Finns det ett EU efter krisen?

Transkript

1 rapport nr 40/2011 Finns det ett EU efter krisen? Av Tommy Svensson

2 Rapporten EU efter krisen utgiven av Arbetarrörelsens Tankesmedja i november 2011 Författare: Tommy Svensson Tryckning: LO-tryckeriet Stockholm

3 Finns det ett EU efter krisen? INNEHÅLL: 1. EU efter krisen Kan pendeln slå tillbaka? Kan facket bryta nedgången? Ett socialt EU trots allt EU-politik är att vilja

4 4

5 1. EU efter krisen Varje vecka utmålas som en ödesstund för EU och för samarbetet kring den gemensamma valutan euron. Det spekuleras i att euron ska falla, att länderna ska återgå till sina gamla valutor, ja till och med själva EU-samarbetet gungar. Dagligen rapporteras om omfattande protester, demonstrationer och strejker. Det ena räddningspaketet presenteras efter det andra. Regeringar faller på löpande band. Det hela började som en bankkris, övergick till en ekonomisk kris och under den senaste fasen talar vi om en skuldkris. Även när och om marknaderna lugnat sig och den politiska oron stillats kommer vi att få leva med en social kris i Europa för lång tid framåt. Omkring fem miljoner jobb har hittills förlorats beräknas den siffran ha fördubb lats. Först i mitten av tjugotalet har utvecklingen vänt (enligt den fackliga forskningsrapporten Social developments in the European Union 2010, ETUI). För att få ekonomierna i balans bedriver de flesta länder i EU en hårdhänt nedskärningspolitik. Målet är att nå de nivåer på budgetunderskott och statsskuld som medlemsländerna satt upp gemensamt. Bara ett fåtal länder klarar dessa i dag. Det betyder att runt om i Europa sänks eller fryses lönerna, välfärden i form av pensioner och sociala rättigheter skärs ned, trygghetslagar och arbetstagarnas fackliga rättigheter begränsas, och så vidare. Få ifrågasätter att besparingar är nödvändiga i de mest skuldsatta länderna. Men enbart nedskärningar skapar snarare en spiral nedåt än uppåt. Kritiker bland ekonomer, fackföreningsledare och politiker pekar på att nedskärningspolitiken måste kompletteras med en politik för tillväxt. Investeringarna har fallit drastiskt. Forskning får mycket mindre pengar än man kommit överens om. Arbetskraftskostnaderna ges skulden för att länder förlorar i konkurrenskraft. Men synsättet borde i stället vara att löner inte enbart är en kostnad för arbetsgivaren, utan skapar efterfrågan som håller uppe den ekonomiska aktiviteten. Under senare tid har löneandelen fallit och vinstandelen stigit markant. Sättet som Europas regeringar och EU försöker bekämpa den ekonomiska krisen på innebär att krisen snarare förlängs och att de sociala följderna blir katastrofala och långvariga. Efter krisen har EU och medlemsländerna inte bara att ta igen förlorade jobb, utan riskerar också att ha avlägsnat sig från de stolta deklarationerna om ett socialt Europa (mer om det i kapitel 4). Onekligen är det lätt att falla in i en dyster syn på utvecklingen i Europa. Det beror inte enbart på den nuvarande politiska och ekonomiska oredan. Till detta kommer den verkliga långsiktiga utmaningen med en åldrande befolkning där allt fler äldre ska försörjas av allt färre i jobb. Sättet som Europas regeringar och EU försöker bekämpa den ekonomiska krisen på innebär att krisen snarare förlängs och att de sociala följderna blir katastrofala och långvariga. 5

