ESV 2003:29. Avgifter för prövning av ärenden En handledning för Regeringskansliet, kommittéer och särskilda utredare

Transkript

1 ESV 2003:29 Avgifter för prövning av ärenden En handledning för Regeringskansliet, kommittéer och särskilda utredare

2 Denna handledning kan laddas ner från ESV:s hemsida, Handledningen kan även beställas från: Ekonomistyrningsverket Publikationsservice Box Stockholm E-post: Fax: Handledningen är utarbetad på Finansieringsenheten av Mona Nykvist ISBN ESV 2003:29 Dnr /2002

3 Innehåll Förord sid. Ansökningsavgift eller expeditionsavgift? 1 Skattefinansiering eller avgiftsfinansiering? 2 Bemyndigande att ta ut och bestämma avgift 3 Ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen eller baserade på myndighetens egna kostnader 4 Ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen 6 Bemyndigande 6 Ekonomiskt mål 6 Beslut om avgiftens storlek 7 Disposition 7 Val av avgiftsklass 8 Om avgiftsklasserna inte räcker till 9 Motiv för avsteg från full kostnadstäckning 9 Differentiering, återbetalning eller nedsättning 10 Materiell författning 12 Regleringsbrev 14 Ansökningsavgifter baserade på myndighetens egna kostnader 15 Bemyndigande 15 Ekonomiskt mål 15 Beslut om avgiftens storlek 16 Disposition 16 Avgiftskonstruktion 17 Beräkning av genomsnittlig timkostnad 19 Motiv för avsteg från full kostnadstäckning 20 Differentiering, återbetalning eller nedsättning 21 Materiell författning 21 Regleringsbrev 22 Checklista 23 Bilaga 1 Modell för beräkning av ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen 30 Bilaga 2 Redovisning på statsbudgeten av offentligrättslig avgiftsbelagd verksamhet 35 Bilaga 3 Utdrag ur regeringens förordningsmotiv (1992:3) till avgiftsförordningen 37

4 Förord Statliga myndigheter ska, när det är särskilt föreskrivet, ta ut en avgift för prövning av ärenden enligt en viss avgiftsklass, med ett belopp som framgår av 10 avgiftsförordningen (1992:191). Länsstyrelserna, polismyndigheterna samt ett tjugotal andra myndigheter hör till dessa myndigheter. Några myndigheter tillämpar inte avgiftsklasser i enlighet med 10 avgiftsförordningen utan deras ansökningsavgifter är satta utifrån den egna myndighetens kostnader. Detta gäller exempelvis Finansinspektionen. Ekonomistyrningsverket (ESV) har uppmärksammat att det finns ett behov av att sprida kunskap om styrningen av prövningsverksamhet och om den modell som ligger till grund för avgifterna i 10. ESV har därför tagit fram en handledning som främst vänder sig till Regeringskansliet, kommittéer och särskilda utredare, vilka då och då har att överväga om det är lämpligt att en myndighet tar ut ansökningsavgifter. Handledningen har utarbetats av Enheten för Finansiering inom ESV:s verksamhetsgren Resultatstyrning och finansiell styrning.

5 Ansökningsavgift eller expeditionsavgift? Ansökningsavgift tas ut för prövning av ärenden om tillstånd, godkännanden, dispenser eller dylikt. Prövningen sker med stöd av författning. Avgiften betalas i förväg. Ansökan kan beviljas eller avslås. Avgiften tas ut oavsett vilket resultat prövningen leder till. Expeditionsavgift betalas för bevis, registerutdrag, protokoll, intyg eller liknande vilka utfärdas på begäran. I motsats till ansökningsavgift betalas expeditionsavgiften efter det att beslut fattats. Lantmäteriverket och Sjöfartsverket är exempel på myndigheter som tar ut expeditionsavgifter. Lantmäteriverket tar ut expeditionsavgifter för intecknings- och lagfartsärenden samt för gravations- och fastighetsbevis. Expeditionsavgifter vid Sjöfartsverket avser ärenden som rör fartygsregistret. Om det i enskilda fall ter sig uppenbart oskäligt att betala för prövning som leder till avslag kan det möjligen finnas skäl att överväga en expeditionsavgift. Det är inte endast ansökningsavgift som betalas i förväg, utan också anmälningsavgift eller registreringsavgift. Sådana avgifter kan tas ut när det finns en skyldighet att lämna en anmälan beträffande en viss verksamhet. Anmälningsskyldighet kan i vissa fall tillämpas i stället för tillståndsskyldighet. Exempelvis har banklokaler, postkontor och butiker undantagits från kravet på tillstånd till allmän kameraövervakning. Kravet är i stället att en anmälan görs till länsstyrelsen innan en övervakningskamera sätts upp. Uppgifterna som lämnas i anmälan ligger till grund för myndighetens tillsyn över kameraövervakning. Ansökningsavgift eller expeditionsavgift? 1

6 Skattefinansiering eller avgiftsfinansiering? När en myndighet har att utföra något slags prövning av ärenden är den första frågan som inställer sig om prövningen ska avgiftsbeläggas eller vara avgiftsfri. Avgiftsbeläggning i statlig verksamhet har två huvudsyften: att ersätta annan finansieringskälla eller att påverka efterfrågan. De vanligaste argumenten för att införa en ansökningsavgift kan sammanfattas i nedanstående punkter. Det är rimligt att den som ansöker om tillstånd eller dylikt också får betala för det. Det kan uppfattas som orättvist att en verksamhet som utnyttjas av en viss grupp ska bekostas av allmänna medel. En avgift kan ge en statsfinansiell effekt genom att ersätta skattefinansiering. Det är önskvärt att ansökan om tillstånd eller motsvarande inte görs i onödan. När en avgiftsbeläggning övervägs, är det viktigt att tänka på att negativa effekter kan uppstå. Följande argument kan tala mot att införa en ansökningsavgift. Det finns risk för att antalet ansökningar minskar mer än vad som är önskvärt. Detta kan innebära att syftet med myndighetens verksamhet inte uppnås om t.ex. verksamhet ändå bedrivs trots att tillstånd saknas. Om man bedriver en verksamhet, trots att tillstånd saknas, kan en utebliven ansökan få till följd att verksamheten varken blir föremål för prövning eller eventuell tillsyn. Sett från samhällets synpunkt kan detta vara allvarligt. De administrativa kostnaderna för att ta ut avgiften kan bli så höga att det inte lönar sig att ta ut någon avgift. Skattefinansiering eller avgiftsfinansiering? 2

