Handlingar till mötet i Vänersborg med hälso- och sjukvårdsutskottet den 24 mars 2010

Transkript

1 Handlingar till mötet i Vänersborg med hälso- och sjukvårdsutskottet den 24 mars 2010

2 FÖREDRAGNINGSLISTA Sida: 1(2) Sammanträde med hälso- och sjukvårdsutskottet den 24 mars 2010 Plats: Sessionssalen, Residenset, Vänersborg Tid: Kl 9:15 1. Val av protokolljusterare Informationer 2. Redovisning av ledtider vid akutmottagningarna Utgår /Jarl Torgerson 3. Regiongemensamma ersättningsmodeller för sjukhusvård, dnr RSK /Anneth Lundahl 4. Eventuellt fortsatt arbete med anledning av den så kallade mångbesökarmodellen, dnr RSK /Marie Röllgårdh, Jarl Torgerson 5. Information från hälso- och sjukvårdsdirektören Beslut 6. Yttrande över Bättre vård och stöd för individen Diskussionspromemoria från Missbruksutredningen, dnr RSK /Christina Möller 7. Yttrande över motion av Birgitta Losman m fl (MP) angående kultur på recept i Västra Götaland, dnr RSK / 8. Tilläggsavtal för Samrehab Mark - Svenljunga, dnr RSK /Håkan Karlsson 9. Bordlagt HSU Handlingsprogram för God Vård , dnr RSK / 10. Åtgärdsförslag för en ökad tillgänglighet till vård 2010, dnr RSK / 11. Eventuella anmälningsärenden Ev tillkommande ärenden POSTADRESS: Regionens hus Skövde BESÖKSADRESS: Hertig Johans gata 6 TELEFON: HEMSIDA:

3 Sammanträdesdatum Sida: (2) Aktuella frågor avseende VG Primärvård /Rose-Marie Nyborg, Hans Johanson, Stefan Bengtsson, Anneth Lundahl Tillämpningsregler - Förtida inlösen av kontrakt - Ändrade ägarförhållanden Dialogforum med vårdgivare den 23 mars 2010 Pågående arbete med revidering av Krav- och kvalitetsboken Budget 2011

4 Ärende 6

5 1(1) Ärende 6 MISSIV Christina Möller Dnr RSK Till Hälso- och sjukvårdsutskottet Bättre vård och stöd för individen Diskussionspromemoria från Missbruksutredningen (S 2008:04) Västra Götalandsregionen har inbjudits att lämna synpunkter på diskussionspromemorian Bättre vård och stöd för individen (S 2008:04) Förslag till yttrande har upprättats. Hälso- och sjukvårdsutskottet föreslås besluta att till Socialdepartementet avge yttrande enligt upprättat förslag och att förklara paragrafen omedelbart justerad. HÄLSO- OCH SJUKVÅRDSAVDELNINGEN Lars-Olof Rönnqvist Mats Johansson

6 1(8) YTTRANDE Dnr RSK Socialdepartementet STOCKHOLM Bättre vård och stöd för individen En diskussionspromemoria från Missbruksutredningen (S 2008:04) Västra Götalandsregionen har inbjudits att lämna synpunkter på diskussionspromemorian Bättre vård och stöd för individen (S 2008:04). Hälso- och sjukvårdsutskottet avger regionens yttrande. Allmänna synpunkter Västra Götalandsregionen delar utredningens uppfattning om att det delade ansvaret för beroendevården ofta leder till koordinationsproblem och att brukare faller mellan stolarna. Erfarenheten är dock att alla förändringar av ansvarsgränser leder till nya koordinationsproblem och nya glapp. Olika organisationers vårdansvar I relation till omfattning av missbruk och psykiatrisk problematik Hög Psykiatriska problem Låg ++ Psykiatri Psykiatrisk beroendevård Soc.tjänst Rehab/hab + Primärvård Soc.tjänst Behandling Psykitrisk beroendevård - akut Och konsultativt +++ Psykiatrisk beroendevård Psykiatri Soc.tjänst: Rehab / Hab. ++ Soc.tjänst: Behandling Rehab Hab. Psykiatrisk Beroendevård Akut långsiktig behandling Primärvård - uppföljning Hög Missbruk + = Komplexa vårdbehov Figuren beskriver olika grad av komplexitet gällande vårdbehov. Ju mer komplexa vårdbehov, desto större behov av samordnade insatser. Samverkan är viktig på alla nivåer, men för resurssvaga grupper med de tyngsta och mest omfattande problemen är samverkan nödvändig för att uppnå bestående resultat. De olika organisationernas vårdansvar överlappar varandra. Om missbruks- och beroendevård skulle byggas från grunden utan nuvarande resursfördelningar, kunskapstraditioner och ansvarsgränser, så vore det naturligt att det huvudsakliga behandlingsansvaret låg inom sjukvården med hänsyn till att:

7 2(8) Missbruks- och beroendevård kräver medicinska insatser Ökande evidens för läkemedelsbehandling inom området Landstingens storlek innebär möjligheter för differentierat vårdutbud. Kommunernas socialtjänst skulle då ha huvudansvar för socialt stöd, boende och sysselsättning. Dock ställer detta krav på att sjukvården inte bara står för medicinska insatser utan också för psykosocial behandling inklusive psykoterapi, vilket är en självklar del i all annan psykiatrisk behandling. Psykosocial och psykoterapeutisk kunskap - kopplad till missbruk och beroende - liksom resurser för detta saknas i dag på många håll inom sjukvårdens beroendevård. Missbruk och beroende är multifaktoriella problem som kräver medicinska, sociala och psykologiska behandlings- och stödinsatser. I storstadsområden är inte sällan den specialiserade missbruksvården koncentrerad till beroendekliniker eller beroendecentra, med ett psykiatriskt vårdinnehåll och nära samverkan med socialtjänst och kriminalvård. De har ett vårdinnehåll som integrerar psykosociala, psykoterapeutiska och medicinska insatser. Det är dock fortfarande vanligt utanför storstadsregionerna att den psykiatriska länssjukvården uppfattar sitt ansvar avseende missbruk/beroende som bara medicinskt, dvs. abstinensbehandling och behandling av akuta psykiatriska tillstånd. Regionen ser positivt på att utredningen anlagt en helhetssyn på riskbruk, missbruk och beroende och att utredningen omfattar alla de fyra psykoaktiva substansgrupperna: alkohol, narkotika, läkemedel och dopningsmedel. Detta helhetsgrepp är positivt för att samlat ge en bild av insatser för att få en heltäckande vård- och insatskedja såväl inom som mellan de olika involverade huvudmännen. Regionen delar utredningens avsiktsförklaring om vikten av att stärka individens ställning och förbättra tillgängligheten till kunskapsbaserade insatser för personer med riskbruk, missbruk eller beroende. Regionen instämmer i avsiktsförklaringen att vården ska vara frivillig, men att vård utan samtycke i vissa undantagsfall ska kunna ingå som en länk i en sammanhängande vårdkedja. En allmän reflektion är att det finns ett mörkertal avseende antalet alkoholberoende. Troligen finns det fler än de i utredningen angivna personerna kan ha ett riskabelt beroende som inte är diagnostiserat. Synpunkter på promemorians bedömningar 1. Individen, missbruket, vården Regionen delar utredningens konstaterande att åtgärder behöver vidtas för att nå de personer med missbruk och beroende som idag inte är kända inom vården och inte får hjälp. Screening och uppsökande verksamhet behöver stärkas för att tidig upptäckt och intervention ska kunna ske. Såväl hälsooch sjukvård som socialtjänst har en viktig uppgift avseende dessa insatser. Även vårdkedjearbetet behöver stärkas och i detta betoningen på att tidig intervention mot alkoholriskbruk inte får utgöra ett hinder vid remittering till exempelvis öppenvårdspsykiatrin för sådana psykiatriska tillstånd som ej

