Norge. Geografi.

Transkript

1 Norge Norge är Europas nordligaste land med ett naturskönt landskap av fjordar och fjäll. Den gamla fiske- och sjöfararnationen har med sina stora tillgångar av olja och naturgas utvecklats till ett av världens rikaste länder. Geografi Norges och Europas nordligaste punkt är Knivskjellodden på Magerøya. Landet ligger i nordvästra Europa med kust mot Atlanten i väster och Norra Ishavet i norr. Landet gränsar till Sverige i öster och till Finland och Ryssland i nordöst. Landskapet domineras av Skandinaviska fjällkedjan och av stora högplatåer. De högsta bergen finns i Jotunheimen med fler än hundra toppar på över meter. Den 265 mil långa kusten är sönderskuren av ett stort antal djupa fjordar, som omges av berg och fjäll. Mindre än en fjärdedel av landytan är skogbevuxen och knappt tre procent är uppodlad, i huvudsak i sydöst och i älvdalarna. Sex procent av landytan täcks av sjöar och vattendrag. Norge indelas i Østlandet, Sørlandet, Vestlandet, Trøndelag och Nordnorge. Låglandsområden finns i Trøndelag kring Trondheimsfjorden och i Sørlandet. Vestlandet täcks till stor del av jöklar (glaciärer). Østlandet präglas av långa dalgångar, som löper i sydlig och sydöstlig riktning. Den kanske mest kända är Gudbrandsdalen. I Nordnorge ligger högplatån Finnmarksvidda. Till Norge hör även ögruppen Svalbard (läs mer här) och ön Jan Mayen i norra Atlanten, Bouvetön i södra Atlanten, Peter I:s ö i södra Stilla havet samt Drottning Mauds land, som är en sektor i Antarktis. 1/42

2 Yta km2 (2017) Tid svensk Angränsande land/länder Sverige, Finland, Ryssland Huvudstad med antal invånare Oslo (2015) Övriga större städer Bergen , Trondheim , Stavanger (2015) Högsta berg Galdhopiggen (2469 m ö h) Viktiga floder Glomma Klimat Norge påverkas starkt av Golfströmmen i Atlanten som gör att klimatet är mildare än det annars skulle ha varit så långt norrut. Vid Lofoten är medeltemperaturen i januari 24 grader högre än vad som är normalt för den breddgraden. Temperaturen varierar inte så mycket mellan årstiderna. Däremot skiljer sig temperaturen mycket mellan landets norra och södra del samt mellan kusten och inlandet. Kallast är det i Østlandet och i Finnmarksvidda, där det inte är ovanligt att temperaturen underskrider 40 minusgrader. 2/42

3 Även vintrarna är relativt milda. Då kan isen lägga sig i de längsta fjordarna, annars är kusten i väster så gott som isfri ända upp i norr. De inre delarna av Norge är som regel snötäckta under vinterhalvåret. FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn Oslo 16 C (juli), -4 C (jan) Medelnederbörd/månad Oslo 90 mm (sept), 36 mm (feb) Svalbard Den norska ögruppen Svalbard utgörs av Spetsbergen, Björnön, Vitön med flera närliggande öar i Norra Ishavet. Området omfattar kvadratkilometer. Klimatet är arktiskt och mer än halva landytan på de bergiga öarna täcks av inlandsis. Medeltemperaturen ligger mellan 14 C vintertid och 6 C på sommaren. Drygt norrmän bor i centralorten Longyearbyen och närmare 500 ryssar och ukrainare i Barentsburg. Enligt 1920 års Svalbardstraktat tillhör ögruppen Norge. Övriga nationer, bland andra Sverige, som undertecknat avtalet äger dock tillträde till öarna och har rätt att driva näringsverksamhet där. Norsk lagstiftning gäller och förvaltningen av Svalbard lyder under det norska justitiedepartementet. Den lokala administrationen leds av sysslomannen i Longyearbyen på huvudön Spetsbergen. Enligt traktaten får Norge bara ta ut de skatter och avgifter som behövs för att tillgodose de lokala behoven på Svalbard. Det har gjort ögruppen till ett skatteparadis. Kolbrytning är en viktig näring, men lönsamheten är dålig och framtiden osäker. Den norska kolverksamheten är statsägd och subventioneras via statsbudgeten. Även Ryssland bedriver kolbrytning i ögruppen. Turismen har under de senaste två årtiondena blivit allt viktigare ochtiotusentals turisterbesöker årligen Svalbard. Svalbard är demilitariserat och får inte användas för krigsändamål. Till följd av de ryska militära anläggningarna på Kolahalvön anses dock ishavsområdena runt Svalbard ha stor militärstrategisk betydelse. Möjligheterna att utvinna olja i Barents hav bidrar också till ett stort internationellt intresse för området (se Naturtillgångar och energi). Vattnen kring Svalbard är mycket fiskrika och den norska regeringen har upprättat särskilda zoner för att skydda fisket. Det finns även skyddszoner för ögruppens rika flora och fauna. I ett internationellt frövalv i Svalbards permafrost lagras flera miljoner fröprover från världens viktigaste grödor. Befolkning och språk Norge är ett av Västeuropas mest glesbefolkade länder. Hälften av invånarna bor i området kring Oslofjorden i sydöst. Kusterna på Sør- och Vestlandet är också relativt tätbefolkade. Befolkningen har traditionellt varit enhetlig med små minoriteter av samer och finnar. Fram till 1970-talet var utflyttningen större än invandringen. Då kom främst svenskar, danskar, britter och amerikaner. På 1990-talet ökade invandringen från en rad andra områden, till exempel Pakistan, Vietnam och Balkan definierades 13,4 procent av befolkningen som invandrare. De största grupperna var då polacker, litauer, svenskar, somalier och tyskar. 3/42

