Kulan i luften HD SÖNDAG NU HOPPAS TYSKLAND PÅ EN NY ERA. PORTRÄTTET Författaren Birgitta Stenberg MITT FOTOALBUM Rockmusikern Diddi Kastenholt

Transkript

1 HD SÖNDAG Kulan i luften NU HOPPAS TYSKLAND PÅ EN NY ERA FOTO: BARBRO HALLIN PORTRÄTTET Författaren Birgitta Stenberg MITT FOTOALBUM Rockmusikern Diddi Kastenholt

2 2 SÖNDAG ATT VISA ALLT Svenske fotografen och psykologen Kent Klich har under många år följt 57-åriga danska Beths liv. Ett liv med tunga droger och prostitution allt sprunget ur en barndom med svåra övergrepp. Kulturens reporter Johan Malmberg har i dagens Söndag mött såväl Beth som Kent. Beth berättar bland annat att Kent Klich och hans dokumentation av hennes såriga liv betytt att hon i dag trots allt lever. Han har gett henne människovärdet tillbaka, för att han har sett HELA henne och hjälpt henne att komma till insikt. Och han har alltid funnits där som en lyssnande vän. Hon har blivit bekräftad som människa. Och räddad. I dagens Söndag möter ni också författaren och konstnären Birgitta Stenberg. Hon samtalar med Emma Johansson om sitt författarskap och sina böcker där hon beskriver sitt vilda och ohämmade liv i jakt på kärlek och upplevelser i Europa. Men också om narkotikan som var nära att knäcka henne. Birgitta Stenberg har heller aldrig väjt för att visa hela sig. För henne har det ständiga skrivandet varit en reningsprocess, en nödvändighet. Ett sätt att leva. Men hur ska det gå för den prostituerade på Kurfürstenstrasse i Berlin? Den unga kvinnan som reporter Peter Andersson och fotograf Barbro Hallin ser hårdsminkad stå och vänta på kunder i bilarna parkerade vid raden av flickor. Hon som inte vill prata men sen ångrar sig och upprört säger: Jag hatar allting med det här. Jag hatar Berlin, folket i den här stan, jag hatar allting. De är alla fucking idiots. Cilla Nilsson redaktör FEATURECHEF Brith Lindahl brith.lindahl@hd.se APTIT PÅ LIVET. Författaren Birgitta Stenberg har aldrig kunnat placeras in i ett fack. Hon har gjort alldeles för mycket. 21 VECKANS ORD. Antirobotsida LIV & LUST. A TÄVLA De saknar och längtar efter sina barn och barnbarn. Livet är tomt utan dem i närheten. & VINN TILL DIN RESA MAJ MODE. Ränderna går aldrig ur den gamla goda kombinationen svart & vitt. Blanda och ge bland de alltid lika säkra korten. 10 MITT FOTOALBUM. Diddi Kastenholt är mannen som aldrig ger upp rock n roll. Hans grupp Bai Bang är på gång med ny skiva och i höst blir det spelningar i USA igen. REDIGERING & LAYOUT Cilla Nilsson cilla.nilsson@hd.se Mattias Grenholm mattias.grenholm@hd.se Magnus Ransheim magnus.ransheim@hd.se KULTURCHEF Gunnar Bergdahl gunnar.bergdahl@hd.se BLONDIE av Dean Young och Denis Lebrun ANNONSFÖRSÄLJNING Eva Samuelsson eva.samuelsson@hd.se ANSVARIG UTGIVARE Eskil Jönsson eskil.jonsson@hd.se EN TIDNING, TRE EDITIONER Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar, Landskrona Posten

3 SÖNDAG Foto: Foto: SCANPIX 06? BARBRO HALLIN TYSK SOMMAR. Prostituerade Luna. Pensionatsägaren Annika. Taxichaffisen Detlef. Pr-mannen Michael. Utrikeskorren Kristian. Punkaren Dada. Femteklassaren Radek. Alla väntar de på en tysk sommar. Fotbolls-VM 2006 kommer till ett Tyskland i ekonomisk kris. Ett land där VM-gulden 1954, 1974 och 1990 inte bara är ljuv nostalgi för tysk fotboll, utan också magiska siffror för tider av tysk framtidstro. Nu ska 2006 bli en ny magisk siffra. Vi åkte till Berlin och fick se höga lackstövlar, dyrt Adidas-bling-bling, ironiska Hitlerhälsningar och finfina tåfisar.

4 4 SÖNDAG 14 MAJ TURISTER VÄNTAS TILL BERLIN Ett gäng grånade punkmän sjunger Fussball ist unser leben. Det är onsdagkväll och vi tittar på en av de där tyska tv-showerna som tycks vara producerade av Brandsta City Släckers. Grabbar dunkar sig på knäna av skratt, en modell i en brasiliansk fotbollströja ler sött. Programledaren bär en av Staffan Lings kavajer från Femettan. Den här kvällen räknar man ner en topplista över tyska fotbollslåtar genom tiderna. Medan punkgubbarna sjunger att fotboll är livet rullas bilder från tre tyska fotbollssomrar: 1954, 1974, Där syns Helmut Rahn med en epileptisk målgest i svartvitt - 54, där fängslar Paul Breitners ekorrepolisonger från München -74, där finns Lothar Matthäus sammanbitna käkar från Rom -90. Det är spargelzeit, sparristid, när vi kommer till Tyskland och varje krog har en sidomeny med ett dussin sparrisrätter. Men tysken tuggar på sina sparrisstjälkar med fotboll i huvudet. I vår hotellobby står förbundskapten Jürgen Klinsmann som pappdocka och säljer Master Card med ett euro-leende. På Potzdamer Platz har Coca Cola hängt upp banderoller så stora att Erich Honecker hade gett den ansvarige propagandisten en blöt kyss. På en av dem står: 1954 Bern, 1974 München, 1990 Rom, 2006 HIER. På varuhuset Karstadts VM-avdelning kan du för 9,95 euro köpa en kartong med gräsfrön, krita och kruka. En nödvändig pryl om du vill odla din egen lilla fotbollsplan på soffbordet i sommar. Ingen idé är för liten, för galen. Framför Förbundsdagen bygger Adidas turneringens 13:e stadion. Nästan besökare ska gå in i den här kopian av Olympiastadion. Entrén är en euro. Här ska samtliga 64 VMmatcher visas på en enorm bildskärm, men det ska också bli konserter med James Blunt och Black Eyed Peas. Den här heta dagen glider en grävskopa runt medan byggjobbare i bar överkropp klättrar på ställningar. Den fotbollssupporter som inte vill betala entré för en bildskärm, men ändå vill ha sällskap av tiotusentals människor kan i Berlin gå till den gigantiska skärm som ska sättas upp på Brandenburger Tor. Fanfest kallas spektaklet. Tyskarna älskar att piska sig själva. Sveriges Radios utrikeskorrespondent, helsingborgaren Kristian Åström, bevakar ett land där man tävlar i självkritik. I en lägenhet i Charlottenburg möter vi en überstressad svensk utrikeskorrespondent som flänger mellan köket och kontoret medan han målar Tyskland med den breda penseln. Helsingborgaren Kristian Åström, Sveriges Radios röst från Tyskland, behöver semester. Med Angela Merkel som förbundskansler och ett VM på väg låter redaktionen i Stockholm inte Berlinkorren vila. Det man pratar om här är den tyska krisen. En kris som är en kombination av en strukturell lågkonjunktur, en förlamande pessimism och ett socialsystem som inte har anpassats efter nutiden. Det har tagit några år att inse att man måste försämra sin levnadsstandard. Allt är relativt det rullar BMW:s även vid de gamla kolchoshyreshusen i Prenzlauer Berg numera men för att vara en stor europeisk marknadsekonomi är Tyskland alltså ett land i kris. Arbetslösheten för 2005 blev 9,5 procent (multiplicera med två för det forna Östtyskland), tillväxten var låga 0,9 procent. Kristian Åström menar att tyskarna inte litar på varandra. Pessimismen är stor. När Tyskarna vann guld i vinter-os klagade tidningarna på att man vann i fel grenar. Tyskarna älskar att piska sig själva. Och alla bevakar sina intressen, varje besparing skapar en seg dragkamp mellan intressegrupper. Det är alltså detta fotbollsatleter från 32 länder ska ändra på. De kan komma att se oförargliga ut när de i juni hasar omkring i badtofflor och försöker undvika pressen på svindyra landsortshotell, men det är dessa spelare och de hundratusentals fans de lockar som Tyskland sätter sitt hopp till. I Berlin gissar man att turister ska komma under juni, kanske fler. Den tyska turistbyrån räknar med totalt 5 miljoner hotellnätter under VM. Taxichaffis Silvia Bledermann skrattar upp sig. Hennes VM-lycka: vägarna har blivit bättre inför VM. Liten tysk VM-parlör Här är några användbara fraser för VM-resenären eller för den som hejar framför tv:n: En match varar i 90 minuter = Ein Spiel dauert 90 Minuten Skjut för helvete! = Schiess doch, verdammt noch mal! Domaren är mutad = Der Schiedsrichter ist bestochen! Köp glasögon, domarn! = Schiedsrichter, kauf' dir Brillen!!!! En stor öl, tack! = Ein grosses Bier, bitte! En stor öl till, tack! = Noch ein grosses Bier, bitte! Jag visste att det skulle gå så här = Ich wusste das es so kommen würde Kan ni visa mig vägen till närmaste storbildsskärm? = Können Sie mir bitte den Weg zu dem Grossbildschirm hier in der Nähe zeigen? Kan du säga ett ställe som inte serverar svinstek? = Können Sie mir sagen wo man nicht nur Schweinebraten bekommen kann? Finns det minibar på rummet? = Hat das Zimmer eine Mini-Bar? Jag är här för att studera den tyska kulturen och livsstilen = Also, ich bin nur hier um deutsche Kultur und deutschen Lebensstil zu studieren Fotboll och business i ett. En tysk affärsman på väg mot VM-klippet på Unter den Linden.

