Följsamhet till ett ERAS-protokoll och 5-års överlevnad efter kolorektal cancerkirurgi

Transkript

1 Följsamhet till ett ERAS-protokoll och 5-års överlevnad efter kolorektal cancerkirurgi H. Oppelstrup 1, O. Ljungqvist 2, A. Thorell 1 J. Nygren 1, U. Gustafsson 1 1 Kirurgkliniken, Ersta Sjukhus, & Institutionen för kliniska vetenskaper, Danderyds sjukhus, Karolinska Institutet, Stockholm. 2 Kirurgkliniken, Örebro Universitet och Universitets Sjukhuset, Örebro & Inst. för Molekylär Medicin och Kirurgi, Karolinska Institutet, Stockholm. BAKGRUND Kirurgisk stress kan påverka onkologiskt utfall och överlevnad efter kirurgi. Om följsamheten till ERAS (Enhanced Recovery After Surgery)- protokollet som syftar till att minska kirurgisk stress påverkar överlevnaden efter kirurgi har ännu inte undersökts. METOD Konsekutiva patienter med kolorektal tumör (n=911) opererade mellan åren på Ersta sjukhus analyserades. Graden av följsamhet till pre-och intra-operativa interventioner i ERAS-protokollet bestämdes. Uppgifter om dödsdatum samt dödsorsak inhämtades från Onkologiskt Centrum, region Stockholm. Förutom data registrerade i den prospektiva ERAS-databasen inhämtades också patologisvar samt tagna blodprov. Fem-årsöverlevnad i förhållande till följsamhet till protokollet analyserades. RESULTAT En följsamhet till ERAS interventionerna med 70% (N=273) var associerad med förbättrad överlevnad. Risken för cancerspecifik död var 42%, HR 0.58 ( ) lägre jämfört med alla andra patienter. Vid låg följsamhet, <50% (n=317) var risken 83%, HR 1.83 ( ), högre för cancerspeifik död jämfört med gruppen med 70% följsamhet. Oberoende prediktorer för ökad 5-års överlevnad var: restriktiv vätskebehandling, HR ( ) och per oralt intag av kalorier, HR 0.55 ( ) under operationsdygnet. Även ett högt CRP dagen efter operation var en prediktor för försämrad 5-års överlevnad. KONKLUSION En ökad följsamhet till ERAS-protokollet är associerat med förbättrad 5- års överlevnad.

2 Ökad risk för kolorektal cancer hos kvinnor med bröstcancer i en nationell kohortstudie Yunxia Lu, Stockholm 1 Josefin Segelman Stockholm 2, Lina Lindström Stockholm 3, Jan Frisell Stockholm 4, Anna Martling Stockholm 5 1 Institutionen för Molekylär Medicin och Kirurgi, Karolinska Institutet 2 Kirurgkliniken, Ersta sjukhus 3 Gastrocentrum, Karolinska Universitetssjukhuset 4 Bröst- och endokrinkirurgiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset 5 Gastocentrum, Karolinska Universitetssjukhuset Epidemiologiska data har visat en potentiell association mellan könshormoner och kolorektal cancer. Kvinnor med bröstcancer kan ha ökade nivåer av endogena könshormoner och ha erhållit behandling med hormonsubstitution samt antihormonell behandling mot bröstcancer. Det är inte känt huruvida risken för kolorektal cancer är ökad eller minskad hos kvinnor med bröstcancer. En populationsbaserad, prospektivt registrerad kohort av samtliga kvinnor diagnosticerade med bröstcancer i Sverige identifierades från Svenska Cancerregistret. Med standardiserade incidens ratios (SIR) med 95% konfidensintervall (KI) uppskattades risken för kolorektal cancer efter diagnos av bröstcancer jämfört bakgrundsbefolkningen. För information om behandling identifierades en subkohort av kvinnor som opererats för bröstcancer i Stockholmsregionen. I subkohorten analyserades associationen mellan behandling för bröstcancer och risk för kolorektal cancer, uttryckt i hazard ratios (HR) och 95% KI. I den nationella kohorten av kvinnor med bröstcancer diagnosticerades fall av kolorektal cancer, efter en medianuppföljning på 9.7 år. En ökad risk för kolorektal cancer observerades i bröstcancerkohorten jämfört bakgrundsbefolkningen (SIR 1.59; 95% KI ). SIR för cancer i proximala kolon (1.72; 95% KI ) var signifikant högre jämfört distala kolon (1.46; 95% KI ). I den regionala subkohorten av kvinnor med bröstcancer identifierades 299 fall av kolorektal cancer. Olika behandlingar för bröstcancer var inte signifikant associerade med risk för kolorektal cancer. En ökad risk för kolorektal cancer observerades hos kvinnor med bröstcancer. Vi kunde inte påvisa något samband mellan olika behandlingar för bröstcancer och risk för kolorektal cancer.

