YTTRANDE Stockholm. Yttrande över slutbetänkandet (SOU 2005:117) Ett effektivare brottmålsförfarande några ytterligare åtgärder

Transkript

1 YTTRANDE Stockholm Dnr 302/06 1 (6) Justitiedepartementet Stockholm Yttrande över slutbetänkandet (SOU 2005:117) Ett effektivare brottmålsförfarande några ytterligare åtgärder Allmänt I betänkandet lägger Beredningen för rättsväsendets utveckling (BRU) fram förslag till lagstiftning för att öka effektiviteten och kvaliteten i rättsväsendets arbete. Beredningen har tidigare lagt fram åtta delbetänkanden i frågan och i och med det nu aktuella betänkandet avslutas arbetet. I anslutning till detta sista betänkande angående ett effektivare brottmålsförfarande presenteras en rad förslag till nya bestämmelser/ändringar i tidigare bestämmelser t.ex. för att korta utredningstiden och förenkla handläggningen i domstol, för att få ett effektivare utbyte av uppgifter mellan rättsväsendets myndigheter och därmed den brottsbekämpande verksamheten samt rörande förfarandet med tidigare beslagtaget gods som ingen hämtar eller där det är okänt till vem godset skall återlämnas. Beredningen avstår också i flera fall från att lämna förslag till lagändringar. Hovrätten lämnar i allt väsentligt beredningens överväganden och förslag utan erinran. Vissa frågor kräver politiska ställningstaganden. Hovrätten vill dock från de utgångspunkter som hovrätten har att beakta lämna följande synpunkter. Postadress Besöksadress Telefon Telefax Expeditionstid Box 2290 Birger Jarls Torg STOCKHOLM

2 2 En ny strafflindringsgrund m.m. Beredningen har i sina allmänna överväganden pekat på en rad olägenheter och osäkerhetsmoment som skulle kunna vara förknippade med lättnader främst för s.k. kronvittnen. Man kommer fram till att nackdelarna t.ex. med s.k. plea bargain för närvarande inte uppväger fördelarna och att det inte nu bör införas en särskild bestämmelse som innebär att den tilltalades medverkan vid utredning av andras brott kan beaktas vid straffmätningen. Däremot föreslås att ändring förs in i 29 kap. 5 brottsbalken så att det inte längre skall krävas särskilda skäl för att gå under straffminimum när den tilltalade är behjälplig vid utredning av egna brott. Beredningen har avstått från att lämna förslag angående undantag från åtalsplikten och förundersökningsplikten främst med hänsyn till att likheten inför lagen åsidosätts. Dessa frågor kräver politiska ställningstaganden men hovrätten ifrågasätter om inte denna fråga bör analyseras, utredas och övervägas ytterligare. Någon form av radikal och genomgripande nyordning kommer säkerligen att krävas för att förkorta den genomsnittliga genomströmningen från brottsanmälan till dom och straffverkställighet samt för att hålla jämna steg med den nya alltmer raffinerade brottsligheten många gånger med internationell anknytning vilken är i ständig förändring. De föreslagna lagändringarna kommer troligen endast ha marginell effekt. Allmänhetens misstroende mot rättsväsendet kräver att man får bukt med alla outredda brott som riskerar att preskriberas. Något mer progressivt bör också göras för att korta handläggningstiden i domstolar och stärka effektiviteten i rättsväsendet. Andra viktiga faktorer som hänger samman med detta och som har ett starkt medborgligt intresse är parternas krav att få snabba besked och den misstänktes berättigade anspråk att slippa sväva i ovisshet (jfr artikel 6:1 i Europakonventionen). Brottsutredningar och efterföljande domstolshantering blir ju dessutom allt svårare att genomföra ju längre tid som förflutit efter brottet. Man måste här beakta samhällets begränsade resurser för utredning och lagföring av svårutredd brottslighet och de processekonomiska vinster det diskuterade förslaget skulle innebära ävensom att resurser skulle kunna frigöras för utredningar och lagföring av andra brott. Utan

3 3 åtgärder i en sådan riktning kommer i vart fall domstolsväsendet behöva kraftiga resursförstärkningar. När det gäller den nya strafflindringsgrunden som föreslås tillstyrker hovrätten att det i framtiden inte längre skall krävas särskilda skäl för att gå under straffminimum enligt 29 kap. 5 brottsbalken. Hovrätten konstaterar dock att detta är ett steg mot att just luckra upp grundsatsen likhet inför lagen. I betänkandet sägs att det inte bara krävs en medverkan som bidragit positivt och märkbart till utredningen utan även ett erkännande (jfr betänkandet s. 81 och 262). Att erkännande krävs framgår dock inte av lagändringsförslaget av 29 kap. 5 (jfr. betänkandet s. 28 och 262). Av betänkandet framgår vidare att möjligheten att utan särskilda skäl underskrida straffminimum skall omfatta - inte bara erkännanden m.m. alla omständigheter i 5 första stycket (jfr betänkandet s. 28, 85 och 262). Konsekvenserna av att det inte heller beträffande övriga punkter skall krävas särskilda skäl har dock inte kommenterats särskilt i betänkandet. Brottmålsförfarandet vid erkännande Hovrätten har inget att invända mot den av beredningen föreslagna ordningen enligt vilken systemet med brottmåls avgörande på handlingarna i tingsrätten byggs ut så att detta kommer att avse många fler typer av erkända brottmål än vad som gäller idag. Den genomsnittliga tiden från brottsanmälan till dom och verkställighet kommer genom förslaget helt klart att förkortas. Förslaget kommer dock i sin tur att innebära mer arbete för åklagarna, vilket beredningen inte räknat med (jfr betänkandet s. 251). Även den offentlige försvararens arbete synes kunna komma att öka i dessa fall. De offentliga försvararnas roll och ansvar har emellertid inte närmare analyserats i betänkandet (jfr betänkandet s. 118). När det gäller domförhet vid föredragning av erkända brott i tingsrätt ifrågasätter hovrätten om lekmannainflytande verkligen behövs. Det är hovrättens åsikt att