5 SÖNDAG 5 VM ska sätta igång en ny era och ändra Tysklands image. Man känner att världen fortfarande tänker på nazistmarscher eller tyskar som tränger sig i liftkön. Men nu ska man visa att man är ett generöst land. Samtidigt ska pessimismen bytas mot optimism en tillförsikt som ska sätta fart på den tyska konsumtionen. 1954, 1974, Det är åren för Tysklands tre VM-guld i fotboll. Men i historiens ljus har de kommit att stå för något större skrev Stig Dagerman hem från en apokalyptisk Tysk höst. Efter det har det kommit fler höstar det var mycket höst på Trabant-sidan av muren men också fotbollssomrar. Nationalism har varit ett obrukbart tyskt ord sedan andra världskriget, men det har funnits stunder av tysk stolthet. En somrig vårdag går vi till fotoutställningen Das spiel på Deutsche Historisches Museum på Unter den Linden. I fotografier berättas VM-historien. Här finns en svartvit bild från 1954 när den tyske förbundskaptenen Sepp Herberger i ösregn står och dirigerar sina mannar under finalen i Bern gick Der wunder von Bern på tyska biografer. I filmen berättas en romantisk historia om hur de av bomber och samvetskval nästan förintade tyskarna går till VM-finalen i Bern och där heroiskt besegrar det mäktiga ungerska landslaget. Vinsten blev en revansch för andra världskriget. Västtyskland var än en gång en ekonomisk stormakt i Europa. Det tyska ekonomiska undret kopplades till sportskofabrikören Adolf Dasslers Adidas. Till VM 1954 hade Adidas utvecklat en ny lätt fotbollssko med utbytbara dubbar. I ösregnet i finalen föll ungrarna som käglor medan tyskarna graciöst gled förbi med stabilt Adidas-fotfäste. Tyskarna hade fått tillbaka greppet. I reklamfilmer på tv och i U-bahn får nu tyskarna lära sig att le mot alla främlingar. Nästa gång Västtyskland blev världens bästa fotbollsnation var i hemma-vm Gruppspelsmatchen mellan hemmanationen och grannen DDR i Hamburg var en historisk händelse redan innan den hade spelats. Västtyskar ställdes mot östtyskar, kapitalism stod mot kommunism. Det var kalla kriget i 90 minuter utkämpat mellan två läger av ett folk. DDR vann sensationellt med 1-0 och efteråt sa matchvinnaren Jürgen Sparwasser: Om någon, en dag, bara skriver orden Hamburg -74 på min gravsten kommer alla veta vem som ligger där nere. Se VM gratis på storbildsskärmar Många miljarder har hostats upp för att göra de tolv VM-arenorna ståndsmässiga. Olympiastadion i Berlin, byggd för OS 1936, har fått ett lyft för 2,2 miljarder kronor. För den som inte har biljett till arenan, men ändå vill se VM på plats i Tyskland finns det speciella platser för fansen även i Dortmund och Köln (Berlin - se huvudtexten). I Dortmund visas Sverige-Trinidad & Tobago i jättelika arenan Westfalenhalle. Som ligger alldeles i anslutning till själva VM-arenan. Det finns också en storbildsskärm på Friedensplatz i centrala Dortmund. I Köln är det gamla stan som gäller för den som vill se Sverige-England på storbildsskärm. Närmare bestämt vid Heumarkt och Roncalliplatz.

6 6 SÖNDAG 14 MAJ 2006 En kopia av Olympiastadion med plats för nästan åskådare uppbyggd bara för VM. Under ett tyskt fotbolls-vm öppnar Adidas marknadsavdelning på plånboken. FUSSBALL FÜR ALLE? Men Västtyskland kom tillbaka, tröskade sig igenom slutspelet och lyckades mot turneringens bästa lag Holland vinna VMfinalen. Bilden som etsar sig fast på Das Spiel föreställer Sepp Maier och Franz Beckenbauer med grimaser i eget straffområde med holländaren Johan Cruyff liggande i gräset vid sina fötter. Spelarnas poser och elljuset över arenan gör att bilden påminner om 1700-talets kungabeställda romantiserade oljemålningar från slagfältet. Än en gång hade Västtyskland visat sin kraft. Efter det blodiga gisslandramat i München, OS 1972, hade säkerhetsåtgärderna varit hysteriska det svenska lagets hotellkorridor bevakades av vakter med maskingevär. Att turneringen slapp terrordåd sågs också som en stor framgång. Nästa fotografi på Das Spiel är från VM i Italien 1990 och visar hur Andreas Brehme ligger underst i en hög av glädjegalna lagkamrater. Brehme har precis slagit in den avgörande 1-0-straffen och bilden vibrerar av laganda. Ett halvår innan VM i Italien 1990 hade Berlinmuren brakat ihop. Redan innan turneringen sa den tyska lagkaptenen Lothar Matthäus att Västtyskland den här gången även spelade för det östtyska folket. Segern i Rom blev den perfekta förfesten och gruppkramen för den officiella återföreningen den 3 oktober Tyskland var ett land och ett vinnande land. Så hur går det för Tyskland 2006? Inte bra om du frågar herr och fru Schmidt. Få tror att laget överlever gruppspelet. Förbundskaptenen Jürgen Klinsmann kritiseras för att han bor i USA och för att han har infört radikala träningsmetoder med kurvor, diagram och styrketester. En sportslig flopp kommer inte tas med upphöjt lugn. Många är rädda för en backlash. Åker Konstnären och pensionatsägaren Annika Svensson Steiner tar en cigg medan hon sågar VM:s logotype. Jättetaskig och billig grafisk design, man tror att de säljer dambindor eller nåt. Tyskland ut i gruppspelet kommer det att utbryta en kollektiv masspsykos. En gigantisk depression kommer att svepa över landet, siar Kristian Åström. I reklamfilmer på tv och i U-bahn här i Berlin får nu tyskarna lära sig att le mot alla främlingar. Behöver tysken en sådan träning? Ja i varje fall berlinaren, tror stockholmskan Annika Svensson Steiner som driver Pension Peters på Kantstrasse nära Savignyplatz tillsammans med sin man. De behöver en liten charmkurs, men samtidigt gillar berlinaren att munhuggas lite. När du är lite långsam på bussen skriker chauffören Ska du kliva på i dag eller i morgon?. Hugger du då tillbaka med ett: Ja... jag tror jag väntar till på torsdag, så skrattar han garanterat. Pension Peters enkla rum i ett sekelskifteshus är fullbokade sedan länge under Sveriges VM-matcher. Telefonen ringer i ett. Runt speldagarna här i Berlin kunde vi hyrt ut varenda rum tio gånger om. Pensionatet har höjt rumshyran med 25 procent under VM. Det finns hotell här runtomkring som lagt på procent på priset under VM. Andra tar inga nya bokningar förrän strax innan när desperata människor kommer att betala vad som helst. Det breda leendet får inte förvandlas till en grimas. Därför har säkerhetsåtgärderna, som vid VM 1974, varit det stora samtalsämnet i Tyskland. Då var Baader-Meinhof hotet. Nu är det al-qaida eller engelska, polska och italienska huliganer. Irans matcher ses som högriskmatcher. Det kommer att råda flygförbud över de tolv VM-arenorna på matchdagarna. Runt Fanfest vid Brandenburger Tor ska polisen sätta upp ett fem kilometer långt säkerhetsstängsel. Kring Olympiastadion inrättas olika säkerhetszoner där varje bratwurstförsäljare identifieras och kontrolleras mot brottsregistret. En debatt om huruvida man Och sist kommer Goleo dribblande med sin... Den här gången heter VMmaskoten Goleo. Den ser ut som ett lejon som genmanipulerats med en kamel och en babian. Och inte nog med det. Goleo bär dessutom med sig en talande fotboll som heter...okej, håll i er Pille. Det började 1966 i England och därefter har varje VM-turnering stoltserat med sin egen maskot och av någon outgrundlig anledning har det nästan blivit värre för varje år. Vi har kartlagt de olika figurerna: 1966 WORLD CUP WILLIE (England) Ett litet trivsamt lejon blev startskottet för VM-maskoten. Inte kunde man väl ana då att den här maskoten skulle visa sig vara en av de bättre JUANITO (Mexiko) Varför anstränga sig, tycktes mexikanerna ha resonerat, när de lanserade denna horribla latinoklyscha i form av en liten bollpojke med sombrero TIP & TAP (Västtyskland) 32 år före Goleo och Pille dök den här duon upp. Det gjordes inte bättre maskotar på Gerd Müllers tid GAUCHITO (Argentina) Den lille gauchon med cowboyhatt och ridpiska. Ridpiskan trodde en del var en köttkniv. Som en ofrivillig påminnelse om att VM spelades i en brutal militärdiktatur NARANJITO (Spanien) Ja, men kopplingen är väl uppenbar? Ett VM i Spanien ska förstås lanseras med hjälp av en apelsin. Fyndigt.