3 Ökad risk för kolorektal cancer efter ooforektomi i en nationell kohortstudie Josefin Segelman, Stockholm 1 Lina Lindström Stockholm 2, Jan Frisell Stockholm 3, Yunxia Lu Stockholm 4 1 Kirurgkliniken, Ersta sjukhus 2 Gastrocentrum, Karolinska Universitetssjukhuset 3 Bröst- och endokrinkirurgiska klinken, Karolinska Universitetssjukhuset 4 Institutionen för Molekylär Medicin och Kirurgi Kolorektal cancer uppvisar könsspecifika skillnader i incidens, mortalitet, diagnosålder och lokalisation i tarmen. Endogena och exogena östrogener och androgener kan vara bidragande, men den bakomliggade mekanismen är okänd. Hormonsubstitution i perimenopaus har i flera studier rapporterats skydda mot kolorektal cancer. Bilateral ooforektomi medför abrupt sänkning av östrogennivåer hos premenopausala kvinnor, och en halvering av androgennivåer hos preoch postmenopausala kvinnor. I djurstudier stimuleras carcinogenes i kolon av ooforektomi, medan exogent östrogen hämmar. Syftet med studien var att undersöka huruvida ooforektomi påverkar risken för kolorektal cancer hos kvinnor. Via Patientregistret och Svenska Cancerregistret identifierades samtliga kvinnor registrerade för att ha opererats med ooforektomi på benign indikation i Sverige Kvinnorna följdes till det först inträffade av död, diagnos av malign sjukdom, emigration eller studietidens slut (2011). Risken för kolorektal cancer efter ooforektomi jämfört bakgrundsbefolkningen beräknades med standard incidens ratios (SIR) och 95% konfidensintervall (KI). Med multivariat Cox-regression kvantifierades sambandet mellan ooforektomi och kolorektal cancer i olika lokalisationer, uttryckt i hazard ratios (HR) och KI. Detta justerades för typ av ooforektomi (uni- resp bilateral), ålder, tidsperiod, tid sedan ooforektomi samt komorbiditet. I kohorten av ooforektomerade kvinnor diagnosticerades kolorektal cancer hos 3150 (kumulativ incidens 1.6%). Risken för kolorektal cancer var signifikant ökad (SIR 1.30; 95% KI: ), och ökade med stigande ålder jämfört bakgrundsbefolkningen (p-värde för trend <0.001). I den multivariata analysen medförde bilateral ooforektomi en större risk för rektalcancer jämfört unilateral (HR 1.61; 95% KI: ). Risken för kolorektal cancer ökade efter ooforektomi. Det kan indikera en skyddande effekt av endogena könshormoner.

4 Introduktion av SLEEVE gastrektomi på ett högvolymcenter för bariatrisk kirurgi Joakim Pålstedt, Stockholm 1 Nathalie Spång Gävle 2, Anders Thorell Stockholm 1 1 Kirurgkliniken, Ersta sjukhus, Karolinska Institutet, Danderyds sjukhus (KI DS) 2 Kirurgkliniken, Gävle sjukhus Gastric bypass (GBY) har hittills varit den helt dominerande operationstekniken för bariatrisk kirurgi i Sverige. Flera enheter har börjat, eller planerar att börja utföra sleeve gastrektomi (SG) som ett alternativ. Syftet med studien var att analysera resultaten efter införandet av SG och jämföra dessa med GBY utförda under samma period vid Ersta Sjukhus Två av klinikens bariatriska kirurger tillägnade sig teknik att utföra SG (klinikbesök, video- och litteraturgenomgång). Efter c:a 25 ingrepp introducerades tekniken successivt hos övriga kirurger. Patienter med BMI>45, gastroesofageal reflux och/eller insulinbehandlad diabetes rekommenderades ej SG. Under perioden utfördes 287 SG och 1521 GBY på Ersta sjukhus. Preoperativt BMI var lägre i SG (39,8 ± 4,6 vs 41,2 ± 4,7kg/m2, p<0,05) medan operationstid (55 ± 17 vs 55 ± 19 min) eller postoperativ vårdtid (1,7 ± 2,2 vs 1,5 ± 2,4 dagar) ej skilde sig åt. I SG reopererades 9 patienter (3,1%) inom 6 veckor (1 läckage, 2 blödning) jämfört med 56 patienter i GBY (3,7%) p = ns. Excess weight loss var lika mellan grupperna efter 6 veckor (33,8 ± 0,1 vs 33,6 ± 0,1%) men lägre i SG efter 1 år (69,5 ± 0,22 vs 79,8 ± 0,26% p<0,05) Med ett strukturerat upplägg kan SG introduceras på enhet med bariatrisk-kirurgisk erfarenhet med goda resultat beträffande komplikationer, återhämtning och viktutveckling upptill ett år.