4 Under 2015 nästan trefaldigades antalet asylsökande, från personer 2014 till De två största grupperna var syrier och afghaner som flydde från oroligheter i sina hemländer. En topp uppkom mellan september och november; under en vecka i mitten av november anlände asylsökande.som en följd införde regeringen en hårdare invandringspolitik samt skärpta gränskontroller i norr (se Kalendarium). Därefter bromsade flyktingströmmen till Norge in. I början av 2016 definierades 3,6 procent av den norska befolkningen som flyktingar. Ett sameting med valda ledamöter finns sedan Det har en rådgivande funktion, främst i fråga om kultur, näringsliv och språk. Samerna har rätt att få svar på sitt språk från offentliga organ i fem kommuner i Nordnorge. I nordligaste Norge finns även en liten finskättad befolkningsgrupp kallad kvener. Norska bildar tillsammans med svenska, danska, isländska och färöiska den nordiska grenen av den germanska språkgruppen. Norska framträdde som särskilt språk under vikingatiden. Mot slutet av medeltiden blev danska officiellt språk i Norge. Dess inflytande var störst i städerna, där även talspråket blandades upp med danska ord och former. På 1800-talet genomfördes en förnorskning av det danska skriftspråket. Vid mitten av 1800-talet skapade Ivar Aasen landsmålet, baserat på ålderdomliga bygdemål som inte hade påverkats av danskan. Nationalister krävde att detta äkta norska språk skulle ersätta det dansk-norska riksmålet. I slutet av 1800-talet blev landsmålet, numera kallat nynorsk, officiellt skriftspråk vid sidan av riksmålet, vanligen kallat bokmål. Norge har därför två officiella språk (Norge skrivs Noreg på nynorsk). Stavningsreformer har närmat de båda målen till varandra. Runt en tiondel av norrmännen använder nynorsk. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 14,1 (2014) Andel invånare i städerna 80,7 procent (2016) Nativitet/födelsetal 11,4 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 8,1 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 1,1 procent (2014) Fertilitetsgrad 1,9 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 49,9 procent (2014) Förväntad livslängd 82 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 84 år (2015) Förväntad livslängd för män 80 år (2015) Folkgrupper norrmän 96,3%, danskar 0,4%, svenskar 0,3%, övriga 3% Språk 4/42

5 norska (i form av bokmål eller nynorsk) Religion Drygt sju av tio norrmän är medlemmar av den norska evangelisk-lutherska kyrkan (Den norske kirke), som fram till 2012 var statskyrka. I takt med att invandringen ökat har antalet muslimer blivit fler och numera är islam det näst största trossamfundet. Därefter följer den katolska kyrkan och en rad protestantiska frikyrkor. Efter det att kyrkan skilts från staten i Sverige år 2000 inleddes en intensiv debatt om den norska kyrkans ställning antog stortinget en kompromiss, där kyrkan behöll de ekonomiska banden till staten men fick rätt att själv utnämna biskopar. I maj 2012 avskaffades statskyrkan helt när stortinget beslutade att landet inte längre skulle ha en "offentlig religion". Kristendomen har troligen bevarat större inflytande i det norska samhället än i det svenska talets väckelserörelser kanaliserades i Norge främst inom Den norske kirke, som har kvar aktiva lekmannarörelser, medan frikyrkorna är svagare än i Sverige. Utbildning I Norge råder skolplikt från 6 till 16 års ålder. Grundskolan är indelad i två stadier: barnskolan från första till sjunde klass och ungdomsskolan från klass åtta till tio. Kommunen ansvarar för den offentliga skolan, som 96 procent av eleverna går i. Friskolor är inte lika vanliga som i Sverige. I stort sett alla elever fullföljer grundskolan. Alla barn som uppehåller sig i Norge i mer än tre månader har rätt och plikt att gå i grundskolan, som är avgiftsfri. Små barn kan gå i förskola (barnehager). Drygt 90 procent av alla norska barn i åldrarna ett till fem år går i förskola. Alla elever som gått ut grundskolan har rätt till tre års gymnasie- eller yrkesutbildning i så kallad videregående skole. Omkring 95 procent studerar vidare på denna nivå. Universitet finns i Oslo (sedan 1811), Bergen, Tromsø, Trondheim, Stavanger, Ås, Kristiansand och Bodø. Det finns en lång rad special- och fackhögskolor, bland annat en fiskerihögskola. Vuxenutbildningen är väl utbyggd, inte minst genom folkhögskolorna hade 27 procent av alla norrmän över 16 års ålder endast grundeskoleutbildning, medan 41 procent hade fullföljt vidaregående skole. 32 procent av befolkningen hade en högre utbildning från högskola eller universitet. Bland kvinnor är andelen högutbildade större än bland männen, 34 procent jämfört med 28 procent FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 99,7 procent (2013) Antal elever per lärare i grundskolan 9 (2013) Kostnader för utbildning i andel av BNP 7,4 procent (2012) 5/42

6 Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 17,5 procent (2012) Kultur Norsk kultur har blivit internationellt känd genom konstnären Edvard Munch ( ), tonsättaren Edvard Grieg ( ), dramatikern Henrik Ibsen ( ) och nobelprisbelönade författare som Sigrid Undset ( ), Knut Hamsun ( ) och Bjørnstjerne Bjørnson ( ). Bland uppmärksammade författare under 1900-talet märks även Agnar Mykle, Johan Borgen, Cora Sandel, Tarjei Vesaas och den danskfödde Aksel Sandemose. I slutet av seklet kom en ny generation framgångsrika författare med namn som Dag Solstad och Jan Kjaerstad. Även norska barn- och ungdomsförfattare har nått internationella framgångar, störst succé har Jostein Gaarder gjort med Sofies värld. På 2000-talet tillhör Per Petterson och Karl Ove Knausgård de stora norska författarnamnen. Erlend Loes ironiskt humoristiska romaner har blivit populära. Flera norska deckarförfattare har väckt uppmärksamhet, bland andra Anne Holt, Karin Fossum och den internationelle storsäljaren Jo Nesbø. Liv Ullman har haft framgång både som skådespelare och som filmregissör, bland annat med filmen Kristin Lavransdotter. Hennes dotter Linn Ullman har skrivit flera uppmärksammade böcker, bland andra Innan du somnar och Ett välsignat barn. Norsk klassisk musikutövning har rönt stor uppskattning internationellt. En känd klassisk solist är violinisten Arve Tellefsen. Den unge musikern och sångaren Alexander Rybak fick internationellt genombrott när han vann Eurovision Song Contest med rekordpoäng Det stora namnet bland norska skulptörer är Gustav Vigeland. Hans livsverk är den gigantiska skulpturanläggningen i Frognerparken i Oslo. Norge har utmärkt sig för sina upptäcktsresande som polarforskarna Fridtjof Nansen och Roald Amundsen. Thor Heyerdahls resa med balsaflotten Kon-Tiki från Peru till Polynesien 1947 fascinerade en hel värld. Massmedier Norrmännen brukar beskrivas som ett tidningsläsande folk. I landet utkommer över 220 tidningar, de flesta små och lokala. Men liksom i övriga Västeuropa har mediekonsumtionen förändrats i grunden av de nya digitala medier som vuxit sig starka sedan millennieskiftet. Ändå står de traditionella tidningarna fortfarande relativt starka i Norge, mycket tack vare att ägarna var snabba med att anpassa produktionen till internet. År 1991 läste 84 procent av norrmännen en papperstidning en genomsnittlig dag och 81 procent tittade på TV hade de siffrorna sjunkit till 42 procent respektive 67 procent. Norrmännen lägger istället mer tid på internet och sociala medier. 87 procent av befolkningen använder dagligen internet och 51 procent läser en nättidning. I stort sett alla har tillgång till nätet. 6/42

