvudduk som studentmössa (se bild 1 nedan). Bild 1. Omslagsbild från Integrationsverkets rapport (2000:6) Låt oss tala om flickor. Foto: Britt-Inger Keisu. Bilden kan läsas som en symbol för en mer öppen syn på vad svenskhet kan vara. I denna visuella representation åskådliggörs flickans position av både-och som positiv. Slöjan och studentmössan, som i sammanhanget står för det traditionella svenska, framställs som möjliga att förena och flickan ser ut att blicka mot en ljusnande framtid. Bilden kan således betraktas som en visualisering av den lyckade kombinationen av muslim och svensk. Eftersom just huvudduken kommit att bli västerlandets symbol för kvinnoförtryckande kulturer (jfr. Fanon 1959/1999; Mohanty 1986/2004; Yeğenoğlu 1998) kan kanske omslaget ses som ett uttryck för tolerans. Valet av bild kan tolkas som att Integrationsverket medvetet vill visa att bruket av huvudduk borde vara ett accepterat inslag i det svenska samhället samt att unga kvinnor med huvudduk verkligen kan få sina anspråk på svenskhet accepterade. Representationen kan också kopplas till det som Goldberg (2002) skriver, att i statens diskurser om invandrare betraktas det som önskvärt att dessa utbildas för att kunna anpassas till samhället. Omslagets budskap kan läsas som att invandrare både kan och bör ändra sig, men inte 59

60 alltför mycket. Den lyckade integrationen iscensätts genom föreningen av huvudduk och studentmössa. Bägge behövs för att integrationsprojektet ska kunna betraktas som lyckat. Utan studentmössan skulle bilden snarare kunnat signalera en misslyckad integration. Det krävs så att säga en mindre justering för att de ska passera som goda, lyckade och integrerade. Man skulle också kunna betrakta detta som ett uttryck för en hybrid identitetsbildning. Etnologen Fataneh Farahani har i en intervjustudie med svensk-iranska kvinnor illustrerat att föreställningar om att vara splittrad mellan två kulturer inte passar in på situationen som de intervjuade kvinnorna lever i. Istället lyfter hon fram en mer komplex identitetsförhandling där det rör sig om en hybrid identitet (Farahani 2007). Hybriditet handlar inte om att kombinera två sinsemellan åtskilda identiteter till en, snarare relaterar det hybrida till en rörlighet och ett komplext, splittrat och mångfacetterat identitetsformerande. Det är otvetydigt så att flickan med annan etnisk bakgrund befinner sig på gränsen, och i många fall passerar som svensk. Samtidigt är det intressant varför just detta, att vara både svensk och osvensk, står i den politiska retorikens fokus. I många fall lokaliseras problemet just till kulturmötet i sig, till skärningspunkten mellan kulturer (se t.ex. Motion L2001/02:302 av Hägg, s). De unga kvinnornas position som gränsöverskridare görs till ett dilemma istället för en tillgång eller kanske något i sammanhanget ovidkommande. När Integrationsverket återger de unga kvinnornas röster uttrycker de också en längtan att komma bort från denna förvirring som alltså också framstår som ett föremål för statliga undersökningar. Att inte tillåtas vara svensk Det existerar emellertid inte någon entydig bild av invandrarflickor. Parallellt med representationer om problematiska kulturkrockar och berikande kulturmöten återfinns andra typer av beskrivningar. Man kan säga att det råder en relativ öppenhet i hur flickors och unga kvinnors situation definieras i politiken under andra hälften av 1990-talet. Ett sätt på vilket unga kvinnor tillskrivs en position är i relation till en allt för snäv svenskhet som försvårar och exkluderar. Integrationsverket återger unga kvinnors åsikter om dilemmat att inte tillåtas vara svenska. Här manifesteras andra aspekter av att nästan, men inte helt betraktas som svensk. Muslimska flickors berättelser återges i Integrationsverkets rapport på följande sätt: Det är ju i skolan man lär sig att man är invandrare. Därför känner man sig inte som svensk. Om det skulle gå att vara svensk på olika sätt, till exempel muslimsk svensk, så skulle flickorna vilja kalla sig svenskar (Integrationsverket 2000:6, s. 27). 60

61 Brännpunkten som här fokuseras är att det borde vara möjligt att vara svensk på många olika sätt. Det självklart svenska framstår som allt för snävt definierat och därför känner de sig inte inkluderade. Genom att förstå svenskhet som en position i ett maktlandskap kan man läsa dessa berättelser som exempel på hur gränsdragningar görs mellan tillhörande och icketillhörande. Man kan analysera detta som en pågående diskursiv förhandling där det muslimska fungerar som gränsmarkör gentemot den självklara svenskheten (Mattsson 2005:146; Lundström 2007: ). Muslimer passerar inte självklart som svenska eftersom svenskheten som position inte framstår som given för subjekt på gränsen till att tillhöra. Integrationsverkets rapport visar vidare hur andra gränser kring svenskheten blir centrala: Frågan om toleransen för olikheter och om att betrakta mångfalden som en resurs har belysts på olika sätt. Hur avvikande får man vara om man vill kalla sig svensk? Flickorna vi har träffat efterlyser större tolerans hos majoritetsbefolkningen. De upplever att eftersom deras annorlundaskap syns så tydligt på klädseln, blir deras situation extra utsatt. Flera deltagare menar också att skolans personal har lägre förväntningar på elever med utländsk bakgrund, vilket fungerar som en självuppfyllande profetia men också skapar mycket frustration och ilska hos ungdomar och föräldrar (Integrationsverket 2000:6, s. 42). I texten framträder mångfald och tolerans som positiva värden och premisserna för att inkluderas i det nationella projektet diskuteras. Citatet belyser hur utseende och kläder upplevs utgöra viktiga markörer i svenskhetens gränssättande. En läsning av de berättelser som återges är att samhället måste få en mer öppen syn på vad svenskhet är, hur man kan se ut och klä sig för att passera som svensk. 45 En skillnadsbejakande mångfaldsdiskurs sätter både gränser för hur stora skillnader som tillåts, och öppnar upp för granskningar av svenskhetens konturer. Den lyfter fram problemformuleringar där samhället, skolan och andra institutioner pekas ut som delaktiga i att skapa problem för flickor med annan kulturell och etnisk bakgrund. De intervjuade i rapporten tilltalas dock inte som svenskar. Snarare blir de utvalda som kulturella eller religiösa representanter. Det tas till exempel för givet att det går att göra en uppdelning mellan svenska flickor och flickor med annan etnisk och kulturell bakgrund. De får därigenom inte helt tillgång till positionen svensk utan interpelleras som representanter för kulturell särart. 46 Frågan om hur unga kvinnor som utsätts för hot och kontroll av sina anhöriga ska förklaras kvarstår emellertid, och kommer att accentueras ett 45 Ett annat exempel på hur svenskheten problematiseras är Ungdomsstyrelsens rapport där stigmatisering och extra utsatthet påtalas som problem (Nyhetsbrev från ungdomsstyrelsen. Nr. 5 juni 2000). 46 Flickorna hade också valts ut utifrån religiös tillhörighet. Bland annat genomförde Integrationsverket gruppintervjuer med muslimska flickor (Integrationsverket 2000). 61

62 par år senare då en diskurs som fokuserar värderingar och ser skillnader som problem blir mer tongivande i offentlig integrationspolitik. Värderingar på kollisionskurs När Pela och senare Fadime mördas kommer mångfaldsdiskursen att ifrågasättas. Kritiska röster framkommer som uttrycker att mångfaldsbejakande, toleranta inställningar förvärrar utsatta flickors situationer. Ett tal om krockar mellan värdesystem, som jag har benämnt värderingsdiskursen, växer sig starkare. Kritiken har vissa gemensamma drag med den som framförts av bland andra statsvetaren Susan Moller Okin (1999), som menar att tolerans inför kulturell skillnad och minoriteters rättigheter i västvärlden marginaliserar eller ignorerar kvinnors rättigheter. Den mångkulturella, toleranta inställningen framställs som själva kärnan i problemet. Potentiella konfliktområden mellan kulturell frihet och maktsitueringar diskuterades inte i den mångfaldsdebatt som fördes i riksdagen under slutet av 1990-talet. Det kan liknas vid hur Knocke (1997) beskriver att retoriken om mångkultur innebar att en ytlig uppfattning om vad som kännetecknar det mångkulturella samhället tog fäste i svensk offentlig politik. Kultur sågs som ett bagage av kläder, matvanor och traditioner som invandraren bar med sig från sitt hemland. Det saknades analyser och politisk vilja att navigera och rita upp alternativa samhällsvisioner där mångkultur betydde något djupare än brokiga folkdräkter, skriver Knocke (Knocke 1997:130). Eftersom våld, hot och kontroll av flickor och kvinnor i stor utsträckning framstod som en icke-fråga inom en mångfaldsbejakande integrationspolitik uppkom svårigheter att definiera problemet. Ett integrationspolitiskt misslyckande Hedersmorden och den därpå följande debatten förde fram ett nytt politiskt problem i ljuset. I offentlig integrationspolitik uttrycks kritik mot den nya mångfaldsbejakande politiken: Det svenska samhället har svikit de invandrade kvinnorna och deras döttrar och gömt sig bakom begreppet mångkultur istället för att ingripa på samma sätt som samhället skulle gjort om det gällt svenska kvinnor (Motion 2001/02:L321 av Hoffman m.fl., v). I citatet ovan poängteras att hur begreppet mångkultur fungerat som en skygglapp för att undvika att uppmärksamma problematiken med våldsutsatta flickor. Det intressanta är att misslyckandet så entydigt skylls mångfaldsdiskursen, med dess tolerans inför skillnad, istället för att lyfta fram exempelvis rasism som en förklaring till varför dessa kulturella skäl kan 62

63 framstå som gångbara. Att mångfald och tolerans inför skillnader skulle vara den främsta anledningen till att flickors berättelser om våld inte togs på allvar kan också tänkas sammanfalla med rasistiska föreställningar om de Andras förtryckande och annorlunda kultur poängterar Sherene H. Razack (2004:167). Hon betonar det rasistiska i att ignorera våld mot invandrade kvinnor, snarare än att se det som ett uttryck för ett mångkulturalismens misslyckande. Möjligen kan man utläsa ett liknande argument i Ulla Hoffmans uttalande om att det svenska samhället gömt sig bakom begreppet mångkultur. Det är emellertid framför allt själva toleransen inför skillnader i mångfaldsdiskursen som pekas ut som ansvarig i debatten i offentlig politik. Redan några år efter det att den nya integrationspolitiken sjösatts beskrivs integrationspolitiken som ett misslyckande: Det är ett fullständigt misslyckande för integrationspolitiken att föreställningar lever kvar som ger upphov till ett starkt förtryck av vissa unga invandrarkvinnor och i slutänden i några fall t o m lett till grov misshandel och mord (Motion 2002/03:Sf360 av Ek, c). 47 Det har varit en tystnad kring de här flickornas situation. Jag har, så ärligt jag har kunnat, sagt att jag också har varit en del av den tystnaden. Sedan kan vi tvista om varför och hur och vad vi ska kalla det. [ ] De här flickorna finns. Hederstänkandet finns i vårt land (Svar på Interpellation 2002/03:179 av Sahlin, s). I riksdagen talas det alltså om att flickor och unga kvinnor utsatta för våld inte har uppmärksammats i tillräckligt stor utsträckning. Mordet på Fadime innebär att problemet allt mer börjar definieras i termer av kvinnoförtryck, misshandel och hederstänkande. Det representerar samtidigt en händelse som inte riktigt passar in i mångfaldsdiskursen. När en händelse inte kan begripliggöras inom ramen för givna diskurser tenderar det att skapa oro, vad som med diskursteoretisk terminologi kallas för en dislokation (Laclau & Mouffe 1985/2001; Laclau 1990; Torfing 1999:129). De så kallade hedersmorden och den debatt som utbryter därefter kan sägas leda till en rubbning av mångfaldsdiskursen. Föreställningen om ett integrerat relativt konfliktfritt samhälle präglat av mångfald visar sig vara ett ideal som brister när verkligheten, det som förpassats till diskursens konstitutiva utsida, gör intrång och skakar om ordningen. Mångfaldsdiskursens mål, det integrerade samhället, utgör i den meningen ett tomt tecken (Laclau 1996/2000:405), som står för drömmen om ett ideal som aldrig kan upp- 47 Se även moderaten Göran Lindblads inlägg och vänsterpartisten Kalle Larssons i Prot. 1999/2000:96. 63

64 nås. När mångfaldsdiskursen försatts i felläge på grund av våldet, uppdagas denna diskursens inneboende brist. Det är emellertid inte enbart drömmen om mångfald som hotas, utan nu synliggörs en tidigare ouppmärksammad maktrelation i svensk integrationspolitik. Makt, jämlikhetsfrågor och sociala orättvisor påtalas inte i en mångfaldsdiskurs med dess betoning på kulturell skillnad och rätten att bevara traditioner. Irene Molina beskriver t.ex. hur mångfaldspolitiken handlar om ett misslyckat försök att med kulturella lösningar komma till rätta med icke-kulturella problem (Molina 1997:90). Kön och ras/etnicitet som maktsitueringar i relation till invandrade familjer har inte dryftats i någon större utsträckning tidigare. Den dislokation som uppstår kräver åtgärder, vilket illustreras bland annat av att dåvarande integrationsminister Mona Sahlin uttalar sig: Mordet på Fadime skakade hela vårt samhälle. Jag tror att alla ställer sig frågan hur vi hade kunnat förhindra att detta skedde och vad vi kan göra för att det inte ska upprepas. Det är självfallet ett problem, ett mycket allvarligt problem, när människor som bor i Sverige inte delar vårt samhälles grundläggande värderingar om mäns och kvinnors lika rättigheter och om varje människas rätt att själv göra sina livsval (Svar på interpellation 2001/02:226 av Sahlin, s). Som framgår av exemplet ovan framstår mordet som en händelse som skakar om ordningen i samhället. Frågan är dock hur politiken och samhället kan lösa krisen och täcka över sprickan i diskursen? Hur kan drömmen om integration upprättas igen? Här fyller begreppet ideologisk fantasi en funktion (Zizek 1989:32-33). Den ideologiska fantasin fungerar som ett sätt att täcka över diskursens misslyckande, i det här fallet att mångfaldsdiskursen inte kan artikulera frågor om våld och hot mot unga kvinnor på ett självklart sätt. Tillslutningen av diskursen, kan man säga, sker på två plan: dels artikuleras ett yttre hot mot integrationen (den patriarkala pappan, patriarkala familjer och de Andras värderingar), dels behöver invandrarflickors situation åtgärdas för att integrationspolitikens mål ska kunna realiseras. Att invandrarflickor och invandrarkvinnor fyller en central funktion framkommer explicit i en riksdagsdebatt: Den fråga som nu diskuteras, det vill säga invandrartjejers och invandrarkvinnors situation, är extremt central vad gäller svensk integrationspolitik (Interpellationsdebatt 2002/03:179 Ullenhag, fp). Flickors situation ses som en medelpunkt för integrationspolitiken. I den bemärkelsen kan man också förstå varför själva integrationspolitiken betraktas som havererad när det uppdagas att samhället misslyckats med att hantera våldsutsatta unga kvinnors situation. Den diskursiva destabiliseringen tar även sitt uttryck i att tidigare tabun om att påtala invandrarkulturer som problematiska nu kan brytas: 64

65 I Sverige har det alldeles för länge varit tabu att tala om att vissa kulturer och kulturella yttringar faktiskt inte överensstämmer vari sig med svensk rätt eller med grundläggande mänskliga fri- och rättigheter (Interpellation 2002/03:179 av René, m). Att hedersvåld inte ansågs som en legitim beteckning före mordet på Fadime betraktar vissa debattörer som en del i en censur, eller som att det hade att göra med ett lock som måste lyftas för att kunna tala fritt, som etnologen Fredrik Hertzberg formulerar det (Hertzberg 2002). Enligt denna tankefigur existerar en hårt reglerad diskurs om invandring i Sverige som innebär att man inte vågar säga som det är. Därigenom kan de som framför kritik mot invandrares kultur och alltså opponerar sig mot denna diskurs, framstå som modiga. Inramningen av mordet på Fadime som ett integrationspolitiskt misslyckande kommer förvisso företrädelsevis från den borgerliga oppositionen, men också från den socialdemokratiska regeringen i egenskap av att integrationsminister Mona Sahlin påtalar självkritik och söker rannsaka vad som gick fel. Sammantaget kan det konstateras att mordet på Fadime utlöser en situation där det anses behövas särskilda åtgärder för att undvika kommande liknande fall. Flickor i patriarkala familjer I februari 2002, endast några veckor efter mordet på Fadime, presenterar regeringen en satsning på utsatta flickor i patriarkala familjer : För att flickornas berättelser om hot och våld ska tas på allvar och hanteras på det sätt som de behöver, krävs större förståelse, insikt och kunskap om mäns våld mot kvinnor och flickor i strängt patriarkala familjer. Det handlar om insatser som riktar sig direkt till de kvinnor och flickor som lever i familjer med patriarkala mönster, men det är också viktigt att attitydpåverkande insatser riktas direkt till män och pojkar (Regeringskansliet ). Här kan man utläsa att flickors berättelser endast kan tas på allvar om myndigheterna har kunskap om mäns våld mot kvinnor i strängt patriarkala familjer. Problemet definieras som en fråga om våld. Regeringen skiljer här ut ett visst våld i patriarkala familjer som uppvisar värderingsmässiga skillnader gentemot svenska familjer. När riksdagen år 2002 debatterar integrationspolitik framträder familjer med patriarkala värderingar som en ny politisk kategori. Exempelvis står det i betänkandet under punkten Kvinnor och flickor med utländsk bakgrund att: Utskottet konstaterar att arbetet med att förebygga konflikter i familjer med starkt patriarkala värderingar har sin utgångspunkt i den generella integrationspolitiken som särskilt ska verka för kvinnors och mäns lika rättigheter och möjligheter (Betänkande 2002/03:SfU7:18). 65

66 I veckan har ett nytt exempel uppdagats på hur invandrarflickor i patriarkala familjer diskrimineras och ställs utanför samhället. [ ] Vad avser statsrådet att vidta för åtgärder för att unga kvinnor i patriarkala familjer ska omfattas av samma rättigheter som den övriga befolkningen? (Skriftlig fråga 2002/03:1358 av Ekström, fp). Exemplen ovan illustrerar en diskursiv förskjutning då patriarkala familjer går från att i exempelvis Kvinnomaktutredningen (1998) känneteckna svenska familjer generellt till att referera till invandrade familjer. Benämningen flickor i patriarkala familjer används i vissa dokument för att påtala att det handlar om flickor i invandrade familjer. Risken är att själva betecknandet utsatta flickor i patriarkala familjer blir ett benämnande som kan användas generellt och synonymt med kategorin invandrarflickor. En tänkbar effekt blir att kategoriseringen skapar en subjektsposition som signalerar dels utsatthet, dels annan etnisk och kulturell bakgrund. Svenska flickor med utländsk bakgrund generellt riskerar att betraktas som utsatta tills motsatsen kan bevisas, istället för det omvända. Ett annat exempel på värderingsbaserade förklaringar uttrycks i en antologi publicerad av Integrationsverket (2001). Texten nedan, som är ett utdrag ur denna, återkopplar till rapporten Låt oss tala om flickor (2000) (se bild 1): En officiell rapport från Integrationsverket, som gavs ut före mordet på Pela, ville belysa situationen för flickorna i de traditionella invandrarfamiljerna. Den visar på omslaget bilden av en ung beslöjad flicka med en typisk svensk studentmössa på huvudet. [ ] Detta är tydligen den officiella svenska idealbilden av en integrerad andragenerationens invandrare. Bakom denna bild finns en kombination av problem som inte rapporten berättar om: den splittrade personligheten hemma och i skolan, den rekonstruerade mödomshinnan, ärren från dubbelmoralen, känslorna av skuld och skam, det aldrig levda unga livet, hotet om underårigt giftermål, påtvingat eller arrangerat äktenskap, eller, alternativt, prostitution när inget annat alternativ fungerar, den sorts kontroll som dödar själen även om kroppen är intakt (Integrationsverket 2001:83-84). I framställningen ovan sammanlänkas slöjan med en mängd olika problem som splittrad personlighet, känslor av skuld och skam, påtvingat äktenskap och till och med prostitution. Den unga kvinnan interpelleras inom denna diskurs som tillhörandes kategorin flickorna i de traditionella invandrarfamiljerna. Det motsvarar en position där flickor ses som utsatta för fundamentalt annorlunda problem i jämförelse med svenska flickor. Kulturell tillhörighet ges en avgörande betydelse och sammanlänkas med kvinnoförtryck, och som sådant bör den inte ingå i en idealbild av en integrerad flicka. 66

67 Den stora skillnadens politik I rapporten Lärande exempel som publiceras år 2002, efter de uppmärksammade våldsdåden, redovisar Integrationsverket sina slutsatser från uppdraget kring utsatta flickor i patriarkala familjer. Rapporten inleds med reflektioner kring familjen och migrationsprocessen: Bakgrund till åtgärderna har bland annat varit de mord som de senaste åren uppmärksammats där unga kvinnor mördats av sina fäder, farbröder eller närmaste släkt. Dessa mord kom i den offentliga debatten att benämnas som hedersmord. Innan dessa tragiska mord inträffade var hedersmord och hedersrelaterade brott fenomen som föreföll näst intill okända. Idag vet vi att många flickor lever under hot och våld i familjer och förståelsen av deras livssituation är kopplad till frågor om flickornas individuella mänskliga rättigheter, kön och makt (Integrationsverket 2002:14, s. 9). I texten påpekas att idag vet vi att många flickor lever under hot och våld inom familjen. Denna kunskap representerar ett diskursivt skifte från osäkerhet till klarhet i såväl hur man ser på definitionen som omfattningen av problemet. Unga kvinnors situation så som det beskrivs knyts samman med tecken som förtryck, kön och makt och framstår självklart som en fråga om hedersvåld, vilket inte tidigare hade varit fallet. Här uppdagas emellertid ett dilemma. Å ena sidan blir det möjligt att tala om fenomenet på ett sätt som uppmärksammar allvaret i problematiken. Å andra sidan reproduceras schablonmässiga bilder av kultur och invandring bland annat genom stereotypen den förtryckta flickan som på sätt och vis bevisas genom de så kallade hedersmorden. Tidigare poängteras inom integrationspolitiken ovanligheten med denna typ av kontroll medan man i denna rapport skriver att det handlar om många flickor. Man kan säga att problemet med utsatthet förläggs främst inom familjen och i mötet mellan familjen och det omgivande samhället. I samma rapport framhålls också att det omgivande samhällets strukturer har betydelse, men det ges inte någon framträdande plats (Integrationsverket 2002:6, s. 73). Mångfaldsförklaringar lever alltså kvar sida vid sida med värderingsförklaringar, om än i ett annat styrkeförhållande där mångfaldsdiskursen trängs åt sidan. Rapporten kan läsas som ett uttryck för en integrationspolitisk svängning som fokuserar vissa invandrares värderingar som problematiska och som förklaring till varför flickor är utsatta. Dåvarande integrationsminister Mona Sahlin lyfter fram normer och värderingar som förklaring: Mordet på Fadime Sahindal är ett exempel på de avskyvärda handlingar unga kvinnor med invandrarbakgrund kan utsättas för när deras familjer inte accepterar det omgivande samhällets normsystem. [ ] Jag vill dock hävda att det inte enbart är brist på information om den svenska lagstiftningen som är problemet i de familjer där motsättningar tar sig sådana extrema uttryck. Att anpassa sig till 67

68 ett annat lands värderingar och införliva dem med sig själv är en svår process, men den är helt avgörande för framtiden i Sverige (Svar på interpellation 2001/02:200 av Sahlin, s). Ett av problemen i detta sammanhang konstrueras som att det handlar om att anpassa sig till rådande värderingar. En lyckad integrationspolitik kan således inte enbart innehålla information om svensk lagstiftning, utan även insatser som riktas gentemot ändring av attityder. I samband med morden på Pela och Fadime blir det alltså mer legitimt att framföra idéer om assimilation. Åtminstone framträder inte längre assimilation som en diskursiv utsida eller anti-tes till det önskvärda. Istället betraktas det alltför toleranta samhället, i synnerhet från den borgerliga oppositionens sida, som ett problem eftersom det inte förmått hindra att vissa icke-västerländska värderingar tagit fäste: Genom alla de nya svenskar som under de senaste decennierna kommit till Sverige har vi fått ett mångkulturellt samhälle som är berikande och stimulerande på många sätt. I vår strävan efter tolerans för ett fungerande mångkulturellt samhälle tenderar både myndigheter, journalister och allmänhet att ursäkta kulturyttringar som är fullständigt främmande för vårt svenska samhälle och inte har något med kultur att göra (Motion 2001/02:Ju439 av Andersson, c). Som citatet visar går den integrationspolitiska diskursen om mångfald från att benämna kulturskillnader i termer av bristande tolerans till att konstruera problemet som en värderingskonflikt. Ett år efter mordet på Fadime upprättar regeringen satsningar mot det som då benämns hedersrelaterat våld. Politiken mot hedersrelaterat våld och förtryck etableras i skärningspunkten mellan integrations- och jämställdhetspolitik. Problemet lokaliseras alltså inte självklart som en fråga om våld, utan som ett integrationspolitiskt problem. 48 Det integrationspolitiska skiftet kan också tänkas hänga samman med attentaten i USA den 11:e september Västerländska och även svenska mediers representationer av 11:e september, bomberna i Madrid 2004 samt terroristdåden i London sommaren 2005 bidrog till att peka ut vissa grupper, i synnerhet muslimer, som potentiella hot mot västerländska värderingar och nytt liv blåstes således i föreställningar om muslimer som hotfulla (Battarachaya 2008; Carlsson 2009). Andra studier har vidare visat att idéer om assimilation och en minskad tolerans för skillnader har gått hand i hand med argument för minoritetskvinnors rättigheter över stora delar av Europa. Frågor om könsstympning, bärandet av huvudduk och hedersmord har använts för att misskreditera den mångkulturella ansatsen och 48 Satsningarna mot hedersrelaterat våld som till stor del utförs av landets länsstyrelser analyseras i kapitel fem Hur heder blir en politisk fråga. 68

69 också lett till att mångkulturell politik marginaliserats i såväl Storbritannien som Nederländerna (Phillips & Saharso 2008: ). Det är ett skifte i europeisk politik som i den bemärkelsen skulle kunna definieras som mångkulturalism på reträtt (Dustin & Phillips 2008; Siim & Skjeie 2008). I samband med detta skifte lämnas också öppet för framslingsfientliga och högerextrema rörelser att artikulera sina ståndpunkter. Att debatten stundom gett bränsle åt rasistiska organisationers argumentation påpekar bland andra Zenia Hellgren och Barbara Hobson (2008). Detta skifte syns också i integrationspolitiska debatter i Sverige. De rätt så rosenröda föreställningarna om invandrare från 1970-talet ersattes under 1990-talet med en allt mer problemorienterad bild, skriver statsvetaren Kristina Boréus (Boréus 2005:175). Benägenheten att förknippa invandrare med problem förstärktes alltså under 1990-talet. Om kulturella och värderingsmässiga skillnader tidigare beskrevs som en orsak till att inte ingripa blir de nu en orsak till att konstruera problemet som allvarligt och utgöra grund för en mängd insatser. Dessa satsningar benämner jag den stora skillnadens politik. Denna diskurs som betonar värderingskonflikter får större betydelse i efterdyningarna av de så kallade hedersmorden. En av de mer tongivande förespråkarna för den stora skillnadens politik är folkpartisten Nyamko Sabuni, som ger ut en skrift med titeln Flickorna vi sviker om hederskultur i Sverige (2006). Där presenteras en lista med åtgärder, som att införa begreppet hedersvåld i brottsbalken, införa 15-årig åldersgräns för slöja samt obligatoriska gynekologiska undersökningar av flickor i högstadieålder. Publikationen illustreras med två flickor halvt dolda bakom en spetsgardin. I de första raderna av skriften formuleras en variant av skillnadens politik som även inrymmer mångfald och visar på diskursernas töjbarhet: Min vision är att Sverige ska vara ett tolerant och humant samhälle präglat av mångfald och respekt för individens grundläggande fri- och rättigheter. Likhet inför lagen ska råda på alla områden och människors lika värde ska respekteras. Människor ska bemötas med respekt för sin särart inte med misstroende och fientlighet. I den här skriften vill jag sätta strålkastarljuset på en grupp, vars friheter och rättigheter inte respekteras: flickor som växer upp i hederskulturer. Dessa invandrarflickor har haft oturen att hamna mitt i en praktfull konflikt mellan en hundraårig tradition i sina ursprungsländer och moderna svenska värderingar, som också speglas i svensk lagstiftning (Sabuni 2006:6). Detta är ett exempel på hur begrepp från de bägge diskurserna kan samexistera, på samma gång som det i texten ovan sker en förskjutning i innebörden av mångfald. Att respektera mångfald blir i denna version att stå upp för flickornas mänskliga rättigheter. Problemet som i en mångfaldsdiskurs handlar om det svenska samhällets bristande förmåga att hantera skillnader, blir här invandrarnas bristande förmåga att respektera svenska värderingar och lagstiftning. 69

70 Krav på invandrarorganisationer Den diskursiva kursändringen rör inte enbart utsatta flickors situation, utan även integrationspolitikens övergripande målsättningar ställs under debatt. Till exempel pendlar regeringen från att betona att invandrare inte bör pådyvlas svenska normer till att ställa krav på att de borde ändra sig, med en vokabulär där ord som svenska värderingar ingår. Integrationspolitiken ställs dock inte helt på ända, utan snarare förstärks vissa tendenser som redan fanns i marginalerna. Tendensen att betrakta integration som en fråga om hur de Andra ska ändra sig (och bli som Oss) framträder återigen (jfr. Goldberg 2002; de los Reyes & Kamali 2005). Det till synes svårsmälta i att det svenska samhället misslyckas med att skydda Pela (och därefter Fadime) handlar dessutom om invandrarorganisationers ansvar. I en integrationspolitisk debatt uttalar sig integrationsminister Mona Sahlin: Integrationspolitiken menar jag och regeringen alltmer måste handla om en väldigt tydlig sak, nämligen mänskliga rättigheter. [ ] Det handlar om hur kraven på t. ex. invandrarorganisationerna ser ut när det gäller deras ansvar för att stå upp för jämställdhet och rättigheter. [ ] Det handlar om hur projekt som Rädda Barnens dialogprojekt ska kunna byggas ut för att nå ännu fler män och pojkar. Det handlar om hur flyktingmottagandet snabbare måste ge kunskaper om värderingar i vårt land (Prot. 2001/02:56 av Sahlin, s). I citatet uttrycker ministern krav på invandrarorganisationer i relation till jämställdhet. Statsminister Göran Persson uttrycker sig på liknande sätt i en debattartikel i Aftonbladet då han säger att det vilar ett tungt ansvar på invandrarorganisationer att nå fram till enskilda familjer (Persson ). 49 Integrationsverket får även av regeringen i uppdrag att söka påverka attityder hos pojkar och män (Integrationsverket 2002). I denna integrationspolitiska diskurs där värderingar är centrala förläggs problemet främst till de invandrarföräldrar eller pappor som ses som bärare av patriarkala värderingar och därmed ansvariga. Om Fadimes pappa hade varit mer medveten om svenska värderingar så hade han haft egna verktyg att kunna stå emot pressen utifrån, lyder ett uttalande i en av Integrationsverkets rapporter (Integrationsverket 2003:15). Man kan i sammanhanget tala om en kolonial kulturell stereotyp där den Andre, den patriarkale mannen, framträder som en sanning och ses som hot mot drömmen om ett integrerat samhälle. I synnerhet invandrarmän interpelleras av den politiska diskursen som att de borde lära sig svenska, 49 Se även Motion 2003/04:Sf283 av Adelsohn Liljeroth, m.fl. (m) Kraven på invandrarorganisationerna. I motionen uttrycks en önskan om att det ska ställas krav på samtliga invandrarorganisationer och trossamfund i Sverige som får offentligt stöd att de ska arbeta med jämställdhet. 70

71 jämställda värderingar för att därigenom lättare kunna komma in i det svenska samhället. Den invandrade patriarken framställs således som ansvarig för en misslyckad svensk integrationspolitik. Det svenska samhället ses främst som ansvarigt i så motto att svenska institutioner, så som flyktingmottagandet missat att lära ut kunskaper om de värderingar som gäller i Sverige. Som svar på den dislokation som de så kallade hedersmorden utgör upprättas med diskursteoretisk terminologi en social antagonism där ansvaret förläggs till invandrarmannen och invandrarorganisationerna. Detta kan ses som en blame-the-victim-logik där en av de grupper som drabbas av svensk rasism samtidigt får bära ansvar för misslyckad integration. Att ansvaret förläggs på ett kollektiv samtidigt som det rent faktiskt är en fysisk individ Fadimes pappa som har utfört dådet, och således juridiskt sett borde vara individuellt ansvarig, negligeras i hög utsträckning i dessa dokument. Integration en jämställdhetsfråga Den integrationspolitiska förskjutningen tar sig också uttryck i att integration definieras som ett jämställdhetspolitiskt problem. Kring början av 2000-talet framstår jämställdhet som allt viktigare. Det skapas till och med en särskild kombination av politikområden integration och jämställdhet. I den tidigare integrationspolitiken (och invandringspolitiken) nämns inte jämställdhet som något särskilt prioriterat område (Prop. 1997/98:16). Regeringens integrationspolitiska program för 2002 däremot kallas för Jämställdhet och respekt (Justitiedepartementet mars 2002). Denna betydelseförskjutning illustrerar hur jämställdhet vid tidpunkten artikuleras som en central fråga för invandrares integration i det svenska samhället. Ett annat exempel på den vikt som läggs vid jämställda värderingar är den uttalade ändring av integrationspolitikens mål som kom till stånd år 2002: Begreppet tolerans tas bort för att tydligare markera att olikheter måste respekteras på lika villkor. Detta framgår genom den föreslagna formuleringen ömsesidig respekt för olikheter inom de gränser som följer av samhällets grundläggande demokratiska värderingar [ ] De yttersta gränserna sätts av landets lagar. Till de grundläggande värdena hör också jämställdhet mellan könen samt respekten för de mänskliga fri- och rättigheterna (Betänkande 2002/03:SFU2). Som citatet visar ersätts å ena sidan begreppet tolerans med lika respekt, å andra sidan ska denna respekt, som det stipuleras, ske inom vissa ramar. Gränsen för respekten sätts vid svensk lagstiftning. Därutöver inkluderas även jämställdhet mellan könen som en värdemässig gräns. Detta tolkar jag som ytterligare en integrationspolitisk svängning från tolerans till intolerans och från att betona mångfald till att kräva att alla bör ha samma värderingar. 71