5 Hantering av intraoperativt fynd av sten i djupa gallgångar preliminära data från nationell randomiserad multicenterstudie Mats Möller 1, Johanna Östergren 2, Rickard Marsk 3, Anders Thorell 1 1 kirurgkliniken, Ersta sjukhus, Stockholm 2 kirurgkliniken, Mora sjukhus 3 kirurgkliniken, Danderyds sjukhus, Stockholm Bakgrund Publicerade data från Gallriks talar för att åtgärd av även små stenar i djupa gallgången (CBDS) som upptäcks under cholecystektomi bör åtgärdas, eftersom det tycks vara behäftad med mindre risk för besvärande symptom samt komplikationer jämfört med att lämna dem utan åtgärd. Data från randomiserade studier saknas. Syfte Att i en nationell multicenter RCT söka evidens för vilken strategi att hantera konkrement i djupa gallgången som är att rekommendera. Material och metod Patienter med CBDS 6mm randomiserades till åtgärd (Å, borttagande av CBDS enligt lokala rutiner) alternativt icke åtgärd (IÅ, expektans). Samtliga genomgick MRCP efter 6 veckor och de med CBDS vid denna genomgick MRCP efter 12 månader. at Från november 2011 har 29 patienter randomiserats (Ersta, Mora, Danderyd, 13 (Å), 16 (IÅ)). 10 (Å) är uppföljda. Ingen hade kvarsten vid MRCP 6 veckor och ingen har vårdats för komplikationer eller behandlingskrävande symptom. I (IÅ) är 14 patienter uppföljda. Två patienter har genomgått ERCP pga smärtor, 6 haft spontan avgång av sten utan symptom inom 6 veckor och 6 hade kvar stenarna vid MRCP efter 12 månader. Konklusion Inklusiontakten i studien har varit alltför låg för att grupperna ska kunna jämföras statistiskt och att slutsatser ska kunna dras. Vi noterar att de problem som uppstått har setts hos patienter där sten lämnats och flera har kvar stenarna efter 1 år, medan förloppet i gruppen åtgärd har varit oproblematiskt. Detta är i enlighet med slutsatsen från registerstudien (). Vi välkomnar varmt fler kirurgkliniker att delta i studien

6 Referenser 1 Persson G, Enochsson L, Sandblom G. Årsrapport för Svenskt kvalitetsregister för gallstenskirurgi (Swedish). In: Årsrapport 2009, Jönköping; 2010 p Collins C, Maguire D, Ireland A, Fitzgerald E, O Sullivan GC. A prospective study of common bile duct calculi in patients undergoing laparoscopic cholecystectomy: natural history of choledocholithias is revisited. Ann Surg 2004; 239: Frossard J, Hadengue A, Amouyal G et al Choledocholithiasis: a prospective study of spontaneous common bile duct stone migration GastrointestEndosc 2000; 51: Caddy GR, Kirby J, Kirk SJ, Allen MJ, Moorehead RJ, Tham TC. Natural history of asymptomatic bile duct stones at time of cholecystectomy. Ulster Med J 2005;74(2) Martin DJ, Vernon D, Toouli J. Surgical versus endoscopic treatment of bile duct stones. Cochrane Database Syst Rev Apr 19;(2):CD Dinesh L, Lane M, Wong P. Complications of endoscopic retrograde cholangiopancreatography. N Z Med J 2003; 116 (1177) : U496 7 Costamagna G, Tringali A, Shah SK, Mutignani M, Zuccala G, Perri V. Long term follow-up of patients after endoscopic sphincterotomy for choledocholithiasis and risk factors for recurrence Endoscopy 2002;34: Andriulli A, Loperfido S, Napolitano G, Niro G, Valvano MR, Spirito F, Pilotto A, Forlano R. Incidence rates of post-ercp complications: a systematic survey of prospective studies Am J Gastroenterol 2007;102: Swahn F, Regnér S, Enochsson L, Lundell L, Permert J, Nilsson M, Thorlacius H, Arnelo U. Endoscopic retrograde cholangiopancreatography with rendezvous cannulation reduces pancreatic injury. World J Gastroenterol Sep 28;19(36):

