Farväl till Las Palmas

Transkript

1 Loggbok nr 12 Vi blev kvar ytterligare några dagar i Las Palmas. Här kunde vi ju proviantera lite billigare på de stora supermerkadorna. Som tur är har vi med oss både ryggsäckar och en liten kärra som lastar 90 kg. Vad Gun-Britt stuvar alla konserver och burkar förstår jag inte. Vi har ju en fullpackad båt men det går tydligen ner hur mycket som helst. Visserligen äter vi ju upp en del men inte på långa vägar när vad som packas in. Vi köper också nya maträtter och testäter. Om det är gott, ja då blir det fler burkar. Farväl till Las Palmas Till slut bestämmer vi oss för att lämna Las Palmas och knyter loss banden på ponton 10, som varit vår tilläggsplats i 10 dagar och för ca 75 svenska kronor dygnet inklusive el och vatten. Detta är nog den billigaste hamnen på hela Gran Canaria vilket vi sedermera kom att märka. Vi fick en underbar segling utmed ostsidan av Gran Canaria. Vid flygfältet är det en så kallad accelerationszon, där vinden ökar markant. Vi hade för en gång skull tur och slapp både vågor och mycket vind vilket vi båda uppskattade mycket. Vi kunde till och med dricka 11-kaffe behagligt tillbakalutad och med kaffet kvar i muggen även när man ställde muggen ifrån sig. Det var tider det! Vi seglade i sakta mak söderut under vårt nysydda soltak och kunde notera att den nordostliga vinden vred sakta men säkert mot sydväst. Nere vid Maspalomas fyr rasade seglen ihop och en mycket svag vind kom rakt emot oss. Det var bara att ta till gjutjärnsseglet. Det var endast en timmes motorgång kvar till Puerto Rico, där vi tidigare hade fått tinga en plats. Nu var det bara att styra in i hamnen och mycket riktigt, vår hamnplats var ledig. En dag med i vårt tycke underbar segling, var till ända och det var två lyckliga människor som kröp under filten. Ja, det är ju inte sant, filten ligger på durken och överlakanet ligger ihopknölat bordvarts. Det går ju inte att ha något på sig. Just nu är klockan 19,30 och vi har 29 grader nere i båten. Överallt är det pappersexercis. När vi kom hit skulle jag skriva in båten och alla uppgifter var jag kom ifrån och vart jag sedan skulle. Dessutom vill man alltid se passen och skriva in dem i sina liggare. Man tjänar mest på att bara se glad ut och alltid göra som de vill. Att tjura tjänar inget till. Vi hörde om en som gjorde det varpå tjänstemannen tittade på klockan och sa att jag stänger för lunch. Kom igen efter min lunch. När mannen ifråga kom efter lunchen stängde tjänstemannen för dagen och bad honom komma igen i morgon. Den som for mest illa var väl den tjurige? Vi har haft en mycket trevlig tid här nere i Puerto Rico. Vänner och släktingar har besökt oss och vi har gjort mycket gemensamt. Det finns mycket att utforska på bara denna ö. Vi har fått följa med på utflykter till många ställen. Vi gjorde en resa inåt ön och åkte på hisnande vägar med lodräta stup till Gun-Britts stora förtjusning Som tur var hade hon innekurva på de värsta ställena, så det var nog mer jag som darrade på manschetten. Vi var uppe på ett ställe som heter Caldera de Bandama, där man kunde se rakt ner i kratern på en slocknad vulkan. Där nere på botten finns en bondgård, den enda i världen påstås det. Det är nog sant, för vem skulle komma på att bygga ett hus nere i en vulkan. Jag skulle känna mig precis som i lumpen då vi hade slafarna precis över ammunitionsförrådet! Utsikten var dock bedårande för oss som inte var nere på botten av vulkanen. Osökt kom en fundering, var har man TV-antennen? Vår färd gick vidare på slingriga vägar och utsiktspunkterna var många och hänförande. Lokalbefolkningen bor ju nästan överallt. Vi kunde se några hus, högt uppe på någon hylla och en liten slingrig väg dit. Jag är alltid förundrad över varför folk väljer sådana platser att bygga sitt

