ÅRSBÖCKER I SVENSK UNDERVISNINGSHISTORIA , UPPSALA 1990

Transkript

1 ÅRSBÖCKER I SVENSK UNDERVISNINGSHISTORIA l - l......, UPPSALA 1990 l

2 Uppsala. Universitetsbibliotek Bläsenhusbiblioteket SKOLLEDARE MINNS l 1-

3 ÅRSBÖCKER I SVENSK UNDERVISNINGSHISTORIA Redaktör: Docent Stig G Nordström Adress: Box 2056, Uppsala Telefon: (kvällstid) [Efter l juli: ) Postgiro: Medlemsavgift: 100 kr. Tidigare utgivna volymer kan beställas och i mån av tillgång expedieras från ovanstående adress. ÅRSBÖCKER I SVENSK UNDERVISNINGSHISTORIA ÅRGÅNG LXX 1990 VOLYM 164 UNDER REDAKTION A V STIG G NORDSTRÖM MINNEN OCH DOKUMENT I SKOLLEDARE MINNS Utgiven med ekonomiskt stöd från Sveriges skolledarförbund Föreningen för svensk undervisningshistoria och resp författare ISBN Redigerad av Stig G N ordström, Gunnar Richardson och Bengt Thelin Reprocentralen HSC Uppsala 1990

4 ÅRSB RedakU Adress: Telefon. Postgir, Medlen Tidiga: måna' Utgi Sv er Fö1 ISBN Rep r< Innehållsförteckning Förord 7 Tore Ahlström: Landets skolledare sluter sig samman 9 Gudrun Björnegård Jonsson: Reformer inom vårdutbildningarna under två decennier 16 Märta Bjå'rsjö: I rikets andra stad 36 Lennart Bohman: Rektorat vid Säveskolans gymnasium i Visby Anders Dahlgren: Gotländskt skolledarskap 72 Assar Duregård: Grundskolans högstadium planeras 90 Lars Elam: skolledarskapet mognar 101 Sven Enander: Länsskolnämnd i brytningstid 112 Olle Flodby: Som skolchef i Haningebygden 118 Alvar fonsson - Halvard Sidebo - fan Göransson: Grundskola i glesbygd- ett stycke jämtländsk skolhistoria 126 Lennart Klintestam: Från pessimism till optimism och framtidstro 137 Hilla-Britta Lindeberg: Flickskola - gymnasieskola. Några minnesanteckningar 152 Sigvard Lindkvist: "... i allt väsentligt pedagogiska uppgifter" 157 Lennart Orehag: 32 år i skolans ledning 166 Evald Palmlund: skolöverstyrelsens gymnasieinspektörer 176 Karl Pekkari: Rektorsminnen från arbete och gemenskap 196 Östen Persson: Att informera om grundskolan 208 Birgit Rodhe: Från flickskola till departement 218 Alf Uddholm: Från Gävle till Gävle 233 Ernst Åkesson: En skånsk landsbygdskommun 239 Biografiska uppgifter om författarna 251 Föreningen för svensk undervisningshistoria 254 5

5 ÅRSE Redakt1 Adress: Telefon Postgir Medle1 Tidiga måna Förord Under 1989 kontaktade Föreningen för svensk undervisningshistoria enskilda skolledare och Sveriges skolledarförbund om intresset att ge ut en skrift om nutida svensk skolhistoria sedd ur skolledarnas pespektiv. För vårt förbund var det självklart att stödja projektet. Författarna själva har, vad jag förstått, upplevt uppdraget som mycket stimulerande. När resultatet nu föreligger är det med stort intresse och mycken glädje man läser sina äldre kollegors uppsatser. Man imponeras av det helgjutna arbete dessa skolledare utfört för att utveckla vårt skolväsende. Vidare noterar man det personliga engagemanget i det skrivna materialet. Förbundet tackar Föreningen för svensk undervisningshistoria för ett gott samarbete som resulterat i en bra skrift. Nils Arndt Förbundsordförande SVERIGES skolledarförbund Utg1 Sve1 Fö: ISBN Rep n Föreningen fär svensk undervisningshistoria har som uppgift att främja kunskapen om den svenska skolans historia. Detta sker främst genom utgivningen av Årsbb'cker i svensk undervisningshistoria (ÅSU). Sedan föreningens grundande 1920 har sammanlagt 164 volymer publicerats. Även om ambitionen nog funnits att inte enbart skildra skolans äldsta historia, har det dock visat sig svårt att följa den snabba utvecklingen på skolans område tätt i spåren. Tyngdpunkten har vidare - särskilt på senare tid - legat 7