7 The HLA-DQβ1 insertion is a strong risk factor for achalasia in Sweden (*=presenting author) Stephan L. Haas* 1, Jessica Becker2, Zeeshan Ateeb3, Jonna Bister1, Peter Elbe1, Mats Lindblad1, Magnus Nielsson1, Anders Thorell4, Srdjan Kostic5, Johannes Schumacher2 1Center for Digestive Diseases, Karolinska University Hospital, Stockholm, Sverige, 2Institute of Human Genetics, University of Bonn, Bonn, Tyskland, 3Center for Digestive Disease, Karolinska University Hospital, 4Department of Surgery, Ersta Hospital, Stockholm, 5Department of Surgery, Sahlgrenska University Hospital, Göteborg, Sverige Bakgrund Idiopathic achalasia represents a motility disorder of the esophagus and is characterized by a failure of the lower esophageal sphincter to relax due to a loss of neurons in the myenteric plexus. Most recently, an insertion of 8 amino acids in the cytoplasmic tail of HLA-DQβ1 has been identified as being independently disease associated. 1 The aim of the present study was to assess whether this variant also confers risk in a Swedish population. Metod We genotyped the marker rs in 171 achalasia patients from Sweden. To obtain the information of the insertion in a control cohort, we used a genome-wide genotyped dataset of 732 controls and applied SNP2HLA to impute the insertion. at The insertion showed a strong association in the cohort of 171 patients with a frequency of 6.1% in patients and only 2.2% in controls (P = ; RR = 2.93). Slutsats The variant rs , which leads to an alternative splicing of the HLA-DQB1 exon 5, is a strong genetic risk factor for achalasia in Swedish patients with achalasia. Referenser 1 Gockel et al. Nat Genet 2014;46:901-4.

8 Laparoskopisk Ladds operation för malrotation Bengt Håkanson, Stockholm 1 Britt Husberg Stockholm 1, Jonas Nygren Stockholm 1 1 Kirurgiska kliniken Ersta sjukhus och institutionen för kliniska vetenskaper KI Danderyds sjukhus Malrotation är ett ovanligt fynd vid utredning av kronisk buksmärta hos vuxna patienter. Risken för tunntarmsvolvulus är ökad och Ladds operation är standardbehandling vid behandlingskrävande buksmärtor. Operationen har vanligtvis utförts via laparotomi. Sedan juni 2014 har Ladds operation utförts med laparoskopisk teknik på Ersta sjukhus. En av patienterna var 2 år tidigare opererad med en öppen Ladds operation. Förutom adherenslösning, delning av Ladds band, mobilisering av tunntarm och kolon i enlighet med standardmetoden samt appendektomi, har i 3 fall utförts cekopexi. Numeriska värden anges som median och min/max. Sex patienter (2K/4M) med medianålder 56,5 år (37-78), har opererats laparoskopiskt. Inga konverterades till laparotomi. Operationstiden var 159 min ( ). Peroperativ blödning har ej varit mätbar. Det förekom inga kirurgiska eller andra allvarliga postoperativa komplikationer och inga akuta reoperationer utfördes under vårdtiden. Vårdtiden var 2,5 (2-15) dagar. Tre av patienterna har senare (2 veckor till 3 månader) genomgått reoperation, 2 för högt hinder och en patient för en tunntarmsvolvulus. Efter reoperationerna har samtliga dessa patienter symtomlindrats med undantag av en patient med kort uppföljningstid (5 dagar). Patienter med kronisk buksmärta och fynd av malrotation utgör en komplex grupp. I de fall där operation är indicerad har Ladds operation kunnat utföras på ett säkert sätt med laparoskopisk teknik utan per- eller tidiga postoperativa komplikationer eller hög morbiditet. Postoperativ uppföljning är väsentlig med hänsyn till behov av reintervention på längre sikt.

