Om frustrationen över att inte få gehör för kunskaper om interaktiva fenomen. av Bengt Åke Wennberg och Monica Hane

Transkript

1 Om frustrationen över att inte få gehör för kunskaper om interaktiva fenomen. av Bengt Åke Wennberg och Monica Hane Introduktion till våra respektive pass på Föreningen Forskarbyn Open 2012 När vi tittar tillbaka på en trettioårig yrkesverksamhet så finner vi att vi konsekvent har utgått från tanken på oss människor som aktörer i interaktion med varandra. Denna utgångspunkt har också präglat våra uppdrag. De har regelmässigt varit knutna till kunniga praktiker som tagit fasta på värdet och möjligheterna i denna interaktion. Till vår förvåning har de inte fått gehör för sina insatser trots mycket goda utvärderingar. De har istället många gånger förlöjligats och sidosteppats. Vad som skulle kunna vara viktiga institutionella och organisatoriska förändringar för ökad välfärd har därmed blockerats. Detta har upprört och frustrerat oss. Oförståelsen för de interaktiva fenomen dessa personer förstått har inte bara drabbat dem. Oförståelsen har också drabbat andra som har haft samma kunnighet och erfarenhet. Viktiga institutioner för människors livskvalitet har av detta skäl lagts ner och fått försämrade resurser. Istället för att stödja arbetssätt och lösningar som kunnat ge resultat har samhället således introducerat meningslösa och kostsamma förändringsprogram byggda på olämpliga föreställningar som ytterligare dränerat våra knappa resurser. Också detta har upprört oss. Oförståelsen för den interaktiva aspekten av människans tillvaro har dessutom så vitt vi förstår lett till en ond cirkel när det gäller livskvaliteten i samhället. När man får allt mindre resurser för att bidra till mer konstruktiva interaktioner så leder detta till allt större samhällsproblem som i sin tur initierat allt fler meningslösa och kostsamma insatser som än mer förvärrat situationen. Detta oroar oss. Några konkreta exempel För att inte hamna i gnällkategorin över allt som är dåligt skall vi här från vår egen praktik lämna några konkreta exempel på vad som upprört oss. Inom det terapeutiska området En typ av interaktioner är sådana som förekommer mellan patient och terapeut. De är isolerade till dem emellan. Här visar det sig att det i omvärlden finns en stor oförståelse för vad spm faktiskt händer. Ett exempel är psykodynamisk psykoterapi. Detta område FÖRENINGEN FORSKARBYN Ölsdalen 134, Degerfors, telefon

2 får därför numera allt sämre resurser och ersätts med kognitiv beteendeterapi (KBT) trots att praktiker inom området kan visa på synnerligen goda resultat. Ett annat exempel som vi känner till från sjukgymnastiken är sensomotorisk träning, som om den infördes i stor skala sannolikt skulle påverka sjukdomspanoramat när det gäller onda ryggar då existerande terapier visat sig vara ineffektiva och ibland till och med skadliga. Spridningen av arbetssättet är i dag långsam och beror enbart på några få personers engagemang och vilja. En annan typ av interaktioner som har stor terapeutisk effekt är de som sker mellan patient och omvärld. Sådana fenomen har betydelse inom bland annat arbetsterapin. Vårt arbete med Föreningen Svenska Arbetsterapeuter (FSA) har visat att arbetsterapeuter har svårt att hos omvärlden få gehör för sådana insikter. En bred satsning på området skulle därför kunna får dramatiska effekter på folkhälsan och många patienters rehabilitering. Liknande svårigheter med att få gehör för konstruktiv och effektiv rehabilitering har vi konstaterat när det gäller ridterapi. En ökad satsning på området skulle kraftigt påverka behandlingen av bland annat anorektiska flickor. Det handlar då inte om att just hästen och ridandet har en sådan effekt utan om att samspelet mellan patient och omvärld kring något som patienten brinner för har det. En större fokus på detta fenomen skulle kunna få dramatiska effekter på hälsoläget. En tredje typ av interaktioner som visat sig ha stor effekt är de som man kan skapa inom respektive patientgrupp. Möjligheterna är här närmast obegränsade eftersom man då utnyttjar en resurs som i dag är helt oanvänd. Jönköpings landsting har exempelvis enligt svt:s Rapport börjat med att låta patienter och patientgrupper medverka i dialysvården. Viktiga erfarenheter av samma typ, som vi har fått ta del av och närmare studerat, finns inom så kallade terapeutiska samhällen och i den psykiatriska vården exempelvis Fountain House. Det är närmast obegripligt att denna potential får ligga obearbetad i vår resursknappa tid. Inom arbetsmiljö och folkhälsa Att samspelet och samtalen på arbetsplatsen och i samhället har stor betydelse för människors hälsa och livskvalitet har vi vetat sedan länge. Alla dessa undersökningar kan härledas tillbaka till interaktionsfenomenet. Trots att interaktionsfenomenen sannolikt är avgörande för hälsoläget så inriktas insatserna mot individbehandling i form av utbildning och coachning. De riktas också men mer sällan mot strukturella förhållanden och mot det man diffust kallar medarbetarskap, ledarskap och chefskap. De flesta av dessa åtgärder har visat sig verkningslösa. Detta är ett faktum man vägrar diskutera. Man undviker således att ta ställning till den bristande forskningsmässiga förankringen i analyser och i åtgärder exempelvis i användningen av enkäter. Man trampar på i gamla hjulspår. Flera andra typer av insatser som är fullt tänkbara och som av oss och andra har prövats med gott resultat bland annat diskursanalys avvisas och negligeras. 2

