BarnBladet. Nr 2 Volym XL april Tema: Barn som far illa & Kardiologi

Transkript

1 BarnBladet Nr 2 Volym XL april 2015 Tema: Barn som far illa & Kardiologi

2 Innehåll Barnbladet # 2.15 Ledare... 4 t e m a: barn som f a r il l a Nästan vart femte barn har en förälder med depressiva symptom... 6 Omsorgssvikt...10 Hur står det till med barnperspektivet...14 Barnahuset ett hus för barnens bästa...14 Att arbeta med barn på flykt...22 Få misshandelsbrott mot små barn klaras upp...24 g ä s t s k r i b e n t e n Lena Holm, Generalsekreterare, Majblommans Riksförbund...26 t e m a: k a r d i o l o g i Tiden läker alla sår men ärren finns kvar...32 Med hjärtat på rätta stället...32 Hjärtopererad som barn hur blir sedan livet som vuxen?...36 Hur går det? Barnkliniken i Karlstad provar vårdtyngdsinstrumentet Rafaela tm...40 a k t u e l l forsk a r e Hrafnhildur Gunnarsdottir: Föräldrars tidspress och ekonomiska bekymmer...42 Stipendierapport: 2nd Congress on Paediatric Palliative Care A Global Gathering...48 Bokstödet...51 Medlemssidor nr 2 april 2015 barnbladet 3

3 ledare ansvarig utgivare Den blomstertid nu kommer Vår! När körsbärsträdens första knoppar spricker händer det något med oss människor: Från att ha varit instängda under täckjackor, tjocksockor och luva får vi plötsligt lust att öppna upp. Öppna både jacka, fönster och sinne. Under trädens rosafluffiga blomskyar blir vi alla lika. Inkomst och efternamn spelar inte längre någon roll. Vi njuter likväl. I Japan firas landets nationalblomma med fest när den slår ut i alla parker. Enligt traditionen minner blommans korta och vackra levnadstid om livet självt. Men också om döden. Förr representerade varje vissnat kronblad en stupad soldat. I Sverige är körbärsblomman mer ett tecken på att våren har anlänt och att naturen gränslöst rusar fram. Mycket ska hinnas med på kort tid. Ungefär som ett barns utveckling under det första levnadsåret. Det går rasande fort. I detta nummer av Barnbladet belyser vi bland annat Barn som far illa. Att fara illa kan innefatta så mycket och vi har försökt att ge en bred bild av hur vardagen ser ut för många av våra små och yngre. Birgitta Kerstis har nyligen disputerat och hennes senaste arbete belyser att nästan vart femte barn har en förälder med depressiva symtom. Hur påverkar föräldrars mående barnen? På sidan 6 kan ni läsa från hennes avhandling. Vi behöver alla en lugn vrå. Det bästa är om den finns nära oss men en del barn, och vuxna, har inte en naturlig plats i sitt hem att finna återhämtning och ro. På Barnahuset i Kalmar finns plats för alla. Möt även Majblomman, Rädda Barnen och Barnskyddsteamet Mio i deras arbete med att hjälpa barn och unga, de som lever på flykt och de som försummas. Skolsköterskor. Hur viktiga som helst. Visst kan det vara lätt att tro att deras arbete mest handlar om vaccination och ryggkontroll. Så är inte fallet. Under de hälsosamtal som erbjuds kan det komma fram mycket som behöver hanteras och tas om hand nya satsning, Våga Berätta, är ett hjälpmedel för skolsköterskor, men framför allt för barn och ungdomar. Läs mer om detta i tidningen och gå gärna in på deras hemsida för mer information. Kardiologi är det andra temat som behandlas i detta nummer. Anna Lönn arbetar som kontaktsjuksköterska för Hälsinglands hjärtsjuka barn och unga. Följ henne en helt vanlig dag på jobbet och passa på att läsa magisteruppsatsen Tiden läker alla sår men ärret finns kvar av barnsjuksköterskorna Carina Persson och Jasmin Roland El-Abdouni. De har intervjuat föräldrar till barn med hjärtfel. Barnveckan 2015 (Stockholm april) med temat Framtiden i våra händer närmar sig och under dessa dagar fylls Folketshus med stor kunskap, inspiration och kapacitet. Med aktuella ämnen såsom asylsjukvård, barnkardiologi och guided imagery. Tillsammans får vi nya verktyg att använda i vår vardag, i vårt arbete med barnen, vår framtid! Vi ses på Barnveckan 2015 i Stockholm, under skyar av körsbärsblom Charlotte Pålsson 4 barnbladet nr 2 april 2015

4 tema barn som far illa Aktuell avhandling Nästan vart femte barn har en förälder med depressiva symptom! Både nyblivna mammor och pappor kan uppleva depressiva symtom. Depressiva symtom har samband med föräldrarnas anknytning till barnet, oenighet med partner samt föräldraseparation. Att få barn är en av livets stora händelser. Oftast upplever nyblivna föräldrarna ett barns födelse positivt, men inte alltid. Ett flertal internationella och nationella studier har påvisat depressiva symtom hos mammor efter barnets födelse (O Hara 2009, Patel, Bailey et al. 2012). Studier om pappors depressiva symtom är inte lika frekvent förekommande (Massoudi, Hwang et al. 2013). Föräldrars mentala hälsa är viktig för dem själva men påverkar också relationen till den andra föräldern. Dessutom påverkar föräldrars mentala hälsa barnets levnadsvillkor med risk för störningar i barnets utveckling och beteende. Birgitta Kerstis Med Doktor/Barnsjuksköterska Centrum för klinisk forskning, Uppsala universtitet Västmanlands sjukhus, Västerås Det övergripande syftet med min avhandling var att beskriva föräldraskapet under barnets första 18 månader med fokus på depressiva symtom. Dessutom beskrivs föräldrars depressiva symtom samband med en rad faktorer inom familjen, så som föräldrars enighet i förhållandet, separation mellan föräldrarna samt anknytning till barnet. Tre delstudier baseras på BiT-studien Barnhälsovård i Tiden, en longitudinell kohortstudie där 401 mammor och 396 pappor i norra Västmanland, besvarade enkäteren 1 vecka, 3 månader, 18 månader efter barnets födelse samt följdes upp efter 6-8 år. En delstudie baseras på UPPSAT-studien, en populationsbaserad kohortstudie där 727 föräldrapar i Uppland, besvarade enkäter 6 veckor samt 6 månader efter barnets födelse. I båda studierna skattades depressiva symtom med Edinburgh Postnatal Depression Scale (EPDS), ett internationellt och nationellt etablerat instrument för att finna depressiva symtom efter ett barns födelse (Cox, Holden et al. 1987). Föräldrarna uppmanades att värdera tio påståenden utifrån hur de hade känt sig de senaste sju dagarna. I avhandlingens 8 6 barnbladet nr 2 april 2015