7 Bemyndigande att ta ut och bestämma avgift För att en myndighet ska få ta ut ansökningsavgifter krävs det att riksdagen har beslutat att verksamheten ska bedrivas och att den ska vara avgiftsbelagd. Ansökningsavgifter innebär, i likhet med övriga offentligrättsliga avgifter, ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna meddelas genom lag. Detta framgår av 8 kap. 3 regeringsformen. Regeringen kan, efter riksdagens bemyndigande, meddela sådana föreskrifter om avgifter, som på grund av 3 annars skulle meddelas av riksdagen (8 kap. 9 regeringsformen). Detta innebär att, om inte riksdagen vill bestämma storleken på avgiften, kan denna rätt delegeras till regeringen. Det är ytterst sällsynt att riksdagen väljer att själv bestämma avgifternas storlek. Riksdagen kan medge att regeringen i sin tur överlåter åt förvaltningsmyndighet att meddela bestämmelser (8 kap. 11 regeringsformen). Bara om riksdagen uttryckligen har medgivit det kan således regeringen överlåta åt en myndighet att bestämma nivån på en ansökningsavgift. Bemyndigande att ta ut och bestämma avgift 3

8 Ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen eller baserade på myndighetens egna kostnader? Om man har kommit fram till att verksamheten bör avgiftsbeläggas blir nästa fråga om avgift bör tas ut enligt 10 avgiftsförordningen (1992:191), där avgifterna bland annat baseras på en genomsnittlig timkostnad för prövning av ärenden i statsförvaltningen, eller om avgifterna bör beräknas utifrån myndighetens egna kostnader. Det bör framhållas att syftet med att ta ut avgifter enligt 10 avgiftsförordningen är att förenkla administrationen. Det bör emellertid övervägas att beräkna avgifterna med utgångspunkt i myndighetens egna kostnader om det ekonomiska målet full kostnadstäckning ska gälla för prövningsverksamheten hos den enskilda myndigheten myndigheten ska disponera avgiftsintäkterna kostnaden för prövningen till stor del utgörs av kostnader för t.ex. konsultinsatser, laboratorieanalyser eller resor tidsåtgången för prövningen av ärendeslaget väsentligt överstiger det tidsintervall som avgiftsklass 10 i 10 avgiftsförordningen omfattar eller om tidsåtgången för prövningen av ett normalärende ligger precis på gränsen till en annan avgiftsklass och varken avgiftsbeloppet i den högre eller lägre avgiftsklassen bedöms som skäligt i förhållande till kostnaderna. Om myndigheten ska disponera intäkterna uppnås inte det ekonomiska målet full kostnadstäckning om myndighetens timkostnad avviker från den genomsnittliga timkostnad som ligger till grund för de belopp som tas ut enligt 10 avgiftsförordningen. Ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen eller baserade på myndighetens egna kostnader? 4

9 Om intäkterna av ansökningsavgifterna disponeras av myndigheten och om avgifterna beräknas på basis av myndighetens egna kostnader får myndigheten ett större incitament att följa upp det ekonomiska resultatet än om avgiften bygger på en genomsnittlig timkostnad för statsförvaltningens prövning av ärenden och intäkterna redovisas mot inkomsttitel. Detta måste vägas mot de fördelar det innebär att tillämpa det enkla system som följer av 10 avgiftsförordningen med låga administrationskostnader, där tidsåtgången för prövningen av ett normalärende avgör vilken avgiftsklass som ska tillämpas. Modellen beskrivs i bilaga 1 Modell för beräkning av ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen. Där framgår också vad som menas med normalärende. Ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen eller baserade på myndighetens egna kostnader? 5

10 Ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen Bemyndigande Av riksdagens bemyndigande till regeringen, som bör anges i lagen som reglerar verksamheten, ska framgå att ansökan om prövning av ett ärende är avgiftsbelagd och att regeringen får meddela föreskrifter om avgiften. Av regeringens bemyndigande till myndigheten, som normalt ges i förordningen som reglerar prövningen, ska framgå att myndigheten för ansökan om ärendeprövning ska ta ut avgift enligt bestämmelserna i 9-14 avgiftsförordningen. Den inkomsttitel mot vilken avgiftsintäkterna ska redovisas anges normalt i regleringsbrevet. Se även nedan Beslut om avgiftens storlek och Disposition. Ekonomiskt mål Avgifter som tas ut enligt 10 avgiftsförordningen bygger i princip på en beräknad tidsåtgång för ett normalärende inom ärendeslaget i fråga och en genomsnittlig timkostnad i statsförvaltningen för prövning av ärenden. Att ställa krav på att en enskild myndighet ska uppnå full kostnadstäckning i prövningsverksamheten är därför inte lämpligt. För den enskilda myndigheten ger ansökningsavgifterna ett över- eller underskott beroende på om myndighetens timkostnad för prövningen är lägre respektive högre än den genomsnittliga timkostnad som ligger till grund för beräkningarna. Komplicerade ärenden som tar lång tid att pröva jämfört med tidsåtgången för ett normalärende kan också leda till att underskott uppkommer i prövningsverksamheten. Ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen 6

11 Beslut om avgiftens storlek ESV gör med några års mellanrum en översyn av beloppen i 10 avgiftsförordningen och föreslår vid behov att regeringen ändrar avgifterna med hänsyn till bl.a. kostnadsutvecklingen. I övrigt förutsätts myndigheterna själva ompröva inplaceringen av respektive ärendeslag i avgiftsklass så snart rutinerna för prövningen eller prövningens innehåll ändrats. Om myndigheten finner att en annan avgiftsklass bör tillämpas som är bättre anpassad till tidsåtgången för att pröva ärenden inom ett ärendeslag ska myndigheten vända sig till regeringen för att få till stånd en ändring i den materiella förordningen. Med materiell förordning avses den förordning där prövningen regleras. Disposition När en avgift är satt utifrån en genomsnittligt beräknad timkostnad för ett antal berörda myndigheter, som är fallet när det gäller ansökningsavgifter som tas ut enligt 10 avgiftsförordningen, bör avgiftsintäkterna föras till statsverkets checkräkning och redovisas mot en inkomsttitel. Myndigheten finansierar då verksamheten med anslag. Man slipper ett omfattande budgeteringsarbete i och med att olika resultatkrav beroende på skillnader i kostnadsnivåer mellan myndigheterna inte behöver fastställas, vilket skulle bli aktuellt om myndigheterna disponerade intäkterna. I myndigheter med en regional organisation, som t.ex. polismyndigheterna eller länsstyrelserna, torde en avgift som är densamma i hela landet för prövning av ett visst ärendeslag i regel uppfattas som mer rättvis än en avgift som är differentierad med hänsyn till kostnadsskillnader, t.ex. till följd av myndighetens geografiska läge. Se vidare bilaga 2 Redovisning på statsbudgeten av offentligrättslig avgiftsbelagd verksamhet. Ansökningsavgifterna betalas till statsverkets checkräkning i Riksbanken och redovisas normalt mot inkomsttitel 2511 Expeditions- och Ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen 7