6 Det räcker inte som tidigare att möta den amerikanska utmaningen. Europa möter även en allt hårdare global konkurrens, framför allt från Asien, men även från andra snabbt växande ekonomier. Svårmätbara är följderna av att en hel ungdomsgeneration möter stängda dörrar till arbetsmarknaden. Vad blir av deras framtidstro och drömmar? Vad blir deras intryck av politik och det europeiska samarbetet när den ursprungliga freds- och samhörighetstanken bara är en historielektion? Den här rapporten behandlar dock inte den ekonomiska krisen. Syftet är i stället på ett övergripande sätt ange hur krisen på några områden påverkar EU:s framtida utveckling. Kan vi fortfarande tala om ett socialt Europa? Tar politikerna lärdom av finansmarknadernas härjningar? Vilken riktning tar samarbetet och vilken roll kan fackförenings rörelsen spela i framtiden? Finns den kvar? Kan de försvagade socialdemokratiska partierna komma tillbaka? Nyliberal åtstramning Klart är att EU kommer att förändras efter krisen. Konturen av ett annat EU finns redan. Det är ett EU där länderna i eurozonen knyts allt hårdare till varandra. Klart är att EU kommer att förändras efter krisen. Konturen av ett annat EU finns redan. Det är ett EU där länderna i eurozonen knyts allt hårdare till varandra. I praktiken är de nuvarande sjutton euroländerna på väg att bilda ett federalt, alltså mer överstatligt, ekonomiskt samarbete. Orsaken är att krisen har blottat en svaghet i eurosamarbetet som många kritiker länge har påtalat. Den ekonomiska och monetära unionen, EMU, byggdes upp med ett starkt monetärt överstatligt samarbete kring den gemensamma centralbanken, ECB. Uppdraget var att hålla en låg inflation och på så sätt bidra till en stabil ekonomisk utveckling. Däremot ansvarade medlemsländerna själva för den ekonomiska politiken, inom ramen för ett gemensamt regelverk, den så kallade stabilitets- och tillväxtpakten. Det har inte fungerat. De förändringar i regelverk och institutioner som görs syftar till att rätta till svagheterna i den ekonomiska samordningen inom eurozonen. Vidare vill man förhindra att framtida ekonomiska kriser får lika allvarliga följder som den nuvarande. Därför har EU beslutat om nya direktiv och förordningar som innebär en hårdare styrning av det ekonomiska samarbetet, större krav på öppenhet och tillförlitlighet i de statistiska redovisningarna och en tidsmässigt samordnad gemensam budgettermin. De syftar också till att kartlägga och ta itu med framväxande makroekonomiska obalanser inom EU och euroområdet och ger ökade möjligheter att bestraffa länder som inte sköter sig. Lagpaketet populärt kallat sexpacket syftar inte till att lösa den aktuella ekonomiska krisen utan ska förhindra att EU-länder i framtiden får för stora budgetunderskott eller drabbas av andra ekonomiska obalanser. Det träder i kraft i december Vidare har man beslutat om att bevaka den finansiella marknaden för att tidigt kunna ingripa mot obalanser, 6