2 hus på. Det måste ju vara sjufalt värre med att frakta allt material efter det att vägen byggts. Det finns ju andra sätt att skaffa sig kondition. Men som tur är så är vi ju inte lika. Nu fick även vi låglandsbor se det fina i berglandskapet. Urinnevånare Ett par grottor besöktes också. Arkeologer höll på med utgrävningar där urinnevånarna hade bott och haft offerceremonier. Platsen var belägen på en topp med utsikt ända till Las Palmas. Platsen var noga vald då man på långt håll kunde se eventuella angripare komma (om det nu fanns sådana). Att bo i grottor har sina fördelar. Temperaturen är väldigt jämn då berget håller i stort sett konstant temperatur. Det finns än i dag folk som bor i grottor. Vi har visserligen inte sett det här, men på Madeira fanns det. Att gå ut och äta på restaurang är inte så dyrt. Det finns massor av fina matställen och de konkurrerar med varandra, så därför kan man äta sig mätt för en relativ billig peng. Att gå på kinesrestaurang går på 650 pesetas (ca 35 :-) och då får man äta så mycket man vill. Nu har de relativt begränsat sortiment men på väg dit kan vi äta för Då får du självservering med massor av mat. Det är nästan som ett mindre julbord plus att jag fick så mycket glass jag ville. Det blev 9 kulor!!. Snacka om att det var en mätt kille som gick hem till båten. Här finns också en Aquapark, med massor av vattenleksaker. Givet vis var vi tvungna att gå dit när vi hade besök av släkten med Gabriella och Daniel. Det var tre barn som intog vattenrutschbanorna. Den häftigaste gick så fort att man lättade i guppen och hamnade man fel så gjorde det ont, mest dagen efter. Det är inget för gamla gubbar, men roligt var det. Morgonens insmörjning med hästlinementet Radital lindrade, så efter några stapplande steg var jag igång igen. Badning förekommer i stort sett varje dag. Vattentemperaturen (i havet) är ju mellan grader och vi behöver svalka av oss ibland. Tyvärr har ju många en begränsad ledighet, så det var med vemod vi sade farväl av våra vänner och släktingar. Men vi hoppas ju att de skall komma tillbaka ganska snart. Vi får trösta oss med de svenskar som dyker upp. Står någon framför båten ett litet tag förstår vi nästan att det är svenskar. En del har segelbåt hemma och drömmer om att få ge sig iväg, andra har just kommit hem efter en treårig jordenruntseglats och längtar så efter värmen att de tar en semesterresa ner till Gran Canaria. Atlantöverfartsförberedelse Nu håller vi på att titta över båten. Vi syr fastspänningsanordningar för oss både vid spisen och vid kartbordet. Vi skall ju kunna jobba med båda händerna utan att riskera att ramla överstyr. Vindrodret har fått nya lager. Mina kompisar på Husqvarna hade fixat till innerdelar och det passade perfekt. Jag har nu skruvat sönder allt för att gå igenom det helt och hållet. Vi har nämligen fått uppleva väderfenomenet Harmattan. Harmattan Harmattan är en torr varm nordostlig vind som kommer från Afrika. Den föregås av ett lätt dis även med klarblå himmel. Vi vaknade klockan två på natten att vår stävstege bangade i bryggan. Jag, som alltid sover utan pyjamas, skyndar upp och ut på däck. Mot mig slår en het vind som jag aldrig känt tidigare. Det blåser ordentligt och är lågvatten vilket gör att förtöjningarna är något slaka. Efter uppsträckning somnar jag om. I nästan tre dagar varar denna ökenvind. Allt täcks av ett rödaktigt dammlager. Det är så fint damm att det letar sig in överallt. Vi har hört att vindinstrumentgivare uppe i masten slutar snurra

3 på grund av det fina dammet. Inne i vindrodrets lager fanns det i alla fall, så det gick något kärvare än normalt. Alla hus och fönster var också täckta av detta fina stoff så vi hoppas verkligen att denna Harmatta inte kommer för ofta. Dammet förs med vindarna ända över till Amerika och Västindien och då kan man förstå att det inte är gruskorn som är ute och rör på sig. Nu återstår en genomgång av segel, mast och stag. Med avresan från Lissabon i färskt minne vill jag ju kunna använda alla segel och det utan att behöva gå upp i masten. Mastklättraren har sytt sig en säkerhetssele. Vår Husqvarna symaskin fick bekänna färg när den skulle sy igenom 8 lagers band (samma som i säkerhetsbälten). Den stånkade men det gick! Det var tur att det fanns extralyft på pressarfoten annars hade