8 3(8) kan behandlas inom primärvårdsnivån. I detta avseende bör samsjuklighetsaspekten vara primär genom att utredning och behandling av risk-, missbruk och beroende även i tidigt skede måste kunna ske samtidigt med utredning och behandling för psykiatrisk åkomma som kräver specialiserad vård. Stödet till gravida, barn och närstående är områden som behöver stärkas och med fördel kan kopplas till specifika enheter som på ett teambaserat sätt arbetar med utredning, stöd, behandling och uppföljning gentemot gravida med missbruksproblematik samt barn till missbrukande föräldrar. I implementeringsarbetet av de Nationella Riktlinjerna för missbruks- och beroendevård noteras en stor efterfrågan på en gemensam kunskapsbas över organisationsgränserna. Detta ger förutsättningar för att evidensbaserade metoder och gott bemötande används på ett huvudmannaövergripande sätt, samt att det även ger förutsättningar för bättre uppföljning av effekt och effektivitet. En gemensam bas i grundutbildningen av centrala yrkesgrupper (socionom, sjuksköterska, psykolog, läkare) är viktigt. Former för systematisk överföring mellan huvudmän av utredning och bedömning (tex via ASI, DOK) behöver ses över. 4. Ansvar för bättre vård och stöd Ansvaret mellan huvudmännen behöver tydliggöras. Såväl gränssnittet mellan huvudmännen som mellan vårdnivåer inom respektive huvudman behöver bli tydligare. Detta är särskilt viktigt för gruppen med samsjuklighet samt för personer med långvariga problem som är i särskilt behov av god kontinuitet. Förslag 3 Sjukvården som huvudman Om sjukvården ska bli ensam ansvarig för missbruks- och beroendebehandling så krävs ett omfattande arbete med resurs- och kompetensöverföring från socialtjänsten. Erfarenheterna från psykiatrireformen, då resurser för rehabilitering överfördes från psykiatrin till kommunerna, är att det tar många år innan en ny vårdorganisation fungerar. Inom socialtjänsten finns på många håll, särskilt i större kommuner, uppbyggd öppenvård med psykosocial kompetens och ibland även medicinsk kompetens genom sjuksköterskemedverkan. Dessa enheter samarbetar inte bara med sjukvården, utan också internt inom socialtjänstens verksamheter. Inom kommunernas socialtjänst finns också boendestöd och särskilda boenden för personer med missbruk samt dagliga verksamheter, som främst riktar sig till personer med mer omfattande missbruksproblem och därmed samsjuklighet. Socialtjänsten samverkar även med kriminalvården kring fortsatta insatser efter det att klienten avtjänat sitt straff. Om alla specialiserade behandlingsresurser flyttas från socialtjänst till sjukvård, uppstår nya gränser gentemot dessa verksamheter.

9 4(8) Många individer med stort behov av psykiatrisk beroendevård är också i behov av omfattande sociala insatser eftersom de ofta har såväl primära som sekundära funktionsnedsättningar. De viktigaste insatserna för dessa är inte alltid behandling eller rehabilitering utan habilitering. Den medicinska behandlingen ska snarare ses som ett stöd i det sociala omhändertagandet. Om sjukvården ges det övergripande ansvaret ökar risken att socialtjänsten inte längre kommer att ha lika lätt att koordinera stödåtgärderna med behandlande insatser eftersom behandlingskompetensen då lämnar organisationen. Vad gäller primärvårdens nuvarande vårdansvar för upptäckt och tidig intervention så finns brister. Med ett tydligare sjukvårdsansvar skulle sannolikt primärvårdens ansvar bli tydligare och kopplingen mellan psykiatri och primärvård förstärkas. Primärvårdens målgrupp är inte samma som psykiatrins utan en bredare grupp av medborgare som inte sällan har arbete och socialt nätverk. Dessa personer nås också via barnomsorgen och skolan. För att tidigt insatta åtgärder ska vara effektiva krävs således ett nära samarbete med kommun. Med hänsyn till ovanstående ät regionen tveksam till detta förslag. Förslag 2. Kommunen som huvudman Fördelen med denna modell är möjligheten att integrera förebyggande och motiverande arbete med fortsatt behandling. Nackdelarna överväger dock. Som påpekas i utredningen är många kommuner för små för att kunna erbjuda tillräckligt differentierad missbruks- och beroendevård. Kommunerna skulle i så fall behöva samorganisera sig för att bygga upp samlade gemensamma resurser. Behovet av medicinsk kompetens kan vara svårt att tillgodose och samverkan med psykiatri och somatik försvåras. Regionen bedömer att nackdelarna överväger med förslag 2 och att det inte är ett realistiskt alternativ. Förslag 1. Fortsatt delat ansvar mellan kommuner och landsting Om de olika vårdgivarna utförde insatser enligt dagens ansvar skulle med nuvarande ansvarsgränser missbruks- och beroendevården fungera väl. Dock behöver sjukvårdens ansvar och roll förstärkas. Personer med missbruk och beroende befinner sig och vistas inom alla samhällets olika delar. Att ha ett delat ansvar är inte bara ett hinder, utan också en möjlighet att fånga upp medborgare med begynnande eller utvecklade missbruks- och beroendeproblem. De olika myndigheterna besitter de olika kompetenser som behövs för att upptäcka och behandla missbruksproblem. Det är rimligt att anta att de också kan utföra behandlingsinsatser på olika nivåer för olika behovsgrupper förutsatt att de samverkar kring brukarna och deras anhöriga. Motiverande samtal kan t.ex. en socionom inom socialtjänsten bedriva, men inte ta ansvar för en medicinsk avgiftning eller en längre psykoterapeutisk kontakt med en missbrukande person med psykiatrisk samsjuklighet.