7 oegentligheter och finansbubblor. Nya tillsynsmyndigheter föreslås för banker, försäkrings- och pensionssektorn och värdepappershandeln. Om dessa reformer råder rätt stor enighet bland medlemsländerna. Den europeiska fackföreningsrörelsen och den politiska vänstern är dock allvarligt oroad över att den ekonomiska styrningen ska medföra ingrepp i lönebildningen och parternas självständighet på arbetsmarknaden. Så här skrev till exempel Europafacket efter Europaparlamentets godkännande av de sex lagförslagen om ekonomisk styrningen i september 2011: En gemensam valuta behöver gemensamma regler. De regler om ekonomisk styrning som i dag antagits av Europaparlamentet har allvarliga brister: De kan utlösa nedåtgående lönekonkurrens, leda till brutal och obalanserad finanspolitisk åtstramning, och trycka ned ekonomiska aktiviteten i hela Europa. Detta skulle leda till högre arbetslöshet, ökad fattigdom och ökade orättvisor. Åsikterna om den ekonomiska styrningen går dock isär inom facket och inom social - demokratin. Olle Ludvigsson, Europaparlamentariker (S) och tidigare facklig klubbordförande på Volvo, anser att lagpaketet är ett positivt och nödvändigt redskap för att skapa ordning och reda i den europeiska ekonomin. Ludvigsson skriver i Europa - portalen: Kärnan i paketet handlar om att inom EU etablera samma typ av strikta finanspolitiska ramverk som socialdemokratin byggde upp i Sverige efter 90-talskrisen. Ramverket är den viktigaste orsaken till att Sverige klarat sig så bra i denna kris och det är tydligt att många EUländer skulle ha stor nytta av liknande strukturer. Mest utmanande var kommissionens förslag som skulle kunna inskränka arbetsmarknadsparternas självständighet och hota den svenska kollektivavtalsmodellen. Detta stoppades dock efter starka protester från de fackliga organisationerna och medlemsländer, däribland Sverige, och blocköverskridande samarbete i Europaparlamentet (av bland andra Olle Ludvigsson). Svenska LO är dock oroligt för att möjligheten att föra en självständig ekonomisk politik beskärs av det nya regelverket. Så här skriver LO-utredare i en rapport: EU vill med de nya reglerna minska skillnaderna mellan ländernas olika ekonomiska system. En förståelig ambition med tanke på de stora spänningar som uppstått inom eurozonen pga olika konjunkturlägen och stora skillnader i den ekonomiska politiken. Val av ekonomisk politik kan inte ses som politiskt neutral. Finanspolitiken varierar och måste av demokratiskäl tilllåtas göra så beroende på regeringars politiska färg och medlemsstaternas val av samhällsmodell. De av kommissionens föreslagna reglerna har en liberal grundsyn där EU gör en egen tolkning av de nordiska ländernas framgångsmodeller. Ett uppdelat EU Ett annat problem är att den ömtåliga maktbalansen bland de 27 medlemsländerna förskjuts när de för närvarande sjutton medlemsländerna i eurozonen fördjupar sin samordning. Tydlig är också Tysklands dominerande roll. I den nya Europa ska vi alla vara tyskar, som en cynisk kommentar låter. Historiskt har samarbetet vilat tungt på den så kallade tysk-franska axeln. Även om den tyska förbundskanslern Angela Merkel och den franske presidenten Nicolas Sarkozy står i ständig kontakt är det den förra som får sin vilja igenom, eller om man så vill den tyska industrin och finansvärlden. 7

8 Många svenska eurokritiker vill att Sverige ska försöka få ett fördragsfäst undantag från deltagande i EMU, precis som Danmark och Storbritannien har. Det har avvisats av såväl den tidigare socialdemokratiska som av den nuvarande borgerliga regeringen. Emellertid är det inte omöjligt att det blir så. 8 Det talas vidare allt oftare om ett A-lag och ett B-lag i EU. A-laget ska då vara länderna i eurozonen. B-laget är de för närvarande tio länder som står utanför, däribland Sverige. Det är dock snarare den senare gruppen som förtjänar benämningen A-laget, om de två lagen ska bedömas efter sina ekonomiska prestationer. Dessa länder spelar onekligen i högre division sett till tillväxt, budgetunderskott och statsskuld. Det politiska priset för att inte vara med i eurozonen har dock blivit högre när det gäller möjligheten till inflytande. Allt fler beslut fattas, som nämnt, inom eurogruppen, även sådana som påverkar hela unionen. De möten där alla 27 medlemsländer är representerade får i värsta fall karaktär av förmöten eller information i efterhand. Inte minst Sverige försöker motverka denna utveckling, men tycks inte veta riktigt hur. Att hålla ihop EU är en av den danska regeringens främsta prioriteringar när landet är ordförande i EU under det första halvåret Det blir inte lätt. De tio länderna utanför eurozonen är en ganska heterogen skara. Somliga vill för allt i världen inte komma i närheten av euron, andra önskar inget hellre än att gå med. Vart hör Sverige? Det tydliga avvisandet av euron i folkomröstningen 2003 innebär att vår rätt att stå utanför är allmänt accepterad. Ingenting tyder på en ny folkomröstning under det närmaste årtiondet. Många svenska eurokritiker vill att Sverige ska försöka få ett fördragsfäst undantag från deltagande, precis som Danmark och Storbritannien har. Det har avvisats av såväl den tidigare socialdemokratiska som av den nuvarande borgerliga regeringen. Emellertid är det inte omöjligt att det blir så. I den europeiska diskussionen om hur det framtida eurosamarbetet ska organiseras talas om att införa en utträdesparagraf, liknande den som finns i Lissabonfördraget om möjligheten att gå ur EU. En sådan paragraf skulle logiskt sett också innefatta möjligheten att inte gå med, även om landet i fråga uppfyller villkoren enligt fördraget. Trots de nuvarande svårigheterna inom eurozonen kommer utvecklingen dock snarast att gå i en annan riktning. Förmodligen kommer ytterligare ett antal länder att införa euron inom de närmste åren. Det betyder att det tätare samarbetet när det gäller den ekonomiska politiken, manifesterad i egna toppmöten och egen ordförande, kommer att omfatta mer än två tredjedelar av EU-länderna. Redan i dag finns den så kallade europluspakten där förutom de sjutton euroländerna ytterligare sex länder är med. Utanför denna pakt står endast Sverige, Storbritannien, Tjeckien och Ungern. Politiskt betyder det att Sverige ingår i en grupp med de för närvarande mest högerinriktade (och EU-skeptiska) regeringarna i EU. Att somliga länder går före och utvecklar ett samarbete som andra kan ansluta sig till senare om de önskar finns reglerat i EU:s fördrag. Det kallas förstärkt samarbete och är en följd av att EU vuxit så kraftigt de senaste årtiondena. Ett så stort EU måste kunna utvecklas med olika hastigheter, som termen lyder. Problematiskt är dock att eurosamarbetet står inför en så omfattande fördjupning och omfattar en så stor del av medlemsländerna.

