FODERMEDEL OCH FODER TILL VÄRPHÖNS OCH SLAKTKYCKLINGAR. Klas Elwinger

Transkript

1 FODERMEDEL OCH FODER TILL VÄRPHÖNS OCH SLAKTKYCKLINGAR Klas Elwinger Mars 2013

2 INLEDNING... 3 TABELLVERK FÖR NÄRINGSREKOMMENDATIONER OCH FODERMEDLENS NÄRINGSINNEHÅLL FJÄDERFÄFODER SKA VÄRMEBEHANDLAS... 4 FODERSTRUKTUREN SKA VARA GROV... 4 STÄRKELSERIKA ENERGIFODERMEDEL... 4 Majs... 5 Vete... 5 Korn... 5 Havre... 6 Råg... 6 Rågvete... 7 Ris... 7 Kassava (tapioka, yuca, maniok)... 7 Biprodukter från spannmål... 7 Drank... 7 PROTEINRÅVAROR... 8 Soja... 9 Raps... 9 Bomulls-, jordnöts-, solros-, linfrömjöl Hampa Ärter Åkerböna Potatisprotein Lupiner Fiskmjöl Köttfodermjöl Majsglutenmjöl, lucernmjöl och andra pigmentkällor FETT AMINOSYROR MINERALFODERMEDEL VITAMINER OCH SPÅRELEMENT ENZYMPREPARAT, FODERANTIBIOTIKA OCH KOCCIDIOSMEDEL PROBIOTIKA och PREBIOTIKA Tabell 1. Några fodermedels innehåll av protein, fett och kolhydrater (Schutte et al., 1990) (% i ts) samt omsättbar energi för fjäderfä Tabell 2. Inverkan av foderantibiotika och enzymtillsats på tillväxt och fodereffektivitet Tabell 3. Fodermedlens näringsinnehåll Tabell 4. Fodermedel sorterade efter proteinets innehåll av metionin. Vidare framgår summan av svavelhaltiga aminosyror (met+cystin/cystein) och lysin i råvarans protein, såväl som i procent i varan

3 FODERMEDEL OCH FODER TILL VÄRPHÖNS OCH SLAKTKYCKLINGAR Klas Elwinger, Inst. för husdjurens utfodring och vård, SLU INLEDNING Denna skrift är undervisningsmaterial och tänkt att bl.a. tjäna som hjälp vid övningar i receptanalys av foderblandningar till värphöns och kycklingar. Dessutom behöver man tillgång till uppgifter om fjäderfänas näringsbehov och fodermedlens näringsinnehåll som finns i tabellverk av olika slag. För den som vill tränga djupare i någon fråga finns länkar till webbaserad information. Länkarna kan gå till såväl svenska som engelskspråkiga hemsidor, beroende på vad som finns att tillgå. De kan i vissa fall också gå till privata firmor och korrektheten och relevansen måste ses i relation till hemsidans skapare. Av detta framgår också att skriftens innehåll studeras bäst i en dator med bredbandsuppkoppling till internet. TABELLVERK FÖR NÄRINGSREKOMMENDATIONER OCH FODERMEDLENS NÄRINGSINNEHÅLL. Det tabellverk över näringsrekommendationer till fjäderfä som mest hänvisas till är National Academy Press (NRC), Nutrient Requirements of Poultry. Den skriften daterar sig till 1994 varför i dag i praktiken mycket har förändrats, men likväl är det ett standardverk som fortfarande refereras till, dock mest i vetenskapliga sammanhang. Vidare tillhandahåller marknadsförarna av olika djurmaterial sådan information vilken man kan hitta genom att surfa in på deras respektive hemsidor. Uppgifter om foderråvarornas energiinehåll (omsättbar energi) finns också i Jordbruksverkets föreskrift om foder. Dessa värden baseras på den s.k. Europeiska fodermedelstabellen där korrigeringar också kan göras med hänsyn till analyserat innehåll av olika komponenter, som ju kan variera beroende på råvarans bakgrund och hantering. Energiinnehållet kan också beräknas med hjälp av den s.k. EG-formeln då man känner foderblandningens innehåll av protein, fett, stärkelse och socker. Föreskriften är lätt att finna på jordbruksverkets hemsida, sök under djur>foder. Notera också att energitabeller för våra husdjur uttrycks vanligen som omsättbar energi (eng. metabolizable energy) som bestäms i djurförsök. För fjäderfä är det liktydigt med den energi som finns kvar sedan man dragit ifrån energi som finns kvar i gödsel och urin från intagen bruttoenergi. Livsmedelsverket tabeller för energiinnehåll i livsmedel redovisas endast som bruttoenergi. Näringsinnehållet i de vanligaste fodermedlen för fjäderfä i Sverige finns i tabell 3 och i receptoptimeringsprogrammet Opti-kuckeliku på och på hemsidan för institutionen för Husdjurens utfodring och vård som nås via En ungefärlig bild av användningen av olika råvaror till olika djurslag kan man få via Jordbruksverket (Djur>Foder>Foderkontroll>Foderrapporten). Denna statistik grundas på den rapportskyldighet som åligger alla registrerade fodertillverkare och omfattar således inte råvaror som omsätts på t.ex. gårdsnivå. Totalt tillverkas årligen ca 500 milj. kg fjäderfäfoderblandningar varav ca 75% härrör från inhemska råvaror. 3

