Interpolation Modellfunktioner som satisfierar givna punkter

Transkript

1 Interpolation Modellfunktioner som satisfierar givna punkter

2 Några tillämpningar Animering rörelser, t.ex. i tecknad film Bilder färger resizing Grafik Diskret representation -> kontinuerlig 2

3 Interpolation Vi känner f(t) i n punkter y i = f (t i ) i = 1,.., n Vi söker en funktion P(t) så att P(t i ) = y i P(t) interpolerar f i punkterna t i Pkanvarapolynom,trigonometriska funktioner 3

4 Basfunktioner En interpolerande funktion väljs som linjärkomb. av basfunktioner f ( t) = n j= 1 x j Φ ( t) j Φ 1 (t) Φ n (t) x j är de param. som ska bestämmas Att kräva att f interpolerar ( t i,y i ) i = 1 n betyder att vilket ger ett system av linjära ekvationer Ax = y Elementen i A ges av n j =1 f (t i ) = x j Φ j (t i ) = y i a ij =Φ j (t i ) 4

5 Kvadratiskt system Genom att välja antalet basfunktioner = antalet mätpunkter får vi ett kvadratiskt system så att punkterna satisfieras exakt Valet av basfunktioner påverkar konditionen hos Ax = y 5

6 Definitioner En interpolerande funktion används för att uppskatta värdet av f i en punkt t. Om t tillhör det intervall som bildas av t 1 t n görs en interpolation Ligger t utanför intervallet görs en extrapolation Att arbeta med polynom är fördelaktigt eftersom de är enkla att derivera och integrera 6

7 Polynominterpolation Enklast och vanligast att välja ett polynom som interpolerande funktion Till n punkter (t i,y i )finnsettentydigt bestämt polynom av grad n-1 Polynomet kan representeras och evalueras på olika sätt, men alla måste ge samma matematiska funktion 7

8 Basfunktionerna för polynom Φ j (t) = t j 1 j =1 n Φ 1 (t) = 1 Φ 2 (t) = t Φ 3 (t) = t 2 Φ n (t) = t n 1 P(t) = c 0 + c 1 t + c 2 t 2 + +c n 1 t n 1 8

9 Koefficienterna c i bestäms av det linj. ekvationssystemet 1 t t t t K t n 1 1 K t n 1 2 M M M O M 1 t n t n 2 K t n n 1 c 0 c 1 M c n 1 = y 1 y 2 M y n Vandermonde-matris, ofta illakonditionerad 9

10 Exempel Bestäm det andragradspolynom som interpolerar Ansats : ger ekvationen c = [ ] T P(t) = c 0 + c 1 t + c 2 t 2 c 0 c 1 = c 2 ger t f Illakond. problem : κ(a) = P(t) = t t 2 Om man lägger till en punkt måste hela systemet lösas på nytt. 10

11 Newtons allmänna interpolationsformel Ansätt P n-1 (t) som ett interpolationspol. av grad n-1 P n 1 (t) = c 0 + c ( 1 t t 1 )+ c ( 2 t t 1 )t ( t 2 )+ P(t i )=f i, i=1,2,, n måste gälla insättning av (t i,f i ) ger + +c ( n 1 t t 1 )t ( t 2 ) t t n 1 ( ) c 0 = f 1 c + c (t t ) = f 2 c 0 + c 1 (t 3 t 1 )+c 2 (t 3 t 1 )(t 3 t 2 ) = f 3 L 11

12 t f i exemplet P (t) = c + c ( t 90)+ c ( t 90) ( t 100) ger ekvationerna c 0 c 1 c = Ger nollorna κ(a) =

13 exempel Den nya formuleringen ger c = [ ] T P 2 (t) = ( t 90) ( t 90)t ( 100)= = t t 2 Endast en ekvation behöver lösas om ytterligare en punkt läggs till 13

14 koefficienterna c 0 = f 1 c 1 = f 2 f 1 t 2 t 1 c 2 = f f t t t t 2 1 ( ) ( ( ) f f ) 2 1 ( t t )t ( t ) och allt mer komplicerat (för!) 14

15 Dividerade differenser f[]= x i f (x i ) f[ x i,, x i+ n ]= fx [ i,, x i +n ] f x i,, x i + n x i +n x i [ ] f[ x 1, x 2 ]= f (x 2) f (x 1 ) f[ x 2, x 3 ]= f (x 3) f (x 2 ) x 2 x 1 x 3 x 2 f[ x 1, x 2,x 3 ]= f [ x, x 2 3] fx 1, x 2 = x 3 x 1 [ ] f (x 3 ) f (x 2 ) x 3 x 2 f (x 2 ) f (x 1 ) x 2 x 1 x 3 x 1 15