7 Pressfrihet garanteras i grundlagen och norska medier kan arbeta fritt utan inblandning från staten. Flertalet tidningar är privatägda. Tidningarna äger gemensamt nyhetsbyrån Norsk telegrambyrå (NTB). Staten ger presstöd. Fyra Oslobaserade dagstidningar har rikstäckning. Morgontidningen Aftenposten (oberoende konservativ) är Norges största tidning och kvällstidningen Verdens Gang (VG) är näst störst (2015). Båda tillhör Norges största medieföretag Schibstedkoncernen, som också äger Aftonbladet och Svenska Dagbladet i Sverige. Dagbladet och den socialdemokratiska Dagsavisen når också ut till hela landet. Andra dagliga Oslotidningar är Dagens Næringsliv och den kristna Vårt Land. I landets näst största stad Bergen dominerar den oberoende liberala Bergens Tidende. Den konservativa Adresseavisen i Trondheim grundades 1767 och är Norges äldsta ännu utkommande tidning. Det tidigare statliga radio- och TV-bolaget Norsk Rikskringkasting (NRK) omvandlades 1988 till en oberoende stiftelse. Därutöver finns ett 20-tal rikstäckande privata TV-kanaler. TVNorge (tidigare TVN) var först med reklamfinansierade sändningar TV2 är helt reklamfinansierad och ägs av danska Egmont. Förutom NRK sänder även ett drygt dussintal TV-kanaler lokalt. Det finns omkring ett dussin radiokanaler, varav flertalet tillhör NRK. FAKTA MASSMEDIER Pressfrihetsindex 7,8 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 116,5 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 96,3 (2014) Äldre historia På 1000-talet lade Olav Haraldsson grunden till det enade kungariket Norge ingicks en dansk-norsk union, som styrdes från Köpenhamn och kom att bestå i fyra sekler. Danmark tvingades avstå Norge till Sverige Den svensk-norska unionen varade till 1905, då Norge blev självständigt från Sverige. Norge var i forntiden uppdelat i en mängd småriken, fylken, där vikingahövdingar, och senare kungar, kämpade om att utvidga sina områden. Omkring år 900 e Kr blev sannolikt Harald Hårfagre herre över kusttrakterna. Den förste som lyckades lägga grunden till ett enat Norge var Olav Haraldsson, som i början av 1000-talet tog kontroll över såväl kustområdena som det inre av landet. Åtskilliga norska vikingar begav sig västerut. Olav hade under ett vikingatåg mot England antagit kristendomen och blev därefter den som med hårda metoder fullbordade Norges kristnande. Kungen var kyrkans överhuvud och religionen blev en viktig faktor för att knyta samman riket. Olav blev efter sin död i slaget vid Stiklestad 1030 förklarad som Norges nationalhelgon. Ett blomstrande 1200-tal följs av nedgång 7/42

8 Inbördes strider rasade mellan olika tronpretendenter tills Håkon Håkonsson under andra hälften av 1200-talet tog kontroll och genomdrev att den äldste äktfödde kungasonen skulle få arvsrätt till tronen. Under Håkons tid kom Island och Grönland under norskt styre, handeln blomstrade och Bergen blev en ledande handelsstad. I slutet av 1200-talet beviljades de tyska köpmännen omfattande handelsrättigheter, vilket skulle visa sig ödesdigert för Norges ekonomiska oberoende. Senmedeltiden kännetecknades av ekonomisk, politisk och social tillbakagång. I mitten av 1300-talet förlorade Norge mellan en tredjedel och hälften av sin befolkning i digerdöden. Merparten av jordbruket lades i träda när många av bönderna avled och ingen kunde bruka jorden. Det tyska handelsförbundet Hansan fick ett allt fastare grepp om utrikeshandeln, Bergen blev en betydande hansestad och centralmakten försvagades. År 1380 bildades en dansk-norsk union, som från 1397 utgjorde Kalmarunionen inklusive Sverige. Norge behöll formellt sina egna lagar, men de högre ämbetsmännen var danskar och förvaltningsspråket var danska. Landet styrdes alltmer från Köpenhamn. Kalmarunionen upplöstes 1523, och 1536 blev Norge formellt en dansk provins. Samtidigt genomfördes den protestantiska reformationen, en motrörelse mot katolicismen, som spreds över Europa under 1500-talet. Ny guldålder på 1600-talet Hansaförbundets upplösning på 1600-talet ledde till en ny ekonomisk uppgång. Den norska exporten av trävaror till bland annat Nederländerna och Skottland växte snabbt. Sjöfartens betydelse ökade, fiskeexporten växte och kung Kristian IV uppmuntrade bergsbruket i Norge och anlade flera nya städer. I krig med Sverige förlorade Danmark Jämtland, Härjedalen och Bohuslän. När Danmark försvagades blev Norges ställning inom unionen starkare. Men när kungligt envälde infördes i Danmark på 1660-talet måste Norge lyda direkt under den danske kungen. Efter det stora nordiska kriget ( ) inträdde en lång fredsperiod. Norsk sjöfart, fiske och handel kunde utvecklas ostört. När Danmark 1807 anslöt sig till det franska kontinentalsystemet (Napoleons plan för att hindra export från Storbritannien till kontinenten) inkluderades dock Norge i blockaden, vilket i kombination med missväxt ledde till hungersnöd. Blockaden innebar att Norge fick ta ansvar för sitt eget styre, då förbindelserna med Danmark försvagades. Genom freden i Kiel 1814 tvingades Danmark avträda Norge till Sverige men danskarna fick behålla de tidigare norska områdena Island, Grönland och Färöarna. Kamp för norsk självständighet I Norge hade kraven på självständighet börjat växa sig starka. En vald riksförsamling utarbetade en norsk författning på Eidsvolls bruk och utsåg den 17 maj 1814 den danske prinsen Kristian Fredrik till norsk kung. Den svenske tronföljaren Karl Johan drog dock på fälttåg in i Norge och militären slog på ett par veckor ner självständighetsförsöket. I fredsavtalet, den så kallade konventionen i Moss, stadgades att kungen av Sverige även skulle vara Norges kung, men norrmännen fick i stor utsträckning behålla sin nya grundlag som var mer demokratisk än den svenska. Norge var mindre ståndsuppdelat än Sverige och den nya nationalförsamlingen fick bara en kammare. 8/42