10 5(8) En sådan modell är att föredra med nedanstående förutsättningar: Varje organisations ansvar förtydligas. Alla vårdgivare kan identifiera specialiserade resurser för missbruksoch beroendevård. Psykiatrin ansvarar för specialiserad beroendevård och därmed långsiktig behandling av personer med missbruk/beroende och psykiatrisk samsjuklighet inklusive psykoterapeutiska behandlingar. Primärvården ansvarar för tidig upptäckt av högkonsumtion/riskbruk och behandling av missbruk hos personer utan psykiatrisk samsjuklighet. Därutöver uttalar ett tydligt ansvar för primärvård och socialtjänst att koordinera sina insatser för denna målgrupp. Landstingen ansvarar för och har resurser att besluta om driva behandlingshem för missbrukande personer med allvarlig psykiatrisk problematik. Vårdgivarna organiserar dessa resurser i vårdkedjor över myndighetsgränserna. Samordning av insatserna blir tvingande. Utbildning i missbruk och beroende blir obligatoriskt vid alla vårdutbildningar. Detta skulle också innebära att förslag om särskild certifiering av missbruks-/beroendemottagningar inte skulle behövas. Huvudmannaskapet för tillnyktringsenheten läggs på sjukvården med stöd av kommunernas socialtjänst. Utredningens föreslagna vårdgaranti kan eventuellt förstärka patientens ställning och rättigheter men också öka behovet av samordning. Hur huvudmannaskapet än förändras måste de berörda myndigheterna ändå samverka, särskilt kring de med de svagaste resurserna och de som har de allvarligaste problemen. En överflyttning av huvudmannaansvaret till en av huvudmännen kan komma att rasera mycket av det positiva arbete som skapats de senaste åren såväl avseende kompetensutveckling som avseende organisatoriska samverkansstrukturer. Det kommer att ta många år att återställa detta med förlust av satsade medel såväl för kompetensutveckling som förutsättningar för samverkan. Regionen föredrar fortsatt delat huvudmannaskap enligt föreslagen modell 1a men med ett tydligare delat ansvar där kommunerna och landstingens gemensamt ansvarar för upptäckt och tidig intervention samt att tillnyktring, abstinensvård och medicinsk behandling ges av landstinget samt att psykosocial behandling, socialt stöd (inclusion), boende, sysselsättning och försörjning ges av kommunerna. Utredning, bedömning, planering och uppföljning ges av båda huvudmännen och kan samordnas. Ovanstående tydliggörs genom lagstiftning där ansvaret endera kan ske genom tillägg i socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen eller genom införandet av en särskild missbrukslagstiftning.

11 6(8) Utöver ett tydliggörande av ansvaret för centrala delar i vårdkedjan (Modell 1b) föreslås en vårdgaranti. Regionen konstaterar att konstruktionen är okänd och bör utredas vidare. Tidsgränsen på 14 dagar bör i så fall vara kortare för en första kontakt men däremot längre innan utredning är klar och insats beviljad. Delegationsordning vid beslut av vård på behandlingshem innebär idag orimligt lång väntetid. Hemmaplanslösningar är många gånger att föredra. Rätten att överklaga beslut är en viktig del och bör kvarstå. 5. Vård och behandling under tvång Västra Götalandsregionen kan konstatera att en förutsättning för en översyn av förändring av tvångsvården är att huvudmannaskapsfrågan är klarlagd. Med hänsyn till detta framför vi följande synpunkter. Modell 1 har flera fördelar gentemot nuvarande lagstiftning. Det som saknas är en reglering av tiden inneliggande på sjukhus för abstinensbehandling där det idag inte finns tillräckliga möjligheter att fullfölja kommunernas beslut om tvångsvård inom ramen för HSL. Detta borde kunna möjliggöras med ett tillägg i lagstiftningen om att under tiden för abstinensbehandling på sjukhus är tvångsåtgärder enligt LPT användbara. Modell 3 förutsätter huvudmannaskap hos landstinget. Regionen ser en risk för att en stor del av grupperna med gravt missbruk och beroendeproblematik inte faller under lagens tillämpning t. ex gatunarkomaner och heroinister. Heroinister uppvisar mycket sällan symtom såsom hallucinationer och psykoser, men har en stor överdödlighet. Hur hittas de som inte uppsöker vården? I detta förslag är av yttersta vikt att LVM-lagstiftningens ordalydelse till följd av missbruk skrivs in. En majoritet av de som placeras enligt lag om vård av missbrukare (LVM) har en hög livstidsprevalens för psykisk sjukdom inkluderat personlighetsstörningar. En stor del av de patienter som vårdas enligt lag om psykiatrisk tvångsvård (LPT) har också missbruksproblem vid sidan om sin psykiska sjukdom. Utredaren menar att då LVM inte tillämpas enlig lag ökar risken för att samma person i stället kommer att vårdas enligt LPT. I regionen ses inte denna utveckling. Det finns rättssäkerhetsaspekter som talar för att LVM borde utrangeras som egen lag (enligt förslag 3). Personer med samma vårdbehov borde omfattas av samma lagar. Det bör inte ha någon betydelse om de primärt identifieras som personer med missbruk och samtidig psykisk sjukdom eller som psykiskt sjuka med samtidigt missbruk. Den psykiatriska bedömningen av vårdbehovet borde vara avgörande för beslutet om tvångsvård. Detta samt att de flesta som döms till LVM-vård lider av allvarlig psykiatrisk samsjuklighet borde tala för att missbruksvårdens behov av tvångsinsatser reglerades av lagen om LPT. Problemen med denna modell är dock inte den tänkta lagändringen utan LVM-tidens längd och vårdinnehåll. Många av de resultat, som nu ses av LVM-vård, kan hänföras till att patienten ges struktur i vardagen under kontrollerad nykterhet/drogfrihet. Samtidigt skapas utrymme för