9 Relation mellan preoperativa besvär och förbättring av livskvalitet tre år efter ljumskbråcksoperation Jesper Magnusson, Stockholm 1 Jonas Nygren Stockholm 1, Anders Thorell Stockholm 1 1 Kirurgkliniken, Ersta sjukhus, Karolinska Institutet, Danderyds sjukhus (KI DS) Vi har tidigare rapporterat att en stor andel av patienter som planeras för ljumskbråckskirurgi uppvisar milda besvär. Hur preoperativa besvär och livskvalitet (QoL) påverkas lång tid efter ljumskbråcksoperation är ofullständigt kartlagt. Män mellan år planerade för dagkirurgisk ljumskbråcksoperation i lokalbedövning inkluderades. Pre- och postoperativa besvär samt QoL utvärderades med SF36, ljumskbråckspecifikt formulär samt VAS för smärta. Bland 309 inkluderade patienter (59 (21-75) år) rapporterade 197 (64 %) ljumsksmärta preoperativt. Smärta skattades lågt både i vila och i rörelse. 102 patienter (33 %) uppgav andra lindriga ljumskrelaterade besvär. 25 % var asymtomatiska. Jämfört med normalbefolkningen (C) var fysisk QoL (PCS) försämrad preoperativt hos patienter med ljumsksmärta (P) (median (IQR) 43,5 (34,7-50,3) vs 53,9 (47,8-56,9, p<0,001) men ej hos smärtfria patienter (N) 53,0 (47,9-55,9) p=ns vs C). Mental QoL var inte påverkad före eller efter kirurgi. Andelen patienter med ljumsksmärta var 13,8%, 12,3% och 7,6% 1, 2 respektive 3 år postoperativt. Postoperativ smärta skattades lågt under studietiden. Postoperativ PCS var lika med eller högre än C i såväl N som P under hela studieperioden. Vid 36 månader hade PCS ökat i P från 43,5 till 55,3 (p<0,001 vs preop) men var oförändrat i N (53,0 vs 55,9, p=ns). Andelen patienter med ljumsksmärta efter ljumskbråckskirurgi minskar över tid. Såväl preoperativ nedsättning som långsiktigt bestående ökning av fysisk livskvalitet postoperativt är starkt associerad till smärta från ljumskbråcket. Detta stöder att det, ur ett livskvalitetsperspektiv, i första hand är patienter med förekomst av detta symptom som skall opereras.

10 Slitsförslutning vid laparoskopisk gastric bypass. En randomiserad klinisk studie Erik Stenberg, Lindesberg 1 Göran Ågren Örebro 2, Johan Ottosson Lindesberg 1, Eva Szabo Örebro 2, Richard Marsk Stockholm 3, Hans Lönroth Göteborg 4, Lars Boman Lycksele 5, Anders Thorell Stockholm 6, Ingmar Näslund Örebro 2 1 Kirurgkliniken Lindesbergs lasarett, Kirurgkliniken Universitetssjukhuset Örebro 2 Kirurgkliniken Universitetssjukhuset Örebro 3 Kirurgkliniken Danderyds sjukhus 4 Kirurgkliniken Sahlgrenska Universitetssjukhuset 5 Kirurgkliniken Lycksele lasarett 6 Kirurgkliniken Ersta sjukhus Slitsileus är en vanligt förekommande och en potentiellt allvarlig komplikation till laparoskopisk gastric bypass. Det finns indikationer att förslutning av slitsarna kan minska risken för detta, men ingen randomiserad, prospektiv studie har ännu rapporterats. Vid 12 svenska kliniker randomiserades 2507 patienter, till förslutning (n=1259) respektive icke förslutning (n=1248) av de mesenteriella defekterna nedom enteroanastomosen samt i Petersen space. Förslutningen ufördes med fortlöpande, icke-resorberbara suturer. Preoperativ data, operationsdata samt data från uppföljningar efter 30 dagar, 1 år respektive 2 år inhämtades från SOReg. Data samkördes mot Socialstyrelsens Patientregister samt mot Dödsorsaksregistret. Grupperna skiljde sig inte åt vad gäller kön, ålder, BMI och comorbiditet. Förslutning av slitsarna gav en längre operationstid (83 min vs 70 min, p<0.001), men ingen skillnad i intraoperativa komplikationer eller vårdtid fanns. Efter 30 dagar var frekvensen reoperationer för tarmvred ökad om slitsarna förslöts (2.2 % vs. 0.7 %, p = 0.003), oftast till följd av knickbildning vid enteroanastomosen. Vid 2 år var risken för reoperation för slitsileus signifikant minskad om slitsarna förslöts. (1.9%, vs. 4.5%, p<0.001) Förslutning av de mesenteriella öppningarna med fortlöpande resorberbara suturer minskar risken för slitsileus över tid, men till priset av en ökad tidig reoperationsfrekvens.