9 Mitten av 1800-talet kännetecknades i Norge av folkrörelseaktivitet, föreningsbildande och folkupplysning som blev en viktig övning i politisk verksamhet. Krav på bredare folkstyre och kamp mot den gamla ämbetsmannaregimen förenade småbönder, yngre köpmän, hantverkare och akademiker. Dessa liberala och mestadels unionskritiska kretsar, som 1884 skulle komma att bilda partiet Venstre, krävde demokrati, parlamentarism och allmän rösträtt. En allt hårdare maktstrid utvecklades mellan majoriteten i riksförsamlingen, stortinget, å ena sidan och den svenske kungen och den norska ämbetsmannaregeringen å den andra. Kungen, uppmuntrad av regeringen, ansåg sig ha veto i grundlagsfrågor och vägrade att rätta sig efter stortingets beslut om en grundlagsändring. Sedan oppositionen vunnit en övertygande seger i ett nyval kulminerade striden med att regeringen avsattes genom riksrätt och kung Oscar II tvingades 1884 att släppa fram en Venstreregering ledd av Johan Sverdrup. Norge blev därmed det första landet i Norden med parlamentariskt styre. De konservativa bildade samma år partiet Høire (numera Høyre). Unionen med Sverige upplöses självständighet Unionens existens och det faktum att kungen var svensk hade bidragit till att radikalisera norsk politik. Venstre hade ett trumfkort i sin nationalistiska unionskritik, stödd av bland andra författaren Bjørnstjerne Bjørnson. Venstre drev fram en begynnande sociallagstiftning och kunde efter nya valframgångar genomdriva allmän rösträtt för män 1898 kvinnor fick rösträtt Det kungavänliga Høyre tvingades ompröva sitt unionsförsvar i fruktan för att den politiska makten skulle drivas längre till vänster. Partiet anslöt sig 1904 till Venstres krav på ett eget norskt konsulatväsen samt en utrikesförvaltning, och venstrepolitikern och skeppsredaren Christian Michelsen bildade en nationell samlingsregering. Konflikten med Sverige i konsulatfrågan ledde till regeringskris i Oslo. När kung Oscar II vägrade ingripa tog stortinget i juni 1905 tillfället i akt och förklarade att denne inte längre fungerade som norsk kung. En norsk folkomröstning gav ett överväldigande stöd för unionsupplösning och efter förhandlingar i Karlstad upplöstes unionen formellt i september Den danske prinsen Carl utsågs till norsk kung under namnet Haakon VII. Under första världskriget höll sig Norge neutralt. Landet gick in i Nationernas Förbund (föregångare till dagens FN) 1920 och tillerkändes överhögheten över Svalbard (Spetsbergen). Under och 1920-talen styrdes Norge omväxlande av Venstre- och Høyre-regeringar. Klassmotsättningarna var skarpa och strejkerna utdragna. En ekonomisk kris i slutet av 1920-talet drabbade jordbruket hårt. Bondepartiet (grundat 1921) fick därmed ökat stöd och kunde 1931 bilda sin första regering gjorde Bondepartiet och Arbeiderpartiet (bildat 1887) upp i det så kallade kriseforliket, ett socialpolitiskt program och stöd till jordbruket. Därmed kunde Arbeiderpartiet inleda tre decennier av nästan oavbrutet regeringsinnehav. Statsminister blev före detta sågverksarbetaren Johan Nygaardsvold. Modern historia Under andra världskriget blev Norge ockuperat av Nazityskland. De svåra erfarenheterna av kriget bidrog till att Norge anslöt sig till Nato Frågan om inträde i EG (senare EU) blev kontroversiell och i två folkomröstningar har norrmännen sagt nej till medlemskap. Sedan 1970-talet har olje- och naturgasutvinning gradvis omvandlat Norge från en fiske- och småbrukarnation till ett av världens rikaste länder. 9/42

10 Norge förklarade sig neutralt vid andra världskrigets utbrott Både Tyskland och västmakterna hade dock planer på att besätta delar av landet för att få kontroll över malmtransporterna från Narviks hamn. Tyskarna hann först och invaderade såväl Danmark som Norge den 9 april Medan danskarna gav sig utan strid beslöt den norska regeringen med kung Haakon och statsminister Johan Nygaarsvold i spetsen att försvara landet trots ett närmast hopplöst militärt utgångsläge. Hjälpen från väst var otillräcklig och norrmännen tvingades snart att kapitulera. Den 1 juni samma år lämnade statsledningen Norge och slog sig ner i London. Nazitysk ockupation Ett administrativt råd styrde landet till september 1940, då den tyske rikskommissarien Terboven förklarade kungen avsatt. Han lät upplösa rådet och tillsatte 13 kommissariska statsråd. Från 1942 utgjorde dessa en nazistisk lydregering under Vidkun Quisling, ledaren för det norska nationalsocialistiska partiet Nasjonal samling. Det norska folket gjorde dock hårt motstånd. En motståndsrörelse, hjemmefronten, bildades och utförde bland annat industrisabotage. Som en följd av detta skärpte tyskarna ockupationspolitiken. Omkring 500 norrmän avrättades av tyskarna, cirka dog i fängelser, medan runt i olika omgångar sattes i koncentrationsläger och över norrmän flydde till Sverige. Det nazityska förtrycket bidrog till att svetsa samman regeringen i London och motståndsrörelsen i Norge. Tyskarna i Norge kapitulerade den 7 maj 1945, kungen och ministrarna återvände hem en månad senare och en samlingsregering bildades. Efter krigsslutet dömdes omkring människor för landsförräderi och cirka av dessa fick fängelsestraff. 30 dödsdomar utfärdades över tyska och norska krigsförbrytare, varav 25 verkställdes. En av de avrättade var Vidkun Quisling. EG/EU-frågan splittrar landet I valet hösten 1945 fick Arbeiderpartiet för första gången egen majoritet i stortinget och bildade regering under Einar Gerhardsens ledning anslöt sig Norge till Atlantpakten (Nato) och blev 1952 medlem av Nordiska rådet. Sju år senare var Norge med och grundade frihandelsorganisationen Efta. Inrikespolitiken kom under efterkrigsåren att domineras av frågan om hur landets ekonomiska tillväxt skulle fördelas. Även frågan om medlemskap i EG (Europeiska gemenskapen, numera EU) var konfliktfylld. Sedan Storbritannien hade beslutat att ansöka om EG-medlemskap började även Norge förbereda ett EG-inträde. Stor oenighet rådde dock om anslutningsformen. Senterpartisten Per Bortens koalitionsregering, som tillträtt 1965, splittrades på frågan och tvingades avgå Arbeiderpartiet tog över under statsminister Tryggve Bratteli men fick inte folkets förtroende för sin EG-vänliga politik. I folkomröstningen 1972 sade 54 procent nej till norskt EG-medlemskap. Debatten var uppslitande och splittringen djup. EG-motståndet var starkast i norr och bars upp av bönder, fiskare och stora fackliga grupper, medan anhängarna dominerade i Oslo-området. Sprickan gick rakt genom flera partier. Venstres EG-anhängare bröt sig ur och bildade Liberale folkparti, medan Arbeiderpartiregeringen avgick efter omröstningen och efterträddes av en borgerlig koalitionsregering. 10/42