3 Ett stort antal undersökningar visar också på att den fixering av ekonomisk tillväxt och BNP som man anger som grunden för en ökad livskvalitet i befolkningen är olämplig. Dessa undersökningar och de arbeten vi själva gjort inom så kallad glesbygd visar istället på betydelsen av helt andra kvalitetsfaktor som bygger på samhörighet, interaktion och samverkan i lokalsamhället. Det finns en stor mängd forskning kring denna fråga som till och med belönats med Nobelpris. Men denna typ av insikter negligeras helt av centrala statliga och politiska instanser vars åtgärder snarare förstärker föråldrade resonemang än stimulerar framväxten av nya som är mer lämpade att stödja livskvaliteten hos befolkningen. För effektivare samhällsinstitutioner Utbildning och forskning är två samhällsfunktioner i vilka den interaktiva kvaliteten i kontakten mellan handledare och deltagare och deltagarna sinsemellan är avgörande för goda resultat. Konkreta områden som vi arbetat med är accelererad inlärning i form av suggestopedi, Försvarsmaktens grundutbildning och ledarskapsutbildning, Forskning för praktiker och demokratisering av vetenskapen. I alla dessa fall visar sig den interaktiva kvaliteten mellan de som deltar i arbetet, vare sig dessa är principaler, chefer, handledare, elever eller informanter vara avgörande för ett gott resultat. Det visar sig emellertid inom både forsknings och det pedagogiska området att motståndet mot att förändra etablerade och vanemässigt inarbetade metoder, arbetsformer och principer är synnerligen starkt. De som lyckas utnyttja dessa fenomen konstruktivt förblir öar i ett hav av olämpliga arbetsformer. Dessa öar får allt svårare att upprätthålla sin kvalitet. Ett skäl till detta är en på olämpliga grunder allt mer omfattande central styrning och uppföljning. Utvecklingen tvingar också fram en större integrering. Därmed får olämpliga arbetsformer allt mer herraväldet över arbetsliv och politik. För fredsfrämjande insatser Omställningen till en ny befälsordning i Sverige och därmed sammanhängande satsning på en ökad demokrati i Försvarsmakten har haft stor betydelse för den utbildning och träning som under många år genomförts inom värnpliktssystemet. Det förhållandet att Sverige inte enbart rustat sig för krig som många av de andra nationerna utan i Dag Hammarskjölds anda vidmakthållit tanken på att insatser skall vara fredsfrämjande har haft stor betydelse. Detta har också burit fukt i de internationella insatser som gjorts. De har haft erkänt stor, och humanitärt sett, avgörande betydelse i bland annat i forna Jugoslavien. Svenska soldater har således i dessa insatser i praktiken kunnat demonstrera skillnaden mellan insatser som följer en krigslogik och insatser som följer en fredsfrämjande logik. Erfarenheterna från dessa operationer har emellertid inte följts upp. Man anser sig ha behov av en allt större prestige relativt de stora krigarnationerna både för att säkra marknaden för vår försvarsindustri och för att få politiskt inflytande. Med den bantning 3

