Skatteverkets utredningsskyldighet

Transkript

1 Kursuppgift JUAN Skatteverkets utredningsskyldighet EN ÖVERSIKT JOHAN BRODD Antal ord: 3537

2 Introduktion Skatteverket 1 styrs i sitt dagliga arbete av överhängande principer och regler som övriga myndigheter också gör. En av de viktigare principerna som styr arbetet som utförs är utredningsskyldigheten. En specifik bestämmelse fördes in i Skatteförfarandelagen (SFS 2011:1244) vid dess instiftande som stadgar att Skatteverket ska se till att varje ärende blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Men vad menas med ärendenas beskaffenhet? Denna skrift menar att utreda om det finns några omständigheter att ta fasta på när det gäller ärendets beskaffenhet och vad som egentligen styr utredningsskyldighetens omfattning. Eftersom en bedömning ska ske i det enskilda fallet uppstår en viss svårighet när Skatteverket ska avgöra omfattningen av sin utredningsplikt och vad som förväntas av myndigheten. Då det är avgörande för ett rättssäkert beslut att omständigheterna som ligger till grund för beslutet är riktiga uppstår också ett problem för den enskilde om denna utredningsskyldighet inte uppfylls. Skriften inleds med en kortfattad beskrivning av förvaltningsmyndigheters utredningsskyldighet för att sedan behandla Skatteverkets utredningsskyldighet med andra principen som kan påverka denna. Den stora mängden av den deskriptiva delen utgörs av redogörelse av praxis kopplat till Skatteverkets utredningsskyldighet för att kunna utröna vad domstolen har uttalat och därigenom få fram vissa riktlinjer för bedömningen. Jag har valt att behandla Skatteverkets utredningsskyldighet generellt för att kunna ge en översiktlig bild och kunna dra vissa riktlinjer kring denna. En mer begränsad omfattning av denna kan leda till att skriften hade blivit alltför fokuserad på skatterätt, varför syftet med uppsatsen skulle kunnat äventyras. De källor som använts utgörs främst av praxis från dåvarande Regeringsrätten, men också kommentarer i rättsdatabasen Zeteo av diverse författare. Jag har också använt mig av en bok samt en artikel av Gustav Lindkvist för att inhämta åsikter och klargöranden kring utredningsskyldigheten. Jag har även hämtat inspiration, och även hittat flera av rättsfallen, från Rune Lavins bok Förvaltningsprocessrätt men har inte hämtat specifika uttalande kring bestämmelser från denna varför fotnoter inte finns kopplat till denna. 1 Skatteverket kommer användas som benämning även för den tid då Skatteverket var Skattemyndigheten för att underlätta för läsaren.