11 Oljeboom och oljekris Arbeiderpartiet kom tillbaka efter stortingsvalet 1973 och regerade årtiondet ut efterträddes statsminister Odvar Nordli av Gro Harlem Brundtland, som blev Norges och Nordens första kvinnliga regeringschef. I valet samma år vann dock Høyre stora framgångar och kunde bilda en koalitionsregering med Kåre Willoch som statsminister. Då Norge på 1970-talet började utvinna olja ur Nordsjön var politikernas avsikt att använda intäkterna till investeringar. Men nyrikedomen väckte folkets förväntningar och regeringen ökade statens utgifter genom sociala reformer, glesbygds- och jordbruksstöd samt sysselsättningsåtgärder. Efter en rad goda år med hög inhemsk konsumtion föll oljepriserna markant i mitten av 1980-talet. När inkomsterna snabbt sjönk tvingades regeringen genomföra en rad åtgärder: kronan devalverades och en åtstramningspolitik infördes. Arbetslösheten sköt i höjden samtidigt som en omfattande bankkris uppstod förkastades regeringens åtstramningspaket av stortinget och Kåre Willochs koalition fick avgå. En minoritetsregering under Arbeiderpartiets ledare Brundtland tog över rodret. Efter valet 1989 bildades åter en borgerlig regeringskoalition. Den föll dock isär året därpå på grund av oenighet över Norges linje i förhandlingarna med EG om ett EES-avtal (som skulle ge Efta-länderna tillgång till EG:s inre marknad). Brundtland övertog statsministerposten i spetsen för en socialdemokratisk minoritetsregering. Kritik mot Stoltenbergs regering Stortinget godkände 1992 Norges anslutning till EES-avtalet och beslöt samma år att landet skulle ansöka om medlemskap i EG/EU. Det ledde till att Senterpartiet fick stor framgång i stortingsvalet 1993 genom sitt EUmotstånd. I folkomröstningen 1994 sade 53 procent av norrmännen nej till EU-medlemskap. Trots ja-sidans nederlag regerade Brundtland vidare men hon avgick av personliga skäl Ny statsminister blev Thorbjørn Jagland, som varit Arbeiderpartiets ledare i några år. Trots en konjunkturuppgång från 1993 med stark tillväxt i flera år blev stortingsvalet 1997 en besvikelse för Arbeiderpartiet. Inför valet lovade Jagland att lämna ifrån sig regeringsmakten om partiet fick sämre resultat än Så blev det, trots att Arbeiderpartiet fortfarande var störst med cirka 35 procent av rösterna. Kristelig Folkeparti gick däremot starkt fram i valet och kunde bilda en minoritetsregering tillsammans med de andra båda mittenpartierna Venstre och Senterpartiet. Statsminister blev den kristdemokratiske partiledaren Kjell Magne Bondevik. Han och regeringen avgick 2000 sedan regeringskoalitionen blivit nedröstad i stortinget av Arbeiderpartiet, Fremskrittspartiet och Høyre. Dessa ville i strid med regeringens planer bygga gaskraftverk utan att invänta ny miljövänlig teknik. Med den populäre Jens Stoltenberg som statsminister och partiledaren Jagland som utrikesminister bildade Arbeiderpartiet en egen minoritetsregering. Problemen hopade sig snart. LO-strejk och löneökningar följdes av impopulära budgetnedskärningar. Det nationalistiska och invandringskritiska Fremskrittspartiet utnyttjade det allmänna missnöjet och krävde mer oljepengar till vård, skola och omsorg. Partiet gick i opinionen tidvis om Arbeiderpartiet, vars ledare fick intern kritik för sin EU-vänliga hållning, för planerna på delprivatiseringar av såväl oljeindustri som hälsovård och för sin skattepolitik. Norge får en rödgrön regering 11/42