6 på monografier författade av professionella forskare eller lokalhistoriskt orienterade amatörhistoriker. Detta innebär att något väsentligt saknats: levande vittnesbörd från de aktörer som själva stått i händelsernas centrum under de senaste decenniernas intensiva reformverksamhet. Det har också inneburit att uppmärksamheten i hög grad riktats mot de skolpolitiska besluten och deras tillkomst medan en viktig fas i reformverksamheten kommit i skymundan, nämligen det praktiska genomförandet ute i skolorna runt om i vårt land. Det var därför en stor gläd je för styrelsen inom FSUH att möta det intresse för att dokumentera en grupp skolledares erfarenheter som Sveriges skolledarförbund visat. Vi tackar hjärtligt för detta och för det ekonomiska stöd som gjort denna utgivning möjlig. Ett varmt tack riktas vidare till de författare som genom sina bidrag medverkat till en enligt vår mening synnerligen intressant och värdefull volym i vår traditionsrika ÅSU-serie. Stig G, Nordström Gunnar Richardson Bengt Thelin 8 Landets skolledare sluter sig samman i ett fack Tore Ahlström Det var den l juli 1958 som landets kommuner fick en enda skolstyrelse. Tidigare hade varje skolform sin separata huvudman. Reformen innebar bl a att skolledarna fick med varandra att göra i tjänsten. Detta å sin sida väckte tanken på en gemensam facklig organisation, som såg dagens ljus den l januari 1966, då skolledarförbundet inledde sin verksamhet. Något om hur det nya förbundet växte fram vill jag nu berätta. Men först ett intermezzo som inträffade under födslovåndorna! Besök på Sovjets ambassad Jag stod på Villagatan, där Sovjets ambassad då låg. Det hade kommit en inbjudan till mig. Varför förstod jag ej. Jag stannade ett stycke från den magnifika byggnaden för att se, vilka mer som var på väg in. Att jag inte ensam hade bevisats denna ynnest tog jag för självklart. Ett och annat ansikte kände jag igen, men jag var ändå osäker på sammanhanget. Så småningom steg jag på. Gästerna samlades vid ett utsökt smörgåsbord. Fortfarande var jag osäker på meningen med det hela. Visserligen kände jag igen en del av de närvarande. De hörde hemma i TCO:s båda lärarförbund. Undan för undan strömmade det in folk. Allt tydligare förstod jag, vilka som inbjudits. Det var TCO:s skolfolk. Där kom också TCO:s chef Otto Nordenskiöld. Det hälsades ivrigt till höger och vänster. Men ingen hälsade på mig. Jag fick använda tiden till att umgås med representanter för värdfolket. Något undantag fanns. En av ombudsmännen från Facklärarförbundet, som jag bjudit på lunch ett par veckor tidigare, 9

7 kom fram och tackade för senast. Sedan vände han på klac- ken och försvann snabbt in i den stora TCO-flocken. Ytterligare en gäst kom. emot mig och hälsade. Det var Cecilia Nettelbrandt, Lärarförbundets jurist. Vi kände varann inte endast från det fackliga arbetet utan även från det politiska. Vi tillhörde nämligen samma parti och hade träffats många gånger på konferenser i Storstockholm. Nu upphov hon sin stämma med hög röst, så allt folket skulle höra: "Tore, Tore, vad har du ställt till med?" Jag var helt utfrusen och efter en dryg timme avvek jag. Men jag kom inte ut på Villagatan. Utgången var blockerad! Vid dörren stod två bastanta damer i tungviktsklassen. Den ena pekade på sitt arbandsur och sa, att "så här tidigt går vi aldrig hem i Leningrad"! Därefter tog de båda mig resolut under mina armar och ledde mig över de skinande parkettgolven och under de gnistrande kristallkronorna åter till bordet med de läckra smörgåsarna. Vad hade jag ställt till med? För att kunna svara på denna fråga måste jag se tillbaka på skolans utveckling i vårt land un.der ett antal decennier. Den gamla skolorganisationen När jag växte upp talade vi om läroverk - folkskola - yrkesskola, tre skolformer med olika bakgrund. Läroverket hade sitt ursprung i medeltidens lärdomsskola. Huvuduppgiften då var att utbilda präster. Genom en lång rad s k skolordningar, den första 1571, ändrades denna skolform undan för undan. Genom 1649 års skolordning fick vi det första gymnasiet, som inte ändrades mycket under 200 år års gymnasieskola var uppdelad i gymnasium och trivialskola. Den förra ledde till universitetet och den senare stod för en målinriktad utbildning mot de borgerliga yrkena. Differentieringen var påbörjad och 300 års debatt var inledd. Skolan av år 1649 var ett latinläroverk. Realläroverket fick vi först delades läroverket i två delar, varvid realskolan kom till. I ett stort antal av landets städer fanns sedan förra århundradet