det inte gått. Vi får nu bara hoppas att sömmarna håller. Selen skall ju vara till för att om man tappar taget när man är uppe i masten blir det ju smutsigt på däck, om man inte har en sele. Just nu kommer jag tillbaka från en jakt. Ett öronbedövande oväsen från min hustrus sida, omtalar att ett odjur av minst ett lejons storlek, har siktats krypande på ett skåp. Första kackerlackan? Som tur var det förmodligen en sorts tvestjärt. Den hade två horn därbak. Det är annars bara en tidsfråga när vi får den första kackerlackan. De gravida honorna har ca 2000 ägg med sig och de lär flyga. Hoppas de störtar innan de kommer till oss. Vi har köpt hotell till dem i alla fall. Vi fick rekommendationer att sätta ut några strax efter det vi lämnar Canarias för då kommer alla eventuella att dö på resan. Hotellet består av en liten burk med öppningar och inne i burken finns ett medel som attraherar dom till att äta. Sedan tar de gift med sig till de andra och snart vilar alla på rygg (allt enligt reklamen). Frånsett alla jakter och kryp, har vi det fortfarande toppen. Vi avundas inte på något sätt de som kämpar, nedböjda i snöstormen för att komma in i stugvärmen, men vi tänker på er. Ha det nu bra och kämpa på, snart är det vår. En månad kvar till jul Nu är det snart bara en månad kvar till jul och vi har fortfarande varmt och gott om dagarna. Seglingen bland de Canariska öarna har varit fin. Vi fick en underbar nattsegling från Puerto Rico, en hamn på sydvästra sidan av Gran Canaria till Teneriffa, en natt full med stjärnskott. Man brukar ju önska sig något, när en stjärna faller. Men hur gör man när det faller kanske 10 i minuten? Vi spekulerade om vad som kunde orsaka detta fenomen. Allt ifrån att han i Irak hade kört igång igen till att det var någon stor satellit som sprängts och nu återvände till jorden i stycken. Vi hörde sedan på Radio Sweden att det var jorden som passerade genom ett bälte av partiklar, vilket sker vart 33:e år, vilka orsakade de många stjärnfallen. Flera av kornen måste varit stora för de lyste upp oss i nattmörkret. Ett av dem måste ha kommit långt in i atmosfären, för spåret eller kondensstrimman, eller vad det nu är efter rymdstoff, låg länge kvar och man kunde se att jetströmmen krökte spåret ordentligt. Vi gick först till Los Cristianos, fullt, och på ankarplatsen var det rulligt, sedan till Puerto Colon, fullt, fast vi såg en seglare som gick ut och måste således ha lämnat en plats. Vi fick dock hamnkapten att ringa till nästa hamn, som var Los Gigantes. Där kunde vi få en plats. 12 distansminuter dit och när vi styrde in i hamnen fick vi genast en plats. Den var för en 15 metersbåt och vi fick betala för alla 15 metrarna. Nästan 200 kr/dygn. Ni får max ett dygn här var första budet. Vi måste göra en del reparationer så vi behöver 4. Mycket gurglande på spanska och till sist, OK, men inte en timme längre. Los Gigantes, där vi nu ligger, har fått sitt namn av de

4 väldiga klippor som reser sig brant ur havet och just nedanför har man gjort en mycket skyddad hamn. Vi har massor av reservdelar med oss. Tyvärr brukar det vara ett obestridligt faktum att det man har i reserv aldrig går sönder, vilket ånyo bevisades. När vi i dagningen kommit nära Teneriffas kust styrde vår autopilot (döpt till Styrbjörn) helt galet. Den ställde rodret helt på tvären så båten gick ett helt varv runt innan Gun-Britt, som hade vakten, kunde slå ifrån den. Reservdelar till autopiloten har vi ju inte. Det fick bli ett till Simrad vilka snabbt tog sig an ärendet och svarade med några frågor. Efter telefonkontakt sänder de två kretskort med Kurirpost till La Gomera. Det skall bli ytterligt spännande att se om det hela kommer fram i tid. Kanarieöarna är ju väldigt kuperade. Igår var vi uppe på Tejde, som är Spaniens högsta berg (3717 meter enligt sjökortet) och strax här utanför är havet 3500 meter djupt! Vilken spännvidd! Det var en fantastisk resa som tog en hel dag. Vi fick gå upp redan 06.15, vilket numera är tidigt. Vi skaffar oss olater! Till Gun-Britts stora förtjusning var