12 7(8) motivationsarbete och stöd till förändring. Strukturen och stödet i vardagen måste ofta kvarstå efter LVM-tiden om resultaten ska vara bestående. Efter den akuta abstinensen följer en förlängd abstinens med kognitiva funktionsnedsättningar som kvarstår ibland upp till 4-6 månader. Flera patienter har kroniska funktionsnedsättningar som kräver livslångt stöd. Längre vistelser i institutionsvård med hållande dygnet runt erbjuder möjlighet att stabilisera patientens tillstånd parallellt med planering för fortsatt stöd efter LVM-tidens slut. Många behöver inte primärt rehabiliterande åtgärder utan habiliterande. Det som ser ut som behandlingsresultat efter vistelser på institution kan ofta vara resultatet av hög struktur, tillsyn och kontrollerad nykterhet/drogfrihet. Med nuvarande slutenvårdssituation inom psykiatrin kan aldrig tillräckligt lång tid erbjudas med huvudsakligt mål för vårdtiden att skapa struktur och försäkra nykterhet/drogfrihet. Risken är att slutenvårdstiden blir allt för kort och då tvångsvårdskriterier inte längre är uppfyllda erbjuds uppföljning inom öppenvård utan nödvändiga förutsättningar till drogfrihet. Förslag enligt modell 3 kräver i så fall att nuvarande LVM-resurser vid SIS tillförs landstingen. En förutsättning är också att landstingen organiserar särskilda enheter, sjukhusgemensamma inom regioner eller län, som kan erbjuda längre vårdtider med ett kombinerat differentierat psykosocialt och medicinskt behandlingsinnehåll. Varje sjukhus är för litet för att kunna erbjuda tillräckligt differentierat utbud av LVM-vård och att kunna matcha skilda behov t.ex. för kvinnor, patienter med psykotiska tillstånd eller utagerande patienter med personlighetsstörning och missbruk. Att som i modell 2 begränsa slutenvårdstvånget till generellt fyra veckor är inte förenligt med de heterogena behov som LVM-vårdens målgrupp har. Utredarens förslag om fortsatt tvång i öppen vård kopplat till kravet på samordnad vårdplan är dock tänkvärt. En kombination av fördelarna med förslag 2 och 3 med utgångspunkt från förslag 1 är att föredra. Detta innebär att nuvarande LVM-lagstiftning behålls men justeras enligt följande: Den psykiatriska bedömningen i kombination med missbrukets omfattning och skadliga konsekvenser måste i högre grad än nu avgöra om klienten ska bli föremål för LVM-vård och även när han/hon är utskrivningsklar. Tvång i öppenvård ersätter så snart det är möjligt den slutna vården. Samordnad vårdplan (sjukvård och socialtjänst) krävs av vårdgivarna. Psykiatriskt utbildad personal ska finnas på alla LVM-hem. Läkar- och psykologutredningar samt bedömning av funktionsnivå erbjuds rutinmässigt patienterna under LVM-vistelsen. Vården under LVM-tiden ska inkludera psykiatrisk behandling inklusive möjlighet att påbörja läkemedelsassisterad behandling vid heroinberoende samt erbjudande om terapeutiska samtal anpassade till klientens funktionsnivå.

13 8(8) Den nuvarande delen i LVM-lagen, som ger möjlighet att inleda vård enligt LVM inom sjukvårdens slutenvård, måste förtydligas. I nuläget föreligger tvångsvård utan möjligheter att använda sjukvårdens tvångsåtgärder. Regionen noterar att den ojämna användningen av LVM över landet medför rättsosäkerhet för individen samt att samsjukligas behov inte tillgodoses inom vare sig LVM- eller LPT-vård, att behandlingsinnehållet brister för vissa grupper samt att samspelet mellan tvångsvård och den efterföljande frivilliga vården fungerar dåligt. HÄLSO- OCH SJUKVÅRDSUTSKOTTET Jonas Andersson Ordförande Lars-Olof Rönnqvist Hälso- och sjukvårdsdirektör

14

15

16

17

18 Bättre vård och stöd för individen Om ansvar och tvång i den svenska missbruksoch beroendevården Diskussionspromemoria av Missbruksutredningen Stockholm 2010

19 Förord Det finns en stor och växande grupp personer i olika åldrar med missbruk eller beroende av psykoaktiva substanser alkohol, narkotika, läkemedel och dopningsmedel i Sverige. För enskilda individer och närstående medför det ett ökat lidande. För samhället innebär ohälsa, relationsproblem, kriminalitet och minskad förmåga till arbete och försörjning som en följd av missbruk och beroende stora samhällsekonomiska konsekvenser som tar en allt större andel av BNP i anspråk. Allt detta motiverar effektiva vårdoch stödinsatser som är adekvata och tillgängliga i rätt tid för att möta en individ i behov av hjälp för att bryta ett missbruk eller beroende. Under sommaren 2008 fick jag regeringens uppdrag att göra en samlad översyn av den svenska missbruks- och beroendevården. 1 Mitt utredningsuppdrag går i korthet ut på att besvara tre frågor. Vilka omfattas? Vad ska ges? Vem ansvarar? Slutbetänkande ska överlämnas till regeringen i november Innan dess vill jag dock tidigt i utredningsarbetet inbjuda till en diskussion om främst två centrala utvecklingsområden. Det första gäller kommunernas och landstingens framtida ansvar för missbruks- och beroendevården samt ansvarsfördelningen mellan de två huvudmännen. Det andra gäller tvångsvårdens roll och funktion i vårdkedjan för personer med missbruk eller beroende. Olika tänkbara alternativa modeller presenteras. I egenskap av särskild utredare har jag strävat efter ett öppet arbetssätt, bland annat genom hearingar och studiebesök runt om i landet. Utredningsarbetet har också bedrivits i nära samarbete med utredningens experter och referensgrupper för forskare respektive 1 Min egen tidigare bakgrund är bland annat som ansvarig för uppbyggnad och därefter koncernchef för Samhall, landshövding och av flera regeringar anlitad utredare i frågor såväl direkt inom detta område som inom andra områden, främst social-, sjukvårds- och arbetsmarknadspolitik.

