Så var det med den morgonfriden.

Transkript

1 Linköping Reseberättelser Sida 1 av 6 1 Inledning SAAB var övertygad om att man inte på egen hand kunde gå in i den datorstyrda konstruktions- och produktionsvärlden. I stället satsade man hårt på utveckling genom samarbete bl.a. med BAe och Boeing. Jag var inblandad i den verksamheten under många år och hade därför nöjet och plikten att genomföra ganska många resor i tjänsten. Under dessa inträffade ofta utanför själva tjänsteärendet remarkabla situationer, som har bränt sig in i mitt minne. Nedan kommer ett urval av de märkligaste. 2 Morgonstund har guld i mun. SAAB deltog i ett internationellt samarbete om rationellt utnyttjande av numeriskt styrda maskiner inom en organisation kallad CAM-I. Vår NC-expert Tore Andersson och jag skulle besöka ett CAM-I möte. Mitt minne sviker mig så jag kommer inte ihåg var i USA. Resvägen dit var lite komplicerad och vi anlände inte förrän kl lokal tid. Vi hade underrättat hotellet om vår sena ankomst. Trots detta visade sig att hotellet hade överbokat och släppt våra rum. Nu började en febril verksamhet. Den vänlige portieren försökte att hitta ett rum överallt, men misslyckades kapitalt. Till slut kom han på den geniala lösningen att bädda ett par extrasängar som sattes in mitt bland borden på frukostrestaurangen. Vi blev lite fundersamma och undrade om vi verkligen skulle få sova i frid på morgonkvisten. Portieren försäkrade oss att det inte var något problem. Före kl skulle ingen störa oss. Trodde han ja! Vi vaknade ungefär kl av ett fruktansvärt skri. Det var hotellstäderskan som tyckte sig ha funnit två ruskiga karlar i frukostrestaurangen. Det blev stor kalabalik innan allt lugnade ner sig. Så var det med den morgonfriden. 3 Simträning i New York Vid en av mina resor fick jag stanna en helg i New York över en lördag-söndag. Det var fruktansvärt varmt, över 40 grader, och värmen slog emot en som en chock så fort man lämnade hotellens luftkonditionerade utrymmen. Jag hade sällskap med två kolleger från Kockums (skeppsvarvet i Malmö). Vi beslöt att vi skulle prova badstränderna på Long Island och tog tunnelbanan dit. Vilken syn. Badstranden var fullständigt proppad med badande. Det gick inte att hitta en tillräckligt stor plätt för att vi skulle kunna ligga ner alla tre. Till slut hittade vi emellertid en plätt stor nog så att vi kunde stå upp och byta om till baddräkt. Successivt smög vi oss neråt och till slut hade vi lyckats tränga undan grannarna så att vi kunde ligga ner. På de första metrarna i vattnet fanns en två meter bred rand av tätt hoppackade människor, som försökte svalka sig i vattnet. Utanför människomassan fanns knappast en själ. Det var så tjockt av människor att det knappt gick att röra sig och ännu mindre att simma. Vi var ju vanna vid att kunna simma fritt och lyckades till slut tränga oss ut på fritt vatten för att kunna simma. Men vi hade gjort upp räkningen utan att tänka på strandvakten. En värre visselkonsert än den som bröt ut har jag aldrig hört. Strandvakten gillade uppenbart inte våra försök att nå öppet vatten och blåste allt vad han kunde i sin pipa. Simträning i New York på öppet vatten skall man inte försöka.