7 SÖNDAG 7 Jag hatar allting med det här. Jag hatar Berlin, folket i den här stan, jag hatar allting. visar en polisstat i arbete. Den enda gången jag håller på det tyska landslaget är när de spelar mot Holland. Många tyska VM-städer har ett red light district där bordeller och porrbutiker samlats. I Berlin är prostitutionen utspridd på flera olika gator. Här på Oranienburger Strasse står prostituerade mitt i nöjesvimlet, utanför populära uteserveringar. skulle ge tillstånd för militären, Bundeswehr, att rycka in slutade med att soldater nu kommer att stå standby. Men de får inte användas vid direkta konfrontationer med huliganer. Samtliga tyska poliser är i tjänst under turneringen. Med petiga identitetskontroller och kameror som övervakar massorna ska ingen huligan kunna agera ostört. Ett terroristdåd à la München -72 är mardrömmen. Berlin stads presstalesmän, Michael Donnermeyer, pratar om att hans stad ska visas upp som den internationella metropolen för det förenade Tyskland. Då duger det inte med blodbad. Störst risker finns det vid Fanfest -området omkring Brandenburger Tor. Där är det inget inträde och hur ska du kunna kontrollera människor då? Vi kommer att försöka, men självklart är det inte möjligt att kontrollera alla. Folk ska inte känna sig som om de är instängda i en bur, säger Donnermeyer. Enligt en opinionsundersökning stöder nio av tio tyskar polisens säkerhetsåtgärder. Det innebär inte att de är okontroversiella. En webbsajt delade ut Big Brother Priset 2005 till organisationskommittén för fotbolls-vm. En annan sajt säljer t-shirs med det tydliga budskapet Fuck Fussball. På en tröja har de glada ansiktena i VM-slutspelets logotype förvridits till en girig kapitalist, en burdus kravallpolis och en nationalistisk huligan. En eftermiddag vandrar vi genom Kreuzberg. Vi hamnar på punkstället Clash. Här jobbar en grundligt tatuerad och piercad bartender som nöjer sig med att presentera sig som Dada. Nämn VM för henne och hon svarar med en gest. Med den högra handen gör hon en Hitlerhälsning, med den vänstra en mustasch med två fingrar mot överläppen. Tyskland är ett fascistiskt land och VM Om säkerhetspådraget varit den stora inhemska VM-frågan har den liberala tyska synen på prostitution varit samtalsämnet utanför Tyskland. Det som satte spinn på drevet var storyn om Kölns så kallade förrättningscontainers. Dessa drive-in-bordeller vid Gestemünder Strasse garage utrustade med kameror och larmknappar har av Köln setts som en satsning för att öka de prostituerades säkerhet. Bakom projektet står kommunen och ett katolskt kvinnoförbund. Det är inte bara arrangörer, pr-makare och turistchefer som är irriterade över uppmärksamheten. Alla tyskar vi pratar med under dagarna i Berlin är noga med att skilja på vanlig prostitution och tvångs-prostitution. En drastisk uppskattning, redovisad i Svenska Dagbladet, är att det finns cirka prostituerade i Tyskland och att de varje dag köps av 1,2 miljoner män. Man tror att branschen omsätter 130 miljarder kronor om året. En kväll hoppar vi in Detlef Devrients taxi. Med detaljkännedom och ett oräkneligt antal fniss kör han oss genom natten från det ena horstråket till det andra. När Robert De Niros Travis Bickle i 70-tals-klassikern Taxi driver tyckte se sig det det västerländska samhällets förfall medan han långsamt gled från uppgivenhet till total galenskap är Detlef Devrient en närmast positiv betraktare. Prostitutionen har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Ett förbud skulle göra saken värre. En del män skulle ta kvinnorna med våld i så fall, säger han PIQUE (Mexiko) Mexiko hade inte lärt sig något av Juanito-floppen, utan lyckades göra en ännu sämre maskot 16 år senare. Den här gången i form av en chilifrukt. Med sombrero CIAO (Italien) Normalt ett framstående designland som råkade få hjärnsläpp och tyckte att några illa ihopsatta klossar var en lämplig maskot. Vad finns att säga? Hej och gonatt STRIKER (USA) Direkt från Hanna-Barberas överskottslager. Säkert billigt och bra. Men knappast minnesvärd FOOTIX (Frankrike) Vad tänkte de franska VMarrangörerna på? Tänkte de alls? Påstods föreställa en tupp och namnet Footix skulle associera till Asterix. Visst KAZ, ATO & NIK (Sydkorea/Japan) En anledning så god som någon att aldrig mer ge värdskapet till Japan eller Sydkorea. Hittade man de här plastfigurerna i en tvåkronorsautomat? Sanningen är att de togs fram till en tecknad serie som gick i 26 delar före VM GOLEO & PILLE (Tyskland) Radarparet som ska bli allas vänner i Tyskland. Men kunde inte Goleo åtminstone haft byxor på sig? Stefan Lindqvist stefan.lindqvist@hd.se

8 8 SÖNDAG 14 MAJ 2006 Prostitution, terrorism, huliganism, kommersialism, patriotism och halvtaskiga fotbollslåtar. Välkommen till fotbolls-vm 2006? UNDER VM VISAS FOTBOLL PÅ PORRBIOGRAFEN Bordellen Artemis har 30 små rum och en lyxsvit. För lyxsviten, där prostituerade Luna poserar, får kunden betala 440 euro för en timme. En förnöjd sultan omgiven av fem lustfyllda kvinnor tittar ner på alltihop. Längs den långa paradgatan, Strasse den 17 juni som leder fram till Brandenburger Tor, pekar han ut kvinnorna. Röda lackstövlar gnistrar till i strålkastarskenet. De här är friska och har fina kroppar. De vill ha 60 euros här, men när du kommer till hotellet gör de inget under 120. Det är upper-class. Detlef Devrients guidade tur genom den fysiska marknadsekonomin fortsätter. Han passerar en gata där han påstår att hemmafruarna står, en annan där transvestiterna plockar upp kunder. På Kurfürstenstrasse hänger unga kvinnor vid de parkerade bilarna. De är klädda som vanliga tonåriga tjejer jeans, jacka, gympaskor. Cheap and dirty de här har inte råd att köpa sexiga stövlar. Det är här de unga drogberoende flickorna står. Det kallas babystricken. Här kostar de euros, billigt. Ofta kommer tjejerna från Bulgarien, Lettland och så. Vi pratar med en tjej i 20-årsåldern. Blekt blont hårt, hårt sminkad, jeansjacka. Inte en chans att hon ställer upp på en intervju, men när vi är på väg att vända hejdar hon oss: Jag hatar allting med det här. Jag hatar Berlin, folket i den här stan, jag hatar allting. De är alla fucking idiots. Innan vi lämnar Detlef Devrient berättar han att han en gång körde en amerikansk kille från en bordell. Sedan han hoppat in i bilen ringde amerikanen upp en vän i USA. Han pratade om bordellen som ett barn på julafton. Han berättade att han hade haft två tjejer som uppfyllde alla hans önskningar. Han nästan gapade till sin kompis: Det här är paradiset, kom hit!. Paradis eller helvete, det kan bero på vem du frågar, men dagen efter vår nattliga taxiresa tar pr-kvinnan Miss Rahn emot oss på Artemis. En bordell, eller saunaclub, som ligger fem minuters körning från ett stort mässcenter, en kvart från Olympiastadion. 100 kvinnor jobbar på Artemis, 600 gäster får plats. Och Miss Rahn har koll på Sveriges lagar. Ni kanske tror att vi har tjejerna i kedjor här? Torskarna betalar 70 euro i inträde, VMpriset ligger på 55 euro. En halvtimme med en av de prostituerade kostar sedan ytterligare 60 euro, i det ingår samlag med kondom. Allting på Artemis är mycket...ja, bordell-likt. Vinröda tapeter, speglar med guldramar, leopardmönstrade barstolar, champagne på kylning, jacuzzis och mindre glamoröst: hushållsrullar i varje soffa. När vi besöker bordellen på förmiddagen har några städerskor fullt upp. Alla har höga förväntningar på VM, men att det skulle komma prostituerade till Tyskland bara för VM tror jag inte på. På Artemis har vi alla flickor vi behöver. Också de prostituerade betalar för att komma in. 50 euro. I det ingår övernattning i hotellrummen på översta våningen. Pengarna från torskarna behåller de själva. Miss Rahn berättar att flickorna kommer från Italien, Rumänien, Ryssland, Polen, Lettland, Slovenien och Tyskland. För dem är det här bara ett vanligt jobb. Vi vet att det finns tvångsprostitution där ute, men vi kan inte ändra på allting. Vi kan bara se till att de flickor som vill jobba här är säkra. En av kvinnorna som jobbar här är 33 år och går under namnet Luna. Hon är iklädd en handduk och sandaler och ser ut som vilken 33-åring som helst. Artemis betalar henne för att prata med journalister. För någon vecka sedan var BBC här. Luna dyker upp i sviten, pr-turen är välregisserad, och berättar att hon jobbat som prostituerad i sex år. Hon brukar bo två veckor i stöten här, men under VM stannar hon på Artemis hela tiden. Mellan jobbperioderna åker hon till sitt hem i Bayern eller till mamma i ex-jugoslavien. Ja, mamma vet vad hon jobbar med. Någon pojkvän har hon inte. Jag gör det för pengarna, med dagens ekonomiska situation är svårt att få ett bra jobb där du tjänar bra, säger hon. Luna säger att hon kan spara en del pengar. Jag får se vad som händer, kanske jag kan ha råd att öppna en butik eller något i framtiden. Pr-kvinnan Miss Rahn säger att hon har pluggat marknadsföring. Innan hon fick jobb på Artemis sålde hon bilar. I bottenvåningens porr-biograf ska det visas fotboll under VM. Vad nu kunderna säger om det. Prostitution, terrorism, huliganism, kommersialism, patriotism och halvtaskiga fotbollslåtar. Välkommen till fotbolls-vm 2006? Nja, det finns också något annat. Några timmar innan vi ska flyga hem från Berlin passerar vi en skolgård i Charlottenburg-Wilmersdorf, Ernst-Habermann Schule. Tjejer och killar spelar mot varandra. Solen steker medan alla jagar boll som ystra Duracell-kaniner. De är 25 stycken femteklassare på en liten sjumannaplan. När målvakten ska skjuta ut bollen står allihop, samtliga 25 spelare, med båda händerna sträckta upp i luften medan de ropar att de är fria, att målvakten kan passa dem. Vid full tid står det 0-0. Då blir det straffar. Tjejerna sätter en straff, killarna sätter en Sedan är lektionen slut. Båda målen gjordes med praktfulla tåfisar. Tåfisen har alltid varit underskattad. Peter Andersson peter.andersson@hd.se Foto: Barbro Hallin barbro.hallin@hd.se Ronnie Hellströms VM-tips VM-feber till havs Gräsdoft som turistattraktion Shakespeare-drama av straffsparkar Fotbollslegenden Ronnie Hellström spelade tre VM-slutspel. Tillsammans med copywritern och fotbollsfantasten Anders Engzell har han gjort en VM-guide i fickformat för Scandlines. I guiden finns tips om restauranger, sevärdheter med mera, från de tre städer där svenska landslaget spelar. Men även Bremen där landslaget har sin förläggning och Hamburg, finns med. Det finns tips på alltifrån shopping och museum till renodlade fotbollsupplysningar såsom supporterpubar och var storbildsskärmar finns, berättar Anders Engzell vars störst fotbollsmerit var då han som bollkalle, under fotbolls-em 1992, blev klappad på huvudet av Gary Lineker... VM-guiden kan laddas ner på eller hämtas på Scandlines på Knutpunken. Kryssningsrederiet Royal Caribbean International kommer att som enda kryssningsföretag visa samtliga 64 VM-matcher på sina fem fartyg i som krysar runt Europa i sommar. Legend of the Seas, Voyager of the Seas, Splendour of the Seas och Brilliance of the Seas kryssar kring Medelhavet medan Jewel of the Seas håller till i Östersjön. Matcherna visas i barerna och på sportdäck, men är också tillgängliga för gästerna i hytten. Alla matcher går även i repris. Fotbollsänkorna, och då talar vi om både killar och tjejer, är inte bortglömda. Sportaktiviteter ombord inkluderar minigolf, klättring, skridskor, kickboxning och yoga. Spa-avdelningen erbjuder ansiktsbehandlingar, aromaterapi och arabisk ångrengöring/turkiskt bad. I en tid då det internationella fotbollsförbundet har monopol på alla VM-souvenirer finns det trots allt något som fortfarande är gratis luft. Eller? Ett tyskt företag lanserar nu sin speciella VM-souvenir. En liten kudde innehållande doften av nyklippt gräs. Kudden, med nyckelring och valfri nationsflagga från något av de 32 VM-deltagande länderna, kommer att kosta 5 euro. Vi har fått in förhandsbeställningar på en miljon kuddar, påstår uppfinnaren Sebastian Otto. Ett parallellt Teater-VM kommer att arrangeras på teatrar från Hamburg till München under sommarens fotbollshysteri. 16 improvisations-lag från hela världen kommer att delta i en tävling där lagen möts i en utlslagsturnering. Inga manuskript får vara repeterade och regin står den skrikande teaterpubliken för under föreställningens gång. Publiken kan till exempel be teaterlaget att göra ett Shakespeare-drama av en straffsparksläggning eller en opera av Jürgen Klinsmanns petning av målvakten Oliver Kahn. Publiken avgör också vilket lag som har vunnit. VM-finalen avgörs den 7 juli på Berliner Theater i Berlin.