20 brukar- och klientorganisationer. Nyligen har även en referensgrupp med yrkesföreträdare knutits till utredningen. Tillsammans med sekretariatet är därmed ett femtiotal personer knutna till mitt utredningsarbete. Det är emellertid jag själv i egenskap av särskild utredare som står för alla ställningstaganden och värderingar i promemorian, även om begreppet utredningen vanligtvis används i löptexten. Utredningen har genom beställningar hos olika forskningsorgan och myndigheter och anlitande av särskild expertis låtit ta fram ett stort antal kartläggningar och analyser av viktiga delfrågor. Flera av medlemmarna i utredningens forskargrupp har bidragit med egna rapporter. Utredningens arbetssätt, medverkande personer och kartläggningar beskrivs utförligare i inledningskapitlet. Huvudsekreterare i utredningen är Hans Wiklund, kanslichef och fil. dr. Utredningssekreterarna är Dina Jacobson, jur. kand. och Mikael Sandlund, psykiater och med. dr. Textredigering har utförts av utredningens assistent Malin William-Olsson. Min förhoppning är att föreliggande diskussionspromemoria Bättre vård och stöd för individen. Om ansvar och tvång i den svenska missbruks- och beroendevården ska stimulera till en bred debatt och bidra till många värdefulla synpunkter inför utredningens fortsatta arbete och slutbetänkande. Stockholm i januari 2010 Gerhard Larsson Särskild utredare /Hans Wiklund Dina Jacobson Mikael Sandlund

21 Innehåll Sammanfattning Individen, missbruket, vården Utgångspunkter Uppdraget Den svenska missbruks- och beroendevården Ansvarsfördelningen Enheter och personal Individer och insatser Kostnader Missbrukssituationen i Sverige Individens behov och utbudet av insatser Exempel på problembilder och insatsbehov Fyra utvecklingsområden Individens ställning och tillgängligheten till vården Kompetens och kvalitet Ansvar och huvudmannaskap Vård och behandling under tvång Syfte och frågeställningar Arbetssätt och kartläggningar Disposition Missbrukssituationen i Sverige Riskbruk, skadligt bruk och beroende

22 Innehåll 2.2 Alkohol Total alkoholkonsumtion Riskabel alkoholkonsumtion Skadligt bruk och beroende av alkohol Alkoholrelaterade skadeverkningar Narkotika Riskabel narkotikakonsumtion Skadligt bruk och beroende av narkotika Narkotikarelaterade skadeverkningar Dopningsmedel Riskabel konsumtion av dopningsmedel Skadligt bruk och beroende av dopningsmedel Dopningsrelaterade skadeverkningar Blandmissbruk Samsjuklighet Sammanfattning och slutsatser Missbrukets utbredning Kön, ålder och geografi Internationell utblick Länder och frågeställningar Organisering av missbruks- och beroendevården Flertalet länder har lagt huvudansvaret på sjukvårdshuvudmannen Ett land Danmark har lagt huvudansvaret på kommunen Förekomst av tvång inom vård och behandling Några slutsatser Ansvar för bättre vård och stöd Nuvarande ansvarsfördelning Rättslig reglering Huvudmännens skyldigheter gentemot individen Bedömning av individens behov av insatser

23 Innehåll Personalens kompetens och skyldigheter Dokumentation och sekretess Tillsyn Sammanfattning av den enskildes ställning Problem med nuvarande ansvarsfördelning Tidigare utredningar Upptäckt och tidig intervention Tillnyktringsverksamhet Abstinensvård Behandling och stöd Utredning, bedömning, planering, uppföljning Tre ansvarsmodeller Modell 1a: Delat huvudmannaskap, tydligare ansvar Modell 1b: Vårdgaranti Modell 2: Kommunen huvudansvarig Modell 3: Landstinget huvudansvarigt Vård och behandling under tvång Utgångspunkter Historisk tillbakablick Från kriminalisering till vård enligt LVM Utvecklingen inom missbruksvården efter LVM Grunder för vård utan samtycke Lagen om vård av missbrukare i vissa fall, LVM Lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT Tvångsvårdens legitimitet äventyras Problem i gränssnittet mellan LVM och LPT Några brister inom dagens tvångsvård Ojämn användning av LVM över landet Samsjukligas behov tillgodoses inte Innehållet i LVM-vården har brister Samspelet med fortsatta vården fungerar dåligt Tre modeller justera eller reformera Tvång i undantagsfall Motiv för tre modeller

24 Innehåll Modell 1: Förstärkt vårdkedja för individen Modell 2: Öppen tvångsvård med särskilda villkor Modell 3: LVM upphävs och LPT utvidgas Det fortsatta arbetet Vårdens kvalitet, kompetens och certifiering Brukarinflytande, bättre bemötande, stigma Tidig identifikation, riskbruk, dolt missbruk Samsjuklighet Barn och andra närstående Kvinnor och män Olämplig läkemedelsanvändning och dopning Insatser för att begränsa skadeverkningarna av missbruk Forskning och utvecklingsarbete Referenser Bilagor Bilaga 1 Kommittédirektiv

25 Sammanfattning Bättre vård och stöd för individen. Om ansvar och tvång i den svenska missbruks- och beroendevården I Sverige är det upp emot personer som har problem med missbruk eller beroende av alkohol, narkotika, läkemedel eller dopningsmedel. Missbruk och beroende orsakar i första hand stort lidande för enskilda personer och deras närstående, men har också negativa konsekvenser för samhället i en vidare mening. Det leder bland annat till ohälsa, kriminalitet samt minskad förmåga till arbete och försörjning. De samhällsekonomiska kostnaderna för missbruk och beroende är betydande. Både för enskilda individer, närstående och samhället finns därför starka skäl att bekämpa missbruk och beroende. Regeringen har givit Gerhard Larsson i uppdrag att, som särskild utredare, göra en översyn av den samlade svenska missbruks- och beroendevården (kallad Missbruksutredningen). Utredaren biträds utöver ett sekretariat av en rad experter samt har kallat till sig som samtalspartner en referensgrupp med ett urval av landets mer kvalificerade forskare och en referensgrupp med företrädare för drygt 20 brukar-/ideella organisationer inom området. En referensgrupp för yrkesföreträdare har också tillsatts. Syfte och frågeställningar Utredningens analys av den svenska missbruks- och beroendevården visar på flera positiva inslag i form av bland annat engagerad personal, ökat intresse för kunskapsbaserade metoder, exempel på framgångsrika lokala och regionala samverkanslösningar, nationella riktlinjer under införande samt en relativt stor andel aktiva privata vårdgivare. 9