16 Bättre sätt att beräkna c i c t 1 f 1 t 2 f 2 t 3 f 3 t 4 f 4 0 f[t 1,t 2 ] f[t 2,t 3 ] f[t 3,t 4 ] c 1 c 2 f[t 1,t 2,t 3 ] f[t 2,t 3,t 4 ] c 3 f[t 1,t 2 t 3,t 4 ] R T kan uppskattas med första försummade term ty f[t 1,t 2,, t k+1 ] =f (k) (ξ) k! 16

17 Nytt exempel t f f[,] f[,,] / / / /2 0/2=0 t f /6 P 3 (x) = c 0 +c 1 (t-t 1 )+c 2 (t-t 1 )(t-t 2 )+c 3 (t-t 1 )(t-t 2 )(t-t 3 )= = (t-21) (t-21)(t-22) /6(t-21)(t-22)(t-23) 17

18 Hur stort blir modellfelet? Sats : Låt f vara en funktion med n kontinuerliga derivator inom det intervall som bildas av punkterna t 1,t 2,, t n. Om P är det entydigt bestämda polynom av grad n-1 som uppfyller P(t i )=f(t i ) i= 1,,n Då gäller att f (n) (ξ) f(t)-p(t)= n! (t-t 1 )(t-t 2 ) (t - t n ) för något ξ inom det intervall som bildas av t 1,t 2,, t n. Så f (n) (ξ) n! kan alltså skattas med nästa koefficient 18

19 Polynom av grad n-1 som interpolerar (t i,f i )i=1, n Felkällor P n 1 (t) = c 0 + c 1 ( t t 1 )+ c 2 ( t t 1 )t ( t 2 )+ +c n 1 ( t t 1 ) ( t t n 1 ) R XX : Felet i interpolationspunkten ( t ± t )gerupphov till fel i approximationen av f(t) R XF R B R T : Fel i de angivna funktionsvärden följer med till ber. av c i och därmed till P : Avrundningsfel i beräkningarna : Approximation med polynom = modellfel Se särskilt häfte om felen 19

20 Trunkeringsfelet R T Newtons allmänna interpolationspolynom trunkeringsfelet uppskattas med första försummade termen Felet i interpolationspunkterna är noll Observera Runges fenomen! lågt gradtal vid polynominterpolation Fig. 5(8) 20

21 Fortplantade fel R XX & R XF När polynomet evalueras följer fel i indata med genom beräkningen och fortpantar sig till det evaluerade värdet P n 1 (t) = c 0 + c 1 ( t t 1 )+ c 2 ( t t 1 )t ( t 2 )+ +c n 1 ( t t 1 ) ( t t n 1 ) Felet i P(t) beräknas med hjälp av maximalfelsuppsk. P P c 0 c 0 + P c 1 c P c c n 1 + P n 1 t t 21

22 Hur stort är felet i c i? När koefficienterna beräknas följer ev. fel i indata (funktionsvärdena) med genom beräkningarna. Låt felet i f följa samma beräkning som f c 0 t 1 ε 1 t 2 ε 2 t 3 ε 3 t 4 ε 4 ε 2 + ε 1 t 2 t 1 ε 3 + ε 2 t 3 t 2 ε 4 + ε 3 t 4 t 3 c 1 Felen adderas!! O.s.v. 22

23 Avrundningsfelet R B Normalt litet i förhållande till övriga fel. Tänk dock på att en ev. avrundning av den slutliga approximationen måste adderas till övriga fel. (Presentationsavrundningen) 23

24 Linjär interpolation f approximeras med rätlinje genom (t 1,f 1 )och(t 2,f 2 ): P(t) = f 1 + ( f 2 f 1 ) (t 2 t 1 ) (t t 1) 24

25 Det gamla exemplet Approximera f(97) med linjär interpolation t f Sedan tidigare vet vi att c = [ ] T med polynomet P(t) = (t-90) Formeln ger P(97) = ( ) (100 90) (97 90) =1.072 =