kommunal flickskola. Denna var antingen 7-årig och byggde på folkskolans fjärde klass eller 6-årig, då överlo gången skedde efter den sjätte klassen. Avgångsbetyg från flickskolan gav s k normalskolekompetens, som infördes I och med grundskolans införande efter riksdagsbeslutet 1962 upphörde den kommunala flickskolan. Folkskolan är en ung företeelse. Den startade 1842 och skulle vara genomförd på fem år. Men 1847 fanns folkskola endast i hälften av landets kommuner. Folkundervisning hade det funnits länge, men den var mycket ojämnt fördelad. Lunds stift låg hela tiden före. Även yrkesskolan är som skolform av ungt datum, även om yrkesundervisning fanns inom medeltidens skråväsen samt senare i någon mån inom gymnasiets s k apologistklass. När skråna upphörde vid 1800-talets mitt, upphörde temporärt även yrkesundervisningen. Till viss del fördes denna vidare genom de gymnasier, som så småningom konstituterades i handels- och tekniska gymnasier. Vi har under 1900-talet fått vara med om en genomgripande förändring av samhället. Denna utveckling började redan under senare delen av förra seklet genom industrialiseringens genombrott. Senare har flera faktorer påverkat skeendet. skolreformerna Skolan måste följa samhällets utveckling. Redan 1919 års undervisningsplan för folkskolan innebar bl a att småskola och folkskola slogs samman till enhetlig 6-årig skolgång. Året därpå, 1920, slogs folkskalestyrelsen och läroverksstyrelsen samman. Vi fick skolöverstyrelsen (SÖ). Snabbare gick utvecklingen under andra världskriget. Redan 1940 tillsattes 1940 års skolutredning med Bagge som chef. Det var en icke-politisk kommitte. Utveckligen gick dock fortare än Bagge och hans medarbetare hade tänkt sig. Redan innan Bagge var färdig tillsattes 1946 års skolkarnmission, som var en politisk utredning med Tage Erlander som ordförande. Då denne blev statsminister efterträddes han av Josef Weijne. Stellan Arvidson var huvudsekreterare. Redan efter två år kom ett principbetänkande, vari man kritiserade hela det gamla skolsystemet - "ett betungande arv från medeltidens och den gamla ämbetsmannastatens sko- 11

8 la". skolplikten skulle öka från 7 år till 9 med differentiering av eleverna det sista läsåret. Riksdagen beslöt 1950 att försöksver~amhet.. med.9-årig enhetsskola i vissa kommuner skulle mleda overgangen. Efter årskurs 9 skulle följa ett 3-årigt gymnasium. Genom förslag från 1957 års skolberedning träffade riksdagen 1962 beslut enligt skolkommissionens huvudtankar.. Det återstår en utredning års skolstyrelseutredmng. Dess arbete ledde fram till förslag och riksdagsbeslut, som innebar att vi fr o m den 1 juli 1958 fick en enda skolstyrelse i kommunerna samt en mellaninstans i länen, länsskolnämnden. Denna blev inom skolan arvtagare till den verksamhet som för läroverkens del skötts av domkapitlen och beträffande den obligatoriska skolan av folkskoleinspektionen. Organisationsförändringarna sträckte sig längre upp inom skolpyramiden, då de båda överstyrelserna Kungl Överstyrelsen för Yrkesundervisning (KOY) och skolöverstyrelsen (SÖ) - slogs samman. Detta skedde den 1 oktober Vidare innebar de båda kommunreformerna och att 2281 kommuner endast blev 1037 i den första omgången för att 1974 begränsas till 278. Senare höjd:s antalet med 6 till 284. Den första kommunreformen medforde bl a att antalet skolledare steg i hög grad inom obligatoriet. I varje kommun med minst 1 O klasser skulle inom folkskolan finnas en skolchef (då benämnd distriktsöverlärare). Om skolväsendet var av stor omfattning ägde kommunen i stället för distriktsöverlärare anställa kommunal folkskolinspektör. Därutöver kunde i sådana kommuner en eller flera överlärare anställas. (Dessa gick under beteckningen "annan överlärare"; detta för att de icke skulle förväxlas med distriksöverlärare). Landskommunernas förbund förstod tidigt att fortbildning måste till Det var dess chef, Sixten Larsson, som initierade denna verksamhet. Överlärarförbundet inbjöds att delta och de båda organisationerna anordnade den första kursen för nya skolledare Kursen förlades