12 I stortingsvalet 2001 gjorde Arbeiderpartiet sitt sämsta resultat på nära åtta decennier. Valets stora vinnare blev Høyre och Sosialistisk Venstreparti, ett resultat som gjorde det besvärligt att bilda regering. Kjell Magne Bondevik förhandlade fram en minoritetsregering med sitt eget Kristelig folkeparti samt Høyre och Venstre. Den blev beroende av Fremskrittspartiets stöd och tvingades till en rad kompromisser. Arbeiderpartiet led i sin tur av inre motsättningar trädde Thorbjørn Jagland tillbaka som partiledare till förmån för Stoltenberg, vilket gav partiet framgång i opinionen. Även Sosialistisk Venstreparti stärkte sin ställning med hård kritik av det USA-ledda kriget i Irak På den andra ytterkanten gick Fremskrittspartiet fram. I stortingsvalet 2005 vann Arbeiderpartiet en övertygande seger med 33 procent av rösterna jämfört med 24 procent i föregående val. Det lade grunden för en rödgrön majoritet, trots att Socialistisk Venstreparti backade en del, medan Senterpartiet ökade något. Fremskrittspartiet blev Norges näst största parti med 22 procent av rösterna, medan Høyre och statsminister Bondeviks Kristelig folkeparti gick kraftigt tillbaka. Därmed kunde Stoltenberg bilda Norges första rödgröna koalition med Arbeiderpartiet, Socialistisk Venstreparti och Senterpartiet. Det fanns relativ samsyn kring välfärdspolitiken, men i flera frågor förekom motsättningar som försvagade koalitionen. Samtidigt hade oppositionen framgång i opinionen, särskilt Fremskrittspartiet. En del bedömare ansåg att partiets kritiska hållning till invandring påverkade övriga partier till att skaffa sig en stramare hållning i asylpolitiken. I stortingsvalet i september 2009 fick regeringskoalitionen mellan Arbeiderpartiet, Socialistisk Venstrepartioch Senterpartiettre mandats övervikt och kunde regera vidare. Regeringen fick beröm för sitt handfasta sätt att klara landet genom den globala finanskrisen (se Ekonomi). Värsta massakern i modern tid Den 22 juli 2011 skakades den norska nationen av det värsta våldsdådet i modern tid. Högerextremisten Anders Behring Breivik mördade åtta människor i ett sprängattentat i regeringskvarteret i Oslo och sköt knappt två timmar senare ihjäl 77 människor, flertalet tonåringar, på ön Utøya där Arbeiderpartiets ungdomsförbund hade samlats för traditionsenligt sommarläger. Breivik, tidigare medlem av Fremskrittspartiet, ville med sina illdåd skada Arbeiderpartiet som han ansåg hade svikit Norge genom massimport av muslimer. Stoltenberg förklarade omedelbart att Norges svar på våldsdåden skulle bli mer öppenhet, mer demokrati och mer humanitet. De politiska ungdomsförbunden fick ta emot en ström av nya medlemmar. Stoltenberg hyllades för att ha visat såväl fasthet som medkänsla i krishanteringen. Kort efter massakern fick Arbeiderpartiet sitt högsta opinionsstöd på tolv år, samtidigt som Fremskrittspartiet backade. I lokala val i september 2011 tappade Fremskrittspartiet mer än en tredjedel av sina väljare, medan Høyre gick fram starkt. Arbeiderpartiet förblev största parti. Chocken och sorgen efter terrordåden stärkte känslan av gemenskap i det norska samhället. Åklagarsidans utförliga beskrivning av massakern på Utøya i kombination med Breiviks kyliga uppträdande gjorde rättegången våren 2012 plågsam för de drabbade. Breivik dömdes i augusti samma år till lagens strängaste straff 21 års fängelse med möjlighet till förlängning fem år i taget så länge den dömde anses vara en samhällsfara. En regeringstillsatt utredning av polisens hantering av våldsdåden i Oslo och på Utøya offentliggjordes i augusti Den pekade på en rad brister. Polisen skulle ha kunnat gripa gärningsmannen tidigare, och attentatet i regeringskvarteret hade kunnat förhindras om redan existerande säkerhetsförskrifter hade följts. 12/42

13 Som en följd av den skarpa kritiken avgick landets högste polischef. Politiskt system Norge är en konstitutionell monarki. Regeringen har den verkställande makten och stortinget utgör den lagstiftande församlingen. Val till stortinget hålls vart fjärde år. Minoritetsregeringar är vanliga; sedan 2013 leder statsminister Erna Solberg från Høyre en minoritetsregering mellan sitt eget parti och Fremskrittspartiet. I valet 2017 segrade de borgerliga partierna och Solberg blev omvald som statsminister. Enligt den grundlag (grundloven) som antogs i Eidsvoll den 17 maj 1814 är Norge en monarki (se Äldre historia). Efter en grundlagsändring 1990 har även kvinnor rätt att ärva tronen. Denna regel träder i kraft först när den nuvarande kronprinsen Haakon blivit regent. Monarken har formellt den verkställande makten, men i praktiken är det regeringen som styr. Regeringen ska bestå av statsministern och minst sju andra ministrar, som formellt utses av monarken i enlighet med stortingets vilja (se nedan). Kungen är formellt överbefälhavare och överhuvud för Den norske kirke (se Religion). Monarken sammanträder med regeringen en gång per vecka och är då ordförande för mötet. Den lagstiftande makten ligger hos stortinget, vars 169 ledamöter utses proportionerligt i allmänna val för fyra år. Sedan 2009 har stortinget en enda kammare. Rösträttsåldern är 18 år. I lokalvalen 2011 gjordes försök i en del kommuner med sänkt rösträttsålder till 16 år. Ändringar i grundlagen kräver två tredjedelars majoritet i stortinget. Norge är indelat i 19 fylken (län) inklusive Oslo kommun. Fylkesmannen motsvarar en svensk landshövding och de folkvalda fylkestingen svenska landsting. Fylkesmannen utses av regeringen. På lokal nivå finns folkvalda fullmäktigeförsamlingar (kommunestyret) i landets 428 kommuner. Fylkes- och kommunalval hålls mitt emellan stortingsvalen vart fjärde år. Valsystemet gynnar glesbygderna. 150 stortingsmandat fördelas nationellt enligt den proportionella metoden. Därutöver finns 19 så kallade utjämningsmandat, ett till varje fylke, som går till partier som fått minst fyra procent av rösterna i hela landet. I norsk politik finns en tydlig motsättning mellan socialt ledande grupper i städerna och befolkningen på landsbygden. Motsättningarna yttrar sig numera särskilt i Europadebatten, där en urban elit vill föra in Norge i EU, medan bönder och fiskare i glesbygden har ett starkt motstånd mot EU-medlemskap. I två folkomröstningar har resultatet blivit nej till EU (se Modern historia). Sedan 1989 finns ett sameting med 39 ledamöter som väljs av samerna vart fjärde år. Sametinget ligger i Karasjok i Finnmarka och har en rådgivande funktion, främst i fråga om kultur, näringsliv och språk. Samerna har rätt att få svar på samiska från offentliga organ i fem kommuner i Nordnorge. Politiska partier Inrikespolitiken präglas av svårigheter med att skapa en varaktig majoritet i stortinget. Under lång tid har Norge styrts av minoritetsregeringar av skilda politiska kulörer, vilka har tvingats söka stöd än till höger, än till vänster i det politiska fältet. Efter valet 2005 formades dock en rödgrön koalition, som blev den första majoritetsregeringen på två decennier. Koalitionen kunde fortsätta regera även efter valet 2009, men fyra år 13/42