26 Sammanfattning Utredaren har emellertid också identifierat ett antal problem som finns i dag. De kan grupperas inom fyra områden: individens ställning och tillgängligheten till vården, kompetens och kvalitet, ansvar och huvudmannaskap samt vård och behandling under tvång. Problemen motiverar en omprövning av de offentliga insatserna. Innan utredningen i november 2010 lägger fram sina slutliga bedömningar med tillhörande lagförslag, inbjuds till en bred nationell diskussion genom denna diskussionspromemoria om två centrala utvecklingsområden som utkristalliseras från problemanalysen. Det första gäller kommunernas och landstingens framtida ansvar för missbruks- och beroendevården samt ansvarsfördelningen mellan de två huvudmännen. Det andra gäller tvångsvårdens roll och funktion i vårdkedjan för personer med missbruk eller beroende. Olika tänkbara alternativa modeller presenteras. De två frågeställningarna är centrala för utredningens uppdrag och kommer också att påverka utformningen av de blivande lagförslagen för missbruks- och beroendeområdet. Utöver återkoppling på dessa önskar utredningen i remissen få kompletterande information om och synpunkter på missbrukets utbredning (riskbruk, skadligt bruk och beroende) och skadeverkningar i landet. Utredarens ställningstagande och slutligt val av modell kommer att göras mot bakgrund av bland annat de remissvar utredningen ser fram mot att erhålla på denna promemoria. Internationell referens Utformningen av de alternativa modellerna har bland annat påverkats av utredningens internationella utblick. En slutsats från de studerade länderna är att delat ansvar för missbruks- och beroendevården mellan självständiga huvudmän som i Sverige är ovanligt. Många länder har samlat ansvaret och finansieringen hos en huvudman, men inom ramen för detta tillämpas ofta en rik variation av olika utförare. En annan slutsats är att flertalet länder har definierat och organiserat missbruks- och beroendevården som i huvudsak ett ansvar för sjukvårdshuvudmannen. Endast ett land Danmark har lagt huvudansvaret på kommunen. En ytterligare bild utredaren tagit till sig är att de flesta länder har någon form av tvångsvård för vissa särskilda situationer. Lagstiftningen varierar mellan straffrättsligt reglerad tvångsvård och civil tvångsvård. Av de studerade länderna har majoriteten möjligheter till psykiatriskt 10

27 Sammanfattning tvång. Våra nordiska grannländer har även möjlighet att använda tvång inom det sociala regelverkat men tillämpar den i praktiken inte alls eller i begränsad omfattning. Stärkt ställning och förbättrad tillgänglighet för individen Utredningens avsiktsförklaring är att stärka individens ställning och förbättra tillgängligheten till kunskapsbaserade insatser för personer med missbruk eller beroende som har behov av vård och stöd samt för personer som har en riskabel konsumtion. Utredningens utgångspunkt är vidare att missbruks- och beroendevården ska vara frivillig för den enskilde, men att vård utan samtycke i vissa undantagsfall ska kunna ingå som en länk i en sammanhängande vårdkedja Stor och växande grupp i Sverige har missbruk eller beroende Utredningens uppdrag omfattar riskbruk, skadligt bruk och beroende av alkohol, narkotika, läkemedel och dopningsmedel. Den berör därmed en betydande andel av den svenska befolkningen. Antalet personer med alkoholmissbruk har skattats till cirka , varav mellan och med så kallat tungt missbruk. Enligt mer aktuella siffror uppgår antalet personer med alkoholberoende till personer. Antalet personer med så kallat tungt eller problematiskt narkotikamissbruk beräknas till Därutöver kan nämnas att antalet personer med riskabel konsumtion av alkohol beräknas uppgå till cirka Cirka personer beräknas vara fysiologiskt tillvanda till eller beroende av smärtstillande medel, sömnmedel eller lugnade medel. Antalet frekventa användare av dopningsmedel uppgår enligt utredningens skattningar till cirka personer. Utredningens analyser visar vidare att ett stort antal personer med missbruk eller beroende har blandmissbruk av olika psykoaktiva substanser. Utredningens kartläggning visar att samsjukligheten mellan missbruk eller beroende och psykisk sjukdom också är hög. 11

28 Sammanfattning Nuvarande ansvarsfördelning har negativa konsekvenser Ansvaret för missbruks- och beroendevården är delat mellan kommunen i egenskap av huvudman för socialtjänsten och landstinget i egenskap av huvudman för hälso- och sjukvården. Utifrån den så kallade normaliseringsprincipen är det en naturlig svensk lösning även för denna målgrupp. Men verkligheten med nu drygt 30 års erfarenheter visar enligt den särskilde utredaren att det för särskilt utsatta grupper kan finnas skäl som motiverar avsteg från normaliseringsprincipen. Utredningens problemanalys visar således för målgruppen personer med missbruk eller beroende att problem som har samband med rådande ansvarsfördelning tenderar att drabba individen i behov av vård och stöd i form av bristande tillgänglighet till, samordning av och kontinuitet i vård- och stödinsatserna. Tillgänglighetsproblemet innebär att en person i behov av vård och stöd inte får tillgång till adekvat insats vid rätt tidpunkt. Samordningsproblemet innebär att samtidiga insatser inte kommer till stånd när behov föreligger. Kontinuitetsproblemet innebär att individen inte får tillgång till rätt kombination av insatser över tid. Utöver negativa konsekvenser för individen, utgör ansvarsproblemen också ett hot mot vårdens och stödets effekt och effektivitet, såväl i det individuella fallet som på systemnivå. Tre ansvarsmodeller för bättre vård och stöd Mot bakgrund av problemanalysen bedömer den särskilde utredaren att det nuvarande delade ansvaret mellan främst landsting och kommuner behöver förändras. Detta för att möta dagens och morgondagens behov av tillgänglighet och skapa förutsättningar för adekvata vård- och stödinsatser i rätt tid till personer med missbruk eller beroende. Tre principiellt olika lösningar kan utredaren se som fullt möjliga med beaktande av att Sverige har tre självständiga administrativa nivåer. Modell 1 innebär fortsatt delat ansvar för missbruks- och beroendevården mellan kommunen som huvudman för socialtjänsten och landstinget som huvudman för hälso- och sjukvården, men med tydligare lagreglerat ansvar för centrala funktioner i vårdkedjan. Kommunen har ansvaret för viss behandling (psykosocial) och sociala insatser i form av boende, sysselsättning och försörjning. Landstinget har ansvaret för tillnyktring, abstinensvård och viss 12

29 Sammanfattning behandling (medicinsk). De två huvudmännen har ett parallellt och i vissa delar gemensamt ansvar för upptäckt och tidig intervention samt för utredning, bedömning, planering och uppföljning. Modell 1 har även en underversion som innebär att individen får en stärkt ställning till vård och stöd i form av en vårdgaranti som garanterar utredning, bedömning och insats inom en viss angiven tid. Modell 2 innebär att huvudmannaskapet för missbruks- och beroendevården samlas hos kommunen. Kommunen har ansvar för tillnyktring, viss abstinensvård och behandling, socialt stöd i form av boende, sysselsättning och försörjning samt utredning, bedömning, planering och uppföljning. Landstinget får emellertid i egenskap av huvudman för hälso- och sjukvården ha kvar ansvar för abstinensvård i sluten vård. Vistelselandstinget får ansvaret för abstinensvård inom kriminalvården och tvångsvården enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Kommunen och landstinget har ett parallellt och gemensamt ansvar för att uppmärksamma problem och göra tidig intervention. I Danmark har en reform nyligen genomförts som innebär att ansvaret för missbruksoch beroendevården samlats hos kommunerna. Modell 3 innebär att huvudmannaskapet för missbruks- och beroendevården samlas hos landstinget. Landstinget har ansvaret för tillnyktring, abstinensvård och behandling samt utredning, bedömning, planering och uppföljning. Kommunen får kvar ansvaret för sociala insatser i form av boende, sysselsättning och försörjning. Landstinget och kommunen har ett parallellt och gemensamt ansvar för upptäckt och tidig intervention. I Norge har en reform nyligen genomförts som innebär att ansvaret för en betydande del av missbruks- och beroendevården, främst heldygnsbehandling, har överförts till staten via sjukhusorganisationen. Huvudmännens ansvar i alla tre modellerna regleras antingen genom tillägg i socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen eller genom införandet av en särskild missbrukslagstiftning som kompletterar dessa ramlagar. Brister i tvångsvården Missbruksutredningens utgångspunkt är att missbruks- och beroendevården ska vara frivillig men att den kan ges utan samtycke i undantagsfall och under förutsättning att insatsen ingår som en länk i en sammanhängande vårdkedja för att motivera till fortsatt 13

