JALLE OCH TJIMBO VELAR VIDARE. av Mikael Eliasson

Transkript

1 JALLE OCH TJIMBO VELAR VIDARE av Mikael Eliasson

2 2

3 Kapitel 1 Jalle och Tjimbo stod utanför bion. Dom hade ett paraply uppfällt över sig. Det hade nämligen regnat på vägen dit, men nu hade det minskat till ett stilla duggande. Därför stod dom lugnt kvar utanför och andades in lite frisk luft innan filmen skulle börja. Det kan ju vara ganska uppfriskande med doften av regn en sommarkväll. Biografen hade skräckfilmstema och visade för närvarande en ny skräckfilm varje fredag. I kväll visades Spöktältet. Låter inte det rysligt, så säg? Hus som det spökar i har man ju sett en del filmer om, men detta var någonting nytt. -Jag har hört att det handlar om ett tält som en häxdoktor uttalat en förbannelse över, sa Jalle. -Jaså? sa Tjimbo. Jag hörde att det handlade om ett tält som syddes av en varulv. -Vi får se, sa Jalle. -Vi får se, sa Tjimbo. -Otäck ska den vara i alla fall, tillade han. 3

4 -Det får vi hoppas, sa Jalle. -Får vi inga mardrömmar så får vi kräva pengarna tillbaka. -Ja, rätt ska vara rätt. Killarna morsade på några skolkompisar som slank in genom dörren. Nu när det var sommarlov sågs man ju inte varje dag. Jalle och Tjimbo stod dock kvar en stund till och laddade upp mentalt. -Mysigt väder i alla fall, tyckte Jalle. -Ja faktiskt, några mörka moln på himlen gör ju att man kommer i stämning, höll Tjimbo med. -Snyggt paraply förresten, sa Jalle. -Ja, det är lite ovanligt med mönster av hönor i gummistövlar på paraplyer. -Stiligt. -Riktigt samlarobjekt. Killarna såg på hur några fler personer gick förbi dom och in på biografen. -Tror du vi träffar på någon skummis snart igen? frågade Jalle. Han ville så gärna bli deckare. -Vem vet? sa Tjimbo som inte visste om han ville bli deckare eller lokförare. -Kanske redan ikväll? -Tja, skummisar går väl på bio, dom också. -Dom trivs kanske i mörker, trodde Jalle. -Om man lyser på dom med ficklampa kanske dom smälter, sa Tjimbo. Jalle trodde inte på det sista. Men det sa han inte. Istället sa han: -Det kanske är dags att gå in nu. 4

5 -Det är det nog, sa Tjimbo och fällde ihop paraplyet. Biljetter hade dom redan köpt. Men dom skulle ju ha godis också. -Jag känner för popcorn, sa Jalle. -Jag känner för en hink vaniljsås, sa Tjimbo. Jalle tittade på Tjimbo. -Det har dom inte här. -Vad dåligt, sa Tjimbo. -Ja, verkligen. -Då tar jag också popcorn. Grabbarna gick fram till disken och betalade sina åttio kronor var för en liten strut med popcorn. Bio-popcorn skulle gå om dollarn på marknaden vilken dag som helst, den saken var klar. Nu började insläppet och pojkarna ställde sig i kön. Det var mest yngre personer här. Äldre kanske inte pallade för dom mest rysliga filmerna. Själva påstod dom kanske att dom tyckte det var löjligt med filmer om tält som det spökar i. Men det är ju sånt fegisar säger. Väl inne sjönk killarna ner på var sitt säte någonstans i mitten av salongen. En tjej satte sig strax bredvid Tjimbo och råkade stöta till honom så att han spillde ut några popcorn. -Försiktigt, sa Tjimbo. Det är en krona popcornet. -Oj förlåt, sa tjejen. Du kan få några av mig. Jag köpte dom i affären på hörnet. Där kostar dom ett öre popcornet. 5