2 Linköping Reseberättelser Sida 2 av 6 4 Avkopplande taxifärd i New York. Ivan Schlein på konstruktionskontoret och jag fick i uppdrag att övervaka leveranstesten av vår stora ritmaskin, som inköptes från Gerber beläget i Hartford. Vi fick tillfälle att stanna över en natt i New York. Vi landade på JFKennedy och började leta efter lämpligt färdsätt till hotellet. Vid en av utgångarna hittade vi en skylt som annonserade taxiresor för ett fast pris av 6 $ till valbart hotell på södra Manhattan. Vi tyckte det lät bra och rättade in oss i den väntande kön. Till slut blev det vår tur och vi stuvades in i en stor VAN tillsammans med 6-7 andra personer. Efter en stund började vi tycka det var lite konstigt, för varje gång taxin stannade för att släppa av folk tog det väldigt lång tid. Chauffören var en riktig bjässe och bredvid honom i framsätet satt en lika stor kille. Vid varje stopp hoppade alltid både chauffören och den andre bjässen ur. Till slut var det bara Ivan och jag kvar. Taxin stannade och precis som tidigare hoppade både chauffören och den andre bjässen ur. Nu kom chocken. Vi stod inte vid huvudentrén till hotellet utan i en mörk bakgata alldeles vid sidan av hotellet. Bägge taxikillarna trängde upp oss mot hotellets bakvägg och krävde 100 $ per person i stället för det annonserade priset av 6 $. Vi protesterade högljutt, men då tryckte de oss ännu hårdare mot väggen och sa att vi var helt vilse. Vi hade enligt dem inte landat på JFkennedy utan på en reservflygplats långt borta i New Jersey. Ivan var ståndaktig och påstod hela tiden att han inte hade så mycket kontanter, men jag blev ganska skraj och betalade till slut 50$, vilket skurkarna efter en lång stund accepterade. Jag har aldrig i min tid varit så rädd som då när vi var upptryckta mot väggen i en mörk bakgata i New York. Tro inte att en taxifärd i New York kan bli en avkopplande resa. 5 Ensam i New York Vi var en liten delegation från SAAB som besökte ett IBM laboratorium ungefär 20 mil norr om New York. Vi skulle där ta del av IBMs planerade utveckling av programvara för numerisk konstruktion och produktion, så att vi bättre skulle kunna planera vår egen utveckling. Mötet var planerat att sluta på torsdagen. Därefter var jag inplanerad på ett möte på fredagen med BAe i England för att diskutera samarbete om utveckling av geometrimetoder. Inom parantes ledde detta till att vi så småningom inköpt BAes system för numerisk bestämning av ytor (NMG). När vi slutade mötet med IBM på torsdagen så var jag därför tvungen att åka vidare till England medan de övriga skulle fortsätta på annat håll. Jag hyrde en bil och startade färden mot JFKennedy i New York. När jag kom in mot infarten mot New York började inse vad jag hade gett mig in i. Sju eller åtta filer i varje riktning och alla fullständigt igenproppade av bilar. Svetten dröp från pannan. Vilken fil skulle jag välja och hur skulle jag komma ut i den? Jag lyckades naturligtvis välja fel och istället för att komma till flygplatsen befann jag mig plötsligt någonstans på nedre Manhattan. Ensam i den stora staden. Inte en människa på gatan. Jo titta där var en äldre lite mörk dam. Snabbt ut ur bilen och fråga om vägen. Himmel hon

3 Linköping Reseberättelser Sida 3 av 6 pratade bara spanska. Hon kunde inte ett ord engelska och jag inte ett ord spanska och mitt flygplan, som skulle gå om en timme. Några minuter gick under förtvivlade försök att förstå varandra. Plötsligt skiner damen upp och pekar. Titta en polisbil. Vilken lättnad. Poliserna förstod t.o.m. min haltande engelska och fattade mitt dilemma. Gentilt erbjöd de sig att lotsa mig ut till flygplatsen. Så vi åkte, polisbilen först i hög fart och därefter jag i min hyrbil. Vi kom fram till flygplatsen bara 15 min före planerad starttid och jag som skulle lämna in bilen och checka in. Gissa om jag spurtade vilt, men lyckades inte helt. Jag anlände gaten fem minuter för sent, men där var en liten kö. Jag försökte tränga mig förbi hela högen, men möttes av det lugnande besked att starten var försenad i tre timmar. Gissa om jag kände mig lättad. Mitt besök hos BAe var räddat. Man kan faktiskt känna sig riktigt ensam på egen hand i stora städer. 6 Andlig spis i Wichita Tore Andersson (NCkillen) och jag fick i uppdrag att förhandla med Boeing för att försöka samordna vårt agerande mot Gerber som på den tiden var vår leverantör av CAD/CAM system. Ett möte förlades till Wichita i Kansas, där Boeing hade stora produktionsanläggningar och många NC experter. För att utnyttja resan väl blev vi tvingade att stanna över en lördag och söndag. Kansas var troligen en av de mest torrlagda och religiösa staterna i USA. Vi försökte dricka en öl när vi anlände sent på kvällen, men det gick inte utan vidare. Vi var först tvingade att ansöka om någon slags turistlicens innan vi fick vårt ölglas. Några nöjen fanns knappast, så vi beslöt att besöka en gudstjänst på söndagen. Församlingen var katolsk och gudstjänsten var en verklig upplevelse för oss som var vana vid våra stela gudstjänster med prästen predikande från en upphöjd predikstol. Här försiggick allt på golvet eller på den upphöjda platsen framför altaret. Kyrkan var precis proppfull av besökare och början skedde med en stor inmarsch med flaggor och klingande musik. Fortsättningen var som en enda stor teatertillställning med gospelmusik, körsång och halleluja på scenen framme vid altaret. Där fanns absolut ingen risk att somna. Så blev det tid för nattvarden. Det fanns inte en människa (förutom oss) som inte ville deltaga. Strömmen av folk var så stor att speciella vakter hade avdelats för att dirigera de långa köerna. Och allt skedde fortfarande under klingande musik och gospelsånger. Endast Tore och jag blev kvar i kyrkbänkarna, ordentligt uttittade av övriga gäster, Efteråt undrade våra bänkgrannar vad vi var för några, men när de hörde att vi kom från det väldigt hedniska Sverige, så blev de väldigt förstående. Aha, svenskar! Hedniska svenskar är omöjliga att frälsa. 7 Vårkänslor i Paris. De europeiska flygplantillverkarna hade bildat en samorganisation kalla AECMA, bl. a. avsedd att verka för gemensam utveckling av metoder. Jag var under en tid SAAB:s representant i en undergrupp, som försökte driva fram metoder för numerisk ytbestämning och CAD/CAM. AECMA:s huvudkontor låg i Paris och jag var därnere några gånger på olika möten.