9 För Sverige, som frivilligt avstår från att ingå i EU:s inre kärna, innebär det att man måste anstränga sig ännu mer för att hävda sina intressen. Våra företrädare måste ha en tydlig politik vilja och en agenda som man driver kraftfullt. Det gäller då att ta vara på alla tillfällen till inflytande som ges, att bygga allianser och driva sina hjärtefrågor om man har några. Klart är att det EU som växer fram under trycket av den ekonomiska krisen är fundamentalt annorlunda än det vi hittills vant oss vid. Denna förändring diskuteras knappast i den svenska debatten. Kanske beror det på att vi inte känner oss berörda av de ekonomiska svårigheter och politiska konvulsioner som drabbar andra länder, trots att det sker i vår närhet och i en politisk union vi ingår i. När solidariteten brister Allvarligare än fördrag och institutionella förändringar är om den känsla av samhörighet och solidaritet mellan Europas befolkningar som EU ytterst bygger på håller på att gå förlorad i krisens spår. Tendensen är tydlig. Klyftan mellan, grovt sett, länderna i norra och i södra Europa vidgas alltmer. I de förra sprids en bild av hur hårt arbetande skattebetalare tvingas skicka pengar till lata sydeuropéer som inte kan sköta sina egna länder. Tystare talas det om att de bidrag som ges är lån som ska betalas tillbaka med hög ränta och att det ytterst handlar om att säkra de placeringar och investeringar som det egna landets banker och industrier gjort i de skuldsatta länderna. Inte heller sägs högt att den gemensamma politik som bedrivits inom eurozonen i hög grad gynnat framför allt Tyskland vars konkurrenskraft stärkts på andras bekostnad. Det finns skäl att kritisera politiken i många länder. Uppenbart är att framför allt Grekland och Italien under många år styrts på ett ansvarslöst sätt. Samarbetet inom EU bygger på en gemensam marknad och att en öppen handel ska gynna alla. De mindre utvecklade länderna ska med olika stödfonder och ömsesidigt utbyte höja sin standard. Samtidigt öppnas marknader för exportberoende länder. Brister sammanhållningen och denna grundläggande känsla av gemensam nytta är hela det europeiska samarbetet som vi känner det i fara. 9