6 -Det är lugnt, sa Tjimbo. Fast det är mer känsla med bio-popcorn. -Håller med, sa Jalle. En slags känsla av att inte ha så mycket pengar kvar efteråt. -Befriande på något sätt, sa Tjimbo. Tjejen fnissade och kröp tillrätta. Nu släcktes lamporna i taket och filmen började. Först visades några mörka scener och åskväder. Tydligen är spöken bara ute och roar sig när det åskar. Märkligt detta, ens egna föräldrar vill helst inte att man går ut när det är så ruskigt väder. Spökenas föräldrar däremot vill tydligen bara att dom går ut när det åskar och dundrar. En intressant skillnad ifråga om hur spöken och människor uppfostrar sina barn. Så kom förstås ruggig musik till detta. Som vi alla vet lyssnar inte spöken på Svensktoppen. Dom lyssnar på otäck musik. Från samlingsskivan Ruggiga bitar 23. När alla i salongen till sist hade förstått hur skrämmande den här filmen skulle komma att bli, började själva handlingen. Två campare cyklade omkring på en fridfull väg. Efter en spännande halvtimme då ingenting hänt, bestämde dom sig för att sätta upp sitt tält. -Här ute på den ensliga heden blir väl bra? tyckte den ena. -Ja, mycket bättre än den där campingplatsen vi såg inne i stan, tyckte den andra. Tältet sattes upp med vissa möda. Tältpinnarna var förstås förhäxade och försökte sticka dom och 6

7 fälla krokben för dom. Men så är det ju, i rättvisans namn, för alla campare. Pröva själv, får du se. Efter att ha stekt lite kvällsmat, gick dom och lade sig. Det skulle dom aldrig ha gjort. Den ruggiga musiken började direkt. Man kan bli förvånad över att inte någon av camparna drog ner blixtlåset till tältet och ropade: -Kan ni sänka därute? Klockan är över tio, detta torde strida mot bullerlagen! Så kom åskan. Det blixtrade och dundrade ute på heden. Sedan när det var som mörkast kom ett gäng spöken. Dom dansade omkring och väste och hoade. Men killarna i tältet låg och sov. Det gick en ganska lång stund utan att någon av dom reagerade. Till sist tröttnade ett av spökena och knackade på. -Hallå! sa spöket. Det fick knacka på flera gånger innan en av killarna yrvaket drog ner dragkedjan och sa: -Vaere om? -Kom ut lite, sa spöket. -Vadå rå? sa killen. -Jo, kom ut. Vi ska visa er en sak. -Vad då för något? -Det får du se när du kommer ut. Camparen gned sig i ansiktet. -Kan du inte bara säga vad det är? -Nej, det går inte, sa spöket tålmodigt. Du måste komma ut. Och väck din kompis också. -Ja ja, då. Vänta lite. 7

8 Det dröjde en stund. Så syntes ännu ett huvud i tältöppningen. -Vaere om? -Dom vill att vi kommer ut. -Nu? Varför det? -Jag vet inte. Dom ville visa oss något eller vad det var. -Okej, men det får gå snabbt. Jag vill sova. Dom båda snubbarna steg ut ur tältet och sträckte lite på sig medan dom gäspade. -Ja, vad var det ni ville? sa den första snubben. -Bäääääääääääääääääää! sa ett spöke. -Bäääääääääääääääääääää! föll dom andra spökena in och tornade upp sig över dom stackars camparna. -Hjälp! Dom skräms! ropade den ena camparen förfärat. Ruskigt, detta. -Säger spöken verkligen bäää? undrade Tjimbo där han satt i biosalongen. -Sssch! sa någon längre bak. Rätt så, man ska inte prata när man är på bio. -Vad ska vi ta oss till!? skrek den andra camparen också förfärat. Hur skulle detta gå? -Spöken kanske har olika dialekter, precis som människor, föreslog Jalle. -Så kan det vara, sa Tjimbo. -Sssch, sa ytterligare någon. Grabbarna beslöt sig för att hålla tyst en stund och fokusera på filmen istället. 8

9 -Varför gör ni så här mot oss? gnydde en av camparna. -För att det vilar en urgammal förbannelse över tältet, sa ett spöke. -Konstigt, sa den andre camparen. Jag som köpte det här tältet på Hobbex i förra veckan. -Och så har ni rest upp tältet på en gammal indiansk gravplats, sa ett annat spöke. -Va? Här i Enköping? -Bääääääääääääääääääää, sa spökena. -Nej, sluta! sa den ene camparen. Nu skräms ni så där igen! -Bäääääääääääääääääääää, fortsatte spökena. Det var uppenbart att det här var en påkostad produktion. -Varför blir det jämt så här när vi campar? sa den förste camparen. Det är fjärde gången den här veckan. -Det kanske verkligen vilar en förbannelse över tältet, sa den andre. Du har väl sparat kvittot? -Ja, det tror jag, sa den förste. Tror du man kan lämna tillbaka det och få pengarna tillbaka? -Ja, dom har väl öppet köp i 30 dagar på Hobbex, trodde den andre. -Är det inte Clas Ohlson som har öppet köp i 30 dagar? sa den förste. Hobbex har väl 14 dagars returrätt men bara om man handlar via postorder? Mitt uppe i denna dramatik lade Jalle märke till något mystiskt inne i biosalongen. En man, dold av mörkrets skuggor, reste sig plötsligt och gick mot utgången. 9