72 I skrivelsen Integrationspolitik för 2000-talet (Skr. 2001/02:129) återfinns likaså ett särskilt kapitel om insatser för jämställdhet med en underrubrik som som lyder Familjer med patriarkala värderingar. I ett uppdrag åt Integrationsverket står att läsa att: arbete för ökad jämställdhet bör lyftas fram som ett prioriterat insatsområde vid Integrationsverkets beslut om verksamhetsbidrag till organisationer bildade på etnisk grund för 2003 (Skr. 2001/02:129, s. 109). Ekonomiska bidrag som riktats till invandrarorganisationer gick tidigare främst till så kallat integrationsbefrämjande arbete medan nu framstår jämställdhet som en viktig fråga. 50 Att jämställdhet ses som en central integrationsfråga visar sig likaså i Integrationsverkets skrift Vägen in Röster om integration och jämställdhet (2003b). Jämställdhet formuleras i detta sammanhang som en svensk värdering som kan hjälpa invandrare att integreras. Genom att definiera, och tala om vårt synsätt och deras synsätt, där vårt synsätt handlar bland annat om jämställdhet, kan önskvärda individer och grupper särskiljas från ickeönskvärda. Som Stefan Jonsson formulerar det handlar det om en typ av nationell inkludering och exkludering baserad på värderingar, där det svenska har antagit en universell skepnad som framstår som det enda rätta (Jonsson 2004). Jämställda värderingar framstår därmed som en central del i nationens gränssättande mellan inkludering och exkludering. Det ifrågasätts dock inte huruvida det går att betrakta jämställdhet som en specifik svensk värdering och inte heller preciseras jämställdhetens innehåll. Magnusson (2000) har visat att jämställdhet i svensk politik kommit att bli sammankopplat med värderingar, normer och attityder. Genom denna sammanlänkning kan också integration och jämställdhet relativt enkelt kombineras. Det tycks inte behövas någon förändring av jämställdhetsbegreppet när det skrivs in i integrationspolitiken. I samband med denna integrationspolitiska förskjutning framförs och diskuteras även krav på att införa ett värderings- och språkkörkort för invandrare. 51 Värderingskörkort kan betraktas som ett verktyg för att göra uppdelningar mellan riktiga och oriktiga svenskar. Det paradoxala är dock, som Mikael Azar påpekar, att skulle testet genomföras hade inte heller alla födda i Sverige av svenska föräldrar passerat som riktiga svenskar. Dessa tester faller med andra ord på sin egen orimlighet (Azar 2005). Värde- 50 Projekt som hade till syfte att öka jämställdheten mellan könen återfinns redan från 1998 och en utvärdering gjordes också av ett antal jämställdhetsfrämjande projekt som Integrationsverket finansierat (Integrationsverket 2002:8). Det nya är det fokus som läggs på att organisationer bildade på etnisk grund måste bedriva jämställdhetsarbete för att få statligt bidrag (SOU 2005:56, s.194). 51 Folkpartiet för fram språk- och värderingstest för nya svenskar i valrörelsen 2002 i sitt integrationsprogram. Det blir dock mycket omdebatterat, se bl. a vänsterpartiets motion 2002/03:Sf

73 ringskörkortet införs heller inte, utan förblir istället ett vagt krav på de villkorade svenskarna att ändra sig. Svenskhetens (in)stabila konturer Genom att jämställdhet artikuleras som sammanhörande med svenska värderingar och får en framträdande position i integrationspolitiken bidrar denna nya politik till att rita upp svenskhetens (in)stabila konturer. I en av Integrationsverkets rapporter står att läsa: I Sverige representerar varje individ sig själv inför lagen och har individuella rättigheter. Som ett resultat av en långvarig kamp för ökad jämställdhet mellan kvinnor och män finns det idag, utifrån lagen sett, inte någon egentlig hierarki inom familjen. Trots detta kan naturligtvis gamla föreställningar och hierarkier alltjämt råda i många familjer (Integrationsverket 2002:14, s. 13). I citatet ovan påtalas hur individuella rättigheter och jämställdhet uppnåtts i Sverige idag, enligt lag. Emellertid kan föreställningar från förr leva kvar. Maktrelationer mellan könen hänförs således i citatet till rester av det gamla samhället, som ännu inte har vittrat bort. Ylva Brune (2004) beskriver hur det svenska iscensätts i medierna genom att man blandar samman det ideala med hur man verkligen gör. Om det finns en viss svensk lag om jämställdhet betyder detta inte att alla svenskar i realiteten lever upp till denna, men lagen och det svenska sättet att leva på beskrivs som liktydigt. De positiva värdena som svenska lagar vill värna blir detsamma som vad svenskar gör. Svenskhetens position länkas samman med värden som individuella rättigheter och jämställdhet. Det svenska framträder således som en universell norm som tycks sakna hudfärg, etnicitet och kultur. Det utkristalliseras dessutom ett vi i den värderingsbaserade förklaringsansatsen som är tydligt svenskt utan att detta explicit uttalas. Skrivningar som Om vi inser att eller Nu vet vi talar till en föreställd svensk publik om de ickesvenska. Här verkar ett privilegium som kan länkas till vithet att inte behöva definiera sig, att utgöra den självklara normen (Frankenberg 1993/2000; Dyer 1997/2002). Inom den värderingsbaserade diskursen laddas med andra ord det svenska med positiva betydelser, medan det ickesvenska artikuleras som negativt. Svenska lärare som jobbar med jämställdhet med invandrarungdomar beskrivs exempelvis i termer av vardagshjältar (Integrationsverket 2003:60). I en av Integrationsverkets rapporter presenteras några av de projekt som syftar till att uppnå ökad jämställdhet och förbättrade uppväxtvillkor för unga med utländsk bakgrund. Ett av projekten har titeln Mötas och i rapporten kan man läsa att: 73

74 Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF), Jönköpingskretsen kommer att genomföra en enkätundersökning med ett antal familjer som nyligen har kommit till Sverige, men också med familjer som vistats här under en längre tid. Enkäten ska innehålla likalydande frågor till alla familjer, utformade med särskild inriktning på jämställdhet och ungas uppväxtvillkor. Svaren ska bearbetas och användas i syfte att skapa dialog och samverkan mellan invandrarfamiljer och svenska familjer (Integrationsverket 2002:14, s. 24). Förhållandet mellan invandrarfamiljer och svenska familjer som iscensätts blir asymmetriskt då svenskarnas okunskap inte görs till ett problem att undersöka, medan invandrarfamiljernas attityder kring jämställdhet och barnuppfostran står i fokus. Det kan konstateras att den nya integrationspolitiken, i likhet med den gamla invandringspolitiken, konstituerar gruppen invandrare som i behov av integration, medan svenskarna betraktas som redan integrerade (de los Reyes & Kamali 2005; Peralta 2005). Den svenska statens satsningar på att synliggöra invandrarflickor kan också läsas som en del i att skapa den svenska godheten. Flickor framställs som osynliga i sin patriarkala släkt och familj, medan den svenska staten kan råda bot på osynligheten genom att synliggöra dem och låta dem tala. Två dagar efter mordet på Fadime, den 23 januari 2002, återger den dåvarande integrations- och jämställdhetsministern Mona Sahlin ett brottstycke ur Fadimes tal i riksdagen: Jag tycker att det är fel att en dag som denna, när just en del av debatten handlar om integrationens betydelse för barn och ungdomar, låta någon annan än just Fadime vara huvudperson. Jag vill låta henne tala genom att återge ett kort stycke av det hon själv bara för två månader sedan sade på ett möte här i riksdagen: När jag kom upp i tonåren ville mina föräldrar att jag skulle åka ned till Turkiet och gifta mig med någon av mina kusiner, precis som mina äldre systrar hade gjort. Jag vägrade att finna mig i detta. Jag kände mig alldeles för ung och omogen att ta ett sådant stort beslut. Till skillnad från mina föräldrar levde jag i och var en del av det svenska samhället. Jag gick dagligen i svensk skola, åt svensk mat, hade svenska kompisar, tittade på svensk TV. Självklart var jag påverkad av de synsätt och värderingar som råder här (Prot. 2001/2002:56 av Sahlin, s). Fadime framstår i detta tal som svensk, medan hennes föräldrar inte beskrivs som svenska. Detta kan kanske tyckas paradoxalt eftersom de samtidigt tillhör samma kurdiska kulturella bakgrund, men det följer dock en viss logik. Diskursen om värdekollision särskiljer svenskar från ickesvenskar med hjälp av värderingar och på så vis kan personer från samma familj betraktas som såväl svenska som icke-svenska. Att fokus förläggs mer 74

75 på jämställda värderingar innebär att det svenska samhället som tänkbart problem tonas ned. 52 Det kan konstateras att diskursens nod utgörs av tecknet värderingar som i det här fallet länkas samman med svenskhet och skapar den konstituerande utsidan som icke-svensk, ojämställd och odemokratisk. Jämställda värderingar svenskt mänskliga rättigheter demokratiskt Patriarkala värderingar icke-svenskt odemokratiskt Diskursen om värdekollision omstrukturerar vidare integrationspolitiken på så vis att allt för stor tolerans inför skillnader förskjuts till utsidan, till det icke önskvärda. Integrationspolitik ska nu handla om att påverka attityder och förändra värderingar. Allt för stor tolerans föreställs ha lett till segregation, vilket ska bytas ut mot insatser som påverkar de Andras attityder. Då uppnås integration. Genom att svenskheten betraktas som ett universellt värde blir det dessutom svårare att ifrågasätta denna skillnadens politik som syftar till att informera invandrare om svenska värderingar. I denna betydelsesvängning upprättas vissa subjekt som självklara svenskar, medan andras tillgång till en svensk identitet villkoras på grundval av svenska värderingar. Det förefaller uppstå en situation där den Andra enbart godkänns i den mån som hon avsäger sig annorlundaskapet och blir en av oss. Detta är förvillande likt assimilationspolitik, utan att den för den skull explicit uttrycks i sådana termer. För att låna ett uttryck från Stefan Jonsson, är det en politik som inte kan tåla skillnad (Jonsson 2004:71). Strukturell diskriminering Parallellt med att uttryck som svenska värderingar fungerar som ett slags markörer för över- och underordning och för att sålla mellan riktiga och oriktiga svenskar, utsätts denna typ av uttalanden för kritik. Man kan säga att begrepp som kultur och värderingar utgör delar av en betydelsekamp kring hur hedersvåld (och kanske integrationspolitiken generellt) ska begripliggöras. Inte endast medierna utan även de politiska dokument som granskats bär spår av en stundom oförsonlig debatt. 53 I polemik med den värderingsbaserade diskursen växer ytterligare en förklaringsansats fram 52 Parallellt med detta återfinns även uttalanden om det omgivande samhällets struktur som problem, vilket innebär att det inte råder entydighet i de rapporter som studerats (t ex Integrationsverket 2003b:7). 53 Kultur var också ifrågasatt före Karin Borevi visar bland annat hur kulturbegreppet diskuteras även i början av 1990-talet i Prop. 1990/91:195 (Borevi 2002:115). 75

76 den strukturella. Som motvikt till den politik som formuleras i termer av stora värderingsmässiga skillnader lägger strukturella förklaringar fokus på diskriminering och kritiserar integrationspolitikens målsättningar. Det handlar om makt I den strukturella diskrimineringens diskurs fokuseras majoritetssamhällets exkluderande mekanismer. Rasism, diskriminering och makt förklarar invandrares utanförskap: 76 Det handlar om makt. Det har allt fler börjat inse. Att frågan om att tillhöra eller inte tillhöra handlar om just detta. Om makt. Parti efter parti har, precis som när det gäller debatten om jämställdhet mellan könen, nu börjat tala om maktperspektivet när det gäller invandrades utanförskap (Prot. 2002/03:SfU7 av Larsson, v). Den strukturella ansatsen framförs bland annat av vänsterpartiet, forskare och även till viss del av Integrationsverket. Professorn i socialt arbete, Masoud Kamali, och docenten i ekonomisk historia Paulina de los Reyes påpekar att den strukturella, institutionella diskrimineringen måste undersökas. Integrations- och jämställdhetsminister Mona Sahlin tillsätter i linje med detta två utredningar. Dels påbörjas år 2003 en mindre utredning om strukturell diskriminering på etnisk och religiös grund (Dir. 2003:118; SOU 2005:56), dels tillkallas en mer omfattande utredning ett år senare. Direktiven för den senare Utredningen om Makt, integration och strukturell diskriminering (SOU 2006:79 s.33-35) är att: En särskild utredare ska identifiera strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet. I den mån sådan diskriminering kan påvisas, identifiera och analysera mekanismerna bakom den och dess konsekvenser i förhållande till de integrationspolitiska målen (Dir. 2004:54). Strukturell diskriminering är en ny formulering som till skillnad från den värderingsbaserade diskursen explicit pekar ut svenska institutioner som ansvariga för invandrares situation. Slutbetänkandet från utredningen, Integrationens svarta bok (2006), visar hur det pågår vad man kallar en strukturell diskriminering av kategorin invandrare i Sverige: Integrationspolitiken har kommit till en återvändsgränd eftersom den endast kan förverkligas genom att ständigt återskapa uppledningen mellan vi och dem. Vi svenskar som är integrerade, och de invandrarna som ska integreras i vårt samhälle och därför behöver integrationspolitik. Denna utrednings tillkomst ska ses i ljuset av kritiska röster inom forskarvärlden och i den offentliga debatten som utmanat integrationstänkandet med krav på att skifta fokus från svårigheterna att integrera de andra, till diskriminerande strukturella och institutionella sammanhang i det svenska samhället. (SOU 2006:79, s. 10)

77 Som framgår av textutdraget ifrågasätts själva grunderna för integrationspolitiken. Problemet, så som det framställs i en strukturell ansats hänger samman med själva idén om att integrera de andra. I slutbetänkandet från utredningen fastslås exempelvis att integrationspolitiken och Integrationsverket som sådant utgör del i en strukturell diskriminering av invandrare i Sverige. 54 Utredaren föreslår därför bland annat att Integrationsverket bör läggas ner (SOU 2006:79, s. 261). Med tanke på den kritik som framförs i utredningen kan den läsas som ett exempel på en anti-integrationsdiskurs, som fungerar som en motsats till såväl mångfalds- som den värderingsbaserade diskursen. Den nya socialdemokratiska integrationsministern Jens Orback fäster dock inte någon större vikt vid utredningen och den blir heller inte utgångspunkt för någon regeringspolicy. Inom Integrationsverket uppstår också konflikter kring definitioner av integrationspolitikens innehåll som bland annat kan utläsas i de olika ansatser som återfinns i de publicerade rapporterna om utsatta flickor. Man kan säga att det uppstår parallella diskurser inom Integrationsverkets verksamhet där mångfaldsdiskursens tal lever kvar samtidigt som den värderingsbaserade diskursen upprättas med ett tema kring Integration och jämställdhet. 55 Dessutom ges plats åt en strukturell diskurs som talar om makt inom det nyupprättade Centrum mot rasism och publikationer som berör rasism. 56 Patriarkala kulturer eller strukturell diskriminering? Om diskursen om värderingar otvetydigt förlägger utsatta flickors problem till normer i patriarkala invandrarfamiljer så är det kännetecknande för den strukturella diskrimineringens diskurs att den ifrågasätter dessa kulturellaoch värderingsbaserade förklaringar. Problemens grundkonstitution ses istället som sammankopplat till det omgivande samhället. En person som kanske framför allt förknippas med denna diskurs är regeringens utredare Masoud Kamali som betvivlar om man överhuvudtaget kan tala om en hederskultur: 54 Redan tidigare återfanns enstaka exempel på den strukturella ansatsen. Bland annat kritiserar vänsterpartiet den socialdemokratiska regeringens integrationspolitik för att inte ha genomfört idéer om integration som en tvåvägsprocess. Man är kritisk till att det enbart anses vara invandrarna som ska ändras. Partiet visar hur de verkligt segregerade områdena står att finna i Danderyd, Lidingö och Askim, snarare än i Botkyrka eller Rosengård (Motion 2001/02:Sf30 av Hoffman m.fl, v). Det illustrerar att den strukturella diskrimineringsdiskursen inte är ett uttryck för en helt ny typ av politik. 55 Till exempel upprättades en särskild länk på verkets hemsida med rubriken Integration och jämställdhet. 56 Verket publicerade också en kunskapsöversikt kring temat rasism. Integrationsverket 2002:13. Vardagsdiskriminering och rasism i Sverige. En kunskapsöversikt. 77

78 Modellen är enkel. Fadimes far kommer från länder där hederskultur råder och där slår man ihjäl sina flickor om de inte lyder sina föräldrar och framför allt den manliga varianten, det vill säga pappan. Detta betraktas som kulturens imperativ. Modellen är enkel: män från hederskulturer slår ihjäl sina kvinnor med andra ord, kulturer (A) har lett till mordet på Fadime (B). Alltså var mordet på Fadime förutbestämt av det kulturella bagage som hennes far tagit med sig från den kurdiska delen av Turkiet och bar med sig i Sverige. Om de som framhävt detta synsätt var konsekventa så borde de dra slutsatsen att pappan handlat efter sin kulturella övertygelse och då borde man arrestera kulturen och ställa den inför rätta istället för pappan (Kamali 2004:22). Kamali pekar på en form av reduktionism och determinism i argumentationen kring hederskultur och menar att problemet inte är så stort som det framställs (se även Kamali 2002). Inom den strukturella diskursen har begreppet kultur fått tjäna som en markör för högt och lågt, för överordnat och underordnat, för att värdera likhet och skillnad och skapa hierarkier mellan nationer eller mellan grupper inom nationalstaterna (jfr. Said 1978/1997; Young 1995; Balibar 2004). Ett annat exempel på denna typ av kulturkritik framförs ett par år tidigare av vänsterpartiet: Genom att sätta en kulturell ram kring den nationella identiteten och fastställa jämställdhet som tillhörande den svenska kulturen har ett nytt sätt att se på svenskar och invandrade vuxit sig fast i vårt medvetande, och när man talar om våld mot kvinnor har detta tänkande fått vida konsekvenser. Vänsterpartiet avser i denna motion att problematisera detta och relationen mellan kulturella värden och det strukturella våldet mot kvinnor (Motion 2002/03:A323 av Hoffman m.fl., v ). Som citatet ovan visar är det just föreställningar om kulturella skillnader som lyfts fram som något problematiskt. Resonemanget som förs i motionen kan kopplas till begreppet kulturrasism som sedan en längre tid har varit etablerat i svensk forskning och debatt. Man har visat hur praktiker av exkludering har skiftat från att handla om ras till att fokusera kultur. Frågan är dock huruvida man per automatik kan betrakta allt tal om kultur som uttryck för rasism (Mattson 2004:111). Hur ska gränser sättas mellan tal om kultur som kanske inte är exkluderande och sådant som riskerar att skapa hierarkier? Detta är ett delikat spörsmål utan något givet svar. Det kan i sammanhanget också diskuteras om kultur som förklaring kan avfärdas helt. Risken kan vara att kritiken tappar bort den situation av våldsutsatthet som dessa unga kvinnor befinner sig i. Ekström påpekar exempelvis att kulturkritikerna gör det svårare att över huvud taget tala om 78

79 problem relaterade till hedersvåld genom att avfärda de kulturella förklaringarna som illegitima (Ekström 2006:309). 57 Flickor utsatta för strukturell diskriminering Den strukturella diskrimineringen är inte upptagen med att söka åtgärda invandrarflickors kulturella identitet. På sätt och vis kan det konstateras att utsatta flickor tonar bort i en diskurs där man inte alls talar om kultur. Flickors och unga kvinnors situation, om dessa över huvud diskuteras, framträder här i ett annat ljus. Vikten av att undersöka effekterna av strukturell diskriminering på våldsoffrens situation lyfts fram (de los Reyes 2003:43). Flickor positioneras i detta sammanhang som utsatta för inte enbart våld i familjen utan också av det etniskt segregerade samhälle de lever i. I Integrationsverkets rapport Patriarkala enklaver eller ingenmansland? författad av Paulina de los Reyes (2003) framkommer kritik mot kulturaliseringar av problemet: Att hantera kontrollen och reagera mot våldet medför att flickorna samtidigt måste förhålla sig till den egna och familjens position såsom underlägsna andra. När familjer med invandrarbakgrund normaliseras som patriarkala, och deras döttrar som offer, är risken för ett schablonmässigt bemötande och felaktiga åtgärder stor (de los Reyes 2003:8). Själva tudelningen i svenskar och invandrare utgör en del i problematiken. Här problematiseras dels rasism, dels våldet mot unga kvinnor. I utredningen om strukturell diskriminering föreslås vidare att regeringen inte ska göra skillnad på invandrares och svenskars våld mot kvinnor (SOU 2006:79:261). Det påpekas dessutom att det är beklagligt att regeringen fokuserar ensidigt på våld inom familjen och att regeringen bortser från att granska det våld som utövas vid gränskontroller och vid avvisningen av kvinnor som söker asyl (SOU 2006:79:262). I en strukturell diskurs som fokuserar diskriminering positioneras unga kvinnor med icke-svensk etnisk bakgrund inom en generell politik mot mäns våld mot kvinnor. Hur ska då denna politik formuleras och av vem? Svaret är att detta ska överföras till en kommande jämställdhetsmyndighet och utredaren skriver att man förutsätter att kompetens på intersektionalitetsfrågor ska finnas och att rasismens roll ska uppmärksammas i denna nya politik. Här lämnas dock inga förslag på vad intersektionalitet skulle innebära i detta fall, eller hur rasism skulle studeras i relation till kön. Detta är också första gången intersektionalitet artikuleras som en lösning i offentlig integrationspolitik. 57 Kampen för och emot kulturella förklaringar till våld står i centrum för en debatt inom offentlig politik mot våld i nära relationer och ska analyseras i kapitel fyra Hedersmord eller mäns våld mot kvinnor. 79

80 Inom talet om strukturell diskriminering framkommer vidare kritik gentemot de särskilda satsningarna på utsatta flickor i patriarkala familjer och hedersrelaterat våld. Rapporten från Integrationsverket (2003), som också diskuteras ovan, kan läsas som ett exempel på ett argument mot hela integrationspolitiken, men också mot en jämställdhetspolitik som ser attitydförändringar som sitt främsta redskap: I kontrast till gängse analyser och pågående jämställdhetsarbete förvandlas i beskrivningen patriarkala värderingar från ett strukturellt problem till en egenskap hos vissa grupper och familjer, närmare bestämt familjer med invandrarbakgrund. Patriarkala värderingar tillskrivs vissa familjer/individer, vilkas handlingar och normer konstrueras som etnokulturella enklaver i ett samhälle som i övrigt förutsätts vara befriat från patriarkala värderingar (de los Reyes 2003:11). I detta citat kritiseras föreställningar om att problemet bör lokaliseras till vissa familjers patriarkala värderingar. Enligt rapporten blir både flickor som utsätts för våld eller hot och kontroll och deras föräldrar definierade som kulturellt, etniskt och religiöst avvikande i det svenska samhället. De los Reyes menar att mordet på Fadime ska ses som ett svenskt problem, till skillnad från de politiska satsningar som söker avgränsa problemet till de Andra. Sammanfattningsvis kan det konstateras att i diskursen om strukturell diskriminering positioneras flickor inte primärt som potentiella våldsoffer utan snarare som utsatta för etnisk diskriminering och fördomsfullt bemötande. Familjens kultur eller värderingar ses inte som det främsta problemet (i synnerhet eftersom våld mot kvinnor inte utgör en av de centrala frågorna). Med undantag för Integrationsverkets rapport Patriarkala enklaver eller ingenmansland? (2003) analyseras inte våld mot unga kvinnor som problem. Istället har denna diskurs offentliga institutioner och arbete i fokus. Möjligen skulle man kunna säga att det inte rör sig om någon interpellation av utsatta flickor. Här artikuleras istället en kritik gentemot identitetsproduktion och schablonbilder. På ett annat plan kan det noteras att flickor fortfarande tilltalas som utsatta, men här för etnisk segregering och diskriminering istället för kulturkrockar och värderingar. I en diskurs som starkt betonar svensk rasism i utbyte mot kultur som förklaring finns en risk att man ser den rasistiska strukturen som lika förutbestämmande av subjektet som kulturen blir i en kulturell modell. Det tenderar därigenom att bli en politik som snarare reagerar än agerar eftersom den tar sin utgångspunkt i det benämnande, den kategori, invandrarflicka eller invandrare, som på samma gång utgör problemet. Man kan förstås ställa sig frågan hur en politik som inte på ett eller annat sätt gör motstånd genom att reagera skulle kunna formuleras. 80

81 Slutsatser: (in)tolerant integrationspolitik I det här kapitlet har det illustrerats hur tre integrationspolitiska diskurser konkurrerar om att på ett övergripande plan definiera och namnge integrationens mål samt ge betydelse åt våld mot unga svenska kvinnor med utländsk bakgrund. Den första, mångfaldsdiskursen lanseras i mitten av talet som en ny inställning där invandrare ska integreras genom ömsesidig förändring och tolerans inför kulturella skillnader. I talet om mångfald poängteras det berikande med kulturella möten medan svårigheter relaterade till ett mångkulturellt samhälle inte står i fokus. När våld mot svenska unga kvinnor med utländsk bakgrund uppmärksammas uppstår en dislokation, en rubbning i mångfaldsdiskursen. Mångkultur och tolerans inför skillnader betraktas nu som delaktiga i ett nedtystande av situationen för utsatta flickor i ett politiskt skifte som uppmärksammar våldet. Det visar sig att mångfaldsdiskursen inte förmått hantera allvaret i problematiken. En av de betydande förändringarna är att det framstår som legitimt att tala om, och positionera vissa flickor med annan etnisk och kulturell bakgrund som utsatta flickor i patriarkala familjer och vissa invandrade män som patriarkala, hederstänkande och väsentligt annorlunda från vad som benämns svenskar. Värderingar blir en central del i den föreställda svenska nationens gränsdragning i vad som här benämnts en värderingsdiskurs. Genom denna diskurs formuleras en ny antagonistisk integrationspolitik där invandrarorganisationer pekas ut som ansvariga för våldet. En tredje diskurs den strukturella växer fram parallellt med detta skifte som ett svar på i synnerhet värderingsdiskursens tal om skillnad. Den synliggör på ett mer genomgripande sätt svenskheten som problem och är del i en konflikt kring integrationspolitikens grundvalar. Med två utredningar kartläggs strukturell diskriminering av invandrare och det påvisas att även integrationspolitiken bidragit till diskriminerande praktiker. Den strukturella diskrimineringens diskurs marginaliseras emellertid i offentlig politik. Först åsidosätts den strukturella diskrimineringen då en ny socialdemokratisk integrations- och jämställdhetsminister tillträder och därefter än mer genom regeringsskiftet Det sker då en förskjutning i hur problemet och målsättningarna med integration definieras där den värderingsmässiga diskursen vinner mark. I synnerhet i de övergripande integrationspolitiska målen kan man spåra hur mångfald får en mer marginaliserad position, medan en gemensam värdegrund träder fram som mer central 58 Den borgerliga alliansen tar avstånd ifrån strukturella förklaringar till bristande integration och lägger ned Integrationsverket, Centrum mot rasism samt ytterligare en pågående utredning som arbetar med att kartlägga diskriminering av invandrare. Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering förordade förvisso att Integrationsverket skulle läggas ned, men i kombination med helt andra åtgärder än den borgerliga alliansens. 81

82 med den borgerliga regeringen. 59 Denna svängning handlar bland annat om mångkulturalismens kris som visat sig i många europeiska länder där den mångkulturella ansatsen pekats ut som ansvarig för en mängd problem (Phillips & Saharso 2008:291). Det visar sig också att det inte existerar någon tydlig partiideologisk vattendelare i integrationspolitiken. Under den socialdemokratiska regeringsperioden pendlar integrationspolitiken mellan att betrakta kulturella skillnader som en resurs till att betrakta skillnad som ett problem. Värderingsdiskursens tal om skillnader inleds med en socialdemokratisk regering och får därefter en mer hegemonisk position med den borgerliga regeringens tillträde. Från generationskonflikter till utsatta flickor I slutet av 1990-talet etableras flickor som ett integrationspolitiskt problem. Det är ett nytt problem som uppmärksammas och som inte låter sig enkelt kategoriseras eller benämnas. För att använda diskursteoretiskt vokabulär kan man vidare säga att flickan fungerar som ett flytande tecken i en integrationspolitisk kamp där konkurrerande diskurser strävar om att låsa fast betydelser och tillskriva henne en identitet. Svårigheter som rör kontroll och hot från nära anhöriga betecknas initialt som generationskonflikter och allvaret i situationen tonas ned av svenska myndigheter. I en mångfaldsdiskurs artikuleras problemet inte självklart som en fråga om våld och hot och kontroll. Frågor om exempelvis tvångsgifte, hedersmord och könsstympning låter sig inte enkelt begripliggöras inom en skillnadsbejakande, mångfaldsdiskurs som har en tendens att se kulturmöten som positiva per definition. Istället står likheter mellan invandrarflickor och svenska flickor i centrum. Samtidigt skapas dock en liten åtskillnad mellan de två kategoriseringarna. Flickor med annan etnisk och kulturell bakgrund positioneras nämligen inte som tillhörande det svenska. När flickan på det sättet görs till kulturell symbol finns det en risk att varje problem hon utsätts för förstås som sammanhängande med hennes kulturella tillhörighet. På ett annat plan kan man kanske säga att det inom mångfaldsdiskursen återfinns en öppenhet inför vilka problem flickan själv kan påtala. Det är till exempel möjligt att tala om den snäva svenskheten som en svårighet. 59 Om man jämför de integrationspolitiska målen från 1997 i Prop. 1997/98:16 Sverige, framtiden och mångfalden från invandrarpolitik till integrationspolitik med den borgerliga regeringens skrivelse 2008/09:24 Egenmakt mot utanförskap regeringens strategi för integration framstår den gemensamma värdegrunden som mycket mer central. Det betyder förstås inte att mångfald och strukturell diskriminering inte längre är gångbara. 82

83 Endast några år senare benämns problemet utsatta flickor i patriarkala familjer. Därigenom blir det mer möjligt för utsatta flickor att påtala problem som handlar om förtryck i familjen. Samtidigt blir subjektspositionen utsatta flickor en del av förtrycket av denna grupp. Det kommer till uttryck genom att diskursen om värdekollision upprättar en dikotomi mellan svenskar och invandrare där å ena sidan jämställda värderingar, mänskliga rättigheter, individ, icke-hierarkisk, svenskhet länkas samman i en kombination av tecken där de tillhörande, legitima subjekten sorteras. Å andra sidan kopplas patriarkala värderingar, hierarkisk samt familj samman och definieras som icke tillhörande. För att passera som riktig svensk krävs således ett avståndstagande från föreställda icke-svenska värderingar så som kvinnoförakt. Det framstår inte som lika möjligt att påtala problem länkade till samhällets institutioner som inom en mångfaldsdiskurs, eller att beskriva den snäva svenskheten som problematisk. Svenskheten framstår tvärtom, genom att länkas till jämställdhet, som en lösning på problematiken. Unga kvinnor figurerar, i kontrast till värderingsdiskursen, inte i någon större utsträckning i en diskurs om strukturell diskriminering. När dessa påtalas artikuleras de som utsatta för institutionell diskriminering och rasism. Nation trouble i integrationspolitiken I en integrationspolitisk kamp om betydelser får flickor en särskild position. Integrationspolitiken pendlar mellan att begripliggöra flickorna som nästan lika svenska flickor, till att förstå dem och deras problem som fundamentalt annorlunda. Båda dessa representationer utgår från kulturell skillnad. I det ena fallet handlar integration om en liten justering av flickan och hennes familj, och även om hur det svenska samhället bör ändras, medan i det andra fallet blir integrationssatsningar liktydiga med att lära invandrare svenska värderingar. Det sker ett pendlande mellan å ena sidan den lilla skillnadens politik till å andra sidan den stora skillnadens politik. Dessa skiften kan läsas som uttryck för det som Homi Bhabha kallar den koloniala diskursens ambivalens. Bhabha skriver att The ambivalence of colonial authority repeatedly turns from mimicry a difference that is almost nothing but not quite to menace a difference that is almost total but not quite (Bhabha 1994/2004:131). Inom gränserna för såväl en mångfaldsdiskurs som en diskurs som talar om patriarkala värderingar hamnar flickor i centrum som ett kunskapsproblem, men också som de som måste åtgärdas för att integrationen ska betraktas som lyckad. De är bägge inskrivna i ett postkolonialt ambivalent förhållningssätt till de Andra På samma gång kan dessa diskursiva svängningar läsas som ett tecken på hur ömtålig gränssättningen är mellan tolerans och intolerans. Gränsen mellan att tolerera det avvikande till att konstituera den Andres värdering- 83