10 2. Kan pendeln slå tillbaka? Olof Palme sade en gång att USA:s problem är att man aldrig haft någon arbetarrörelse av betydelse. Frågan är om Europa går samma väg. En blick på den europeiska politiska kartan visar att praktiskt taget alla länder styrs av borgerliga regeringar. Inte bara frånvaron av regeringsmakten visar på socialdemokratins svaghet, utan även svårigheten att vinna trovärdighet i sin oppositionspolitik. Det gäller inte enbart de länder i södra Europa där socialdemokratiska regeringar tvangs hantera en skuldkris de knappast själva var orsak till. Anmärkningsvärt är det låga förtroendet som väljarna överlag har för de socialdemokratiska partiernas förmåga att hantera ekonomin. Möjligen ses socialdemokrater som välvilliga när det gäller välfärd och trygghet, men inte tillräckligt kompetenta när det gäller att ta ansvar för landet. Det kan tyckas paradoxalt i ett Europa där högerregeringar dominerar och politiken i så många fall uppenbart misslyckats när det gäller att skapa jobb och tillväxt, liksom att ange lösningar på stora framtidsfrågor som klimatpolitiken. Till problembilden för den europeiska arbetarrörelsen hör att även fackföreningsrörelsen sedan många år försvagats och blivit alltmer tillbakaträngd i Europa. Faktum är att den politiska majoriteten i EU fullständigt har förändrats på drygt ett årtionde. I slutet av nittiotalet styrde socialdemokratiska statsministrar i tretton av de då femton medlemsländerna. De socialdemokratiska förmötena, som hölls dagen före varje EU-toppmöte, bevakades intensivt av media. Det som bestämdes där blev i praktiken EU-politik. Numera hålls knappt sådana förmöten med de socialdemokratiska partiledarna i Europa, möjligen per telefon eller via skärm. I den mån de äger rum betraktas de inte som viktiga. Europeiska unionen har aldrig varit så borgerligt dominerat som nu (november 2011). Det gäller som nämnt i medlemsländerna och följaktligen också i EU:s institutioner; ministerrådet, Europaparlamentet och kommissionen. Av EU:s 27 medlemsländer har 25 borgerliga regeringarna, i några fall styr ämbetsmanna- eller expeditionsministärer. De två socialdemokraterna i regeringschefskretsen är Helle Thorning-Schmidt i Danmark och Werner Faymann i Österrike. De leder dessutom varsin koalitionsregering där borgerliga partier ingår. Den stora borgerliga dominansen återspeglas i EU:s ministerråd, som består av medlemsländernas ministrar. När till exempel miljöministrarna eller arbetsmarknadsministrarna fattar beslut är det praktiskt taget enbart borgerliga politiker runt bordet Anmärkningsvärt är att samtliga stora medlemsländer Tyskland, Frankrike, Stor - britannien, Italien, Spanien och Polen numera styrs av borgerliga regeringar (i Italiens fall en ämbetsmannaregering.) Europaparlamentet har utvecklats från att i huvudsak bara vara rådgivande till ett maktcentrum i EU. Det är dessutom en arena (kanske den enda) för en genuint europeisk debatt. Självfallet är den politiska sammansättningen av stor betydelse, särskilt som parlamentet numera delar lagstiftningsmakten på de flesta av EU:s kompetensområden. Även i Europaparlamentet är efter valet 2009 den borgerlig övervikten större än 10