10 -Du, kolla. Jalle knuffade på Tjimbo. -Vadå? Tjimbo tittade i samma riktning som Jalle pekade. -Ser skumt ut, va? tyckte Jalle. -Sssch, sa någon. -Vad menar du? sa Tjimbo tyst. -Ser du inte? Han försöker planka ut från bion. -Ja, just det. Vad gör vi åt det? -Kom. Vi följer efter honom. Men försiktigt. Jalle och Tjimbo reste sig försiktigt och smög nästan omärkbart ut från raden av stolar. På grund av sina speciella smygkunskaper lyckades dom göra mindre än 30 personer arga. Dom såg till att hålla sig på behörigt avstånd från skummisen, som dom höll under noga uppsikt. Skummisen öppnade dörren till biosalongen, tyst och smygande. Några ögonblick senare slank även Jalle och Tjimbo ut genom samma dörr. Där beskådade dom hur han gick ut genom själva entrédörren till biografhuset och dom följde förstås efter honom även den vägen. Väl ute i den friska kvällsluften kunde dom konstatera att skummisen hunnit en bit längs gatan som gick utanför bion. -Efter honom, sa Jalle. Killarna började gå. Dom tänkte inte konfrontera honom utan bara följa efter och se vart han tog vägen. När han så vek runt hörnet uppför nästa gata följde killarna efter. 10

11 -Vad gör vi om han vänder sig om? undrade Tjimbo. Just som han sagt det såg det faktiskt ut som om skummisen var på väg att vända sig om. -Fort! Paraplyet! sa Jalle. Tjimbo reagerade blixtsnabbt och fällde upp paraplyet framför dom. Nu syntes dom inte från skummisens håll. Smart uträknat, så som det anstår sig deckare av yppersta klass. Skummisen tyckte förstås det var lite mystiskt när han märkte att ett paraply dekorerat med hönor i gummistövlar följde efter honom. Han blev bara mer och mer nyfiken på det där paraplyet ju längre han förföljdes av det. Till slut stannade han upp helt och märkte att då stannade paraplyet också upp helt. Märkligt. Just som han stod där och kikade på paraplyet och grunnade på saken, såg han hur ett huvud plötsligt kikade upp över paraplykanten. Så försvann det snabbt igen. Mystiskt. Efter en stund dök ett annat huvud upp och kikade. Och försvann lika snabbt. Konstigt. Det här hade han aldrig varit med om förut på väg hem från bion. Historien upprepade sig några gånger. Ibland var det ett ljushårigt huvud som kikade fram, ibland ett rödhårigt med fräknar. Båda hade ett knipslugt leende som oroade honom på något sätt. Han beslöt sig för att undersöka saken närmare och började gå mot paraplyet. Men då började paraplyet istället gå bakåt igen. Ju snabbare han gick, ju snabbare gled paraplyet ifrån honom. Han 11

12 sprang men det hjälpte inte. Paraplyet behöll exakt samma avstånd vad han än gjorde. Jag har inte tid med det här, bestämde sig mannen för. Han vände alltså på stegen och fortsatte gå hemåt igen, dit han varit på väg från början. Han vred på huvudet då och då för att se om paraplyet följde efter. Det gjorde det. När han kom runt sista hörnet och in på sin egen gata, beslöt han sig för att testa en sak. Snabbt sprang han fram till sin port och in genom dörren. Sedan stod han där och tryckte medan han kikade ut genom glasdörren. Det dröjde inte länge förrän paraplyet dök upp med två unga grabbar bakom. Resolut öppnade han portdörren och hoppade fram och ut på gatan. -Okej, grabbar! Vad håller ni på med egentligen? Jalle och Tjimbo hade nerver av stål och hoppade därför bara någon knapp decimeter upp i luften. En mindre tuff grabb skulle säkert hoppat åtminstone tre eller fyra decimeter. -Va? sa Jalle. -Vem? sa Tjimbo. -Ni har följt efter mig en bra bit nu, sa mannen. -Har vi det? sa Jalle. -Är du säker på det? sa Tjimbo. -Varför följer ni efter mig? sa mannen nu med lite otålig ton. Jalle och Tjimbo var erfarna deckare och visste hur man snackade sig ur sådana här oangelägenheter. -Vi är bara ute och går, sa Jalle därför snillrikt. 12