84 ar som ett hot visade sig vara fin. Hedersmordsdebatten öppnade upp för ett tal om att tvinga invandrare att lära sig svenska värderingar. Morden kan också läsas som händelser som hotar föreställningen om en reformerbar Andra som självmant söker anpassa sig till det svenska. Det innebär att tal om mångfald och tolerans lätt kan vända till att handla om hur kulturella skillnader skapar problem. Att tolerera är inte att erkänna, att tolerera är att på vissa villkor tillåta det som i själva verket ses som oönskat, skriver Wendy Brown, som visar hur själva idén om tolerans stakar ut vilka som är oönskade och vilka som kan sätta sig till doms över andra (Brown 2006). Pendlandet mellan tolerans och intolerans, och den tunna linjen däremellan, är således också en följd av att det politiska projektet att tolerera redan på förhand definierat vissa grupper eller beteenden som potentiellt illegitima. Mångfaldsdiskursen och den värderingsmässiga diskursen kan således inte betraktas som helt väsensskilda. I bägge positioneras invandrarflickan som mellan kulturer i det ena fallet ses kulturell tillhörighet som mindre oroande, medan värderingskrocken i det andra ses som det allt överskuggande problemet. Svängningarna mellan en föreställd liten och stor skillnad uppstår också eftersom varken idén om en fullständig likhet eller tanken om fundamentala skillnader helt kan uppfyllas. Detta gör att en diskurs som sätter kultur, etnicitet eller nationellt ursprung som självklar utgångspunkt, ständigt kommer att kännetecknas av ett pendlande. Om diskursen vilar på en norm om likhet, kommer skillnader att uppfattas som problematiska och hota diskursen. På samma sätt kommer föreställningar om att invandrare är fundamentalt annorlunda ständigt att komma på skam när likheter mellan svenskar och invandrare uppmärksammas. Stereotypen, förtryckta flickor eller invandrarpappor med patriarkala värderingar går inte att bevisa eller lägga fast. Att flickor och unga kvinnor hamnade i centrum för en integrationspolitisk kamp kan ses som ett uttryck för att dessa subjekt genom sin tvetydiga position till det svenska hotade uppdelningar i svensk och invandrare. Flickan blev ett slags gränspost i det svenska landskapet. På många sätt passerar hon som svensk, genom språkkunskaper och svensk skolgång. Hon kanske till och med är född i Sverige. Trots detta kallas hon invandrarflicka och anses inte vara helt svensk. Det självklara i svenskheten riskerar dock att hotas av en person som kanske rent formellt sett är svensk, samtidigt som hon inte alltigenom passerar som svensk. Frågan blir då vad det svenska egentligen är? I analogi med såväl Butlers gender trouble som Homi Bhabhas beskrivning av det destabiliserande i mimicry har jag valt att benämna detta för nation trouble. Alla försök att lägga fast en gång för alla vad det svenska är omintetgörs av dessa subjekt som är varken eller. Deras existens signalerar det paradoxala i att kategorisera, dra gränser mellan det svenska och det icke-svenska och sortera in dem i olika fack. Så som författaren Jonas Hassen 84

85 Khemiri formulerar det i avhandlingens inledande citat: VI som exploderar deras kategoriseringar (Khemiri 2006:292). Det ambivalenta, det som vare sig är det ena eller det andra, blir svårdiagnosticerat och därmed också svårare att åtgärda och kommer att utmana själva kategorierna. Ett möjligt sätt att förstå det i materialet uttryckta talet om förvirring är att det återspeglar den offentliga politikens ängslan inför unga kvinnors position mellan kulturer, en ambivalens som diskursen om värderingskollision söker upplösa. Med den så kallade hedersmordsdebatten uppkommer alltså flera svårigheter i att benämna och kategorisera, hur ska våld, hot och förtryck av unga kvinnor omtalas när det gäller till Sverige invandrade grupper? Hur kan dessa problem förklaras? Härnäst ska jag illustrera hur denna problematik gestaltar sig i offentlig politik mot våld i nära relationer. 85

86 86

87 4. Hedersmord eller mäns våld mot kvinnor? Svensk jämställdhetspolitik har under de senaste 30 åren debatterats, expanderat, institutionaliserats och kommit att inrymma allt fler frågor. I takt med denna utveckling har också frågan om mäns våld mot kvinnor givits en allt större betydelse som jämställdhetspolitiskt problem. I början av 1990-talet skrivs våld mot kvinnor in som ett eget delmål i den övergripande jämställdhetspolitiken och definieras som ett tecken på bristande jämställdhet (Prop. 1990/91:113, s. 48). Under 1990-talet blir dessutom feminism en legitim beteckning i svensk jämställdhetspolitik (Dahlerup 2004). Riksdagspartier från höger till vänster konkurrerar om att skriva in feminism i sina partiprogram, flertalet statliga utredningar lotsas fram med hjälp av expertis från det genusvetenskapliga fältet och feministisk forskning vinner gehör i den offentliga politikens förståelse av våld (Wendt Höjer 2002:174). 60 I det här kapitlet studeras en specifik och avgränsad del av jämställdhetspolitiken offentlig politik mot våld i nära relationer. 61 Parallellt med att frågan om våld i nära relationer definieras som ett uttryck för könsmakt initieras en offentlig debatt om huruvida svenska feminister har svikit våldsutsatta flickor med utländsk bakgrund. Morden på Sara, Pela och Fadime ger upphov till en diskussion om hur den svenska staten ska kunna skydda våldsutsatta unga svenska kvinnor. Hedersvåldsdebatten har som få andra frågor under det senaste årtiondet engagerat, mobiliserat och splittrat svenska feminister verksamma inom såväl akademi som offentlig jämställdhetspolitik. 60 Bland annat tillsätts år 1994 Kvinnomaktutredningen för att kartlägga fördelningen av ekonomisk makt och resurser mellan kvinnor och män. Utredningen lade år 1998 fram sitt slutbetänkande Ty makten är din myten om det rationella arbetslivet och det jämställda Sverige (SOU 1998:6). Vänsterpartiets tydliga feministiska profil med Gudrun Schyman som partiledare kan även nämnas i det här sammanhanget. 61 Jag har valt att beteckna det politiska fält som studeras för våld i nära relationer för att lämna öppet för vilka relationer som kan komma att inkluderas i frågan. Inom ramen för denna beteckning kan såväl heterosexuella som homosexuella förhållanden samt våld mot barn och unga kvinnor och män utövat av närstående inrymmas. Jag är medveten om att det är en ofullständig term och att den även används i politiken (exempelvis i SOU 2002:71). 87

88 Frågan är hur det nya problemet med våld mot unga kvinnor med utländsk bakgrund griper in i och utmanar offentlig politik mot våld i nära relationer. Kapitlet illustrerar hur det upprättas ett diskursivt spänningsfält som handlar om att förklara och benämna våldsdåden. Därutöver diskuteras hur (unga) svenska kvinnor med utländsk bakgrund positioneras. Vilka problem anses de vara utsatta för? Hur förklaras och ges deras situation mening? 62 Det är framför allt den offentliga politik som bygger på könsmaktsförklaringar till våld mot unga kvinnor som belyses i kapitlet. 63 Därför avslutas också kapitlet med en diskussion om vilka problem som blir möjliga att påtala för unga svenska kvinnor inom ramen för en könsmaktsdiskurs. Inledningsvis fördjupas en diskussion om hur könsmaktsförklaringar till våld introduceras genom de så kallade kvinnofridssatsningarna. En könsmaktsdiskurs introduceras Offentlig politik mot våld i nära relationer skiftar under 1990-talet fokus. Det så kallade Kvinnofridsbetänkandet har till uppdrag att utifrån ett kvinnoperspektiv göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder som motverkar sådant våld (SOU 1995:60). Med Kvinnofrid definieras våld i nära relationer som mäns våld mot kvinnor istället för tidigare familjevåld och våldet ses som en könsfråga i utbyte mot att, som tidigare, betraktas som en konsekvens av individuella faktorer eller socioekonomisk praktik (Wendt Höjer 2002:194). Politik mot våld i nära relationer berikas således med en vokabulär där tal om manlig överordning ingår som väsentlig beståndsdel: Det är numera väl dokumenterat, både i forskning och annan litteratur, att det våld som män riktar mot kvinnor ofta har sitt ursprung i och finner näring ur fördomar och föreställningar om mäns överordning och kvinnors underordning (Prop. 1997/98:55, s. 21). 62 De dokument som ligger till grund för analysen utöver motioner, tal och interpellationsdebatter är Kvinnofridssatsningarna genom SOU 1995:60; Betänkande 1997/98:JUU13 samt Prop. 1997/98:55; SOU 2004:121; Nationell handlingsplan mot våld i nära relationer (SOU 2002:71), Jämställdhetsutredningen Makt att forma samhället och sitt eget liv jämställdhetspolitiken mot nya mål 2005:66 samt tillhörande Betänkande 2005/06:AU11 och Prop. 2005/06:155; Skr. 2007/08:39 Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer samt Utskottsbetänkande 2007/08:JuSoU1 och Riksdagsdebatt 2007/08:102. Från Nationellt Råd för Kvinnofrid har rapporterna Slutrapport från Nationellt råd för Kvinnofrid (2003a) samt Vi skulle inte bli svenskar, vi skulle lyda (2003b) analyserats. 63 Eftersom de kulturella förklaringarna som uppstår inom ramen för en diskurs om värderingar på kollision har avhandlats i kapitel tre och kommer att diskuteras mer ingående i kapitel fem, är det främst könsmaktsdiskursens förhållningssätt som sätts under kritisk granskning här. 88

89 Som exemplet ovan illustrerar bär kvinnofridssatsningarna med sig kritik gentemot förklaringsramar som till exempel ser våld enbart som ett uttryck för vissa individers sjukdom eller förklarar att våldsbrott främst begås av socialt avvikande män, som alkoholiserade män eller män ur marginaliserade grupper. Som Maud Eduards påpekar bryts därmed en politisk tystnad kring män som grupp (Eduards 2002:157). Män pekas inom gränserna för denna diskurs ut som förövare av våld mot kvinnor. Den politiska poängen med denna typ av omorganisering av mening (där fokus flyttas från individ till struktur) är bland annat att visa att våld mot kvinnor utövas i alla samhällsklasser och i alla etniska grupper. Även män som av sin omgivning antas vara normala och vanliga begår våldtäkter och misshandlar kvinnor (Mellberg 2002:21-22; Livholts 2007:95-107). Statsvetaren Maria Wendt skriver exempelvis att frågan om våld mot kvinnor har karaktäriserats av en långvarig tystnad på den parlamentariska arenan (Wendt Höjer 2002:15). Man kan alltså säga att kvinnofridssatsningarna kännetecknas av att nya beteckningar fästs på företeelser som tidigare i vissa fall inte ens betraktats som problem för den offentliga politiken att hantera. I Kvinnofridsbetänkandet samt Kvinnofridspropositionen sammankopplas våld med kön och makt, vilket kan sägas ligga i linje med en radikalfeministisk analys som betonar våldets betydelse för kvinnors underordning och ser sexualiserat våld som kärnan i förtrycket av kvinnor (MacKinnon 1989; 1999; Tollin & Törnqvist 2005:57). I samband med debatten om Kvinnofrid motionerar vänsterpartiet: Det sexualiserade våld som utövas mot kvinnor återspeglar och upprätthåller den manliga maktstrukturen och är ett tydligt uttryck för att det fortfarande råder djupt ojämlika maktrelationer mellan kvinnor och män, även i vårt land. [ ] Det sexualiserade våldet utövas till övervägande del av män och även pojkar. Begreppet sexualiserat våld synliggör att det handlar om ett könsrelaterat våld. Aggressiviteten som kommer till uttryck i dessa företeelser måste förstås som ett uttryck för en samhällsstruktur. Just därför är det också möjligt att förändra. Den analysen är nödvändig för att förstå mekanismerna bakom det sexualiserade våldet. Vi konstaterar med tillfredsställelse att den återfinns i regeringens proposition, om än inte konsekvent. [ ] Det sexualiserade våldet drabbar även de kvinnor som inte utsätts direkt. Det skapar ett samhällsklimat där kvinnor är rädda. Det inskränker kvinnors frihet, möjligheter att röra sig fritt, uppträda och klä sig som de vill och att göra fria val. Det påverkar alla kvinnors självbild (Motion 1997/98:Ju28 av Schyman m.fl., v). Våldet ges i motionen mening genom att länkas till tecknet sexualiserat samt kopplas till en genomgripande manlig maktstruktur som inte enbart drabbar de kvinnor som konkret utsätts. Det sexualiserade våldet föreställs påverka alla kvinnor genom att det genererar rädsla och beskär kvinnors frihet. Våldet betraktas således besitta en central plats i könsmaktordningen. I riksdagsdebatten om Kvinnofrid förekommer framför allt könsmaktsförklar- 89

90 ingar till mäns våld mot kvinnor. 64 Att våld självklart kopplas ihop med jämställdhet, manlig överordning och kvinnlig underordning har jag benämnt en könsmaktsdiskurs. 65 Könsmaktsdiskursen är i slutet på 1990-talet relativt tongivande i offentlig politik mot våld i nära relationer. Det är emellertid inte alla debattörer som betraktar problemet som jämställdhetspolitiskt. Hur förekomsten av våld mot kvinnor i Sverige kan och bör förklaras framstår därmed som en tvistefråga i debatten om Kvinnofrid. Moderaterna ställer sig exempelvis bakom merparten av förslagen, men fäster inte samma betydelser vid våldet som regeringen: 66 precis som regeringen anser vi att våld mot kvinnor inte hör hemma i ett modernt och jämställt samhälle utan så långt möjligt måste förebyggas och beivras. Samtidigt måste vi dock understryka att vi värjer oss mot den underliggande värderingen om orsakerna till mäns våld mot kvinnor som med några få undantag genomsyrar regeringens förslag. [ ] I princip alla propositionens förslag tar sin utgångspunkt i maktförhållandet mellan könen. [ ] Samtidigt som jämställdheten mellan könen successivt har ökat i vårt land har kvinnors anmälningar mot män som misshandlat dem eller begått sexuella övergrepp mot dem ökat under den senaste tioårsperioden. Utvecklingen i riktning mot ökad jämställdhet mellan kvinnor och män urholkar regeringens antaganden om att det framför allt är obalansen i maktförhållandet mellan könen som lett till kvinnornas ökade antal brottsanmälningar mot män (Motion 1997/98:Ju24 av Hellsvik m.fl., m). Ska våld ses som ett uttryck för manssamhället, som en anomali i ett i övrigt jämställt samhälle, eller som en företeelse som inte alls bör kopplas till jämställdhet? Uttalanden som det ovan visar var den diskursiva konfliktlinjen går. Moderaterna tar klart avstånd från en könsmaktsordning som förklaring till våld. Trots skiljaktigheter förhåller sig alla i debatten om Kvinnofrid på ett eller annat sätt till en bild av svensk jämställdhet som relativt lyckad och som en politik stadd i progressiv utveckling. I riksdagens betänkande i relation till Kvinnofrid skrivs in att mäns våld mot kvinnor utgör ett extremt exempel på obalansen mellan könen: 64 Det förekommer även andra förklaringar än könsmakt så som kulturella-, biologiskasamt individfokuserade förklaringar till våldet i relation till kvinnofridsdebatten (se exempelvis SOU 1995:60, s. 51; Wendt Höjer 2002: ). Dessa får emellertid inte en lika framskjuten position som könsmaktsförklaringar. 65 Det jag här benämner könsmaktsdiskurs är emellertid inte exakt detsamma som en akademisk radikalfeministisk analys. Könsmaktsdiskursen är vidare än så då den inrymmer politiskt tal som sätter kön i centrum för att förstå våld mot i nära relationer. 66 Emellertid ställer man sig inte bakom sexköpslagen. Dessutom argumenterar moderaterna mot att betrakta sexuella trakasserier ur ett könsmaktsperspektiv i Motion 1997/98:A8 av Unckel, m.fl, (m). 90

91 Sverige anses av många vara världens mest jämställda land. På många områden råder dock alltjämt obalans i maktförhållandet mellan könen. Det mest extrema exemplet på en sådan obalans är det våld som män riktar mot kvinnor som de har eller har haft en nära relation till. Det är en form av våld som kvinnor i alla samhällen utsätts för, om än i olika omfattning (Betänkande 1997/98:JUU13). Genom ordvalen i citatet tecknas bilden av hur våld mot kvinnor fortfarande utgör ett problem i Sverige. En läsning är att våld mot kvinnor artikuleras som en anakronism, en otidsenlig företeelse som vid det här laget borde ha vittrat bort. Därtill etableras mäns våld mot kvinnor som ett allvarligt politiskt problem genom att samtidigt konstruera en gräns gentemot det icke svenska, där våldet föreställs vara mer utbrett. Detta gränsdragande framträder också tydligt i Kvinnofridspropositionen: Det bör i sammanhanget självfallet betonas att omfattningen av våldet mot kvinnor, såvitt känt, är mindre i Sverige än i många andra länder (Prop. 1997/97:55, s. 22). Denna förståelse är inte förenlig med radikalfeminismens betonande av våldets strukturella, historiska och ständigt närvarande karaktär, utan är i paritet med föreställningar om hur modernitet och svenskhet artikuleras som varandras ekvivalenser. I det offentliga talet om jämställdhet återfinns en tankefigur om Sverige som föregångsland. Sverige framställs som att ha kommit längst samt ligga före de andra i en diskurs om modernitet och utveckling (Carbin & Tollin 2000). Att svenskhet är liktydigt med jämställdhet utgör en central beståndsdel i den svenska jämställdhetspolitik som bedrivs vid denna tidpunkt. Statsvetaren Ann Towns beskriver hur jämställdhet används som ett varumärke för svenskhet i utrikespolitiken (Towns 2002). Den svenska regeringen uttryckte exempelvis att den såg det som sin uppgift att exportera jämställdhet till andra EU-länder under det svenska EU-ordförandeskapet år 2001 (Carbin 2005). På samma sätt som regeringen accentuerar den svenska framgången med jämställdhet, uttrycks i Vänsterpartiets motion (som återgivits ovan) problemet med sexualiserat våld som att det förekommer även i vårt land. Det nationella, svenska framstår på ett sådant sätt som närvarande i en könsmaktsdiskurs om våld mot kvinnor. Frågan som ska belysas mer ingående härnäst handlar om hur invandrarkvinnor ges betydelse i kvinnofridssatsningarna. Invandrarkvinnor: extra utsatta Våld mot svenska kvinnor med utländsk bakgrund utgör inte någon större fråga vare sig i offentlig politik, eller forskning under första hälften av talet (Eldén 2003:82). Invandrarkvinnor skrivs in i marginalerna i Kvinnofridsbetänkandet i ett kapitel med titeln Vissa särskilt utsatta kvinnor till- 91

92 sammans med unga, handikappade samt missbrukande kvinnor. Där omtalas invandrarkvinnor som mer sårbara än svenska kvinnor : Invandrarkvinnor som utsätts för våld av sina män är ofta ännu mer sårbara än svenska kvinnor. Ofta saknar de ett socialt nätverk. Inte sällan riskerar kvinnan också att hennes familj, kanske hennes enda nätverk, tar avstånd från henne om hon bryter med mannen. Att berätta om övergreppen för utomstående eller att vända sig till polisen kan uppfattas som att skam dras över hela familjen. I vissa grupper är äktenskapsskillnad inte en möjlig utväg för kvinnan, därför att religionen påstås hindra det (SOU 1995:60, s. 349). Invandrarkvinnors extra utsatthet föreställs hänga samman med deras isolering och religiösa hemvist. Utsattheten ges således betydelse genom att länkas till den egna grupptillhörigheten och dess religiösa övertygelser och ideal. 67 Ett ytterligare exempel på hur invandrarkvinnor benämns som extra utsatta är hämtat ur en motion i relation till Kvinnofrid: Invandrarkvinnornas särskilda utsatthet när de utsätts för våld är mångomvittnad. När en person kommer som invandrare till sitt blivande nya hemland borde hon/han erbjudas en än fylligare information än idag över det svenska samhällets sätt att fungera. Det har visat sig att våldsutsatta invandrade kvinnor ofta har ringa kunskap om sina rättigheter, möjligheter och skyldigheter enligt svensk lag/praxis. Vi anser att denna okunskap kan minskas om den invandrade kvinnan erbjuds en mer omfattande obligatorisk information/utbildning tillsammans med andra kvinnor, gärna med kvinnlig informatör och helst på det egna språket (Motion 1997/98:Ju934 av Segelström m.fl., s). Ingången är även här att den särskilda utsattheten kan relateras till kvinnornas bristande kunskaper. Den ringa kunskapen blir i uttalanden av detta slag i det närmaste till en inneboende egenskap hos invandrarkvinnor som kan sägas positioneras som ett koncentrat av brister (Knocke 1991; Brune 2002). Subjektspositionen invandrarkvinna ges i dessa sammanhang betydelse i relation till tecken som isolerad samt avsaknad av kunskap. Lösningen framstår i enlighet härmed i att erbjuda information till kvinnorna. Extra utsatthet betraktas dock inte enbart som en konsekvens av gruppens religion eller kvinnans kunskapsbrist. Svenska män som misshandlar invandrarkvinnor uppmärksammas även i Kvinnofridsbetänkandet. Utredningen beskriver hur vissa svenska män satt i system att hämta hem kvinnor från utlandet, misshandla dem och sedan lämna dem innan det gått två år, vilket innebär att dessa kvinnor kan utvisas. Utredaren föreslår att den så kallade 2-årsregeln behöver ses över och ändras för att möjliggöra för misshandlade kvinnor att söka hjälp utan att riskera utvisning. I den därpå följande propositionen fattas dock inte beslut i frågan. Några år sena- 67 I Propositionen Kvinnofrid föreslås också att särskilda medel tillsätts till invandrarorganisationerna för projekt som syftar till att motverka våld mot invandrarkvinnor. 92

93 re bestäms däremot att undantag kan göras från 2-årsregeln om kvinnan utsatts för allvarliga och upprepade övergrepp av den svenske partnern. 68 Den betydelse som fästs vid invandrarkvinnors särskilda utsatthet sägs här alltså hänga samman med ett flertal faktorer med kopplingar till ett omgivande samhälle och ett regelverk som behöver justeras. Innebörden i begreppet utsatthet artikuleras således inte enbart som ett inom invandrarfamiljen internt problem, utan problemet blir delvis också placerat utanför i det svenska samhället. Samtidigt är det på sin plats att påpeka att även om ett omgivande svenskt samhälle och regelverk betraktas som problematiska, innebär det inte att betydelsen av utsattheten kopplas ihop med ras/etnicitet som maktsitueringar. Slutligen kan det konstateras att kulturella aspekter visserligen påtalas i kvinnofridssatsningarna, men inte som genomsyrande hela tillvaron, inte heller som en arena för konflikt, utan mer som en aspekt bland andra i invandrarkvinnors liv. 69 Samtidigt interpelleras en heterogen skara människor som en homogen, monolitisk kategori invandrarkvinnor som skrivs in som icke-svenska, vars problem inte sammanhänger med diskriminering eller rasism. I kvinnofridssatsningarna kretsar talet kring kvinnor. Unga kvinnor eller flickor som grupp diskuteras inte och invandrarflickor utgör inte någon identitetskategori inom detta politikområde vid denna tid, även om frågan om könsstympning diskuteras. Detta kommer dock att ändras inom loppet av några år då situationen för invandrarflickor blir mycket omdebatterad och uppmärksammad. En kamp om definitioner Under andra hälften av 1990-talet, ungefär samtidigt som Kvinnofrid röstas igenom riksdagen, uppstår en diskussion i offentlig politik om situationen för våldsutsatta flickor med utländsk bakgrund. Problemet framträder i synnerhet mot bakgrund av mediernas rapportering där våldet ofta tecknas i polariserade termer och tillskrivs kulturell betydelse (Brune 2002:168). Flickors utsatthet betraktas vid den här tiden framför allt som en integrationspolitisk fråga, även om den allt mer kommer att skrivas in som ett 68 En annan fråga relaterad till migration som diskuteras särskilt i Kvinnofridsbetänkandet är könsstympning. När det gäller könsstympning, som betraktas som en kulturell sedvänja, bestämmer regeringen att kvinnlig omskärelse utmönstras ur vokabulären och ersätts med formuleringen könsstympning (Prop. 1997/98:55, s. 96). Dessutom skärps straffsatsen för könsstympning. I relation till Kvinnofrid framförs ett antal motioner om könsstympning (Betänkande 1997/98:JUU13). Något år senare ändras lagen så att även brott som utförts utomlands kan lagföras vid svensk domstol (Prop. 1998/99:70). 69 Detta kan man även utläsa i riksdagsdebatten kring Kvinnofrid samt i Motion 1996/97:Ju913 av Andnor (s). 93

94 problem inom ramen för politik mot mäns våld mot kvinnor. I en interpellationsdebatt utfrågas justitieministern om hur regeringen arbetar med att komma till rätta med våld mot invandrade kvinnor: 94 Även om justitieministern förnekar att det finns ett invandrarperspektiv är oron bland folk faktiskt väldigt stor på grund av det som har inträffat under senare tid. Man har förstått att mord och misshandel har begåtts på grundval av en kultur och kvinnosyn som är främmande för oss i Sverige. [ ]Det går inte bara att jämföra med vanlig svensk misshandel. Det kommer tyvärr alltid att förekomma misshandel. Justitieministern har på ett bra sätt beskrivit arbetet för att minska misshandeln. Men den typ av misshandel som är kulturellt betingad måste vi kunna hantera på ett annat sätt, inte bara genom lagstiftning och sådant. Vad kan vi tillsammans göra i den här frågan, och vad kan eventuellt regeringen göra när det gäller opinionsbildning kring detta? (Prot. 1996/97:65 av von Essen, m). Problemet benämns som sammanhängande med ett invandrarperspektiv och en för Sverige främmande kvinnosyn. I relation till hedersmordsdebatten utkristalliseras två breda diskursiva förhållningssätt i det material som analyserats. Dessa kan i grova drag hänföras till en värderingsbaserad- och en könsmaktsbaserad diskurs. Den första, som citatet ovan är ett exempel på, betraktar kultur och patriarkala värderingar som överordnade förklaringar till våldet och menar att hedersvåld bekämpas effektivast om dess kulturella koppling lyfts fram. Den senare kännetecknas främst av ett avståndstagande från den förra samt en fokus på mäns överordning och en samhällelig struktur av könsmakt. De två diskurserna konkurrerar om att lägga fast betydelsen av våld. I en värderingsdiskurs knyts våldet till tecken som kultur, värderingar, invandrare, medan könsmaktsdiskursen länkar våldets betydelser till makt och män. När justitieminister Laila Freivalds svarar gör hon det genom att accentuera likheter mellan invandrarmäns och svenska mäns våld: Det är en maktfråga. Det har att göra med attityder; det har Lennart Daléus helt rätt i. Det vore mycket olyckligt om vi trodde att denna fråga var isolerad till kulturföreteelser kopplade till invandrare. Så är det icke. De flesta kvinnor som misshandlas i Sverige är svenska och misshandlas av svenska män. [ ] Jag måste fortfarande säga att det är fel att tro att det våld som invandrarmän utövar mot invandrarkvinnor i princip skulle vara annorlunda än det våld som svenska män utsätter svenska kvinnor för. Uttryck som skam eller heder förekommer inte bara i invandrarsammanhang. Det är precis den typen av argument som ofta förekommer i helt svenska misshandelssituationer. Det är, helt riktigt, en kultur som handlar om en attityd och en kvinnosyn och den finns företrädd i Sverige av olika sorters människor. Det är den som vi måste bekämpa när vi kämpar för jämställdhet mellan könen och vill motverka allt våldsanvändande i vårt samhälle (Prot. 1996/97:65 av Freivalds, s). Hedersmordsdebatten kretsar bland annat kring vilken vikt som bör fästas vid kulturella förklaringar till våld. I den meningen utgör kultur ett omde-

95 batterat tecken i den pågående förhandlingen om betydelse. Uppdelningen mellan kulturella förklaringar och könsmaktsförklaringar hänger också samman med huruvida frågan om våld mot unga kvinnor anses höra hemma inom integrationspolitiken eller inom politik mot mäns våld mot kvinnor. Moderaten Gustaf von Essen uttrycker detta explicit då han säger att det är en integrationsfråga (Prot. 1996/97:65 av von Essen, m). I de kulturella och värderingsbaserade förklaringarna får heder och attityder central plats. Frågan diskuteras i flertalet riksdagsdebatter och motioner när mordet på Pela aktualiserar problemet: Det är uppenbart att invandrarkvinnornas ställning i många fall lämnar mycket att önska i jämställdhetshänseende. De absolut mest extrema exemplen ser vi i s.k. hedersmord. Även kvinnlig omskärelse sker i vårt land. Många unga invandrarkvinnor ger uttryck för att man vill ta del av den svenska jämställdheten men att det försvåras av föräldragenerationens attityder (Skriftlig fråga 1999/2000:1091 av Jacobsson, kd). Våldet betecknas i motionen som hedersmord och framstår som det mest extrema exemplet på invandrarkvinnors bristande jämställdhet. Det är en ny maktordning och ett tidigare ignorerat problem som nu diskuteras inom den offentliga politiken mot våld i nära relationer. Hedersmord utgör emellertid inte någon gängse benämning i den offentliga politiken vid tillfället. Exempelvis argumenterar integrationsminister Mona Sahlin och jämställdhetsminister Margareta Winberg i en debattartikel emot tal om heder samt kulturella förklaringar: Vi får aldrig acceptera talet om hedersmord. Ingenting bevisar att våldet mot unga kvinnor är kulturellt betingat. Det handlar endast om mäns våld mot kvinnor och kan bara fördömas. Kalla saker vid deras rätta namn. [ ] Varför lyfts inte den riktiga anledningen till mord på unga kvinnor fram? De mord på unga kvinnor som planeras och genomförs i Sverige eller i andra länder ska på alla sätt bekämpas. För att detta ska bli verkningsfullt måste vi i grunden angripa de strukturer som är orsaken till brotten. Därför måste vi ha kunskap om och se det strukturella förtrycket i samhället. Ett förtryck som bygger på och vill upprätthålla en obalans när det gäller makt och jämställdhet (Sahlin & Winberg 2000). Att benämna problemet som hedersmord innebär i hög utsträckning att tillskriva våldet en kulturell förklaring, och som sådan bör den avfärdas, enligt ministrarna. Som vi har sett i kapitel tre var det inte självklart att definiera problemet med flickors utsatthet som en våldsfråga i integrationspolitiken. I detta sammanhang artikuleras händelsen tvärtemot som en fråga om våld och följaktligen kategoriseras den som ett uttryck för mäns våld mot kvinnor. Den riktiga anledningen till mord på unga kvinnor beskrivs som sammanhängande med ett strukturellt könsförtryck. Ministrarna talar således inom ramen för en könsmaktsdiskurs och betonar att det inte 95

96 finns bevis för att mordet skulle vara kulturellt betingat. Därigenom kan en könsmaktsdiskurs identifieras genom att noden kön länkas diskursivt samman med våld och manlig överordning: Kön Våld Manlig överordning Makt Här betraktas med andra ord hederskultur som en mindre legitim förklaring till våldet. Könsmaktsdiskursens konstitutiva utsida utgörs av hedersförklaringar till våld eller av förklaringar som inte länkar samman våldet med kön. En händelse som saknar namn När Fadime mördas av sin far i Uppsala i januari 2002 framträder tvisten om hur våld mot unga kvinnor med utländsk bakgrund bör förstås med förnyad kraft, men med delvis andra förtecken. Att avfärda de kulturella argumenten och hedersmord som beteckning framstår nu som mindre möjligt. I en debatt i riksdagen om unga invandrarkvinnors situation dagen efter mordet uttrycks sorg över det inträffade: Även jag vill från kristdemokraterna beklaga vad som har hänt i Uppsala. Fadimes död är en problematik inte bara för hennes familj. Denna tragedi berör hela vårt samhälle. Man har svårt att förstå (Interpellationsdebatt 2001/02:146 av Hagström, kd). Också jag vill börja med att djupt beklaga det som hände i Uppsala natten till idag. [ ] Alla har vi nog inte riktigt förstått vad det är som pågår, och vi har kanske inte heller velat förstå det, eftersom detta är en sådan svår problematik. Många av oss har blundat för den (Interpellationsdebatt 2001/02:146 av Arvidsson, s). Citaten ovan är exempel på det genomslag händelsen får i den offentliga politiken där den uttrycks inte enbart som en enskild företeelse, utan som en tragedi som berör hela vårt samhälle. Förutom det mänskligt sorgliga i det inträffade framkommer också uttalanden i debatten som handlar om benämnandets problematik. Som framgår i textutdragen nedan uttrycks en ovilja mot att länka begreppet heder till mordet. Själva definitionen av problemet framstår således som centralt i debatten: Man kan ha synpunkter på ordet hedersmord ja, på att över huvud taget kalla handlingen för hedersmord. Det är mord, ingenting annat! Ordet heder är ett positivt laddat ord. Att koppla ihop ordet heder med ordet mord är inte lämpligt (Interpellationsdebatt 2001/02:146 av Arvidsson, s). 96

97 Jag håller också med om att man givetvis inte kan kalla det här för hedersmord. Det har inte med heder att göra, utan det är raka motsatsen. Här behöver vi hitta ett annat ord (Interpellationsdebatt 2001/02:146 av Hagström, kd). 70 Det tycks inte finnas något fack, någon terminologi eller något politiskt område som entydigt kan härbärgera tilldragelsen. En oro uttrycks kring hur frågan ska definieras samt vilket problem det egentligen rör sig om. För att ringa in något som vi inte kan föreställa oss kan inte alltid det befintliga språket användas. Det oväntade, det som inte kunde ske eller inte borde ha skett, kan inte enkelt språkligt iscensättas. Exempelvis diskuterar Jacques Derrida hur terrorattackerna på Twin Towers kom att utgöra en sådan särskild händelse som framställdes som ny och unik. Att språkligt gestalta och samtidigt förklara det som hände lät sig inte göras. Lösningen blev att använda sig av beteckningen den 11:e september, en beteckning som namngav det specifika utan att för den skull ge några förklaringar till händelseförloppet, och utan att ta ställning till vad som egentligen hade skett (Derrida 2003:86). I det här sammanhanget blir den specifika omskrivningen Mordet på Fadime en gängse beteckning. Det blir en bekräftelse av att den vokabulär och de diskursiva arsenaler som står till buds är otillräckliga. Kommande eventuella liknande våldsdåd benämns dessutom Fadimemord, vilket innebär att ett särskilt slags våldsbrott avses. 71 Mordet på Fadime signalerar att detta är något nytt och annorlunda, inte vilket mord som helst. Benämnandet säger ingenting om vad som skett, inga förklaringar ges. Kring benämningen Fadimemord kan således de flesta i den polariserade debatten enas. Fadime ger snabbt betydelse åt så mycket mer än endast namnet på en människa som bragts om livet. Hennes öde kom att användas som redskap av samtliga inblandade i en strid som i förlängningen handlar om rivaliserande verklighetsbeskrivningar (Ekström 2005a:37). Mordet utlöser dessutom sådana reaktioner att många kände sig manade att förhålla sig till det inträffade. Sociologen Diana Mulinari skriver att: Min första reaktion efter att jag blivit tillfrågad om att skriva om Fadimemordet var nej, jag gör det inte. Det känns som om varenda expert, varenda byråkrat inom den etniska industrin och varenda frivilligorganisation måste säga någonting om fallet. Alla måste ta ställning, vara för eller emot, delta i en redan innan strukturerad debatt (Mulinari 2004:78). På ett plan är debatten på förhand utstakad i läger som också illustrerats här för och emot kulturella förklaringar till våld. På ett annat plan kan man 70 Även centerpartisten Lena Ek i Interpellationsdebatt 2001/02:146 ifrågasätter beteckningen hedersmord och vill istället införa termen traditionaliserade könsmord. 71 Bland andra sociologen och regeringens utredare, Masoud Kamali, använder denna terminologi trots en mycket kritisk ingång till medierapporteringen (Kamali 2004:25). 97