till Frostavallen i Skåne. Verksamheten överfördes till Kommunskolan i Sig- 12 tuna, då denna 1956 hade uppförts där. Kurserna höll på ett 15-tal år och omfattade så småningom även förtroendemän. En betydande insats i denna fortbildningsverksamhet gjorde, förutom skol~ns rektor Harry Törnquist, Frenne Frankman, Malmö och Osten Persson, Ystad (senare Malmö). För min egen del kom Kommunskolan i Sigtuna under en följd av år att fungera som ett andra hem. skolledarnas nya situation hade till följd fackligt nytänkande Året 1958 medförde stora organisationsförändringar i skolan. Utöver vad som hittills sagts bör även noteras, att vi fick en nyordning beträffande skolledartjänsterna i kommunerna. Varje kommun fick en skolchef för hela sitt skolväsen. I de största inrättades tjänster som skoldirektör. I de medelstora kommunerna fick chefstjänsten benämning 1:e rektor. De minsta kommunerna hade endast en rektor. Denna fick även fungera som kommunens skolchef och tjänsten betecknades som rektor tillika skolchef. Begreppen distriktsöverlärare, kommunal folkskalinspektör och annan överlärare utgick. Som inledningsvis framhållits hade skolledarna i de olika skolformerna under parallellskalesystemets dagar var sin huvudman. De olika skolformerna och deras skolledare arbetade isolerade från varandra. Man hade mycket litet, om ens något, att göra med varann i tjänsten. Fackligt fanns inga kontakter alls. Reformen 1958 innebar bl a att isoleringen mellan skolledarna bröts. En enda kommunal huvudman, den gemensamma skolstyrelsen, tog hand om kommunens hela skolväsen. Rektorerna måste nu gemensamt lösa en lång rad frågor som berörde skolorna i kommunen. Det gällde lokaler, lärare, framtida planering och mycket annat. Det samarbete som utvecklades efter 1958 i tjänsten förde med sig att skolledarna började fråga sig, om det inte borde vara till fördel att de fackligt släte sig samman. Tidigare var det naturligt, att de var organiserade i olika fackliga förbund, men sedan de fått alltmer med varandra att göra i det dagliga arbetet, gjorde sig tanken på ett samgående i ett enda fack alltmer märkbar. Det var därför det nya Skol- 13

9 ledarförbundet bildades (numera Sveriges Skolledarförbund). Det dittillsvarande systemet med ett flertal organisationer beraktades mer och mer bland landets skolledare som ett passerat stadium. Det var denna fusion av de fackliga skolledarorganisationerna i landet, som ryssarna inte hunnit notera! En ny skolledarorganisation ser dagens ljus Störst av de fyra basorganis!:ltioner som bildade den nya organisationen var Sveriges Overlärarförbund, som tillfälligt bytt namn till Sveriges Skolledarförbund, detta för att vissa skolledare utanför överlärargruppen lättare skulle kunna acceptera ett medlemsska p. Benämningen Sveriges skolledarförbund har senare övergått till den nya organisationen, som under c:a 20 år gått under namnet Skolledarförbundet. Därnäst i storlek var läroverksrektorernas organisation, Rektorernas Riksförening. Vidare hade vi Yrkesutbildningens rektorsförening. Minst var Sveriges Skoldirektörsförening, som även var den yngsta organisationen. skoldirektörer tillkom som nämnts först genom reformen Så småningom ingick även de statliga skolinspektörerna vid länsskolnämnderna i det nya Skolledarförbundet, liksom musikskolans rektorer och många andra grupper ledare inom skolväsendet. Det svåra problemet vid organisationsförändringen inom skolledarkollektivet var, att två förbund, Sveriges skolledarförbund och Yrkesutbildningens Rektorsförening, tillhörde TCO medan de båda övriga var SACO-anslutna. De fyra basorganisationerna tillsatte under sommaren 1964 en arbetsgrupp, som våren 1965 slutfört sitt arbete. Gruppen föreslog en sammanslagning av organisationerna och det nya förbundet skulle söka inträde i SACO. Under maj månad 1965 beslöts, att det nya förbundet skulle bildas. När nyheten sipprat ut, gick TCO till motanfall. Man ville givetvis ej mista sina båda skolledarorganisationer. Dessutom drev man tesen, att skolledare och lärare skulle tillhöra samma fack. Detta gjorde man av