3 Utredningsplikten I arbetet som landets förvaltningsmyndigheter dagligen utför finns det en överhängande utredningsplikt som ålägger myndigheten att utreda ärendet tillräckligt utifrån dess beskaffenhet. I Förvaltningsprocesslagens 8 återfinns en uttrycklig utredningsplikt för landets förvaltningsdomstolar, men utredningsskyldigheten för förvaltningsmyndigheter finns inte uttryckligen angiven i Förvaltningslagen. Utredningsansvaret, eller officialprincipen, behandlas i flertalet specialförfattningar bl.a. 11 kap 1 socialtjänstlagen, 40 kap 1 skatteförfarandelagen samt 110 kap 13 socialförsäkringsbalken. Även fast denna princip inte återfinns direkt i FL tar lagen istället fasta på att myndigheterna har ett utredningsansvar på sedvanerättslig grund. 2 Serviceskyldigheten som uttrycks i 4 FL anses vara ett uttryck för detta ansvar, men ersätter inte utredningsplikten fullt ut. 3 Även den skyldighet som uttrycks i 7 FL, att myndigheten ska beakta möjligheten att själv inhämta upplysningar och yttranden från andra myndigheter, ger uttryck för officialprincipen. 4 Det kan också vara rimligt för förvaltningsmyndigheterna att tillämpa 8 FPL analogt i sin myndighetsutövning. Allmänt kan sägas att förvaltningsmyndigheternas utredningsplikt sträcker sig längre när det är myndigheten i fråga som är initiativtagare till ärendet. 5 Så bör även vara fallet när det handlar om beslut som är till nackdel för den enskilde. Om myndigheten vidtar åtgärder i allmänt intresse bör också utredningsplikten vidgas. 6 Det är dock inte alltid så att utredningsplikten vilar enbart på myndigheten då utredningsplikten även måste ställas mot bevisbördan. Mer om detta längre fram. Skatteverkets utredningsplikt Skatteverkets utredningsplikt framkommer ur 40 kap 1 SFL och stadgar att Skatteverket ska se till att ärendena blir tillräckligt utredda. Tillsammans med kommunikationsprincipen i 40:2 SFL utgör utredningsplikten en grundläggande betydelse för skatteförfarandet och hjälper till att styra Skatteverket i sin myndighetsutövning. 7 Utifrån rättssäkerhetsskäl blir en sådan utredningsskyldighet väsentlig, då det åtminstone förelägger Skatteverket att fatta besluten på riktiga grunder och omständigheter. Att Skatteverket gör utredningen innebär också att 2 Prop. 1985/86:80 s Kommentar 40:1 SFL Zeteo. 4 Kommentar 4 FL Zeteo, utredningsansvaret. 5 Aa. 6 Aa. 7 Kommentar 40:1 SFL Zeteo.

4 utredningen kring ärendet ligger närmre i tiden till den aktuella händelsen samt att utredningen med andra möjligheter kan föras i samråd med den enskilde. Förutom rättssäkerhetsskäl finns även effektivitetsskäl som en bakomliggande grund till att utredningen ska ske direkt hos Skatteverket. 8 Skattemål kan vara väldigt omfattande mål med mycket underlag och många olika faktorer som spelar in, varför en utredning så långt ner i instansordningen kan förenkla och effektivisera gången i domstolen vid ett eventuellt överklagande. Eftersom Skatteverket redan har resurser och kunskap för dessa utredningar talar det för att utredningen också kan ge mer noggranna resultat när denna görs hos myndigheten. Detta innebär inte i sig att Skatteverket har en skyldighet att inhämta allt material som krävs för att utreda ett ärende, utan den enskilde kan också åläggas att inkomma med uppgifter. Detta bestäms av kap SFL om uppgiftsskyldighet och i 39 kap SFL om dokumentationsskyldighet. Skatteverket ska däremot kunna bistå den enskilde med information om vilken typ av underlag som kan tänkas behövas för att kunna utreda ärendet. Den enskildes bistående med material är av väsentlig betydelse för att beslut om slutlig skatt ska kunna fattas på sakliga förhållanden, då det är den enskilde som har tillgång till information om de faktiska förhållandena. Skatteverket, och förvaltningsdomstolarna, har som regel tre möjligheter när det föreligger en osäkerhet kring sakförhållandena Återförvisa målet vid bristfällig utredning. Det sker då ingen prövning i sak utan detta åläggs underinstansen. I skatteverkets fall skulle detta betyda att ett beslut aldrig fattats då det inte har skett med en materiellt riktig utredning i grunden. 2. Lägga osäkerheten den enskilde till last inom ramen för beviskravet personen ska uppnå och därefter pröva målet i sak. 3. Självmant utreda osäkerheterna och sedan pröva målet i sak. Att Skatteverket själva ska utreda osäkerheterna kan också innebära att man förelägger en enskild att inkomma med information. Som beskrivet ovan har den enskilde ett ansvar att bistå med handlingar, och hjälpa till att utreda sådana osäkerheter som kan uppstå. Viss information kan enbart den enskilde besitta och Skatteverket måste således ha denna möjlighet. 8 Kommentar 40:1 SFL Zeteo. 9 Lindkvist, 2016 s.17.