13 -Varför gömmer ni er då bakom ett paraply? -Vi gömmer oss inte, tror du alla människor som går omkring med paraply gömmer sig? -Men det regnar ju inte, sa mannen. -NÄ, OCH DET SNÖAR INTE HELLER! skrek Tjimbo. Mannen hoppade till. -Varför ropar du så där? -Förlåt, sa Tjimbo. Det är så befriande att äntligen kunna få ta i ordentligt när man pratar. Inne på bion blir ju folk sura om man andas lite för högt. -Eller om man joddlar, fyllde Jalle i. Mannen tittade förbryllat på killarna. -Nåja, om jag misstog mig ber jag om ursäkt, sa han till sist. -Det är lugnt, sa Jalle. -Alla kan vi göra misstag, sa Tjimbo. -Godkväll då, sa mannen och tog tag i portdörren. -Ursäkta, men bor du här? passade Jalle på att fråga. Det kunde vara bra att veta var skummisen bodde. -Eh, ja. Hurså? Jalle vände sig till Tjimbo. -Anteckna adressen. Tjimbo tog upp sin anteckningsbok som han alltid hade med sig. Han tittade noga på siffran som stod över dörren. Sedan steg han bakåt och tittade på gatuskylten som satt på hörnet av 13

14 byggnaden. Sedan krafsade han ner uppgifterna i den lilla boken. -Vad gör du? sa mannen. Skriver du upp min adress? -Nej, sa Tjimbo. -Men det ser jag ju att du gör. Varför det? Jalle tänkte snabbt. -Jo, jag skulle vilja bo här. -Jag med, sa Tjimbo. -Varför det? sa mannen misstänksamt. -Det här är en sådan fin trappuppgång, sa Jalle. -Mycket fin, sa Tjimbo. Förmodligen den vackraste trappuppgång jag någonsin sett. -Är grannarna trevliga också? frågade Jalle. -Öh, jodå, sa mannen tveksamt. -Vad mysigt, sa Tjimbo. -Den sortens grannar som man kan låna kanelbullar av när det tryter? frågade Jalle. -Eller en hink vaniljsås? undrade Tjimbo. Mannen stirrade länge på dom. Sedan sa han: -Jag ska nog gå in till mig nu, tror jag. -Gör det, sa Jalle. -Ha en trevlig kväll, sa Tjimbo. När mannen kommit utom synhåll, sa Jalle: -Så där. Nu har vi fått reda på var han bor. -Och helt utan att han misstänkte någonting, sa Tjimbo. -Det gjorde vi bra, sa Jalle. -Tror jag det, sa Tjimbo. 14

15 Kapitel 2 Dagen därpå vaknade dom båda i Jalles rum. Jalle i sin egen säng och Tjimbo i en extrasäng som Jalles föräldrar varit snälla nog att plocka fram. Tjimbos föräldrar var nämligen på semesterresa nere i Frankrike. Dom behövde komma bort från Tjimbo ibland. Därför fick Tjimbo under ett par veckors tid sova över hos Jalle. Eller ännu längre beroende på när föräldrarna tyckte att dom var redo att komma hem igen. Efter att grabbarna dragit på sig kläderna och ätit frukost satt dom och diskuterade det nya fallet. Dom överlade hur dom skulle sköta själva infångandet av boven. -Det bästa är väl att bara vänta utanför med något vapen eller annat hjälpmedel. Så tar vi honom när han kommer ut. -Vänta? sa Tjimbo. -Ja, vänta, upprepade Jalle. 15

16 -Kommer du ihåg sist när vi skulle vänta på en bov? Den där falskmyntarsnubben? -Ja, det blev lite segt, medgav Jalle. -Lite segt? -Okej, det blev segare än skolkökets svamplåda. Men då får vi väl hitta på någonting att göra medan vi väntar. -Som vad då? -Ta med en kortlek? föreslog Jalle. -Tråkigt, tyckte Tjimbo. -Fia med knuff? -Menar du på allvar att två hedervärda kriminaldeckare ska sitta och spela fia med knuff medan vi väntar på att en bov ska komma ut? Har du sett Clint Eastwood sitta och spela fia med knuff medan han spanar efter bovar? Va? -Vad föreslår du, då? Tjimbo tänkte. Och tänkte. Och tänkte. -Hoppa bock? -Hoppa bock? upprepade Jalle. -Ja, du vet en sådan där grej av trä som man hoppar över. -Jo, jag vet vad du menar. Men är det så bra idé? -Ja, varför inte? Jalle visste inte riktigt vad han skulle tycka. -Hur ska vi få tag på en träbock att hoppa över, till att börja med? -Det finns en i gympasalen i skolan, sa Tjimbo. -Därifrån ser vi inte porten vi ska bevaka. 16