98 ställa sig frågan om samtalet verkligen var strukturerat enligt redan givna mallar. Mordet på Fadime kan även läsas som en händelse som inte kan begripliggöras inom ramarna för givna diskurser. Detta mord ges en betydelse utöver det vanliga och skapar en oro inom såväl integrations- som jämställdhetspolitiken. Med diskursteoretisk vokabulär utgör mordet på Fadime en dislokation (jfr. Laclau & Mouffe 1985/2001; Laclau 1990). I integrationspolitiken leder morden på Pela och Fadime, som illustrerats i kapitel tre, till en diskursiv rubbning av en mångfaldsdiskurs som betonat det positiva med kulturella skillnader. Inom offentlig politik mot våld i nära relationer utlöser händelserna en osäkerhet på två plan, dels hotas bilden av Sverige som jämställt, dels öppnas fältet upp för politisk kamp om definitioner av våld i nära relationer. I det följande skildras hur dislokationen tar sig i uttryck i relation till föreställningen om Sverige som jämställt, samt i relation till könsmaktsdiskursens betonande av kvinnors gemensamma underordning. En spricka i bilden av svensk jämställdhet Ett ytterligare tema som framkommer i den offentliga politiken i samband med hedersmordsdebatten är det svenska samhällets bristande förmåga att skydda brottsoffren. Redan i diskussionerna i riksdagen från 1996/97 diskuterades samhällets bristande beredskap i relation till dessa fall. Exempelvis uttalar sig dåvarande partiledaren för Centerpartiet och säger att: Ett extra problem är att dessa kvinnor i många fall har besökt offentliga institutioner och inrättningar inklusive polismyndigheter med anledning av sina problem. I flera fall har ingen ingripit förrän mannen har slagit ihjäl kvinnan. Man frågar sig om det är fel på rättssystemet eller om det snarare är attityden hos dem som kvinnan möter i det offentliga samhället som måste ändras (Prot. 1996/97:65 av Daléus, c). Redan några år tidigare hade således problemet dryftats och ändå händer det igen. Eftersom Fadime redan före sin död hade definierats som svensk och därmed som en individ som ville leva sitt liv enligt svenska normer blev chocken desto större när hon bragts om livet (Kamali 2004:25). Att en svensk kvinna mördas på det här sättet blir också en del i konstruktionen av det obegripliga. Det blir i sammanhanget ett tecken på en brist i svensk jämställdhet. I riksdagsdebatten dagen efter mordet uttrycker en parlamentsledamot sig på följande sätt: Vad anser ministern om att det utförs hedersmord en norm som vi inte har i Sverige? (Interpellationsdebatt 2001/02:146 av Elmsäter, m). 98 Morden på unga kvinnor i Sverige betyder att vårt rättssamhälle har misslyckats. Vi har inte kunnat ge de unga försvarslösa kvinnorna det stöd och det skydd de

99 haft rätt till. [ ] Vi får inte tveka att ge unga kvinnor som är hotade samma tillgång till skydd, som lagen erbjuder kvinnor som utsatts för misshandel av sin partner, bara för att hotet kommer från en far eller annan manlig släkting (Motion 2003/04:Ub394 av Gerdin m.fl., c, fp). I citaten framkommer dels hur otänkbart det är att hedersmord utförs i det jämställda Sverige, dels en kritik av det svenska samhällets bristande förmåga att hjälpa de utsatta. Bilden av ett Sverige där våldet inte är lika utbrett som i resten av världen hotas av mordet på Fadime. Ett, så som det benämns i citatet ovan, hedersmord utgör alltså en dislokation i talet om det jämställda Sverige. Att det förekommer så kallade hedersmord i Sverige skapar även en osäkerhet i relation till föreställningen om framtiden. Hedersmordsdebatten kommer därigenom även att få konsekvenser för utformandet av politik mot våld i nära relationer. Hedersrelaterat våld etableras som beteckning År 2003 introducerar den socialdemokratiska regeringen politiska satsningar mot hedersrelaterat våld (Regeringsbeslut ). Det innebär att det sker ett skifte i benämnande, och att problemet får ett namn, en etikett. Fastläggandet av hedersrelaterat våld som namn på problematiken sker trots att ministrarna Mona Sahlin som Margareta Winberg så sent som tre år tidigare tagit avstånd från beteckningen hedersmord. I det här sammanhanget kan det också nämnas att riksdagens sökmotor inte har en enda träff på hedersrelaterat våld före år Första träffen på hedersvåld kommer upp i slutet av år Ett år senare finns 36 dokument och redan tre år senare får sökningen 149 träffar. På ett sätt innebär det att diskursens spricka nu tillsluts. Den dislokation som mordet på Fadime utlöste åtgärdas genom att en särskild kategori upprättas, inom vilket den här typen av våld kan inrymmas. Dessutom initierar regeringen åtgärder för att förhindra kommande liknande fall. När den offentliga politiken etablerar hedersrelaterat våld som en ny politisk fråga sker det i skärningspunkten mellan integrations- och jämställdhetspolitik (som jag ska illustrera i kapitel fem). Debatten kring hur våldet kan och bör förklaras fortsätter dock, trots att det nu finns en etablerad beteckning på problematiken. Den mediala diskussionen samt den kritik som riktas gentemot den offentliga politiken ställer könsmaktsdiskursens förhållande till det mångkulturella samhället på sin spets, vilket ska diskuteras mer ingående i det följande. Hedersmorden och könsmaktsdiskursen Debatten rör inte enbart benämnandet av händelsen, utan kretsar även kring hur våld mot kvinnor kan förklaras. Händelsen, mordet på Fadime, 99

100 utgör ett störande element i en könsmaktsdiskurs som talar om kvinnors gemensamma underordning. Hur kan detta våld förstås? Själva könsmaktsdiskursens grund sätts under kritisk granskning och dess vilja att förstå och förklara våld mot unga kvinnor med utländsk bakgrund ifrågasätts. Bland annat tecknar journalisten Dilsa Demirbag-Sten en bild av hur svenska feminister, genom att ignorera problematiken, svikit i hedersmordsdebatten (Demirbag-Sten 2002; 2003). 72 Även historikern Yvonne Hirdman talar i termer av svek då hon anmärker på vänsterpartiets dåvarande ledare Gudrun Schymans, och i förlängningen könsmaktsdiskursens analys. Hirdmans kritik riktas bland annat mot en artikel där Schyman sägs uttrycka sin syn på patriarkatets universella karaktär. Hirdman skriver: Men hon får dessvärre ett pedagogiskt problem att lösa när hon vill hävda att Fadime inte blev mördad på grund av hennes familjs kultur, utan på grund av en generell könsmaktsordning som a) inte har med kultur att skaffa, b) inte har med natur att skaffa och c) följaktligen ja, vad? (Hirdman 2002). Hirdmans resonemang tycks bottna i ett avståndstagande av könsmaktsanalysens förklaringar till våld då hon skriver att den inte leder till att vi får djupare förståelse för mordet på Fadime. Här, kan man säga, uppdagas en möjlig spricka i könsmaktsdiskursen. Den svenska feminismens oförmåga att inkludera och förstå våld mot unga kvinnor med utländsk bakgrund blir ett debattämne. En bristande förmåga som framför allt tillskrivs svenska feministers ovilja att tala om kultur och religion som förklaring. Betydelser och förklaringar som tidigare varit relativt självklara verkar nu stå inför omförhandling och den våldsförståelse som talar om mäns våld mot kvinnor ifrågasätts. Att välja att se likheterna När vänsterpartiets ledare Gudrun Schyman diskuterar problemet lyfter hon framför allt fram likheterna mellan det våld som svenska unga kvinnor med utländsk bakgrund utsätts för och det våld som drabbar etniskt svenska kvinnor: Fadime Sahindal som mördades av sin far för att hon krävde att själv få makten över sitt eget liv, var inte ett offer för den kurdiska kulturen, hon föll offer för en 72 Att svenska feminister upplevs ha svikit unga svenska kvinnor med utländsk bakgrund utsatta för våld är också temat på en seminarieserie i regi av Nätverket mot hedersrelaterat våld under På internationella kvinnodagen den 8:e mars år 2010 publicerar Demirbag-Sten ytterligare en artikel på temat. Artikeln har titeln Jag glömmer aldrig Mona Sahlins svek (Demirbag-Sten 2010). I det här sammanhanget kan också organisationen Glöm aldrig Pela och Fadime nämnas, vars ordförande Sara Mohammad likaså påpekat hur svenska feminister ignorerat problemet. 100

101 ordning där män förtrycker kvinnor. Den ordningen finns i alla nu existerande samhällen. [ ] det är olika, men ändå lika i den meningen att män är överordnade kvinnor. Vi kan välja att se olikheterna, och vi kan välja att se likheterna (Schyman 2002). Citatet ovan, som är hämtat ur en artikel i Dagens Nyheter, exemplifierar hur kultur framställs som sekundärt i förhållande till kön genom könsmaktsdiskursens förståelseram. Fadime betraktas inte främst som offer för kurdisk kultur, utan som offer för en patriarkal ordning som förtrycker kvinnor. Genom att Fadimes situation förklaras genom endast en ordning, kön, kan man samtidigt säga att ras/etnictet, klass och sexualitet som maktsitueringar tonas ned. I relation till de kulturella förklaringarna uttalar sig exempelvis jämställdhetsminister Margareta Winberg på följande sätt: Nationellt råd för kvinnofrid [ ] tydliggjorde att mäns våld mot kvinnor i invandrade familjer inte skiljde sig från mäns våld mot kvinnor i svenska familjer. Grunden för våldet vilar på samma maktstruktur. Vi har i dag en feministisk regering i Sverige den första i världen vad jag vet. Regeringen är feministisk därför att vi anser att det finns en maktordning som är baserad på kön och att den skär såväl genom klass som etnicitet. Maktordningen finns i alla sociala klasser såväl som i alla etniska grupper. Den är så tydlig och vi möter den varje dag mannens överordning och kvinnans underordning (Winberg 2004:12). Betydelsen av våldet organiseras inom ett diskursivt centrum som utgörs av en maktordning som skär igenom klass och etnicitet. Det ministern uttrycker är centrala beståndsdelar i den tongivande könsmaktsdiskurs som karaktäriserar offentlig politik mot våld i nära relationer vid den här tidpunkten. Kön framstår alltså som en relativt separat och överordnad struktur, skild från andra maktstrukturer så som klass, sexualitet eller etnicitet. Vare sig kultur eller ras/etnicitet används således som förklarande faktorer. Ett annat exempel på hur den gemensamma grunden för mäns våld mot kvinnor betonas är utredningen Slag i luften. En utredning om myndigheter, mansvåld och makt, som tillsätts av Winberg år Utredningen har till uppdrag att ur ett könsmaktsperspektiv utvärdera kvinnofridsuppdragen och identifiera eventuella hinder och motverkande strukturer för ett effektivt arbete med mäns våld mot kvinnor (SOU 2004:121, s. 11). Här artikuleras likaså våldets universella karaktär: förslagen tar fasta på den gemensamma grund mäns våld mot kvinnor har, oavsett etnisk bakgrund hos förövare och offer. Vi menar att splittringen av våldsformer i hedersrelaterat våld, som kopplas till etnicitet, och svenskt våld är en form av hinder för att bedriva ett arbete mot alla former av våld mot kvinnor av alla etniska tillhörigheter (SOU 2004:121, s. 242). Textutdraget ovan visar hur ett kritiskt förhållningssätt framhålls när det gäller uppdelningar i hedersvåld och svenskt våld. Dikotomin i 101

102 svenskt respektive icke-svenskt våld, det vill säga själva särskiljandet av olika våldssituationer, konstrueras som ett hinder i det fortsatta arbetet mot mäns våld mot kvinnor. En likhetens politik uttrycks istället som en mer framkomlig väg för att lösa problematiken. Andra alternativ som inte enbart fokuserar könsmaktsordningen som förklaring benämns som avvikelseförståelser : Att på detta sätt kombinera olika förståelser av våld är dock problematiskt. En förståelse av mäns våld mot kvinnor som kopplat till kön och makt, är en kritik mot etablerade köns- och maktblinda forskningstraditioner och har andra utgångspunkter än dessa. Vi kommer genom detta betänkande visa svårigheterna med att formulera konkreta åtgärder för att bekämpa mäns våld mot kvinnor om man inte utgår från en konsekvent könsmaktsförståelse utan istället kombinerar denna med olika varianter av avvikelseförståelser (SOU 2004:121, s. 60). I stor utsträckning är alltså avvikelseförståelserna och könsmakts-förståelserna motstridiga (SOU 2004:121, s. 51). Utredningen identifierar flera former av avvikelseförståelser; psykologiserande förklaringar, alkohol, socialt arv samt ett kulturperspektiv som framträdde i relation till hedersmordsdebatten (SOU 2004:121, s.49-50). Dessa avvikande förståelser konstrueras som motsatta en könsmaktsförståelse, vilket innebär att en diskursiv gräns skapas med en konstitutiv utsida av ickelegitima analyser. Ett liknande argument mot kulturella förklaringar framförs av vänsterpartisten Ulla Hoffman i en riksdagsdebatt: Är det män med annat etniskt ursprung än majoritetssamhällets som misshandlar eller dödar kvinnor så hänvisas det ofta till att det beror på deras kultur eller religion. Är det män från majoritetssamhället så hänvisas det till individuella orsaker. Istället borde vi ju se att det handlar om ett strukturellt och sexuellt våld mot kvinnor oavsett etnicitet och att våldet tar sig olika uttryck (Interpellationsdebatt 2004/05:105 av Hoffman, v). I citatet ovan betonas könsmaktsdiskursens förklaringspotential då det sägs att våldet bör förstås oavsett etnicitet. Förklaringen ska inte hänföras till annat än kön, men samtidigt påpekas att våldet tar sig skilda uttryck. Innebörden i detta diskuteras emellertid inte vidare. Parallellt med att kön och manlig överordning framträder som förklaring av mäns våld mot kvinnor i offentlig politik, skriver sociologen Anne-Lie Steen, sker en förskjutning som innebär att kön vinner terräng på bekostnad av såväl individuella som materiella, klassmässiga förklaringar (Steen 2003:61). I likhet med Steen menar jag att könsmaktsdiskursens formuleringar och antaganden om våldets strukturella karaktär riskerar att övergå i ett diskvalificerande av specifika omständigheter som kan handla om klassposition, ras/etnicitet, psykisk sjukdom, missbruk eller andra individuella förklaringar. En indirekt effekt av denna typ av skrivelser kan dessutom vara 102

103 att varje beskrivning av en våldssituation som påtalar dessa problem framstår som illegitim. Det uppstår en situation där den legitima och riktiga feministiska analysen är den som betonar likheterna och utgår från kön som den överordnade (och kanske enda) förklaringen till våld. Betonandet av det gemensamma har alltså en baksida som bland andra svarta feminister i USA påtalat genom att visa hur en könsmaktsanalys som utgår från en gemensam grund inte kan hantera ras. När exempelvis vita feminister definierat kärnan i kvinnoförtrycket har vita kvinnors liv, upplevelser och problem stått modell (hooks 1981/82; Crenshaw 1991). Vad betyder då detta för positioneringen av unga våldsutsatta kvinnor inom svensk offentlig politik? Å ena sidan har frågan om våld mot kvinnor lyfts upp på en politisk agenda, å andra sidan har skillnad mellan förekomst och/eller betydelser av våld i olika sociala sammanhang skruvats ned. Inom en könsmaktsdiskurs begripliggörs mordet på Fadime alltså främst som ett uttryck för mäns våld mot kvinnor där våld blir ett tecken som artikuleras som sammanlänkat med kön. Även i en svensk politisk kontext upprättas ett diskursivt centrum kring kön som den överordnade, viktigaste och kanske mest legitima förklaringen till våld. 73 Sökandet efter likheter och den gemensamma grunden har även inneburit att sexualitet marginaliserats till förmån för en analys av kvinnors erfarenheter. Att sexualitet och våld inom samkönade relationer hänskjuts till marginalerna framträder tydligt inte minst då det politiska problemet definieras som mäns våld mot kvinnor. I riksdagens diskussioner om Nya mål i jämställdhetspolitiken framkommer exempelvis kritik gentemot målformuleringen Mäns våld mot kvinnor ska upphöra, där såväl moderaterna som vänsterpartiet påpekar att våld i samkönade relationer utesluts genom formuleringen. I betänkandet blir svaret att: Utskottet vill först understryka att det nu föreslagna målet är en del av jämställdhetspolitiken [ ] Jämställdhetspolitikens ansvar gäller mäns våld mot kvinnor (Betänkande 2005/06:AU11, s. 30). Jämställdhetspolitikens gräns sätts således vid par i samkönade relationer som anses falla utanför målområdet och här manifesteras ett tydligt ointresse för icke-heterosexuella personer. 74 Det kan således konstateras att köns- 73 Det förekommer också att kategorier och förklaringar föreställs krocka med, eller till och med ses som potentiella hot mot analysen. I en skrift om svensk jämställdhet utgiven av Svenska Institutet uttrycker författaren en oro över att jämställdhet mellan män och kvinnor riskerar att överskuggas av andra jämlikhetsfrågor (Fürst och Svenska Institutet 1999:90). Risken sades vara att frågor om invandring skulle kunna tränga ut den jämställdhetspolitiska agendan. 74 Carin Holmberg och Ulrika Stjernkvist (2005) beskriver hur marginaliserad frågan om våld i samkönade relationer varit inom svensk våldsforskning. Detta bekräftas även i en 103

104 maktsdiskursen och benämningen mäns våld mot kvinnor upprättar ett diskursivt centrum genom att utesluta ras/etnicitet, klass och sexualitet. Diskurser som uppnår en dominant ställning gör det genom att förskjuta vissa betydelser och verklighetsbeskrivningar. Med diskursteoretisk terminologi hänförs de uteslutna beskrivningarna till den dominerande diskursens utsida, som samtidigt konstituerar centret. Det är en dominans som inte kan upprätthållas eftersom gränserna aldrig är stabila, utan endast kan etableras tillfälligt som Butler beskriver det (Butler 1993:8). Det analysen nu ska illustrera är hur de uteslutna eller marginaliserade förklaringarna tenderar att hota könsmaktsdiskursen. I blickfånget står hur olikheter hanteras inom en generell könsmaktsanalys. Hur förhålla sig till olikheter? I relation till den politiska debatten om mordet på Fadime aktualiseras hur frågor om ras/etnicitet, materiella villkor och kultur konkurrerar om att stå som förklaring för våldet. Det är en ny fråga och en tidigare inte påtalad maktsituering som kommer fram i samband med hedersmordsdebatten. Den diskursiva rubbningen i könsmaktsdiskursen handlar bland annat om vilken status kön bör ha i relation till andra maktsitueringar: Är kön tillräckligt som analytiskt fokus? I en debattartikel i Aftonbladet ett par månader senare framkommer en tredje feministisk position i debatten. De los Reyes, m.fl lyfter då fram såväl en kritik av Hirdmans idé om en svensk jämställdhetskultur, som av Schymans universella könsmaktsanalys (de los Reyes, m.fl. 2002b). Man kan inte ignorera att både Fadime och hennes far tillhörde en etnisk minoritet som diskrimineras och ställs utanför många svenska trygghetssystem, påpekar de och talar således i linje med den strukturella diskrimineringens diskurs. Samtidigt som de framhåller att det handlar om våld mot kvinnor. 75 I den offentliga politiken mot våld i nära relationer, som studeras här, förekommer emellertid denna tredje ingång sparsamt. Istället står konflikten främst mellan betonandet av ett universellt kvinnoförtryck gentemot framhållandet av det specifikt kulturella, värderingsmässiga i detta våld. Det är inte enbart könsmaktsdiskursens instabila karaktär, utan även dess ointresse inför olika våldssituationer som uppdagas. Ett ointresse som uppenbaras genom den okunskap och rådvillhet som råder kring hur våldet forskningsöversikt från Nationellt centrum för kvinnofrid (2009), där det konstateras att bristen på kunskap om våld i samkönade relationer är stor i Sverige. 75 I en antologi som kommer ut senare under år 2002 använder samma forskare begreppet intersektionalitet för att framföra sin kritik som riktar sig mot såväl kulturalisering av problemet, som överbetonandet av kvinnors gemensamma intressen (de los Reyes m.fl 2002a). 104

105 kan förstås. Citatet nedan, som exempel, illustrerar den osäkerhet som uppstår kring huruvida våldet kan betecknas som kulturellt eller inte: Våld mot invandrarkvinnor och flickor i patriarkala familjer. Det var arbetsnamnet för den skrift du nu håller i handen. Svårigheterna inställde sig genast. Vad är våld? Mord och misshandel förstås, och uttalade hot. Men hur är det med kontroll, övervakning, ryktesspridning, stenhårda regler? Och vem är invandrare? Danskan och amerikanskan, eller enbart utomeuropeiska kvinnor från främmande kulturer? Finns patriarkatet främst i muslimska länder, eller mitt ibland oss, mer eller mindre uttalat? (Nationellt Råd för Kvinnofrid 2003b:3). Texten illustrerar könsmaktsdiskursens ambivalens inför hur detta nya problem kan och bör förstås. Osäkerheten rör såväl förklaringar till våld, som problemkomplexet med beteckningen invandrare. Nationellt Råd för Kvinnofrid löser svårigheterna med benämnandet genom att låta utsatta invandrarkvinnor och flickor i patriarkala familjer tala istället för att själv ge en förklaring eller söka teckna en förståelse av problematiken. 76 Jag läser det som ett tecken på en tveksamhet i könsmaktsdiskursen då unga kvinnors situation diskuteras. Ett tvetydigt förhållningssätt till kulturella förklaringar kommer även i uttryck i citaten nedan: Mäns våld mot kvinnor bottnar i föreställningen om manlig överordning och kvinnlig underordning och är inte kopplat till någon särskild religion, etnicitet eller kultur utan till graden av patriarkat (Regeringskansliet 2005a:5). När vi till exempel diskuterar hur vi ska skydda unga invandrade kvinnor, definierar vi detta som riktade mot unga kvinnor i patriarkala miljöer som om inte alla familjer i Sverige är patriarkala. [ ] Vi har en patriarkal miljö i Sverige men med olika gradskillnader på hur patriarkatet utövas (Prot. 2002/03:14 av Hoffman, v). Skillnader i våldsutövande klarläggs genom att patriarkatet graderas. Frågan är dock om inte en viss kulturanalys trots allt smyger in bakvägen i resonemangen genom dessa formuleringar om graden av patriarkat. Genom uppdelningar i patriarkala och strängt patriarkala familjer konstrueras dessutom en skillnad mellan svenska och icke-svenska familjer som kan sammanlänkas med kultur. 77 Könsmaktsdiskursen avvisar å ena sida kultur som förklaring, men å andra sidan begripliggörs skillnader (och påtalas likheter) genom att hänföra till kultur. En tänkvärd fråga är dock varför det blir så viktigt att artikulera att det inte handlar om kultur, samtidigt som kulturella 76 Det kan också tilläggas att rapportens titel är Vi skulle inte bli svenskar, vi skulle lyda, vilket innebär att svenskhet och kultur trots allt kommer fram som en väsentlig beståndsdel. 77 Detta uppmärksammas även i SOU 2004:121, s

106 förståelser lurar i bakgrunden. Som Ekström skriver fyller kulturbegreppet en motsägelsefull roll som såväl tillgång som anklagelseakt (Ekström 2009:225). Ett sätt att förstå detta är att man genom att tala om kulturell skillnad riskerar konstruera vissa invandrade grupper som kvinnoförtryckare, medan det svenska samhället artikuleras som jämställt (som vi har sett i kapitel tre). För att undvika att delta i utpekandet av etniska minoriteter framstår en universell könsmaktsanalys som en lösning. Ett annat exempel på hur alternativa förklaringar cirkulerar i diskursen och försöker ge en mer komplex bild av problematiken återfinns i en av rapporterna från Nationellt Råd för Kvinnofrid. Här förklaras till exempel skillnader genom att det omgivande samhället och sociala sammanhanget diskuteras: Hot och våld mot kvinnor följer dessutom likartade mönster världen över, oavsett förövarens etniska och kulturella bakgrund. Tendensen att peka ut invandrade män som särskilt våldsamma måste därför motarbetas. Skillnaderna ligger i stället i det sociala sammanhanget runt den våldsutsatta. Faktorer som bristande kunskaper i svenska språket, social isolering, bristande anknytning till svensk arbetsmarknad samt ekonomiskt beroende av förövare ökar riskerna att utsättas för våld, och gör det svårare för kvinnan att söka hjälp och bryta sig ur sin situation (Nationellt Råd för Kvinnofrid 2003a:15). Det poängteras å ena sidan att den sociala situationen kring den våldsutsatta kan variera, å andra sidan tonar en stereotyp bild av en invandrad kvinna fram. Det är en kvinna som föreställs bära på en mängd brister i jämförelse med svenska kvinnor. Hon beskrivs vara isolerad, i avsaknad av språkkunskaper och ekonomiskt beroende. Detta görs utan att explicit problematisera strukturella och institutionella förklaringar till situationen. Således utesluts förklaringar kring rasism eller etnocentrism. En möjlig effekt är att problemet förskjuts till den enskilda individen. Forskning om hur ras/etnicitet, kön och materiella villkor samverkar i problematiken med våld i hederns namn eller våld mot kvinnor i etniska minoriteter är vid detta skede inte särskilt utforskat i Sverige. 78 Ett ytterligare exempel på hur ras/etnicitet träder in i könsmaktsdiskursen kan skönjas i ett tal av dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg: 78 Den första feministiska avhandlingen i ämnet är som jag tidigare diskuterat Åsa Eldéns (2003). Eldén utelämnar emellertid hur ras/etnicitet som maktsitueringar inverkar på problematiken. En annan forskare som berört frågan är Paulina de los Reyes (2004) som analyserar hur kulturella stereotyper och etnisk diskriminering inverkar på brottsoffers situation. Därutöver har Mehrdad Darvishpour (2006;2008) diskuterat problematiken ur ett intersektionellt perspektiv. Idag saknas dock fortfarande i stor utsträckning den typen av kvalitativ forskning. 106

107 Vi har samlats här för att vi måste dela vår sorg över en modig kvinnas tragiska död. Vi har samlats för Fadime och alla hennes medsystrars skull. På samma sätt som vi förut manifesterat mot rasism och främlingsfientlighet samlas vi nu i motståndet mot det våld och förtryck som krävt en ung frihetskämpande kvinnas liv. Rasismen känner vi. [ ] Det förtyck som ledde till Fadimes död är mera dolt och försåtligt. Det finns där i alla länder. Sverige och svenskar är inget undantag. Varje år dödas kvinnor av män som står dem nära. Tusenfalt fler misshandlas. Hemmet blir därmed den farligaste platsen för många kvinnor att vistas på. Men kvinnors frigörelse görs svårare och farofylldare i miljöer där åldriga synsätt och slutna familjestrukturer är särskilt starka (Winberg 2002). Genom att fasthålla kön som tillräcklig förklaring ignoreras frågor om ras/etnicitet. Exempelvis undviker man därigenom att tala om hur rasismen i svenska medier inverkade på just det konkreta händelseförloppet i fallet med Fadime. 79 Detta uttalande illustrerar vidare hur kön uttrycks som förklaring, samtidigt som det talas om åldriga synsätt och slutna familjestrukturer. Slutna familjestrukturer indikerar emellertid en form av kulturell- eller värderingsmässig förklaring till våldet. Det kan också ses som ett utryck för könsmaktsdiskursens töjbarhet och att den inte är så enhetlig som jag i den här analysen hittills gett sken av. Ett annat dilemma som uppstår inom ramen för en könsmaktsdiskurs handlar om hur unga våldsutsatta kvinnors situation bör beskrivas, vilket ska diskuteras mer ingående i det följande. Dubbelt/trippelt förtryckt: adderandets logik Vid ett regeringssammanträde den 24 januari 2002, tre dagar efter mordet på Fadime, beslutar regeringen att tilldela länsstyrelserna i storstadslänen 21 miljoner kronor för att se över problematiken med akut boende för utsatta flickor i patriarkala familjer (Länsstyrelsen Stockholms län 2002:13 Bilaga 1). Vid denna tid definieras problemet genom att utsatta flickor skrivs in i skärningspunkten mellan integrations- och jämställdhetspolitik. Våld mot unga svenska kvinnor med utländsk bakgrund definieras av regeringen: Många kvinnor och flickor lever i en vardag av ofrihet, tvång, hot eller våld. Mäns våld mot kvinnor utgör det mest extrema beviset på den obalans som råder i maktförhållandet mellan kvinnor och män, dvs. mäns överordning och kvinnors underordning. Utöver denna grundläggande orsak till mäns våld mot 79 Unni Wikan beskriver i En fråga om heder (2005) hur familjen och släkten trakasseras bland annat på grund av mediernas skildringar av konflikten. Problemet, så som Wikan beskriver det, handlar inte enbart om Fadimes val av partner utan i lika stor utsträckning om att Fadime vände sig till svenska medier och därigenom offentliggjorde skammen. Därmed kan man fundera över vilken betydelse svenska mediers stereotypa skildringar av den här typen av problem hade för utfallet i just det här konkreta fallet. 107

108 kvinnor finns ytterligare en dimension flickor eller unga kvinnor i strängt patriarkala familjer som lever under hot eller tvång (Regeringskansliet ). I textutdraget framställs problemet som att det utöver den gängse problematiken med mäns våld mot kvinnor förekommer strängt patriarkala familjer. Här läggs detta våld till som en ytterligare dimension, något extra. Det innebär att flickor och unga kvinnor från etniska minoriteter adderas till en redan given analys. I en skrivelse från Nationellt Råd för Kvinnofrid beskrivs problemet på liknande sätt: Till den generella kunskapen om hot och våld mot kvinnor (som i allra högsta grad är tillämpbar även här) måste man vid hedersrelaterade brott lägga: 1) uppsåtet, den sociala kontrollen, och de extrema krav på lydnad och underordning som ställs på den hotade och/eller våldsutsatta kvinnan, samt 2) det tysta, påtvingade eller uttalande medgivande som påtryckargruppen kring förövaren ofta står för. Dessa två komponenter leder till en extrem utsatthet för den enskilda (Nationellt Råd för Kvinnofrid 2003a:16). I denna formulering framgår likaså hur frågan om våld i hederns namn adderas till den generella förståelsen av våld. Tillägget, det som avviker från det svenska våldet, lokaliseras inom den invandrade familjen. På liknande sätt adderas invandrarkvinnor och invandrarflickor i en riksdagsmotion: Undersökningar har också visat att den grupp som är mest utsatt för våld från partner eller ex-partner är utländska kvinnor gifta med svenska män. [ ] Ett av svaren är att dessa kvinnor lever under ett dubbelt förtryck. Många av dessa kvinnor är dessutom särskilt utsatta eftersom de inte har någon att vända sig till. De behärskar ofta inte svenska, de har inget jobb och de saknar informella strukturer att söka stöd i (Motion 2003/04:So419 av Sköld Jansson, m.fl., v). I citatet ovan används beteckningen dubbelt förtryck i syfte att illustrera den specifika situation utländska kvinnor vars män misshandlar dem, befinner sig i. Invandrarkvinnor tecknas således som extra utsatta, mer sårbara och dubbelt förtryckta. Invandrarflickor interpelleras härmed enligt en adderande logik. Dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg uttrycker sig så här på en konferens om integration och jämställdhet: I Sverige som i resten av världen finns det ett strukturellt förtryck. [ ] Det är ett strukturellt förtryck som säger oss att kvinnor är underordnade och män överordnade. Att mannen är norm. Att leva som kvinna i en värld där mannen är norm är inte lätt. Att vara invandrarkvinna i Sverige idag är dessutom ytterligare en utmaning då det handlar om att hävda sin rätt dels som invandrare, dels som kvinna. Man riskerar med andra ord att råka ut för dubbel diskriminering dubbelt förtryck. När det gäller yngre invandrarflickor finns det ytterligare en dimension: det handlar om att hävda sin rätt som invandrare som kvinna och som ung! Det som är viktigt att veta och som inbegriper alla kvinnor unga som medelålders som gamla: alla som bor i Sverige omfattas av den svenska lagstiftningen oavsett de förtryckande strukturerna: ni har rätt att bestäm- 108