vägarna på Teneriffa inte så stupande som på Maderia och Gran Canaria. Visserligen åkte vi högt upp men det hela gick sakta och försiktigt. Vilket landskap! Från banan- och tomatodlingar till ren vulkanaska. Storslagna scenerier med bara sten och lava. Det är som med människor, inte en enda sten lik den andra. Det var färger som i den lilla sången man lärde sig i söndagsskolan Röd och gul och vit och svart, gör det samma har han sagt Att se en stelnad lavaflod var också imponerande. Det måste varit ett inferno när denna flod vällde fram och dränkte eller brände upp allt i sin väg. Att vulkanforskare bara vågar vara mitt ibland detta! Man får verkligen beundra deras mod och de strapatser de får utstå för att skaffa sig kunskap om orsak och verkan. Snö på toppen Det finns snö på Kanarieöarna! På Tejdes nordsida låg det snö. Det kändes i luften att vi var ganska högt upp. Det var inte andnöd, utan det var den kyliga vinden. Viking som man är, gick det inte att erkänna att det var kallt och att jag egentligen behövde den extra tröja som min kära hade släpat på hela vägen. Fortfarande uppe i bergen gjordes ett stopp för vinprovning. Vi gick därifrån med en Snickers och en påse fikon. Konstiga Svenskar tänkte nog många. Barn ger man bland annat honungsrom, vilket gör dom snälla och lugna och lätta att få att somna på kvällen! Det är kanske jag som har en felaktig inställning till alkohol, dessutom smakar det ju pyton! När vi kommit ner till mer sommarlika landskap fick vi möjligheten att besöka en djurpark i Puerto de La Cruz, Loro Parque. Där fanns massor av exotiska fåglar, djur av olika slag samt sjölejon och delfiner. Vi fick tillfälle att se delfinerna i aktion. Det är inte underligt att man blir glad och förnöjsam och förundrad av deras konster. Efter deras fantastiska uppträdande känner jag dock lite smolk i bägaren. Alla som sett delfinerna i frihet, föredrar nog den sortens naturliga underhållning. Senaste uppvisningen hade de mellan Gran Canaria och Teneriffa. Marelden lyste runt båten, då kom de. Att se mareldens ljusstrimmor från deras fenor när de paraderar framför båten tillhör en av många oförglömliga stunder. Alla säger dock att de är födda i fångenskap och vet inget annat om. Ja, men ändå. Jag som åskådare bidrog ju faktiskt till att underhållningen fortsätter. Jag vill ändå rekommendera ett besök. Ovanlig show

5 Papegojshowen med cyklande och räknande papegojor drog ner massor av applåder, allra helst från en skolklass som var på skolresa. De levde verkligen med i föreställningen. Till parkens fördel måste framhållas att många av fåglarna (mest papegojor) hade sina holkar och utfordringsställen helt i det fria och kunde därför fly anläggningen om de ville. Efter 3 timmar, som gick fantastiskt fort, var det vidare färd till Candelaria, där den kyrkliga delen av resan skulle utspela sig. I Basilikan finns The Black Virgin Madonna (svarta madonnan). Förutom denna Madonna var kyrkan en upplevelse. Fantastiskt smyckad med blommor, konstverk och förgyllda sniderier. I Candelaria fanns även en liten hamn. Där låg 6 långseglare och guppade i dyningen som gick in. En ganska oskyddad hamn. Det är ju inte ovanligt att vinden kommer från sydost, och då blir det att lämna. Men alla hamnar får tas i anspråk, även de dåliga och dyra, för det råder brist på hamnplatser under oktober till december. Efter den svarta madonnan så var det bara utdelning av resenärerna vid de olika turisthotellen. Värdinnan på bussen ropade upp Hotel Paradise, three people och så vidare. Vi som inte hade något hotell och skulle nästan längst ut mot väster, väntade med spänning på vad som skulle erbjudas oss. Vi trodde nog på taxi. Efter mycket snackande i kommunikationsradion gjorde bussen ett stopp (mitt i en rondell och påfart till motorvägen) och sade Two people to Los Gigantes. Vi hoppade av och rätt som det var kom en stor tvåvåningsbuss farande. Den skall ni med, sa chauffören. Döm om vår förvåning, Gun-Britt och jag kunde som ensamma passagerare färdas de 3.5 milen till vår båt. Det var