5 Bevisbördan Om utredningsskyldigheten brister ska målet återförvisas medans när domstolen tillämpar bevisbörderegler ska de döma i sak. Utredningsskyldigheten är således primär i förhållande till bevisbördan och följande turordning kan mest sannolikt tillämpas vid förfarandet: Är ärendet tillräckligt utrett? Om ja Gå vidare, Om nej återförvisa målet till lägre instans. Om Skatteverket ställer sig frågan bör resultatet vid ett nej bli att utredning ska fortsätta och beslut därför inte kan fattas än. (Jag kommer dock mena på att bevisbördan bör komma in här för en bedömning om utredningsskyldigheten skett). 2. Är beviskravet uppfyllt? Om Skatteverket bedöms ha bevisbördan har utredningsplikten inte så stor påverkan för den enskilde då Skatteverket också är bundna av beviskravet och ska visa på att en inkomst sannolikt har uppkommit hos den enskilde. 11 Det märks alltså inte någon skillnad om det är beviskravet eller utredningsskyldigheten som hindrar Skatteverket från att fatta beslut i saken. Om Skatteverket bedömer att utredningsplikten inte är uppfylld krävs vidare utredning av målet innan man kan besluta i sak. Om istället beviskravet inte skulle vara uppnått kan förvisso Skatteverket fatta beslut i frågan, men kan inte göra så till nackdel för den enskilde då beviskravet som riktas mot Skatteverket ej är uppfyllt. 12 Om istället den enskilde bedöms ha bevisbördan spelar utredningsplikten en större roll. Även om det är den enskilde som har bevisbördan är Skatteverket bundna av sin utredningsplikt och har således ett ansvar för att ärendet blir tillräckligt utrett innan beslut fattas. En utredningsplikt kan alltså föreligga för omständigheter som den enskilde har bevisbördan för. 13 Som exempel kan anges att den enskilde har yrkat avdrag för en kostnad som denne haft. Den enskilde är då den som har bevisbördan för att visa att dessa kostnader har förelegat. Även om den enskilde inte skulle ha visat för dessa kostnader och inte uppfyllt beviskravet är Skatteverket fortsatt bundna av sin utredningsskyldighet och vid en domstolsprövning skulle ett sådant mål kunna återförvisas vid otillräcklig utredning. 14 Detta kan handla om allt från att kräva in ytterligare handlingar från den enskilde till att själva utreda information man har tillgång till. 10 Lindkvist, 2016 s Lindkvist, 2016 s. 26f. 12 Lindkvist s RÅ 2002 ref. 22, Lindkvist, SvSkt 2015 s Lindkvist, SvSkt 2015 s. 26.

6 Regeringsrätten har i en dom från 1980 prövat utredningsskyldighetens omfattning i en situation där det ansågs vara svårt eller omöjligt att utreda sakförhållandena. 15 Domstolen konstaterade att utredningsskyldigheten ska bestämmas med hänsyn till målets beskaffenhet och att detta i förevarande fall innebar att hänsyn måste tas till om det över huvud taget går att få fram någon utredning i målet. Det var 10 år sedan förhållandena som avsåg ärendet förelåg och man ansåg att det inte gick att uttömmande klarlägga hur det förhåller sig med olika detaljer som inverkar på frågan om bolagets beskattning. Bevisbördan i detta mål låg hos den enskilde varpå domstolen ogillade dennes talan. Utredningsskyldighetens och proportionalitetsprincipen Utredningsskyldigheten är inte undantagen från de allmänna principer som återfinns inom förvaltningsrätten. Proportionalitetsprincipen är en av de centrala principerna i Skatteverkets myndighetsövning och begränsar möjligheten att vidta åtgärder som inte är proportionerliga i förhållande till den kränkning som ingripandet innebär. Det ses som ingripande att göra anspråk på en persons privata medel, och den enskilde ska därför försäkras en rättssäker prövning. Även fast proportionalitetsprincipen är en allmän princip framkommer densamma av 2 kap 5 SFL och stadgar att beslut som Skatteverket fattar enbart får fattas om skälen för beslutet uppväger det intrång som beslutet innebär för den som beslutet gäller eller för något annat motstående intresse. I propositionen anger man att detta är till stor del för att den enskilde lättare ska kunna åberopa denna vid prövning. 16 Prövningen sker utifrån förutsättningarna i varje enskilt fall och påverkar således omfattningen av utredningsskyldigheten beroende på av vilket typ av ärende det gäller. 17 Proportionalitetsprincipen bör främst begränsa vilka åtgärder man kan företa i utredningen i förhållande till vad man kan uppnå genom utredning. Man kan sammanfatta regeln med att en åtgärd inte får orsaka större men för den enskilde än vad ett utelämnande av åtgärden kan orsaka för det allmänna RÅ 1980 Aa Prop. 2010/11:165 s Kommentar till 45 kap SFL Zeteo. 18 A.a.