två skäl. Dels var ett stort förbund mer slagkraftigt än ett litet. Den nya organisationen skulle bli för liten för att med kraft kunna hävda 14 sina medlemmars intressen. Dels menade TCO, att rent principiellt borde lärare och skolledare höra samman. Det gör i stort sett samma slag av arbete. Denna senare synpunkt höll ej företrädarna för den nya organisationen med om. Att undervisa elever är en sak, att leda administrationen en helt annan. Två TCO-förbund och två SACO-få'rbund går samman! Trots stort motstånd bildades skolledareförbundet den 1 januari Den första kongressen hölls några veckor senare, i februari. Som motvikt bildade TCO året därpå, 1967, sin skolledarfederation, en paraplyorganisation för hela TCOfältet. A v dem som spelade den största rollen vid bildandet a v den nya organisationen bör främst nämnas Erik Sandberg, ordförande i Rektorernas Riksförbund och rektor för högre allmänna läroverket i Falun (senare Västerås). Vidare var Erik Nordell, rektor i Kalmar, senare chef för lärarhögskolan i Linköping, mycket aktiv. Ytterligare två bör nämnas i detta sammanhang, Sven Zetterlund, Stockholm (senare Danderyd) och Tore Längby, Leksand. Från skoldirektörsföreningen deltog mycket aktivt i förarbetet Lars Kjellman, Malmö och Bertil Wijk, Göteborg. Yrkesskolans rektorer representerades av Stig Persson, Solna, och Knut Åhlen, Borlänge. Harald Tännsjö, Boo (numera Nacka), Urban Gibson, Sollentuna, Holmes Eriksson, Torsby, Elis Stig, Södra Vi, och undertecknad deltog från Sveriges skolledarförbunds sida. I och med skolledarförbundets bildande fick det fackliga Sverige uppleva något helt nytt: 2 TCO-förbund och 2 SACOförbund hade slagit sig samman! Så det var en berättigad fråga som ställdes till mig vid besöket på Sovjets ambassad: "Vad har du ställt till med?" 15

10 Reformer inom vård utbildningarna under två decennier Gudrun Björnegård Jonsson Lektion i vårdskola i början av 70-talet. Läraren redovisar några huvuddrag i medicinens och sjukvårdens utveckling. Hon nämner bl a att upptäckaren av sulfonamidernas verkan mot streptokockinfektion, tysken Gerhard Domagk, tilldelades nobelpriset Det blev dock ingen nobelfest detta år, en följd av krigsutbrottet den l september. En elev protesterade. -Kriget började inte l september. -Jo, jag minns det tydligt. Efter en stunds tystnad kom det. Hur gammal ä'ru? Va're första eller andra världskriget? Episoden dök osökt upp i minnet, då jag började grunna på innehåll och disposition för denna artikel Redan efter ett par decennier har minnet av starkt upplevda förändringar sjunkit i glömska. Ett försök skall dock göras att teckna huvuddragen i utvecklingen av uppfattningar, förslag, planer och åtgärder vid omdaningen av vårdutbildningarna. Det blir en framställning som bygger på mina erfarenheter från dels centralt utredningsarbete, dels tjänst som rektor vid landstinget i Västmanlands län. Från central vårdyrkesskola till gymnasieskola situationen i slutet av 1960-talet och tillkomsten av gymnasieskolan Under 1960-talet bestod praktiskt taget all vårdutbildning av relativt korta kurser förlagda till olika yrkesskolor. Kurserna var snävt inriktade mot olika yrkesgrupper, t ex sjukvårdsbiträden, hemsamariter, undersköterskor, barnskötare samt personal för vård av psykiskt utvecklingsstörda. sjuksköterskor utbildades vid fristående sjuksköterskeskolor. Organisationen för utbildningen varierade mellan olika huvudmän. I Västmanlands län drev landstinget dels en sjukvårdsbiträdes- och undersköterskeskola, dels en barnavårdsskola. Dessa skolor hade separata styrelser men gemensam deltidsanställd rektor. Vidare fanns en sjuksköterskeskola med egen styrelse och heltidsanställd rektor. Landstinget beslöt 1966 att sammanföra dessa tre skolor till en enhet med gemensam styrelse och rektor. Tanken därmed var att genom samordning åstadkomma en "på lämpligast sätt dimensionerad vårdyrkesutbildning inom Västmanlands län" års gyronasieskolreform - med bl a 14 tvååriga och yrkesinriktade linjer - innebar en betydande omdaning av yrkesutbildningen. Utöver de organisatoriska