5 tema barn som far illa 8 studier har depressiva symtom definierats som EPDS 10. I Bit-studien besvarades EPDS efter 3 månader och i UPPSATstudien efter 6 veckor och 6 månader. I UPPSAT-studien besvarades dessutom Postpartum Bonding Questionnaire (PBQ) 6 månader efter barnets födelse för att mäta föräldrars anknytning till barnet (Brockington, Fraser et al. 2006). PBQ innehåller 12 påståenden, så som Barnet stressar upp mig, Jag vill inte ha med mitt barn att göra, Jag önskar att mitt barn på något sätt skulle försvinna. Försämrad anknytning till barnet definierades som PBQ 12. I BiT-studien skattade 18 procent av mammorna och 9 procent av papporna EPDS 10. I 3 procent av paren skattade både mamman och pappan depressiva symtom och i 22 procent av paren, någon av föräldrarna depressiva symtom. I UPPSAT-studien skattade 15 procent av mammorna och 5 procent av papporna EPDS 10. I 1,5 procent, skattade både mamman och pappan depressiva symtom, och i 17,5 procent av paren någon av föräldrarna depressiva symtom. Detta indikerar att nästan vart femte barn har åtminstone en förälder med depressiva symtom. BiT-studien påvisar samband mellan depressiva symtom och föräldrars enighet i förhållandet. Enighet i förhållandet skattades utifrån 13 påstående om ekonomi, rekreation, vänner, hushållsuppgifter och fritid mm (Spanier 1976). Mammor skattar mer enighet än pappor rörande alla områden utom hushållsuppgifter. Föräldrar med depressiva symtom skattar mindre enighet än föräldrar utan depressiva symtom. Dessutom undersöktes om det fanns samband mellan BiT-studiens föräldrar separation 6-8 år efter barnets födelse och depressiva symtom, föräldrars enighet i förhållandet samt föräldrastress. Med separerade räknades par som inte längre var skrivna på samma adress, vilket gällde 20 procent av paren. Resultaten visade att föräldrars separation var associerat med depressiva symtom, mindre enighet i förhållandet och föräldrastress. I UPPSAT-projektet hade depressiva symtom sex veckor efter barnets födelse samband med föräldrars försämrade anknytning med barnet sex månader efter barnets födelse. Vidare fanns det samband mellan föräldrars försämrade anknytning med barnet och depressiva symtom, liksom erfarenhet av försämrad relation mellan föräldrarna mätt när barnet var sex månader. Min avhandling visar att inte bara mammor kan drabbas av depressiva symtom efter barnets födelse utan att även nyblivna pappor. Denna kunskap är viktig för vårdpersonal samt för allmänheten. Föräldrar som önskar bör erbjudas stöd och eventuell behandling under graviditet och föräldraskap, för att optimera förutsättningarna för barnen. Socialstyrelsen rekommenderar screening med EPDS för mammor 6 till 8 veckor efter barnets födelse vilket görs på många barnavårdcentraler. Utifrån denna studie rekommenderas att även screena pappor för depressiva symtom som en del i den kliniska bedömningen. Att uppmärksamma pappans mentala hälsa är betydelsefullt för hela familjen. Framtida forskning bör fokusera på hur depressiva symtom hos mammor och pappor bäst kan upptäckas samt utvärdera behandlingsmetoder. En interventionsstudie som undersöker hur rörelse som motion och/eller dans påverkar föräldrar i tidigt föräldraskap är en spännande tanke. Att motion kan bidra till lindring av depressiva symtom finns dokumenterat och kanske är det en metod som kan hjälpa föräldrar. Att även genomföra kvalitativa studier kan ge mer djuplodande kunskaper om föräldrars förhållanden i relation till depressiva symtom. Avhandlingen Depressive Symptoms Among Mothers and Fathers in Early Parenthood kan laddas ned här: diva-portal.se/smash/get/diva2:766308/fulltext01.pdf Referenser Brockington, I., C. Fraser and D. Wilson (2006). The postpartum bonding questionnaire: a validation. Archives of women s mental health 9(5): Cox, J. L., J. M. Holden and R. Sagovsky (1987). Detection of postnatal depression. Development of the 10-item Edinburgh Postnatal Depression Scale. Br J Psychiatry 150: Massoudi, P., C. P. Hwang and B. Wickberg (2013). How well does the Edinburgh Postnatal Depression Scale identify depression and anxiety in fathers? A validation study in a population based Swedish sample. J Affect Disord. O Hara, M. W. (2009). Postpartum depression: what we know. J Clin Psychol 65(12): Patel, M., R. K. Bailey, S. Jabeen, S. Ali, N. C. Barker and K. Osiezagha (2012). Postpartum depression: a review. J Health Care Poor Underserved 23(2): Spanier, G. (1976). Measuring Dyadic Adjustment: New Scales for Assessing the Quality of Marriage and Similar Dyads. J Marriage Family 32: * 8 barnbladet nr 2 april 2015

6 tema barn som far illa Att identifiera omsorgssvikt vad säger forskningen? Barn utvecklas i relation till sin närmaste omgivning, som för de flesta barn utgörs av deras föräldrar. Föräldrar deltar aktivt i barnens utveckling, och de har vissa uppgifter som de måste utföra tillräckligt bra. Uppgifter som har med skydd och tröst att göra men också sådant som bidrar till barns kognitiva utveckling. Idag vet vi att barns hjärnor utvecklas i relation. Kvaliteten på föräldrars förmåga att tillräckligt bra delta i sina barns utveckling är oerhört viktig. Det finns, säger forskningen, vissa funktioner som är särskilt betydelsefulla när det gäller föräldraförmågan. Föräldrar måste vara känslomässigt tillgängliga för sina barn. De måste vara lyhörda för barnens behov. Vidare behöver de ha en välutvecklad reflektiv förmåga och kunna utgöra en trygg bas. Reflektiv förmåga innebär att föräldrar kan sätta sig in i sina barns mentala skor och förstå hur deras eget beteende påverkar barnet och vad det betyder i barnets värld. Att kunna utgöra en trygg bas har med anknytning att göra. Anknytning hör ihop med förmågan att vara känslomässigt tillgänglig. Barns utveckling och föräldrars förmåga Vilka erfarenheter barn än har måste alltså föräldrar i tillräcklig grad vara känslomässigt tillgängliga för sina barns behov. Förutom en trygg bas måste föräldrar också kunna hjälpa barn reglera Karin Lundén Doktor, Universitetslektor Institutionen för Socialt arbete Göteborgs universitet karin.lunden@socwork.gu.se stress, stå till tjänst med anpassad vägledning, gränser och struktur, anpassa stimulans efter barns behov, hjälpa barn med emotionell reglering, hjälpa till med problemlösning och att stötta barnet i att bli mer kompetent. Känslomässigt tillgängliga och lyhörda föräldrar gör det med automatik. Många påminner sig i det sammanhanget om de föräldrafunktioner som Kari Killén identifierade utifrån forskning och praktisk erfarenhet. Hon lyfte särskilt fram förmågan att se barnet som det är, att engagera sig i barnet på ett känslomässigt positivt sätt, att hysa empati med barnet, att ha realistiska förväntningar på vad barnet klarar av och till inlevelse med barnet. Att kunna göra det tillräckligt väl kräver en fungerande reflexiv förmåga. Reflexiv förmåga är en både kognitiv och känslomässig funktion som innebär att människan kan känna igen mentala tillstånd hos sig själv och andra. En välutvecklad reflexiv förmåga gör det möjligt för oss att förstå både egna och andras beteenden utifrån inre mentala representationer och att svara på andra människors beteenden. Forskningen har visat att vi redan som barn har en god förmåga att läsa andras sinne. På så vis blir andra människors beteende meningsfulla och förutsägbara. Att ha en fungerande reflexiv förmåga är en ovärderlig tillgång både för barn och föräldrar. Allteftersom barn lär sig förstå varför andra människor gör som de gör, kan de använda sig av erfarenheter som de gjort tidigare och skapat inre representationer av i sin hjärna. Reflexiv förmåga och känslomässig tillgänglighet hänger samman med en trygg anknytning som i sin tur anses vara en viktig skyddsfaktor då det gäller barns utveckling, 10 barnbladet nr 2 april 2015