7 Praxis RÅ 1980 Aa. 183 Målet gällde efterbeskattning till mervärdesskatt för åren samt beslut för åren Domstolen konstaterar att utredningen hos Skatteverket var i såpass bristfälligt skick att den inte tillåter ett beslut om bolagets enskildhet för de aktuella åren. Domstolen behandlar sedan sin egen utredningsplikt enligt 8 FPL och anger att det finns övervägande svårigheter att få fram information på grund av den långa tid som förflutit sedan de aktuella företeelserna. Vidare anförde domstolen att även om en utredning skulle kunna ligga till grund för vissa delar av förhållandena måste det ankomma på bolaget att klargöra i vilka avseenden Kammarrättens dom är felaktig. Domstolen lämnade därför bolagets talan utan bifall. Det fanns en skiljaktig som angav att utredningen om bolagets enskildhet var så undermålig att de grundläggande förutsättningarna för beslut om enskildhet inte förelåg. Den skiljaktige ansåg därvid att besluten skulle undanröjas. RÅ 2006 ref. 1 En person hade blivit debiterad trossamfundsavgift på sin deklaration för ett medlemskap i Romersk-katolska kyrkan. Personen begärde att Skatteverket skulle undanröja avgiften eftersom hon inte var medlem i trossamfundet och inte sympatiserade med deras tro. Skatteverket hänvisade kvinnan att inkomma med intyg från kyrkan om att uppgifter var felaktig. Då personen inte inkom med intyg avslog Skatteverket hennes begäran och överlämnade överklagande till Länsrätten. Både länsrätten och kammarrätten avslog kvinnans överklagande och Regeringsrätten beslutade att pröva målet. Domstolen konstaterade att, även fast det inte fanns en uttrycklig reglering för Skatteverkets utredningsskyldighet i FL, Skatteverket var bundna av en allmän utredningsskyldighet. Utredningsskyldigheten ska bedömas från fall till fall och fördelningen anses vara beroende av b.la. ärendets natur, vem som tagit initiativ till ärendet och om det finns ett starkt allmänintresse. Domstolen anförde vidare att avgiften som trossamfunden tar ut är av privaträttslig natur och att Skatteverkets hjälp med att ta in avgifterna är ingripande för den enskilde. Avgiften