30 Sammanfattning frivillig vård. Vården måste också utformas så att individen upplever den som meningsfull. Samhället ska som en motprestation erbjuda bästa möjliga vård- och stödinsatser. Utredningens problemanalys visar emellertid att dessa självklara utgångspunkter inte alltid är uppfyllda. Ett problem är att den ojämna användningen av LVM medför rättosäkerhet för den enskilde i form av att tvångsvård ibland helt uteblir eller att individen i stället verkar få vård enligt LPT. Ett annat problem är att samsjukligas behov inte alltid tillgodoses inom vare sig LVM- eller LPT-vård. Ett tredje problem är att behandlingsinnehållet inom LVM-vården brister även för andra grupper än samsjukliga. Ett fjärde problem är att samspelet mellan tvångsvård och den fortsatta frivilliga vården i bland fungerar dåligt. Tre tvångsmodeller för att stärka individens ställning Modell 1 innebär att nuvarande LVM behålls men justeras för att förstärka individens ställning och vårdkedjan. Den första justeringen innebär att specialindikationerna (skadeindikationen) ändras så att LVM endast ska kunna ges till skydd för den enskilde med missbruksproblem. Den andra justeringen innebär att individen får en uttrycklig rätt till kvalificerad utredning, framför allt psykiatrisk, samt vård och behandling under tvångsvården. Den tredje justeringen innebär att individens rätt till vård och stöd efter tvångsvården förtydligas i lagstiftningen. Den fjärde justeringen innebär att socialnämnden beslutar om utskrivning från LVM-vård för att förtydliga kommunens ansvar för den enskilde både under tvångsvården och i den fortsatta vården. Rekvisiten i övrigt för beredande av vård, vårdtidens längd, huvudmannaskap, domstolsprövning etc. lämnas i denna modell oförändrade. Modell 2 innebär att nuvarande LVM anpassas till ökade möjligheter till öppen tvångsvård med särskilda villkor. Vårdtiden på LVM-hem (sluten tvångsvård) får pågå högst fyra veckor efter ansökan hos länsrätten. Socialnämnden kan därefter ansöka om förlängning av vården, antingen som sluten tvångsvård eller som öppen tvångsvård med särskilda villkor. Till ansökan om öppen tvångsvård ska bifogas en samordnad vårdplan som görs i samråd med socialtjänsten, hälso- och sjukvården, den enskilde och i vissa fall närstående. Exempel på särskilda villkor är drogfrihet och fortsatt vård i öppenvård. Om den enskilde bryter mot de särskilda 14

31 Sammanfattning villkoren kan socialnämnden ansöka att den öppna tvångsvården ska fortsätta som sluten tvångsvård. Socialnämnden ska kontinuerligt pröva förutsättningar för tvångsvård och besluta om utskrivning när vårdens syfte är uppnått. Den sammanlagda vårdtiden får inte överskrida sex månader. Den enskilde har samma rätt till utredning, vård och fortsatt vård som i Modell 1. Modell 3 innebär att LVM upphävs och att den medicinska indikationen för vård enligt LPT allvarlig psykisk störning utvidgas till att omfatta vissa allvarligare former av beroende av psykoaktiva substanser eller akut missbruk som behöver hävas för att rädda liv. Bestämmelserna i LPT gäller i övrigt med krav på oundgängligt behov av sluten vård, beslut om intagning, vård i öppna former, tvångstider, utskrivning och domstolsprövning. Utredningens fortsatta arbete Diskussionspromemorians frågeställningar är som framgått centrala för utredningens uppdrag och kommer också att påverka utformningen av de blivande lagförslagen för missbruks- och beroendeområdet. Utredningen kommer dessutom att arbeta vidare med flera andra angelägna frågeställningar inom uppdraget, exempelvis vårdens kvalitet och innehåll, kompetensbehov för personal, eventuell certifiering, olämplig läkemedelsanvändning och dopning, familje- och barnperspektiv, samsjuklighet samt brukarinflytande och bättre bemötande. Utredningen eftersträvar ett öppet arbetssätt. Det betyder att även intresserade som inte är direkt knutna till utredningsarbetet är välkomna med skriftliga synpunkter, såväl på diskussionspromemorians innehåll som på utredningsuppdraget i övrigt. 15

32 Ärende 7

33 1(2) Ärende 7 Referens Datum Diarienummer RSK Till Regionstyrelsen Yttrande över motion av Birgitta Losman m fl (MP) angående Kultur på recpet i Västra Götaland Bakgrund Birgitta Losman m fl (MP) har i en motion föreslaget att undersöka möjligheterna för, att i samverkan med lämpliga aktörer, genomföra ett pilotprojekt med kultur på recept i Västra Götaland. Regionstyrelsen har remitterat motionen till hälso- och sjukvårdsutskottet för yttrande. Som bakgrund till motionen anges att kulturella upplevelser kan vara en del av läkningsprocessen, men att patienter och personal oftast inte känner till vikten av detta. Kultur på recept skulle därvid kunna få fler patienter att ta del av kulturella upplevelsers eventuellt helande effekt. Aktiviteter hos andra huvudmän Region Skåne kommer att i ett pilotprojekt, syftande till att korta sjukskrivningarna för långtidssjuka med hjälp av kulturinsatser, pröva kultur på recept med stöd av statliga medel. I motion RSK anges att målgrupperna även i Västra Götaland skulle kunna vara patienter inom diagnosgrupperna lätta och medelsvåra depressioner, stress och ångest, långvarig smärta, nacke, axel, rygg samt generaliserad smärta. I Västerbottens landsting ska ett forskningsprojekt, initierat av Socialdepartementet, studera om skapande aktiviteter är verksamma för att motverka stress, vilket skulle kunna leda till att de utskrivs på recept. I en motion till riksdagen föreslås att gå vidare och införa kultur på recept i ett helt län. Halland föreslås härvid som försökslän, mot bakgrund av att fysisk aktivitet på recept redan används på alla vårdcentraler. Forskning kring kultur och hälsa har vidare föreslagits som ett av Göteborgs universitets profilområden, med stor framtida potential.