17 -Vi tar naturligtvis bocken med oss, förklarade Tjimbo tålmodigt. Jalle tänkte igenom saken. -Så du menar att vi går till skolans gymnastiksal, tar med oss en träbock, och sedan hoppar vi bock utanför porten medan vi väntar på att skummisen ska dyka upp? -Bra ide, eller hur? Jalle var inte säker på att han tyckte det. -Vad gör vi om det är låst? sa han. -Vi tar med oss en kofot. Jalle tittade på Tjimbo. -Så om det är låst bryter vi oss in i gympasalen, stjäl en träbock och ställer ute på gatan där skummisen bor? -Inte stjäl, bara lånar, sa Tjimbo. Jalle suckade. -Och detta är den bästa idén du har om hur man fördriver tiden medan man väntar på att en bov ska dyka upp? -Det är det, sa Tjimbo. Jalle suckade igen. Men gav upp. -Okej då, sa han. -Då så, sa Tjimbo och hoppade upp. Vad väntar vi på? Efter att ha samlat ihop alla nödvändiga verktyg gav sig grabbarna iväg. Det var gångavstånd till skolan och det passade ju bra en sådan här vacker dag. Solen sken och av gårdagens regn syntes knappt ett spår. Svenska sommaren är ombytlig, som vi alla vet. 17

18 -Fick du några mardrömmar igår då? undrade Jalle där dom gick längs gatan. -Ja, sa Tjimbo. Jag drömde att jag hade lingonslöjd. -Lingonslöjd? -Ja. Otäcka saker. -Varför är det så otäckt då? undrade Jalle. -Har du försökt att bygga saker av lingon någon gång, kanske? Det hade förstås inte Jalle. -Jag försökte bygga en fågelholk och en massa andra saker, allting blev bara mos, fortsatte Tjimbo. -Använde du spik? frågade Jalle. -Ja. Det går inte att spika i lingon. Dom bara kladdar ihop sig. -Pröva lim istället, föreslog Jalle. Det kanske funkar bättre. -Ska tänka på det nästa gång, sa Tjimbo. Strax därefter var killarna framme vid gymnastikbyggnaden, som låg en bit ifrån dom andra skolbyggnaderna. Det fanns en tennisbana strax utanför, där fyra tjejer höll på att spela dubbel. -Dom kommer väl inte att störa oss, eller vad tror du? sa Jalle. -Nejdå, dom verkar upptagna med annat, trodde Tjimbo. Jalle gick fram och kände på dörren. Det var öppet. Det var förstås inget ovanligt så här på dagarna eftersom gymnastiksalen med tillhörande 18

19 omklädningsrum ofta användes till andra aktiviteter under sommarlov och diverse ledigheter. -Vi slapp bryta oss in, sa Jalle. -Synd, sa Tjimbo som hade sett fram emot att få använda sin nya kofot som han fått i julklapp. Hans farmor gav honom en ny varje år, konstig gumma. Grabbarna gick lugnt in i själva huvudsalen. Allt material stod lite undanplockat och dom fick leta en stund innan dom hittade vad dom sökte. -Här har vi en bock, utropade Tjimbo glatt. -Och nu ska vi alltså ta den med oss för att ha något att göra medan vi väntar på att en bov ska dyka upp? Jalle hade hoppats att han hade missuppfattat någon del av detta. -Just precis, sa Tjimbo. Hugg i här. Jalle högg i. -Oj, det var tungt, sa Tjimbo. -Det var det, sa Jalle. Dom lyckades i alla fall lyfta upp bocken och var på väg mot utgången när dom plötsligt hörde ljud från just det hållet. -Du! Det kommer någon, väste Jalle. Det kanske är bäst att vi gömmer oss ifall det skulle bli något gnäll över att vi bär iväg med skolans egendom. Tjimbo höll med och grabbarna slank in genom närmsta dörr. Det råkade bli tjejernas omklädningsrum. Det var förstås ingen där just nu. Dom kom in och såg sig omkring. Så ofta var man ju inte här inne annars. 19