den största taxi vi någonsin har åkt i. Då vi valde att sitta främst på bussens andra våning, och med panoramautsikt, blev upplevelsen av vägen häftig, särskilt den lilla biten med serpentinväg ner till Los Gigantes. Den var häftig, så häftig att Gun- Britt i stället för att blunda gick längst bak i bussen. La Gomera är en liten grön ö, fast väldigt bergig. Vi kan se den här ifrån Los Gigantes. Vi har bara 17 distansminuter till San Sebastian på Gomera. Det är nog resans hitintills kortaste sträcka. På lördag 21/11 efter de 4 dygnen här i Los Gigantes, går vi till La Gomera. La Gomera Väckarklockan ringde 6 och det är oanständigt. Natten hade varit orolig i hamnen. Vi tyckte att den var mycket väl skyddad när vi anlände. Under natten hade det blåst upp lite och dyningen dunkade mot yttre piren. År av dunkningar hade emellertid undergrävt piren, vilken hade kanaler nere vid botten, där det bildades ett sug så att hamnens båtar låg och åkte fram och tillbaka. Att det dessutom gurglade som om en elefant borstade tänderna, gjorde att vi fick stänga vår annars alltid öppna förlucka för att få några timmars sömn. På morgonen var det bara dyningen kvar, varför herr Osar Dunk fick startas. Den hoppade igång tjänstvilligt och förde oss raskt ut på havet. La Gomera skymtade i morgondiset, vilket ganska snart gav vika för en underbar soluppgång. Att se berget Tejdes topp ovanför molnen var en mäktig syn. Att det var så högt att molnen fick ge sig, och där uppe hade vi varit. Mellan öarna finns det accelerationszoner. Det är stråk där vinden ökar till mer än det dubbla, beroende på att den pressas ihop av öarna de höga öarna och får på så sätt ökad hastighet. När vi kommit ut en bit såg vi tydligt att här blåser det, varpå genuan rullades ut. Resterande sträcka till La Gomera avverkades med god fart och vi kunde styra in till hamnen Puerto Deportiva de La Gomera lagom till 11-kaffet. Även denna hamn ser ut att vara väl skyddad och det fanns faktiskt platser kvar när vi kom. Det var en fin marina med båtarna liggande vid fingrar ut från

6 huvudbryggan. El och vatten till i stort sett alla platser ingår samt ett mycket vänligt bemötande. Personalen på de två sista marinorna har varit lite snorkna vilket man inte förstår. Det är ju på seglarna de tjänar pengar. Den sista var till o med privatägd! Summan vi fick betala var 212:- /dygn, vilket snart är uppe i engelska priser. Sista hamnen före överfarten Att vi fick plats här beror på att den stora utvandringen nu kommit igång. Många båtar har lämnat hamnen, en del ner till Cap Verde, andra direkt till Västindien. En del svenska båtar ligger här och väntar på att dra iväg och nu ligger vi också här för att fixa till det sista. Vi måste ju även ta en tur runt på denna mycket fina ö. Den passar sådana människor som vill ha orörd natur och vandra. Ön genomkorsas av vandringsleder. Här finns bussförbindelser med lokalbuss, vilka har hållplatser där vandringslederna börjar. Var kan man räkna på sådan service? Alla är mycket vänliga och hjälpsamma och ser oss inte som inkräktare på deras revir.. Eftersom det var lördag fanns det en fruktmarknad, så genast efter kaffet bar det av till stan. En lagom sträcka på 200 meter. Nu luktar det gott i båten av carambole, äpple, päron, bananer, lök, vindruvor mm. Dessutom fanns det hembakad sockerkaka. Prisbilden var att frukten kostade ungefär lika mycket som 4 kakor och en sockerkaka. Man behöver ju lite sött ibland? Som tur är finns det ju möjligheter att göra av med kalorierna också. Från hamnen kunde vi se en Kristusstaty uppe på en bergstopp. Det bestämdes att vi skulle ta en promenad dit upp. Enligt vår vandringskarta skulle det vara ca 6 km upp. Vi hade dock inte räknat med att det var uppför hela vägen så när vi äntligen kom upp till den fantastiska utsikten och kunde ta lite bilder ner på hamnen, hängde tungan som en slips. O vad det blåste på toppen. Det var med stor möda som det gick att stå rakt upp. Videofilmen blir nog i skakigaste laget för att få godkänt. Vi hade med oss söta fina vindruvor