9 SÖNDAG 9 Tjejer mot killar. Radek Koszutski tokdribblar i en tröja där det står Ronaldo på ryggen. Den brasilianske spelare som avgjorde VM-finalen i Yokohama Själv håller polskättade Radek på Polen i sommar.

10 10 SÖNDAG 14 MAJ 2006 MITT FOTOALBUM DIDDI KASTENHOLT Hey hey, my my, rock and roll can never die sjunger Neil Young och för Helsingborgsprofilen Diddi Kastenholt kan inget vara sannare. Han har rockat så gott som hela livet och har inte minsta tanke på att ge upp musikkarriären. Nyligen var han i USA och spelade med Marc Bolans son Roland. Just nu pågår arbetet med gruppen Bai Bangs kommande platta. Albumet släpps senare i höst. Innan dess ska Diddi operera stämbanden för fjärde gången. Min storebror Peter och jag tillsammans med vår far Ragnar. Peter sitter till vänster. Bilden är tagen i Kopparmölleparken. Där brukade vi spela fotboll. Jag är född på Hjälmshultsgatan alldeles i närheten. Tyvärr gick Peter bort tidigare i år. Peter var min störste supporter. Jag saknar honom. Vår första riktiga Bai Bang-video spelades in för Behind enemy lines Stellan Olsson, som gjort Sven Klangs kvintett, regisserade videon. Vi hade hyrt in en dansk special effects-kille som fixade med skjutscenerna och när vi slängde handgranater. När skivbolaget fick se videon slog de bakut. De tyckte den var alldeles för våldsam och ville att vi skulle klippa bort de värsta scenerna. Men det ville inte Stellan gå med på. Nu tänker jag lägga in videon på vår hemsida. Vi höll på och planerade under ett helt år för en konsert med Helsingborgs Symfoniorkester. Dirigent var Jonas Dominique som är son till Carl-Axel och Monica Dominique. Det här var Vi var alltså före Metallica och deras symfoniorkesterkonsert. Min fru Trude. Det krävs en stark och förstående kvinna för att leva med en rockstjärna. Det är tur att Trude finns. Hon är en klippa. Vi var alltså före Metallica Min mamma Margot har alltid betytt mycket för mig. Ja, även pappa när han levde. Mamma har alltid funnits där och varit en trogen supporter. Och hon är lika vacker än i dag. Jag var personal drinking coordinator åt Stonesgitarristen Ronnie Wood när han i början av 90-talet var i Sverige för att visa upp sina tavlor. Med på bilden är Ronnies fru och manager och några scandal beauties. Vi var runt i Göteborg, Stockholm, Malmö och Helsingborg där han ställde ut sina tavlor. Ronnie gjorde en tavla till mig också som han signerade, men den blev jag av med en natt när vi var ute och festade. Jag har varit i Egypten åtta gånger. De verkar tycka om oss på nåt vis. Vi har lirat med sådana som Lionel Richie och rapparen Coolio. Det vanliga i Egypten är att ingenting fungerar. Är det sagt att repetionerna är kl 13 blir det kl 18. Dagen efter. Men pyramiderna är mäktiga.

11 SÖNDAG 11 Familjen på semester i Spanien. Det här är mina barn Mick och Claudine. Ibland får de en att veta att man lever. Claudine sjunger bra och Mick spelar bra piano. Men jag vet inte om de kommer att syssla med musik framöver. Claudine håller mest på med gymnastik och för Mick är det fotboll som gäller. Jag var officer i flygvapnet i slutet av 70-talet. Satt i flygledartornet. Men jag hade börjat spela redan då och en dag när jag satt där i tornet tänkte jag: Här kan jag inte sitta resten av livet. När jag inte är igång med musiken jobbar jag som idrottslärare på en skola här i Helsingborg. Det betyder väldigt mycket för mig. Det är kul att jobba med ungarna. Tjejen på bilden heter Mattika Onla-Mai. Vi var nere i Tyskland och spelade in vid ett tillfälle. På samma gasthaus där vi bodde fanns en ungkarlsklubb som hade dräkter med lederhosen och allting. Vår trummis skulle komma ner lite senare så vi lånade en uppsättning kläder av tyskarna och åkte ut på flygplatsen och mötte honom klädda som på bilden. Vi hade med en extra uppsättning kläder och sa till honom att gå in på toaletten och byta om. När han kom ut igen hade vi bytt tillbaka till normala kläder. Bai Bang-bussen är mitt andra hem. Den luktar och smakar på ett speciellt sätt. När vi hoppar på bussen brukar jag säga att nu är klass 3c på skolresa. Från början hade vi en Mercedesbuss med släp när vi åkte runt. En gång när vi spelade på Kåren i Stockholm bytte vi till oss en större buss som tillhört Docenterna. Den var högerstyrd så det var ett jäkla jobb första gången jag körde den. Grabbarna fick sitta och skrika Hey, nu är du på väg över på fel sida. Bussen vi har nu köpte vi hos Linjebuss i Lund. Gamle boxaren Ingemar Johansson var och sjöng lite Frank Sinatra med sina Hot Lips på en fest där jag också var. Jag frågade om jag fick testa och försöka få in ett slag på honom. Du kan la pröva sa Ingo. Det gjorde jag inte. Jocke (Sandin) och jag tillsammans med Lemmy på Rainbow i Los Angeles. Vi känner Motörheads trummis Mickey Dee sedan tidigare och det var så vi kom i kontakt med Lemmy. Mickey berättade för ett tag sedan att Motörhead varit ute på turné och Lemmy hade festat konstant i ett par månader. En morgon fick han hjärtklappning och började ropa Oh, God, why me?. Ja, det är ju också en fråga att ställa efter två månaders festande. Vi var i Nashville och spelade tillsammans med Richard Marx och en del countryartister. Det var där jag träffade Johnny Cash och en annan countrylegend, William Lee Golden. Cash såg oss lira och efteråt sa han you guys really kick some country asses. Berättat för: Stefan Lindqvist stefan.lindqvist@hd.se