11 TEP efter 15 år Per Johansson, Skövde 1 Bengt Novik Stockholm 2, Eric Secher Stockholm 3, Ulla-Britt Mörk Falköping 4 1 Kirurgkliniken, Skaraborgs sjukhus/lidköping 2 Capio CFTK och Karolinska Institutet 3 Magtarmcentrum, Ersta Sjukhus 4 Kirurgkliniken, Skaraborgs sjukhus/falköping Det saknas systematiskt registrerade långtidsdata om ljumskbråckkirurgi, inte minst efter laparoskopiska TEP och TAPP. En kirurgs samtliga 510 TEP och 5 TAPP registrerades prospektivt under 4 år (feb 1998 feb 20012). De 377 patienterna utvärderades upprepat till och med 5 år, samt nu efter år, med en selekterande screening-enkät. Patienter med kliniskt relevanta symptom selekterades till att kroppsundersökas av oberoende kirurger enligt ett standardiserat studieprotokoll. Utfallsmått var recidiv, postop smärta och patienttillfredsställelse. End-points var fullföljd långtidsuppföljning, recidiv-op eller död. Vid op-datum var patienternas medelålder 56 år. Under observationstiden avled drygt 60 patienter (ca 13%), men bara 3 av de avlidna har inte besvarat någon av uppföljningsenkäterna. Mer än 95% av patienter respektive plastiker har kunnat följas till någon av ändpunkterna. Fem recidiv har omopererats och ytterligare 5 asymptomatiska recidiv har diagnosticerats. Endast 3 av recidiven diagnosticerades inom det första postop året. Hälften debuterade sent (> 2 år) och 4 av recidiven debuterade > 5 år postop. Kroniskt obehag har totalt rapporterades efter 6% av plastikerna. Vid den senaste uppföljningen har ingen patient rapporterat svår smärta och endast 6 patienter registrerat måttliga obehag. Långtidsresultatet efter de flesta plastikerna (96%) har av patienterna betygsatts som bra eller mycket bra. Uppföljningsfrekvensen är en av de högsta som någonsin rapporterats i en stor långtidsstudie av bråckkirurgi. TEP kan recidivera efter flera års tid, men det är ovanligt. Hälften av recidiven opereras inte. Kronisk postop smärta tenderar att minska med längre uppföljningstid. Långtidsresultaten är generellt goda. Studiens data kan användas för jämförande bench-marking och power-beräkningar i andras framtida långtidsstudier.

12 Undoing gastric by pass Eric Secher, Stockholm 1 Bengt Håkanson Stockholm 1 1 Ersta diakoni Some patients develop chronic pain of no obvious reason after gastric bypass. In those patients conversion to normal anatomy can be considered. Follow up of eight patients where gastric by pass has been converted to normal anatomy. Follow up 1-40 months All are women, age yrs (46). Chronic pain is the main symptom in 7/8. Dependent on TPN before operation; 4/8. Other surgical attempts, e.g EA-revision, before conversion in 6/8. Manometry of small intestine before conversion in 3/8. Of those 2 where pathological. Conversion done with laparotomy in 4, laparoscopy in 4. Fundo-plication is added in 6/8. Demanding postoperative complications in 3/8. Weight after conversion : between -10 and + 10 kg. Satisfied today with being converted : 4/8. One patient with preoperative pathological manometry and good result of conversion has a normal postoperative manometry. The number of patients is too little to draw any conclusions. Three of the patients are difficult to evaluate because of short follow up. The impression is, however, that conversion can be done quite easily and is definitive a solution for some patients. How do we find out when conversion is worthwhile? In the near future we want to do manometry on more patients, with or without complications after gastric bypass, to find out whether this could be a useful tool.