8 behandlas som en skatt och att en obetald avgift kan lämnas till Kronofogdemyndigheten utgjorde bakgrunden till varför det ansågs ingripande. Skatteverket har alltså ett utredningsansvar för ärendet. Med tanke på vad den enskilde anfört i ärendet och de ingripande konsekvenser som beslut om uttagande av avgift har borde Skatteverket ha kompletterat utredningen på egen hand för att klargöra om uppgiften om medlemskapet var riktigt. Domstolen återförvisade ärendet tillbaka till Skatteverket för vidare handläggning. RÅ 2005 ref. 7 Ett holdingbolag hade i sin deklaration för 1997 års taxering redovisat avdrag avseende nedskrivning av anläggningstillgångar med 16 miljoner. I svar på förfrågan från Skatteverket uppgav bolaget att det rörde sig om nedskrivning av värdet på andelar i ett helägt dotterbolag. De uppgav också att bolaget hade mottagit skattefri utdelning från dotterbolaget och att bolaget skulle redovisa utdelningen som ej skattepliktig och återlagt nedskrivningen av andelarna till beskattning. Skatteverket återförde nedskrivningen av andelarna till beskattning och minskade samtidigt bolagets resultat med den skattefria utdelningen. Det skattemässiga resultatet blev ej påverkat då de olika företeelserna kvittade varandra men Skatteverket tog ut skattetillägg med 40% av skillnaden i skatt för det uppförda avdraget. Regeringsrätten började vid bedömningen att utreda om Skatteverket uppfyllt sin utredningsplikt. De konstaterar att med tanke på det redovisade innehållet i deklarationen framstår det inte som uteslutet att Skatteverket hade kunnat godta avdraget utan ytterligare utredning. Det påverkade inte i fallet att bolaget i räkenskapsschemat angett att de fått utdelning på andelar i dotterbolag med ett belopp som motsvarade nedskrivningen av anläggningstillgångarna. Domstolen tillämpade inte bevisbörderegler för att avgöra målet, utan konstaterade att det skulle vara oskäligt att ta ut skattetillägg då de olika beloppen hade ett så pass stort samband mellan sig. RÅ 2008 ref. 51 En enskild hade i sin deklaration redovisat ett avdrag för resor till och från arbetet med kr. Den enskilde hade som svar på förfrågan som Skatteverket sänt ut angett att det rörde sig om en felskrivning och att det egentliga avdraget ska uppgå till kr.

9 Skatteverket ansåg att den enskilde hade angett en oriktig uppgift och påförde skattetillägg med 40%. Domstolen konstaterade att i samband med utsändandet av förfrågan hade Skatteverket fullgjort sin utredningsskyldighet men att det inte fanns grund att påföra skattetillägg. RÅ 2008 ref. 72 Ett bolag hade anskaffat en båt och fått fullt avdrag avseende mervärdesskatt för köpet av båten. Bolaget hade under beskattningsåret inte använt båten i verksamheten något nämnvärt och kunde enbart frambringa material som stödde en användning om 6 timmar i bolagets verksamhet, medans den ifrågasatta perioden rörde sig om två månader. Skatteverket bedömde att bolaget således haft dispositionsrätt till båten övriga tider än de 6 timmar de visat, och anförde att bolaget skulle uttagsbeskattas för användning av båten i privat ändamål. Domstolen angav att om Skatteverket visat att bolaget hade dispositionsrätt till båten skulle det ankomma på den enskilde att komma fram med den utredning som behövs för att ta ställning ska kunna tas i beskattningsfrågan. Bevisbördan flyttades således över till den enskilde och domstolen bedömde att bolaget ej gjort det sannolikt att båten ej använts för privat bruk. Dock fann domstolen att det inte fanns grund för att ta ut skattetillägg på grund av beviskravet som ställs vid påförande av skattetillägg och avslog skatteverkets yrkande. RÅ 2009 ref. 42 En person hade yrkat avdrag för resor till och från arbetet med bil med en hög summa. Skatteverket godtog avdrag, men enbart med kostnaden för allmänna transportmedel då den enskilde inte hade gjort troligt att hen hade företagit resorna med egen bil. Den enskilde anförde inför överklagandet i kammarrätten att familjen var mycket miljömedveten och att det därför skulle te sig orimligt att bilen hade använts i hög utsträckning privat. Kammarrätten ansåg att denna omständighet inte ändrade på domen i länsrätten, och den enskilde överklagade denna nekande dom. Inför förhandlingen hos Regeringsrätten redogjorde den enskilde för de förhållanden som rådde kring familjens resande. Hen angav avstånd till stormarknad, sommarstuga, barns skola, etc. Skatteverket angav att de tillämpar en schablonmässig beräkning vid bedömningen av om en bil använts privat på grund av effektivitetsskäl och att den skattskylde hade mer miljövänliga alternativ att transportera sig till jobbet.