14 senare segrade Høyre, vars partiledare Erna Solberg bildade en minoritetsregering mellan sitt eget parti och Fremskrittspartiet (se Aktuell politik). I valet 2017 segrade de borgerliga partierna och Solberg blev omvald som statsminister. Høyre (H) har traditionellt varit det dominerande partiet på den borgerliga sidan med en tydlig företagar- och EU-vänlig linje. Høyre är det enda partiet med majoritet för EU-medlemskap bland sina sympatisörer. Høyre har lett flera regeringar (se Modern historia). Fremskrittspartiet (FrP) har en populistisk och nationalistisk framtoning med både höger- och vänsterfrågor på programmet. Partiet bildades 1973 som en rörelse mot höga skatter, men har därefter präglat debatten med krav på minskad invandring. Konflikter i den frågan hindrade ledarveteranen Carl I Hagen att ta partiet in i en borgerlig regering. Den nuvarande ledaren Siv Jensen har gjort partiet accepterat som en koalitionspartner till Høyre. Arbeiderpartiet (AP) är ett socialdemokratiskt parti som värnat om det offentliga välfärdssystemet och som länge varit störst i stortinget. Den traditionella välfärdspolitiken med statligt ägande står i konflikt med de privatiseringar i såväl industri som vård som under senare decennier drivits igenom av partiets ledning. Partiet är splittrat i frågan om norskt EU-medlemskap, där partiledningens positiva linje hålls tillbaka av glesbygdsväljarnas nej. Arbeiderpartiet är starkast i norra Norge. I den rödgröna regeringskoalitionen ingick även de mindre partierna Sosialistisk Venstreparti (SV) och Senterpartiet (SP). SV bildades på 1960-talet (då med namnet Sosialistisk folkeparti) genom en utbrytning ur Arbeiderpartiet och har präglats av motstånd mot militäralliansen Nato och EU och ett växande miljöengagemang. Partiet, som tidigare alltid varit i opposition, har i regeringsställning tvingats till svåra kompromisser, som att tillåta gaskraftverk och norsk Nato-insats i Afghanistan, vilket lett till stora väljarförluster. Partiet fick sitt nuvarande namn Senterpartiet är ett mittenparti som regerat både med högern och vänstern (se Modern historia). Partiet har glesbygds- och miljöprofil och har länge varit ledande i EU-motståndet. Det gröna och vänsterorienterade Miljøpartiet De Grønne (MDG) kom in i stortinget för första gången Till mittenpartierna hör kristdemokratiska Kristelig Folkeparti (KrF) och socialliberala Venstre (V), som i förhållande till storlek haft betydande politiskt inflytande, särskilt i kristdemokraten Kjell Magne Bondeviks minoritetsregeringar. Rättsväsendet Rättssystemets första instans är byretter i städer och herredsretter på landsbygden. I alla kommuner finns också forliksråd, där tvister i vissa fall löses genom förlikning. Därefter följer sex appellationsdomstolar (lagmannsretter), vilka ligger i Skien, Oslo, Hamar, Trondheim, Bergen och Tromsø. I lagmannsretterna kan domar fällda i by- eller herredsretter överklagas. Sista rättsinstans är Høyesteretten i Oslo, vars domar inte kan överklagas. Høyesteretten granskar även att landets lagar inte strider mot grundlagen. Lagens strängaste straff är 21 års fängelse. Det utdelades 2012 till den högerextreme massmördaren Anders Behring Breivik, som den 22 juli 2011 hade dödat 77 människor i två attentat, ett bombdåd i Oslo och en masskjutning på ön Utøya där Arbeiderpartiets ungdomsförbund samlats för ett sommarläger (se Modern historia). Det var den värsta massakern i Norges moderna historia. FAKTA POLITIK Officiellt namn 14/42

15 Kongeriket Norge/ Kungariket Norge Statsskick monarki, enhetsstat Statschef kung Harald V Regeringschef statsminister Erna Solberg (2013 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Arbeiderpartiet 49, Høyre 45, Fremskrittspartiet 27, Senterpartiet 19, Sosialistisk Venstreparti 11, Venstre 8, Kristelig Folkeparti 8, Miljøpartiet De grønne 1, Rødt 1 (2017) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Arbeiderpartiet 55, Høyre 48, Fremskrittspartiet 29, Kristelig Folkeparti 10, Senterpartiet 10, Venstre 9, Sosialistisk Venstreparti 7, Miljøpartiet De Grønne 1 (2013) Valdeltagande 78 % i stortingsvalet 2013, 78 % i stortingsvalet 2017 Kommande val stortingsval 2021 Aktuell politik Norge styrs sedan hösten 2013 av en borgerlig koalitionsregering mellan det konservativa Høyre och det invandringskritiska Fremskrittspartiet. Statsminister är Høyreledaren Erna Solberg. Under hennes mandatperiod har Norge försökt läka såren efter massakern på Utøya, samtidigt som regeringen har fått hantera en del ekonomiska utmaningar till följd av sjunkande oljepriser. Liksom andra europeiska länder fick Norge under hösten 2015 ta emot ett ökat antal asylsökande från andra länder. I stortingsvalet i september 2017 segrade de borgerliga partierna och Solberg kunde sitta kvar som statsminister. I stortingsvalet i september 2013 röstades Jens Stoltenbergs rödgröna regering bort efter åtta år vid makten. Det skedde trots att Stoltenberg hade hyllats för sitt ledarskap efter bombdådet i Oslo och massakern på Utøya i juli 2011 (se Modern historia). Den rödgröna regeringen hade också fått beröm för sitt sätt att reda ut finanskrisen Oljeintäkterna gjorde att Norge klarade sig bättre än de flesta andra europeiska länder (se Ekonomi). Arbeiderpartiet backade från 64 till 55 mandat, medan Høyre ökade från 30 till 48 mandat. Fremskrittspartiet gick bakåt jämfört med rekordvalet 2009 men blev ändå stortingets tredje största parti. Senterpartiet och Sosialistisk Venstre backade något, medan Venstre ökade och Miljøpartiet de Grønne för första gången fick en plats i stortinget. Redan under 2012 började opinionen vända till oppositionens fördel. En orsak var Høyres nya marknadsliberala politiska riktning, en annan var partiledaren Solbergs växande popularitet. Inför valet lovade hon satsningar på lärarutbildning och forskning samt på privata alternativ i vården. Solberg ville också ha skattesänkningar, minskat beroende av olje- och gassektorn, minskad invandring samt stora investeringar i infrastruktur. Sänkta skatter och minskad byråkrati 15/42