4 4 tingsrätten i sådana fall som de föreslagna inte behöver bestå av nämnd utan endast av en eller flera lagfarna domare. Eftersom nämndemannamedverkan idag inte krävs annat än vid huvudförhandling bör tingsrätten vid handläggning av mål enligt den förordade ordningen vara domför med lagfarna domare utan nämnd (jfr Fitger, Rättegångsbalken 1, s. 2:11), dvs. vara domför med rent juristkollegial sammansättning. Det är också hovrättens uppfattning att en tingsrätt i dessa fall i första hand bör kunna vara domför med endast en domare jfr 1 kap. 3 rättegångsbalken enligt vilken bestämmelse en tingsrätt idag är domför med en domare när mål avgörs på handlingarna i princip oberoende av vilket straff det är fråga om (jfr betänkandet s. 97). Hovrätten anser vidare att en dom som avgjorts på detta sätt utan huvudförhandling i tingsrätt bör gälla som en lagakraftvunnen dom på samma sätt som idag gäller för ett strafföreläggande som godkänts av en misstänkt, se 48 kap. 3 och 59 kap 1-10 rättegångsbalken. En sådan dom bör således inte med ordinära rättsmedel kunna föras till hovrätten. Om man kan åstadkomma förutsägbarhet för den tilltalade i fråga om påföljd m.m. likt den han eller hon har vid ett strafföreläggande bör rätt till överklagande inte krävas. Rättsäkerheten kommer lika lite som vid strafförelägganden att trädas för när. En tilltalad skall således inte sedan tingrätten avgjort målet på handlingarna kunna överklaga domen till hovrätten och där återta sitt erkännande. Beredningen utgår ju från att ett brottmål som avgjorts på handlingarna inte kommer att överklagas i någon större utsträckning. Införs ett överklagandeförbud undviks det diskuterade förfarande att en hovrätt skulle tvingas återförvisa ett mål till tingsrätt sedan den tilltalade återtagit sitt erkännande (jfr betänkandet s. 120). Uppgiftsutbyte mellan de brottsbekämpande myndigheterna och Några ytterligare frågor kring utbyte av uppgifter i rättsväsendet Hovrätten instämmer i bedömningen att en effektivare brottsbekämpning är beroende av tillgång till stora mängder information och att sådan enklast inhämtas genom att sekretessbestämmelserna liberaliseras. Eftersom kriminaliteten har blivit alltmer gränsöverskridande till sin karaktär är det viktigt

5 5 att vi inom EU i görligaste utsträckning har enhetliga regler på detta område. Här måste särskilt beaktas att majoriteten av EU:s medlemsstater saknar offentlighetsprincipen och samma sekretessreglering som Sverige. Hovrätten anser sig kunna tillstyrka förslagen med erinran om vikten av att prövningen hos de berörda myndigheterna beaktar även det motstående integritetsintresset. Vissa frågor om beslag Även här lämnar hovrätten i allt väsentligt beredningens överväganden och förslag utan erinran. I betänkande framhålls att det idag inte finns någon formell skyldighet för myndigheter att underrätta den som har rätt till egendomen när beslag hävs (jfr betänkandet s. 237). Enligt förslaget bör det i framtiden inte krävas att polisen närmare undersöker om någon drabbas av beslaget även om polisen bör göra det (jfr betänkandet s. 242). Annan som också drabbas av beslaget behöver, enligt den nya 8a andra stycket i 27 kap. rättegångsbalken, endast underrättas inte delges (jfr betänkandet s. 25 och 257). Lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. förfarandelagen föreslås bli tillämplig även på egendom som har varit föremål för beslag (jfr betänkandet s. 29 f, 240 och 263). När det gäller beslag som kan antas tillhöra tredje man bör beaktas att den rätte ägaren ibland inte vet och inte heller har anledning att ha kunskap om att godset beslagtagits, t.ex. föremål som är inlämnade för förvaring. I sådana fall är det svårt för sakägaren att inom fristen utnyttja sina möjligheter till talan om bättre rätt. Denne har inte heller anledning att hålla sig informerad genom att studera kungörelser osv. Även om ägare eller annan rättsinnehavare enligt 8 andra stycket förfarandelagen redan idag har viss rätt till ersättning (jfr betänkandet s. 31), bör man åtminstone när det gäller beslag av värdefull egendom, i möjligaste mån, använda sig av de möjligheter som finns för att ta reda på den rätte ägaren.

6 6 Av den nya 27 kap. 8a rättegångsbalken jämfört med nya 2b i förfarandelagen framgår inte klart om förutsättningarna för försäljning d.v.s. delgivning måste vara uppfyllda när det är klart att egendomen inte kan säljas utan direkt bör förstöras då ingen gör anspråk på godset (jfr betänkandet s. 25, 29, 242, 257 och 264). Är det känt vem som är berörd av ett beslag utan att vara sakägare bör även denne delges underrättelse oavsett om man avser att sälja eller direkt förstöra godset. Uppgifter om fordon i spaningsverksamhet Hovrätten lämnar beredningens överväganden och förslag utan erinran. Konsekvenser och genomförande Hovrätten lämnar beredningens överväganden och ställningstaganden utan erinran jämför dock ovan om vad ovan anförts om resursbehov. I handläggningen av denna remiss har deltagit hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, hovrättslagmannen Göran Persson och hovrättsrådet Omi Mohammar, föredragande. Johan Hirschfeldt Omi Mohammar