7 Barnhälsovårdens uppgifter Att tidigt uppfatta barns utsatthet innan en ogynnsam utveckling gått för långt blir viktigare ju mer kunskap vi får om olika former av omsorgssvikt och dess hot mot barns utveckling. Att säkra barns utveckling anses så viktig att samhället har en skyldighet att hjälpa till om föräldrar inte klarar denna sin uppgift. För att samhället skall kunna hjälpa till behöver de få veta att ett barn far illa, d v s utsätts för omsorgssvikt. Därför finns den ovillkorliga anmälningsskyldigheten som omfattar bl a barnhälsovårdspersonal. En övergripande uppgift för barnhälsovården är att medverka till en så god fysisk, psykisk och social hälsa som möjligt för alla barn. En viktig uppgift är därför att identifiera de barn, som riskerar att fara illa dvs. utsättas för omsorgssvikt. Att tidigt identifiera de barn vars utveckling är i fara är därför en av barnhälsovårdens (och barnomsorgens) viktigaste uppgifter. Vad är då omsorgssvikt? I Sverige har vi använt begreppet barn som far illa. Ett begrepp som myntades av barnboksförfattarinnan Gunnel Linde på 1970-talet. Det var en översättning av begreppen child abuse and neglect och child maltreatment. I Norge och Danmark används begreppet omsorgssvikt. I samband med en att en studie gjordes om hur BVC-sjuksköterskor och barnomsorgspersonal förstod innehållet i anmälningsskyldigheten, gjordes också en genomgång av relevant litteratur. Det visade sig att barn som far illa användes flitigt men att det inte fanns någon definition av vad som menas. Det betyder att vi egentligen inte vet vad begreppet innebär. Att det är så kan verka förvirrande för de professionella som omfattas av anmälningsskyldigheten. Vi vet dock mer om vad begreppet omsorgssvikt innebär. Den definition som har stöd både i forskning och i vår lagstiftning lyder som följer: Barn vars fysiska och/eller psykiska utveckling är i fara på grund av föräldrarnas bristande omsorgsförmåga dvs. omsorgssvikt. Omsorgssvikt betyder att det inte bara finns allvarliga problem i föräldrars föräldraförmåga utan också en störning i relationen mellan barn och föräldrar. Att utsättas för omsorgssvikt har i hög grad visat sig påverka barns utveckling. Eftersom effekten ofta startar långt innan eventuella symptom visar sig räcker det inte med att förlita sig på avsaknaden av synliga symptom för att säkra barns hälsa och utveckling. Barn läker i relation varför det blir betydelsefullt att så tidigt som möjligt se till så att barn och familjer så snart som möjligt får hjälp. Erfarenheter från forskning Erfarenheterna från ett forskningsprojekt i tre stadsdelar i Göteborg med olika social belastningsgrad visade att BVC-sjuksköterskor tillsammans med barnomsorgspersonal identifierade omsorgssvikt hos 10 % av de barn de tillsammans hade ansvar för. Tecken på fysisk vanvård var vanligast förekommande följt av tecken på känslomässig otillgänglighet i föräldra-barn relationen, 8

8 tema barn som far illa 8 d v s psykologisk omsorgssvikt. Båda formerna av omsorgssvikt utgör allvarliga hot mot barns utveckling. Det finns t ex en stark koppling mellan fysisk vanvård och utvecklingsförsening. Erfarenheter från forskningsprojekt som följt barn och föräldrar över mång år som t.ex. Minnesota Parent Child Project visar att det är känslomässig otillgänglighet hos föräldrar, d v s psykologisk omsorgssvikt som skadar barns utveckling vilken annan form av omsorgssvikt de än utsätts för. Känslomässig otillgänglighet är den enda form som kan förekomma i ensamhet. Vad skall då BVCsjuksköterskor (och barnomsorgspersonal) titta efter? I forskningsprojektet användes en lista på tecken på omsorgssvikt som har visat sig vara användbar. Listan är inte någon checklista men kan användas som ett hjälpmedel för att systematisera de iakttagelser som gjorts när oro har väckts. Listan innehåller tecken på fysiska övergrepp, fysisk vanvård, försummelse och känslomässig otillgänglighet som forskningen visar är tecken på omsorgssvikt. Tecken som är enkla för de som träffar alla barn att observera. Tecken på omsorgssvikt I. Kroppsliga tecken på fysiska övergrepp Brott på armar, ben, revben, huvud och dylikt Oförklarliga blåmärken Oförklarliga brännsår Märken efter människobett Märken efter fysisk bestraffning Oförklarliga rodnader och irriterade hudpartier Rivmärken eller hudavskrapningar kring mun, läppar, ögon eller genitalier II. Tecken på fysisk vanvård Barnet får skrika väldigt länge innan det tas upp byts inte på som det skall verkar smutsigt och luktar illa har inte för årstiden adekvat klädsel verkar ovanligt hängigt och trött går inte upp i vikt, utan att det finns någon organisk orsak blir lämnat ensam utan vuxen tillsyn hämtas inte från dagis får för lite eller endast oregelbundet mat år för mycket mat Föräldrarna sköter inte BVC-kontrollerna och/eller går inte till doktorn med barnet vid sjukdom allvarlig karies i tänderna och försummad tandvård III. Tecken på försummelse Barnet hålls i perioder hemma på grund av att föräldern behöver ha barnet hos sig Barnet blir aktivt förhindrad samvaro med andra barn och/eller andra vuxna Barnet passas av ett stort antal skiftande eller tillfälliga vuxna Barnet blir ofta passat av större syskon, eller av andra barn Barnet har varit med om att förälder/na misshandlats eller åsett annat våld i hemmet. Barnet har ofta passats av personer, som varit påverkade av alkohol, narkotika eller psykofarmaka Barnets dagliga liv är präglat av oförutsägbarhet * IV. Tecken på känslomässig otillgänglighet i föräldra-barn relationen * Barnet blir känslomässigt avvisat av föräldrarna Barnets föräldrar är bara i begränsad omfattning i stånd till att reagera på barnets känslor och signaler Barnet ignoreras aktivt av föräldern Föräldern hotar barnet med förlust av kärlek och/eller att barnet kommer att mista viktiga relationer * Vid tecknen här finns försiktiga exempel som visar i vilken riktning tecknet går. För mer information se Lundén, barnbladet nr 2 april 2015