12 ansökningsavgifter. Det finns också fall när ansökningsavgifter tillsammans med tillsynsavgifter redovisas mot andra inkomsttitlar. Detta gäller t.ex. för Lotteriinspektionens avgifter. Val av avgiftsklass Vid val av inplacering i avgiftsklass utgår man från den vanligaste tidsåtgången för att pröva ärenden inom det aktuella ärendeslaget, det s.k. typvärdet. Ett alternativ vore att beräkna ett medelvärde av den tid som det tar att bereda ärendena inom ärendeslaget ifråga men utesluta såväl enklare som mer komplicerade ärenden där tidsåtgången väsentligt avviker från vad som är vanligt. För enkelhetens skull kan vi säga att det är genomsnittlig handläggartid för att pröva ett normalärende som bestäms på något av dessa sätt. Med handläggartid avses den tid handläggaren aktivt arbetar med ärendet inklusive eventuell handläggartid för att begära komplettering av uppgifter. Om någon annan statlig myndighet deltar i beredningen i egenskap av remissorgan tillkommer också handläggartid vid remissmyndigheten. Med utgångspunkt i den på det sättet beräknade genomsnittliga handläggartiden kan man av nedanstående tabell, där det framgår vilket tidsintervall respektive avgiftsklass omfattar, utläsa vilken avgiftsklass som är tillämplig. Om t.ex. den genomsnittliga handläggartiden för att pröva ett normalärende är två timmar ska avgiftsklass 3 tillämpas, eftersom handläggartiden ligger inom tidsintervallet för avgiftsklass 3. Gällande avgiftsbelopp framgår av 10 avgiftsförordningen. Ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen 8

13 Avgiftsklass Handläggartid Debitering enligt Tim.min. Tim.min Om avgiftsklasserna inte räcker till I det fall tidsåtgången för prövning väsentligt överstiger det tidsintervall som den högsta avgiftsklassen, avgiftsklass 10, motsvarar bör regeringen överväga att i stället låta myndigheten ta ut avgifter som bättre speglar myndighetens kostnader. Tidsåtgången för att pröva ett normalärende kan ligga precis på gränsen till en annan avgiftsklass. I de övre skikten är det stor skillnad mellan avgiftsbeloppen i respektive avgiftsklass. Också i det här fallet kan regeringen, om avgiftsbeloppet bedöms som alldeles för högt eller för lågt i förhållande till kostnaden överväga att låta myndigheten tillämpa avgifter baserade på myndighetens egna kostnader. Motiv för avsteg från full kostnadstäckning Vid riksdagsbehandlingen av propositionen (1989/90:138 s. 5, FiU38 s. 4, rskr 289) om ansöknings- och expeditionsavgifter vid statliga myndigheter framhölls att det för vissa ärendeslag kan finnas skäl att göra undantag från kravet på full kostnadstäckning. Ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen 9

14 Ett skäl till undantag kan vara att målgruppens betalningsvilja eller betalningsförmåga bedöms som svag och att det därför finns en risk för att man skulle avstå från att ansöka om tillstånd. Detta skulle allvarligt kunna motverka syftet med verksamheten och då kan lösningen på problemet vara att låta prövningen vara avgiftsfri eller tillämpa en lägre avgiftsklass än vad som annars skulle vara motiverat. Som exempel kan nämnas ansökan om tillstånd att inom ett avstånd av 50 meter från ett vägområde sätta upp skyltar för reklam eller liknande ändamål. Här tillämpades tidigare avgiftsklass 4 men nu tillämpas, efter förslag från Vägverket, avgiftsklass 2. Skälet till detta är att antalet ärenden minskade påtagligt under ett par år och detta ansågs bero på att avgiften var för hög. Skyltar sattes upp utan tillstånd, vilket var till nackdel både för trafiksäkerheten och landskapsbilden. Differentiering, återbetalning eller nedsättning Avgiftsdifferentiering inom ett ärendeslag förutsätter att myndigheten redan vid ansökningstillfället kan identifiera vilken kategori inom ärendeslaget som ärendet tillhör och därmed vilken avgift sökanden ska betala. En alltför långtgående avgiftsdifferentiering kan få till följd att det blir svårt att placera ärendet i rätt avgiftsklass och att det går åt resurser för att avgöra vilket ärendeslag det rör sig om. Till saken hör också att ett redan taget beslut om avgiftsstorlek i ett ärende inte kan ändras i en för sökanden negativ riktning. Har sökanden således felaktigt anmodats att betala avgift enligt en viss avgiftsklass och det i efterhand visar sig att en högre avgiftsklass borde ha tillämpats kan sökanden inte krävas på mellanskillnaden. Ett alternativ till att differentiera avgiften kan vara att utnyttja möjligheten till återbetalning av avgiften. En sådan återbetalning kan ske med stöd av 13 avgiftsförordningen. Myndigheten kan då på eget initiativ pröva om avgiften är oskälig och om så bedöms vara fallet återbetala hela eller del av avgiften. Detta kan givetvis Ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen 10

15 innebära vissa olikheter i myndigheternas tillämpning om prövning av samma ärendeslag sker hos flera myndigheter, t.ex. olika polismyndigheter eller länsstyrelser. Detta får dock accepteras. Det kan också vara så att prövningen av ett visst ärende är - i förhållande till vad som är typiskt för ärendegruppen - av så osedvanligt enkel beskaffenhet att en del av avgiften bör återbetalas. Detsamma skulle kunna bli fallet vid vissa sammansatta ansökningar, dvs. när en ansökan innehåller flera avgiftsbelagda ärenden och prövningen på grund därav totalt sett går snabbare än om varje ärende prövats för sig. Återbetalning bör dock komma i fråga först om ett uttag av full avgift i det enskilda fallet skulle vara oskäligt. Bestämmelsen förutsätts tillämpas restriktivt. Ytterligare en möjlighet som står till buds är att sätta ned avgiften. Om man förutser ett sådant behov, t.ex. på grund av att man avstått från att differentiera avgiften, kan myndigheten i den materiella förordningen ges ett särskilt bemyndigande som innebär att myndigheten får rätt att sätta ned avgiften om det finns synnerliga skäl. Nedsättning av avgiften kan bli aktuell när det redan vid ansökningstillfället framstår som uppenbart att ansökningsavgiften delvis kommer att betalas tillbaka, eftersom avgiften kommer att bli orimligt hög i förhållande till tidsåtgången och därmed kostnaden för prövningen. Nedsättning blir då ett sätt att effektivisera avgiftshanteringen. Ett exempel kan illustrera när det skulle kunna bli aktuellt med en nedsättning. Ett utländskt fotbollslag kommer till Sverige för att spela en landslagsmatch. Laget lämnar in en gemensam ansökan om visum. En avgift per person skulle vara en orimligt hög avgift i förhållande till den tid som åtgår för att handlägga ärendet multiplicerat med den beräknade timkostnaden. Redan vid ansökningstillfället konstaterar myndigheten att en återbetalning kommer att bli aktuell. En återbetalning till utlandet med de Ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen 11