11 någon gång i dess historia. Konservativa Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) EPP är i särklass störst med 264 ledamöter. Den socialdemokratiska gruppen (S&D) som för några år sedan var störst har 185. Därefter följer den liberala gruppen (ALDE) med 85 ledamöter, EU-skeptiska Europeiska konservativa och reformister (ECR) med 56. Till vänstersidan räknas även De gröna med 56 och Vänstergruppen (GUE/NGL) med 34 ledamöter. EU-skeptiska och ofta främlingsfientliga partier samsas i Frihet och demokrati i Europa (EFD) som har 27 ledamöter. Bland de 29 ledamöter som räknas som grupplösa (NI) återfinns flera främlingsfientliga partier. Dessa misslyckades med att bilda en gemensam grupp och har därför i praktiken litet inflytande över besluten. Den stora borgerliga övervikten betyder inte att vänstersidan, socialdemokrater, gröna och vänstern, helt saknar inflytande. Tvärtom har parlamentet ibland gått emot både kommissionen och ministerrådet och exempelvis ställt sig bakom fackliga krav. Men i många frågor, kanske främst inom miljöpolitiken, har politiken försvagats. Eftersom regeringarna utser sina länders respektive kommissionärer speglar EUkommissionens sammansättning den politiska situationen i medlemsländerna. En viss eftersläpning sker, eftersom det är vanligt att en kommissionär ofta får sitt kvar mandattiden ut även vid ett regeringsskifte. Följaktligen är även här en kompakt majoritet av kommissionens medlemmar konservativa eller liberaler. Av EU-kommissionens 27 ledamöter är bara sex socialdemokrater, men av dessa är några mer ämbetsmän än politiker. Socialdemokratins tystnad Mot denna bakgrund är det kanske inte konstigt att den europeiska socialdemokratin har svårt att göra sig hörd. De politiker, framför allt från EU:s stora medlemsländer, som dominerar den europeiska scenen representerar alla borgerligheten. Ändå har det förvånat politiska kommentatorer och bekymrat många socialdemokrater att de europeiska socialdemokraterna inte bättre kunnat kanalisera det folkliga missnöjet med finansspekulationer och girigheten inom näringslivet under den ekonomiska krisen. Skuldkrisen i flera europeiska länder har varit i centrum för den ekonomiska och politiska debatten i fleras år. Under detta drama har en röst varit anmärkningsvärt tyst: Socialdemokratin. Varför?, frågar exempelvis Jon Bloomfield i Social-europa.eu (14/ ). Den välkände ekonomiska skribenten i Financial Times, Martin Wolf, undrar med anledning av Occupy Wall Street-rörelsens uppmärksammade aktioner hösten 2011 varför protesterna dröjde så länge. Först på det fjärde året av finanskapitalismens kris börjar några reagera, skriver han (27/ ). Även om proteströrelsen ställer viktiga och berättigade frågor om finanskapitalismens ansvarslöshet och den ökande ojämlikheten är det inte början på en vänstervåg, enligt Wolf. Anledningen är att det i dag inte finns någon ideologi eller social rörelse som likt arbetarrörelsen under det förra århundradet kan utgöra en tillräckligt stark samhällig kraft för att driva fram en sådan radikal förändring. Ändå har det förvånat politiska kommentatorer och bekymrat många socialdemokrater att de europeiska socialdemokraterna inte bättre kunnat kanalisera det folkliga missnöjet. 11