109 ma över era egna liv, ni har rätt att inte bli misshandlade, ni har rätt att inte bli inlåsta, ni har rätt att gå till skolan (Winberg 2003). Invandrarflickor som dubbelt eller möjligen trippelt förtryckta representerar ett paradoxalt tilltal som har som målsättning att inkludera, samtidigt som det blir en subjektsposition som exkluderas från en föreställd norm (svenska kvinnor). Idén om det dubbla eller trippla förtrycket utgår från två eller tre åtskilda underordningar vilka inte tycks samverka, utan läggs på varandra som legobitar (McClintock 1995:5). Att staplandet av förtrycksordningar kan betraktas som problematiskt har påtalats av postkoloniala feminister, som visat hur det riskerar att skapa vissa subjektspositioner som de i särklass mest förtryckta. Den kvinna som är invandrad, ung, lesbisk och handikappad blir i linje med resonemanget den allra mest förtryckta. I relation till den svenska politik som här studeras är adderandet av olika förtryck problematiskt eftersom det egentligen inte går att lägga fast vad det innebär att vara förtryckt som kvinna eller som invandrad. Frågan är om människor ens erfar sin situation på det viset. Det förtryck invandrade kvinnor upplever är inte nödvändigtvis detsamma som etniskt svenska kvinnors underordning (jfr. Anthias & Yuval-Davis 1983; Davis 2006). Vad det innebär att vara förtryckt som kvinna skiftar beroende på sammanhang och varierar med klass, ras/etnicitet och sexualitetspositioneringar, bland annat. Det trippla förtrycket reducerar vidare subjektet till en förtryckt person rakt igenom, det finns inget utrymme för att förstå situationen som både och. En mer komplex förståelse hade kunnat lyfta fram hur konkreta personer kan situeras som underordnade i vissa situationer, men också inta mindre marginaliserade positioner i andra sammanhang. Det trippla förtrycket fungerar således sett utifrån en postkolonial läsning som ett sätt att begripliggöra unga svenska kvinnor med utländsk bakgrund som entydigt förtryckta. Det ligger nära till hands att betrakta dem som offer (i behov av räddning). Dessutom blir de positionerade som avvikande från en norm eftersom svenska kvinnor föreställs vara förtryckta, medan invandrade unga kvinnor ses som dubbelt förtryckta. Det kan också konstateras att i uttalandet ovan benämns unga svenska kvinnor som yngre invandrarflickor. Tilltalet utgör emellertid en tautologi då flicka redan signalerar yngre. Effekten av interpellationen kan även sägas förstärka föreställningar om utsatthet och offerskap där subjektet förnekas en komplex, sammansatt och skiftande subjektsposition. 109

110 Intersektionalitet som lösning? Ett annat sätt att förhålla sig till problematiken kring hur våld mot unga svenska kvinnor med utländsk bakgrund bör förstås framkommer då termen intersektionalitet lanseras. 80 Intersektionalitet tar resvägen in i offentlig jämställdhetspolitik bland annat genom utredningen Makt att forma samhället och sitt eget liv jämställdhetspolitiken mot nya mål (SOU 2005:66). 81 Utredningen har till uppgift att göra en översyn av svensk jämställdhetspolitik och däri ingår frågan om mäns våld mot kvinnor. Här polemiserar utredaren särskilt mot utredningen om kvinnofridsuppdragen Slag i luften och könsmaktsdiskursen: Det finns fog att fråga om inte den hållbara vägen framåt i arbetet med mäns våld mot kvinnor är att öppet erkänna frågans komplexitet och bristen på systematisk kunskap, inte att slå fast en enda förståelse eller perspektiv som den enda förklaringen till mäns våld mot kvinnor som utesluter alla andra förklaringar. Relationer mellan människor är komplexa och mångfacetterade fenomen som sällan uppstår rent eller kan förklaras enbart utifrån ett perspektiv. Alla kvinnor lever inte under samma villkor och en ensidig betoning på ojämlikheten mellan könen döljer andra former av förtryck. Många fenomen i samhället som drabbar kvinnor kan inte enbart förklaras som ett uttryck för könsmakt utan att man även måste fråga sig hur kön samvarierar med andra maktordningar baserade på t.ex. klass, sexualitet, nationalitet och etnicitet. På senare år har en intressant vidareutveckling skett inom diskussionen om hedersrelaterat våld och begreppet intersektionalitet (SOU 2005:66, s. 408). Texten vänder sig emot en könsmaktsdiskurs som betraktar kön som enda förklaring till våld. Istället lyfts termen intersektionalitet fram som ett användbart synsätt, i synnerhet i relation till diskussionen om hedersrelaterat våld. Intersektionalitet sägs i citatet handla om att studera hur kön samverkar med andra maktordningar som klass, sexualitet, nationalitet och etnicitet. Att genomföra en intersektionell analys tycks emellertid vara befäst med vissa svårigheter. När hedersrelaterat våld ska begripliggöras uttrycker sig utredaren på följande sätt: Till exempel kräver frågan om hedersrelaterat våld två olika förståelser samtidigt: att våldets bakomliggande mekanismer och uttryck många gånger är desamma som för mäns våld mot kvinnor i allmänhet, samtidigt som det finns en 80 Intersektionalitet får genomslag i svensk genusforskning i början av 2000-talet och inte sällan med hänvisning till den så kallade hedersmordsdebatten. Det hålls konferenser och särskilda temanummer ägnas åt begreppet i akademiska tidskrifter, i såväl Sverige som internationellt. I dessa sammanhang diskuteras begreppets analytiska och politiska för- och nackdelar (de los Reyes, m.fl. 2002; Lykke 2003; Lykke 2005; de los Reyes & Mulinari 2005). 81 Intersektionalitet har också etablerats inom ramen för internationella organ så som FN (Yuval Davies 2006). 110

111 skillnad i hur legitimt våldet anses vara inom familjen och bland närstående. Detta innebär en mer utsatt situation för den som drabbas av hedersrelaterat våld (SOU 2005:66, s. 410). Problemet artikuleras i citatet som om det handlar om två olika förståelser där den ena utgör den generella och den andra den kulturella invandrarspecifika. Den alternativa förståelsen läggs här som ett tillägg till könsmaktsförståelsen och producerar inte någon komplexitet utan snarare kombineras könsmaktsperspektivet med den kulturella aspekten. Det intersektionella blir således i detta sammanhang en fråga om att se skillnader mellan olika typer av våld där hedersvåldet framstår som avvikande. Artikulationen faller innanför en logik av likhet och skillnad som den diskursiva konflikten centreras kring. Man kan också säga att de hederskulturella förklaringarna samsas sida vid sida med könsförklaringar. 82 Förståelsen av våldet lokaliseras dessutom inom invandrarfamiljen och relateras inte till strukturer som omger denna. Flickan ses som extra utsatt på grund av sin familj, men inte på grund av det omgivande samhällets stereotypa föreställningar om henne. Frågor om hur ras/etnicitet, migration och klass samverkar med kön och påverkar omfattning, och förekomst av våld lämnas således därhän. Utredaren argumenterar för att kategorier samverkar och att man måste se olika former av förtryck, men analysen landar i det här fallet enbart i att peka på det specifika med hedersvåld där heder ses som dominerande förklaring. Det konkreta utförandet av intersektionella analyser varierar således avsevärt. Vissa artikulationer, så som den ovan, får mer karaktären av ickeperformativa handlingar för att parafrasera Sara Ahmed. De håller inte vad de utlovar (Ahmed 2004b:1). Istället för att visa hur kön, ras och klass samverkar räknas dessa upp som åtskilda storheter som adderas eller läggs till en redan färdig struktur. Här tas exempelvis talet om hedersvåld som en given utgångspunkt istället för att kritiseras. Från mäns våld mot kvinnor till tre typer av våld När en borgerlig regering tillträder år 2006 utökas insatserna mot hedersrelaterat våld som den socialdemokratiska regeringen initierat. Det jämställdhetspolitiska området omorganiseras genom att integrationspolitik och jämställdhetspolitik förs samman i ett departement med en minister. Hedersrelaterat våld skrivs in som en fråga om våld i nära relationer och formuleras på följande vis: 82 Samtidigt är bilden inte så entydig då utredningen även lyfter in klass som en aspekt i diskussionen av våld (Se SOU 2005:66, s ). Här diskuteras hur brist på välfärdsresurser samt arbetslöshet och ekonomiska problem bidrar till att avgöra utsatthet för våld. 111

112 Regeringens handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer är den första handlingplan i Sverige som samlar insatserna mot detta våld. Satsningen är historisk såväl till innehåll och omfattning som resursmässigt (Prot. 2007/08:102 av Sabuni, fp). Mäns våld mot kvinnor är ett omfattande problem som berör hela samhället, såväl kvinnor som män. Ytterst är det en fråga om jämställdhet och kvinnors fulla åtnjutande av mänskliga rättigheter som gäller för alla. [ ] Mäns våld mot kvinnor är oacceptabelt. Motsvarande gäller hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer (Reg. Skr. 2007/08:39). Frågan om hur våld bör begripliggöras går således från att handla om mäns våld mot kvinnor till att definieras som tre typer av våld mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld samt våld i samkönade relationer. En diskursiv förskjutning sker från könsmaktsdiskursens fokus på manlig överordning till en betoning av mänskliga rättigheter. Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni formulerar problemet på följande sätt: Mäns våld mot kvinnor är en prioriterad fråga för regeringen. För mig personligen är det den mest akuta jämställdhetsfrågan. Därför har jag prioriterat den handlingsplan mot mäns våld mot kvinnor, som vi presenterade i höstas, under mitt första år som jämställdhetsminister. Kvinnor kan också utöva våld mot kvinnor i samkönade relationer. Våld handlar om makt och drabbar framför allt kvinnor och utövas av män. Om vi stirrar oss blinda på könsmaktsordningen riskerar vi dock att inte se hedersvåldet och våldet i samkönade relationer. Därför inkluderar vi i handlingsplanen också våld i hederns namn och våld i samkönade relationer (Sabuni 2008a). Nu uppmärksammas således icke etniskt svenska personers situation samt icke-heterosexuella. Men samtidigt konstitueras nya idealtyper. Den hedersutsatta, den misshandlade kvinnan samt den våldsutsatta homosexuella konstrueras som separata identiteter som riskerar att innebära att situationer som faller emellan de tre typerna av våld marginaliseras. Dessa formuleringar markerar vidare en förskjutning bort från könsmaktsdiskursen som ser mäns våld som det mest extrema exemplet på mäns överordning. Tecknet könsmaktsordning är således uppe till förhandling. På samma gång som ministern tar avstånd från könsmaktsordningen påpekar hon dock att våld hänger samman med makt: Homo- eller bisexuella kvinnor och män, som har utsatts för våld av sin partner, har ofta osynliggjorts då man har stirrat sig blind på teorin om könsmaktsordning. En teori vars utgångspunkt är att endast kvinnor är offer och män förövare. Handlingsplanen tar sin utgångspunkt i offret. Vi menar att våldet har med makt att göra. Att det existerar en över- och underordning: en över- och underordning som också existerar mellan samkönade par (Sabuni 2007). 112

113 Betydelsen av makt i detta sammanhang är dock tvetydig. Makt relateras inte explicit till några strukturer, vare sig kön, sexualitet, klass eller ras/etnicitet. Makt tycks därmed existera främst inom parrelationen eller familjen. Möjligen kan detta ses som ett familjevåldsperspektiv där våld främst förklaras som en effekt av normer inom familjen. Inom ett familjevåldsperspektiv, skriver Maria Wendt, begripliggörs våld som könsneutralt och det utövas av den som har störst maktresurs (Wendt Höjer 2002:23). Familjen eller parrelationen ses som en isolerad enhet (frånkopplad från samhälleliga maktsitueringar) där det kanske till och med är tillfälligheter som styr vem som blir offer och vem som blir förövare. Det innebär att parallellt med att frågan om våld i nära relationer inkluderar kön, ras/etnicitet och sexualitet i termer av nya brottsofferkategorier riskerar dessa samtidigt att ignoreras som maktsitueringar. Eventuellt skulle man kunna läsa detta som en individualisering av våld. Våld konstitueras i denna version som politiskt genom att se det som ett individuellt problem och sätta offret i centrum. Hedersrelaterat våld (och flickor) allt mer centralt Om våld mot invandrarkvinnor skrivs in i marginalerna av kvinnofridssatsningarna får hedersvåld nu en central plats i politiken mot våld i nära relationer. När jämställdhetsministern presenterar regeringens handlingsplan mot våld i nära relationer utlovar hon en intensifierad kamp mot hedersrelaterat förtryck och mot arrangerade äktenskap (Sabuni 2007). Dessutom anordnar den svenska regeringen ett sidoarrangemang om hedersrelaterat våld i anslutning till FN:s kvinnokommission i New York i februari Hur våldet begripliggörs av en borgerlig regering kan illustreras av Sabunis uttalande: Vi lever i världens mest jämställda land. I världens mest jämställda land finns flickor som inte får välja vem de ska gifta sig med, när de vill gifta sig eller om de överhuvudtaget vill gifta sig. I världens mest jämställda land finns flickor som utsätts för könsstympning. I världens mest jämställda land finns flickor som utsätts för mödomskontroller. I världens mest jämställda land dödas flickor i hederns namn. Det finns röster, få men starka, som vill påstå att hedersrelaterat våld är samma våld som det traditionella mäns våld mot kvinnor. Jag vill påstå att detta är naivt, för att inte säga kulturrelativistiskt och rasistiskt. Det är vår skyldighet att bekämpa traditioner som riskerar att leda till allvarliga kränkningar av enskilda människors fri- och rättigheter (Sabuni 2008). Det svenska jämställda ställs gentemot de specifika problem av våld, hot och kontroll som vissa invandrarflickor utsätts för. Det är alltså en idealbild (världens mest jämställda land) som kontrasteras mot särskilda problem i etniska minoriteter. En förskönad bild av det svenska kontrasteras således mot invandrarens kultur som antas vara mer patriarkal. Ylva Brune pekar 113

114 på den haltande jämförelsen då svenska medier ställer en idealbild av hur svenska familjer fungerar mot invandrade familjers problem istället för att jämföra dem med svenska familjers problem (Brune 2002:177). En effekt av sådana representationer kan vara att det sker en uppdelning mellan svenska mäns våld och invandrade mäns våld där det senare ses som det stora problemet. Sabuni anklagar dessutom en renodlad könsanalys för att vara kulturrelativistisk och rasistisk, på samma sätt som den intersektionella analysen och könsmaktsanalysen kritiserar den kulturella ansatsen för att vara etnocentrisk och inte kunna förklara våldets mekanismer. Politik mot våld i nära relationer förflyttar genom den borgerliga regeringen och Nyamko Sabunis tillträde fokus till att i större utsträckning skrivas in i värderingsdiskursen som fäster betydelsen av våld vid traditioner och patriarkala värderingar (se kap 3). Det innebär att könsmaktsdiskursen trängs ut i politikfältets marginaler. Om heder och kulturell skillnad inte framstår som fullt gångbara förklaringar i en könsmaktsdiskurs, kan man säga att värderingsdiskursen tvärtemot artikulerar våld mot invandrade kvinnor och flickor som ett kulturellt eller värderingsmässigt problem. Sabuni skriver likaså in sig i värderingsdiskursen i en artikel med titeln Flickorna vi sviker : Med skriften "Flickorna vi sviker Om hederskultur i Sverige" vill jag sätta strålkastarljus på dessa flickor, vars friheter och rättigheter inte respekteras. De har haft oturen att hamna mitt i en praktfull konflikt mellan mångtusenåriga traditioner och de moderna värderingar vi lever under i Sverige. Värderingar som speglas i svensk lagstiftning (Sabuni 2006). I citatet ovan utgör värderingar ett centralt tecken som skiljer det svenska från det icke svenska. Detta är kännetecknande för den värderingsbaserade diskurs som jag även diskuterat i kapitel tre. Kritiken av värderingsdiskursens uppdelning av hedersvåld och mäns våld mot kvinnor fortsätter dock, trots att beteckningen hedersrelaterat våld vid det här laget har stabiliserats och används. Ett exempel på hur diskussionen fortsätter återfinns i en riksdagsdebatt (2007/08:102), där det argumenteras för att en könsmaktsanalys bör utgöra grund för politiken. Vidare kan det konstateras att den offentliga politiken skiftar från likhetens politik till skillnadens politik, från könsmaktsdiskursens relativa ointresse inför flickors situation till värderingsdiskursens stora intresse för just hedersutsatta flickor. Slutsatser: flickor från gränsland till centrum I det här kapitlet har jag illustrerat hur mordet på Fadime leder till att det uppdagas en spricka i bilden av Sverige som jämställdhetens föregångsland i offentlig politik mot våld i nära relationer. En förhandling mellan främst två diskurser (könsmaktsdiskursen och värderingsdiskursen) kommer till 114

115 uttryck i materialet. Kampen rör huruvida våld mot unga kvinnor ska betecknas som ett uttryck för mäns våld mot kvinnor eller som ett specifikt kulturellt betingat hedersvåld. Det är framför allt könsmaktsdiskursens förhållningssätt till våldet som genomlysts i kapitlet. Jag har granskat de svårigheter att benämna och förklara problemet med våld mot unga svenska kvinnor med utländsk bakgrund som uppstår. Inom ramen för könsmaktsdiskursen anses Fadime ha mördats på grund av att hon var kvinna, inte på grund av sitt kurdiska ursprung. Frågan är emellertid huruvida denna förklaring är tillräcklig. Kritiker påpekar att den generella analysen ignorerar unga invandrarkvinnors specifika situationer. Det uppstår en spricka i diskursen och dess ambivalenta förhållningssätt till ras/etnicitet uppdagas. De så kallade hedersmorden fungerar således som störande element i en diskurs om könsmakt. Positionering av invandrarkvinnor och invandrarflickor Sett ur ett postkolonialt feministiskt perspektiv får könsmaktsdiskursens förklaringar ett par konsekvenser. För det första konstrueras vissa subjekt som avvikande från en föreställd norm. Om det finns en problembild kommer den person som inte riktigt passar in i denna beskrivning per automatik att artikuleras som avvikande. Svenska mäns våld mot svenska kvinnor benämns som universellt snarare än specifikt och används som mall för att också förstå våld och hot mot unga kvinnor i etniska minoriteter. I de undersökta politiska debatterna framkommer det att svenska kvinnor utgör måttstock genom att invandrarflickor och invandrarkvinnor adderas till en redan färdig analys som alltså inte behöver revideras. Att invandrarkvinnor och invandrarflickor konstrueras som annorlunda eller avvikande blir i synnerhet tydligt när de artikuleras som dubbelt förtryckta eller extra utsatta. Som Chandra Talpade Mohanty uttryckt det, kan man säga att talet om samma problembild får en koloniserande effekt där invandrarkvinnor/flickor konstitueras som en homogen kategori av offer (Mohanty 1986/2004). De universella anspråken konstituerar således en Andra. På ett sådant sätt kan jämställdhetspolitiskt tal om det gemensamma fungera som en plattform för konstruktioner av skillnad. (jfr. Touri 2007; Honkanen 2008). I sin studie av svenska solidaritetsarbetare i Nicaragua beskriver etnologen Linda Berg hur att vara kvinna ses som en gemensam punkt i svenska kvinnors berättelser om solidariska förhållningssätt gentemot kvinnor i Nicaragua. Att vara kvinna framstår i det sammanhanget som att dela en kunskap om mäns dominans, samtidigt som kvinnlighet inte kopplas till vare sig ras/etnicitet, klass eller lokalitet (Berg 2007: ). På liknande sätt framträder i det material jag studerat en tendens att ta innehållet i att vara kvinna för givet. 115

116 En annan konsekvens som jag menar är framträdande i könsmaktsdiskursen är dess ointresse för ras/etnicitet. Det talas om en generell maktstruktur som skär igenom klass och etnicitet och verkar oavsett etnicitet. I valet mellan att uppmärksamma det som skiljer eller det som liknar, väljs en fokus på likhet. Eftersom grunden för våldet betraktas vara densamma behöver inte Andra kvinnors situationer studeras specifikt. Den situation (av etnisk diskriminering och klass) som våldsutsatta svenska flickor med utländsk bakgrund upplever uppmärksammas inte. Det blir så att säga på förhand fastlagt att de är utsatta för samma förtryckande ordning. I en analys där alla kvinnor anses vara utsatta för ett gemensamt eller liknande förtryck riskerar man, påpekar Gayatri Spivak, att utgå från sin egen position utan att ställa vissa kritiska frågor till sig själv. Frågor som till exempel: är min egen position en del i detta problemkomplex eller inte? (Spivak 1996b). Vilken relation har den Andra kvinnan eller flickan till svenska feminister? Kan det finnas förklaringar eller sätt att förstå problemet som vi inte har hittat eftersom vi aldrig letat efter dem? Könsmaktsdiskursen kännetecknas således av en paradox: å ena sidan upprepas att en könsmaktsanalys är nyckeln till problematiken, å andra sidan finns i relation till debatten om hedersmord få exempel på konkreta åtgärder. Det framstår i sammanhanget som att förespråkarna för könsmaktsanalysen inte är intresserade av att undersöka och förstå skillnader, och allra minst av att tala om vilka betydelser ras/etnicitet som maktsituering får i det här sammanhanget. Det är bland annat i ljuset av detta som uttalanden om svenska feministers svek kan förstås. Könsmakt och värderingar: överlappande diskurser? De diskursiva arsenaler som är möjliga att åberopa för att förklara våld mot kvinnor rör sig i det undersökta materialet främst mellan kön eller kultur. Antingen betraktas mordet som kulturellt betingat eller som ett uttryck för en könsmaktsordning. Det är två relativt dominerande diskurser som tillhandahåller förklaringsmodeller för mordet på Fadime. Kön innebär att se likheterna och kultur att se skillnaderna. Det är mellan kön eller kultur som förklaringarna rör sig, inte mellan kön eller klass, eller könsmakt kontra rasism. 83 Skillnader tycks således främst kunna beskrivas i termer av kultur och värderingar. Exempelvis används tecknet patriarkala värderingar även i en könsmaktsansats för att förklara skillnad. Det går därför inte att dra helt 83 Det är inte entydigt eftersom det i integrationspolitiken samt i den offentliga debatten förs fram en strukturell diskrimineringsdiskurs där rasism ingår som förklaring. Paulina de los Reyes m.fl (2002) påpekar hur rasifiering eller etnisk diskriminering påverkar unga kvinnors situation när de utsätts för våldsbrott. 116

117 skarpa linjer mellan könsmaktsdiskursens och värderingsdiskursens förklaringsansatser. Slutligen kan det konstateras att offentlig politik mot våld i nära relationer genomgått en diskursiv förändring. I undersökningsperiodens inledning företräder den socialdemokratiska regeringen framför allt en politik mot mäns våld mot kvinnor där våld betraktas som en uttryck för mäns överordning. Vid den tidpunkten talas det lite om invandrade flickor. Den socialdemokratiska regeringen inleder år 2003 satsningar mot hedersrelaterat våld som upprättas i skärningspunkten mellan integration och jämställdhet. När den borgerliga regeringen tillträder några år senare, skrivs tre typer av våld in under paraplybeteckningen våld i nära relationer: mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld samt våld i samkönade relationer. Nu ges frågan om hedersvåld och utsatta flickor dessutom en central plats. Mot bakgrund av dessa betydelseförskjutningar blir det intressant att studera hur politiken mot hedersrelaterat våld utformas mer konkret. Satsningarna mot hedersrelaterat våld och förtryck är därför fokus för nästa kapitel Hur heder blir en politisk fråga. 117

118 118

119 5. Hur heder blir en politisk fråga Under den senaste tioårsperioden blev frågan om heder aktuell i svensk offentlig politik. Journalister, politiker, samhällsdebattörer, genusforskare samt invandrarorganisationer fick därmed ett nytt ämne att förhålla sig till, undersöka, kritisera och debattera. Svenska språket breddades med en mängd nya ord såsom hedersvåld, hedersproblematik, hederskonflikt, hedersrelaterade begränsningar, hedersrelaterat familjeliv, hedersförtryckta flickor, hedersfrågan och hederspengar. Det talades även i riksdagen om att hedershus, i linje med kvinnohus, borde inrättas. 84 Politiska satsningar mot hedersrelaterat våld upprättades i skärningspunkten mellan integrationsoch jämställdhetspolitiken år 2003 av den socialdemokratiska regeringen. 85 I och med regeringsskiftet år 2006 tillsköt den borgerliga regeringen nya medel. 86 Mellan år 2003 och 2008 satsades dryga 200 miljoner kronor för att bland annat tillskapa jourboenden för utsatta flickor, låta länsstyrelserna kartlägga problematiken, utforma handböcker i ämnet samt fördela pengar till attitydpåverkande insatser bland grupper med hederstänkande. 87 Med andra ord mångdubblades talet om heder under dessa år, i vad som kan beskrivas som en diskursiv explosion. 84 Se Motion 2008/09:So488 av Kornevik Jakobsson och Zander (c). Motionen avslogs emellertid i riksdagen. Det lades även fram ett förslag om att resa en bronsstaty av Fadime i Riksdagshuset. Se Motion 2009/10:K327 av Kakabaveh (v). 85 Uppdraget kan också sägas ha inletts redan år 2002 då regeringen gav länsstyrelserna i de tre storstadslänen i uppdrag att kartlägga problematiken med utsatta flickor i patriarkala miljöer (Regeringskansliet ). Då benämndes emellertid inte problemet som hedersrelaterat våld. Hedersvåldssatsningarna ingick i Integrationsverkets budget genom att integrations- och mångfaldsenheten på Justitiedepartementet ansvarade för insatserna. Uppdraget att kartlägga förekomsten av hedersrelaterat våld samt fördela pengar till olika förebyggande projekt gick till länsstyrelserna (regeringsbeslut ). 86 År 2007 delar regeringen ut ytterligare medel (Skr. 2007/08:39). År 2008 tillför regeringen ytterligare cirka 32 miljoner för att förstärka länsstyrelsernas insatser mot hedersrelaterat våld. Dessutom ges vid detta tillfälle Ungdomsstyrelsen i uppdrag att kartlägga förekomsten av arrangerade äktenskap. Därutöver har Socialstyrelsen, Domstolsverket, Myndigheten för skolutveckling, Ungdomsstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen fått olika uppdrag för att motverka hedersrelaterat våld. Länsstyrelserna har fått merparten av resurserna (Hanberger, Ghazinour & Mårald 2008:27-28). Inför år 2010 fördelas ytterligare 36 miljoner till länsstyrelserna för att arbeta mot hedersrelaterat våld (Regeringskansliet december 2009) 87 Detta citat är hämtat ur regeringens riktlinjer till länsstyrelserna för fördelning av stöd till insatser mot hedersrelaterat våld (bilaga till regeringsbeslut Ju2004/5777/IM). 119

120 Med utgångspunkt i länsstyrelsernas kartläggande rapporter och handböcker analyseras i det här kapitlet hur den offentliga politiken mot hedersrelaterat våld utformats. 88 Hur ges våldet betydelse? På vilket sätt urskiljs potentiella grupper med hederstänkande? Hur förklaras och ges situationen för våldsutsatta unga svenska kvinnor med utländsk bakgrund mening? Analysen mynnar ut i en diskussion kring möjligheter och begränsningar för unga kvinnor att tala i offentlig politik mot hedersrelaterat våld. Inledningsvis ges en inblick i hur man i länsstyrelsernas kartläggningar definierar begreppet. Hedersrelaterat våld: ett kunskapsproblem När den nya politiska frågan diskuteras framställs det svenska samhällets bristande kunskap som en av de mer centrala problemformuleringarna. Regeringen uttrycker det som att kunskapen om så kallat hedersrelaterat våld behöver spridas (Regeringskansliet 2004b, faktablad Ju04.171). Kunskapsbegreppet är emellertid tvetydigt, i synnerhet sett ur ett diskursteoretiskt perspektiv. Att eftersträva mer kunskap om ett fenomen och sprida dessa insikter är självfallet ett viktigt politiskt projekt. Samtidigt måste det påpekas att kunskapen om en företeelse alltid härrör ur en viss position. Kunskap skapas genom diskurser som genomsyras av makt. Sett ur det perspektivet blir det av intresse att studera vilka sanningar och förståelser som kommer att betraktas som kunskap om hedersrelaterat våld. Som illustrerats i föregående kapitel konkurrerar flera diskurser om att definiera och förstå våldet mot unga kvinnor. Vissa betraktar problemet som en fråga om mäns våld mot kvinnor, andra lyfter fram strukturell, etnisk diskriminering som en delförklaring och slutligen framkommer röster som menar att våldet bäst förstås genom kännedom om kulturella skillnader. Härnäst ska jag därför uppehålla mig vid vilken kunskap som skrivs fram och betraktas som legitim när hedersrelaterat våld förklaras och ringas in. Vad är hedersvåld? Som tidigare kapitel illustrerat framstod benämnandet hedersrelaterat våld inte som en självklarhet, varken inom integrationspolitiken eller inom poli- 88 Genom de politiska åtgärderna har möjligheterna ökat att lösa den akuta situationen för unga kvinnor utsatta för hot, kontroll och våld av nära anhörig. En nationell utredning har visat att den akuta hjälpen har haft effekt bland annat genom att flickor erbjuds jourboende (Hanberger, Wikström & Ghazinour 2007). I min analys är det dock representationerna av problematiken som granskas, och inte hur många som fått hjälp eller hur de upplevt hjälpen. 120

121 tik mot våld i nära relationer. 89 Det argumenteras mot kulturella förklaringar med hänvisning till att tal om hedersmord och kulturalisering spelar rasister i händerna. När frågan nu artikuleras som hedersrelaterat våld råder inte längre kamp om själva beteckningen av problematiken. Benämnandet hedersrelaterat våld når, för att använda en diskursteoretisk begreppsapparat, en hegemonisk position i offentlig politik (Torfing 1999). Det etableras ett samtycke kring användandet av just denna term. Hegemonibegreppets grundinslag, skriver Boréus, handlar just om upprättande av samtycke (Boréus 1994:21). Parallellt med att hedersrelaterat våld betraktas som en given beteckning uppstår en osäkerhet i hur det hedersrelaterade våldet bör definieras, kategoriseras och avgränsas. Det är inte heller en självklarhet var frågan om hedersrelaterat våld ska lokaliseras. Många länsstyrelser väljer att placera insatserna mot hedersvåld inom den sociala tillsynsenheten, medan ett fåtal bestämmer sig för att se frågan som jämställdhetspolitisk. 90 Det intressanta med hur frågan inledningsvis etableras är således att den inte har någon självklar hemvist. I många rapporter uttrycks en oro inför det faktum att det inte föreligger någon godkänd precisering av begreppet: Det saknas idag en vedertagen och innehållsrik samt allmänt accepterad definition av hedersrelaterat våld. Därför har vi i Östergötland, i ett antal processinriktade samtal och i olika grupperingar, arbetat fram en egen definition av hedersrelaterat våld och förtryck (Länsstyrelsen Östergötlands län 2004:4). Avsaknaden av en etablerad och legitimerad begreppsbestämning föranleder ett par länsstyrelser att utarbeta en egen definition av hedersrelaterat våld och förtryck. Paradoxalt nog påträffas en relativ samstämmighet kring fenomenet trots att det uttrycks att etablerade definitioner saknas. 91 Denna motsägelse illustreras exempelvis i citatet nedan: Begreppet hedersrelaterat våld är komplext och svårt att definiera. Under kartläggningsarbetet gjordes tillsammans med intervjupersonerna en gemensam definition av begreppet. Begreppet innefattar det hot och våld som är riktat mot flickan för att familjen ska kunna bevara sin heder. Hotet och/eller våldet mot flickan innebär att familjen kan tvätta bort skammen som flickan utsatt familjen/släkten 89 En parallell kan dras till dansk politik där beteckningen tvångsäktenskap används för att diskutera en liknande problematik där unga kvinnor med utländsk bakgrund står i centrum. I Danmark ingår talet om tvångsäktenskap och arrangerade äktenskap i ett politiskt skifte där en del av de politiska åtgärderna har handlat om att införa restriktioner i möjligheterna till anhöriginvandring (Bredal 2005). 90 Länsstyrelsen i Västerbottens län har valt att lägga frågan inom ramen för jämställdhetsfrågor och våld mot kvinnor (Länsstyrelsen Västerbottens län 2004:1). 91 Avsaknaden av nationell, övergripande begreppsbestämning försvårar för möjligheten att få en samlad nationell bild av problemet utifrån rapporterna. Det förelåg inte heller någon precisering av vilka åldersgrupper som skulle inkluderas i kartläggningen. 121

122 för. Företeelsen är kopplad till släktens traditioner och seder (Länsstyrelserna Blekinge, Kalmar & Kronobergs län 2005:5, s. 2). Uttalandet går att betrakta som en del i en diskursiv logik som dels artikulerar svårigheter att definiera begreppet, dels arbetar med en på förhand given bild av vad hedersrelaterat våld är. 92 Att föreställningar om hedersrelaterat våld redan finns på plats kan hänföras till den offentliga debatten och medierapporteringen om hedersmord. Det refereras också i flertalet rapporter till forskare som Unni Wikan som utarbetat en definition av hedersideologi som sammanhängande med icke-västerländska kulturella koder. 93 Ett annat sätt att förstå denna relativa samstämmighet kan vara att relatera till Bhabhas resonemang om hur stereotyper ständigt finns tillgängliga som kunskapsarsenaler i koloniala diskurser om den Andre (Bhabha 1994/2004). Här fungerar bland annat föreställningar om de icke-svenska som patriarkala, som grund för kunskapsanspråk om hedersrelaterat våld. Den bild av våldet som framträder i rapporterna ska illustreras mer i det följande. Hedersvåld: ett särskilt våld Ett sätt på vilket innebörden av det hedersrelaterade våldet fastläggs är att lokalisera det i ett patriarkalt samhällssystem. En av de mer tongivande begreppsbestämningarna av våldet utarbetas av Länsstyrelsen i Östergötlands län: 94 Hedersrelaterat förtryck och hedersrelaterat våld finns i klaner och familjer i ett patriarkalt samhällssystem. Individen är underordnad gruppen som äger och tar yttersta ansvar för heder och skam. Här är männens och gruppens heder direkt avhängigt av gruppens kvinnliga medlemmars faktiska eller påstådda sexuella beteende och relationer. I det faktiska förtrycket och våldet är utövaren oftast en man i nära relation till offret som oftast är en flicka eller ung kvinna. Andra kvinnor i nära relation till offret kan direkt eller indirekt utgöra ett stöd till förtrycket som öppet stöds av kollektivets gillande. Systemet gör även förövarna till offer (Länsstyrelsen Östergötlands län 2004:4). Att det rör sig om patriarkala familjer betraktas som en självklar utgångspunkt. Detta kan hänga samman med att regeringen tidigare artikulerat problematiken som utsatta flickor i patriarkala familjer (Regeringskansliet ). En ytterligare central aspekt i hur hedersvåld definieras, och 92 Denna paradox är också synlig i en rapport från Länsstyrelsen Västmanlands län 2006:7 med namnet Förtryck och våld i hederns namn. 93 Se exempelvis Länsstyrelsen Södermanlands län 2004:4, s Definitionen blir vägledande för Länsstyrelsen Västmanlands län 2006:8 samt Länsstyrelsen Södermanlands län 2005:7. En annan rapport vars definitioner används av andra länsstyrelser som utgångspunkt är Länsstyrelsen Stockholms läns rapport (2005). 122