9 tema barn som far illa Föräldern/föräldrarna hotar att gå ifrån eller lämna bort barnet Barnet hotas med våld/stryk Barnet beskrivs på ett kränkande sätt Föräldern/föräldrarna förhåller sig i perioder direkt fientligt till barnets behov. Vid upprepade tillfällen avvisar föräldern/föräldrarna barnet eller svarar inte adekvat på dess kontaktförsök Vid upprepade tillfällen visar föräldern/föräldrarna att den/de inte förmår möta barnet på dess nivå Ytterligare erfarenheter Barnomsorgspersonalen såg fler tecken på omsorgssvikt hos barn än vad BVC-sjuksköterskorna gjorde. Det betydde inte att de med nödvändighet kopplade samman det de observerat med omsorgssvikt. BVC-sjuksköterskorna å andra sidan identifierade ofta tecken, som inte kan knytas till omsorgssvikt. Det visade sig att förmågan att identifiera omsorgssvikt var väldigt individuell. Det gällde både BVC-sjuksköterskor och förskolepersonal. Hur man förstod innehållet i anmälningsskyldigheten hade betydelse för hur väl man identifierade omsorgssvikt. BVC sjuksköterskorna använde oftare en tolkning som hade med barns hälsa och utveckling att göra, vilket visade sig leda till bättre förmåga att identifiera omsorgssvikt. I annan forskning har vidareutbildning och lång erfarenhet visat sig hänga samman med förmågan att identifiera omsorgssvikt. Så var det i det svenska materialet också när det gällde vidareutbildning men inte då det gällde lång erfarenhet. Personal med kortare erfarenhet visade sig vara bättre på att identifiera omsorgssvikt än de med längre erfarenhet. I den mån det fanns riktlinjer som diskuterades flitigt visade sig också höra samman med förmåga att identifiera omsorgssvikt. Slutsatser Omsorgssvikt betyder hot mot barns utveckling. Det kräver en adekvat kunskapsbas. De slutsatser som kan dras av erfarenheterna från forskning är att vi behöver ha en gemensam teoretisk referensram om barns utveckling och föräldrars del i den. Vi behöver också ha en gemensam forskningsbaserad kunskapsbas vad gäller omsorgssvikt. Barnomsorgspersonalens arbetssituation ser ut så att det är lättare för dem att observera tecken på omsorgssvikt. För att kunna utföra uppgiften att identifiera omsorgssvikt behöver barnhälsovården utveckla mer strukturerade sätt som gör det möjligt för dem att observera tecken på omsorgssvikt. Detta för att ge barn och familjer en väg till hjälp. Den här artikeln är baserad på Lundén, K. (2010). Att identifiera omsorgssvikt hos förskolebarn. Vad kan vi lära av forskningen. Stockholm: Allmänna Barnhuset där det går att läsa mer. *

10 tema barn som far illa En barnsjuksköterskas reflektioner Hur står det till med barnperspektivet? Den vanligaste men sämst identifierade och undersökta kategorin av barn som far illa är de barn som försummas. Barn som försummas tar lika stor skada på lång sikt som om man blir utsatt för våld eller sexuella övergrepp. Det finns olika former av försummelse, men en gemensam nämnare är att det handlar om barn som inte får sina basbehov tillfredsställda. Alla barn behöver få kärlek och omsorg. Alla barn har rätt att bli sedda, hörda och respekterade. Alla har rätt till trygga hem och att bli bemötta på ett adekvat sätt utifrån ålder och mognad. Barn och unga har rätt att gå i skolan och skall ges möjlighet till utbildning och utveckling. Om barnet blir sjukt skall det finnas vuxna människor som skall hjälpa det till adekvat hälsovård, såväl somatisk, som mental och dental. Det kan låta som självklara, uppenbara saker men för alldeles för många barn och unga är detta en utopi. Om vi ser en flicka Hanna Fagemo. Sjuksköterska i 20 år och är vidareutbildad inom barn-och ungdom samt psykiatri. Jag arbetar i Barnskyddsteamet på Astrid Lindgrens Barnsjukhus i Solna, Stockholm. hanna.fagemo@karolinska.se utan strumpor i tygskorna och en alldeles för tunn jacka en dag i januari, reagerar vi då? Om vi träffar en pojke på vår mottagning eller avdelning som är smutsig, luktar illa och har en tandstatus som är helt orimlig och oacceptabel hos ett barn, vad tänker vi då? Det man vet är att de barn som försummas av sina föräldrar, försummas ofta även av de myndigheter som borde skydda barnet. Min erfarenhet säger också att vi alldeles för sällan ser till barnets bästa, det där barnperspektivet som vi ska värna om och stå upp för. Vi som ska vara en röst för barnet som inte själv kan sätta ord på eller förklara sin situation. Hur försummelsens symptom ser ut beror på en rad omständigheter. Vilken form av försummelse och under hur lång tid barnet varit utsatt. Har det funnits någon god vuxen i barnets närhet som har sett, en lärare, en fotbollstränare och/eller fritidspersonal som varit närvarande? Hur ett barn reagerar på sin situation handlar också om vilka överlevnadsstrategier som barnet har eller har haft möjlighet att öva upp. Andra faktorer är barnets ålder och kön. Som jag ser det 14 barnbladet nr 2 april 2015

11 tema barn som far illa finns det en rad olika förutsättningar som måste uppfyllas för att vi inom barnsjukvården skall uppmärksamma dessa barn och unga på ett fullgott sätt. Till exempel kunskap, medvetenhet och mod. Vi måste våga se bristerna. Vi måste ha mod att reagera och agera på det vi ser. Vi måste ta vårt ansvar som barnsjuksköterskor, som vuxna, som medmänniskor. Det är en mänsklig rättighet att få skydd i utsatta och farliga situationer. Jag tycker att Annlis Söderholm uttrycker det så bra; Till försummelse av barn kan man räkna allt vi gör eller låter bli att göra, vad institutioner gör eller låter bli att göra och som direkt och indirekt skadar barnet eller dess möjlighet till en trygg utveckling och uppväxt. Som jag tidigare påtalade, vi vet att många barn försummas. Ha det i åtanke, ta din oro på allvar, sätt barnets bästa i främsta rummet och behåll barnperspektivet! Försummelse kan leda till allvarliga, både fysiska och psykiska skador och kan leda till störningar i den kognitiva utvecklingen. Annlis Söderholm betonar också att försummelser kan ha dödlig utgång. Några andra aspekter som jag vill lyfta är vikten av kompetens, rätt utbildning, stöd från ledningen på din arbetsplats och möjlighet till handledning. Arbete med barn som far illa är tufft och kräver vissa förutsättningar. Jag blir förvånad och bestört när jag inser hur dåliga vi som arbetar i vården fortfarande är på att göra orosanmälningar till socialtjänsten. Vad är det som Tecken på försummelse Hos det späda barnet: Dålig viktuppgång Sparsamt leende Sömnrubbningar Utvecklingsavvikelser Barnet: Smutsigt eller luktar illa Har dålig tandstatus Har inte för årstiden adekvata kläder Går inte upp i vikt Hindras aktivt från att träffa andra barn eller vuxna Blir lämnat ensam utan vuxen tillsyn Dagliga livet präglas av oförutsägbarhet Föräldern: Tillskriver barnet egenskaper och agerande som inte är ålders adekvat Brist på samspel och småprat Reagerar med avståndstagande till barnet vid stress Sätter sina egna behov först Ofta missnöjd med tidigare vårdkontakter Söker inte adekvat hälso- och sjukvård för barnet Källa: Barnhälsovården Södersjukhuset, Margareta Blennow och AnnCharlotte Lindfors som barnet säger? Vad händer om föräldrarna är oskyldiga? Det kanske inte är så farligt, lite smuts är väl inte hela världen. Hur gör jag en orosanmälan egentligen? Måste min chef godkänna? Och så vidare i oändlighet. Rädslan för att göra en onödig anmälan. Rädsla för föräldrarnas reaktioner. Enligt Socialtjänstlagen kapitel 14 1 ska alla som jobbar inom hälsooch sjukvården anmäla till socialtjänsten när man får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa. Det är inte din eller sjukvårdens uppgift att hitta bevis eller döma någon, din uppgift är att se och våga agera på det. Vi måste ha tillit till att socialtjänsten gör sitt jobb på ett bra sätt och att deras utredning och skyddsbedömning leder till åtgärder och insatser. En klok socialsekreterare sa en gång till mig att se orosanmälan som en hjälpremiss eller hjälpansökan. Försök förmedla det synsättet till föräldrarna i den mån det är möjligt. Man ska också ha klart för sig att många föräldrar blir, efter att den första reaktionen har lagt sig, glada över att bli sedda och få hjälp. Det är viktigt att komma ihåg det. Föräldrarna är inte alltid monster, oftast inte i alla fall. Ha i stället i åtanke vad som kan hända om du underlåter att anmäla. Vad fortsätter att hända i den miljö där barnet lever. Att de olika myndigheter som jobbar med barn skall kommunicera och samarbeta med varandra ser jag som en självklar nödvändighet. Det kan vara socialtjänst, polismyndighet, åklagare, skola och sjukvård. Jag säger verkligen inte att samverkan är lätt eller friktionsfri, men jag menar att det är en nödvändighet för att gör att vi, trots tydlig lagstiftning och ett personligt ansvar, väljer att inte anmäla? Vad är det som gör att vi väljer ett föräldraperspektiv istället för att ta barnen på allvar? Några exempel kan hjälpa barnet och dess familj på ett fullgott, holistiskt sätt. vara att vi tvekar på våra uppgifter, tänk om det inte är sant det 8 Det är inte din eller sjukvårdens uppgift att hitta bevis eller döma någon, din uppgift är att se och våga agera på det. nr 2 april 2015 barnbladet 15

