Lidköpings Scoutkårs historia av Jan-Eric Isaksson

Transkript

1 Lidköpings Scoutkårs historia av Jan-Eric Isaksson Scoutrörelsen skapades vid förra sekelskiftet av den från Boerkriget hemvändande generalen Robert Baden-Powell. BP som han kallades upptäckte att ungdomen i Londons förorter var håglösa, saknade ideal, framtidstro och överhuvudtaget någon vettig sysselsättning. Detta slutade ofta i kriminalitet och han såg det som sin plikt att försöka göra något åt det. Hans ide var att de upplevelser och erfarenheter hans spejare (scouter) från armen hade med sig från kriget i Afrika skulle kunna inspirera ungdomarna att själva ta tag i sin situation. En scout måste ju lära sig att klara sig själv under alla möjliga förhållande och får tillfälle att uppleva både spänning och att klara prövningar som kan ge en god självkänsla och självförtroende. Han beskrev sina tankar i boken "Scouting for Boys" som utkom Här formulerar BP följande fundament att bygga verksamheten på: Lära genom att göra saker själv (Learning by doing) Arbeta tillsammans i små grupper (Patrullsystemet) Konsten att leva utomhus i naturen (Friluftsliv) En god personlig moral o etik (Scoutlagen) På dessa fundament har idén utvecklats till en världsomspännande rörelse där verksamhet bedrivs efter samma principer i stort sett i alla världens länder. Undantag är diktaturstater där rörelsen ses som ett hot och oftast förbjuds. Till Sverige kom idén först till Göteborg ungefär 1909 efter att en ung gymnastiklärare, Ebbe Lieberath hittat ett exemplar av "Scouting for boys" på en båtresa och fascinerats av BP s idéer. Han startade några mindre pojkgrupper i Göteborg men efterhand spred sig idén över landet Även i Lidköping var det en gymnastiklärare som tog initiativet. I ett upprop i Lidköpings Tidningen 10 juni 1910 inbjöd gymnastikläraren Torsten Lundahl pojkar som var intresserade av frilufts- och lägerliv till en sammankomst. Man bildade en grupp som kallade sig "Lidköpings riddarpojkar". Inget egentligt program fanns utan man utgick från BP s idéer där god etik i uppträdandet mot andra hade hög prioritet. En scout skulle vara hövisk men också vara glad och vissla! Motsvarande grupper hade bildats på ett flertal platser i Sverige och den 3 jan 1912 samlades representanter för dessa i ett möte i Stockholm och bildade där "Sveriges scoutförbund", en rörelse för pojkar mellan 11 och 18 år. Lidköping representerades vid det konstituerande mötet av en K Zetterholm som vi dessvärre inte vet något mer om. Omedelbart fick rörelsen sin första utmaning när landet stog som värd för Olympiska spelen i Stockholm I brist på mobiltelefoner eller liknande utrustning användes scouter som ordonnanser som sprang med lappar mellan olika arenor och kanslier under tävlingen. Rörelsen fick härigenom en kraftig skjuts framåt och blev allmänt känd.