12 Visst, ledande europeiska partiföreträdare som avgående ordföranden för Europeiska socialdemokraters parti, Poul Nyrup Rasmussen, kan svara att han gång på gång varnat för spekulationshysterin och finansbolagens osunda agerande. Europafacket kan peka på ständiga resolutioner och fördömanden av kasino-kapitalismen samt demonstrationer som samlat tiotusentals ilskna deltagare. Men frågan är varför det knappt märkts och varför det gjort så litet intryck. Det borde vara drömläge för socialdemokrater och övrig vänster. Om inte arbetarrörelsen kan visa på ett alternativ och vara den sociala rörelse den en gång var i den djupa kris som Europa befinner sig i är frågan vilka andra krafter som väntar om hörnet. En möjlig utveckling är att politiken avpolitiseras i meningen att ämbetsmän och teknokrater (exempelvis från bankvärlden) får ta över efter regeringar som tappat greppet. Viktigare än ett folkligt mandat blir då att ha förtroende från EU i Bryssel och den europeiska centralbanken, ECB, i Frankfurt. Exempel på det ser vi redan i Italien och i Grekland. Ett mer skrämmande scenario är att populistiska, högerextrema och EU-fientliga partier får ökat stöd när både de traditionella vänster- och högerpartierna miss - lyckats. Vi har redan sett hur sådana partier haft framgångar i kölvattnet av arbetslöshet och social oro, till exempel i Nederländerna, Ungern och i en något mildare variant i Finland. Inför det franska valet våren 2012 försöker det främlingsfientliga Nationella fronten vinna väljare särskilt bland arbetarrörelsens traditionella grupper på en starkt EUoch eurokritisk politik. Och frågar somliga oroligt vad händer den dag Tyskland får ett starkt parti på den yttersta högerkanten? Parallellen till utvecklingen i Europa på trettiotalet är oundviklig, men ska nog inte dras för långt. Demokratin står trots allt mycket stadigare i dag och det europeiska samarbetet utgör förhoppningsvis ett skydd mot nationalism och politisk extremism. Historien är emellertid full av djupa skiften. Dagens kris kan öppna möjligheter för mer radikala förändringar, är den optimistiska tes som drivs i boken Decent Capitalism (Dullien, Herr, Kellermann, Plutopress). Författarna pekar på den radikala omsvängning i synen på statens roll i ekonomin som skedde efter 30-talsdepressionen. Den tidigare förhärskade synen att staten passivt skulle låta krisen värka ut vändes upp och ner av ekonomer som John Maynard Keynes. Och hur ser det ut i dag? Lärdomen av den senaste krisen är att de senaste trettio årens nyliberalism är lika förlegad som tjugotalets låt-gå-politik. Det finns långt in i de borgerliga partierna en upprördhet över de Parallellen till utvecklingen i Europa på trettiotalet är oundviklig, men ska nog inte dras för långt. Demokratin står trots allt mycket stadigare i dag och det europeiska samarbetet utgör förhoppningsvis ett skydd mot nationalism och politisk extremism. finansiella marknadernas excesser. Om inte annat så av självbevarelsedrift finns en möjlighet till en ny syn på statens roll för att övervaka och reglera marknaden. Trots många pessimistiska tongångar i debatten har frågor som såväl proteströrelser som socialdemokratin och fackföreningsrörelsen drivit under en längre tid nu till och med anammats av borgerliga regeringar och av EU-kommissionen. 12

13 Länge bedömdes krav på skatt på finansiella transaktioner (Tobin-skatt) och på så kallade euroobligationer som ett sätt att ta solidariskt ansvar för skuldkrisen som verklighetsfrämmande. Nu finns de högt upp på den europeiska dagordningen. Står vi kanske trots allt närmare än vi tror en ny och anständigare kapitalism, eller om man så vill blandekonomi, som både tar större ekologisk hänsyn och som även låter löntagare och fackföreningsrörelse ha ett ord med i laget? Varför inte pröva tanken och handla därefter? 3. Kan facket hejda nedgången? Inte bara Socialdemokratin är tillbakaträngd i dagens EU. Det gäller även fackföreningsrörelsen. Formellt är inflytandet för arbetsmarknadens parter betydande inom EU. Europafacket har en viktig och erkänd roll när det gäller att hävda löntagarnas intressen i Europa. Europasamarbetet innebär möjligheter, men inga garantier, för att de fackliga värderingarna och intressena får sin rättmätiga plats i den europeiska politiken. I maj 2011 hade Europafacket kongress. Symboliskt nog i Grekland som mer än något annat land har stått i förgrunden under de senaste årens ekonomiska kris. Fyra år tidigare samlades man i spanska Sevilla. Den stolta devisen var då På offensiven. Europafacket valde sin första kvinnliga ordförande i Wanja Lundby- Wedin, LO:s ordförande. Nu skulle Europafacket inte bara kämpa i motvind, utan gå till offensiv för ett socialt Europa i löntagarnas intresse. Sedan slog krisen till och Europas fackföreningar har fått fortsätta kämpa i ännu värre snålblåst. Offensiven kom av sig. Försvarsarbetet fick sättas främst. Det är svårt att se hur det skulle kunna bli annat i ett ekonomiskt och politiskt klimat där facket ofta framställs som boven i dramat, fast alla vet att krisen skapades av mycket mäktigare finansintressen och av kortsynta politiker. Fackets uppgift är att slåss för sina medlemmar. När dessa ser sina löner urholkas, pensioner sänkas och andra villkor försämras har facket inte mycket annat att göra än att ställa sig i vägen. Följden blir att de fackliga organisationerna anklagas för att vara bromsklossar, för att bara bry sig om dem som har jobb och privilegier som pension och normala anställningsvillkor och strunta i andra, det vill säga de arbetslösa. Det budskapet pumpas ut i krisens Europa. Det hindrar inte att även fackliga organisationer har ett samhällsansvar. Men hur långt detta ska sträcka sig beror i sin tur på vilket ansvar det omgivande samhället tar. Det är lätt att fnysa åt de europeiska fackföreningarnas kamp mot exempelvis höjd pensionsålder. Men vem löser livspusslet för den (oftast) kvinna som räknat med pension vid 60 för att kunna ta hand om gamla föräldrar eller hjälpa till med barnbarn, när ingen offentlig omsorg finns till hands? 13