12 eller fel. Vad är ok? Hur fungerar det sociala samspelet? Barnen behöver få hjälp att se sina möjligheter, de måste bli sedda och bekräftade. Vi som vuxna, barnsjuksköterskor och medmänniskor måste ta vårt ansvar. Se och agera. Gör en anmälan till socialtjäns- barn som far illa tema 8 Barn som är eller har varit försummade har ofta en skadad tillit. Många har vuxit upp i hem där oförutsägbarhet har varit en del av vardagen. Du vet inte om mamma eller pappa kommer och hämtar på förskolan, du vet inte om det finns mat i kylskåpet. Du har blivit lovad en ny vinteroverall, men plötsligt finns det inga pengar kvar. Många av dessa barn och unga förstår inte regler och ramar, helt enkelt för att dom aldrig lärt sig vad som är rätt Olika typer av försummelse: Känslomässig Fysisk Medicinsk Utveckling/lärande Källa: Annlis Söderholm MKD Barnläkare Helsingfors, Finland ten vid oro, din plikt är personlig och kan inte delegeras. Utgå alltid från ett barnperspektiv. Våga fråga! Hur har du det hemma? Var en god vuxen som tar ansvar och följer lagstiftningen. * * * Annlis Söderholm är barnläkare och verksam i Helsingfors, Finland. Hon skriver på ett tillgängligt och bra sätt om barn som far illa och försummelse av barn och unga, tecken på och konsekvenser av detta. Läs mer om anmälningsplikten: Socialtjänstlagen SoL * Forskning för att förebygga könsstympning och hedersrelaterat våld Sofia Strid, Örebro universitet, ingår i ett europeiskt projekt som har fått 6 miljoner kronor från EU-kommissionen för att undersöka hur hedersrelaterat våld kan förhindras. Vi definierar hedersrelaterat våld brett. Vi kommer undersöka allt våld som sker i hederns namn kvinnlig könsstympning, tvångsäktenskap, barnäktenskap, fullmaktsäktenskap och sexuella relationer baserade på tvång eller våld, säger Sofia Strid. I projektet ingår forskare, praktiker och organisationer i Sverige, Grekland, Storbritannien och Portugal. Fokus är på hur samhället kan bli bättre på att förebygga hedersrelaterat våld och på vad som behövs i form av resurser och institutioner. Utreda könsstympning Hedersrelaterat våld och våld mot kvinnor är högst politiskt aktuellt. Regeringens särskilda utredare av våld mot kvinnor är expert på just hedersrelaterat våld. FAKTA Projektet leds av Uppsala universitet och är ett samarbete mellan Örebro universitet, Länsstyrelsen i Örebro län, Angelou Center i Storbritannien, Dimitra Institute of Training and Development i Grekland och Kerigma Institute for Innovation and Social Development i Portugal. Regeringen har nyligen gett socialstyrelsen i uppdrag att utreda könsstympning. Men så sent som i maj beslutade Justitieutskottet att ställa sig bakom regeringens förslag om att behålla möjligheten att erkänna tvångsäktenskap, utländska barnäktenskap och fullmaktsäktenskap i Sverige. Konsekvensen av det blir bland annat en lagstiftning där en del barns rättigheter kränks på religiösa, kulturella eller traditionella grunder, säger Sofia Strid. Ambitiöst mål Projektets mål är ambitiöst. På lång sikt vill vi, genom kunskapsskapande processer och feministiska innovativa verktyg och praktiker, bidra till en reducering av det hedersrelaterade våldet och våld mot kvinnor. Detta kräver samverkan och samarbete mellan teori, praktik och vilja. I projektet samarbetar forskare, praktiker och civilsamhälleliga organisationer. Källa: Örebro universitet 16 barnbladet nr 2 april 2015

13 barn som far illa tema Barnahus ett hus för barnens bästa Det känns mjukt och lugnt inne på Barnahuset. Ljusa färger och härliga soffor trängs med konst och leksaker för barn i olika ålder. Det luktar kaffe från köket och solen skiner in genom en gardin. Det känns som hemma fast jag aldrig har varit här förut. Elisabet Oskarsson, socionom och enhetschef för Barnahus i södra Kalmar län nickar igenkännande åt min beskrivning. Man blir så lugn när man kommer hit, säger många som kommer till vårt Barnahus. Det är så lugnt här! Och det är oavsett vilken roll de kommer i, det kan vara människor som kommer på studiebesök eller trygghetspersoner. Alltså de som kommer tillsammans med ett barn som misstänks vara utsatt för våld eller sexuella övergrepp. Och jag tror att det betyder väldigt mycket för alla att vi kan sitta i en hemlik miljö och inte inne på någons kontor någonstans. Visst, det är inte hemma hemma, men det är inte en superinstitution. Det finns inte en massa telefoner som ringer och man behöver inte möta någon granne som ska anmäla att cykeln är stulen eller hämta upp sitt pass. Jag tror verkligen att det gör stor skillnad för barnen att komma till ett ställe som är helt anpassad för den här situationen, säger Elisabet. Till Barnahus kommer barn som misstänks ha blivit utsatta för Pernilla Nylén Gallagher Barnbladet övergrepp eller våld. Tanken med Barnahus är att barn ska slippa slussas runt mellan olika myndigheter och upprepade förhör på olika platser och av flera olika främmande personer. Nu kommer myndigheterna istället till dem. Ett Barnahus beskrivs därför ofta som ett hus där fyra olika verksamheter ryms i varsitt rum. Det finns ett rum för brottsutredning, ett rum för samverkan och skydd, ett rum för fysisk hälsa och ett rum för psykisk hälsa. Det gemensamma taket över de olika rummen representerar den samlade kunskap som finns mellan olika professioner. Barnahus är egentligen inget nytt koncept. Det första Barnahuset, eller Children s Advocacy Center, öppnades i Huntsville, USA redan i mitten av åttiotalet som en reaktion mot hur illa barn for av den utredning som följde ett misstänkt övergrepp. Det skulle dröja tjugo år innan Sveriges första Barnahus slog upp portarna. Då hade Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Rättsmedicinalverket och Socialstyrelsen fått i uppdrag att starta Barnahus på försök i Sverige. Södra Kalmar Läns Barnahus har varit öppet i snart två år och Elisabet Oskarsson har enbart fått positiv respons vilket hon tror beror på värdet av samverkan. Jag gillar samverkan. Det är häftigt när vi får till det och kan lära oss av varandra. Vi har fått en helt ny förståelse för varandras världar. Det är många inblandade men när vi får till det så finns det en stor kraft i den samverkan. Vårt arbete går betydligt smidigare nu. Och det är bättre för barnet! Sen är det klart, och vi har pratat om det här sinsemellan, att det är svårt för vi har ju inte den möjligheten att fråga ett barn: Hur tyckte du att det var när du kom till vårt Barnahus jämfört med hur det var när du fick komma till 18 barnbladet nr 2 april 2015