16 kostnader som en sådan hantering skulle medföra är inte rimlig och en nedsättning framstår därför som ett mer kostnadseffektivt alternativ. Materiell författning Med materiell författning avses lag eller förordning där ärendeprövningen regleras. Av lagen bör framgå att tillstånd krävs, att prövningen av ärendena är avgiftsbelagd och att regeringen får meddela föreskrifter om avgiften. I förordningen bör anges att avgift tas ut för prövning av ansökan och att för ansökningsavgiftens storlek m.m. gäller bestämmelserna i 9-14 avgiftsförordningen. Vidare bör framgå ärendeslag och vilken avgiftsklass som ska tillämpas samt givetvis till vilken myndighet ansökan ska lämnas. Om någon av bestämmelserna i avgiftsförordningen inte ska gälla för ett visst ärendeslag bör detta framgå av förordningen. I avgiftsförordningens 11 beskrivs hur avgiften ska betalas och här framgår också att myndigheten har möjlighet att göra undantag från kravet att avgiften ska betalas när ansökan ges in. Fakturering bör endast förekomma i undantagsfall, t.ex. om ett visst tillstånd är mycket brådskande och beslut krävs samma dag som ansökan ges in. Om inte avgiften i ett sådant fall betalas i tid gäller bestämmelser om indrivning vilket framgår av 30 a avgiftsförordningen. Enligt föreskrifterna till 11 ska vidare avgiften betalas till den myndighet som tar emot ansökan, även om den myndigheten ska överlämna ansökan till en annan myndighet som slutligt ska avgöra ärendet. Av 12 framgår att ansökningsavgift ska betalas för varje avgiftsbelagt ärende som en ansökan avser och av 13 att återbetalning får ske om det finns särskilda skäl. Av 14 framgår att beslut om ansökningsavgift får överklagas i samma ordning som gäller för det ärende som ansökan avser. Om andra beslut i ärendet inte kan överklagas får beslut om ansökningsavgift överklagas till Skatteverket. Skatteverkets beslut får inte överklagas. Ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen 12

17 I förordningen bör vid behov också anges t.ex. vilken avgift som ska tillämpas vid vissa sammansatta ansökningar, om avgiftsbefrielse ska tillämpas i något fall, om extra avgift ska tas ut och i så fall under vilka förutsättningar eller om myndigheten har rätt att sätta ned avgiften. Avgift vid sammansatta ansökningar I vissa fall kan det finnas anledning att i förordningen närmare föreskriva hur avgiften ska tas ut när ett ärende prövas tillsammans med ett annat ärendeslag. Om det t.ex. totalt sett går snabbare att pröva en sammansatt ansökan än om varje ärende prövas för sig kan en avgift per ärendeslag innebära att avgiften blir orimligt hög i förhållande till tidsåtgången och därmed kostnaden för prövningen. Nedan ges några exempel där det i den materiella förordningen regleras vilken avgift som ska tillämpas när sammansatta ansökningar prövas. I förordningen (1988:1145) om brandfarliga och explosiva varor anges att om ett ärende om godkännande av föreståndare prövas tillsammans med ett annat av de ärendeslag som anges i förordningen ska avgift för det förstnämnda ärendet inte tas ut. I naturvårdsförordningen (1976:484) står: Prövas flera ansökningar om markavvattning samtidigt och rör ansökningarna samma eller intilliggande markområden ska avgift tas ut för den sammanlagda dikningslängd som ansökningarna avser. När flera sammanslutningar ansöker om tillstånd att gemensamt anordna antingen egentligt lotteri enligt 16 eller 21 b lotterilagen (1994:1000) eller bingospel enligt 22 lotterilagen ska vid tillämpningen av avgiftsförordningen (1992:191) ansökan anses utgöra ett ärende. Detta framgår av 6 lotteriförordningen (1994:1451). Ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen 13

18 Avgiftsbefrielse Det kan också förekomma att en viss kategori av sökande ska undantas från avgift. Ett sådant exempel finns i medborgarskapsförordningen (2001:218), där det anges att avgift inte ska tas ut av statslösa som fått flyktingförklaring eller resedokument utfärdade av svensk myndighet. Ett annat exempel är utlänningsförordningen (1989:547), där det står att avgift inte ska tas ut för prövning av ansökan om främlingspass för en flykting som har uttagits med stöd av särskilt regeringsbeslut eller för prövning av ansökan om visering för en sådan flykting. Extra avgift Det förekommer att en extra avgift får tas ut för t.ex. konsultinsatser, laboratorieanalyser, resor eller kungörelse. Det bör då framgå av lagen att avgift ska betalas enligt de föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. I förordningen bör anges att den extra avgiften ska motsvara de extra kostnaderna. I t.ex. lotterilagen (1994:1000) anges att avgift ska betalas enligt de föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer och i lotteriförordningen (1994:1451) anges att sökanden, om prövningen av ansökan medför extraordinära kostnader, ska betala en extra avgift motsvarande dessa kostnader. Regleringsbrev Beräknade intäkter av ansökningsavgifter bör framgå av budgeten för avgiftsbelagd verksamhet. Vidare bör framgå mot vilken inkomsttitel, normalt 2511, som avgiftsintäkterna ska redovisas. Ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen 14