12 12 SÖNDAG PORTRÄTTET 14 MAJ 2006 SKRIVANDE UTAN GRÄNSER. Birgitta Stenberg har levt ett liv som räckt till ett halvt dussin självbiografiska romaner. Ändå är många historier inte berättade. Hon är den före detta narkomanen som provocerat med sin liberala inställning till sex, som testat allt och undvikit inget. Men 73 år gammal kan hon konstatera att hon inte längre stör. Birgitta Stenberg lagar omelett med tomat och ost. Det lilla köket har lågt i tak och rymmer det nödvändigaste, men inte så mycket mer. Hennes vitmålade hus är ett av många på ön Åstol utanför bohuslänska Tjörn. Där trängs fina villor, några med byggställningar där husägarna jobbar för att villorna ska bli ännu finare. I hamnen ligger båtar som blänker i solen. Det är en ö för välanpassade. Här har Birgitta Stenberg författaren, målaren, dramatikern, provokatören bott sedan När hon flyttade hit såg öborna snett på henne. Hennes sexuella radikalism och dekadenta sätt att leva accepterades förstås inte. Fyrtio år senare hejar hon familjärt på färjkarlen och småpratar med en man i hamnen som glatt ropar Hej Birgitta! när han får syn på henne. Men den som frågar får svaret att hon inte känner sig som en av dem. Tiden har ändå inlemmat henne i gemenskapen, vare sig hon velat eller inte. Det är konstigt nu när jag blivit accepterad. Att jag inte stör. Det har jag gjort hela mitt liv, men nu är det inte så, säger hon när hon i sin långa, svarta rock kliver runt på de kantiga klipporna på väg att visa den bästa utsikten. Birgitta Stenberg har skrivit ett 30-tal romaner, diktsamlingar, barn- och faktaböcker, men är kanske mest känd för sin självbiografiska svit som inkluderar Kärlek i Europa, Apelsinmannen, Spanska trappan, Rapport och senast Alla vilda som kom Nästa år kommer den sjätte och sista delen. Den handlar om barndomen och fadern. Det har tagit ett halvt liv att färdigställa romansviten, men nu är hon färdig. Jag är klar med att skriva om mig själv nu. Det var ett uppdrag, och det är alltid skönt att vara klar med ett uppdrag. Det har aldrig funnits något alternativ till att skriva. Jag började när jag var fyra och sen blev det som det blev, konstaterar hon enkelt. Nästan lika tidigt bestämde hon sig för att skriva självbiografiskt. Det är så pass omfattande i sin enkelspårighet. Man kan se så mycket av omvärlden utifrån en människas liv. Politiskt, ekonomiskt... Och man och kvinna, det stilla förtrycket som var så självklart när jag var liten. Den mörkhåriga reagerade inte och jag gissade att hon inte hade förstått språket. När hon sänkt glaset halvvägs gjorde hon en liten inbjudande gest med det. Jag pekade på mitt bröst och hon nickade att hon menat mig, hon BIRGITTA STENBERG Yrke: Författare med mera Född: 1932 i Stockholm Bor: På ön Åstol i Bohuslän och i hus i Tivedsskogarna på gränsen mellan Närke och Västergötland Familj: Maken Håkan Lagergren död sedan Lever nu i ett triangelförhållande med ett gift par. OM ATT BLI KALLAD KONSTNÄR: Jag är lite generad, jag är ingen riktig konstnär. Jag har bara gjort det hela livet för att vara lycklig med det. OM DAGENS KVINNORÖRELSE: Jag ska rösta på Fi även om de är galna hela bunten! När vi nu fått ett feministiskt parti är det klart man ska stödja dem. OM DEN LÅNGA VÄNSKAPEN MED FÖRFATTAREN MÄRTA TIKKANEN: Vi brevväxlar nästan dagligen, via fax. Vänskapen betyder väldigt mycket, det är ett stöd vi har i varandra. Vi skvallrar om allting! log lite för vi var ju ensamma därinne. Hon var perfekt, det slog mej som en förälskelse, henne ville jag ha, leva med, ligga med. I Kärlek i Europa reser den unga Birgitta från Stockholm till Paris, Cannes, Rom och Capri. Hon låter nyfikenheten ta henne än hit, än dit. Hon provar allt, skyggar inte för något. Språket är osentimentalt och lakoniskt. När sex går från lust till obehag till övergrepp är det utan att hon gör särskilt stor sak av det. När jag frågar varför säger hon att hon valt att inte kommentera händelserna i böckerna. Läsaren får själv bedöma situationerna. Bara vid ett enda tillfälle gör hon en utifrånkommentar: Det gick mig illa i Genève skriver hon i början av ett kapitel som berättar om hur hon våldtogs av flera män. Så gav de sej på mej igen. Det blev en sölig och otäck natt, jag grät och gav med mej och inte bara det, jag blev vän med dem. Att skriva om sånt här är en sorts katharsis, säger hon sittandes vid köksbordet. Något mer blir inte sagt i den frågan. På baksidan av Alla vilda finns en bild av Birgitta Stenberg när hon ligger på rygg i orange bikini. Hennes unga kropp är brunbränd, hon har kastanjefärgat hår och ler lite kokett mot kameran. Nu är hon 73 år, hennes hår grått och för dagen är hon klädd i polotröja och raka mörka byxor. Men ögonen är desamma. Klara, blåa, vakna. Jag tittar aldrig tillbaka, säger hon. Hon förklarar att hon inte känner igen sig i böckerna om sitt liv. Framförallt inte den hon var i Rapport, som handlar om perioden på 60-talet när amfetaminet på allvar drog ner henne under ytan. Utan knark tänker jag ju inte så. Jag kan se henne utifrån men jag kan inte gå in i henne. Den boken är tillägnad Brita och Augustin Mannerheim, vännerna som räddade henne från att knarka ihjäl sig genom att stänga in henne i sitt hus. Det var det som hjälpte när inte ens insikten om att hon slarvade bort sin talang kunde hålla henne från att ta ännu en sil. Det var det värsta. Det och att mina vänner sa att det inte var nåt värde i det jag sa längre. Att jag blivit så fladdrig. Vid femtiden kom jag till sans och då var sängen full av blod. Äcklad vacklade jag ut mot badrummet men stannade när jag mötte min blick i sovrumsspegeln. Såg dödskallen som börjar tecknas i mitt stramande magra ansikte. De blodiga låren och de sargade armarna. Ett blåsvart märke i ena armvecket där jag kommit åt en nerv. Men till och med då antecknade hon, hela tiden. Eller samlade liv, som hon själv beskriver det hon gjort sedan tidiga tonår. Nu finns alla hennes anteckningar i tryggt förvar bland de Kvinnohistoriska samlingarna på Göteborgs universitet. Där ligger alla bilder, alla brev, alla historier om möten med kvinnor, män, poeter, författare, narkomaner, UD-tjänstemän, prostituerade, fiskare, politiker. Bland alla berättelser finns den om personen som betytt mest: maken Håkan Lagergren, som dog för femton år sedan. Han kom till henne på Åstol i sällskap med en vän en dag i början av 70-talet. Birgitta Stenberg säger med ett klurigt leende att det var kärlek direkt. Så jag drog till en tjej i Stockholm. Jag tänkte att det här går ju inte, det blir ju för livet! Men Birgitta kom tillbaka, och Håkan också. Och så levde de tillsammans, omväxlande på Åstol och i en stuga i Tivedsskogarna. Hon skrev utkast till böcker, han renskrev. I gengäld följde hon honom ut på havet i tre månader i sträck för att fiska. Det var inte smärtfritt. Vi gifte oss sent och jag hade ju levt med tjejer mest. Vi rök ihop, fysiskt alltså. Vi klarade inte det där med äktenskap så bra. En dag mitt i ett bråk stannade hon upp och gick för att skriva en dikt istället för att fortsätta gräla. Nästa gång gick hon ut och målade en tavla. Efter det bråkade de aldrig mer. I den lilla båtboden hänger flera tavlor på väggen. Där finns tavlan Birgitta Stenberg målade när hon tyckte Håkan tog för stor plats. En annan föreställer en full Noak som ramlat av landgången och missar att två homosexuella par kliver på arken. På ett bord, lutad mot väggen, står en duk med ett skäggigt mansansikte målat i ljusa, brunröda färger. Den är inte färdig. Jag försöker hitta min man som han såg ut. Det är inte riktigt rätt än, men jag vet vad det är som saknas. Emma Johansson emma.johansson@hd.se Foto: Britt-Mari Olsson britt-mari.olsson@hd.se

13 PORTRÄTTET SÖNDAG 13

14 14 SÖNDAG MODE 14 MAJ 2006 SVART & VITT RÄTT & HETT Nu går vi tillbaka till det klassiska modet i svart och vitt. I sommar är det nämligen riktigt hett med skarpa kontraster, till exempel i en helvit klädsel med svarta accessoarer. Låt dig inspireras av allt från Zebra-ränder, Karl Lagerfeld och klassisk elegans à la Jackie Onassis. Vit klänning från Cirkus, 998 kr. Den spännande skärningen gör den vita klänningen ovanlig. Vit klänning från Erica Second Hand, 199 kr Skjortklänning med markerad midja funkar till både fest och vardag. Scarf från Åhléns, 79 kr Vit scarf kan bäras runt halsen, midjan eller i håret. Vita jeans Dsquared från Zebra, kr Vita jeans ger ett sommarfräscht intryck. Bikini från Lindex, top 129 kr, byxa 99 kr Svartvitt funkar också på stranden. Vit kappa från Cirkus, kr. Den trenchcoatinspirerade kappan med skärp i midjan passar för svala sommarkvällar. Strumpbyxor Wolford från Twilfit, 329 kr. Svartvita strumpbyxor i grafiskt mönster är riktigt hett. Vitt linne från Lindex, 179 kr Bronsknappar och halsdetaljer gör linnet mer intressant.