123 separeras från ett föreställt vanligt våld mot kvinnor, är dess kollektiva karaktär: 95 Hedersrelaterat våld uppstår och utövas i en mänsklig kontext som kännetecknas av att flickors och kvinnors handlingar ses av kollektivet som en symbol för hela släktens heder och trovärdighet (Socialstyrelsen och Länsstyrelserna 2005a:11). Formuleringarna är generaliserande till sin karaktär och söker därigenom ge beskrivningarna status av allmänna sanningar. Kvinnors sexualitet står i centrum för begripliggörandet av hedersrelaterat våld så som Länsstyrelsen i Jönköping uttrycker det: Hederstänkandet är en del av en patriarkal kultur och finns i flera delar av världen. Kvinnans oskuld är central för familjens och släktens heder. Blotta misstanken om att en flicka är en dålig person kan leda till hedersbrott. Mord är det yttersta straffet som tillämpas för någon som dragit skam över familj och släkt men det vanligaste är misshandel och hot samt kontroll (Länsstyrelsen Jönköpings län 2004:2). Endast en farhåga om att flickan haft en sexuell relation kan leda till hedersbrott. Det sätt som den hedersutsatta konstitueras blir sammanlänkat med sexualitet. Vidare begripliggörs hedersrelaterat våld som planerat och uttrycks som en legitim, oundviklig handling (Länsstyrelsen Stockholms län 2005:2). Att våldet ses som legitimt innebär att förövaren eller förövarna beskyddas av släkten eller kollektivet. Dessutom ingår oron att inte få välja livspartner som en viktig del i hur hedersrelaterat våld artikuleras (Socialstyrelsen 2007:11). Det diskursiva nätverk som upprättas i undersökta länsstyrelserapporter av hedersvåld kan därmed ske genom dessa tecken där heder kan sägas fungera som en nod: Hedersvåld oskuldskrav kollektivt patriarkalt kulturellt familjebaserat planerat Dessa tecken åberopas med effekten att hedersvärderingar länkas till våld och särskiljs från annat våld. Att utkristallisera det specifika i situationen och det kollektiva draget i våldet är onekligen väsentligt i syfte att erbjuda brottsoffer adekvat stöd i akuta situationer. Med utgångspunkt i undersökt material uppstår emellertid en dikotomi mellan hedersrelaterat våld (utländskt) och föreställt vanligt våld (svenskt) mot kvinnor. Gränsen för det svenska går vid våld som begripliggörs som kollektivt, kulturellt, planerat samt legitimt inom gruppen. En innebörd är att hedersvåld ses som kultu- 95 Se även definitionen i Regeringskansliet 2005b:

124 rellt betingat, medan våld utövat av svenskar framställs som en kulturell avvikelse, utfört av enskilda män av individuella orsaker (jfr. de los Reyes 2004). Det hedersrelaterade våldet föreställs inte utlösas av psykisk sjukdom, utan av kulturella eller värderingsmässiga skäl och är framförallt överlagt. Idealtypen för det svenska våldet, sett som hedersvåldets motbild, är att det sker oplanerat, kanske i plötsligt vredesmod på grund av svartsjuka eller psykisk sjukdom och att det omgivande samhället fördömer det. Genom att patriarkala värderingar, attityder och hierarkiska familjesystem konstituerar grunden, placeras orsaken till våldet dessutom till stor del inom familjen och relateras i mindre utsträckning till ett omgivande samhälle. 96 Samtycke skapas kring värderingsdiskursens förklaringar Ett av de problem som påtalas i länsstyrelserapporterna rör samhällets okunskap om den så kallade hederskulturen. 97 För att kunna upptäcka och åtgärda förtrycket förklaras exempelvis skolan vara i behov av grundkunskap om hederskulturens mekanismer som det formuleras nedan: En förutsättning för att skolan ska kunna gå in och hjälpa flickor eller unga kvinnor som utsätts för hedersrelaterat förtryck är att någon på skolan ser och förstår vad som händer. Det är här nödvändigt att skolans personal har en grundkunskap om hederskulturens mekanismer, dess patriarkala bakgrund och dess kollektiva kompromisslösa krav på flickors kyskhet. Skolan behöver även en särskild kunskap inom vilka etniska grupper som hedersförtryck ofta förekommer. Skolans personal behöver kontinuerligt uppmärksamma flickor/unga kvinnor från hederspåverkade invandrargrupper (Länsstyrelsen Västmanlands län 2006:23). För att kunna åtgärda problemet med våld, hot och kontroll av unga kvinnor framstår således kännedom om vissa invandrares kultur som essentiell. Hederstänkandet, attityder och patriarkala värderingar betraktas som givna bakgrundsförklaringar i de undersökta rapporterna. Den legitima och självklara kunskapen framställs i enlighet med värderingsdiskursens terminologi där patriarkala, från utlandet härstammande normer betraktas som en nyck- 96 Ett undandtag är Länsstyrelsen i Uppsala län & Uppsala kommuns handbok (2008) När man krockar där intersektionalitet och samhällets strukturella diskriminering av invandrare skrivs in som teoretisk bakgrundsförståelse till problemet. Däremot visas inte hur den strukturella diskrimineringen inverkar på hedersproblematiken, eftersom det sägs saknas forskning på området (Länsstyrelsen Uppsala län 2008:41). Att det saknas forskning om hur hedersvåld sammanhänger med maktsitueringar så som ras/etnicitet och klass konstateras likaså i Nationellt centrum för kvinnofrids kunskapsöversikt över hedersrelaterat våld och förtryck (2010). 97 Det framkommer också i Motion 2004/05:So599 av Aronson, m.fl., (fp, m, kd, c). 124

125 el till att förstå problematiken. 98 När en av flera konkurrerande diskurser dominerar fältet upprättas en hegemoni, en skenbar enhetlighet (Laclau & Mouffe 1985/2001:136; Howarth 2000:110). Denna konsensus visar sig här bland annat genom att det i en majoritet av rapporterna inte diskuteras alternativa sätt att förstå våldet på. 99 Trots detta fixerande av betydelse återfinns en grad av instabilitet som i det här fallet medför att värderingsdiskursen inte framstår som en intakt enhet, utan snarare som en skenbar enhetlig diskurs som också lånar element ur andra diskurser för att uppnå status av legitim förklaringsgrund. I vissa fall existerar tal om heder och könsmakt sida vid sida som i regeringens skrivelse nedan: Vissa flickor utsätts för en extrem kontroll från sina nära anhöriga; en del lovas bort i arrangerade äktenskap redan som barn eller tvingas gifta sig, andra utsätts för hot och tvång när de försöker leva som andra ungdomar. Deras utsatthet förvärras av att det är deras närmaste som är förövare och släkten ofta tar deras parti mot dem. Kunskapen om problemet och om så kallat hedersrelaterat våld behöver därför spridas.[ ]För att flickorna ska få rätt hjälp från myndigheterna krävs större insikter och kunskaper om mäns våld mot kvinnor och flickor (Regeringskansliet 2004b Faktablad Ju ). Det föreligger, som exemplet ovan illustrerar, tendenser till att feministiska förklaringar inkorporeras och länkas samman med benämnandet hedersrelaterat våld. Som visats i kapitel fyra föreligger vissa beröringspunkter mellan könsmaktsdiskursens och värderingsdiskursens tal om patriarkala värderingar. Det kan även läsas som att hedersrelaterat våld som beteckning uppnår hegemonisk status genom att fragment av könsmaktsdiskursens tecken inkluderas. Genom att länka samman tecken från olika diskurser som tidigare inte kombinerats skapas nya betydelser och uppnås åtminstone ett tillfälligt definitionsmonopol på en viss fråga (Howarth 2000:109). Exem- 98 I två rapporter återfinns emellertid mer konsekventa könsmaktsförklaringar som avviker ifrån de övriga rapporternas beskrivning av hur kunskap om fenomenet bör uppnås. Gotlands och Västerbottens länsstyrelser väljer till skillnad från de övriga att mer explicit skriva in problematiken inom ramen för Kvinnofrid och talar om att det handlar om mäns våld mot kvinnor (Länsstyrelsen Gotlands län 2004:1; Länsstyrelsen Västerbottens län 2004:1, s. 4). Förklaringarna länkas i dessa fall till en allmän könsordning som förekommer i alla samhällen och som handlar om att våld måste begripliggöras inom de samhälleliga strukturer som värderar kvinnor lägre än män (Länsstyrelsen Västerbottens län 2004:1, s. 4). Ett människorättsperspektiv skrivs också fram i flertalet rapporter, som exempelvis i Länsstyrelsen Västmanlands län (2006) samt Regionförbundet Örebro län (2006:2). 99 Exempelvis Länsstyrelsen Västmanlands län (2006) Förtryck och våld i hederns namn; Länsstyrelsen Södermanlands län (2005) Förtryck och våld i hederns namn samt Länsstyrelsen Östergötlands län Jag! Om flickors livsutrymme. Dessa handböcker benämner det specifika med hedersrelaterat våld och utelämnar förklaringar som hänger samman med strukturell diskriminering eller könsmaktsdiskursens förklaringar som förekom i integrationspolitiken respektive politik mot våld i nära relationer. 125

126 pelvis skrivs hedersvåld in i en allmän beskrivning av mäns våld mot kvinnor: Många flickor och kvinnor lever idag i utsatthet i sin hemmiljö och många är i behov av skyddat boende. Det är en del av det manliga våld mot kvinnor som finns i hela samhället. Kunskaperna om detta våld och dess olika uttryck måste öka för att alla utsatta flickor och kvinnor skall få ett tillräckligt skydd och ett bra bemötande. Särskilda satsningar behöver göras för att skydda flickor och kvinnor med utländsk bakgrund som är utsatta för hot och våld av nära anhörig (Länsstyrelsen Jämtlands län 2004:2). Talet formeras som i exemplet genom att hedersvåld förstås som en del i det patriarkala våld som genomsyrar alla samhällen, samtidigt som det beskrivs som unikt och avvikande i relation till mäns våld mot kvinnor i allmänhet. Andra förklaringar som existerar parallellt med värderingsförklaringar ringar in migrationsprocessen samt bristande integration som en del i problematiken: Kartläggningen har tydligt visat att dessa problem är starkt förknippade med en havererad integrationsprocess. Flickornas familjer beskrivs stå utanför det svenska samhället. Utbildningsnivå skiftar och istället tycks den gemensamma nämnaren vara att detta är familjer som saknar sammanhang i det svenska samhället (Länsstyrelsen Uppsala län 2004:6, s. 7). För de familjer som kommit som flyktingar till Sverige under 90-talet har migrationsprocessen inneburit stora påfrestningar för både familjen och individen. Som tidigare påpekats har integrationsprocessen försvårats av att stora grupper lämnats utanför arbetsmarknaden och flertalet har bosatt sig i segregerade bostadsområden (Länsstyrelsen Skåne län 2002:11). Istället för att tala om värderingar ramas våld in med begrepp som integrationsprocessen, segregerade bostadsområden samt arbetslöshet. Dessa begrepp bygger snarare på en diskurs som betonar strukturell diskriminering. Emellertid skiljer sig de sig från den strukturella ansatsen något, vilket citatet nedan är ett exempel på: När en familj flyttar från det gamla landet påbörjar en oåterkallelig migrationsprocess. Hur familjen anpassar sig till det nya landet skiftar från familj till familj. De familjer som väljer att behålla gamla traditionella, patriarkala mönster får det besvärligare att fungera på det sätt som de gjort tidigare. Dessa familjer har också svårare att integreras i det nya samhället (Länsstyrelsen Stockholms län 2006:25, s. 25). I det här sammanhanget lokaliseras orsaken till misslyckad integration i den invandrade familjens bristande förmåga att anpassa sig till det svenska. Det beskrivs hur familjerna väljer att behålla gamla patriarkala mönster, vilket innebär att fröet till problemet, dess grundläggande källa förläggs till utlan- 126

127 det, men även hos enskilda familjers ageranden. Exempelvis listar Länsstyrelsen i Östergötland fyra punkter som sägs medverka till att hedersproblematiken förstärks. Dessa fyra punkter är boendesegregation, arbetslöshet, press från släktingar i hemlandet som inte begriper sig på svensk jämställdhet samt generationskonflikter inom den invandrade familjen (Länsstyrelsen Östergötlands län 2004:7). Genom dessa representationer utesluts det svenska samhällets bristande förmåga att inkludera invandrade familjer. En alternativ formulering kunde vara att uppmärksamheten riktas mot varför dessa värderingar och beteenden uppstår i Sverige. Trots att frågan benämns som sammanhängande med bristande integration eller utanförskap lyfts politiska åtgärder som attitydpåverkande insatser riktade till familjerna fram och i synnerhet till män som inte anses ha lämnat sina gamla värderingar bakom sig. Övergripande integrationspolitik och institutionella frågor anses ligga utanför uppdraget och görs således inte till språngbräda för några politiska åtgärder (Uppsala kommun 2002:6). För att sammanfatta kan det konstateras att värderingsdiskursens vokabulär framträder som icke ifrågasatt i de undersökta rapporterna. Istället kombineras värderingsdiskursen i en reartikulation av betydelser där hedersvåld förstås genom att vissa tecken som förtryck och patriarkat från könsmaktsdiskursen inkorporeras. Förklaringar som hänger samman med etnisk diskriminering, klass eller andra maktsitueringar bortom kön utesluts och problemet lokaliseras till vissa män, i motsats till könsmaktsanalysens fokus på män generellt. (In)stabila gränser mellan hedersvåld och svenskt våld Genom att hedersrelaterat våld särskiljs från det svenska upprättas en antagonism som utdefinierar vissa från det svenska. Att entydigt och helt avgränsa ett begrepp från ett annat i en hegemonisk intervention är emellertid dömt att misslyckas då det är omöjligt att rita upp skarpa gränser. Denna svårighet visar sig även i den offentliga politikens försök att kategorisera ett icke-svenskt våld. Trots definitioner och försök till avgränsningar framstår det inte som alldeles enkelt att avgöra huruvida det rör sig om hedersvåld, vanlig barnmisshandel eller vanlig kvinnomisshandel (Länsstyrelsen Uppsala län 2004:6, s. 8). I Stockholms läns rapport påpekas exempelvis att en försvårande omständighet i att kartlägga och fånga omfattningen av det hedersrelaterade våldet är att inte alla flickor/unga kvinnor använder ordet heder när de berättar om sina erfarenheter (Länsstyrelsen Stockholms län 2006:25, s. 30). Ett ytterligare exempel på hur komplicerat det är att upprätthålla gränsen och förlägga det hedersrelaterade våldet utanför svenskheten utgör de etniskt svenska familjer som har svårt att kännas vid ett homosexuellt barn. Det 127

128 ligger också i linje med ett familjebaserat hederstänkande där det anses viktigt att upprätthålla en fasad gentemot andra och att inte förlora i anseende (Österberg 2005:181). Länsstyrelsen i Skåne genomförde också en kartläggning av hedersrelaterat våld mot icke-heterosexuella ungdomar och i studien ingick även personer med kristen, västerländsk bakgrund, från religiös miljö (Länsstyrelsen Skåne län 2004; se även Länsstyrelsen Västra Götalands län 2005). Att fixera betydelsen av hedersvåld som icke-svenskt är således förenat med problem. Sorterandets politik Talet om hedersrelaterat våld i rapporterna kretsar kring en strävan att definiera och lägga fast betydelsen av begreppet. Utöver dessa försök att fixera mening uttrycks även en önskan att veta bland vilka grupper hederstänkande förekommer. Ytterst rör det ett dilemma som kan sammanfattas i ett antal frågor: Vems attityder ska ändras? Ska åtgärder riktas till alla svenska medborgare? Alla som invandrat, eller endast vissa grupper och i så fall vilka? Trots att det hade varit möjligt att inkludera och definiera även etniskt svenska mäns våld mot kvinnor inom ramen för uppdraget görs det enbart i ett enstaka fall. 100 Det återfinns åtminstone två sätt på vilka grupper med hederstänkande urskiljs i länsstyrelserapporterna: för det första genom att referera till dem som just grupper med hederstänkande eller genom att fastlägga att kartläggningen handlar om flickor i patriarkala familjer. 101 En möjlig läsning är att det genom medieskildringar redan framstår som allmänt känt och självklart vilka grupper uppdraget behandlar och att det således inte behöver skrivas fram. På detta sätt kan antalet hedersförtryckta flickor/unga kvinnor som fått hjälp av olika verksamheter i länet kartläggas (Länsstyrelsen Västra Götaland 2004:4, s. 6). I dessa fall förutsätts att uppdragen handlar om flickor som invandrat till Sverige eller vars föräldrar invandrat, utan att det explicit artikuleras. 100 Den enda som kartlägger våld mot kvinnor generellt (dock inte våld i samkönade relationer) är Länsstyrelsen Gotlands län som motiverar det dels med storleken på länet, dels med att man vill undvika att stigmatisera minoritetskulturer (Länsstyrelsen Gotlands län 2004:4). 101 I exempelvis Länsstyrelsen Stockholms län (2002:13) utgår man ifrån patriarkala familjer och enkäten till berörd personal benämns Utsatta unga kvinnor i patriarkala familjer utan att det definieras vad patriarkala familjer är. Det förutsätts således att personalen ska veta vad problematiken handlar om. På samma sätt kartläggs problematiken av Länsstyrelsen Västra Götalands län genom att tillfråga personal hur många flickor som sökt hjälp på grund av hedersproblem (Länsstyrelsen Västra Götalands län 2004:4, s. 9). 128

129 En stor majoritet av kartläggningar och handböcker söker istället att mer exakt ringa in och avgränsa i vilka grupper hederstänkande kan förväntas vara mer vanligt. Denna andra urskiljande strategi har jag benämnt sorterandets politik. Som sociologen Zygmunt Bauman visar, kännetecknas modern politik av en vilja att kategorisera, sortera och utradera ambivalens. Allt som inte kan precist definieras måste undertryckas i en politik som syftar till ordning (Bauman 1991/95:7). De mord som skett och som kom att benämnas hedersmord är exempel på företeelser som inte kan precist definieras. Samtidigt är det nödvändigt att i offentlig politik benämna och kategorisera. Det politiska talet skiftar också som vi har sett i kapitel tre till att fokusera kulturell och värderingsmässig skillnad som förklaring i en politik som här benämnts skillnadens politik. Länsstyrelsernas kartläggande rapporter och handböcker i hedersrelaterat våld kan läsas som exempel på just denna tendens att systematisera. Sorterandet innebär i detta fall ett försök att särskilja vilka grupper det rör sig om. Det talas exempelvis om patriarkala familjer från utomeuropeiska eller utomnordiska länder: Kartläggningens fokus har kommit att riktas på patriarkala familjer med utomeuropeisk bakgrund då flickor med traditionellt svensk bakgrund inte riskerar att hotas till sina liv utifrån liknande hedersproblematik (Länsstyrelsen Västra Götaland 2002:40, s. 43). Kartläggningen rör flickor och unga kvinnor upp till 25 år som växer upp i familjer med utländsk bakgrund. De flesta av flickornas ursprungsfamiljer kommer från ett icke-europeiskt land (Länsstyrelserna Kronoberg, Kalmar & Blekinge län 2004:6, s. 2). I exemplen ovan markeras gränsen vid Europa. Huruvida detta innebär att man i kartläggningen även inkluderat länder som USA eller Kanada står inte att läsa i rapporten. Ett diskursivt sorterande äger rum där man istället för att tala om invandrare söker att ringa in vilka specifika invandrargrupper som uppdraget kan tänkas beröra. I en kartläggande rapport står det att läsa: Det våld som benämns vara hedersrelaterat är inte [en] allmänt förekommande företeelse bland alla invandrargrupper. Det förekommer i olika hög grad bland vissa invandrargrupper (Länsstyrelsen Västerbottens län 2004:1, s. 5). Hedersrelaterat våld beskrivs alltså inte som allmänt förekommande bland alla invandrade grupper, men mer eller mindre utbrett inom vissa grupper. Detta är ett exempel på sorterandets politik där man söker avgränsa de grupper som bär på hedersvärderingar. Det sker ett sovrande bland personer som invandrat till Sverige. Det är således inte entydigt att svensk kultur utskiljs från invandrarnas kultur, snarare sker en gallring där somliga pekas 129

130 ut som patriarkala och hedersfokuserade. En intressant fråga blir därför, med hjälp av vilka kriterier sorterandet sker. Geografisk sortering I svenska mediedebatter har muslimer, kurder och araber pekats ut som särskilt benägna för hedersmord och belagts med kollektiv skuld i olika sammanhang (Catomeris 2004:185). Det är i synnerhet Islam som har skapats som ett hot mot det svenska och mot kristna värderingar på ett sådant sätt att muslimska minoriteter konstruerats som det orientaliska hotet (Catomeris, 2004:182). Tendensen att omskriva muslimer som hotfulla framträdde än mer uttalat i hela västvärlden efter attentaten mot World-trade center i New York den 11 september Efterdyningarna till terrorattentaten innebar att muslimer och araber pekades ut som potentiella terrorister och en hotbild målades upp av den amerikanska och engelska Bush-Blair administrationen som tillsammans bekämpade ett krig mot terrorismen (Bhattacharyya 2008; Carlsson 2009). Detta mönster visar sig likaså i flertalet väst-europeiska länder där offentlig politik och debatt tenderat att peka ut just muslimska män som särskilt patriarkala. Inte minst har politiska satsningar mot hedersmord fått sin mening inom en diskurs som centrerar kring en föreställd krock mellan Islam och Väst (Wilson 2007; Korteweg & Yurdakul 2009). I de politiska satsningar som granskats här framträder dock en tendens att inte markera mot någon särskild religiös grupp. Den svenska offentliga politiken handlar snarare om att ta avstånd från sammankopplandet mellan religiös tillhörighet och hedersvåld: Hedersmord förekommer bland människor med olika trosuppfattningar, det finns bland kristna, muslimer, hinduer och buddhister samt icke troende människor enligt Unni Wikan, norsk professor i socialantropologi. Det handlar mer om tradition än om religion. Hedersmord sanktioneras inte i Koranen (Länsstyrelsen Södermanlands län 2004:4, s. 3). Tvång, hot, våld och mord i heders namn är inte påtvingat av någon religion utan har sin grund i vissa gruppers gemensamma värdesystem (Länsstyrelsen Västerbottens län 2004:1, s. 5). 130 Hedersproblematiken har ingen egentlig koppling till någon särskild religion, flickor från såväl kristna som muslimska familjer försöker undkomma t.ex. tvångsgifte i unga år, kontroll, hot och misshandel som är hedersrelaterad (Länsstyrelsen Jämtlands län 2004:4). Ett genomgående tema i det undersökta materialet illustreras i citaten: att hedersvåld inte fästs vid någon specifik religiös grupp. I synnerhet avvisas kopplingen mellan hedersvåld och Islam, vilket illustrerar hur man försö-

131 ker undvika att peka ut muslimer som grupp. Ett exempel på detta är hur det i citatet ovan explicit uttrycks att Koranen inte sanktionerar hedersmord. Emellertid får upprepanden i stil med detta en tvetydig effekt. Å ena sidan avvisas rasistiska påståenden om muslimer som benägna till hedersbrott. Å andra sidan kan man fråga sig varför just Koranen omnämns och inte exempelvis Bibeln eller någon annan religiös skrift. Uttalandet fäster således uppmärksamhet vid just muslimer som grupp, på samma gång som man söker att komma bort ifrån sammankopplingen. Sammanfattningsvis kan dock konstateras att i länsstyrelsernas rapporter avvisas religion som förklaring till hedersvåld. Istället för att urskilja de hederstänkande utifrån religiös hemvist görs sorterandet i detta sammanhang med hjälp av värdesystem och traditioner som ges betydelse genom att förbindas till särskilda geografiska regioner: I östra delen av Medelhavet och områdena som sträcker sig österut till centrala Asien och Indien innefattar begreppet heder förutom egenskaper som ärlighet och trovärdighet även ett genusperspektiv (Länsstyrelsen Västernorrlands län 2004:3, s. 5). Hedersbegreppet förekommer främst i länder med en traditionell patriarkalisk familjestruktur (Wikan, 2004). Den främsta spridningen finns i hela Mellanöstern, Afghanistan, Pakistan, Indien och Bangladesh, men det förekommer även i Asien, Afrika samt Sydamerika (Länsstyrelsen Södermanlands län 2004:4, s.3). Här ringas de geografiska områden in där hedersbegreppet ses som genomsyrande kulturen och inte helt oväntat omnämns Medelhavet och Mellanöstern, men det sägs också att det i Asien, Afrika och Sydamerika finns traditionella patriarkaliska familjestrukturer. De områden som främst lyfts fram är således Mellanöstern och vissa Asiatiska länder. I förlängningen räknas nästan alla delar av världen in utom (Väst)Europa och norra Amerika. I en rapport från Länsstyrelsen i Uppsala står det att starkt patriarkala familjer med mycket tydliga hierarkier ofta har sitt ursprung i Mellanöstern (Länsstyrelsen Uppsala län 2004:6, s.7). Mellanöstern nämns således som det område där det med störst säkerhet kan sägas förekomma hederstänkande. Det är ett exempel på en diskursiv tendens att söka komma bort ifrån ambivalens genom att avgränsa vilken grupp det handlar om. I andra fall är den geografiska sorteringen mer detaljerad: Hedersproblematiken kan finnas representerad bland familjer och släkter i invandrargrupper från Mellanöstern (kurder, irakier, libaneser, assyrier, syranier, med flera), norra och östra Afrika (till exempel marockaner, tunisier, egyptier, eritreaner och somalier), men också bland pakistanier, sikher och européer (till exempel kosovoalbaner och romer från olika länder). Hedersmord förekommer i Irak, Iran, Syrien, Jordanien, Turkiet, de palestinska områdena, Libanon, Indien, Pakistan och Marocko. Detta innebär dock inte att hedersvärderingar som leder till förtryck och våld finns bland alla familjer inom dessa länder, eller 131

132 att alla fäder med denna kulturella/etniska bakgrund brukar våld mot sina döttrar i hederns namn (Länstyrelsen Västmanlands län 2006: 10; Länsstyrelsen Södermanlands län 2005:4, s ). Det är inte enbart en geografisk, utan också en mer specifik nationell avgränsning som konstrueras i texten ovan för att markera hederstänkandets ursprung. Denna geografiska inringning av vilka grupper som anses ingå i hederskulturen faller väl in i Edward Saids beskrivning av Orientalism. Said illustrerar hur Orienten har bidragit till att definiera det europeiska, genom att stå för motbilden, motidén samt den motsatta personligheten. Orienten, enligt västerlänningen, befolkas av exotiska, obegripliga eller kanske till och med hotfulla gestalter (Said 1978/1997:63-65). I det undersökta materialet målas på liknande sätt en hel region upp och konstrueras som annorlunda, som svenskhetens motbild. Denna region görs å ena sidan kulturellt heterogen, å andra sidan skapas en gemensam nämnare i en patriarkal familjestruktur. I värderingsdiskursen sker en rumslig exkludering där människor från vissa regioner på förhand artikuleras som icke-tillhörande nationen. Som Skeggs hävdar sker den pågående konstruktionen av det nationella centret genom en rumslig exkludering, inte genom att fastlägga essensen i det nationella (Skeggs 2004:19). Här stabiliseras alltså svenskheten genom att markera dess utkanter i ett geografisk urskiljande som sammanhänger med kultur och värderingar. Det svenska definieras genom vad det inte är. I länsstyrelserapporterna skapas således inte ett Vi (svenskar) och ett Dom (invandrare). Istället sker en kategorisering och ett sållande mellan legitima och icke-legitima, godkända och icke-godkända genom ett mer finmaskigt såll där rumsligt ursprung sätter gränser för en villkorad svenskhet. Politiken får till sin effekt ett sållande bland invandrare där den riktiga invandraren särskiljs genom sina icke-svenska värderingar. Förklaringarna till mordet på Fadime i den offentliga debatten gick bland annat ut på att skilja mellan föreställt riktiga och oriktiga svenskar, skriver Mikael Azar (2005). Man kan säga att essensen i politiken mot hedersrelaterat våld utgörs av en vilja att bestämma vem som tillhör respektive vem som inte tillhör oss. Kategorin invandrare tycks således inte ensamt kunna särskilja oss från dem. Invandrare utgör en tvetydig term. Ofta påtalas kategorins otydlighet genom att skilja på vita och icke-vita invandrade grupper utan att för den skull omnämna det faktum att det är just hud- och hårfärg som påtalas. Exempelvis benämns sällan folk som invandrat från andra nordiska länder som invandrare. Människor vars föräldrar har invandrat från Kurdistan eller Etiopien däremot kan anses vara invandrare oavsett om de själva invandrat eller inte. Ordet invandrare, påpekar Boréus, indikerar dessutom att processen aldrig är över invandrare är en som ständigt håller på att invandra. Tidigare har invandrare skiljts från svenskar på så vis att två 132

133 separata grupper identifierats (Boréus 2005: ). I länsstyrelserapporterna används emellertid beteckningen invandrare sällan. Istället ses detta begrepp som diskutabelt vilket illustreras i en av rapporterna: Då hedersvåldet i Sverige har kommit upp till ytan i vissa invandrargrupper är det lätt att stigmatisera den stora grupp av människor som lättvindigt kallas invandrare (Länsstyrelsen Dalarna 2004:3, s.4). Man kan tala om en diskursiv svängning där begreppet invandrare omförhandlas och ersätts med andra beteckningar. Kritiken gentemot uttrycket invandrare framfördes också i offentlig politik och ledde till förslag om att begreppet invandrare skulle utmönstras ur offentlig statistisk och myndigheters vokabulär (Ds 2000:43 samt Ds 1999:4). Invandrare har i vissa sammanhang exempelvis kommit att ersättas med begrepp som nya svenskar eller nyanlända. 102 Det kan vara ett steg bort ifrån homogenisering och stigmatisering. Samtidigt indikerar den här studien att en ny grupp avvikare har konstituerats de patriarkala och hederstänkande. Denna grupp sorteras ut på basis av geografiskt ursprung, homogeniseras och pekas ut som bärare av icke-svenska värderingar som de medfört från sitt hemland. Icke-svensken artikuleras som den patriarkala eller den hederstänkande. Dessa patriarkala grupper blir de Andra, som inte passerar som svenska oavsett svenskt medborgarskap och inte nödvändigtvis hänger samman med huruvida personen är född utomlands eller inte. Tidslig sortering Grupper med hederstänkande särskiljs i materialet inte enbart genom en geografisk sortering, utan också genom en tidslig uppdelning som bygger på ett utvecklingstänkande där Väst och särskilt Sverige föreställs vara modernt, utvecklat och längst fram i progressionen, medan de andra betraktas som omoderna. Denna föreställning sammanhänger med en modernitetsdiskurs som bygger på en linjär tidsuppfattning där olika nationer och länder kan placeras in i olika stadier av utveckling (Massey 1994). Ett exempel på detta är hämtat ur Länsstyrelsen Södermanland (2005:13) där en ung kvinnas berättelse återges genom formuleringen Hon levde en medeltida värld som jag bara läst om i historieböckerna. Mitt i Eskilstuna. Ett annat exempel på denna tendens att förlägga förtrycket i en annan tidszon är talet om att vissa familjer väljer att behålla gamla traditionella, patriarkala mönster (Länsstyrelsen Stockholms län 2006:25, s.25). 102 I en artikel i Svenska Dagbladet 3 september 2009 beskriver regeringen sin nya integrationspolitik och talar då om nyanlända. 133

134 Genom att omtala hedersrelaterat våld som omodernt, medeltida och en kvarleva av gamla traditioner placeras frågan utanför det svenska rent tidsmässigt, men också rumsligt. Ett geografiskt avstånd förstås som tidsmässigt, som antropologen Johannes Fabian illustrerat (Fabian 1983). I en av de undersökta rapporterna kan vi läsa att: Att flickor och unga kvinnor lever under hot om våld och övergrepp om de ifrågasätter gamla traditioner och familjens värderingar förekommer inte bara i storstadslänen. Länsstyrelsen i Värmlands län har på regeringens uppdrag kartlagt omfattningen av detta i vårt län. [ ] Svensk lag gäller för alla som vistas i Sverige. När gamla traditioner och hänvisning till begrepp som har att göra med familjens heder leder till att flickor och unga kvinnor utsätts för hot och förtryck innebär detta ett brott mot gällande lagar och regler (Länsstyrelsen Värmlands län 2004:4, s.1). Genom att gamla traditioner placeras utanför och positioneras gentemot det svenska kopplas tid samman med rum. De hederstänkande männen framstår som tidsresenärer som landar i ett modernt Sverige där vi aldrig sett till något liknande förut. Hederstänkande blir en anakronism i ett modernt samhälle genom denna förenklade kulturalisering av problemet. Sociologen Nükhet Sirman anmärker på denna tankefigur där det moderna och omoderna kontrasteras och hedersvåld ses som en omodern företeelse. Hon menar istället att heder opererar som ett i allra högsta grad modernt begrepp. De sociala villkor som producerar hedersrelaterade brott kan inte reduceras till ett kulturellt bagage eller en tradition hemmahörande i en tidigare tidsepok (Sirman 2004:54). Hedersbrott uppstår enligt henne i en skärningspunkt mellan en mängd sociala och politiska komplexa dynamiker (se även Shalhoub-Kevorkian 2005). Materiella aspekter, klass och ekonomi kan inte heller förbises när hedersbrott analyseras (Khan 2006). Det påpekar även sociologen Dicle Kogacioglo som argumenterar för att våldet måste förstås som en effekt av vissa institutionella praktiker snarare än att enbart se det som en traditionell kvarleva (Kogacioglo 2004). Frågan som bör ställas är således i vilket sammanhang våldet sker Att hänvisa till gamla från utlandet härrörande sedvänjor och traditioner är också förekommande i de dokument som analyseras här. Därigenom förstås hedersvåld som utanför ett sammanhang av svenska välfärdsinstitutioner, politik, diskriminering, arbetslöshet och rasism. Ytterst handlar tidssorteringen som jag läser det om att det svenska samhället svär sig fritt från ansvar. 103 Om heder betraktas som en kulturell praktik eller rester av 103 En ytterligare invändning mot att reducera heder till en icke-västerländsk kulturell sedvänja är att i flertalet länder där hedersmotivet tills nyligen betraktats som förmildrande omständighet är delar av lagstiftningen daterade tillbaka till kolonialtiden. Det vill säga heder som förmildrande omständighet härrör även ifrån västerländsk lagstiftning (Hadidi 2001:357). 134