19 Ansökningsavgifter baserade på myndighetens egna kostnader Bemyndigande Av riksdagens bemyndigande till regeringen, som bör ges i lagen som reglerar verksamheten, ska framgå att ansökan om prövningen av ett ärende är avgiftsbelagd och att regeringen får meddela föreskrifter om avgiften. Regeringens bemyndigande till myndigheten att ta ut ansökningsavgift ges normalt i förordningen som reglerar prövningen. I regleringsbrevet bör det anges mot vilken inkomsttitel avgifterna ska redovisas, eller i förekommande fall, att myndigheten disponerar avgiftsintäkterna. Se även nedan Beslut om avgiftens storlek och Disposition. Ekonomiskt mål Enligt 5 avgiftsförordningen ska avgifterna beräknas så att full kostnadstäckning uppnås om inget annat ekonomiskt mål för verksamheten beslutats. Detta gäller också för ansökningsavgifter som baseras på myndighetens egna kostnader. Om ett annat ekonomiskt mål ska gälla bör regeringen normalt ta upp frågan i den materiella propositionen eller, om det senare blir aktuellt att ändra det ekonomiska målet, i budgetpropositionen. Dessutom bör, om myndigheten får besluta om avgifternas storlek, det ekonomiska målet för verksamheten framgå av förordningen. Ska myndigheten disponera avgiftsintäkterna bör det även i regleringsbrevet under rubriken Undantag från EA-regler anges annat ekonomiskt mål än full kostnadstäckning och också hur ett eventuellt underskott ska täckas. Ansökningsavgifter baserade på myndighetens egna kostnader 15

20 Beslut om avgiftens storlek För ansökningsavgifter, i likhet med övriga offentligrättsliga avgifter, kan riksdagen antingen själv i lag besluta om avgiftens storlek eller delegera rätten att besluta avgiftens storlek till regeringen, som meddelar föreskrifter om avgiften i förordning. Riksdagen kan, om det bedöms lämpligt, medge att regeringen i sin tur delegerar rätten att besluta om avgiftens storlek till myndigheten. Men en sådan delegering sker sällan. Det är så gott som alltid regeringen som beslutar om storleken på en ansökningsavgift, vilket underlättar statsmakternas styrning av verksamheten. Om det bör finnas möjlighet att snabbt ändra avgifterna till följd av förväntade, återkommande ändringar i prövningens innehåll kan det möjligen finnas skäl att låta myndigheten besluta om avgiftens storlek. Detta ska då framgå av förordningen. När regeringen beslutar om avgiften anges avgiftsbeloppen i förordningen och om myndigheten undantagsvis beslutar anges beloppen i myndighetens föreskrifter. Myndigheten ska årligen följa upp och ompröva avgifternas storlek samt i samband därmed samråda med ESV om avgiften. När regeringen bestämmer avgiftsnivån ska myndigheten efter samråd med ESV lämna förslag till regeringen om en ändring av avgifternas storlek. Disposition Huvudregeln är att offentligrättsliga avgifter inte disponeras av myndigheten utan betalas till statsverkets checkräkning i Riksbanken och redovisas mot en inkomsttitel på statsbudgeten. Myndigheten får då anslag för verksamheten enligt samma regler som gäller för skattefinansierad verksamhet. Avsteg innebärande att myndigheten får rätt att disponera avgiftsintäkterna kan göras om verksamheten är efterfrågestyrd på så sätt att avnämarna är beroende av att myndighetens resurser är anpassade till efterfrågan. En besvärande kösituation skulle annars kunna uppstå. Om myndigheten får Ansökningsavgifter baserade på myndighetens egna kostnader 16

21 disponera avgifterna framgår det normalt av dels ett riksdagsbeslut, dels regleringsbrevet. Frågan föreläggs lämpligen riksdagen i den materiella propositionen eller, om en ändring av dispositionsrätten sker vid ett senare tillfälle, i budgetpropositionen. Klämmen kan formuleras på följande sätt: Regeringen föreslår att riksdagen bemyndigar regeringen att tills vidare besluta om dispositionen av avgiftsinkomsterna för prövning av ärenden enligt lag (SFS 200Y:XXX) om.. Redovisning mot inkomsttitel kan dock tillämpas även om den avgiftsbelagda verksamheten är efterfrågestyrd, förutsatt att myndigheten har möjlighet att omprioritera sina resurser när så krävs. Om det finns starka skäl för att myndigheten ska få disponera intäkterna kan regeringen ändå i viss mån styra myndighetens resurstilldelning genom att besluta om avgifternas storlek. Om t.ex. myndighetens förslag till avgiftshöjning avslås måste myndigheten sänka ambitionsnivån vid prövningen eller rationalisera verksamheten. Se vidare bilaga 2 Redovisning på statsbudgeten av offentligrättslig avgiftsbelagd verksamhet. Avgiftskonstruktion Offentligrättsliga avgifter, som det här är fråga om, är oftast fasta och framgår av en avgiftslista så att den enskilde i förväg vet hur mycket tjänsten kommer att kosta. Sökanden betalar samma avgift oavsett om prövningen resulterar i tillstånd eller avslag. Avgiften ska vara enkel och överskådlig för den enskilde, som är mer eller mindre tvingad att utnyttja tjänsten och betala för den. En fast avgift, en saktaxa, är också rättvis på så sätt att alla medborgare får betala lika mycket för samma tjänst oavsett var i landet man bor och oavsett vilken lön handläggaren råkar ha. Genom att tillämpa betalning i förväg kan okynnesansökningar undvikas. Dessutom undanröjs risken att inte få betalt och problem med indrivning av utestående fordringar. Ansökningsavgifter baserade på myndighetens egna kostnader 17

22 Under förutsättning att ärendena är rutinartade och huvudsakligen av administrativ art kan man utgå från tidsåtgången för ett normalärende även när det gäller ansökningsavgifter som baseras på myndighetens egna kostnader. Indelningen och beloppen i avgiftsklasserna bör baseras på tidsåtgång. Vidare bör antal klasser och tidsintervall anpassas till förhållandena på den aktuella myndigheten. Genomsnittlig handläggartid för att pröva ett normalärende kan bestämmas antingen genom att man utgår från den vanligaste tidsåtgången för att pröva ärenden inom det aktuella ärendeslaget, det s.k. typvärdet, eller genom att beräkna ett medelvärde av den tid som det tar att bereda ärenden inom ärendeslaget ifråga men utesluta såväl enklare som mer komplicerade ärenden där tidsåtgången väsentligt avviker från vad som är vanligt. Avgifterna beräknas sedan genom att tidsåtgången för att pröva ett normalärende multipliceras med den genomsnittliga timkostnaden för prövning hos myndigheten. Om vissa ärenden inom ett ärendeslag är mycket komplicerade och tar förhållandevis lång tid att pröva jämfört med ett normalärende är det bättre att utgå från den genomsnittliga tidsåtgången per ärendeslag i stället för tidsåtgången för ett normalärende. Låt oss säga att handläggartiden för 80 procent av ärendena är två timmar per ärende, för 15 procent en timme per ärende och för 5 procent 25 timmar per ärende. Tiden för att handlägga ett normalärende blir då två timmar, medan det i genomsnitt tar tre timmar att handlägga ett ärende. För att nå full kostnadstäckning bör avgiften baseras på en tidsåtgång om tre timmar per ärende. Nackdelen med en saktaxa eller en fast avgift är att avgiften i det enskilda fallet kan bli såväl för hög som för låg i förhållande till ärendets självkostnad. Jämfört med de nackdelar som en tidtaxa har är ändå i regel en saktaxa att föredra. En tidtaxa kan vara administrativt krävande och det finns också en större risk för överklaganden beträffande avgiften jämfört med en saktaxa. Vidare innebär en sådan taxa att sökanden inte kan bedöma avgiftens storlek i förväg, såvida inte en fast offert lämnas. Tidsåtgången Ansökningsavgifter baserade på myndighetens egna kostnader 18