2 I Lidköping fortlevde rörelsen under några år men medlemsantalet minskade successivt p.g.a. brist på ledare. Ett försök att starta en flickscoutkår gjordes 1920 men även denna lades ned efter några år p.g.a. brist på ledare återstartade kåren med verkmästare Anders Cederberg som kårchef och kontorist Sixten Lilja som sekreterare. Både Cederberg och Lilja var samtidigt aktiva ledare i själva scoutarbetet som bedrevs i Långsalen i Realskolan. Verksamheten utvecklades och 1928 hade kåren två avdelningar med Wiking Belfrage och Nils Jonsson som avdelningschef i respektive avdelning. Samma år påbjöd scoutförbundet att man skulle ha en gemensam scoutdräkt. Alla medlemmar skulle bära blå scoutblus av bomullstvills och halsduk med färg som bestämdes av kårerna själva. Under sommaren hölls det första storlägret i regionen "Nöjeslägret" i Jönköping där flera pojkar deltog. Lägeravgiften för en vecka var 16: startades en vargungeavdelning för 14 st pojkar i åldrarna 8-11 år av St. Rahm. Sixten Lilja hade fått ta över Scoutavdelning 2. Efter några aktiva år minskad åter medlemsantalet. Anders Cederberg avgick som kårchef och utnämndes till hedersmedlem i kåren i dec Roland Åberg utsågs till ny kårchef men denne avsade sig posten tämligen omgående och Anders Cederblad fick återgå som kårchef Kåren uppvaktades nu av en grupp flickor som ville bilda en flickscoutkår. Bildandet måste dock uppskjutas tills vidare då man inte kunde finna någon ledare. I mitten av trettiotalet saknades det ledare och verksamheten minskade för att till slut i det närmast avstanna helt återstartades kåren och intresset för scouting ökade var tiden mogen att åter starta scouting för flickor. En ny flickscoutkår startades med Sonja Rahm som kårchef. Kåren anslöts till SFS - Sveriges flickors scoutförbund. Genom stor välvilja av Lidköpings drätsel- kammare fick stugan Klovet arrenderas helt gratis från Stugan låg på vägen mot Filsbäck. Man fick nu också förfrågan från NLT att hjälpa till med luciafirandet vilket anammades. Denna tids livsvillkor speglas också i protokollen. Varje scoutpatrull fick under hösten 1941 i uppgift att för scoutlokalens uppvärmning såga upp, hugga och transportera 1 m³ ved vardera från Klovet till scoutlokalen i stan. Scoutverksamheten var sedan starten starkt byggd på höga ideal som skulle förmedlas till den yngre generationen. Kårchefen fick personligen underteckna en förbindelse mot scoutförbundet att följa de regler, inte minst etiska, som förbundet satte upp. Kårchefen hade också en unik ställning i kåren. Inget kårstyrelsemöte, s.k. kårkvarter, fick hållas utan kårchefens närvaro och kårchefen hade vetorätt vid beslut vid dessa möten.

3 Kårchefens ställning hade aldrig ifrågasatts före 1941 men nu uppkommer uppenbarligen delade meningar i kårkvarteret. I protokoll från 26 nov 1941 framgår: 6 Beslutades att kårchefens vetorätt skulle avskaffas. 7 Kårchefen Stig Jansson avsade sig uppdraget som kårchef. Som ny kårchef utsågs diakon Knut Dahlström. Hamnkapten Nils Andersson tillträdde som kassör och möjligheten att starta sjöscoutverksamhet diskuterades livligt. Frågan föll dock varje gång på ekonomin. En ny lokal på Kållandsgatan införskaffades. Kåren beslöt stt köpa fastigheten Stg 261 för 5000 kr. Om köpet blev av, hur länge kåren ägdefastigheten och när den avyttrades har ännu inte kunnat klarläggas 1942 blev en nyanställd ingenjör vid Meken, Tore Kanebo, avdelningschef på scoutavdelning 2. Kanebo kom att betyda mycket för kåren under de närmaste åren genom sin stora entusiasm och intresse för scouting. Vargungeverksamheten som startades 1929 hade drivits sporadiskt under 30-talet. Den sist nämnda flockchefen var Maj Andersson men efter1941 redovisades ingen verksamhet. I oktober 1944 startade fröken Sonja Jonsson (senare Jonänger) med biträde av fru Kerstin Helgesson åter en ny vargungeflock. Verksamheten ökade snabbt och flocken var mycket livaktig under många år. En ny lokal i Flickskolan disponerades för avdelningsmöten och patrullmöten kunde hållas i församlingshemmets källare. De ekonomiska förhållandena var knappa under krigsåren och verksamheten finansierades till stor del genom pappers- insamling. Sommaren 1946 deltog ca 40 Lidköpings- scouter i det första riktigt stora förbundslägret. Lägret låg på Gränsö utanför Västervik och var enormt stort - cirka scouter. Som