14 polisstationen, för det här är ju det enda de vet. Den feedback som vi oftast får är från trygghetspersonerna som tidigare kanske har varit med andra elever och då på polisstationen och så kommer de hit istället och ser skillnaden. Trygghetspersonerna spelar en enormt viktig roll för att verksamheten på ett Barnahus ska fungera menar Elisabet och därför läggs ett stort fokus på att trygghetspersonerna själva ska känna sig lugna och trygga. Hon är säker på att det påverkar barnet. Och barnet behöver en lugn trygghetsperson. Det är en så oerhört speciell situation för barnet att åka hit och veta att man ska bli förhörd utan att mamma eller pappa är med och därför har de alltid med sig sin trygghetsperson i det läget. Det kan vara en fröken eller någon från dagis någon som står dem nära och som de känner sig trygga med helt enkelt. Att arbeta med barn som har varit utsatta för grova brott väcker många tankar och känslor för alla inblandade, men Elisabet har landat i känslan av hur värdefullt det är att Barnahus finns för barnen. Vi har pratat mycket om den här dubbelheten. Det är klart att man önskar att det här aldrig ska hända, att vi inte skulle behövas. Fast de här barnen finns! Så är det. Oavsett om det finns Barnahus eller inte så finns de här barnen och då är det bättre att de kommer hit och att vi tillsammans kan göra det så bra som möjligt för dem. Och erbjuda stöd och förändring. Elisabet Oskarsson, socionom och enhetschef för Barnahus i södra Kalmar län, kan inte nog betona värdet av samverkan mellan olika myndigheter och kommuner. Vad kan vi barnsjuksköterskor göra för att hjälpa utsatta barn? När jag till sist ställer frågan om det är något som vi i rollen som barnsjuksköterskor skulle kunna göra, funderar Elisabet ett tag innan hon svarar: Jag lyssnade på en föreläsning om en flicka som hade svårt att koncentrera sig och svårigheter med allt man kan tänka sig. Ingenting runt henne fungerade. Skolsköterskan var inkopplad och kuratorn var inkopplad, och till slut så kände skolan att nu har vi gjort allt och då vände de sig till BUP för att få hjälp med en utredning, men det visade sig att flickan inte hade någon bokstavsproblematik utan hade varit utsatt för sexuella övergrepp. Och då får man ju fråga sig vad det är man ser och vilka frågor man egentligen har ställt eller inte. Symptomen kanske är desamma men det är verkligen viktigt att våga fråga och likadant om våld. Vi måste våga fråga rakt ut. Och samtidigt är det viktigt att vi är beredda på att ta emot och klara av barnets eventuella svar. Inuti ett Barnahus För dig som vill läsa mer om Barnahus finns rapporten Inuti ett Barnahus - en kvalitetsgranskning av 23 svenska verksamheter på nätet: verksamhet/barn-drabbade-av-vald/forandrings-arbete/barnahus_rapport-2013.pdf) Den övergripande slutsatsen är att många Barnahus håller mycket hög kvalitet och ger barnen och ungdomarna ett gott bemötande. * nr 2 april 2015 barnbladet 19

15 barn som far illa tema Våga berätta nytt tema för barn på Vårdguiden! Scen ur filmen Våga Berätta Nu lanserar 1177 Vårdguiden Våga berätta ett nytt tema direkt riktat till barn med interaktivt innehåll, bildspel, fakta, råd och stöd kring psykisk hälsa. Det nya temaområdet på 1177 Vårdguiden ska stärka barn att våga berätta om det som är jobbigt, i syfte att få hjälp. Utgångspunkten är att alla har hemligheter, och att en bra hemlighet gör en pirrig och glad. Men om en hemlighet gör en ledsen och orolig ska man inte behöva vara ensam med den, utan våga berätta för en vuxen. Målgruppen är barn mellan 8-12 år och innehållet är utvecklat i samverkan med målgruppen och med vuxna som arbetar med barn kopplat till psykisk hälsa. Vi är jätteglada att äntligen kunna erbjuda barn kvalitetssäkrat, stärkande och anpassat innehåll kring frågor som rör psykisk hälsa, säger Anna-Lena Byström som är redaktionell projektledare för det nya temaområdet. Interaktivt temaområde med berättelser I en interaktiv och klickbar stadsbild möter användaren fiktiva barn och får följa deras berättelser kring olika problem och väg till hjälp. Här finns bland annat: Alina, som är rädd att något jobbigt ska hända om hon inte tvättar händerna hela tiden. Amadi som flytt från ett krig och är rädd för fyrverkerierna på nyårsafton. William som har flyttat och saknar sina gamla kompisar. Kajsa som har en mamma som säger att hon jobbar ihop med rymdmänniskor. Nisse som har en pappa som glömmer han bort att de skulle gå på fotboll, när han har druckit och är full. Faktatexter till barn som anhöriga och om problem barnet kan ha själv Kopplat till de olika barnens berättelser finns också faktatexter som handlar om problem barnet själv kan ha, som fobier, tvångsbeteende, att känna sig ledsen, att vara mobbad och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Till några av texterna finns sagor som kan öka förståelsen för sjukdomen eller problemet. Några texter handlar också om att vara barn i ett hem där det finns vuxna med psykiska problem eller missbruk, till exempel depression, bipolär sjukdom, psykos eller alkoholmissbruk. Tips och råd för att få hjälp På temaområdet finns förslag på olika sätt som barnet kan göra för att få hjälp. Det kan till exempel handla om att prata med en vuxen de gillar, i skolan eller på fritiden, eller att kontakta organisationer som erbjuder anonym chatt eller telefonjour. För barn som har funderingar kring BUP (barn- och ungdomspsykiatrin), finns en film som visar hur det kan vara att gå dit. Information om barnets rättigheter Det finns också information riktat till barn om deras rättigheter, och vad vuxna får och inte får göra. Att 1177 Vårdguiden nu erbjuder innehåll direkt riktat till barn kring dessa frågor, är egentligen en självklarhet. Barn är också invånare och har, precis som alla andra, fått en stärkt rätt till anpassad information i och med den nya patientlagen, säger Anna-Lena Byström. Källa: 1177 Vårdguiden 20 barnbladet nr 2 april 2015