135 en gammal tradition framstår dessutom modernisering och upplysning som gångbara politiska lösningar. Upplysning som politiskt projekt tar emellertid inte ansvar för existerande ojämlikheter, utan vilar indirekt på en föreställning om det svenska som överordnat. Delar av denna maktsituering diskuteras nedan. (O)rättvist utpekande Etniskt svenska flickor riskerar inte i lika stor utsträckning att utsättas för den här typen av hot och kontroll av sina familjer. Den specifika form av maktteknologi som uppstår i dessa sammanhang kan inte i alla avseenden likställas med mäns våld mot kvinnor. Av den anledning kan det kanske anses rimligt att urskilja inom vilka grupper våldet är mer förekommande. Samtidigt bör man komma ihåg att just de grupper och i synnerhet de män som genom den offentliga politiken pekas ut som potentiella förövare också i övrigt utsätts för generaliserande, rasistiska bemötanden. Boréus har i sin forskning åskådliggjort hur den offentliga debatten generaliserar utifrån ett fåtal invandrade personer till att det föreställs gälla alla invandrare (Boréus 2005:145). I debatten om hedersmorden framkommer röster som påpekar dilemmat med att peka ut vissa etniska minoriteter. I ett kritiskt inlägg från det Kurdiska riksförbundet kan vi läsa att: I värsta fall skapas en generaliserande etikett; kurdmålet har t. ex. förekommit flitigt i media efter mordet på Pela. För den kurdiska gruppen blev resultatet katastrofalt. De kurdiska männen har utmålats som potentiella utövare av kvinnomisshandel och mord, vilket skapat ett fördömande av hela kulturen. En medial debatt på sådana felaktiga premisser kan så småningom också utpeka alla invandrarmän som förtryckare och våldsutövare. Försök att balansera den felaktiga bilden har inte fått gehör i media. [ ] Konsekvenserna av denna nyhetsrapportering har varit mycket negativ, både för oss som grupp och för den integrationspolitiska processen i Sverige (Kurdiska riksförbundet 2002:40-41). Ett betydelsefullt argument mot sorterandets politik är att etiketten kurdmål skulle kunna utvecklas till ett utpekande av alla invandrarmän. Genom att anklaga en viss minoritetsgrupp smittar det och drabbar ett större kollektiv. Samtidigt kan denna motstrategi som uttrycks av Kurdiska riksförbundet att försöka påvisa hur samtliga drabbas falla inom ramen för ett slags logik där det inte räcker att just kurder utsätts. Det förefaller inte vara tillräckligt att kurdiska män drabbas. Det verkar som att det måste vara något större som riskerar att haverera, som hela integrationspolitiken, för att det ska påtalas som diskriminering. Effekten kan bli att det inte betraktas som lika stigmatiserande att anklaga någon som tillhör dessa grupper eftersom de redan definierats som tillhörande en hederskultur. Om anklagelsen däremot riktas mot någon invandrad person som inte anses tillhöra denna 135

136 hederskultur skulle det således framstå som ett mer flagrant exempel på diskriminering. Man kan förstå sorterandets politik, det vill säga tendensen att skilja ut specifika invandrargrupper, som en vilja att undvika att orättvist generalisera. Istället för att orättvist dra alla personer som invandrat till Sverige över en kam, söker man att mer rättvisande ringa in de som uppvisar hederstänkande. Risken med sorterandets politik är emellertid att skyldiga skiljs från oskyldiga på förhand, där t.ex. grupper från Mellanöstern pekas ut som skyldiga tills motsatsen bevisats. Inte skapa Vi och Dom Sorterandets politik ger således upphov till ett slags politiskt dilemma där kategoriserandet och sorterandet krockar med en farhåga att skapa uppdelningar som orättvist pekar ut människor och att dessa därmed stigmatiseras. Det ses som viktigt att inte skapa uppdelningar mellan svenskar och invandrare: Det bör påpekas att det bara är en mindre del av alla familjer med utländsk bakgrund som utsätter sina flickor för hot och våld (Länsstyrelsen Stockholms län 2002:13, s. 5). Det är viktigt att hålla i minnet att inte alla från t.ex. Mellanöstern lever under hedersförtryck (Länsstyrelsen Östergötlands län Årtal okänt: 5). Dessa uttalanden kan sammanlänkas med en vilja att undvika generaliserande påståenden som kan tänkas göda rasistiska organisationers argumentation. Att inte alla från de utpekade regionerna utövar hedersvåld upprepas således. Mer uttalade avståndstaganden gentemot polariserade uppdelningar i Vi och Dom framkommer i citaten nedan: Under arbetet med kartläggningen har flera personer uppmärksammat att detta kan leda till, och kanske till och med förstärka, ett vi/dom tänkande. Många familjer och grupper med annan bakgrund än traditionellt svensk kan därmed känna sig orättvist utpekade (Länsstyrelsen Västra Götalands län 2002:40, s.43). 136 Slutligen vill jag påpeka att i regeringens stora satsning för att motverka hedersrelaterat våld har dessa flickor/kvinnor av olika aktörer kallats för utsatta flickor i patriarkala familjer [ ] Dessa benämningar fyller en funktion på ett teoretiskt plan i och med att de pekar på en speciell problematik och skapar en möjlighet till kategorisering som underlättar ett samtal samtidigt har de emellanåt fungerat som en befästning av ett vi och dom-tänkande som skapar avstånd (Länsstyrelsen Stockholms län 2006:25, s. 65). I citaten betonas alltså vikten av att motverka Vi och Dom tänkande. Paradoxalt nog leder det inte till att man väljer att kartlägga alla svenska flickor

137 och kvinnor som sökt hjälp, undantaget Länsstyrelsen på Gotland. 104 En läsning av detta är att här framträder ett ambivalent förhållningssätt. Den politiska diskursen formeras genom manifesta uttalanden om att inte stigmatisera eller inte peka ut eller skapa Vi och Dom, samtidigt som det övergripande politiska projektet kan sägas syfta till att sortera och peka ut en hederstänkande grupp och lösgöra deras agerande från ett föreställt svenskt förhållningssätt. Hedersvåldets omfattning När de hedersfokuserade grupperna identifierats kvarstår dock frågan om hur vanligt våldet uppfattas vara bland dessa grupper. Som vi redan sett fastlägger Integrationsverket i sin rapport Låt oss tala om flickor år 2000 som bygger på mångfaldsdiskursens retorik att problematiken med utsatta flickor inte är särskilt omfattande och främst sammanhänger med generella svårigheter som drabbar alla flickor i Sverige. I länsstyrelsernas kartläggningar och i regeringens skrivelser år 2005 framstår heder som specifikt för vissa invandrade grupper och som utbrett: Omfattningen av våld och förtryck i hederns namn är fortfarande okänd eftersom sådant våld sällan rapporteras eller registreras som hedersrelaterat. Många sådana dödsfall rubriceras också som olyckor och självmord vilket gör mörkertalen stora. Även i Sverige är omfattningen omdiskuterad. Inom rikskriminalen beräknar ansvarig polis (Århé-Älgamo) att 2-3 flickor mördas i hederns namn varje år medan många fler drabbas av annat våld, hot och förtryck. Länsstyrelserna i landet beräknade 2004 att 1500 till 2000 flickor och unga kvinnor är utsatta för s.k. hedersrelaterat våld och att % av de drabbade behöver skyddat boende. Andra bedömare, bl.a. Fryshuset i Stockholm uppskattar utifrån bedömningar i enskilda bostadsområden att merparten av alla unga flickor i hederskulturer är drabbade. Siffrorna är alltså mycket osäkra (Regeringskansliet 2005:34). Förekomsten av hedersvåld betraktas i regeringens skrivelse å ena sidan som okänd. Å andra sidan fästs våldet vid vissa bostadsområden där merparten av alla unga flickor i hederskulturer beskrivs som drabbade. Här framträder det som Irene Molina kallar en rasifiering av bostadsområden (Molina 1997). Det sker således ett diskursivt skifte från mångfaldsdiskursens konstruktion av problemet som sällan förekommande till att hedersrelaterat våld betraktas som allmänt och vanligt förekommande. På grund av skif- 104 Länsstyrelsen Gotlands län motiverar valet att kartlägga alla flickor med följande ord: Ett viktigt förhållningssätt från länsstyrelsens sida har varit att inte bidra till stigmatisering av olika minoritetskulturer, som kan förstärka fördomar och leda till ökad rasism och diskriminering (Länsstyrelsen Gotlands län 2004:4). Det är endast Länsstyrelsen i Gotlands län som så konsekvent avfärdat den kulturella analysen. 137

138 tande definitioner samt skilda metoder lyckas emellertid inte länsstyrelsernas kartläggningar presentera en bild av hur stor omfattningen av våldet är på en nationell nivå. År 2007 initierar Stockholms stad en undersökning av förekomsten av hedersrelaterat våld med anledning av bristerna i länsstyrelsernas rapporter. I uppdraget, som ges till polisen Kickis Åhré Älgamo samt professorn i Socialt arbete Astrid Schlytter, ingår att identifiera sådana hedersrelaterade inskränkningar som begränsar barns, ungdomars och kvinnors personliga rörelsefrihet (Stockholms stad 2009a; 2009b). Våren 2009 presenteras resultatet av undersökningen där det framkommer att mer än var tionde 15-årig flicka (av alla flickor) i Stockholm lever i en hederskontext som allvarligt begränsar hennes möjligheter att leva ett självständigt liv i Sverige (Kristersson m.fl. 2009). Här framstår alltså hedersrelaterat våld inte enbart som allvarligt för dem som drabbas, utan också som mycket omfattande. De drabbade, framför allt unga kvinnor och flickor, har genom satsningarna mot hedersrelaterat våld fått större möjligheter till adekvat hjälp i akuta situationer (Hanberger, Wikström & Ghazinour 2007). Samtidigt är det också av intresse att studera hur flickor positioneras inom ramen för alla kartläggningar och handböcker som producerats under de senaste åren. Flickan: förtryckt eller fri Om det i integrations- och jämställdhetspolitiken återfinns konkurrerande förståelser och en ambivalens gör sig gällande kring hur situationen för unga kvinnor kan förstås och kategoriseras, finns en tendens i politiken mot hedersrelaterat våld att göra denna kamp oväsentlig genom att lägga fast att flickan är förtryckt i sin familj. Hot, kontroll och våld mot denna grupp framträder som hedersrelaterat, och inte som i jämställdhetspolitiken ett uttryck för mäns makt över kvinnor generellt eller som en kombination av rasism och sexism. Bilden nedan utgör ett exempel på hur den hedersutsatta flickan representeras: 138

139 Bild 2: Bilden Heder är hämtad från Länsstyrelsen i Östergötlands läns hemsida. Illustratör Emma Adbåge. I denna illustration görs heder till det stora problemet som den unga kvinnan utsätts för. Heder ses som sammanhängande med attityder och värderingar som flickan bär med sig som ett ok i mötet med det svenska samhället. Den hedersutsatta framställs visuellt i vissa av rapporterna som gömd bakom en gardin, under en slöja eller som i detta exempel som bärandes på en tung börda. I det undersökta materialet stabiliseras och reduceras betydelsen av unga kvinnors situation till att vara antingen eller. Utsatthet och självständighet låter sig inte enkelt förenas. Stuart Hall skildrar hur rasistiska stereotyper får betydelse i en diskurs av binära oppositioner där förståelsen av den Andre pendlar mellan två distinkta poler antingen ond eller god, civiliserad eller primitiv. Den Andre tycks följaktligen inte kunna begripliggöras som en sammansatt person (Hall 1997:229). Möjligheterna att förstå positionen som en plats för förhandling mellan olika kulturella/samhälleliga system reduceras i denna diskurs där talet vare sig inrymmer komplexitet eller samtidighet. Den unga kvinnan positioneras alltså inte sällan som antingen eller, antingen förtryckt eller fri, offer eller självständig. Några av rapporternas titlar bygger också på denna tudelade föreställning så som Rätten till sin egen kärlek (Länsstyrelsen Västra Götalands län 2004:27); Rätten till frihet från förtryck (Länsstyrelsen Västerbottens län 2004:1) samt Rätten till ett eget liv (Länsstyrelserna Blekinge, Kalmar & Kronobergs län 2004:6). Omslaget till Länsstyrelsen i Västerbottens läns rapport pryds av ett lås och en fågel där låset kan tänkas symbolisera förtryck medan fågeln får representera friheten. Några av dessa rapporter har avbildats på bild nr. 3 (nedan). 139

140 Flickan utsatt för hedersrelaterat våld positioneras antingen som förtryckt av familjen eller som att hon lämnat sin familj och lever fritt som svensk individ. Antingen förtryckt (icke-svensk) flicka eller fri svensk individ utan kontakt med sin familj. The burden to resolve ambivalence falls ultimately on the person cast in the ambivalent position, skriver Zygmunt Bauman träffande (Bauman 1991/95:75). Det är som om diskursen inte kan härbärgera varianten flicka som lever i hederskultur, men inte är utsatt för hot eller förtryck. Inte heller kan den inhysa flickan som inte lever i hederskultur, men ändå är utsatt för hot och förtryck. Hederskulturen framstår i den meningen per automatik som förtryckande och det svenska samhället som fritt. För att visa på vilket sätt flickan kan vara förtryckt fyller vittnesmålet en central funktion. I en av rapporterna representeras en ung kvinna med erfarenheter av att leva under hedersförtryck: Diana tycker att de prövningar hon genomgått har stärkt hennes självkänsla då hon har tvingats lita på sin egen förmåga att lösa de problem som har uppstått. Diana tycker idag att hennes frigörelse från familjen och den egna kulturens förväntningar har gjort henne stark och oberoende (Länsstyrelsen Södermanlands län 2004:4, s.23). Att leva ett självständigt liv artikuleras som uppnått genom att Diana har fått hjälp att komma bort från sin familj. Detta uttalande visar på hur tudelat flickornas liv beskrivs antingen osjälvständig eller självständig. När flickan lyckas komma undan sin förtryckande familj föreställs hon vara fri. Det kommer också till uttryck på en omslagsbild, se bild 3 nedan, där en ung kvinna porträtteras på stranden i den svenska naturen: Bild 3. Rapporter från Länsstyrelserna och Integrationsverket. Foto: Britt-Inger Keisu. 140

141 Flickor positioneras således mellan två ytterligheter förtryckta eller fria. I bilderna ovan symboliseras det nya livet bland annat med bilder på svensk natur. På en av bilderna porträtteras flickan ensam på en strand, som en individ som blickar ut över horisonten. En annan rapport med titeln Jag! pryds med en bild på en ung kvinna som visar sitt ansikte. En läsning av dessa representationer kan vara att betydelserna av frihet inte föreställs kunna kombineras diskursivt med att bära slöja. Dessa bilder kan ställas i kontrast med mångfaldsdiskursens visualisering av den möjliga kombinationen av slöja och studentmösssa på den bild som diskuterades i kapitel tre. I linje med sorterandets politik, som diskuterats tidigare, sker här ett kategoriserande där flickans obestämbara position fastläggs genom att hon interpelleras som först förtryckt, och därefter, genom det svenska samhällets insatser, som fri. Den nya situationen för dem som flytt från sin familj karaktäriseras som den fria situationen (Länsstyrelsen Östergötlands län Årtal okänt:18). Parallellt med att det svenska skildras som det fria belyser emellertid många rapporter att friheten kan vara tung och svår på grund av ensamhet. 105 Flickors vittnesmål som sanningen Ett återkommande tema i rapporterna är att unga kvinnors berättelser ses som en källa till kunskap om hedersrelaterat våld. När kunskapen inte anses kunna hittas i forskning eller genom tidigare statliga insatser på området vänder man sig till unga kvinnor som presumtiva offer eller tidigare utsatta. Flertalet av länsstyrelsernas rapporter inkluderar således ett vittnesmål från dessa utsatta flickor eller kvinnor: 106 Handboken förmedlar kunskap om hedersproblematiken. Den innehåller en kortfattad beskrivning av hederstänkandet, dess kulturella och geografiska utbredning, dess koppling till familj och klan men inte viss religion. Denna del i handboken innehåller också en autentisk beskrivning av en ung kvinnas situation (Länsstyrelsen Södermanlands län 2005:3). I mitt arbete dels under kartläggningsprocessen men även i det nuvarande regeringsuppdraget ingår att ta del av flickornas åsikter. Jag var i kontakt med flickor under kartläggningsprocessen för att höra deras synpunkter. Under hösten 2004 har jag träffat några flickor som har varit utsatta för hedersvåld och som har erhållit insatser från samhället. Här är några av deras synpunkter (Länsstyrelserna Blekinge, Kalmar & Kronoberg 2005:5, s.27). 105 Se exempelvis Länsstyrelserna Blekinge, Kalmar & Kronobergs läm 2005:5, s.27 samt Länsstyrelsen Östergötlands län Årtal okänt: I sju av länsstyrelsens rapporter (samt i en rapport från Rädda Barnen 2003) återfinns vittnesmål från ungdomar, främst unga kvinnor, som utsatts för hedersrelaterat våld. 141

142 Kunskapen om vad hedersrelaterat våld innebär har ökat de senaste åren, framförallt genom flickornas egna berättelser. Länsstyrelserna och övriga intressenter är eniga om att det finns ett behov av att definiera begreppet hedersrelaterat våld inom ramen för ett kommande nationellt konsultativt stöd. Kunskapen inom området är samtidigt förhållandevis ung (Socialstyrelsen och Länsstyrelserna 2005a:10). I rapporterna får flickornas berättelser funktionen som rena sanningar som inte kan bestridas. När vittnets egen historia återges framstår det som att man visar verkligheten som den är. Därmed fyller vittnesmålen funktionen att upprätta diskursens sanningsanspråk. Filosofen Slavoj Žižek uttalar sig på ett liknande sätt om offerbilder och menar att den sedvanliga bilden av offret föreställer oskyldiga barn eller kvinnor som hamnar i skottlinjen för politiska maktkamper. Finns det något mer icke-ideologiskt än denna smärta hos den Andre i dess nakna, stumma, påtagliga närvaro? skriver han (Žižek 1999:299). Att offret framstår som icke-ideologiskt innebär i detta sammanhang att hennes berättelse betraktas som objektiv, obefläckad av ideologiska ståndpunkter, politisk maktkamp eller egna strategiska syften. Hennes berättelse blir därför trovärdig och hon framstår i någon mening som det ideala offret. Ett idealt offer, skriver Nils Christie, är en person som inte anses ha försatt sig i situationen själv och därmed inte ifrågasätts i sin trovärdighet som offer (Christie 1986/2001). Vittnesmålen möjliggör för svenska myndigheter att uppmärksamma en tidigare nedtystad fråga och skänker utsatta unga kvinnor en möjlighet att namnge sina erfarenheter. Så som flickornas vittnesmål används förväntas de utgöra skildringar, som neutralt återspeglar verkligheten och skänker en aura av autenticitet åt de politiska dokumenten. Den utsatta flickans vittnesmål fyller, förutom att skänka de politiska formuleringarna trovärdighet, två andra funktioner. Dels markerar flickans vittnesmål svenskhetens gränser, dels återges hennes vittnesmål på ett sådant sätt att svenskheten framträder som god och de politiska satsningarna som legitima. Offret som gränsmarkör Mediala representationer av offer, i synnerhet skildringar av brottsoffer, handlar i hög grad om igenkänning. Medierna är måna om att skildra offret på ett sådant sätt att ett föreställt Vi kan hitta identifikationspunkter (Carlsson 2009:97). I det här sammanhanget utgör dock flickans vittnesmål snarare en gränspost gentemot det vanliga och normala. Vittnesmålet blir en (dis)identifikationspunkt som ritar upp en skiljelinje mellan en vanlig, svensk vardag och något svårbegripligt, våldsamt. I en handbok får läsaren ta del av en berättelse om en flicka: Jamila var 23 år första gången jag träffade henne. Det var sensommaren 2002, på ett café som man kunde nå via två olika entréer. Utanför snurrade Sverige runt i 142

143 sluttampen av en valrörelse. Det handlade om skola, vård och omsorg. Mitt emot mig satt kvinnan som fick mig att förstå att ingenting i det moderna Sverige rörde henne. Hon levde en medeltida värld som jag bara läst om i historieböckerna. Mitt i Eskilstuna. Jamila snyftade, snörvlade och skakade. Det var svårt att uppfatta mycket mer än orden, hjälp mig, hjälp mig. Det var den mest vettskrämda varelse jag någonsin mött. Hon lyckades till sist förklara för mig vad det var som skrämde henne så (Länsstyrelsen Södermanlands län 2005:4, s. 13). Här framställs den unga kvinnans erfarenheter på så sätt att de markerar gränsen mellan det moderna Sverige och det förmoderna icke-svenska. Som berättelsen återges blir hon alltså själv beviset på att ansenliga skillnader existerar. Ett föreställt Vi får genom denna typ av skildring en möjlighet att kika in en värld vi knappt visste fanns och än mindre kan föreställa oss. Det blir en typ av voyeurism där ett vi konstrueras genom att komma i kontakt med en i det närmaste obegriplig kultur (jfr. Brune 2002:161). Det förväntas således att flickan berättar om sin belägenhet genom att tala utifrån en kulturell eller värderingsmässigt annorlunda position, som markerar skillnaden mellan det svenska och det icke-svenska. Ett exempel på hur flickan interpelleras som kulturellt avvikande är Rädda Barnens satsning på en hemsida som gick under namnet flicka.nu där hon tilltalas på följande sätt: Är du flicka, lever i två kulturer och behöver prata om det? (www.flicka.nu). På hemsidan står också att flicka.nu finns till för att hjälpa flickor som lever i två kulturer. Det upprättas en kommunikationsmöjlighet för en grupp som förmodas ha behov av att tala om sina problem kring kulturkrockar. Man kan säga att diskursen interpellerar, eller tilltalar (och samtidigt skapar) denna grupp bland annat genom att göra dem till representanter för sin kultur. De utsatta flickorna får komma till tals, de ges en plats i diskursen och deras situation synliggörs, parallellt med att de konstrueras som företrädare för kulturell och värderingsmässig särart. Under en internationell konferens i Stockholm 2004 är en av programpunkterna Vittnesbörd om våld i hederns namn. I en kartläggning formulerar man sig på detta vis: En intervju med en ung kvinna i tjugoårsåldern med egna erfarenheter från patriarkalisk familjestruktur genomfördes under kartläggningen. Den unga kvinnan vill vara anonym så vi kan kalla henne Diana. [ ] Diana har valt att leva efter sin egen övertygelse och tror att familjen betraktar henne som försvenskad. I hennes kultur handlar det om att tillhöra en grupp och vara beroende av gruppen, i Sverige handlar det om den enskilda individen. Diana känner många flickor som blir väldigt hårt kontrollerade av sina familjer. De flesta av dem lever upp till familjens förväntningar och en del av dem avbryter t.o.m. gymnasiestudierna för att istället gifta sig och skaffa barn tidigt. Diana säger att familjens heder bygger på att familjen har ett gott rykte. Kvinnan anses vara den som kan smutskasta en familjs heder. Kvinnan är antingen hora eller helgon (Länsstyrelsen Södermanlands län 2004:4, s.21). 143

144 I berättelsen är det flickans val bort ifrån en kulturell tillhörighet som står i förgrunden. Hennes vittnesmål byggs således upp kring en tudelad förklaringsram där svenskhet, individualitet och självständighet länkas samman och ställs emot patriarkalisk familjestruktur, heder och gruppberoende. Identiteten konstrueras följaktligen genom denna polarisering där i synnerhet kvinnosyn markerar skillnaden mellan det svenska och det icke-svenska. Samtidigt som heder är utgångspunkt för de politiska satsningarna framkommer dock att inte alla som söker hjälp faktiskt definierar sina erfarenheter som hedersrelaterade. De talar till exempel istället i om att det handlar om oro och lojalitetskonflikter (Länsstyrelsen Stockholms län 2006:25, s. 30). Innebörden av detta kan vara att vissa berättelser om heder blir mer trovärdiga som offerberättelser än andra vittnesmål om hot och kontroll som kanske inte upplevs som sammanhängande med heder. De personifierade och individualiserade offerskildringarna som återges i materialet kan sägas fylla en dubbel funktion de bygger både, som vi sett, på en förundran inför det obegripliga som offret utsatts för och på en möjlighet att identifiera sig med och förstå henne. Punkten för identifikation ligger dock i huvudsak i offrets överskridande till det svenska inte i själva offerskapet. En dubbel representation: svenskheten träder fram Flickors utsatthet artikuleras främst som relaterad till familjen/pappan och den kulturella gemenskapen. I det övriga, omgivande svenska samhället föreställs de inte vara utsatta. Istället framträder den svenska skolan och svenska myndigheter som de utsatta flickornas räddare. Det svenska samhället framstår som att det lyssnar och låter flickorna komma till tals. Men också att vi vågar se problemet som det är: Nu vågar vi se och tala om problemen och svårigheterna. Vi har väckt förhoppningar. Då gäller det att inte svika. Nästa steg är därför att närma sig flickorna med stort allvar och ödmjukhet. Vi tror att metodboken kan vara en hjälp på vägen (Länsstyrelsen Östergötlands län Årtal okänt:3). På bilden nedan Anmälan till polis illustreras en hjälpsökande flicka med representanter för det hjälpande svenska samhället runt sig: 144

145 Bild 4. Anmälan till polis publicerades på Länsstyrelsen i Östergötlands län hemsida. Illustratör Emma Adbåge. En läsning av denna representation är att flickans vittnesmål, bilden av offret, fyller funktionen av att framställa ett föreställt vi i sådan dager som vi gärna vill se oss (jfr. Žižek 1999:295). Det är en självbespegling som byggs in i diskurser om utsatta flickors lidanden där de utsatta flickorna blir ideala offer, vilket det svenska Vi:et speglar sig i och därigenom konstituerar sig som gott, hjälpande och handlingskraftigt. Så som Spivak formulerar det handlar representationen av den Andra inte enbart om att uppmärksamma dennas situation, utan representationen är alltid dubbel. Genom att tala om den Andra konstrueras samtidigt jaget (Spivak 1993a). Vittnesmålen kan på detta sätt indirekt bidra till att upprätta den svenska demokratins godhet. På det sätt som flickors vittnesmål används fyller de således inte enbart en funktion av att uppmärksamma tidigare nedtystade problem, utan berättelserna som framträder handlar likaså om ett återupprättande av det svenska samhället som jämställt och kapabelt att åtgärda hedersvåldet. Föreställningar om att rädda någon försätter emellertid undsättaren i en överlägsen position som inbegriper både att lyfta någon ur, men också till något (McClintock 1995:25; Abu-Lughod 2002:788). Idén om att rädda någon till en annan plats utgår från föreställningar om den egna kulturens överlägsenhet utan att ta ansvar för existerande ojämlikheter eller institutionella praktiker. Ett annat exempel på hur det svenska samhället framträder som handlingskraftigt i relation till de utsatta flickorna är hämtat ur en metodbok om våld i hederns namn: Stöd flickans egna val, hennes medvetenhet och egen kraft genom att: Samtala om varför hon vill gå sin egen väg, lär henne att se sin frigörelsekamp som ett försvar för mänskliga rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (Länsstyrelsen Östergötlands län 2004:18). I metodboken tillskrivs svensk myndighetspersonal betydelse av att vara stöd för en frigörelsekamp. Fadime, skriver Maud Eduards, symboliserar 145

Oskuld och heder En undersökning av flickor och pojkar som lever under hedersrelaterad kontroll i Stockholm stad omfattning och karaktär

Oskuld och heder En undersökning av flickor och pojkar som lever under hedersrelaterad kontroll i Stockholm stad omfattning och karaktär STOCKHOLMS UNIVERSITET Institutionen för social arbete Astrid Schlytter, Sara Högdin, Mariet Ghadimi, Åsa Backlund och Devin Rexvid Oskuld och heder En undersökning av flickor och pojkar som lever under

Läs mer

Socionomutbildningars svar på IMH:s sju frågor om hur hedersförtrycket och arbetet mot detta samhällsproblem behandlas i utbildningarna

Socionomutbildningars svar på IMH:s sju frågor om hur hedersförtrycket och arbetet mot detta samhällsproblem behandlas i utbildningarna Socionomutbildningars svar på IMH:s sju frågor om hur hedersförtrycket och arbetet mot detta samhällsproblem behandlas i utbildningarna I detta svarshäfte finns svar från: Ersta/Sköndals Högskola Frågor

Läs mer

Genusforskning i korta drag. Vetenskapsrådets kommitté för genusforskning

Genusforskning i korta drag. Vetenskapsrådets kommitté för genusforskning Genusforskning i korta drag Vetenskapsrådets kommitté för genusforskning Genusforskning i korta drag Vetenskapsrådets kommitté för genusforskning 2005-02-18 Genusforskning är ett ungt och expanderande

Läs mer

Hedersrelaterat våld:

Hedersrelaterat våld: MÄLARDALENS HÖGSKOLA Institutionen för samhälls- och beteendevetenskap Hedersrelaterat våld: En social konstruktion eller verklighet? - En textanalys av verklighetsbaserade berättelser om våld i hederns

Läs mer

tidskrift för politisk filosofi nr 2 2010 årgång 14

tidskrift för politisk filosofi nr 2 2010 årgång 14 tidskrift för politisk filosofi nr 2 2010 årgång 14 Bokförlaget thales politisk filosofi idag intervju med maud eduards, professor i statsvetenskap vid stockholms universitet Vilka frågor anser du är de

Läs mer

Kommittédirektiv. Nationell strategi för att nå målet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Dir. 2014:25

Kommittédirektiv. Nationell strategi för att nå målet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Dir. 2014:25 Kommittédirektiv Nationell strategi för att nå målet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra Dir. 2014:25 Beslut vid regeringssammanträde den 20 februari 2014 Sammanfattning En särskild utredare ska föreslå

Läs mer

Hemlöshetens politik - lokal policy och praktik

Hemlöshetens politik - lokal policy och praktik Cecilia Löfstrand Hemlöshetens politik - lokal policy och praktik A 390913 ÉGALITÉ Innehåll Tabell- och figurförteckning i kapitel 1-10 10 Förord 11 DEL L PROBLEM OCH METOD 15 1 Inledning: policy, problem

Läs mer

ATT UPPMÄRKSAMMA ANDRA(S) KVINNOR

ATT UPPMÄRKSAMMA ANDRA(S) KVINNOR STOCKHOLMS UNIVERSITET Statsvetenskapliga institutionen Masteruppsats Vt. 2009 Författare: Hanna Sjögren Handledare: Maud Eduards Framlagd: 2009-09-08 ATT UPPMÄRKSAMMA ANDRA(S) KVINNOR Konstruktioner av

Läs mer

Tidigare publicerad under Kommentaren på fliken Verksamhet. "Män mot hedersförtyck" med fokus mot tvångsäktenskap

Tidigare publicerad under Kommentaren på fliken Verksamhet. Män mot hedersförtyck med fokus mot tvångsäktenskap Tidigare publicerad under Kommentaren på fliken Verksamhet "Män mot hedersförtyck" med fokus mot tvångsäktenskap Många organisationer gör starka insatser mot hedersförtryck. En del har fokuserat på olika

Läs mer

JÄMSTÄLLDHET INOM IDROTTEN. Lärgruppsplan

JÄMSTÄLLDHET INOM IDROTTEN. Lärgruppsplan JÄMSTÄLLDHET INOM IDROTTEN Lärgruppsplan JÄMSTÄLLDHET INOM IDROTTEN Jämställdhet innebär att kvinnor och män, flickor och pojkar har lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter inom alla väsentliga

Läs mer

Kön spelar roll för ledarskap men kanske inte på det sätt du tror

Kön spelar roll för ledarskap men kanske inte på det sätt du tror Kön spelar roll för ledarskap men kanske inte på det sätt du tror Ulrika Haake Docent i pedagogik, ledarskapsforskare och prodekan för samhällsvetenskaplig fakultet Sveriges Ingenjörer - Västerbotten,

Läs mer

Politiska konstruktioner av svenskhet

Politiska konstruktioner av svenskhet Politiska konstruktioner av svenskhet tar avstamp i FN:s konvention om barnets rättigheter och granskar de barn- och ungdomspolitiska regeringsskrivelserna från 2000-talet. I dagens offentliga och politiska

Läs mer

-Projektplan Fri:JA 130418- Projektplan Fri:JA

-Projektplan Fri:JA 130418- Projektplan Fri:JA Ingela Bernholtz/Lovisa Gentz Ahl Projektplan Fri:JA Bakgrund Fri:JA projektet startade i augusti 2012 med anledning av att samtliga IM elever i Kristianstads kommun samlades på Österängsgymnasiet. Eftersom

Läs mer

Organisationskultur. Organisationskulturer och kommunikation. Kultur (Schein 1985) företagskultur. Teori Z (Ouchi 1981)

Organisationskultur. Organisationskulturer och kommunikation. Kultur (Schein 1985) företagskultur. Teori Z (Ouchi 1981) Organisationskultur Organisationskulturer och kommunikation Jacobsen och Thorsvik kap. 4 & 8 Wahl kap 6 Medel för att förbättra resultat Förebild: Japanska företag Betonar Samarbete Medverkan Kommunikation

Läs mer

Vahák erbjuder helande rum för dubbla minoriteter

Vahák erbjuder helande rum för dubbla minoriteter FOTO: SARA LINDQUIST Vahák erbjuder helande rum för dubbla minoriteter PUBLICERAD: ONSDAG 16 SEPTEMBER 2015, 8:20 UPPDATERAD: TORSDAG 17 SEPTEMBER 2015, 9:34 Vahák betyder våld på samiska och scenkonstverket

Läs mer

Handlingsplan för att förebygga våld mot kvinnor i nära relationer

Handlingsplan för att förebygga våld mot kvinnor i nära relationer Handlingsplan för att förebygga våld mot kvinnor i nära relationer Beslutad av kommunfullmäktige den 26 april 2010, 39. Inledning Mäns våld mot kvinnor har erkänts som ett grundläggande brott mot mänskliga

Läs mer

Handlingsplan mot hedersrelaterat förtryck, våld och hot

Handlingsplan mot hedersrelaterat förtryck, våld och hot KIRUNA KOMMUN 110516 Handlingsplan mot hedersrelaterat förtryck, våld och hot 1. Följande styrdokument ligger till grund för framtagandet av denna handlingsplan; FN:s konvention om mänskliga rättigheter

Läs mer

Mång falds check. underlag för ett normkreativt arbete

Mång falds check. underlag för ett normkreativt arbete Mång falds check underlag för ett normkreativt arbete Inledning Vi förhåller oss alla dagligen (o)medvetet till normer. Eftersom normer oftast är outtalade är de svåra att se. De är ännu svårare att se

Läs mer

Hedersrelaterat våld i Socionomen. En innehållsanalys

Hedersrelaterat våld i Socionomen. En innehållsanalys Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier ISV LiU Norrköping Hedersrelaterat våld i Socionomen En innehållsanalys Sandra Svahn & Pia von Wachenfelt Handledare: Sabine Gruber Examensarbete på grundläggande

Läs mer

Vilka är vi? är en verksamhet på Fryshuset som arbetar mot hedersrelaterat våld. och förtryck.