15 MODE SÖNDAG 15 Svartvitmönstrad kofta från H & M, 198 kr. Skarpa kontraster och snygg kort modell. Prickig kjol från Noa Noa, 599 kr Kjolen är både söt och elegant. Skjorta från Erica Second Hand, 90 kr Optiska mönster á la 60-tal är på väg tillbaka. Randig skjorta från H & M, 249 kr Skjortan är ett perfekt basplagg. Vita shorts från Cirkus, 1298 kr Det här kommer att bli en hit i sommar. Svarta skor Day från Zebra, 699 kr Satsa på ett par svarta skor till din helvita klädsel. Svart skärp Malene Birger från Cirkus, 599 kr Ett svart skärp passar perfekt till vit klänning, byxa eller shorts. Blommig tunika från Noa Noa, 649 kr Härliga kontraster i tunt, skönt material. Text: Ewa Josefsson Foto: Jonathan Hökklo

16 16 SÖNDAG KULTUR 14 MAJ 2006 Kent Klich har följt Beth i över 20 år. Som fotograf och vän. Från hennes missbrukarliv till det nya liv hon fått mot alla odds och tänkbar statistik. I nya utställningen En familjehistoria letar han efter orsakerna till varför hennes liv blev som det blev. I famnen på en tidigare nära vän, år ETT PATOS STÖRRE ÄN KONSTEN Kent Klich gav ut den i dag klassiska fotodokumentationen Beths bok En plågsamt ingående studie av en narkomans liv in i minsta sargade ven, in på hennes och torskens nakna skinn. Det var en ovanligt gripande bok, men ovanlig på andra sätt också fotograf Klich lät nämligen journaler skrivna av överläkare Svein Heinild publiceras i boken. Inom dokumentärfotot har det oftast sagts att bilderna ska kunna tala för sig själva. Kent Klich, som är utbildad psykolog och inte heller ser sig som en renodlad fotograf, var av den bestämda uppfattningen att texten behövdes för att vidga perspektivet. Doktor Heinild hade följt Beth sedan fyra års ålder tills hon fyllde 28 och sett en flicka som for illa växa upp till en prostituerad missbrukare. På 90-talet tog sig projektet Beth en ny vändning. Beth ringde Kent, som hon numera betraktade som en nära och god vän, och berättade att hon blivit kär. Mannen var Kim, en dansk frånskild man med två barn som inte kom från missbrukarkretsar. Beth gick sedan flera år och gör det än i dag på metadon och hade lämnat knarkmiljön. Hon befann sig genom sin historia ändå i utkanten av den kulturen. För Beth var det som ett mirakel, inte bara borde missbruket ha tagit livet av henne flera gånger om. Nu stod hon här och var verkligt älskad i ett stabilt förhållande, för första gången i sitt liv. Beth hade så svårt att förstå att någon kunde älska henne. Det var fantastiskt, säger Kent Klich. Han började fotografera henne igen. Projektet blev så småningom mer till en exkursion in i Beths förgångna. Man försökte förgäves få hennes mamma att prata om det som format dotterns liv. Man besökte barnhemmen, skolan, familjehemmen där Beth växt upp. Man plockade ihop bilderna ur familjealbumen och så lades ett lapptäcke psykologiskt och bildligt av Beths liv. Det blev till En familjehistoria, den nu pågående utställningen på Konsthallen Nikolaj i Köpenhamn. Foto: JOHAN MALMBERG Jag har en stark identifikation med människor som har det svårt. Särskilt frånvaron av familjen är mitt övergripande projekt. Kent Klich Utställningen är dubbelt drabbande eftersom bilderna från den vuxne missbrukaren blandas med helt normala familjebilder. Beths mors familj var förmögen och det syns på fotografierna från släktmiddagarna. Inget av den djupt dysfunktionella föräldrarelationen kan spåras. Vi får vänta med sådana vittnesbörd till dess vi når längst in i rummet, där en projicerad videodagbok gjord av Beth, Klich och klipparen Mikala Krogh visas. Videodagboken var Kent Klichs idé eftersom han ansåg att stillbilden inte var tillräcklig för att skildra ett barns sökande efter kärlek. Att Beth och Kent Klich är vänner, säger kanske allt. Men det bör ändå poängteras hur ovanligt det är att fotografen tar ett så aktivt intresse i den han fotograferar. Det dokumentära fotografiet som avhandlar sociala frågor balanserar ofta på gränsen till socialpornografi. Jag vet inte hur många historier jag hört om fotografer och filmare som plåtat, stuckit, fått publiken att gråta men efteråt totalt skitit i den som det handlat om. Beth har godkänt allt arbete följden har, som ni kan läsa i vidstående intervju, till och med blivit att hon själv börjat skriva om sitt liv. Kent Klichs sociala patos är än större än hans fotokonst. Hans stora reportage handlar om gatubarn i Mexico och aidsdrabbade barn i Rumänien. Jag har en stark identifikation med människor som har det svårt. Särskilt frånvaron av familjen är mitt övergripande projekt, att skildra liv där familjen inte är närvarande. Sin egen viktiga roll har han hela tiden varit medveten om. För henne representerade jag drömmen om det normala. Jag var varken intresserad av att köpa sex eller droger. Mitt intresse för henne var som människa, säger han. En familjehistoria ställs ut på Konsthallen Nikolaj i Köpenhamn till och med 4 juni. I höst blir utställningen bok. Johan Malmberg johan.malmberg@hd.se Historien om Beth Vi sätter oss på ett av de trendiga kaféer som flyttat in när Amager renoverats flott. Sippar på kaffet och låter solen steka i ansiktet. Beth har inget emot lite solbränna, säger hon, hon gillar inte det gråa junkieskinnet som gamla missbrukare dras med. Servitrisen smyger sig på och säger försynt att Beth inte får dricka av sin medhavda öl, men så fort hon är utom synhåll tar Beth en obstinat klunk och plirar med ögonen. Hon pratar och pratar och historierna från hennes liv flödar som strida medvetandeströmmar. Hon halkar in och ut ur berättelserna med bullriga skratt men landar oftast i slutändan i någon av sitt livs tre viktigaste gestalter. Hon kallar dem inte vid namn. Rätt och slätt är de Svensken, Den gamle och så hon som likt djävulen inte får nämnas vid namn, så henne kallar Beth för Henne. Där finns en episk tyngd i de där gestalterna, än mer så när fragmenten ur Beths ryckiga livshistoria läggs samman. Men historien har landat där ändå. Naturligtvis. Något annat vore oundvikligt. HENNE Vi kan föreställa oss fadern som förgriper sig på ett barn. Men för de flesta av oss är det omöjligt att tänka oss Den Onda modern. I Beths fall fanns hon och det drabbade dottern från yngsta år. Det var modern som kunde bestraffa henne i blint raseri och det var hon som så småningom initierade sexuella övergrepp mot dottern. Det finns inga bra förklaringar, när Kent Klich och Beth arbetade med att söka upp hennes familjs historia sökte de också upp modern i samband med hennes 80-årsdag. Men modern ville inte berätta, inte då och inte nu. Hon ödelade mitt liv. Nu sitter hon här inne, säger Beth och tar sig för magen. Varje gång hon rör på sig gör det ont. Men det är meningslöst att få henne att prata. Jag måste leva med det hon gjorde. Men jag kan aldrig förlåta. Beths tre syskon och far är döda. Nu är det bara hon och modern kvar i livet och Beth tänker inte gå bort först, säger hon, det tänker hon inte bjuda på. Modern kallas bara för Henne, hon grimaserar illa och säger att hon inte kan uttala ordet mor. Men hatet har ändå minskat. Sedan hon gjorde sin videodagbok till utställningen En familjehistoria säger hon att det fötts nya tankar. Inte försoning, det vore omöjligt, men en känsla av att det inte går att dra på modern som ryggsäck livet ut. Det är en liknelse som återkommer: levnadshistorien som en ryggsäck. Jag rätar min rygg. Jag klipper banden, det var något jag lärde mig redan som fyraåring. Mer kan jag inte prata om det. Man kan inte älta all skit. Men när det kommer till modern, Henne, bubblar raseriet ändå upp. En berättelse handlar om moderns 80-årsdag och hur dottern togs emot, hur modern behandlade henne inställsamt, rentav satte henne på piedestal. Det är alldeles bisarrt, det inser Beth och det sårar henne djupt trots allt vad hon har varit med om i sitt liv. Men det är också en insikt hon inser att hon fått av Svensken: att hon insett sambandet mellan barndomen och vuxenlivet. Kausaliteten hon lärt sig se vid 57 års ålder. SVENSKEN I de övre tonåren började Beth att gå på tunga droger och prostituera sig. Ett liv som ofelbart leder till undergång i de flesta fall, för henne hände något i början av 80-talet. En man som arbetade med missbrukare kom till Kent Klich och sa att han kände en kvinna som kunde tänka sig att få sin tillvaro dokumenterad. I dag kan Beth inte minnas vad det var som drev henne, som missbrukare har du knappast överskottsenergi till annat än att injicera och finansiera missbruket. Det är ju inget liv. Jag minns inte ett skit av alla de åren. Frågade någon dig om vem som var Danmarks statsminister gapade man bara: Vad är en statsminister egentligen? Så tänker en junkie. Men det fanns något inom Beth, som på något sätt ville låta sig formuleras. Det vore fel att säga att hennes liv i dag är problemfritt, men hon är inte junkie, hon är klar i huvudet och hon lever. Det är Kent Klichs förtjänst, det är hon klar över. Han har betytt mycket, kanske räddade han livet på mig, annars hade jag fortsatt som förr. Han har alltid varit 100 procent ärlig och låtit mig vara med och bestämma till 100 procent. Aldrig har jag träffat så ärliga människor som Kent och Tina (Enghoff, Klichs hustru).