16 tema barn som far illa Att arbeta med barn på flykt Carina Örgård Socionom/psykoterapeut (nyligen avslutat utbildningen vid Göteborgs Universitet) Rädda Barnen Centrum för barn och ungdomar i svåra livssituationer carina.orgard@rb.se Att träffa barn och ungdomar som på egen hand tagit sig från hemlandet på en många gånger mycket riskfylld resa till Sverige känns speciellt. Jag kan känna förundran och nyfikenheten över personen som sitter bredvid mig som ännu inte är en vuxen person men ändå varit tvungen att klara ofattbara situationer på egen hand. Det som skiljer sig mest från andra barn jag träffar är att dessa barn inte längre har någon förälder som tröstar och stöttar intill sig och som jag kan samarbeta med. Ungdomar kan till stor del bete sig som andra jämnåriga med behov av att vara tillags ibland och trotsiga ibland. Det kan vara svårt att hänga med i vad som handlar om åldersadekvata beteenden och vad som kan handla om den särskilda situationen den unga befinner sig i. Ungdomen kan te sig stor och självständig när han eller hon sjunker ner i min stol, men allt eftersom skalas denna många gånger för stora rock av. En rock som har hjälpt den unga att klara en lång, ensam och ofta traumatisk flykt. Framför mig kan då blottas ett litet och behövande, oändligt ensamt barn. Ensamheten som gestaltar sig under samtalen känns ibland avgrundsdjup. Inte konstigt att vi vårdpersonal, lärare, boendepersonal och gode män ibland vill bibehålla bilden intakt av ungdomen som en liten, självständig vuxen. Det gör ju så ont att se det andra, det lilla, behövande barnet. Då är det bra att veta något mer, att ha en teoretisk förankring att lägga till det personliga för att hitta rätt i hur vi ska bemöta det. Vi behöver ha i åtanke att många ungdomar på flykt blivit traumatiserade (dock inte alla) vilket gör det extra viktigt att ta reda på hur varje enskild individ mår. Traumatiseringen kan ha hänt under dess uppväxt i hemlandet, på flykt eller i Sverige. Personer som traumatiserats får ofta utmanande beteenden och är känslomässig labila. Det är lätt för omgivningen att reagera med gränssättning eller hårda ord. Detta bidrar till att förstärka ungdomens känsla av otrygghet som i sin tur förstärker de oönskade beteendena. Vad som innebär överväldigande stress (som leder till traumatisering) beror på varje individs unika upplevelse och tolkning utifrån sina förutsättningar och tidigare erfarenheter samt hur stödet efteråt ser ut. En potentiellt traumatiserande händelse är en extrem situation (innehållande hot, våld, skräck) som varken kan undflys eller bekämpas av den drabbade. Såväl biologiska som kognitiva och känslomässiga överlevnadsreaktioner aktiveras. Man har hittat vissa friskfaktorer som till viss del kan skydda mot traumatisering så som trygg anknytning, möjlighet till att få stöttning utifrån, god relation mellan föräldrar, god kognitivförmåga och förmåga till självreglering när det gäller sina känslor. (Masten, 2007). Ungdomar som kommit ensamma till Sverige har ingen självklar person som kunnat upprätthålla den viktiga funktionen föräldrar annars har när det gäller att lugna och skydda 22 barnbladet nr 2 april 2015

17 tema barn hospice som far illa barnet när det behövs. Denna avsaknad fortsätter oftast även efter ankomsten till Sverige. Varken god man, boendepersonal eller skolpersonal har den rollen fullt ut. Många av de ungdomar jag träffar har blivit traumatiserade, dvs lider av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Det innebär att de kan ha starka känslor av återupplevande genom t ex drömmar, flashbacks eller i lek. De har ofta undvikandebeteenden och försöker att undvika tankar, känslor eller samtal rörande situationen, eller undviker aktiviteter, platser eller personer som kan påminna om det som varit skrämmande. De kan ha förändringar i tanke och sinnesstämning, t ex minnessvårigheter, självanklagelser, skam, skuld eller svårigheter att känna positiva känslor. Vakenhetsgraden hos personer med PTSD är förhöjd, vilket kan ge sömnsvårigheter, ständigt uppvaknande under sömnen, hyperuppmärksamhet, överreaktion på överraskande stimuli, irritabilitet, vredesutbrott eller självdestruktivt beteende. Att kunna bemöta traumatiserade personer på ett bra sätt ställer alltid höga krav på omgivningen men att möta ensamkommande ungdomar ställer alltså ytterligare krav. Jag tycker förståelseramen traumamedveten omsorg (trauma-informed care) ger bra vägledning hur omsorg och bemötande i vardagen ska formas för att så långt det går fylla bristen på självklar omsorgsperson. Ramverkets tre grundpelare; trygghet, relation och affektreglering (reglering av känslor) bygger på forskning och syftar till att ge omsorgspersonerna mod, hopp och bättre möjligheter att möta ungdomarna med uppskattning och respekt. Det skapar en terapeutisk miljö som utformas av de personer som finns runt barnet i vardagen, utan att de är terapeututbildade. I tankeramen är det inte bara ungdomarnas uttryck som står i fokus utan även omsorgspersonernas förmåga till inlevelse och samreglering av överväldigande känslor. Den vuxne uppmanas stanna upp i sin egen impuls och istället för att reagera med bestraffning eller ökad kontroll ta in barnets smärta. (Bath, 2008) Detta förhållningssätt motverkar att vi agerar ut när vi hamnar i t ex försvarsställning. Samreglering av affekter innebär att man snarare än att lämna ungdomen ensam att lugna sig själv (vilket ofta inte lyckas) stannar kvar och tillsammans med ungdomen hittar sätt att reglera den svåra känslan. När ungdomars beteenden diskuteras med till exempel boendepersonal är det för att hjälpas åt att se vad som triggade beteendet och för att identifiera bakomliggande affekt (Thom Olin, 2014, refererat till personlig kommunikation med Albæk & Fladstad) Ungdomar som blivit traumatiserade har alltså ett stort behov av tillit, kontinuitet, förutsägbarhet, tillgänglighet, ärlighet och transparens från omgivningen. Vi behöver anpassa vården, skolan och hemmen utifrån dessa behov. Att börja med sitt eget förhållningssätt är en god start. Källor: Bath, H. (2008), The three pillars of trauma-informed care. Reclaiming children and youth, 17 (3), Masten, A. S. (2007). Resilience in developing systems: Progress and promise as the fourth wave rises. Development and Psychopathology, 19(3), Thom Olin, A (2014). Integrativ traumafokuserad psykoterapi Mellanrummet, 31, *

18 tema barn som far illa Aktuell rapport från Bris Rapportens siffror i korthet: Av de sammanlagt brott som anmäldes under perioden klarades endast upp i den meningen att en gärningsperson kunde knytas till brottet. Det motsvarar en personuppklaring på endast 9 procent. Det finns också stora skillnader mellan polismyndigheterna. Vid polismyndigheten i Värmland var personuppklaringsprocenten under perioden procent, medan den vid polismyndigheterna i Örebro och Skåne endast var 6 procent. I snitt inkommer nio anmälningar om misshandel mot barn 0-6 år i Sverige varje dag. År 2009 gjordes anmälningar till polisen, medan det år 2013 gjordes sammanlagt Vi ser alltså en ökning på hela 49 procent under perioden. Få misshandelsbrott mot små barn klaras upp Knappt en av tio anmälningar om våld mot barn mellan 0-6 år klaras upp och det är stora skillnader mellan polismyndigheterna. Detta framgår av en rapport framtagen under 2014 av Bris och Stiftelsen Tryggare Sverige. Varje felaktigt nedlagt fall om våld mot barn är ett allvarligt svek mot några av samhällets mest utsatta och ett brott mot barnkonventionen, säger Bris generalsekreterare Kattis Ahlström. Under de senaste 20 åren har anmälningar om misshandel mot barn mellan 0 och 6 år ökat stadigt i Sverige. År 2009 gjordes anmälningar till polisen, medan det år 2013 gjordes sammanlagt 3 261, en ökning på hela 49 procent. I Bris och Stiftelsen Tryggare Sveriges nya rapport Våld mot barn, som släpps i dag, undersöker vi vad som händer vid polisanmälningar avseende barnmisshandel. Resultatet visar att knappt ett av tio ärenden klaras upp i den meningen att en gärningsperson kan knytas till brottet. Fler än nio av tio ärenden läggs alltså ner. Det här är en skrämmande låg siffra. En viktig orsak till ökningen av anmälningar är att vuxna på senare år har blivit bättre på att larma vid misstankar om att ett barn far illa. Men när vi uppmanar vuxna att ta sitt ansvar måste vi också kunna garantera att rättssamhället tar sitt. I praktiken innebär detta ansvar att det avsätts tillräckligt med resurser för att kunna ta hand om ärendena, vilket är långt ifrån hur det ser ut på många håll i dag, säger Kattis Ahlström. Det finns också stora skillnader mellan polismyndigheterna. Vid polismyndigheten i Värmland var personuppklaringsprocenten 20 procent under perioden , medan den vid polismyndigheterna i Örebro och Skåne endast var 6 procent. Det innebär att det är mer än tre gånger så stor möjlighet att knyta en gärningsperson till brottet i Värmland jämfört med i Örebro och Skåne (siffrorna för samtliga 21 polismyndigheter finns i rapporten). De stora skillnaderna visar att det finns goda möjligheter att klara upp betydligt fler brott än vad som är fallet i dagsläget. Det får inte vara så att det är bostadsorten som är avgörande om allvarliga brott mot barn utreds eller inte, säger Magnus Lindgren, generalsekreterare Stiftelsen Tryggare Sverige. Det är anmärkningsvärt att så fall klaras upp, inte minst med tanke på de miljardbelopp rättsväsendet har förstärkts med de senaste åren. För att uppnå en verklig förbättring krävs att polisen och andra inblandade aktörer skaffar sig verklig förmåga i form av bland annat kunskap och resurser att lösa uppgiften, vilket kräver en ledning som prioriterar frågan, säger Magnus Lindgren, generalsekreterare Stiftelsen Tryggare Sverige. Efter att ha intervjuat ett flertal poliser, åklagare, socialsekreterare och anställda vid barnahus ser vi att förändringar måste till inom följande områden: Barnutredningar måste prioriteras i större utsträckning. I snitt inkommer nio anmälningar om misshandel mot barn 24 barnbladet nr 2 april 2015