10 Domstolen hade inte någon anmärkning på Skatteverkets metod att beräkna privat användning genom en schablonberäkning, men konstaterade att den utredning som den enskilde företagit gjorde att det inte fanns någon anledning att ifrågasätta den enskildes uppgifter och lämnade bifall till överklagandet. Analys Att utreda Skatteverkets utredningsskyldighet och komma fram till ett klart svar har visat sig vara en omöjlighet. Detta faller sig naturligt då utredningsskyldighetens omfattning ändras beroende på ärendet i fråga. Likväl finns viss vägledning att få i praxis kring utredningsskyldigheten och jag kommer i detta avsnitt att ställa upp vissa riktlinjer för bedömningen om utredningsskyldigheten är uppnådd och när en eventuell utredning ska utföras av den enskilde. När Skatteverket har bevisbördan Sammanfattningsvis kan sägas att Skatteverket har bevisbördan för intäkter hos en enskild. Som är konstaterat ovan bör inte utredningsskyldigheten påverka nämnvärt för den enskilde i dessa avseenden då Skatteverket har ett beviskrav att uppfylla. Problem kan istället uppkomma när Skatteverket anser att en intäkt är sannolik via faktorer som den enskilde inte kunnat påverka som visas i rättsfallet (RÅ 2006 ref. 15) med trossamfundsavgiften. Skatteverket hade i det fallet sett uppgifterna från trossamfundet som ett tillräckligt stöd för att ta ut en avgift hos den enskilde. Med tanke på att kyrkan har ett ekonomiskt incitament att ha så många medlemmar som möjligt anser jag att det känns tvivelaktigt att Skatteverket från början ska godta en sådan uppgift vid invändning av den enskilde. Detta stöds vidare av resonemanget att Skatteverket ska ha bevisbördan för intäkter hos den enskilde. En intäkt beskattas, och det är dels på grund av beskattningens ingripande natur som Skatteverket åläggs bevisbördan. Eftersom en avgift för medlemskap i trossamfund behandlas som en skatt, bör samma fördelning av bevisbördan kunna föreligga i dessa fall. Det kan således ligga en begränsning i Skatteverkets möjligheter att uppfylla sin utredningsskyldighet enbart genom att förlita sig på uppgifter från en annan än den enskilde om denne andre kan anses ha ett intresse för att ett visst beslut fattas. Om det visar sig att det är mycket svårt att inhämta trovärdiga uppgifter påverkas också Skatteverkets utredningsskyldighet. Förvisso är det rättsfall (RÅ 1980 Aa. 183) jag använt ovan för att klargöra detta från 1980, men praxis har inte ändrats angående denna fråga varför fallet fortfarande får anses vara relevant för bedömningen av utredningsskyldigheten. Även