lägerchef tjänstgjorde den dåvarande svenske scoutchefen Folke Bernadotte av Wisborg. För denna tids scouter var lägret en stor upplevelse. Som sekreterare i kåren inträdde Carl Helgesson 1946 och han skulle komma att inneha denna uppgift i 30 år. Det är tack vare Helgessons noggranna och detaljerade protokoll vi kan följa scouternas verksamhet fram till 70-talets mitt. Tore Kanebo blev kårchef och kåren bedrev en aktiv verksamhet. Bland annat startades verksamhet för äldre ungdomar som först kallade vandrarscouter eller roverscouter och senare seniorscouter. Verksamheten bedrevs i Flickskolan och Församlingshemmet. Från 1949 fick lokaler disponeras även i daghemmet på Rudenschöldsgatan. Scoutkåren hade cirka 180 medlemmar flyttade Tore Kanebo från Lidköping och ny kårchef blev Tore Rudberg. Verksamheten gick successivt ned under femtiotalets början och 1955 var medlemsantalet nere under 50 st. Scoutkårens föräldraförening bildades 1955 för att stödja scoutverksamheten. Föreningens mammaförening samlade in mycket pengar genom återkommande bazarer där egna alster försåldes. Föreningens ordförande Inköpschef Åke Bengtsson lade ned ett stort arbete och lyckades dels anskaffa en ny scoutstuga i Brynåsa och lyckades även få hyra över- våningen i huset i

4 Fredriksdalsparken som övningslokal. Detta kom att ha stor betydelse för scouternas kommande verksamhet då all verksamhet så småningom kunde samlas på samma ställe. Från 1961 fick hela huset disponeras av scouterna. Medlemsantalet ökade nu igen och 1957 delades vargungeflocken i två avdelningar. Akela i den ena blev Kerstin Helgesson och i den andra Sven Dalemo. I flickscoutkåren bildades samtidigt en blåvingering med Ing-Britt Rydén som ledare. Planer på sammanslagning av pojk- och flickscoutförbunden började ta form. Lidköpings-scouterna blev uttagna som försökskårer under genomfördes den officiella sammanslagningen av de båda scoutförbunden "Sveriges scoutförbund" och "Sveriges flickors scoutförbund" till "Svenska scoutförbundet". Kåren behöll namnet Lidköpings scoutkår som nu innehöll verksamhet för både pojkar och flickor. Den praktiska verksamheten var dock fortfarande delad och kåren bedrev nu verksamhet i 2 blåvingeringar, 2 vargunge- flockar, 1 flickscoutavdelning, 2 pojk- scoutavdelningar och ett seniorlag med både pojkar och flickor. Ordförande blev först Valter Allerstam och härefter Bertil Stenemark. Kåren var under denna tid mycket synlig i samhället. Under ledning av musikdiriktör Ellgren bildade kåren en egen blåsorkester som bland annat ledde de pampiga parader som under fanborg gick till scoutinvigningarna i Nicolaikyrkan. Under sextio- och sjuttiotalet med kårcheferna Per Boode och Lars Ahlsén drevs kåren vidare främst genom ett mycket starkt kamratgäng i senior-scouterna. Ungdomarna i de övre tonåren skötte hela verksamheten och utvecklade samtidigt en omfattande fritidsverksamhet för sig själva främst genom införande av sjöscouting i verksamheten. Två segelbåtar typ Seacat och några Trissjollar inköptes. Seniorerna deltog under flera år aktivt i eskaderseglingar för sjöscoutkårerna runt Vänern, de s.k. Väner-seglingarna. Under sextio- och sjuttiotalet genomfördes också omfattande humanitära aktioner för olika handikappgrupper t.ex."hästskoaktionen" för utvecklingsstörda barn. Seniorscouterna anordnade under några år alternativt julfirande på Fredriksdal för ensamma invånare i Lidköping. Denna sociala verksamhet var uppskattad och omtalad registrerade scoutkåren 270 medlemmar vilket torde vara det högsta någonsin. Utvecklingen i samhället i övrigt gjorde att scutrörelsen måste anpassas och moderniseras. Titlar som kårchef och avdelningschef ersattes generellt med kårordförande, avdelningsledare etc. Hela scoutprogrammet förändrades i linje med demokratiseringsprocessen i samhället i övrigt. Ett allmänt kaos uppstod först under några år när man tyckte att alla skulle bestämma allt och var och en skulle bestämma helt över sig själv. Gamla scoutideal som plikt och höviskhet blev helt omoderna. Medlemsantalet minskade efterhand till det mer normala medlemmar och sammanslagningen till gremensamma avdelningar för pojkar ock flickor genomfördes helt 1977 dels som anpassning efter tidens krav men också pga brist på ledare. Bodil Warolin var kårens första kvinnliga kårordförande Hon efterträddes 1979 av Gösta Persson.