4 som nu sker av Försvarsmakten tvingas man istället att än mer tona ner den fredslogik som sedan länge varit kärnan i svenska insatser. Man anpassar sig tll den krigslogik som går hem internationellt. Ett viktigt skäl till denna onödiga undfallenhet är enligt vår mening att man inte får förståelse för de interaktiva processer som varit grunden för våra tidigare fredsfrämjande insatser men som är meningslösa i en krigslogik. För högre organisatorisk effektivitet och kvalitet För fyrtio år sedan fanns det i Sverige en stor aktivitet på det arbetsorganisatoriska området. Många duktiga handledare, konsulter, forskare, fackliga representanter och företagsledare slet med frågan. Stora framsteg gjordes också. Svensk arbetsorganisation stod modell i världen. Framstegen kunde studeras på nästan alla områden av arbetslivet. Insatserna var så omfattande att det är sannolikt att nästan alla svenskar omfattades av, och tog intryck av, dem. Benämningarna på vad som gjordes var olika. Det talades om organisationsutveckling, demokratiskt ledarskap, medarbetarskap, självstyrande grupper, teamträning, delaktighet, psykosocial arbetsmiljö, lärande organisationer, nya utbildningsformer etc. i en utsträckning man inte gjort bara några årtionden tidigare. Allt var inte av godo och mycket misslyckades men mycket visade sig också vara synnerligen värdefullt. Inte bara för de verksamheter som var inblandade, och deras kunder och klienter, utan också för Sverige som helhet. Nu är samma diskussion stendöd. Vad värre är. Vad som nu händer upplevs av många arbetstagare som ett förräderi av chefer och ledningar och en återgång till något gammalt och förlegat. Denna förändring i analys och samtalsklimat får naturligtvis stora negativa konsekvenser för effektivitet och framtidstro. Många arbetstagare och chefer upplever sig också totalt förvirrade när man i dag går tvärs emot de värderingar som tidigare uppfattades vara konstruktiva och när man struntar i sådana argument som tidigare var fullt rimliga och legala. Det bör också påpekas att många försök att utan tillräcklig fördjupad analys tillämpa föråldrade ideologier har misslyckats och ytterligare spått på misstron. De insatser av olika konsulter och handledare som gjordes under 1970 talet och framåt byggde på insikter om de interaktiva fenomenens betydelse. Dessa insikter har numera nästan helt förträngts och ersatts av individorienterade insatser och organisations och managementanalyser som bygger på amerikanska modeller. Dessa saknar ofta helt kopplingen till förekomsten av interaktiva fenomen. Man är istället fången i hierarkiska och individorienterade resonemang. Reformering av politik och demokrati I olika uppdrag för folkbildningsinstitutioner i Sverige har vi kunnat konstatera att de interaktiva momenten var dominerande i deras tidiga idé och tankevärld. I olika samtal med nestorer inom folkbildningen har det framgått att denna tradition allt mer fallit i glömska och av olika praktiska skäl inte kunnat upprätthållas. Verksamheten i det gam 4

5 la anirka Brunnsvik har exempelvis kraftigt reducerats. Det demokratiska samtalet som enligt dem var grunden för svensk politik, har allt mer försvunnit och ersatts av en nästan traditionslös partipolitik. Enligt våra sagesmän klarade vi oss undan de ideologiska kriser som drabbade övriga Europa och ledde till två världskrig just genom denna nordiska folkrörelsetanke. Denna omfattades inte bara av socialdemokrater utan av hela det politiska fältet från vänster till höger. Visst fanns det djupa människofientliga strömningar också i Sverige men de har aldrig fått den kraft här som de hade i övriga Europa. Detta gäller också fackföreningsrörelsen som här knöts till folkrörelserna. Fackföreningsrörelsen har emellertid numera allt mer fått böja sig för ekonomismen och tappar allt mer sin medlemsförankring. Den kamporganisation som den en gång var blir meningslös när kampen snarare försämrar än förbättrar förhållandena för medlemmarna. Ofta sker också aktionerna enbart av symboliska skäl och mot bättre vetande. De verktyg man har i dag är också allt mindre lämpade för att påverka medlemmarnas situation och stödja Sveriges konkurrenskraft. I våra samtal med fackliga företrädare visar det sig att man på bred front inser detta. Man inser att man måste skapa en helt ny grund för ett medarbetarinflytande och den fackliga rörelsen. Det måste föras en kamp på en annan nivå och med andra utgångspunkter. Karaktären av denna nya kamp visar sig i våra samtal med enskilda fackligt aktiva bygga på ökade kunskaper om interaktiva processer och en återgång till traditioner från 1970 talet. Men den offentliga diskussionen är stendöd. Varför? Omvärldens oförståelse Vi har under lång tid varit medvetna om svårigheterna att nå fram och på bred front få gehör för ovanstående erfarenheter. Som exemplen ovan visar saknas det varken forskning, konkreta erfarenheter och kunniga människor som belyser frågorna. Det har vi förstås använt oss av. Men resonemangen faller på hälleberget och det hjälper heller inte att visa på konkreta och praktiska resultat. Förklaringar till denna likgiltighet finns. Bland annat av de som i dag pekar på Upplysningens kris se en artikel på Forskarbyns hemsida. Krisen gör att de utvärderingsmetoder som är kända och accepterade är dåligt lämpade för den typ av skeenden det här handlar om. Vi har föreslagit nya utvärderingsmetoder men dessa kan inte användas då de inte är tillräckligt kända och accepterade. Sakförhållandet är således följande. Det är helt uppenbart att de gamla metoderna och strategierna inte fungerar. De gör oftast saken värre och stärker motståndet hos de som kritiseras. Hos de makthavare som drabbas blir det då än mer angeläget att dölja problemen. Hos dem ökar frustrationen. Även för de som lyckas få texter publicerade och utbildnings och informationsaktiviteter godkända som går åt "rätt håll", så är detta bara ett spott i havet. Låsningarna är omfattande och monumentala. Det är således nödvändigt att förstå varför. Vi har därför inte, när vi engagerat oss i ett uppdrag, bara funderat över sakfrågan som sådan utan också över varför det tycks vara så svårt att sprida de insikter och kunskaper 5