förändringarna fick det obligatoriska inslaget av allmänna ämnen på samtliga yrkesinriktade linjer bl a den effekten, att de gav allmän behörighet för inträde i högskolan. Vårdlinjen var en av de nykonstruerade studievägarna. Den omfattade som specialisering tre grenar, nämligen barna- och ungdomsvård (Bu) med varianten barnsjukvård i åk 2, hälso- och sjukvård samt åldringsvård (Hv) och psykiatrisk vård (Ps). Huvudmannaskap och organisation Enligt skollagen kunde såväl kommuner som landsting vara huvudman för vårdlinjen. Efter överläggningar med kommunerna träffade landstinget i Västmanlands län överenskommelser om att vara huvudman för all vårdutbildning i gymnasieskolan. I avsikt att göra vårdutbildningen lätt tillgänglig för ungdomarna organiserades den på varje gyronasieort i länet enligt följande sammanställning

11 Lokalisering av vårdlinje och specialkurser z Västmanlands l å' n Utbildning Hallstahammar Vårdlinje Hv årkurs 1 x 2 Ps 2 Bu 1 2 Bu B s 2 Specialkurser Somatisk sjukvård Barnomsorg Vård av psykiskt utvecklingsstörda Hemsjukvård Psykiatrisk sjukvård Förkortningar Hv Gren för hälso- och sjukvård samt åldringsvård Ps " " psykiatrisk vård Bu " barna- och ungdomsvård Bs Variant för barnsjukvård Köping Fagersta Sala Västerås x x x x I årskurs 2 hade vi en något större organisation än i årskurs 1. På grund av detta och avgångar från utbildningen eller byte av studieväg kunde ytterligare elever tas in i årskurs 2. I kurser för vårdbiträden fanns inte sällan elever med gymnasiekompetens som ville utbilda sig till undersköterskor. Till kurser för utbildning av dessa var konkurrensen stenhård. Genom inträdesprövningar till vårdlinjens andra årskurs lotsades flera äldre sökande till den eftersträvade undersköterskekompetensen. Förfaringssättet ifrågasattes till en början, men ganska snart kom skolöverstyrelsen ut med riktlinjer för intagning till andra årskursen på vårdlinjen. I mitten på 70-talet samarbetade vi med den kommunala vuxenutbildningen, som då började anordna undervis- 18 x x x x x x x x x x x x x x x ning i svenska och engelska i gymnasieskolans första årskurs för sådana sjukvårdsbiträden, som ville pröva in i årskurs 2 på vårdlinjen. Ett stort antal sjukvårdsbiträden kunde genom åren på detta sätt gå vidare till undersköterskeutbildning och senare till sjuksköterskeutbildning. Planering och fiirverkligande Planeringen inför läsåret 1971/72 krävde intensivt arbete. Det gällde inte bara sådana konkreta uppgifter som att anskaffa lokaler och utrustning samt rekrytera lärare och övrig personal för den väsentligt ökande verksamheten. Därtill kom att utbildningen skulle organiseras och undervisningen planeras, läromedel anskaffas, studiesociala frågor penetreras, författningar och anvisningar studeras och tolkas, kostnader beräknas och anslag utverkas. Information måste också ges till berörda parter, och de var väldigt många. Hur skulle lokalfrågan lösas? Vi fann det bäst att på orter utanför Västerås hyra lokaler inom den kommunala gymnasieskolan, bl a för att underlätta samundervisning i allmänna ämnen och smidigt lösa skolmåltidsfrågan. I Västerås disponerade skolan sedan länge egna lokaler. Dessa blev dock snart otillräckliga. Övergångsvis fick vi hyra lokaler dels i centrallasarettet, dels i en grundskola. Samtidigt utreddes frågan om tillbyggnad av skolan. Längre fram gällde det att göra lokalbehovsberäkningar även för övriga skolorter i anslutning till att kommunerna skulle bygga nytt eller bygga om befintliga lokaler. Byggärendena var i själva verket en bister realitet för skolledningen hela 1970-talet och första hälften av 1980-talet. Den som inte varit med kan knappast göra sig en föreställning om det detaljarbete, som låg till grund för en lokalbehovsprövning hos SÖ! Vilket arbete och vilka kostnader detta ledde till och vilken tid det tog, innan klarsignal gavs av SÖ. Det gick så långt att landstinget var berett att avstå från statsbidrag och bygga helt med egna medel för att vinna tid. Många politiker framhöll att statsbidraget till byggnation åts upp av inflationen under väntan på SÖ:s beslut om 19