20 -Det ligger kläder här, konstaterade Tjimbo. -Ja, det är väl några som håller på med någonting i närheten. Vi väntar här tills det blir tyst utanför, sedan sticker vi ut igen. Detta skulle dock visa sig bli svårt. -Ljuden kommer hitåt, tyckte sig Tjimbo höra. -Fort, in här, sa Jalle och slet upp nästa dörr. Som visade sig vara till ett duschrum. Där fanns ett antal duschar och några krokar på väggen. Sådant som brukar finnas i ett duschrum, med andra ord. Killarna höll sig stilla medan dom hörde röster ifrån rummet intill. Tjejröster, lät det som. Naturligt i och för sig, men vad skulle hända nu? Här inne hade ju inte killarna rätt att vara, enligt gällande regler. Rätt vad det var, öppnades dörren och killarna kunde höra rösterna tydligare nu. Dom såg sig omkring men det fanns verkligen ingenstans att gömma sig. Det här var ett öppet duschrum där man samsades om utrymmet under var sin dusch. Fort hoppade dom in i ena hörnet och stod där alldeles stilla medan dom såg hur en tjej, till synes några år äldre än dom, kom in med en handduk virad runt sig. Dom vågade inte röra sig, när tjejen plockade av sig handduken och gick fram till en dusch som hon tryckte igång. Under närmaste ögonblicken dök ytterligare tre tjejer upp. Det var tydligen dom som varit ute och spelat tennis nyss. Även dom hängde av sig sina 20

21 handdukar och knallade över golvet med rumpan bar till var sin dusch och ställde sig under vattnet. Jalle och Tjimbo hade väldigt blandade känslor inför detta. Än så länge hade ingen upptäckt dom. Konstigt nog, kan man tycka. Men i rättvisans namn hade ju inte tjejerna någon tanke på att någon annan kunde finnas här inne. Och tjejerna stod med ryggarna till, än så länge i alla fall. Men just när killarna började känna att nu är nog sista chansen att smyga ut med hedern i behåll, vände sig några av tjejerna så sakteliga om mot killarnas håll. Som inte vågade röra sig av rädsla för att tjejerna som ännu stod och liksom blundade i vattnet skulle notera oväntade rörelser. Det fanns bara en sak att göra. Man fick hoppas att tjejerna skulle duscha klart och med en obeskrivlig tur undgå att se att det stod några obehöriga där. Chansen var ungefär lika stor som att få alla rätt på matteprovet. Mycket riktigt. -Aaaaaahhh! skrek en tjej. Det står två killar där! Dom andra tjejerna såg sig nyfiket omkring och upptäckte förstås snart även dom killarna. Som kände sig lite pinsamma. -Gå ut! skrek den första tjejen. Hennes händer och armar blev plötsligt väldigt upptagna med att hålla för diverse ställen på kroppen. 21

22 -Äh! Strunta i dom, tyckte en annan tjej. Om dom är så nyfikna av sig kan dom väl få kolla då. -Dom kanske aldrig har sett en naken tjej förut, sa en tredje tjej lite retsamt. -Förresten är dom ganska söta, tyckte den sista tjejen. Jalle och Tjimbo var nu alldeles påtagligt generade. Fast samtidigt på något märkligt sätt väldigt lyckliga. Jalle tyckte dock att det var dags att säga något. -Mina damer, sa han så artigt han kunde. Jag försäkrar att vi inte kommit in hit för att tjuvkika på er. -Och det ska man tro på? sa den första tjejen och fortsatte hålla för saker. -Varför har ni kommit hit då? sa den andra tjejen, som inte höll för några saker. Även dom sista två tjejerna fortsatte lugnt duscha, vilket gjorde killarna tämligen nervösa. En av tjejerna log mot dom, tydligen var det roligt att se hur generade man kunde göra två stackars pojkar. -Jo, vi hörde ljud och så tyckte vi det var bäst att gömma oss, förklarade Tjimbo. -Vi har ju inte tillstånd att vara här egentligen, fortsatte Jalle. -Och så råkade det bli här som vi gömde oss, sa Tjimbo. -Jaså, på så vis. Tjejerna lät som om dom kanske inte var helt övertygade om sanningshalten i den förklaringen. 22