6 som duktiga praktiker på området har. Då vi arbetat på så många olika områden och mött samma svårighet överallt så tror vi att det finns ett generellt problem i botten. Om vi bortser från möjligheten att våra sagesmän och partners kan ha helt fel och vara ute i ogjort väder så blir det grundläggande problemet att omvärlden inte tycks kunna greppa och ta till sig den kunnighet som de personer vi arbetat med representerar. Vi har ovan som samlingsnamn använt begreppet interaktiva processer men detta är egentligen bara ett arbetsnamn och ett försök att urskilja en gemensam nämnare för den kunskap som avvisas. Benämningen "interaktion" har emellertid en stor fördel framför andra namn. Den beskriver en praktik ett ömsesidigt handlande. Vi tycker att benämningen är lämplig eftersom den kunskap, som de praktiker vi arbetat med sitter inne med, tycks vara av karaktären kunskap i handling det vill säga en förhöjd insikt om de interaktioner de skapar och medverkar i. En sådan kunskap är förstås osynlig och svår att beskriva för sådana som inte erfarenhetsmässigt känner till just de aktuella interaktionerna eller delar den praktik våra sagesmän representerar. Svårigheterna att berätta om vad man gör är också förståeliga om man inser att människors uppfattningar bygger på en kollektivt insupen doxa, en rådande åsikt och ett tankesätt som vi fått i oss genom uppfostran, inlärning och umgänge. Doxan bygger enligt den finske filosofen Ingmar Pörn på två olika språkliga konstruktioner väsensförklaringar och sambandsförklaringar. Väsensförklaringarna motsvaras kunskapsmässigt av vad som också kallas förgivettaganden och metaforer. Sambandsförklaringarna har sin motsvarighet i det som inom den kognitiva vetenskapen kallas retoriska figurer, frames eller mind sets. Dessa beskriver hur man vanemässigt lärt sig tänka om hur saker och ting hänger samman och hur olika problem skall lösas. Det som inte kan inkluderas i doxan kan inte bli begripligt för andra som man inte har nära relationer och för samtal med. Därför blir man i det offentliga samtalet tvungen att hålla sig till den existerande doxan om man vill förklara något eller påpeka något. Doxan vidmakthålls genom att de flesta inriktar sig på att låta andra höra vad de vill och kan höra. Man talar så att de kan förstå. För att undvika missförstånd begränsar man sig till att resonera utifrån vissa förutfattade utgångspunkter och "mind sets". Doxan bestämmer därmed vad som kan sägas och förstås. Doxan skapar ett språkligt fängelse. Att ta sig förbi den språkliga muren I artikeln Kris i Upplysningen [1] som finns på Föreningens hemsida visar vi att Upplysningstiden skapat ett språkligt fängelse av den doxa som i dag tillämpas. För att bistå våra vänner och samarbetspartners att ta sig ur detta språkliga fängelse måste vi hjälpas åt att fånga andra utgångspunkter för resonemangen än de som är gängse. För att hitta en lämplig referenspunkt måste vi gå ända tillbaka till Aristoteles dygdetik och beskrivningar av retorik. 6