14 Ju starkare och större de fackliga organisationerna är, desto större ansvar kan de ta. Ju mer utbyggd välfärden och möjligheten till lärande är, desto mer öppna för förändringar kan löntagarna och deras företrädare vara. Den som läser mer om Europafackets krav än vad som får plats på demonstrationsplakaten, finner att det också har offensiva och positiva visioner om framtidens Europa. Det manifest som antogs vid kongressen i Aten innehåller åtaganden om kamp mot ungdomsarbetslösheten, satsning på gröna jobb, skydd för hälsa och säkerhet och likabehandling för alla löntagare, kampanj för att särskilt få med de oftast mest utsatta immigrantarbetarna i facket. Man vill ha ett socialt Europa som kan stå som en hållbar modell för den övriga världen. Men var är medlemmarna? Under flera decennier har fackföreningsrörelsen i nästan alla europeiska länder tappat medlemmar. Även om Europafacket har en inte oviktig roll i EU-systemet, beror möjligheten till verkligt inflytande över den politiska utvecklingen på hur väl man förmår organisera och representera Europas löntagare. Orsakerna är framför allt strukturförändringarna på arbetsmarknaden. Inte bara omställningen från en dominerande tillverkningsindustri till ett tjänstesamhälle, utan också den ökade flexibiliteten och otryggheten när det gäller anställningsformer. Det politiska tryck och den ökade makt som kapitalintressen och näringslivet fått under flera decennier av en dominerande marknadsliberal ideologi har också försvagat fackföreningsrörelsen. Det var säkert också ett av syftena. Hur ser det då ut? Generellt sett är den fackliga organisationsgraden betydligt högre i de nordiska länderna än i övriga EU-stater. Emellertid kan den fackliga styrkan inte endast räknas i hur många medlemmar som de fackliga organisationerna samlar. I till exempel Frankrike är endast cirka tio procent av löntagarna fackligt organiserade, men de fackliga organisationerna har ändå (haft) stort politiskt inflytande och avtalen som träffats har omfattat alla anställda. I alla EU:s medlemsländer utom Belgien minskar den fackligt organiserade andelen av löntagarna. Genomsnittet för EU ligger på cirka 25 procent. Särskilt bekymmersamt är fackets svårigheter att rekrytera medlemmar inom de väx - ande sektorerna på arbetsmarknaden, främst inom tjänstesektorn. Vidare finns stor skillnad i anslutningsgrad mellan den offentliga sektorn och den privata. Detta gör att problemet inte enbart är den låga organisationsgraden, utan även koncentrationen till den offentliga sektorn. Den fackliga rösten identifieras med statligt och kommunalt anställda. Intrycket av särintresse förstärks. I till exempel Frankrike är endast cirka tio procent av löntagarna fackligt organiserade, men de fackliga organisationerna har ändå (haft) stort politiskt inflytande och avtalen som träffats har omfattat alla anställda. Högst organisationsgrad och starkast ställning har fackföreningsrörelsen i de nordiska länderna, trots de senaste årens tillbakagång i exempelvis Sverige. Däremot är det ingen större skillnad mellan gamla och nyare medlemsländer. 14