23 -Men nu får ni gå ut, i alla fall! sa den första tjejen envist. -Vad är du så blyg för, Veronica? sa en annan tjej. -Blyg!? Tjejen som hette Veronica blev märkbart stött över detta. -Är jag blyg bara för att jag inte vill stå här helt näck och prata med två killar!? -Ja, lite grann, sa Tjimbo. Då blev Veronica ilsken på riktigt. -Gå ut! sa hon nu bestämt och pekade på dörren. Ut med er! Nu! Hon slutade dock genast att peka när hon märkte att hon var tvungen att lyfta bort ena armen för att kunna göra det. Snabbt var armen tillbaka på ett, i hennes tycke, lämpligare ställe. -Killar, sa en annan tjej. Om Veronica tycker att det är så farligt att ha er här, får ni nog faktiskt gå ut. -Måste vi? sa Jalle och såg sårad ut. -Ja! Det måste ni! sa Veronica. -Men vi kanske ses, sa en av dom andra tjejerna och vinkade lite förstrött efter killarna när dom gick, och två andra tjejer gjorde detsamma. -Sötnosar! tillade någon sekunden innan Jalle och Tjimbo stängde dörren efter sig. Gymnastiksalen låg öde när killarna kom ut igen. Träbocken låg kvar där dom lämnat den. Killarna kände sig lite bortkollrade men det var nu dags att hugga i igen. 23

24 -Är det inte väldigt varmt här? tyckte Jalle. -Jo, det är ju mitt i juli, höll Tjimbo med. Ett svar så gott som något. Dom lyckades få med sig bocken genom ytterdörren utan alltför stora problem. Sedan bar det iväg längs gatorna. Som tur var bodde inte skummisen så långt ifrån skolan. Ännu en bra anledning att bo i den vackra trappuppgången, anmärkte Tjimbo. Dom kom fram och ställde ifrån sig bocken på rimligt avstånd från porten och pustade ut en smula. Därefter kom reaktionen. -WWWOOOOOWWW! skrek Jalle. -SUPER-WWWOOOWWW! skrek Tjimbo. Folk i närheten tittade undrande på dom men vände snart bort blicken igen. Ungdomar är ju spontana och fulla av liv, som alla vet. -Vem tycker du var snyggast? sa Jalle. -ALLA! sa Tjimbo. Jalle höll med. -Fast Veronica kanske var allra snyggast ändå. -Ja, det var hon nog. Fast alla var snyggast. -Absolut. Killarna var så upptagna av sin diskussion om vad som är vackert här i världen, att dom helt glömde bort att dom hade en träbock med sig. Den fick stå där helt ensam. Tur att träbockar inte har känslor. Tiden bara flög medan killarna stod och pratade med varann om livet och Veronica och skolan och sommarlov och Veronica och världspolitik och 24

25 Veronica och sådant. Alltmedan solen fortsatte att lysa uppifrån en blå himmel denna sommardag. Efter en rätt så lång stund hördes ett ljud från porten. Killarna skärpte sig genast och höll vaksamt blickarna åt det hållet. Det var dock bara en äldre dam som var på utgång och henne ville man ju inte överfalla. -Det kanske är bäst att vi håller oss redo med alla grejerna, föreslog Jalle som började komma tillbaka till den verkliga världen. -Så sant, sa Tjimbo. Killarna plockade därmed fram rep, fisknät och en hammare. Det gällde att förbereda sig om man skulle fånga en skum typ. Efter det dröjde det inte alls länge förrän nästa person dök upp. Denna gång en välbekant herre. Ena sekunden såg han ut att vara den lugnaste och mest bekymmersfria människan i hela världen. Nästa sekund fick han syn på grabbarna. -Fort! Vi tar honom! sa Jalle. Mannen bleknade och försökte värja sig med armarna när han såg två galningar med fisknät och hammare springa mot honom. Han kom sig inte för att springa därifrån, kanske för att anfallet kom så oväntat. Först fick han fisknätet över sig, sedan var det någon som slog honom i huvudet med hammaren. När han så sjönk ihop på marken märkte han hur dessa ettriga typer försökte binda honom med rep, både till fötter och händer. -Ska jag slå honom i huvudet med hammaren en gång till, tycker du? sa den ena. 25

26 -Ja, det är nog bäst, sa den andra. Vad kommer dom att göra med mig? tänkte mannen. Ska dom stjäla mina pengar eller mörda mig? Eller någonting ännu värre? Snart var mannen rejält hopbunden med rep och hade fortfarande fisknätet över huvudet. Omtöcknad efter två slag i huvudet märkte han hur grabbarna stånkande och stönande började lyfta upp honom. Sedan bar dom iväg med honom. -Hjälp! ropade mannen när han efter en stund började kvickna till. -Hjälp! Hjälp! Det fanns förstås en och annan människa ute men ingen som kom till undsättning. Föga visste mannen att i just det här kvarteret pratade man en ovanlig och säregen dialekt där hjälp betydde låtsas som att du inte ser något. Inte lätt att veta. -Var ligger närmaste polisstation? hörde han den ena av grabbarna säga. -Åt det här hållet, sa den andra. Det är inte så långt. Polisstation? Vad var detta? Först misshandlar dom honom och sedan går dom självmant till närmaste polisstation. Är detta någon slags ny självservice polisen börjat med, månne? Han hade läst i tidningen att polisen inte hade så mycket resurser nu för tiden. -Puh! Han är tung! flåsade Tjimbo. -Det är han, höll Jalle med. -Tror du han blir lättare om jag slår honom i huvudet en gång till med hammaren? 26