26 Trunkeringsfel - linjär interpolation om f interpoleras linjärt genom (t 1,f 1 )och(t 2,f 2 ), t 1 t t 2 =t 1 +h kan trunkeringsfelet uppskattas med R T h 2 8 max f (t) Härledning s.5(15) Om man inte känner funktionen f, hur skattar man f (t)? Approximera f med interpolationspolynom av en grad högre och derivera detta. (Lägg till en term) 26

27 i vårt exempel P(t) = (t-90) ( P(97) = 1.072) Q(t) = P(t) (t-90)(t-100) Q (t) = , h=t 2 -t 1 =10 R T Värdena kommer från = f(97) = så felet f (t) = 0.25e 0.015t Hygglig feluppskattning 27

28 R XX vid linjär interpolation felet i punkten som interpoleras, t, fortplantas i beräkningen av P(t) mv-satsen ger att detta begränsas enligt f f (t) t eftersom f inte är känd, skattas f med P (t) = c 1 " R XX < c 1 t 28

29 R XF vid linjär interpolation felet i de givna funktionsvärdena, f, fortplantas i beräkningen av P(t) Detta fel kan skattas med R XF ε där f i ε Se s.5(7) 29

30 R B vid linjär interpolation R B avrundningsfelen i beräkningarna är normalt litet i jämförelse med övriga fel (imatlab10-16 ) 30

31 f i korrekt avr. f i = 0.5E-5 a = 21.4 ± 0.05 Bestäm f(a) med f 0.3E-4 t f Exempel Vi provar linjär interpolation : P 1 (t) = c 0 +c 1 (t- t 1 ) för (21, ) och (22, ) P 1 (t i )=f i ger c 0 +c 1 (21-21) = (c 0 fås direkt) c 0 +c 1 (22-21) = c 0 = och c 1 =

32 exempel P 1 (t) = (t - 21) P 1 (21.4) = (t - 21) = R B =0 här,allaräkningarexakta R XF 0.5E-5 ty alla f i korrekt avrundade R XX < c 1 t = 0.28E-3 0.5E-1 = 0.14E-4 så återstår ~ R T h 2 max f (t), h= t 2 -t 1 t [t 1,t 2 ] 8 32

33 R T h= t 2 -t 1 =22-21=1!skatta f (t) med ett andragradspolynom ta nästa punkt (23, ) och ansätt P 2 (t) = P 1 (t) + c 2 (t-t 1 )(t-t 2 ) P 1 (23) + c 2 (23-21)(23-22) = f c 2 = c 2 =-0.5E-5 P 2 = 2 c 2 =-E-5 h 2 R T E-5 = 0.125E

34 Det totala felet R TOT R XX + R XF + R T + R B = = 1.4E E E = = 2.025E-5 2.1E-5 Linjär interpolation duger alltså! 34

35 f (x) = x 2 Runges funktion 35

36 Styckvis polynominterpolation Att anpassa ett enda polynom till ett stort antal punkter ger mest troligt upphov till oscillering Istället interpolerar man med polynom av lägre grad på mindre intervall Linjär interpolation - rät linje mellan varje par av succ. punkter. Den totala interpolerande funktionen har då disk. derivata i alla inre punkter Man kan välja polynom så att den sammansatta funktionen är kontinuerligt deriverbar 36

37 Kubiska splines x = 0:10; y = sin(x); xi = 0:.25:10; yi = spline(x,y,xi); plot(x,y,'o',xi,yi)

38 Skiftning/skalning För att förbättra kan man använda en annan upps. basfunktioner, som ger samma polynom men annan representation t-c Φ j (t) = ( ) d j-1 där c = ( t 1 +t n )/2 och d = ( t n -t 1 )/2 c innebär en skiftning och d en skalning de nya ober. variablerna ligger i intervallet [-1, 1] 38

39 t f c=100 ochd=10 Φ j (t) = ( t-100 ) 10 j-1 t t P(t) = c 0 +c 1 +c 2 ( ) 2 exemplet igen Φ 1 (t) = κ(a) = Φ t (t) = 10 Φ t (t) = ( )

40 Lagrange interpolation P(t) = (t - t 2 ) (t - t 3 ) y 1 (t 1 -t 2 ) (t 1 -t 3 ) + (t - t 1 ) (t - t 3 ) y 2 (t 2 -t 1 ) (t 2 -t 3 ) + (t - t 1 ) (t - t 2 ) y 3 (t 3 -t 1 ) (t 3 -t 2 ) Polynomet framför y 1 blir = 0 för t= t 2 &t 3 och = 1 för t = t 1 Valet av Φ j (t) medför att A = I och alltså x=y 40