19 0-6 år i Sverige varje dag. Den ökade inströmningen av ärenden måste matchas med en välavvägd mängd kvalificerade arbetskrafter. I rapporten framkommer att trycket på vissa håll är så hårt att polishögskoleelever sätts in som resurser i förundersökningarna, vilket tyder på att ärendena inte prioriteras tillräckligt. Rätt mängd resurser måste också avsättas för att skapa möjligheter för socialsekreterare och åklagare att utföra ett professionellt jobb. Detta kräver ett ledarskap som prioriterar frågan. Låt inte ärenden bli liggande. Rikspolisstyrelsen rekommenderar att barnförhör genomförs senast två veckor efter att förundersökning inletts. Ofta ser verkligheten helt annan ut. Förutom att barnet under tiden riskerar att utsättas för fortsatt misshandel, innebär detta att det utsatta barnet kan bli mindre benäget att berätta om våldet, skadorna kan hinna läka och risken ökar att inblandade inte längre vill medverka i utredningen. Samtliga inblandade måste ha rätt kompetens. Att förhöra barn är mycket svårt, speciellt om barnet är litet, har en begränsad språklig förmåga samt känner rädsla och skam. Vi vet att polisen har satsat på att säkerställa kompetens hos barnförhörsledare men det finns fortfarande brister, som förvärras om personalomsättningen är hög. Det är också angeläget att hela kedjan av aktörer som socialsekreterare, åklagare, domare och särskilda företrädare har rätt kompetens för att kunna utföra ett bra jobb. Utför förhör och förundersökningar grundligt. Små barns berättelser håller sällan som ensam bevisning i rätten, vilket ställer höga krav på god kvalitet i förundersökningarna. En viktig åtgärd är att låta en åklagare närvara redan under första förhöret av barnet. Detta sker i dag i hög grad inom vissa polismyndigheter, medan det är betydligt ovanligare i andra. Alla inblandade måste ta sitt ansvar och ha förmåga till samarbete. Brott mot barn är ett myndighetsöverskridande samhällsproblem. Det är därför angeläget att det inom varje län/region finns ett utvecklat samarbete mellan socialtjänst, polis, åklagare m.fl., och att aktörerna känner till varandras rutiner och förutsättningar. Barnahus kan vara ett sätt att förbättra samarbetet. Barn måste bemötas på ett respektfullt sätt genom hela rättsprocessen. Det finns en självklar koppling mellan den rättsliga kvaliteten på barnets berättelse och det sätt på vilket barnet bemöts under rättsprocessen. Ett gott, kompetent och engagerat bemötande bidrar till bättre återhämtning för barnet. Äventyra inte barns säkerhet. Slutligen är det av yttersta vikt att förhör av barn och misstänkta sker på ett sådant sätt att barnets säkerhet inte äventyras efter ingripandet. Att anmäla barnmisshandel till polis eller socialtjänst får inte innebära att barnets utsatthet ökar. * Källa: Bris och Stiftelsen Tryggare Sverige.

20 tema gästskribenten Majblomman är alla barns blomma De flesta människor har minnen av någon vuxen som lyste upp barndomen, också när livet var jobbigt. För barn i utsatta miljöer blir stora som ser och förstår extra viktiga. Vi på Majblomman vet. Vårt nätverk inom skola, hälso- sjukvårdvård och socialtjänst hjälper oss att nå fram till de barn som tenderar att tystna och prioritera bort sina egna behov. Att yrkesgrupper som möter barn har majblommeperspektiv är bokstavligt talat guld värt, för barnen. Varje vår slår tusen och åter tusen nya majblommor ut. Så har det varit sedan 1907 när Majblomman grundades och ett modernt barnperspektiv introducerades i civilsamhället. Idag säljer fler skolbarn än någonsin majblommor, och skapar nya möjligheter för kompisar som annars inte skulle ha råd. Med en cykel, ett par gympaskor eller kanske nya glasögon. Att delta i Majblommans insamling är en stärkande erfarenhet, inte minst för att man får möjlighet att visa empati. Den som säljer majblommor gör något konkret för kompisar som har det jobbigt, och får dessutom behålla tio procent Lena Holm Generalsekreterare Majblommans Riksförbund själv. För barn i ekonomisk utsatthet kan det mycket väl vara första gången med en egen slant på fickan. Ja, det är de vanliga sakerna som gör skillnad. Att få en födelsedagspresent, en baddräkt i rätt storlek eller en cykel, dator, fritidsaktiviteter eller något annat som gör att barn inkluderas. Majblommans bidrag gör att barn i marginalen kan känna sig som alla andra. Det är outsägligt viktigt. Men det viktigaste i Majblomman är våra volontärer som finns på 650 orter runt om i landet som ser och förstår barnets behov. Just nu börjar Majblomman dra upp volymen på en sorglig sommarvisa. Vi ser hur pressen på barn i utsatthet ökar när skolan stänger och vännerna far på semester. Barn i familjer som har det tufft blir lätt isolerade när vardagens struktur, med skollunch, vuxenkontakter och intellektuell stimulans försvinner. Ur vårt perspektiv vore den rätta strategin för kommuner att erbjuda extra stöd och tillgänglighet i juni, juli och augusti. Barns behov av omsorg tar inte sommarlov. Majblommans styrka är närheten till de barn som behöver hjälp, och förmågan att nå fram till dem. Det är möjligt tack vare våra engagerade volontärer. Många av dem är pedagoger, skolsköterskor, barnläkare och socialarbetare. Deras ögon, omdöme och handlingskraft är en nyckel framgång för Majblomman och för barnen vi stöttar. * 26 barnbladet nr 2 april 2015