17 KULTUR SÖNDAG 17 Året är 1997 och Beth har lämnat missbruket och knarkarkretsarna. Livet har satt spår, nu går hon på metadon och tillvaron artar sig till det bättre. Foto: KENT KLICH En utslagen Beth från En bild hon ogillar starkt, från ett liv som missbrukare hon minns väldigt lite av. Det är ju inget liv. Jag minns inte ett skit av alla de åren. Frågade någon dig om vem som var Danmarks statsminister gapade man bara: Vad är en statsminister egentligen? I Beths bok (1988) fick Beth själv skriva om sitt liv. I En familjehistoria får hon dokumentera sitt liv i en videodagbok. Hon inser betydelsen av att få vara med och reflektera över sitt liv, säger att den gett henne nya insikter. Svenskeren, som hon alltid bara kallat honom, har betytt normalitet. En som varken ville köpa sex eller droger. Som fanns där och lyssnade och fanns till hands om det behövdes. Beth visar tillbaka en närmast rörande omsorg om honom. Du vet, jag ringer helst Svensken när jag är glad. Och på sistone har han sett lite trött ut, han har ju barn och har jobbat så hårt med utställningen. Barn. Hon berättar om hur hon som missbrukare gjorde aborter med grova stickor, det är en outhärdlig historia. Hon vill helst inte hamna i affekt kring sitt gamla liv jag har inget att skämmas för. Vad annat kunde ha hänt med en sån barndom? ångrar just bara detta. Jag kunde ha haft två söner. Det gör mig ont. Nu har hon börjat skriva. Eller hon säger att hon alltid skrivit; dikter eller bara lekt med ord som fått fogas samman. Hemma ligger nu också en samling noveller och Beth när en dröm om att de ska ges ut. Men vet ännu inte om hon vågar visa dem för någon. Det är historier från mitt liv. Kärlekshistorierna är svårast att skriva, men där finns en sån. Jag har bett han författaren, Kim (Fupz Aakeson, som skrivit texter till utställningen) att titta på dem och komma med råd. DEN GAMLE Honom kallar hon för Den gamle. Det är ett skämt, eftersom han är fyra år yngre än henne. Han heter Kim och de träffades för tolv år sedan. Det var då Beths liv började, det riktigt livet det som pågår nu, säger hon. Han har inte missbruksbakgrund, frånskild med barn och arbete. De flyttade ihop och har bott ihop sedan dess. Hon får sedan många år sin dagsdos på tre stesolid och 16 metadon. Det håller ihop henne. I dag ser hon sig inte som missbrukare, absolut inte säger hon med eftertryck, för hon är hyfsat klar i huvudet och fattar vad som händer runt henne. Hon sover mycket. Hänger annars i närområdet på området med några vänner. Bara en av dem är missbrukare, men Beth har förutom ett återfall för några år sedan klarat sig att hålla ifrån. Själv säger hon att det hände något med henne i januari, det var under arbetet med videdagboken, hon klarnade till och fick en lust att ta tag i sitt liv. Jag är glad för det liv jag fått med Den gamle. Men nu var det något annat också, jag kände att jag inte bara ville existera. Jag ville något mer. I sin ungdom sysslade hon med gymnastik, hon är övertygad om att det är grundkonditionen som fått henne att överleva. Och så spelade hon pingis, slog Silkeborgmästaren som 13-åring säger hon stolt. Nu ska de bygga en ny idrottshall här på Amager. Jag skulle gärna vilja spela lite bordtennis. Svensken slog mig när vi spelade så jag får öva. Och så vill hon gå en kvällskurs i engelska. Hon tittar gärna på National Geographic på tv och vill gärna hänga med bättre. Och kunna läsa på engelska. Och så vill hon fortsätta hålla föredrag om sitt liv. Hon är bra på det, säger hon, när hon talade inför 500 elever på Christianshavns gymnasium kunde man höra en knappnål falla. Historien om Beth är även en historia över konstens ansvar. Hur påverkar konsten den verklighet den skildrar och hur är den beredd att ta ansvar efter det att fotoutställningen/filmen/boken står färdig? I det mest kända missbrukarporträttet i Sverige, Stefan Jarls Modstrilogi, ombeds filmaren till slut att fara åt helvete och låta Kenta och hans familj vara. Han lyder inte och levererar en oerhörd stark film. I Kent Klichs fall är det förhållandet till synes än mer problematiskt, Beth är nu hans vän och han ges ett ansvar bortom konstnärens. Han tar det ansvaret, ger Beth nya möjligheter. På så vis är historien om Beth både ett unikt ambitiöst fotoprojekt. Och en studie i medmänsklighet. Johan Malmberg

18 18 SÖNDAG LIV & LUST 14 MAJ 2006 LÄNGTAN EFTER BARNEN. Vad gör man om ens barn flyttar långt bort? Och hur känns det om de stannar så länge att de hinner skaffa familj? Då blir barnalängtan dubbelt så stor. Gunnar och Anita i Rydebäck vet hur det är att ha barn och barnbarn i en annan del av världen.

19 LIV & LUST SÖNDAG 19 Vardagskontakten. Det är den de saknar mest, och så ungarnas pigga ögon och glada påhittighet. Trots att barnbarnen bor nästan på andra sidan jordklotet så känns det ändå lite som att de är närvarande i morföräldrarnas villa. På anslagstavlan i köket sitter babybildsurklipp från tidningen och halva kylskåpssidan är tapetserad med fotografier. Den är så fin, bilden av Elin där hon tittar fram under sin röda mössa. Hon är en liten filur, säger Gunnar och pekar ut sitt favoritfotografi. De är små och det är en tid då de utvecklas hela tiden. Bilderna blir i stället för den fysiska kontakten. Genom dem ser vi hur de förändras, säger Anita. Det började redan när äldsta dottern Karin för många år sedan letade sig först till USA för att studera och sedan till London för att arbeta som au pair. Föräldraoron satte in. Tärande, men framför allt härdande. Vi var som mest oroliga när Karin var ute. Det är oroligt i världen, men det är det här hemma också. Det går inte att göra så mycket åt det, säger Anita. Nej, och de måste få leva sitt liv, säger Gunnar och syftar på alla sina tre döttrar. För sju år sedan flyttade yngsta dottern Erika till Riyadh i Saudiarabien. Hennes pojkvän, som är it-tekniker, hade fått arbete och hon följde med. Ett år senare flyttade de vidare till emiratet Dubai på den arabiska halvön och kort därefter blev Erika gravid. Anita och Gunnar kunde följa graviditeten genom mejlade fotografier av den växande magen och telefonsamtal. Men särskilt oroliga var de inte. Sjukvården är bättre där än i Sverige, mer omhändertagande. Man får ju betala för den, men är man försäkrad så täcks kostnaderna, säger Anita. Emmy föddes i oktober. Två månader tidigare hade första barnbarnet, Elin, fötts hemma i Helsingborg. Då var det väl ingen som kunde ana att även lilla Elin skulle bo utomlands inom loppet av ett par år. Eftersom Elin är född här så är hon mer hemtam hos oss. Vi fick en stor närkontakt. Vi är pensionärer och hade mycket tid att träffa henne. Däremot tog det ett par år innan Emmy förstod att jag var hennes mormor, säger Anita. För snart två år sedan valde även Anita och Gunnars mellandotter Johanna, alltså Elins mamma, att följa med till Singapore där maken hade erbjudits ett treårskontrakt för ett svenskt storföretag. De var naturligtvis rädda för att vi inte skulle vilja att de åkte. Men jag tyckte att det var roligt för dem, säger Anita. Hon har en positiv inställning till nya idéer och utmaningar. Hon är ganska säker på att även hon hade tagit chansen att arbeta utomlands när hon var ung, om den bara hade funnits. Anita tror att det är viktigt att uppskatta och uppmuntra barnens vilja att åka ut i världen. Gunnar håller med. Fast han, som lider av svår reumatism och därför Illustration: MARTIN HEDÉN inte kan resa långt, hade helst sett att döttrarna hade valt ett land som låg lite närmare. Som Tyskland eller Frankrike. Då hade det varit lättare för oss att åka dit och lättare för dem att åka hem. Nu kommer de bara en gång om året, säger han. Det känns knepigt. Lite bakvänt. Vi skulle gärna ha dem hemma. Jag känner att både vi och de missar något, säger Anita. Trots avståndet är kontakten med döttrarna och deras familjer tät. De tar till nya tekniker för att kommunicera. Oftast genom mejl eller chat och in i mellan pratar de i telefon. Genom en webbkamera kan de se varandra under tiden. Och så har Anita och Gunnar rest för att hälsa på. För ungefär ett år sedan tillbringade de en månad hos Johanna, svärsonen Fredrik och Elin i Singapore. Men årets resa till Dubai fick Anita göra själv. Gunnar hade varit sjuk under vintern och orkade därför inte med den långa flygresan. Så Anita fick på egen hand ägna sig åt Emmy och hennes 18 månader gamla lillebror Filip. Jag upplevde det som väldigt nyttigt. Jag fick en helt annan kontakt med barnen. Emmy som är lite blyg vågade till och med komma in till mormor på morgonen. Det hade hon inte gjort innan. Anita och Gunnar är inte oroliga för sina döttrar och deras familjer. Men ibland funderar de över hur framtiden ska te sig. Om de någonsin kommer hem till Sverige igen och om barnbarnen kan känna att de har sina rötter här eller om de hellre kommer att vilja bosätta sig utomlands. Jag tänker på hur det blir när Johanna och Erika kommer hit och ska skaffa jobb. Båda är just nu hemmafruar och har ju missat en del år på arbetsmarknaden. Det kan kännas lite oroligt, men ansvaret får de ju själva ta, säger Anita. Gunnar och Anita är i färd med att flytta från huset som de bott i de senaste 40 åren. I hallen väntar boktravar inslagna i brunt papper och så fort höghuset intill Rydebäcks centrum är färdigbyggt går flyttlasset. Det är redan bestämt att Anitas ateljé även ska vara gästrum. Det är viktigt. Om barnbarnen vill övernatta ska det finnas den möjligheten. Så har det alltid varit, säger hon. De saknar och längtar efter sina barn och barnbarn. Livet är tomt utan dem i närheten och ibland känns det som att de inte känner barnbarnen så väl som de skulle ha velat. Joel föddes när de var på besök här i Sverige. Det var bra eftersom vi fick se honom från början. Det blev mer verkligt, något att ta på, säger Anita. Ja, och så hann han döpas innan de åkte tillbaka till Dubai, säger Gunnar. Nu inväntar de sommarens månadslånga besök. Anita längtar efter att få måla tillsammans med barnbarnen, som hon ofta brukar göra, Gunnar ser fram emot busiga ungar och spring i huset. Jenny Petersson jenny.petersson@hd.se Fotnot: Personerna i texten heter egentligen något annat. Hör av dej med synpunkter kring artiklarna på Liv & lust! Har du tips och idéer om vad du vill läsa om? Mejla till jenny.petersson@hd.se eller skriv till Liv & lust, HD, Helsingborg. FRÅGA EXPERTERNA På Liv&lust kan du ställa frågor om sex och samlevnad. Barnmorskan Anders Karlsson, socionomen Susanna Collin, psykologen och psykoterapeuten Bo C Lindberg och läkaren Viveca Engevall från Sexologimottagningen svarar på en eller två frågor varje vecka. Viveca Engevall Anders Karlsson Susanna Collin Bo C Lindberg När man talar om erogena zoner är det ofta i samband med hur man ska få kvinnan att tända. Hur är det med mannen, har han också erogena zoner och var på kroppen finns de i så fall? Nyfiken SVAR: Erogena zoner kommer av grekiskans eros genes, i betydelsen som väcker kärlek. Områden på människokroppen vilka sexuellt kan retas vid beröring. Att området runt könsorgan och insidan av låren är särskilt känsliga för beröring och sexuell stimulans är tämligen välkänt för de flesta. Även området mellan pungen och ändtarmsöppningen sägs vara ett av de känsligaste ställena på manskroppen. Inom österländsk filosofi betraktas detta ställe som en port där den sexuella energin strömmar in och ut. Det har säkert att göra med att prostatakörteln ligger innanför och området runt prostata är extra känsligt för sexuell stimulering. Kroppen har dock långt fler känsliga punkter än många tror. Att leta reda på varandras erogena zoner är en upptäcktsfärd som aldrig borde ta slut! Alla våra sinnen aktiveras och det är nödvändigt att använda fantasin. Kroppen är inte ett mekaniskt föremål som bara behöver nya tändstift någon gång då och då. Kroppen är levande och föränderlig. Det är våra känslor och våra erogena zoner också. Kropp och känslor hänger ihop, hjärnan är vår kanske största erogena zon. Där sitter fantasin, flirten, upptakten, förspelet. Det kan vara spännande att också utforska de ställen på kroppen som kanske inte alltid är de man först tänker på som upphetsande, stimulerande. Exempel på sådana områden kan vara nacke, ansikte, huvud, handflator, örsnibbar. Örsnibbarna blir lätt röda av upphetsning eller om man blir generad. Blodgenomströmningen är således stor, huden tunn och därav känsligheten. Hela huden och kroppen har en potential som erogen zon. Våra erogena zoner flyttar på sig, går i dvala, vaknar till liv igen, nya uppstår. Det största hotet mot lust och tändning är utan tvekan förutsägbarhet och långtråkighet. Susanna Collin FRÅGA OM SEX Mejla din fråga till livolust@hd.se eller skriv till Redaktionen Jenny Petersson Helsingborg så vidarebefordrar vi dem till Sexologimottagningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att vid publicering redigera och korta texten. Insänt material returneras inte.