5 När nya vägsträckningen förbi Tofta mot Kållandsö skulle byggas inlöstes Brynåsastugan av vägverket. Med hjälp av Ingemar Nyberg kunde kåren 1983 köpa Kinnekullestugan av Lidköpings vintersportklubb som nu stod i begrepp att bygga Rådåsgården för sin egen verksamhet. Kinnekullestugan blev också en god tillgång för kårens friluftsaktiviteter. Under mitten av 80-talet uppstod åter problem med ledare. Verksamheten drevs dock vidare men den administrativa verksamheten tycks ha gått på sparlåga. Kåren hade t.o.m. posten som kårordförande vakant under något verk- samhetsår tillträdde Kjell Johnson som ordförande och nu planerades och genomfördes en ny storsatsning i kåren nämliges att förlägga ett sommarläger till den internationella lägerplatsen Kandersteg i Schweiz. Kjell har hittills lett två lägerresor till Kanderasteg men kanske inte den sista. Jan-Eric Isaksson blev kårordförande 1990 och inriktade sig främst på att förbättra kårens administration och förvaltning av egendom. Föräldraföreningen som inte bedrivit någon verksamhet under flera år lades ned och föreningens tillgångar överfördes i enlighet med stadgarna till kåren. En totalrenovering av Fredriksdal påbörjades initierad av att brandförsvaret dömt ut huset som möteslokal. Renoveringen blev lyckad dels genom att kåren fick fräscha välanpassade lokaler dels också ekonomiskt eftersom olika bidrag kunde sökas för renoveringen vilket stärkte kårens ekonomi totalt. När Råbäcks bruk gick i konkurs 1995 kunde kåren med många välvilliga personers hjälp först få en egen tomt avstyckad runt Kinnekullestugan och sedan köpa loss denna. Aktiviteten i kåren var stor under 90 talet och verksamheten ökade åter till cirka 200 medlemmar. Lasse Löfholm tillträdde som kårordförande 1997 och organiserade under några år mycket uppskattade skidresor till bl a Säfsen. Mellan 1999 och 2001 var Mikael Andersson/Grönlund ordförande i kåren och från 2002 har Lennart Hellmen upprätthållit denna post. Kåren är för närvarande i god vigör och aktiv verksamhet bedrivs i en avdelning vardera av miniorer, juniorer, patrullscouter och seniorscouter. Medlemsantalet är idag cirka 125 st. Dessa uppgifter är sammanställda år 2005 av Kjell Johnson, Ingemar Nyberg och Jan-Eric Isaksson från gamla protokoll, årsrapporter från förbundet och Kerstin Helgessons tidigare noteringar. UPPMANING! Ovanstående uppgifter skall betraktas som "skelett" av kårens hiostoria. Verksamheten med barn och ungdomar är dock kårens verkliga historia och kan bara berättas av dem som var med. Vi ber just er att bidra med era historier ur ert scoutliv. Hittar ni eventuella sakfel i ovanstående redogörelse ber vi också om ett påpekande. Uppgifter sändes till: Jan-Eric Isaksson Kättegatan LIDKÖPING eller via mail isakssonjaneric@gmail.com