12 lokalprövning. De statliga myndigheterna satte dock stopp för sådana ambitioner. Informationen om vårdlinjen för skolans personal startade tidigt. God hjälp hade vi av material utgivet av SÖ, som vi kompletterade med konkreta upplysningar om vår verksamhet. Infomationen måste emellertid ut även till skolledare vid andra skolor, yrkesvalslärare, elever i grundskolans åk 9 samt personal vid inrättningar, som i sinom tid skulle ta emot elever för praktisk utbildning. Många ställde sig frågan hur 16-åriga ungdomar skulle orka möta sjuka, lidande och kanske döende patienter. Och hur skulle eleverna accepteras av personal och patienter? Hur många skulle välja vårdlinjen? Många informationsvägar utnyttjades. Länsskolnämnden anordnade konferenser för skolledare och lärare, där vi medverkade. Informationen till presumtiva elever gavs dels av yrkesvalslärare, dels av vårdskolans personal. Vid s.~dana tillfällen kom många oväntade frågor, bl a följande: "Ar det sant att man får riktigt smör och kaffe på maten"? Ryktet om menyn i centrallasarettets personalmatsal, där vårdskolans elever intog sin skollunch, hade tydligen spritt sig snabbt. Vi ordnade informationsmöten även för sjukhusledning, läkare och vårdpersonal vid de fyra lasaretten samt för personal vid barnstugor och ålderdomshem länet runt. Även Kommunförbundets länsavdelning informerades. Genomförandet av reformen krävde inte bara information utan även ingående samråd och beslut i åtskilliga organ. För landstinget gällde det framför allt undervisningsnämnd och förvaltningsutskott samt tjänstemän i ledande ställning. I kommunerna gällde det skoldirektörer, skolledare, socialchefer samt föreståndare för barnstugor och ålderdomshem. Samrådet gällde främst dimensionering, praktikplatser, lokalsamverkan, skolmåltider, utrustning, schemaläggning och byggnation. Personal Kollegiets kompetens breddades påtagligt, när den nya läroplanen togs i bruk och allmänna ämnen infördes i undervisningen. Timunderlaget för lärartjänster ökade så att 20 vi efterhand kunde anställa "egna" adjunkter i svenska, engelska och psykologi vid skolan i Västerås. Lärare med åldringsvård som huvudämne samt flera barnavårdslärare och lärare i vårdkunskap anställdes. När behöriga vårdkunskapslärare inte kunde uppbringas, ställde sjukhusen upp och "lånade ut" kunniga sjuksköterskor. Med ökat omfång på undervisningen tillkom flera studierektorer och, inte minst betydelsefullt, fick en tjänst som biträdande rektor inrättas. I Västmanland ansvarade rektor för många uppgifter beträffande förvaltning, budgetarbete, inköpsärenden och personaladministration, vilka i flertalet andra landsting utfördes av en avdelning i den centrala kansliorganisationen. För att biträda med nämnda göromål anställdes en skolassistent och flera kanslister. Skolskötersketjänsten i Västerås utökades från halvtid till heltid. På övriga orter köptes tjänster antingen från distriktsvården eller från kommunen. Med hänsyn till de unga eleverna krävdes extra åtgärder i skolhälsovården med syfte att minska riskerna för allergier, ryggskador och smitta. Att lösa skolläkarfrågan var inte alltid det lättaste. Kurator och syokonsulent fick vi klara oss utan ända till Innan dess löstes uppgifterna av klassföreståndare och studierektorer eller genom externt köpta tjänster. Vid övergången till gymnasieskola mötte all personal nya uppgifter. Med tidigare berörda informationsinsatser som grund kunde, såvitt jag kan bedöma, tillfredsställande kunskaper om det nya förvärvas genom utpräglad "on-jobtraining". Inom alla grupper sökte man aktivt lära sig hur läroplan och anvisningar skulle tillämpas för undervisningens och elevernas bästa. skolledningens uppgift var att stimulera personalens strävanden. Ett uppskattat inslag blev att varje vecka under läsåret utge skriftlig konkret information om verksamheten, åtgärder och planer. Detta "vårdskolenytt", i allmänhet 8-10 A 4-sidor per nummer, visade sig bli effektivt som ett sammanhållande organ, en viktig faktor med hänsyn till utbildningens lokalisering på fem orter. Löpande information och personalens engagemang gav till resultat en verkningsfull fortbildning. 21