23 och därmed avgiftens storlek beror bland annat på hur rutinerad handläggaren är och om det behövs kompletteringar. I en del fall remitteras ärenden rutinmässigt till andra statliga myndigheter. Om det är fråga om väsentliga kostnader för handläggningen av ärendeslaget vid remissinstansen ska avgiften normalt beräknas så att även dessa kostnader täcks. En fast ansökningsavgift kan då bestå av två delar: en del som ska täcka den remitterande myndighetens kostnader för prövningen och en del som ska täcka remissinstansens kostnader. Det är ju inget problem i det fall avgiftsintäkterna tillförs statskassan. Men om den beslutande myndigheten disponerar intäkterna ska den del som beräknats motsvara kostnaderna för remisshandläggningen antingen betalas till statskassan eller till den myndighet som svarar på remissen. Om det i samband med prövningen tillkommer väsentliga kostnader för t.ex. konsultinsatser, laboratorieanalyser, resor eller kungörelser kan en fast avgift tas ut för den administrativa handläggningen av ärendet och tillkommande kostnader debiteras särskilt. I så fall ska det framgå av lagen att avgift ska betalas enligt de föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. I förordningen bör det anges att en extra avgift ska betalas som täcker de extra kostnaderna. Beräkning av genomsnittlig timkostnad Den genomsnittliga timkostnaden som tillämpas vid beräkning av avgiften i en modell som bygger på tidsåtgången för ärendeprövningen beräknas på följande sätt. Timkostnaden beräknas för ärendehandläggare genom att genomsnittlig årslön plus lönebikostnad beräknas för denna kategori och divideras med beräknat antal produktiva timmar per år. Med lönebikostnad avses de skatter och avgifter som myndigheter ska betala på utbetald lön. Ansökningsavgifter baserade på myndighetens egna kostnader 19

24 För chefer, som svarar för granskning och arbetsledning, och för personal, som svarar för expediering, diarieföring m.m. beräknas timkostnaden på motsvarande sätt. Granskning och arbetsledning respektive expediering och diarieföring kan uppskattas till ett visst antal minuter per handläggartimme. Om t.ex. expediering, diarieföring m.m. beräknas till 10 minuter per handläggartimme, innebär det att timkostnaden för den här personalgruppen divideras med 6. På motsvarande sätt beräknas kostnaden för granskning och arbetsledning. Andelen minuter per handläggartimme kan naturligtvis variera beroende på hur stor tidsåtgången är för ärendeprövningen eller på hur komplicerade ärendena i regel är. Det är nog inte rimligt att beräkna 10 minuter per timme för expediering och diarieföring om t.ex. handläggartiden är 20 timmar (= 3 tim. 20 min.). Kostnaderna för de tre personalkategorierna summeras. Därefter görs ett procentuellt pålägg för andel gemensamma kostnader och på så sätt erhålls den genomsnittliga timkostnaden vid prövning av ärenden hos den aktuella myndigheten. Se också bilaga 1. Motiv för avsteg från full kostnadstäckning Även när avgifterna baseras på myndighetens egna kostnader kan det för enskilda ärendeslag vara motiverat att göra avsteg från full kostnadstäckning. Detta bör göras när avgiftsuttaget kan motverka syftet med verksamheten. Om myndigheten i undantagsfall själv ska få besluta om avgifterna, bör det framgå av förordningen att myndigheten ska göra avsteg från full kostnadstäckning för något enskilt ärendeslag. Om myndigheten disponerar avgiftsintäkterna bör det i detta fall av regleringsbrevet framgå hur ett eventuellt underskott ska täckas. Vanligen täcks sådana underskott med anslag. Men det förekommer också att årsavgifter som betalas av samma avnämarkategori används för att täcka underskottet. Ansökningsavgifter baserade på myndighetens egna kostnader 20

25 Differentiering, återbetalning eller nedsättning På samma sätt som för ansökningsavgifter som tas ut enligt 10 avgiftsförordningen bör övervägas om avgifterna ska differentieras inom ärendeslaget eller om återbetalning är att föredra eller om myndigheten eventuellt ska ges möjlighet att sätta ned avgiften redan vid ansökningstillfället om det finns synnerliga skäl. Se motsvarande avsnitt under Ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen. Myndigheten bör dock inte vara alltför frikostig med återbetalning eller nedsättning av avgiften, eftersom avgiftsintäkterna också ska täcka kostnaden för komplicerade ärenden. Om inte myndigheten är restriktiv kommer inte full kostnadstäckning att uppnås. Materiell författning Av lagen bör framgå att tillstånd krävs, att prövningen av ärendena är avgiftsbelagd och att regeringen får meddela föreskrifter om avgiften eller, om det bedöms lämpligt, den myndighet som regeringen bestämmer. Av förordningen bör framgå att avgift tas ut för ansökan om prövning och till vilken myndighet ansökan ska lämnas. Vidare bör ärendeslag och avgift anges. För det fall myndigheten i undantagsfall får besluta om avgiften ska det framgå av förordningen och likaså om ett annat ekonomiskt mål än full kostnadstäckning ska gälla för prövningsverksamheten eller för ett enskilt ärendeslag. Det bör också anges hur avgiften ska betalas och till vilken myndighet, om myndigheten har möjlighet att göra undantag från kravet att avgiften ska betalas när ansökan ges in, vilka bestämmelser som gäller om inte avgiften betalas i tid samt om återbetalning får ske. Vidare bör framgå vilka regler som ska gälla vid överklagande av avgiftsbeslut. Bestämmelserna i avgiftsförordningen kan ge ledning när reglerna ska utformas. Om sökanden ska ersätta myndigheten för någon kostnad utöver avgiften för själva prövningen ska detta framgå liksom vilka regler som gäller vid betalning av Ansökningsavgifter baserade på myndighetens egna kostnader 21