som stärkte oss, så vi skulle orka tillbaka. Ibland finns ju drivkraften att bara se framåt och inte tänka så mycket på konsekvenserna. Men å andra sidan måste man ju säga att även tillbakavägen är ju att se framåt, fastän den pekade neråt. Kurirpost? Detta med paket och post! Av ett annat långseglarpar i en Sweden yacht 41:a (man får ju inte längre nämna några namn på Internet, har vi fått höra) så märks det att vi inte är hemma i Sverige längre. För nästant 10 dagar sedan sändes, med kurirpost, några reservdelar till vår autopilot från Sverige. Vi har ännu inte sett något paket här. Vi fick skicka fax, och ringa för att till slut få reda på att paketet låg på DHL-kontoret i Las Palmas. De visste tydligen inte att det fanns en ö som heter La Gomera. Vi hoppas att det anländer tills i morgon. De har lovat det!! Ja, lova går ju, men hålla ett löfte kanske inte är så lätt, allra helst när Simrads kvinna i Spanien ringer samma dag som DHL lovat leverans och säger att paketet fortfarande fanns i Madrid. Ljuga går ju tydligen också. Denna gång skyllde man på att en Raul som var vår kontaktman inte hade ringt. Vi känner inte någon Raul och har inte känt någon heller, så vad DHL fått detta ifrån vet ingen. Nästa gång vår kära Simradkvinna ringde så skyllde man på att det var leverans till en utlänsk båt, därför behövde man mitt passnummer. I morgon fredag skall paketet gå till Teneriffa med flyg. De skall göra allt för att vi skall få paketet till kvällen. Att göra en insats på en lördag är tydligen uteslutet, ändå man skött denna leverans ytterligt dåligt. Jag är helt säker på att om paketet gått med postens ordinarie turer hade vi varit ute och guppat för flera dagar sedan. Eller levererat paketet i Göteborg till en någorlunda snabb seglare, så hade det inte

7 tagit längre tid för dem hit till Gomera än för nämnda företag. Av ovanstående finns det ju bara en slutsats och den får ni dra själva. Ingen skugga skall falla över Simrad, de har verkligen ställt upp för ett lyckligt slut. Brygga på kant Vi har nu inte så bråttom härifrån, fast det är en ganska dålig hamn. Marinan är ny och fungerar inte så bra. I förrgår kväll fick hamnvakten tillsammans med en engelsman, och så jag förståss (jag har ju en enastående förmåga att lägga mig i allt ting), lossa tre stora järnrör som höll bryggan på plats. Det var vid lågvatten och det blev ett sådant tryck att hela bryggan höll på att tippa runt. När vi släppt rören, så bryggan fick röra sig lite mer, blev situationen stabilare. Följden blev dock att båtarna ligger och hugger och det knakar i både pollare och tampar. Det förundrar mig att jag kan sova på natten. Förr i tiden var man ju uppe med både disktrasor och diskmedel som hjälp mot knarrande förtöjningar och fendrar. Varför vi inte har så bråttom härifrån beror på att det i går bildades ett tropiskt oväder strax söder om Kanarieöarna. Vi fångade upp meddelande på vår kortvågsradio, vilket föranledde att vi tog emot ett väderfax, vilket bekräftade ovädret, som var döpt till Nicole. Vindhastigheter upp till 30 m/s, med byar upp till nästan 40 m/s, ljöd prognosen. Det måste finnas seglare ute i detta oväder! I november skulle alla oväder vara slut enligt statistiken. Normalt skall det också bara vara 12 hurricanes varje år och detta är nummer 14. Nu måste det väl i alla fall vara slut? Vi vill under inga omständigheter råka ut för något sådant, då säljer vi hellre båten och köper en husbil. Ovädret har nu förflyttat sig långt västerut och utgör ingen fara för oss längre. Många har tagit fasta på det och lämnar nu Kanarieöarna för det långa skuttet. En del går via Cap Verde, andra direkt till olika öar i Västindien. För var och en som lämnar hamnen tutas det, vilket skall bringa förliga vindar med sig. Vi får se om det finns några kvar när vi skall ge oss av. Gun-Britt hade mycket nära till tårarna när vi fick reda på att vårt paket fortfarande låg i Madrid, den dag vi bestämt oss för att ge oss iväg. Det är kanske inte så lätt att ladda om och gå ut på torget igen och handla ny