Elisabet Härenstam HAVETS MOR. Heidruns Förlag

Transkript

1 Elisabet Härenstam HAVETS MOR Heidruns Förlag

2

3 FÖR LÄNGE SEDAN, på den tid då husen kunde flyga, hade en inuitfamilj kommit långt bort i mörker, köld och vinterstorm. Jakten hade misslyckats och de hade slut på späcket till sin täljstenslampa. Den goda värmen var borta och nu satt de i totalt mörker och knastrande kyla. De frös och hungrade och barnen grät. Mor, mor, grät en liten en. Varför är det så kallt och hemskt och mörkt? Tänd lampan, mor. Tänd lampan. Kära barn, sa mamman, det går inte.vi har ingen olja till vår lampa. Oljan är slut. Men, ropade barnet, det finns ju massor av snö! Kan vi inte ta den? Och mamman går sakta ut och hämtar snö. Hon fyller lampan och tänder den; och hyddan fylls av ljus och värme! Så återvänder livet till familjen. Nu finns det hopp. En fladdrande låga lyser upp allas ansikten. Men utifrån mörkret kommer en man med sin släde och sina hundar. När han klivit in i värmen och ljuset, slänger han en kort blick på lampan och hostar till: Snö kan inte brinna, säger han. Och lampan slocknar. Jamen, se nu! Vilken kraft det finns i ett trotsigt hopp och en skapande fantasi. Det går att åstadkomma något i mörkret. Det omöjliga är möjligt och snö kan visst brinna. Det visar barnen i Kulusuk. Havet kan bli rent en dag och luften frisk; valen lycklig, isbjörnen fri och alla barn mätta! Låt bara ingen säga, att det inte går. Elisabet Härenstam, juni 2011

4

5 Långt borta bodde Havets Mor. Någonstans i det isklara havet dit ingen människa någonsin kunde nå. Nere i tystnaden bodde hon i det kyligt isblå, i det kalla gröna, i det frostiga turkos. I stormigt blåsvart bodde hon, och i lugna kalla strimmor av guld och rosa låg hennes hydda. I sälarnas mjuka grå och i skuggan av valrossens frusna mustasch tryggt under isbergets väldiga mage, i djupet där narvalens vita horn visade väg genom svallet av is och vatten och gjorde en bena i hennes långa böljande hår, där vakade hon i tystnad och strömmande vatten över människor och djur. Sälar sände hon, knubbsäl, grönlandssäl och valar, räkor och sprittande fisk. Hon andades och ur havets rena vågor lyftes födan till människornas barn. Jägarna fann lätt sina byten och allas mätta magar skrattade.

6

7 Man började i världen att jaga mer än man behövde och girigheten växte i takt med båtarna och fångstredskapen. Mer vill ha mer! Och skrattet steg från lycklig mage, upp till huvudet. Nu skrattar bara huvudet. Att havet smutsas och förgiftas det är alldeles nödvändigt, sa s det ute i världen. Nu handlar det om utveckling och framsteg. Nu byggdes väldiga fabriker och stora fartyg stävade i våg och vind. Man borrar olja, tömmer skräp och sänker fruktansvärda ting i djupen. Och Havets Mor i Grönlands vatten är bortglömd, och människornas tanklöshet och ondska smutsar hennes hår.

8 Och plötsligt säger människan förvånad: Var är fisken? Torsken? Sälen? De små goda räkorna? Är havet dött? Det andas inte längre.

9

10

11 Det här har hänt förut, men människan är glömsk. Nu måste någon ner igen en klok och modig en, en andemanare. Han sänkte sig i havets djup en gång, igenom smuts och död för att tvätta och kamma, kastades i hårda strömmar som en trasa och till sist, med en dånande tyngd på sitt bröst, slungades han in till Havets Mor i hennes tysta mörker. Där sitter hon hopkurad och insvept i sitt slocknade hår, tovigt trassel, smuts och knutar fett och oljigt, plast och tunnor nät och skepp och gift och allt som människan sänkt i havet, flaskor trasigt glas och rostigt järn. Havets slemmigt döda växter rör sig sakta av och an som onda tankar gör.

12 Hennes hår! Förr var det var levande blankt med slingor av glittrande fisk, med glänsande musslor, snäckor och små sälar som lekte i lockarna, med glittrande plankton och stim av lysande liv. Böljande brusande gungande sjungande slingor av ljus och länkar av liv glidande lent om varann i ett friskt och doftande hav

13

14 Men tiden går som vågor går

15 Och den som idag vill kamma och tvätta, vill reda ut det fördärvade håret måste ner i det djupa och lirka försiktigt och modigt, lite i taget, tova för tova. Ajj det gör ont! Det gör ont! Hon kastar och slänger är rasande arg och förtvivlad Eländiga människokryp! De håller sig fast för allt de är värda De slungas bland vågor och lockar piskas och plågas av iskalla rapp från slängande testar och hårets kvävande slingor, håller sig fast med stelnade fingrar bland smutsen och skräpet, lindar de smutsiga repen av hår runt händer och armar och midja. Håller sig kvar. Tvättar och kammar

16 Överst: Lars, Emilie, Oqqisaat och Jakob i slöjdsalen Nere till vänster: Oqqisaat förberder sig. Till höger: Margrethe och hennes skiss av Havets Mor

17 Överst: Tersa och Lasarus. Till höger: Kornilius Nere till vänster: Lars. Till höger: Kim Mathiassen, Elisabet Härenstam och Anne-Mette Holm

18 Överst: Rast i regn och rusk. Nere till vänster: Kulusukfjället.Till höger: Bambi hälsar Anne-Mette välkommen hem.

19 Tack till skolbarnen på Kulusuk: Eluna Abelsen Lars Abelse Kornilius Bajare Kevin Delaney Maren Knudsen Anitse Kunak Kamma Kunak Thomasine Kunak Emilie Mikiki Joorut Maratse Joelsigne Mikaelsen Margrethe Mikaelsen Sakœus Mikaelsen Tersa Nakinge Augo Phipps Nuko Enos Phipps Nuko Ditte Poulsen Karna Poulsen Kornilius Poulsen Thala Poulsen Jakob Sanimuinaq Kristian Sanimuinaq Oqqisaat Sanimuinaq Lasarus Sivertsen Martine Tukula Orpa Tukula Vigga Tukula Isajas Ulriksen Maren Ulriksen Karola Utuaq

20 Heidruns Förlag Fensbol Torsby Elisabet Härenstam och Heidruns Förlag Grafisk form Eva Akre Reprofoto Dan Nilsson Tryck Bulls Graphics, Halmstad 2011 ISBN ISBN