11 fast det var konstaterat att utredningen inte var adekvat fokuserade domstolen på sina egna utredningsmöjligheter i målet. Då bestämmelserna i 8 FPL och 40 kap 1 SFL är snarlika bör riktlinjer också kunna hittas i de mål som behandlar domstolens utredningsskyldighet i skattemål. I målet var det ett tidsförlopp på 10 år sedan de aktuella händelserna som utgjorde svårigheten att inhämta ytterligare information, men även vid andra omständigheter bör detta kunna tillämpas. Har material förvanskats i olyckor och liknande bör samma princip kunna användas för att mildra utredningsskyldigheten. Konsekvensen av detta kan bli, som i det nu nämnda fallet, att det ankommer på den enskilde att frambringa utredning trots att det har rört sig om en bedömning om den enskilde ska betala skatt eller inte. Skatteverkets möjligheter att utreda kan också begränsas av proportionalitetsprincipen. Att detta skulle kunna ses som en försvårande omständighet för att inhämta material är möjligt, men jag anser att det inte är rimligt att utredningsskyldigheten skulle minska avsevärt på grund detta. Proportionalitet är något Skatteverket ska ta hänsyn till i allt arbete, varför det är otänkbart att det skulle lätta på just utredningsskyldigheten beskattningsärenden. Om ärendet är sådant att det skulle kräva omfattande åtgärder från Skatteverkets sida för att utreda skulle troligen dessa åtgärder ses som proportionerliga i förhållande till det ingripande som förfarandet innebär. Proportionalitetsprincipen bör alltså inte kunna ses som en sådan försvårande omständighet som avses i fallet ovan. När den enskilde har bevisbördan Skatteverkets utredningsskyldighet gäller fortfarande när den enskilde har bevisbördan. Den enskilde anses generellt besitta bevisbördan när det rör avdrag som denne vill göra. Detta torde föranleda att Skatteverkets utredningsskyldighet förmildras, och att det då kan ankomma på den enskilde att bistå med utredning. Skatteverket ansågs ha uppfyllt sin utredningsskyldighet i fallet RÅ 2005 ref. 7 vid påförande av skattetillägg. Att det framgick av bolaget räkenskaper att det rörde sig om ett fel i deklarationen utgjorde inte en sådan omständighet som Skatteverket i sin utredning behövde kontrollera för att uppnå sin utredningsskyldighet. Utredningen vid ett yrkande av avdrag kan alltså anses vara begränsad, och Skatteverket förväntas alltså inte kolla noggrannare i räkenskaper och liknande hos bolag för att uppfylla sin utredningsskyldighet vid yrkade avdrag som Skatteverket ifrågasätter. Ett avdrag som är orimligt i förhållande till inkomst väcker också Skatteverkets utredningsskyldighet, vilket framgår av fallet (RÅ 2008 ref. 51) där den enskilde yrkat avdrag

12 för resor till och från arbetet med ett väldigt högt belopp. Skatteverket hade genom utsändande av en förfrågan uppfyllt sin utredningsskyldighet i detta ärendet och förväntades alltså inte utreda ytterligare de uppgifter som den enskilde inkom med. I RÅ 2009 ref. 42 hade den enskilde också gjort ett stort avdrag för resor till och från arbetet. Skatteverket använder sig av en schablonmetod för att uppskatta hur mycket privat användning en bil har haft beroende på antal körda mil och gör alltså inte någon närmare utredning av den enskildes privata förhållanden. Domstolen ansåg inte att denna schablonmetod var orimlig och visade förståelse för att Skatteverket, med den stora mängd avdrag för resor till och från arbetet som görs varje år, av effektivitetsskäl inte kan utreda närmare. Den enskilde hade till prövningen i Regeringsrätten framlagt en utredning av dennes privata förhållanden, och domstolen ansåg denna utredning rimligt. Det bör alltså föreligga en begränsning av utredningsskyldigheten vid avdrag som den enskilde yrkar.

13 Källförteckning Litteratur och artiklar - Lindkvist, Gustav, Bevisfrågor i skatteprocessen en översikt, upplaga 1:1, Visby, Lavin, Rune, Förvaltningsprocessrätt, upplaga 1:1, Visby, Lindkvist, Gustav, Något om domstolens utredningsskyldighet och bevisvärdering i skattemål särskilt vid skönsbeskattning, SvSkt 2015:1 s. 21, Praxis - RÅ 1980 Aa RÅ 2002 ref RÅ 2005 ref RÅ 2006 ref RÅ 2008 ref RÅ 2008 ref RÅ 2009 ref. 42. Propositioner - Regeringens proposition 1985/86:80 om ny förvaltningslag. - Skatteförfarandet proposition 2010/11:165.