4 Linköping Reseberättelser Sida 4 av 6 Ofta varade dessa möten bara en dag. Vid ett sådant möte fick jag några timmar över. Det var en vacker vårdag i mars med strålande sol, varmt och skönt. Jag hade just anlänt från den snöiga nord och greps av en oemotståndlig längtan att känna solens värmande strålar. Jag gav mig inte tid att låsa in mina värdesaker, utan slängde bara in min överrock på hotellrummet och gav mig iväg ut på Champs Elyses för att njuta av den underbara dagen med pengar, pass och biljett i innerfickan. Det var många fransmän ute och flanerade, men alla var till skillnad från mig ganska väl påpälsade, så jag utmärkte mig ordentligt, inte bara med min ljusa läggning. Plötsligt såg jag två brunfärgade flickor i års ålder som sålde röda rosor till flanörerna. En av dem antastade mig, men min vana trogen vinkade jag avvärjande. Strax därefter sprang flickan bort till sin kompis och de hade en viskande konferens. Och plötsligt hade jag båda två runt halsen på mig och jag blev ordentligt omkramad. Samtidigt kände jag ena flickans hand innanför min kavaj sökande efter innerfickan där jag ju för ovanlighetens skull hade alla värdesaker, pengar, pass och biljett. Jag kände rädslan stiga och försökte på alla sätt att komma loss från flickorna. Men de var omöjliga och klängde sig fast som igelkottar. Jag hade aldrig trott att så små späda flickor kunde vara så starka. Jag kände paniken stiga, men gudskelov så var det en av de förbipasserande fransmännen som reagerade och hjälpte mig att skaka av mig de två iglarna. Han berättade att det var ganska vanligt med den typen av rån och att det ofta var invandrare från Algeriet och Marocko som stod för dem. Jag förstod ju efter att jag hade gjort flera saker fel: tagit med mig värdesakerna tagit av mig för mycket så att jag bröt för mycket mot övrigas klädsel. var för blond att smälta in i mängden. Det var ingen tvekan, jag var en dum turist och ingen fransman. Det är farligt med vårkänslor i Paris. 8 Lyxliv på tjänsteresa. Jag var på rundresa i USA för att utvärdera hur långt CADCAM teknologin hade kommit. Jag tror jag hade sällskap av Arne Thelin från projektledningen, men jag är inte säker. Vi besökte både utvecklingsinstanser och flygplantillverkare. När vi checkade in en efter middag på vårt hotell blev portieren väldigt intresserad när han hörde att vi var från Sverige, och frågade ut oss om allt möjligt. Han berättade att han härstammade från Sverige, vilket var anledningen till frågestunden. Efter mycket snack fick vi ut nycklarna till våra rum. När jag öppnade dörren till mitt rum höll jag på att svimma. Ett större och lyxigare hotellrum hade jag aldrig sett. Jättestort och elegant bord med sex stolar runt det. Jättestort fruktfat på bordet, sex eleganta stolar runt bordet, sidengardiner för fönstret, mjuka fåtöljer, men ingen säng. Efter lite sökande observerade jag att rummet hade två dörrar i ena väggen. Jag öppnade den första och där fann jag ett mycket lyxigt sovrum med en bred mjuk säng och alla tänkbara finesser. Bakom den andra dörren fann jag det lyxigaste badrum som jag någonsin sett med bl.a. en stor bubbelpool med alla möjliga finesser.