26 dessa kostnader. I förordningen bör vid behov också anges vilken avgift som ska tillämpas vid sammansatta ansökningar, om avgiftsbefrielse ska tillämpas i något fall och om myndigheten under vissa förutsättningar har rätt att sätta ned avgiften. Regleringsbrev I regleringsbrevet ska anges en fullständig budget om det finns ett ekonomiskt mål för verksamheten. Vidare bör framgå om myndigheten får disponera intäkterna eller inte. I förekommande fall anges mot vilken inkomsttitel, normalt 2511, som avgiftsintäkterna ska redovisas. Om myndigheten disponerar avgifterna och ett annat ekonomiskt mål än full kostnadstäckning ska gälla bör detta också framgå. Om myndigheten disponerar avgiftsintäkterna och avsteg från full kostnadstäckning ska göras för ett enskilt ärendeslag eller för hela prövningsverksamheten bör det framgå hur ett eventuellt underskott ska täckas. Ansökningsavgifter baserade på myndighetens egna kostnader 22

27 Checklista Är det fråga om prövning av ärenden? I så fall kan det vara aktuellt att ta ut en ansökningsavgift. Bör prövningen avgiftsbeläggas? Vilka argument finns det för respektive emot en avgiftsbeläggning i det aktuella fallet? Ska ansökningsavgifter tas ut enligt 10 avgiftsförordningen eller ska avgifterna sättas på basis av myndighetens egna kostnader? Finns det några argument mot att tillämpa de avgifter som finns i 10 avgiftsförordningen? Om avgifter ska tas ut enligt 10 avgiftsförordningen: Vad ska framgå av riksdagens bemyndigande till regeringen? Av bemyndigandet i lag ska framgå att prövningen är avgiftsbelagd att regeringen får meddela föreskrifter om avgifterna. Vad ska framgå av regeringens bemyndigande till myndigheten? Av bemyndigandet i förordning ska framgå att myndigheten ska ta ut avgift enligt bestämmelserna i 9-14 avgiftsförordningen. Vem ska besluta om avgiften? Regeringen bestämmer avgiftens storlek. 23

28 Hur ska intäkterna disponeras? Intäkterna ska redovisas mot inkomsttitel. Vad gör man om inte avgiftsklasserna räcker till? Överstiger tidsåtgången för prövningen väsentligt det intervall som den högsta avgiftsklassen, avgiftsklass 10, motsvarar? Ligger tidsåtgången för att pröva ett normalärende precis på gränsen till en annan avgiftsklass och bedöms varken det högre eller lägre avgiftsbeloppet som skäligt i förhållande till kostnaderna? Myndigheten bör då tillämpa avgifter som är baserade på myndighetens egna kostnader. Finns det skäl att avvika från full kostnadstäckning för något ärendeslag? Bedöms målgruppens betalningsvilja eller betalningsförmåga vara så svag att de berörda skulle tvingas avstå från att ansöka om tillstånd? Då finns det en risk för att krav på full kostnadstäckning får till följd att syftet med verksamheten motverkas. I så fall bör en lägre avgiftsklass tas ut. Eventuellt bör det ifrågasättas om ärendeslaget överhuvudtaget ska vara avgiftsbelagt. Kan avgifterna differentieras eller bör i stället möjligheten till återbetalning utnyttjas? Vilket alternativ kan vara lämpligt i det aktuella fallet? Ska myndigheten få rätt att sätta ned avgiften för något ärendeslag? Nedsättning bör endast ske om det finns synnerliga skäl. En sådan rätt bör i så fall regleras i förordningen. Ska en extra avgift tas ut? Ska en extra avgift tas ut t.ex. för konsultinsatser, laboratorieanalyser, resor eller kungörelse? I så fall bör det finnas stöd för detta i lag och förordning. I lagen anges då att avgift ska betalas enligt de föreskrifter som meddelas av 24

29 regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. I förordningen anges att den extra avgiften ska motsvara de extra kostnaderna. Vad bör framgå av lagen? Av lagen bör framgå att tillstånd krävs att prövningen är avgiftsbelagd att föreskrifter om avgifter meddelas av regeringen att föreskrifter om avgifter får meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer (för det fall en extra avgift får tas ut). Vad bör framgå av förordningen? Av förordningen bör framgå till vilken myndighet ansökan ska lämnas att prövningen är avgiftsbelagd vilken avgiftsklass som gäller för respektive ärendeslag en hänvisning till 9-14 avgiftsförordningen, där det finns bestämmelser som gäller förfarandet vid uttag av ansökningsavgifter (såvida det inte finns särskilda skäl att avvika från någon av dessa bestämmelser) övriga bestämmelser om det finns behov av sådana, t.ex. vilken avgift som ska tas ut för sammansatta ansökningar, om avgiftsbefrielse ska tillämpas i något fall, om myndigheten får ta ut någon extra avgift eller om myndigheten har rätt att under vissa förutsättningar sätta ned avgiften för något ärendeslag. Vad bör framgå av regleringsbrevet? Av regleringsbrevet bör framgå beräknad budget för verksamheten, där normalt endast intäkterna redovisas mot vilken inkomsttitel (normalt 2511) avgiftsintäkterna ska redovisas. 25

30 Om avgifter baserade på myndighetens egna kostnader ska tas ut: Vad ska framgå av riksdagens bemyndigande till regeringen? Av bemyndigandet i lag ska framgå att prövningen är avgiftsbelagd att regeringen eller, om det bedöms lämpligt, den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifterna. Vad ska framgå av regeringens bemyndigande till myndigheten? Av bemyndigandet i förordning ska framgå att myndigheten ska ta ut avgift i förekommande fall, att myndigheten bestämmer avgiftens storlek. Vilket ekonomiskt mål ska gälla? Det ekonomiska målet bör i normalfallet vara full kostnadstäckning. Avsteg från detta mål behöver sällan göras. Men om myndigheten i ett sådant fall bestämmer avgiftens storlek bör det framgå av förordningen att krav på full kostnadstäckning inte gäller. Om myndigheten disponerar intäkterna bör det anges i regleringsbrevet dels att full kostnadstäckning inte gäller, dels hur underskottet ska täckas. Vem ska besluta om avgiften? Det är så gott som alltid regeringen som beslutar om nivån på ansökningsavgifter. Avsteg från denna regel bör göras endast i undantagsfall. Om det bör finnas möjlighet att snabbt ändra avgiften till följd av förväntade, återkommande ändringar i prövningens innehåll kan det finnas skäl att låta myndigheten besluta om avgiftens storlek. Bemyndigandet ges i förordningen och avgifterna anges i myndighetens föreskrifter. 26