20 SÖNDAG 21 VECKANS ORD HALLÅ antirobotsida DÄR... Helgar du vilodagen? Vi är inne i försäljningsfas 5. Sista chansen. Det enda som klarnat under resan är att Autobahn är en ringlande stig genom tysk snårskog och att ett lättillgängligt jippo förvandlats till en hägring. Arrangörernas försäljningsservice på internet har hela våren presenterat 64 drabbningar där samtliga biljettkategorier markerats med ilsket röda kryss. Angola Iran och Costa Rica Ecuador är lika ouppnåeliga fotbollsfester som värdnationens alla matcher eller självaste finalen. Total jämlikhet alltså. VM blir en tv-angelägenhet, ofta med gapande hål på läktaren. I veckan hittade i alla fall en nördig kamrat nätnyckeln till Olympiastadion i Berlin. Räddaren i nöden och hindret på vägen stavas a-n-t-i-r-o-b-o-t-s-i-d-a. Fifa (Internationella fotbollsförbundet) har petat in den för att systemet inte ska missbrukas av nån snillrik jävel som vill tränga sig i kön och parkera med automatisk inloggningstaktik. Inledningsvis är allt begripligt. Endast återlämnade ströpaket finns kvar och lyckligt lottade får en pdf-fil att kvittera mot ett godtyckligt knippe biljetter. Här några godbitar i den tricksiga sista minuten-texten: Klicka på Continue with order -knappen. Man kommer då till en Antirobot -sida med en bild på fem bokstäver/siffror som man ska skriva i en ruta. Därefter är det tänkt att loginsidan ska komma. Det gör den inte, för det har tagit alldeles för lång tid. I stället kommer man till en väntrumsida eller till en sida som säger att paketen inte längre finns kvar. Nu ges en överkurslektion i hur datorns klocka manipuleras för att lura antirobotsidan. En obegripligt lång adress på flera hundra tecken följer och en kristallklar delförklaring: I stället för id=wme_no_session står det nåt liknande id=wme M och vi är på en secure-sida......nu är det bara att ligga och pumpa på F5 -knappen för att uppdatera. Håller man på så kan det dyka upp ett paket. Målet ligger öppet. Vi är en straffspark från slutspel. Då slår en brutal tvåfotstacklingar undan benen: En sak som inte är riktigt bra är att man inte får någon bekräftelse på att köpet fungerat. Rött kort! Ridå. Nationalencyklopedin har ingen definition av antirobotsida. Däremot av en vuxen kusin och några små halvsyskon. Antirobotrobot: en robot avsedd att bekämpa anfallande robotar. Anti: mot, motståndare mot något. Robot: manipulator, fast eller rörlig, med datoriserad styrning och inbyggd flexibilitet. Sida: endera delen av område eller föremål. Per Ohlsson per.ohlsson@hd.se Fotnot: Den som har bättre tålamod kan leta biljettpaket på webbsidan: fifaworldcup.yahoo.com/06/. Geniala söktips finns på: Suzanne Svensson, Helsingborg: Det tycker jag nog. Jag har en dag när jag gör som jag vill utan krav och måsten. Jag ställer inte klockan på väckning, så jag vaknar nog inte förrän vid 10, eller 11. Kent Andreasson: Jag ägnar söndagen en speciell tanke. Jag vårdar den som en vilodag för mig och min familj. Det är en dag när vi gör saker tillsammans. Förra söndagen var vi på Håkull och vandrade. VARFÖR SLOCKNAR STEARIN- LJUSET? Alexander Leckström, Helsingborg: Ja, det kan jag säga. Jag jobbar varje dag utom söndag så för mig blir den som en lördag. Jag försöker slappa så mycket som möjligt, träffa polare, spela spel. Men oftast ligger jag nog hemma och är bakfull. VARDAGSMYSTERIET Vi rätar ut frågetecknen kring vardagslivets klurigheter Foto: SCANPIX Ann Weis, Helsingborg: Jag tar det lugnt varje dag för tillfället. Jag är arbetslös. Söndagen är nog den enda dagen när man kan slöa utan att få dåligt samvete. Men när jag jobbade låg jag mest hemma i soffan och titade på tv på söndagarna. Hurra, hurra, hurra, hurraaaa och så blåser födelsedagsbarnet på tårtans ljus. Att ljusen då slocknar är självklart. Fast lika självklart är att en brasa brinner bättre om man blåser på den. Vad är det för skillnad? Till att börja med krävs tre saker för en eld: Syre, värme och ett brännbart material, till exempel trä eller papper. Hur hög värmen måste vara, beror på vilket materialet är. I lågan på ett stearinljus är det uppemot grader. Torrt trä börjar brinna vid 500 grader, medan papper antänds vid drygt 200 grader. Men om man tillför extra syre, börjar det brinna vid lägre temperaturer. Så om syrehalten i jordens atmosfär av nån anledning skulle höjas, skulle vi drabbas av fler eldsvådor och skogsbränder. Alla de tre faktorerna syre, värme och brännbart material hänger alltså ihop och är beroende av varandra. Om en av dem tas bort, dör elden. Ett stearinljus brinner så länge det får bränsle från det smälta stearinet som sugs upp i veken, så länge det finns syre och så länge värmen runt veken är tillräckligt hög. Och det som händer när man blåser på tårtljusen, är att luften kyls ner. Ljusets veke blir plötsligt kall och lågan slocknar. Man blåser helt enkelt bort alla de varma gaser som elden behöver för att leva, konstaterar Martin Cederwall, professor i teoretisk fysik på Chalmers tekniska högskola. Varför händer då inte samma sak med brasan? - Om man blåser försiktigt på en brasa, så flammar den upp och får mer liv därför att vi tillför extra syre. Men det får ju inte bli för mycket kall luft, då slocknar elden. Så visst kan man blåsa ut en liten brasa också - om man blåser tillräckligt hårt. Ett enkelt experiment är att blåsa ut ett stearinljus och snabbt föra en tänd tändsticka in i rökstrimman ovanför ljuset. Eftersom röken egentligen är ett litet moln av kolväten från den fortfarande varma veken kan röken antändas. Elden tänder neråt tills den når veken och ljuset börjar brinna som vanligt. Skämtljusen som kallas evighetsljus funkar nästan likadant. - Lågan slocknar nån sekund, men tänds igen eftersom veken innehåller glödtrådar med samma kemikalier som i tändstickor, berättar Bengt Olander på Buttericks, som säljer skämtartiklar. Mats Fahlgren Pratminus Reportage Ulla af Ekström, Höganäs: Nej, det gör jag inte. Jag är pensionär så jag tar dagen som jag vill när jag vill. Det var skillnad när man var yrkesverksam. Text: Peter Andersson Foto: Anders Malmberg