5 Linköping Reseberättelser Sida 5 av 6 Jag hittade en prisuppgift på bordet. Rummet kostade 500$ natten, vilket var väldigt mycket pengar på den tiden. Livrädd, hur skulle vi kunna betala detta, rusade jag in till reskamraten. Hans rum hade precis samma standard. Med oro i själen for vi ner till reception och frågade. Portieren lugnade ner oss med beskedet att rummen stod ju i alla fall tomma och vi behövde bara betala det normala priset. Lättade återvände vi till rummen och firade en riktig lyxafton. Ibland har det har sina fördelar att vara svensk på resa. 9 Rasism i USA Jag sökte och fick i slutet av 70-talet två stipendier för att studera statusen på den begynnande utvecklingen av CAD/CAM system. Flygdivisionen beslöt då att bekosta resan för Lars Peterson på konstruktion. Som en extra bonus hade vi lyckats ordna så att vi fick besöka en av NASAs rymdstationer några mil utanför Washington DC. Vi tog en taxi på morgonen från vårt hotell mitt i stan. När vi kom fram togs vi emot av en mycket vänlig svart gentleman. Han underhöll oss hela dagen och vi fick se mycket av den senaste tekniken för övervakning av satelitter och rymdfarkoster. Vi upplevde att han var någon form av chef därute med ett antal vita medarbetare underställda sig. När det var dags för tillbakafärden erbjöd han sig generöst att skjutsa oss till hotellet. Det visade sig emellertid snart att det fanns ett förbehåll. Han stannade nämligen inte utanför vårt hotell utan i en liten mindre gata. Så förklarade han att vi höll på att lämna de svarta kvarteren och att han inte vågade köra fram till hotellet, därför att det låg i ett vitt område och att han väntade sig bestraffning och bråk om han körde in där. Så han förklarade hur vi skulle gå och bad om ursäkt. Sedan lämnade han oss där på gatan. Ofattbart, en vänlig och på sin arbetsplats mycket respekterad man vågade inte röra sig fritt. Och detta var så sent som i slutet på 70-talet. Jag kan inte låta bli att fundera på vad som hade hänt idag vid en liknande händelse. Att vara mörkhyad i USA kan uppenbarligen ge problem. 10 Oväntade möten Under rundresan tillsammans med Lars Petersson fick vi en lördag och söndag i San Fransisco. För att få en snabb översikt över staden bokade vi in oss på en rundtur. Det var en riktig spexare till busschaufför, som tog varje tillfälle att skoja upp resenärerna. Vid ett tillfälle stannade han bussen och började fråga ut passagerarna var de kom ifrån, deras intressen osv. Många mötes av handklappningar och jubel. Så kom han till oss. Hittills hade det bara varit amerikanare som utfrågats. När vi berättade vår historia möttes vi, som de enda utomamerikanerna, av mycket handklappning och jubelrop. Uppenbart fanns det många med rötter i Skandinavien bland busspassagerarna. I platserna närmast framför oss satt två medelålders damer, vars föräldrar hade utvandrat från Sverige. De blev mycket intresserade och ville veta allt om Sverige. De kunde naturligtvis inte ett ord svenska, men pratet flöt bra i alla fall. Efterhand som pratet gick vidare framkom det att damerna hade kommit från Skåne och så småningom kom vi fram till att den ena damens mamma var född i samma lilla by, Arrie, som min mamma. Då tog det naturligtvis

6 Linköping Reseberättelser Sida 6 av 6 fart på frågandet. Vi tyckte det var mycket märkligt. Långt borta träffar vi på folk som härstammar från samma lilla plätt på jorden som jag. Livet är fullt av tillfälligheter. Vid en annan resa fick vi ett annat exempel på detta. Vi stod i kö för incheckning till ett flyg från Hartford i Connecticut. Mina svenska reskamrater från Kockums i Malmö började skämtsamt kommentera några medpassagerares klädsel och utseende. Då knackade damen som stod bakom honom på axeln och sa på klingande svenska. Hör ni pojkar, ni borde vara mera försiktiga med edra skämt. Även om ni är långt borta i någon liten avkrok kan det finnas folk som förstår svenska. Ridå. Gissa om den skyldige kände sig ertappad. Man kan träffa på bekanta var som helst i världen. Man kan aldrig släppa hämningarna.