frukt. Lång väntan I väntan på paketen så hyrde vi en bil för att se mer av ön än bara vår promenad gav. Efter att noga ha försett oss med mod, kaffe och god kaka nedstoppat i ryggsäcken, bar det av. Vi hade förhört oss om öns vägbestånd vilket anses vara bra. Vissa delar är utomordentligt bra medan andra är mindre bra. Vi tog oss upp från San Sebastian mot första höjden, då ringde telefonen. Besked att paketen hade kommit till Teneriffa. Jag ringer igen om två minuter sa norskan Gree på Simrad och meddelar vilken färja det skall gå med. Vi fortsatte vår färd längre upp och in i en snirklande ravin. Ingen telefonförbindelse och inte såg terrängen ut att bli telefonvänligare. Vilket vägarbete. Mitt i allt ihop höll bergsklättrare på att reparera vägen samt göra tunnlar. Att sitta i en grävmaskin nästan ute över stupen måste väl höra till den gruppen som behöver en adrenalinkick för att trivas. Det är en fantastisk natur La Gomera har att erbjuda. Från det förut nämnda till den nationalpark med nästan tropisk regnskog, som ligger nästan uppe på toppen. Vägen där vi körde var liksom överväxt av träd så det såg ut som om vi färdades i en grön tunnel. Att sedan på andra sidan få uppleva stora vertikala sockertoppsklippor, ja, då gick det åt några meter film. Det

8 kanske inte är så mycket att visa för det är svårt att fånga denna storhet på film. Känslan att stå där, fastnar ju inte på filmremsan eller videobandet. Vilket sceneri och vilka naturkrafter när detta skapades. Människan är bra liten, hur stor hon än känner sig. Tillbakavägen ner till San Sebastian var hänförande. Här var vägen bred och fin så även jag som förare kunde snegla lite vid sidan av vägen. När man är ovan att färdas på dessa vägar fordras det koncentration, därför ingår ju många stopp så även den stackars chauffören får sitt till livs. Kaffet då? Ja, när vi skulle dricka hade vi glömt muggar! Har någon försökt dricka kaffe i en kapsyl? Det har jag, fast inte var det mycket kaffe som gick den rätta vägen. Vi fick ta igen det när vi kom tillbaka till båten. Nere vid båten ringde telefonen igen. Samma trevliga dam, Gree på Simrad, meddelade att nu kunde hon inte göra mer. Hon kom till DHL i Valencia när hon slog DHL:s nummer. Nu är det upp till oss om paketet kommer. Jag ringde DHL och se, paketet hade levererats till en kurir och skulle vara här i kväll!!!! Nu skall jag passa alla färjorna och verkligen se till att kuriren lämnar sitt paket. Tänk vad mycket jagande vi och Simrad har haft för detta. Sedan kan man ju alltid skylla på att så är systemet i främmande land. Så får det bara inte gå till. Vi har i alla fall börjat bunkra upp en del grönsaker. Vi fick till och med tag i ägg som inte varit kylda. De skall ju hålla länge säger expertisen. Vi får väl se. Vi siktar på att i slutet av denna månad ge oss iväg på vår längsta seglats hitintills. Den blir mellan 3 till 4 veckor om inte passadvindarna vill något annat. Det är ju med stor spänning vi ser fram emot denna sträcka. Många frågor kommer att få sitt svar, t ex om det är fascinerande eller skrämmande, spännande eller långtråkigt, ja, vid jultid kommer vi förhoppningsvis att veta svaren. Med denna loggbok stänger vi avdelningen för en tid framöver. För det första går inte vår GSM-telefon i Västindien och dels skall vi ju tillbringa en tid på havet. Vi arbeter fortfarande med att lösa vår kommunikation. Vi kan inte heller ta emot på vår adress stressless@euromail.se vidare. Loggboken kommer vi tills vidare att sända till Håkan via diskett. en vet vi inte riktigt hur vi skall lösa. Allt går ju att lösa, har jag lärt mig. Det omöjliga tar bara lite längre tid. Så, hav tålamod kära vänner. Det har varit mycket trevligt med alla hälsningar vi fått och dem vill vi inte vara utan. Vi kommer inte att sända några julkort i år. Det är vissa svårigheter med att posta dem när det bara är vatten runt omkring oss. Vi passar därför på att: önska alla våra vänner och släktingar en RIKTIGT GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT 1999 Gun-Britt och Ingmar