16 Efter valsegern bildade Solberg en minoritetsregering mellan Høyre och Fremskrittspartiet sedan det stod klart att Venstre och Kristelig folkeparti inte ville ingå i samma regering som Fremskrittspartiet. Genom ett samarbetsavtal blev dock Venstre och Kristelig Folkeparti regeringens stödpartier i stortinget. Den 16 oktober tillträdde den nya regeringen med Erna Solberg som statsminister och Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen som finansminister. I regeringsförklaringen betonades en strävan efter att öka Norges konkurrenskraft internationellt samt minska byråkratin. Bland punkterna fanns även en striktare invandringspolitik, slopad förmögenhetsskatt, reformer för att beväpna poliskåren, hålla butiker söndagsöppna och utöka öppettiderna för alkoholförsäljning. De viktigaste politiska frågorna var i stort sett desamma som under Stoltenberg. Inställningen till ett norskt EUmedlemskap var fortsatt splittrad, även om EU-motståndet var som störst under eurokrisen i början av talet. Både vänster- och högerblocket var splittrat internt i frågan. Høyres och Arbeiderpartiets ledningar ville föra in Norge i EU, medan glesbygdsväljarna var emot. Även inom välfärdspolitiken fanns en viss samsyn mellan blocken. Høyres löften om skattelättnader har varit försiktiga och partiet har aktat sig för att öppet kräva en sänkning av den generösa sjukpenningen (100 procent av lönen). Fremskrittspartiet har krävt skattesänkningar och ett större uttag ur oljefonden för ökade satsningar på vård, omsorg och pensioner. Asyl- och invandringspolitiken i centrum Från 2014 sattes asyl- och invandringspolitiken alltmer i fokus efterhand som antalet flyktingar från omvärlden ökade. I mars det året enades regeringen med de två stödpartierna om en ny och i huvudsak striktare asylpolitik. Norge införde en 24-årsgräns för att en invandrare som fått asyl skulle få rätt att återförenas med sin make eller maka i Norge. Åldersgränsen var ett krav från Fremskrittspartiet. Dessutom skulle hanteringen av personer som befinner sig i landet utan uppehållstillstånd påskyndas (se vidare Kalendarium). I april 2015 seglade en hotande regeringskris upp om hanteringen av ett 60-tal barn, vars föräldrar fått avslag på sina asylärenden efter att ha bott i landet i flera år. Kristelig Folkeparti krävde att de utvisningshotade familjerna skulle få sin sak prövad igen, vilket Fremskrittspartiet först motsatte sig. Krisen avvärjdes när Fremskrittspartiet gav med sig. I januari 2016 sände Norge tillbaka ett dussintal flyktingar som sökt sig till landet via gränsen mot Ryssland i norr. Vid den tidpunkten uppehöll sig asylsökande på en anläggning i Nordnorge efter att ha tagit sig in i landet denna väg. FN varnade Norge för att avvisningarna kunde vara ett brott mot FN:s flyktingkonvention och de stoppades tillfälligt av de norska myndigheterna när Ryssland tog kontakt och krävde bättre samordning. I april 2016 upprördes många norrmän när Oslo tingsrätt slog fast att staten hade kränkt nazisten och massmördaren Anders Behring Breiviks mänskliga rättigheter då han suttit isolerad i nästan fem år. Den norska staten överklagade domen till landets motsvarighet till hovrätten, som konstaterade att Behring Breivik inte hade behandlats omänskligt. Borgerlig seger i stortingsvalet 2017 Valrörelsen inför stortingsvalet den 11 september 2017 rörde framför allt frågor om skatter och om hur oljefonden, som den 30 juni 2017 nådde ett värde av 1000 miljarder dollar, bäst ska användas. Det oppositionella Arbeiderpartiet har sagt att det strävar efter att avskaffa två tredjedelar av de skattesänkningar som regeringen genomfört sedan 2013, bland annat ska skatten höjas för höginkomsttagare. Samtidigt vill Arbeiderpartiet vara mer restriktiva med att ta pengar ur oljefonden än vad nuvarande regeringen varit. När 16/42

17 valdagen närmade sig såg det ut att vara ganska jämnt mellan blocken, medan oppositionen tidigare legat före regeringspartierna i opinionsmätningarna. Ändringen berodde sannolikt på att den norska ekonomin blivit bättre under senare tid, vilket gagnat regeringen. De borgerliga partierna tog hem en oväntat klar seger i stortingsvalet, med 88 av 169 mandat mot 81 mandat för den Arbeiderpartiledda oppositionen. Arbeiderpartiet backade men förblev största enskilda parti. Direkt efter valsegern bjöd Solberg in Fremskrittspartiet, Venstre och Kristelig Folkeparti till regeringsförhandlingar. Svåra regeringsförhandlingar Regeringsförhandlingarna drog dock ut på tiden och i oktober valde Kristelig folkeparti att hoppa av samtalen, med motiveringen att skillnaderna mellan dem och Fremskrittspartiet inom främst invandringspolitiken är alltför stora. Samma månad tillkännagav Solberg en ombildning i den sittande tvåpartiregeringen. Försvarsminister Ine Eriksen Soreide utsågs till ny utrikesminister och ersatte därmed sin manlige företrädare Borge Brende, som blir högste ledare för World Economic Forum. Ministerbytet innebär att Norge nu har kvinnor på de tre högsta ministerposterna: statsminister, finansminister (Siv Jensen) och utrikesminister. Ny försvarsminister blev Frank Bakke-Jensen, vars tidigare post som minister för Europafrågor gick till Marit Berger Rosland, en kvinna. I början av januari 2018 återupptog statsminister Solberg regeringsförhandlingarna. Det hade nu gått nästan fyra månader sedan stortingsvalet den 11 september Eftersom de två regeringspartierna Høyre och Fremskrittspartiet tillsammans bara fick 45 respektive 27 av de 169 mandaten ville Solberg bredda regeringsunderlaget. I de återupptagna samtalen deltog Høyre, Fremskrittspartiet and Venstre. Stötestenar väntas bli miljöpolitiken, där Venstre driver en hårdare linje med bland annat stopp för oljeborrning vid Lofoten, Vesterålen och Senja, som alla är känsliga naturområden och omtyckta turistmål. Dessutom har även Venstre en betydligt liberalare invandringspolitik än Fremskrittspartiet. Läs mer om händelseutvecklingen i Kalendarium. FAKTA POLITIK Officiellt namn Kongeriket Norge/ Kungariket Norge Statsskick monarki, enhetsstat Statschef kung Harald V Regeringschef statsminister Erna Solberg (2013 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Arbeiderpartiet 49, Høyre 45, Fremskrittspartiet 27, Senterpartiet 19, Sosialistisk Venstreparti 11, Venstre 8, Kristelig Folkeparti 8, Miljøpartiet De grønne 1, Rødt 1 (2017) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Arbeiderpartiet 55, Høyre 48, Fremskrittspartiet 29, Kristelig Folkeparti 10, Senterpartiet 10, Venstre 9, Sosialistisk Venstreparti 7, Miljøpartiet De Grønne 1 (2013) Valdeltagande 78 % i stortingsvalet 2013, 78 % i stortingsvalet 2017 Kommande val stortingsval /42