13 Den mera formellt organiserade fortbildningen riktades främst till lärare. Den avsåg till stor del fördjupning i yrkesbetonade ämnen, bl a anatomi och fysiologi, mikrobiologi och hygien, farmakologi, katastrofmedicin samt barn- och ungdomskunskap. Självfallet förekom fortbildningskurser i pedagogik och metodik. Lärarfortbildningen organiserades såväl av skolan som länsskolnämnden (ibland i samverkan med andra nämnder) och SÖ. Undervisning och liiromedel I tim- och kursplaner för vårdlinjen angavs ytterst noga, för att inte säga väl pedantiskt, hur undervisningen skulle läggas upp och vilka praktikområden som skulle utnyttjas. Sålunda bestämdes bl a att läsåret, oberoende av förutsättningarna vid varje skola, skulle indelas på följande sätt i båda årskurserna. Period Längd Inriktning 13 veckor Allmänna och yrkesspecifika ämnen 21 6 " " Yrkespraktik och allmänna ämnen Allmänna och yrkesspecifika ämnen Vårdlärarna hade i allmänhet stor vana att undervisa vuxna elever. De kände sig emellertid i början osäkra hur de skulle lägga upp undervisningen för 16-åringar och förbereda dem för arbetet inom sjukvården. Det blev livliga diskussioner i många ämneskonferenser som ledde till konstruktiva lösningar. Ett väsentligt större problem visade det sig vara att lösa frågor om praktikplatser och därtill hörande undervisning. För att trygga tillgången på praktikplatser krävdes många sammanträden med företrädare för sjukvård, barn- och ungdomsvård inom kommuner och landsting samt sociala sektorn. Huvudlinjen i vår planering var att eleverna skulle bli väl omhändertagna och få så god utbildning som möjligt. Vi sökte därför undvika för många elevkategorier och alltför stort antal elever i relation till antalet patienter, barn eller pensionärer på respektive avdelning. Vi ville därför använ- 22 da praktikplatserna under så stor del av året som möjligt. Vi lyckades klara problemen genom intagning.. till både höstoch vårtermin samt, efter medgivande av SO, organisation med klasser om 16 och 30 elever. Vårdpraktik respektive barnavårdspraktik upptog ca en tredjedel av utbildningstiden. Enligt läroplanen skulle praktiken bedrivas som inbyggd utbildning. I korthet innebar detta att undervisningen skulle meddelas av personal på de olika institutionerna, inte av skolans lärare. Praktiken fick heller inte räknas in i lärarnas tjänsteunderlag. Från flera synpunkter var detta beklagligt. Lärarna kunde t ex inte följa upp sin undervisning ute på fältet. Vidare förelåg risker för att vårdlärare, som med undervisning enbart i skolans lokaler inte kunde följa utvecklingen, ganska snart skulle bli inaktuella i sin undervisning. Ett problem som måste och kunde lösas. Efter ingående diskussioner med vårdlärarna och deras fackliga organisationer enades vi om att hos landstinget begära inrättande a v landstingskommunalt reglerade tjänster för lärare i vårdkunskap samt barn- och ungdomskunskap. Landstinget biföll vår framställning. Därmed kunde vi planera lärarnas arbetsområden att omfatta undervisning både i skolans lokaler och i praktiken ute på institutionerna. En fördel därmed var också att lärarna kunde fungera som den viktiga länken mellan skolan och elevernas praktikplatser. Ett stort bekymmer var bristen på läroböcker i de yrkesspecifika ämnena, ett förhållande som lärarna lärt sig hantera vid undervisning för vuxna elever. Dessa hade fått göra anteckningar och använda av lärarna utarbetat material. Till en början fick detta fungera även för 16-åringarna. Fast nog blev A V -utrustning och kopieringsutrustning ännu flitigare brukade än tidigare. Länge kämpade vi med spritduplikatorer och stencileringsapparater. Så småningom lyckades vi övertyga landstinget om att vi behövde modernare utrustning och då blev arbetet väsentligt lättare. Efter några år började ett antal lärare, bl a vid vår skola, knyta kontakter med bokförlag i avsikt att publicera läroböcker i yrkesspedika ämnen. Efter en del år fanns det åtskilligt 23