34 j 2(2) Kultur är ett begrepp som innehåller en mycket stor och synnerligen varierande mängd uttrycksformer och aktiviteter. Innan nya metoder, såsom kultur på recept, införs i sjukvården bör vetenskapliga studier ha genomförts i syfte att analysera vad som fungerar, när och för vilka (evidensbasering). Eftersom studier inom området kultur på recept redan initierats på andra håll i Sverige (Skåne, Västerbotten, ev. Halland) föreslås resultaten av dessa studier först inväntas och utvärderas innan möjligheterna att genomföra ett pilotprojekt med kultur på recept. Ska ett pilotprojekt genomföras i Västra Götalandsregionen är det därför rimligt att detta sker i samverkan med Göteborgs universitet, för att tillförsäkra resultatet bevisvärde. Förslag till beslut Hälso- och sjukvårdsutskottet föreslår regionstyrelsen att motionen avslås. HÄLSO- OCH SJUKVÅRDSUTSKOTTET Jonas Andersson Lars-Olof Rönnqvist

35

36 Ärende 8

37 Tjänsteutlåtande Ärende 8 Datum Diarienummer Håkan Karlsson RSK Hälso- och sjukvårdsutskottet Tilläggsavtal för Samrehab Mark - Svenljunga Ärendet Samrehabnämnden har till de tre huvudmännen översänt förslag till tilläggsavtal till avtal om samrehab Mark-Svenljunga en gemensam och samordnad rehabiliteringsverksamhet under ledning av gemensam nämnd. Vid samråd gällande finansieringen av verksamheten för 2010 framkom behov av att förtydliga de ekonomiska förutsättningarna samt formalia vid uppsägning. Förslaget till tilläggsavtal innebär att det nuvarande avtalet kompletteras med ytterligare fem avtalspunkter, Beredning För beredning inom Västra Götalandsregionen har tilläggsavtalet översänts på remiss till Södra Älvsborgs Sjukhus, Primärvården Södra Älvsborg och Hälso- och sjukvårdsnämnden i Sjuhärad - HSN 8. Styrelsen för Södra Älvsborgs Sjukhus gör bedömningen att förslagen i tillägget skapar ökad grad av tydlighet i avtalet. Förslaget till tilläggsavtal tillstyrks av styrelsen. Styrelsen för Primärvården Södra Älvsborg ställer sig positiva till punkterna 9,10 och 13. Beträffande punkt 11 har styrelsen observerat att regelverket gällande underskott är mer frikostigt än för regionen öviga verksamheter. Styrelsen förutsätter också att eventuell reglering av över- och underskott hanteras mellan Samrehab och HSN 8. Avseende punkterna 11 och 12 frågar styrelsen om föreslagna förutsättningar kan gälla vid ett vårdval för rehabiliteringsverksamheterna med konkurrensutsättning som följd. Styrelsen anser att frågan bör utredas av hälso- och sjukvårdsavdelningen innan regionfullmäktigebeslut. Hälso- och sjukvårdsnämnden i Sjuhärad - HSN 8 tillstyrker punkterna 9 och 12. Detsamma gäller punkt 13 med tillägget att förslag till förändringar av avtalet inför kommande år initieras senast i samband med ägarsamrådet. Beträffande punkt 10 framförs att nämnden tidigare ställt sig bakom principerna för finansiering och respektive huvudmans finansieringsandel. Detta bör även fortsättningsvis utgöra utgångspunkt inför kommande budgetår. Nämnden menar dock att det måste vara möjligt att ta

38 2 upp en diskussion om storleken på respektive huvudmans andel om förutsättningarna väsentligen förändras. Avseende punkt 11 ställer sig nämnden bakom förslaget till resultatdisposition. Möjligen skulle man kunna medge att storleken på det egna kapitalet (positivt eller negativt) skulle kunna uppgå till mer än två procent. Nämnden ser gärna en skrivning som innebär att särskilda överläggningar ska tas upp vid upprepade negativa resultat. Nämnden vill påtala den omständigheten att det för närvarande pågår en översyn av rehabiliteringsverksamhet och vårdval. Detta kan innebära att det kommer att krävas särlösningar för att bibehålla Samrehabs nuvarande modell och struktur. Sammanfattande bedömning Tilläggsavtalet ger en större tydlighet till avtalet avseende de ekonomiska frågorna mellan huvudmännen. Det ägarsamråd som nu tydligt anges bör också i enlighet med vad Hälso- och sjukvårdsnämnden i Sjuhärad - HSN 8 framför vara ett forum där förändringar av avtalet inför kommande år initieras. Det är också angeläget att, som Hälso- och sjukvårdsnämnden säger i sitt yttrande, det måste vara möjligt att ta upp en diskussion om storleken på respektive huvudmans andel om förutsättningarna väsentligen förändras. Som påtalats från två av remissinstanserna, Styrelsen för Primärvården och Hälso- och sjukvårdsnämnden så pågår för närvarande överväganden om rehabiliteringsverksamhet ska ingå i VG Primärvård eller alternativt vara ett eget vårdval. Om någon av dessa vårdvalslösningar blir aktuell bör det betecknas som att förusättningarna väsentligen förändras. Det bör då prövas om Samrehab i den omfattning som nu sker från Västra Götalandsregionen kan fortgå. Det finns i punkt 12 i tilläggsavtalet att huvudmännen kan göra riktade tilläggsbeställningar. Dessa tilläggsbeställningar bör inte utnyttjas om rehabiliteringsverksamheten i Samrehab överensstämmer med ett eventuellt införande av vårdval. Riktade tilläggsbeställningar bör inte missgynna eller gynna någon leverantör inom ett vårdvalssystem. Tilläggsavtalet för Samrehab tillstyrks men det måste finnas en strategi för de särlösningar som ett införande av vårdvalssystem kan innebära. Förslag till beslut Hälso- och sjukvårdutskottet föreslår regionstyrelsen att förslag till tilläggsavtal för Samrehab Mark-Svenljunga fastställs. HÄLSO- OCH SJUKVÅRDSAVDELNINGEN Lars-Olof Rönnqvist Lars-Göran Moberg 2