31 Hur ska intäkterna disponeras? Huvudregeln är att ansökningsavgifterna betalas till statsverkets checkräkning och redovisas mot en inkomsttitel. Detta ökar statsmakternas möjlighet till insyn och styrning av verksamheten. Avsteg från regeln bör göras endast i undantagsfall. Om myndigheten får disponera avgiftsintäkterna ska det framgå dels av ett riksdagsbeslut, dels av regleringsbrevet. Hur ska avgiftskonstruktionen se ut? Eftersom ansökningsavgifter betalas i förväg är det administrativt enklast att avgifterna är fasta. Endast i undantagsfall kan det finnas anledning att tillämpa någon annan avgiftskonstruktion, t.ex. en fast offert. Om väsentliga kostnader uppstår i samband med andra statliga myndigheters remisshandläggning ska, om den beslutande myndigheten disponerar intäkterna, den del som beräknats motsvara kostnader för remisshandläggning antingen betalas till statskassan eller till den myndighet som svarar på remissen. Vilka kostnader ska ingå i timkostnaden? Löne- och lönebikostnader för ärendehandläggare, för chefer som svarar för granskning och arbetsledning och för personal som svarar för expediering och diarieföring ska ingå. Vidare ska det göras ett pålägg för att täcka andel av gemensamma kostnader. Finns det skäl att avvika från full kostnadstäckning för något ärendeslag? Bedöms målgruppens betalningsvilja eller betalningsförmåga vara så svag att de berörda skulle avstå från att ansöka om tillstånd? Då finns det en risk för att krav på full kostnadstäckning får till följd att syftet med verksamheten motverkas. I så fall bör en lägre avgift tas ut. Eventuellt bör det ifrågasättas om ärendeslaget överhuvudtaget ska vara avgiftsbelagt. 27

32 I det fall avsteg från full kostnadstäckning ska göras för något enskilt ärendeslag tas hänsyn till detta när regeringen beslutar om avgiften. Om myndigheten i undantagsfall är den som bestämmer avgiften bör det framgå av förordningen att avsteg från full kostnadstäckning ska göras för ett enskilt ärendeslag. Om myndigheten disponerar avgiftsintäkterna bör det av regleringsbrevet framgå hur ett eventuellt underskott ska täckas. Vanligen täcks sådana underskott med anslag. Men det förekommer också att årsavgifter som betalas av samma avnämarkategori används för att täcka underskottet. Ska avgifterna differentieras eller bör i stället möjligheten till återbetalning utnyttjas? Vilket alternativ kan vara lämpligt i det aktuella fallet? Ska myndigheten få rätt att sätta ned avgiften för något ärendeslag? Nedsättning bör endast ske om det finns synnerliga skäl. En sådan rätt bör regleras i förordningen. Ska en extra avgift tas ut? Ska en extra avgift tas ut t.ex. för konsultinsatser, laboratorieanalyser, resor eller kungörelse? I så fall bör det finnas stöd för detta i lag och förordning. I lagen anges då att avgift ska betalas enligt de föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. I förordningen anges att den extra avgiften ska motsvara de extra kostnaderna. Vad bör framgå av lagen? Av lagen bör framgå att tillstånd krävs att prövningen är avgiftsbelagd att avgift meddelas av regeringen eller, om det bedöms lämpligt, av den myndighet som regeringen bestämmer. 28

33 Vad bör framgå av förordningen? Av förordningen bör framgå till vilken myndighet ansökan ska lämnas att prövningen är avgiftsbelagd i förekommande fall vilken myndighet som bestämmer avgiftens storlek om ett annat mål än full kostnadstäckning ska gälla för prövningsverksamheten (endast i det fall myndigheten får bestämma avgiften) vilken avgift som gäller för respektive ärendeslag i förekommande fall att myndigheten har rätt att göra avsteg från full kostnadstäckning för ett enskilt ärendeslag (endast i det fall myndigheten får bestämma avgiften) bestämmelser som gäller förfarandet vid uttag av ansökningsavgifter (11-14 avgiftsförordningen kan ge ledning när reglerna ska utformas) övriga bestämmelser om det finns behov av sådana, t.ex. vilken avgift som ska tas ut för sammansatta ansökningar, om avgiftsbefrielse ska tillämpas i något fall, om myndigheten får ta ut någon extra avgift eller om myndigheten har rätt att sätta ned avgiften för något ärendeslag. Vad bör framgå av regleringsbrevet? Av regleringsbrevet bör framgå beräknad budget för verksamheten med angivande av om intäkterna disponeras av myndigheten eller ej i förekommande fall mot vilken inkomsttitel (normalt 2511) avgiftsintäkterna ska redovisas ekonomiskt mål om annat än full kostnadstäckning hur ett eventuellt underskott ska täckas för det fall avsteg från full kostnadstäckning gäller för verksamheten eller för ett enskilt ärendeslag (endast om myndigheten disponerar avgiftsintäkterna). 29

34 Bilaga 1 Modell för beräkning av ansökningsavgifter enligt 10 avgiftsförordningen Förfarandet vid uttag av ansökningsavgifter regleras i 9-14 avgiftsförordningen. I de flesta materiella författningar som reglerar ansökningar om tillstånd eller motsvarande är det föreskrivet att myndigheten för ansökan om prövning ska ta ut avgifter enligt en viss avgiftsklass, vars belopp framgår av 10 avgiftsförordningen (1992:191). Avgiftsklass bestäms med utgångspunkt i genomsnittlig handläggartid hos aktuell myndighet för prövning av respektive ärendeslag. Riksrevisionsverket (RRV) fick i juni 1990 i uppdrag att beräkna ansöknings- och expeditionsavgifter vid statliga myndigheter. Avgifterna beräknades, i enlighet med stämpelskatteutredningens förslag i betänkandet Avgifter för prövning av vissa ärenden hos statliga myndigheter (Ds Fi 1986:10), utifrån en genomsnittlig timkostnad för ärendehandläggning i statsförvaltningen och genomsnittliga beredningstider inom olika intervall. Indelningen i avgiftsklasser har sin utgångspunkt i de uppgifter som RRV inhämtade från tillståndsgivande myndigheter och departement hösten 1990 och bygger helt på tidsåtgången (genomsnittlig handläggartid) för att pröva ett normalärende. Handläggartid är den tid handläggaren aktivt arbetar med ärendet. I handläggartiden ingår eventuell handläggartid för att begära komplettering av uppgifter. Om någon annan statlig myndighet deltar i beredningen i egenskap av remissorgan ingår tid som denna ägnar åt remisshanteringen i handläggartiden. Eventuell remisstid vid andra instanser än statliga myndigheter ingår inte. Begreppen normalärende och genomsnittlig handläggartid har inte definierats explicit i modellen. ESV anser emellertid att en rimlig tolkning är att med genomsnittlig handläggartid för att pröva ett normalärende avses 30