27 -Nej! kved mannen desperat. Då blir jag tyngre! -Konstig snubbe. Blir han tyngre av att man slår honom i huvudet? sa Jalle. -Nej, det är logiskt, insåg Tjimbo. Slår man honom i huvudet får han bulor. Då väger han mer. -Just det, sa Jalle. -Just det, sa mannen. -Då återstår bara att kånka vidare alltså, sa Tjimbo. -Vi är strax framme, sa Jalle. Det är alldeles runt hörnet där. Polisstationen syntes förstås tydligt när man kom in på den gatan. Det brukar ju vara ganska stora och pampiga byggnader. Grabbarna lyckades få upp ytterdörren utan att tappa mannen i marken mer än ett par gånger. Sedan bar det iväg inåt byggnaden. Det stod ingen i receptionen just nu, så grabbarna valde första bästa dörr och marscherade in med sin fångst. En kommissarie satt bakom ett skrivbord och tittade förvånat upp när Jalle och Tjimbo vräkte ner dagens fångst i en av stolarna. Själva föredrog dom att stå upp medan Jalle stolt proklamerade: -Här är en bov vi har fångat! -En bov? upprepade kommissarien. Han tittade på mannen som låg insnärjd i rep och fisknät i en av stolarna. Han såg ganska ynklig ut. Kommissarien höjde ett frågande ögonbryn mot killarna, som förklarade: -Han plankade ut från en bio igår. -Utan att betala. 27

28 -Plankade ut från en bio? upprepade kommissarien som såg lite ställd ut. -Just det. Vi såg honom och följde efter honom. -Sedan övermannade vi honom. -Och här är han. När kommissarien inte såg ut att reagera tillade Jalle för säkerhets skull: -Varsågod. Långsamt försökte kommissarien få grepp om vad han såg och hörde. -Ni överföll den här mannen för att han plankade ut från en bio? -Utan att betala, upprepade Tjimbo. Kommissarien såg nu ännu mer vilsen ut. -Grabbar, det är olagligt att planka in på en bio. Inte att planka ut. Jalle och Tjimbo tänkte efter. -Ja, just det, sa Jalle. -Nä, just det, sa Tjimbo. Mannen i fisknätet såg bara mer och mer olycklig ut. Som om han började undra om han hamnat på fel planet. -Då har vi tänkt fel, sa Tjimbo. Kommissarien stirrade på killarna. -Ni har nog gjort det, ja. Jalle såg på Tjimbo. -Det här var ju pinsamt. -Synnerligen pinsamt, höll Tjimbo med. Kommissarien ruskade på huvudet och verkade vakna till liv. 28

29 -Har ni alltså överfallit den här mannen och bundit honom för att han smög ut från en bio? -Okej, det blev fel, sa Jalle. -Det är mänskligt att fela, sa Tjimbo. Kommissarien stirrade fortfarande klentroget på killarna, när mannen i fisknätet nu för första gången sedan dom kommit hit öppnade munnen. -Dom slog mig i huvudet också, pep han. Med en hammare. -Du gjorde ju motstånd, försvarade sig Jalle. -Vi försökte ju binda dig. Men du ville ju inte stå still, sa Tjimbo anklagande. Kommissarien harklade sig. -Låt mig se om jag har uppfattat detta rätt, sa han. Ni såg den här mannen smyga ut från en biofilm och sedan slog ni honom i huvudet med en hammare och band honom med rep och släpade -Och fisknät, inflikade Tjimbo. -Band honom med rep och fisknät, fortsatte kommissarien tålmodigt, och sedan släpade ni honom hit och vill att jag ska bura in honom i fängelse. Är det rätt uppfattat? -Du får det att låta så negativt, anmärkte Jalle. Kommissarien gav Jalle en blick som var allt annat än trallvänlig. -Det är negativt. Synnerligen negativt. Du och din kompis här har gjort er skyldiga till misshandel och olaga frihetsberövande till att börja med. -Vi sa ju förlåt, sa Tjimbo. -Det räcker inte, sa kommissarien. 29