Vilka är vi? är en verksamhet på Fryshuset som arbetar mot hedersrelaterat våld. och förtryck. Vilka är vi? och förtryck. är en verksamhet på Fryshuset som arbetar mot hedersrelaterat våld Fryshuset har en särställning inom Sveriges ideella sektor med verksamheter i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Läs mer

INFORMATIONSBLAD TILL ANSVARIG SKOLPERSONAL SOM KOMMER ATT TA DEL AV PROJEKTET DEN FJÄRDE MÅNADEN.

INFORMATIONSBLAD TILL ANSVARIG SKOLPERSONAL SOM KOMMER ATT TA DEL AV PROJEKTET DEN FJÄRDE MÅNADEN. Sida 1 av 5 INFORMATIONSBLAD TILL ANSVARIG SKOLPERSONAL SOM KOMMER ATT TA DEL AV PROJEKTET DEN FJÄRDE MÅNADEN. Odysséteatern har tagit del av undersökningar som gjorts av till exempel Länsstyrelserna och

Läs mer

Interkulturellt förhållningssätt

Interkulturellt förhållningssätt Interkulturellt förhållningssätt Professor Pirjo Lahdenperä Eskilstuna 1 Två sanningar Närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv. (Tomas

Läs mer

Ad Acta Fritid AB LIKABEHANDLINGSPLAN. Handlingsplan med syfte att förebygga och motverka alla former av kränkande behandling och trakasserier.

Ad Acta Fritid AB LIKABEHANDLINGSPLAN. Handlingsplan med syfte att förebygga och motverka alla former av kränkande behandling och trakasserier. 1 Ad Acta Fritid AB LIKABEHANDLINGSPLAN Handlingsplan med syfte att förebygga och motverka alla former av kränkande behandling och trakasserier. Denna handlingsplan ska verka som styrdokument för träffpunkterna

Läs mer

Förvirrande begrepp?

Förvirrande begrepp? Självklart! ÖVNING: Förvirrande begrepp? I arbetet med jämställdhet och mångfald dyker det upp en hel del begrepp. Det är inte alltid så lätt att komma ihåg vad som är vad i begreppsdjungeln. Den här övningen

Läs mer

Studieplan för LÄSE- OCH SAMTALSCIRKEL

Studieplan för LÄSE- OCH SAMTALSCIRKEL Studieplan för LÄSE- OCH SAMTALSCIRKEL Läse- och samtalscirkel utifrån boken Feminism och kyrkan på spaning efter jämställdheten Författare: Annika Ahlefelt, Ninna Edgardh, Malin Emmoth, Ulla Marie Gunner,

Läs mer

Projektet utgår från den idéskiss och ansökan som ligger till grund för projektbidraget. I den anges att projektet syftar till att skapa

Projektet utgår från den idéskiss och ansökan som ligger till grund för projektbidraget. I den anges att projektet syftar till att skapa Projektets utgångspunkt och målsättningar Projektet utgår från den idéskiss och ansökan som ligger till grund för projektbidraget. I den anges att projektet syftar till att skapa Effektivare och tydligare

Läs mer

Länsstyrelsen Östergötlands arbete Mikael Thörn

Länsstyrelsen Östergötlands arbete Mikael Thörn Länsstyrelsen Östergötlands arbete Mikael Thörn www.hedersfortryck.se www.dinarattigheter.se Ett liv fritt från våld, förtryck, barnäktenskap, tvångsäktenskap och könsstympning är en rättighetsfråga. Information

Läs mer

Mångfald är det som gör oss unika

Mångfald är det som gör oss unika Policy och handlingsplan för ökad mångfald inom Säffle kommun Mångfald är det som gör oss unika 2008-11-10 INNEHÅLL 1. INLEDNING... 3 VAD MENAS MED DISKRIMINERING?... 3 2. SÄFFLE KOMMUNS MÅNGFALDSPOLICY...

Läs mer

Metoduppgift 4: Metod-PM

Metoduppgift 4: Metod-PM Metoduppgift 4: Metod-PM I dagens samhälle, är det av allt större vikt i vilken familj man föds i? Introduktion: Den 1 januari 2013 infördes en reform som innebar att det numera är tillåtet för vårdnadshavare

Läs mer

Välkomna till samråd och workshop!

Välkomna till samråd och workshop! Välkomna till samråd och workshop! Hålltider Vi börjar den 29 augusti, kl 12.00 med lunch. Workshopen startar kl 13.00 med inledning. Eftermiddagen avslutas kl 17.00. Dagen efter börjar vi kl kollas???

Läs mer

Inledning... 3 Mål och syfte... 4 Projektbeskrivning... 5 Nedslag i processen... 7 Press... 9 Resultat... 11 Utvärdering och analys...

Inledning... 3 Mål och syfte... 4 Projektbeskrivning... 5 Nedslag i processen... 7 Press... 9 Resultat... 11 Utvärdering och analys... 1 Innehåll Inledning... 3 Mål och syfte... 4 Projektbeskrivning... 5 Nedslag i processen... 7 Press... 9 Resultat... 11 Utvärdering och analys... 12 Utvärdering av resultat... 12 Förslag på förbättringar...

Läs mer

som säger att Jämställdhet betyder att kvinnor och män har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom livets alla områden.

som säger att Jämställdhet betyder att kvinnor och män har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom livets alla områden. Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter (FSA) har, som facklig organisation, en betydande roll i arbetet för att främja allas lika rättigheter och möjligheter i arbetslivet. I detta dokument tydliggör vi förbundets

Läs mer

SAMMANFATTNING I skuggan av hög arbetslöshet - Om flykting- och anhöriginvandrares arbetsmarknadsetablering

SAMMANFATTNING I skuggan av hög arbetslöshet - Om flykting- och anhöriginvandrares arbetsmarknadsetablering SAMMANFATTNING I skuggan av hög arbetslöshet - Om flykting- och anhöriginvandrares arbetsmarknadsetablering Författare: Ulrika Vedin SAMMANFATTNING Denna rapport fördjupar flera sidor av frågan om nyanlända

Läs mer

Hedersrelaterad brottslighet

Hedersrelaterad brottslighet LÄRARHANDLEDNING Hedersrelaterad brottslighet Illustration: Anders Worm Innehåll Lärarhandledning för en fallstudie om vad som händer när en närstående slår eller utsätter en familjemedlem för andra sorters

Läs mer

Alkohol och sexuellt risktagande

Alkohol och sexuellt risktagande Alkohol och sexuellt risktagande Anna Bredström, PhD Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle (REMESO) Linköpings universitet anna.bredstrom@liu.se Smittskyddsinstitutet (2011) Alkohol

Läs mer

Inte bara jämställdhet

Inte bara jämställdhet Inte bara jämställdhet Intersektionella perspektiv på hinder och möjligheter i arbetslivet Forskningsrapport till Delegationen för jämställdhet i arbetslivet Stockholm 2014 SOU 2014:34 SOU och Ds kan köpas

Läs mer

Paula Caleca Costa Hallberg. Skolverket

Paula Caleca Costa Hallberg. Skolverket Paula Caleca Costa Hallberg paula.hallberg@skolverket.se Skolverket Utvecklingsavdelningen Enheten för kvalitetsutveckling 1 Regeringsuppdraget Tre nivåer Skollagen SFS 2010:800 Stödmaterial 2 Regeringsuppdrag

Läs mer

Statligt stöd för miljö- och sociala frågor till små och medelstora företag - en jämförande studie mellan Sverige och Storbritannien

Statligt stöd för miljö- och sociala frågor till små och medelstora företag - en jämförande studie mellan Sverige och Storbritannien I ett examensarbete från Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) av Katarina Buhr och Anna Hermansson i samverkan med Nutek, jämförs det statliga stödet till små och medelstora företags arbete med miljöoch

Läs mer

NATIONEN FRAMFÖR ALLT. Förslag till Sverigedemokratisk Ungdoms idéprogram

NATIONEN FRAMFÖR ALLT. Förslag till Sverigedemokratisk Ungdoms idéprogram NATIONEN FRAMFÖR ALLT Förslag till Sverigedemokratisk Ungdoms idéprogram Sverigedemokratisk Ungdoms idéprogram Förbundets yttersta intresse är nationens välgång och fortlevnad. Förbundet sätter nationen

Läs mer

Global definition av professionen socialt arbete

Global definition av professionen socialt arbete Global definition av professionen socialt arbete Global definition av socialt arbete Definitionen antogs av IFSW:s General Meeting och IASSW:s General Assembly i juli 2014. Global definition av professionen

Läs mer

Plan mot kränkande behandling för Hjalmar Lundbohmsskolan 2015/2016

Plan mot kränkande behandling för Hjalmar Lundbohmsskolan 2015/2016 Plan mot kränkande behandling för Hjalmar Lundbohmsskolan 2015/2016 Lapplands Gymnasium Hjalmar Lundbohmsskolan Enhet1, Enhet2, Enhet3 och Enhet4 http://www.kommun.kiruna.se/barn-ochutbildning/ Gymnasieskola

Läs mer

Våld i nära relationer 2009-2010 Tjörns kommun

Våld i nära relationer 2009-2010 Tjörns kommun Våld i nära relationer 2009-2010 Tjörns kommun Inledning Att slippa utsättas för våld och övergrepp är en förutsättning mänskliga rättigheter. FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor antogs

Läs mer

Socialstyrelsens förslag till föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer

Socialstyrelsens förslag till föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer Skapat den Sveavägen 59 Box 350, SE-101 26 Stockholm, Sweden Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter The Swedish federation for Lesbian, Gay, Bisexual and Transgender

Läs mer

Våld i nära relationer 2009-2010 Tjörns kommun

Våld i nära relationer 2009-2010 Tjörns kommun Våld i nära relationer 2009-2010 Tjörns kommun Tjörn Möjligheternas ö Inledning Att slippa utsättas för våld och övergrepp är en förutsättning mänskliga rättigheter. FN:s deklaration om avskaffande av

Läs mer

Norm betyder rättesnöre eller regel. Det är en konvention eller praxis, det normala eller godtagna beteendet i en social grupp.

Norm betyder rättesnöre eller regel. Det är en konvention eller praxis, det normala eller godtagna beteendet i en social grupp. Normkritik Vad är normkritik? Den frågan hittar du svar på i denna dokumentation som tagits fram i samband med en föreläsning med Berit Larsson, fil. dr. i genusvetenskap vid Göteborgs universitet, under

Läs mer

Policy mot hedersrelaterat våld och förtryck

Policy mot hedersrelaterat våld och förtryck 1 [11] Stöd och utvecklingsenheten 2010-05-26 Policy mot hedersrelaterat våld och förtryck En form av patriarkalt våld och förtryck Antagna av kommunfullmäktige 2010-06-17 SOCIALFÖRVALTNINGEN Post Botkyrka

Läs mer

RELIGIONSKUNSKAP. Ämnets syfte och roll i utbildningen

RELIGIONSKUNSKAP. Ämnets syfte och roll i utbildningen RELIGIONSKUNSKAP Ämnets syfte och roll i utbildningen Religionskunskap bidrar till att utveckla förmågan att förstå och reflektera över sig själv, sitt liv och sin omgivning och utveckla en beredskap att

Läs mer

Intryck, avtryck framtidstro

Intryck, avtryck framtidstro Intryck, avtryck framtidstro Bemötande av våldsutsatta kvinnor från de nationella minoriteterna TILL SOCIALTJÄNSTEN 1 STATENS FOLKHÄLSOINSTITUT, ÖSTERSUND 2010 ISBN: 978-91-7257-719-0 OMSLAGSFOTO: Sara

Läs mer

INTEGRATION. Integration. Svenska samhället. Invandrare

INTEGRATION. Integration. Svenska samhället. Invandrare 17 Människor flyttar från ett land till ett annat av olika anledningar. När nya människor kommer till ett land uppstår möjligheter, men också problem. Olika kulturer och åsikter ska leva sida vid sida.

Läs mer

Ur sammanställning av delprojektet Organisationen som inkluderande eller exkluderande. Linnea Lundin. Del två, Verktyg för en öppnare organisation.

Ur sammanställning av delprojektet Organisationen som inkluderande eller exkluderande. Linnea Lundin. Del två, Verktyg för en öppnare organisation. Ur sammanställning av delprojektet Organisationen som inkluderande eller exkluderande. Linnea Lundin. Del två, Verktyg för en öppnare organisation. För att kunna arbeta med mångfald i organisationen är

Läs mer

22 oktober 2013, Elite Park Avenue Hotel, Göteborg.

22 oktober 2013, Elite Park Avenue Hotel, Göteborg. Hedersrelaterat våld Perspektiv, teori och praktik 22 oktober 2013, Elite Park Avenue Hotel, Göteborg. Inledning Trifa Shakely, kunskapscentrum om våld i nära relationer, inleder och välkomnar till en

Läs mer

STOR BLANDNING LIKA BEHANDLING. Arbetsmaterial 4R

STOR BLANDNING LIKA BEHANDLING. Arbetsmaterial 4R STOR BLANDNING LIKA BEHANDLING Arbetsmaterial 4R Stor blandning lika behandling Arbetsmaterial 4R Samma nivå samma möjligheter Arbetet som din förening står inför borde inte behövas. Ni ska säkerställa

Läs mer

Varbergs kommuns policy mot främlingsfientlighet och rasism 2005-2008

Varbergs kommuns policy mot främlingsfientlighet och rasism 2005-2008 1(7) Varbergs kommuns policy mot främlingsfientlighet och rasism 2005-2008 Varbergs kommun ska genom olika insatser främja lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund,

Läs mer

Antagen av Socialnämnden 2009-05-06, 35 Riktlinjer för arbetet med våldutsatta kvinnor och barn

Antagen av Socialnämnden 2009-05-06, 35 Riktlinjer för arbetet med våldutsatta kvinnor och barn 2009-05-06 dnr 40/09-750 1 Antagen av Socialnämnden 2009-05-06, 35 Riktlinjer för arbetet med våldutsatta kvinnor och barn I Älvsbyns kommun ska våldsutsatta kvinnor och alla barn som bevittnat eller själva

Läs mer

Var hittar man meningsbärande

Var hittar man meningsbärande Den nationella väven: feministiska analyser Maria Jansson, Maria Wendt och Cecilia Åse (red.) Studentlitteratur 2010 Var hittar man meningsbärande 2 berättelser om Nationen? Vad i består dessa berättelser

Läs mer

Värdegrund och policy

Värdegrund och policy Värdegrund och policy för, ATSUB/GBG ATSUB/Göteborg har en värdegrund baserad på demokrati, människors lika värde, mänskliga fri- och rättigheter och öppen diskussion. Jämställdhet mellan kvinnor och män

Läs mer

4. Individens rättigheter och skyldigheter

4. Individens rättigheter och skyldigheter Foto: Colourbox 4. Individens rättigheter och skyldigheter Innehåll Familj och individ Jämlikhet och jämställdhet Skydd mot diskriminering Att praktisera sin religion i Sverige Barns rättigheter Våld i

Läs mer

I skolans vilja att åtgärda hedersrelaterat våld: etnicitet, kön och våld. Sabine Gruber

I skolans vilja att åtgärda hedersrelaterat våld: etnicitet, kön och våld. Sabine Gruber I skolans vilja att åtgärda hedersrelaterat våld: etnicitet, kön och våld Sabine Gruber I skolans vilja att åtgärda hedersrelaterat våld: etnicitet, kön och våld Copyright Sabine Gruber 2007 ISSN 1402-876X

Läs mer

MÅNGFALD MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER LIKABEHANDLING. Seroj Ghazarian/ HR-utveckling

MÅNGFALD MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER LIKABEHANDLING. Seroj Ghazarian/ HR-utveckling MÅNGFALD MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER LIKABEHANDLING Seroj Ghazarian/ HR-utveckling EXLUDERANDE Och eller INKLUDERANDE MÅNGFALD? Exkluderande mångfaldsarbete Bygger på olikhetsbegreppet Osynliggör utgångspunkten

Läs mer

Kurs: Religionskunskap. Kurskod: GRNREL2. Verksamhetspoäng: 150

Kurs: Religionskunskap. Kurskod: GRNREL2. Verksamhetspoäng: 150 Kurs: Religionskunskap Kurskod: GRNREL2 Verksamhetspoäng: 150 Människor har i alla tider och alla samhällen försökt förstå och förklara sina levnadsvillkor och de sammanhang de lever i. Religioner och

Läs mer

Mot en gemensam definition av systemiskt tänkande - i dag och inför framtiden.

Mot en gemensam definition av systemiskt tänkande - i dag och inför framtiden. Mot en gemensam definition av systemiskt tänkande - i dag och inför framtiden. Det har nu gått ungefär 25 år sedan det blev möjligt att bli legitimerad psykoterapeut på familjeterapeutisk grund och då

Läs mer

Forskningscirklar - erfarenheter från JämBreddprojektet. 2011-10-17 Ildiko Asztalos Morell Max Jakobsson

Forskningscirklar - erfarenheter från JämBreddprojektet. 2011-10-17 Ildiko Asztalos Morell Max Jakobsson Forskningscirklar - erfarenheter från JämBreddprojektet 2011-10-17 Ildiko Asztalos Morell Max Jakobsson JämBredd en regional plattform för utbildningsinsatser och kompetensutveckling inom genus och mångfaldsområdet.

Läs mer

Internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor 25 november 2013, Folkets Hus, Göteborg.

Internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor 25 november 2013, Folkets Hus, Göteborg. Internationella dagen för avskaffande av våld mot kvinnor 25 november 2013, Folkets Hus, Göteborg. Text och foto: Malin Sand Inledning Katarina Idegård, Dialoga Kunskapscentrum om våld i nära relationer,

Läs mer

sid 1/8 mervärt normkritiskt ledarskap NORMKRITISKT LEDARSKAP Normkritiskt perspektiv på att leda och fördela arbete

sid 1/8 mervärt normkritiskt ledarskap NORMKRITISKT LEDARSKAP Normkritiskt perspektiv på att leda och fördela arbete sid 1/8 mervärt normkritiskt ledarskap NORMKRITISKT LEDARSKAP Normkritiskt perspektiv på att leda och fördela arbete Främjandet av mångfald och likabehandling inom en organisation förutsätter att ledarskapet

Läs mer

Rätten att välja sitt liv. STÖD NÄR HEDER LEDER TILL FÖRTRYCK OCH VÅLD.

Rätten att välja sitt liv. STÖD NÄR HEDER LEDER TILL FÖRTRYCK OCH VÅLD. Rätten att välja sitt liv. STÖD NÄR HEDER LEDER TILL FÖRTRYCK OCH VÅLD. Ungdomarnas mänskliga rättigheter kränks. I mitt arbete träffar jag ungdomar som lever under förhållanden som inte är förenliga med

Läs mer

Strategi för ett jämställt Upplands Väsby

Strategi för ett jämställt Upplands Väsby Styrdokument, plan Stöd & Process 2013-08-27 Maria Lindeberg 08-590 973 76 Dnr KS/2013:457 Maria.lindeberg@upplandsvasby.se Strategi för ett jämställt Upplands Väsby Nivå: Kommungemensamt Antagen: Kommunfullmäktige

Läs mer

Institutet Mot Hedersförtryck. Föreläsarbanken. - November 2012- Släpp in mig skydda mig! Institutet Mot Hedersförtryck/IMH

Institutet Mot Hedersförtryck. Föreläsarbanken. - November 2012- Släpp in mig skydda mig! Institutet Mot Hedersförtryck/IMH Institutet Mot Hedersförtryck Föreläsarbanken - November 2012- Släpp in mig skydda mig! Institutet Mot Hedersförtryck/IMH Olivedalsgatan 14, Göteborg 0702 97 76 14 lasse.kurator@gmail.com http://www.institutetmothedersförtryck.se/

Läs mer

åter! Konferens om kvalitet och bemötande Väven, Umeå 23-24 mars 2015 Foto: Elisabeth Olsson Wallin

åter! Konferens om kvalitet och bemötande Väven, Umeå 23-24 mars 2015 Foto: Elisabeth Olsson Wallin Välkommen åter! Konferens om kvalitet och bemötande Väven, Umeå 23-24 mars 2015 Foto: Elisabeth Olsson Wallin Välkommen åter! Konferens om kvalitet och bemötande. Ett bra bemötande kan rädda bristande

Läs mer

Handlingsplan Våld i nära relationer. Socialnämnden, Motala kommun

Handlingsplan Våld i nära relationer. Socialnämnden, Motala kommun Handlingsplan Våld i nära relationer Socialnämnden, Motala kommun Beslutsinstans: Socialnämnden Diarienummer: 13/SN 0184 Datum: 2013-12-11 Paragraf: SN 192 Reviderande instans: Diarienummer: Datum: Paragraf:

Läs mer

åter! Konferens om kvalitet och bemötande Väven, Umeå 23-24 mars 2015 Foto: Elisabeth Olsson Wallin

åter! Konferens om kvalitet och bemötande Väven, Umeå 23-24 mars 2015 Foto: Elisabeth Olsson Wallin Välkommen åter! Konferens om kvalitet och bemötande Väven, Umeå 23-24 mars 2015 Foto: Elisabeth Olsson Wallin Välkommen åter! Konferens om kvalitet och bemötande. Ett bra bemötande kan rädda bristande

Läs mer

Idéplattformen är ett levande dokument för Män för Jämställdhet och senast reviderat vid årsmötet 2013-04-21

Idéplattformen är ett levande dokument för Män för Jämställdhet och senast reviderat vid årsmötet 2013-04-21 Pipersgatan 33 112 28 Stockholm 08-17 82 00 info@mfj.se www.mfj.se Org nr 802407-2160 Plusgiro 590517-9 Idéplattform Idéplattformen är ett levande dokument för Män för Jämställdhet och senast reviderat

Läs mer

+ Tjejjouren Idun Sigtuna var på Hultsfredsfestivalen

+ Tjejjouren Idun Sigtuna var på Hultsfredsfestivalen Sigtuna Sigtuna var på Hultsfredsfestivalen Plats: Sigtuna Sommar 2013 Juni Sigtuna var på Hultsfredsfestivalen. Sigtuna var och lyssnade på Allan Wade. Sida 3 Vi söker nu fler volontärer. Är du en av

Läs mer

Att utveckla en handlingsplan i skolan. ett metodstöd för arbete mot hedersrelaterat våld

Att utveckla en handlingsplan i skolan. ett metodstöd för arbete mot hedersrelaterat våld Att utveckla en handlingsplan i skolan ett metodstöd för arbete mot hedersrelaterat våld Arbetsgång Steg 1) Mandat Innan arbetet sätts igång bör det vara väl förankrat hos rektorerna, som sedan ger personalen

Läs mer

Loke-modellen. Systematisk uppföljning och utvärdering inom socialtjänstens område

Loke-modellen. Systematisk uppföljning och utvärdering inom socialtjänstens område Lokemodellen Systematisk uppföljning och utvärdering inom socialtjänstens område Bakgrund Diskussionen om en kunskapsbaserad socialtjänst tog fart när dåvarande generaldirektören för Socialstyrelsen Kerstin

Läs mer

KK10/166. Strategi mot hot och våld i nära relation. Antagen av KF, dnr KK10/166

KK10/166. Strategi mot hot och våld i nära relation. Antagen av KF, dnr KK10/166 KK10/166 Strategi mot hot och våld i nära relation Antagen av KF, dnr KK10/166 Strategi mot hot och våld i nära relation 2/7 Innehållsförteckning Inledning... 3 Definition... 3 Kartläggning... 3 Syfte...

Läs mer

VÄRLDEN I LUND. om internationalisering och mänskliga rättigheter. Integrationspolitiskt program för Lunds kommun

VÄRLDEN I LUND. om internationalisering och mänskliga rättigheter. Integrationspolitiskt program för Lunds kommun VÄRLDEN I LUND om internationalisering och mänskliga rättigheter Integrationspolitiskt program för Lunds kommun 1. Inledning och syfte Idéernas Lund har sin öppenhet mot omvärlden att tacka för framgång

Läs mer

Riktlinjer för inkluderande enkäter, blanketter och formulär

Riktlinjer för inkluderande enkäter, blanketter och formulär PROGRAM POLICY STRATEGI HANDLINGSPLAN RIKTLINJER Riktlinjer för inkluderande enkäter, blanketter och formulär Örebro kommun 2015 01 21 Ks 1130/2014 orebro.se 2 RIKTLINJER FÖR UTFORMANDE AV ENKÄTER PROGRAM

Läs mer

Återrapportering av ekonomiskt stöd till lokalt brottsförebyggande projekt

Återrapportering av ekonomiskt stöd till lokalt brottsförebyggande projekt Återrapportering av ekonomiskt stöd till lokalt brottsförebyggande projekt Det sker mycket brottsförebyggande arbete runtom i landet, både som projekt och i den löpande verksamheten. Några av dessa insatser

Läs mer

RFSU Guide: Polyrelationer. Poly så funkar det

RFSU Guide: Polyrelationer. Poly så funkar det 1 Poly så funkar det Text: Johanna Mannung & RFSU Redigering och layout: Anna Knöfel Magnusson Illustration: Eva Fallström RFSU 2009 2 Poly kärlek till fler än en Att vara polyamorös innebär att ha förmågan

Läs mer

Hedersrelaterade familjekonflikter

Hedersrelaterade familjekonflikter Hedersrelaterade familjekonflikter Familjeterapikongress Ystad 18 oktober 2013 Pernilla Ouis Docent i hälsa och samhälle, inriktning etniska relationer Institutionen för Socialt Arbete Fakulteten för Hälsa

Läs mer

1. Skolans värdegrund och uppdrag

1. Skolans värdegrund och uppdrag 1. Skolans värdegrund och uppdrag Grundläggande värden Skolväsendet vilar på demokratins grund. Skollagen (2010:800) slår fast att utbildningen inom skolväsendet syftar till att elever ska inhämta och

Läs mer

IFLA:s mångkulturella biblioteksmanifest

IFLA:s mångkulturella biblioteksmanifest IFLA:s mångkulturella biblioteksmanifest Det mångkulturella biblioteket nyckeln till ett kulturellt mångfaldssamhälle i dialog Människor i dag lever i ett alltmer heterogent samhälle. Det finns mer än

Läs mer

Våld i nära relationer en folkhälsofråga SOU 2014:49

Våld i nära relationer en folkhälsofråga SOU 2014:49 REMISSVAR 1 (5) ERT ER BETECKNING 2014-07-04 Ju2014/4445/KRIM Regeringskansliet Justitiedepartementet 103 33 Stockholm Våld i nära relationer en folkhälsofråga SOU 2014:49 Remissen till Statskontoret omfattar

Läs mer

Formuleringar som kan förbise, kränka eller diskriminera

Formuleringar som kan förbise, kränka eller diskriminera Formuleringar som kan förbise, kränka eller diskriminera Medborgare Riskerar att förbise personer utan formellt medborgarskap i Sverige. Invånare innefattar alla som bor i staden, regionen eller landet,

Läs mer

Årlig plan mot diskriminering och kränkande behandling

Årlig plan mot diskriminering och kränkande behandling Årlig plan mot diskriminering och kränkande behandling Varje verksamhet (förskola, skola och fritidshem) i Pysslingen Förskolor och Skolor AB ska varje år beskriva sitt arbete mot diskriminering, trakasserier

Läs mer

Livsmiljöenheten 2009-12-18. Länsstrategi. Kvinnofrid i Västmanlands län 2009-2010. Diarienr: 801-3732-09

Livsmiljöenheten 2009-12-18. Länsstrategi. Kvinnofrid i Västmanlands län 2009-2010. Diarienr: 801-3732-09 Livsmiljöenheten 2009-12-18 Länsstrategi Kvinnofrid i Västmanlands län 2009-2010 Diarienr: 801-3732-09 2 1 Förord Mäns våld mot kvinnor i Västmanland är utbrett och vanligt före-kommande. De senaste åren

Läs mer

Begreppet integrering/integration betyder enligt samma uppslagsverk:

Begreppet integrering/integration betyder enligt samma uppslagsverk: Varför integration i livet och segregation i döden? Ingela Olsson När jag först fick denna rubrik att tala om på SKKF:s konferens, lät jag den bara vila i mitt huvud. Men efterhand började jag leva mig

Läs mer

Våra nationella minoriteter och minoritetsspråk. Pirjo Linna Avarre, samordnare för nationella minoriteter, Sundsvalls kommun.

Våra nationella minoriteter och minoritetsspråk. Pirjo Linna Avarre, samordnare för nationella minoriteter, Sundsvalls kommun. ALLAS BIBLIOTEK Studiedag i Kulturmagasinet, Sundsvall den 10 april 2014 Arrangör: ZY-föreningen Våra nationella minoriteter och minoritetsspråk Pirjo Linna Avarre, samordnare för nationella minoriteter,

Läs mer

Vi har använt sökorden: Kvinnor, kvinna, jämställdhet och 1325. Granskningsperiod: oktober 2006-23 juni 2008

Vi har använt sökorden: Kvinnor, kvinna, jämställdhet och 1325. Granskningsperiod: oktober 2006-23 juni 2008 En granskning av socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlins anföranden, skriftliga frågor, interpellationer, pressmeddelanden och debattartiklar under perioden oktober 2006 23 juni 2008.

Läs mer

Interkulturellt ledarskap

Interkulturellt ledarskap Interkulturellt ledarskap Professor Pirjo Lahdenperä Örebro 2012-05-25 1 Två sanningar Närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv. (Tomas

Läs mer

Jämställdhetsintegrering - analys för förändring

Jämställdhetsintegrering - analys för förändring Jämställdhetsintegrering - analys för förändring Eva Wittbom, Ekon.dr Akademin för ekonomistyrning i staten Stockholm Business School www.sbs.su.se/aes Ett gott exempel på politiskt mål som ska nås med

Läs mer

Manifest, värdegrund och policy. för Unizon

Manifest, värdegrund och policy. för Unizon Manifest, värdegrund och policy för Unizon Unizon samlar kvinnojourer, tjejjourer och andra stödverksamheter som arbetar för ett jämställt samhälle fritt från våld. Jourerna stöttar, skyddar, förebygger

Läs mer

EUROPEISKA FAMILJERÄTTSPRINCIPER RÖRANDE FÖRÄLDRAANSVAR

EUROPEISKA FAMILJERÄTTSPRINCIPER RÖRANDE FÖRÄLDRAANSVAR EUROPEISKA FAMILJERÄTTSPRINCIPER RÖRANDE FÖRÄLDRAANSVAR PREAMBEL Med insikt om att rådande skillnader mellan de nationella regleringarna rörande familj gradvis minskar; Med insikt om att kvarstående skillnader

Läs mer

Sammanfattning av RFSLs synpunkter

Sammanfattning av RFSLs synpunkter Sveavägen 57-59 Box 350, SE-101 26 Stockholm, Sweden Riksförbundet för sexuellt likaberättigande The Swedish federation for Lesbian, Gay, Bisexual and Transgender Rights Member of International Lesbian

Läs mer

Handlingsplan för hbt-frågor 2012-2015

Handlingsplan för hbt-frågor 2012-2015 Handlingsplan för hbt-frågor 2012-2015 Innehållsförteckning Inledning...3 Målområde 1 - Örebro kommun ska skapa förutsättningar för att hbtperspektivet finns med i det fortsatta arbetet för alla människors

Läs mer

HEDERSRELATERAT FÖRTRYCK OCH VÅLD BLAND UNGDOMAR MED INTELLEKTUELL FUNKTIONSNEDSÄTTNING

HEDERSRELATERAT FÖRTRYCK OCH VÅLD BLAND UNGDOMAR MED INTELLEKTUELL FUNKTIONSNEDSÄTTNING TRIS tjejers rätt i samhället TRIS Bildades 2002 i Uppsala. Ideell organisation. Partipolitiskt och religiöst obunden. Arbetar för barn, ungdomars och kvinnors rättigheter. TVÅ VIKTIGA FRÅGOR Är det något

Läs mer

Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige

Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige Roks är en feministisk organisation, partipolitiskt och religiöst obunden, som verkar för kvinnors och flickors rättigheter och frigörelse,

Läs mer

Kapitel Avsnitt Kap.nr: Sidnr: Värdegrund Policy Värdegrund - Policy 02 1(6)

Kapitel Avsnitt Kap.nr: Sidnr: Värdegrund Policy Värdegrund - Policy 02 1(6) Verksamhetshandbok Kapitel Avsnitt Kap.nr: Sidnr: Värdegrund Policy Värdegrund - Policy 02 1(6) Dokumentansvarig (namn och funktion) Fastställd av (namn och funktion) Fastställd datum Reviderad datum Anders

Läs mer

Genusperspektiv på ANDT

Genusperspektiv på ANDT Genusperspektiv på ANDT Jessika Svensson, Folkhälsomyndigheten Projektledarutbildning ANDT, Stockholm ANDT 2015-09-01 Innehåll Inte fördjupning i de enskilda sakområdena Relevansen för det förebyggande

Läs mer

hedersrelaterat våld och förtryck

hedersrelaterat våld och förtryck hedersrelaterat våld och förtryck en kunskaps- och forskningsöversikt RAPPORT Kunskaps- och forskningsöversikt om hedersrelaterat våld och förtryck 1 2 RAPPORT Kunskaps- och forskningsöversikt om hedersrelaterat

Läs mer