7 Vi menar i likhet med den belgiske vetenskapsfilosofen Isabelle Stengers [2] att kunskapens demokratisering ställer krav på oss att belysa och klargöra förhållanden där våra vardagliga och politiska resonemang och analyser störs av att de präglas av anomalier och motexempel, exempelvis att resonemangen inte hänger samman, strider mot varandra eller att de förslag till åtgärder som lämnas inte verkar leda till de resultat som påstås. att de leder till att människor behandlas orättfärdigt, kränks och utsätts för onödigt lidande genom det som görs och sägs. Jämför dagens värdegrundsresonemang. att konsekvenserna av handlandet, och av det som händer, strider mot vad vi uppfattar som det allmänna bästa. Jämför dagens resonemang om det ekologiskt hållbara samhället. De exempel vi redogjort för stämmer in på ovanstående problematik. När våra sagesmän genom sitt handlande synliggör möjligheterna och kommunicerar bristerna i de resonemang som förs blir de inte förstådda. Vår uppgift blir då inte att stämma in i kritiken utan att istället försöka finna ett arbetssätt genom vilket vi tillsammans med våra sagesmän kan omformulera deras kunnighet och erfarenhet så att den blir begriplig och accepterad av omvärlden. Uppgiften blir då i princip att reformera doxan. Det vill säga finna en ny användning av gamla metaforer som bättre illustrerar vad våra sagesmän lagt märke till och presentera ett annorlunda mind set som gör det möjligt också för omvärlden att analysera och hantera de förhållanden våra sagesmän pekar på. Om man accepterar denna ambition hamnar man emellertid i en kollision med upplysningstidens sanningsbegrepp. José Ramírez skriver [3]: Det är viktigt att bli medvetna om att vissa uppfattningar måste hållas, inte för att de är sanna utan för att de i den givna situationen är att föredra. Vårt uppdrag handlar således inte bara om att skapa sanna påståenden utan också om att formulera gemensamt accepterade påståenden som underlättar ett konstruktivt kollektivt handlande och skapar en önskvärd framtid. Upplysningstiden såg sanningen som den enda nödvändiga referenspunkten eftersom man med kunskap om lagbundenheterna kunde prognostisera ett utfall. Vi går utöver detta. Vi anser att sanningen är mångskiftande och att mänskligt handlande bestäms av mänskliga val och beslut. Det handlar om att finna en delad intention. Det önskvärda är därför att finna den formulering av verkligheten som gör det möjligt för människor i gemen att handla på ett sätt så att vi alla gemensamt uppnår en bättre livskvalitet. Detta resonemang leder till att vissa formuleringar är att föredra, framför alla andra tänkbara formuleringar som också skulle kunna vara sanna, eftersom de kan manifestera och förverkliga en delad intention. 7

8 När vi därför i samtalen känner oss fångna i upplysningstidens hjärna så som George Lakoff beskriver i sin bok The Political Mind [4] så uppstår en närmast paradoxal situation. Vi möter då i våra försök att göra kunskapen trovärdig samma typ av svårighet som våra samtalspartners möter. Detta har tvingat oss att systematiskt arbeta med frågan och formulera dels ett annorlunda arbetssätt för att dokumentera erfarenhetsbaserad kunskap och dels nya och mer användbara väsensförklaringar och mind sets som underlättar förståelsen av de interaktiva fenomen som är inblandade. Bägge dessa utvecklingslinjer kommer att illustreras på våra pass på Open genom de arbeten vi gjort för FSA [5], Jernkontoret [6] och FMLOPE [7]. Bengt Åke Wennberg kommer att fokusera på sakinnehåll och Monica Hane på vår arbetsmetod. Referenser [1] upplysningen&catid=147:allmaent&itemid=155 [2] Stengers I (1999): For en demokratisering av vitenskaperne. Oslo: Spartacus Forlag. [3] het och samhaellsretorik&catid=144:retorikens plats imedborgarbildningen&itemid=161 [4] Lakoff G (2008): The Political Mind Why You Can t Understand 21st Century American Politics with an 18th Century Brain. [5] Lindström I B, Hane M och Wennberg B Å (2012): A previously tacit dimension in successful rehabilitation. Manuskript. [6] Bentell L m fl (2009): Myter och realiteter om Operatörsmedverkan. Abonnemangsrapport 126. Degerfors: Samarbetsdynamik AB [7] Wennberg B Å och Hane M (2012): Samarbetsfenomenet. Abonnemangsrapport 128. Degerfors: Samarbetsdynamik AB. 8