4 FJÄDERFÄFODER SKA VÄRMEBEHANDLAS Enligt foderföreskriften (SJVFS 2011:40) och bestämmelserna för salmonellakontroll är det sedan 1993 obligatoriskt att låta värmebehandla (upphettning till minst 75 C) alla foderblandningar till fjäderfä, vilket för ett värphönsfoder i praktiken innebär pelletering med en 3- eller 5 mm matris numera finns även upphettat mjölfoder att tillgå. Om 5 mm (grisstorlek) används krossas pelletten efter matrisen eller skärs i ca 0,5 cm stora bitar som i den vidare hanteringen faller sönder till en struktur som man kallar pelletskross. Värmebehandling kan vara problematisk för små fodertillverkare och hemmablandare att åstadkomma. Den som tillverkar foderblandning till djur i egen besättning omfattas dock inte av värmebehandlingskravet om blandningen består av inköpt kompletteringsfoder och spannmål. En överambitiös upphettning kan försämra fodrets smältbarhet och ge upphov till ökat vatteninnehåll i gödseln. Detta i sin tur ger upphov till smutsiga ägg, kladdiga ströbäddar och sämre inomhusklimat vilket också kan påverka djurhälsan. FODERSTRUKTUREN SKA VARA GROV Hönsfåglar är utrustade med en muskelmage för att kunna äta och omsätta hela frön och kärnor. Det är en vanföreställning att de behöver grus för att detta ska fungera väl. Mer än 90% av alla slaktkycklingar utfodras idag från ca en veckas ålder med hel omald spannmål, företrädesvis vete, utan att få tillgång på grus. Med ett finmalet foder får inte muskelmagen tillräcklig stimulans, vilket kan få effekt på både djurhälsa och produktionsresultat, och misstänks kunna ge en blöt gödsel med samma konsekvenser som en för hög pelleteringstemperatur. Malning med ett grovt såll är därför att föredra. STÄRKELSERIKA ENERGIFODERMEDEL Spannmål av olika slag utgör den största delen i foderblandningar till värphöns och kycklingar och ingår med ca resp %. I svenska blandningar används idag huvudsakligen inhemsk spannmål, vete, rågvete, korn och havre med en stark övervikt för vete. På världsmarknaden finns vidare t.ex. majs, sorghum (durra, milo), cassava (tapioka, maniok) och ris som i vissa prislägen kan vara intressanta om den hygieniska kvaliteten är god. Spannmålen räknas huvudsakligen som ett "energifodermedel", då proteininnehållet är lågt (varierar mellan ca 90 till max ca 160 g/kg ts). Med spannmålen tillförs dock även ca 50% av proteinbehovet i ett värphönsfoder och ca 40% i ett slaktkycklingfoder. Energiinnehållet i spannmålen varierar med dess innehåll av fibrer som grovt kan skattas genom rymdvikten. Totalfiberinnehållet fås som en restkomponent av torrsubstans (ts) minus summan av aska, protein, fett och stärkelse samt lösligt socker efter analys av dessa. Variationerna är av naturliga skäl (skalfraktionen) betydligt större för korn och havre än för vete. Figuren visar sambandet mellan rymdvikt och energiinnehåll för havre, korn, råg och vete. 4

5 Rymdvikt, g/l Havre MJ/kg ts Korn Råg Vete Oms. energi, MJ/kg ts Vid en foderoptimering väljs spannmålen som regel för att uppfylla det krav man ställt på en foderblandnings innehåll av omsättbar energi (OE). Omsättbar energi definieras som skillnaden mellan fodrets innehåll av bruttoenergi och energi som avförs i form av urin och gödsel. Spannmålen värderas därför i första hand med hänsyn till priset på innehållet av OE. Med den prissättning man under senare år haft på svensk spannmål premierar detta som regel vete och rågvete framför korn och havre. För att t.ex. havre ska ingå i en foderblandning måste den värderas också med utgångspunkt från andra egenskaper än energiinnehåll. Majs Majs är dominerande energikälla i stora delar av världen och kan användas utan några nutritionella restriktioner. Av prisskäl är användningen sparsam i svenska foderblandningar och majs används därför huvudsakligen till speciella nischprodukter (t.ex. Bjärekyckling). Vete Vete av god hygienisk kvalitet kan i stort sett ingå som enda spannmålsslag i såväl kycklingsom värphönsfoder och gör det i praktiken också. En ensidig veteutfodring kan dock innebära vissa problem av orsaker som framgår nedan. I Sverige talar vi om höst- och vårvete av vilka det finns flera olika sorter med varierande egenskaper där kunskapen om varierande lämplighet ur utfodringssynpunkt är liten. Höstvetesorter betecknas som vita och mjuka och anses lämpade för skorpor och mjuka kakor, medan vårveten är röda och hårda som företrädesvis används till bakning. Hit hör också s.k. durumveten med hög proteinhalt men låg proteinkvalitet. Dessa vetesorter används främst för pastatillverkning. Det finns också flera korsningar mellan dessa ursprungssorter varför särskiljningar i dag är svåra att göra. Då det odlas ca 10 ggr mer höst- än vårvete så kan vi ju också räkna med att det huvudsakligen är höstvete som används till foder. Från utfodringssynpunkt skiljer foderhandeln inte på olika sorter varför vi aldrig kan vara säkra på härkomsten. För fjäderfäfoder eftersträvas en grov struktur vid malningen. Finmalet vete ger, i synnerhet i mjölfoder (d.v.s. ej pelleterat), en klibbig (gluten) konsistens då det blandas med vatten. Sådant foder kan fastna i näbben på kycklingar och höns med infektioner och begränsat foderintag som följd. Vete har rykte om sig att kunna ge upphov till fjäderplockning och kannibalism då stora mängder ges till höns och kycklingar av värphönsras, vilket också visats i vetenskapliga studier. Känsligheten skiljer dock mellan olika djurmaterial. Veteinnehållet bör därför begränsas i foderblandningar till höns, framförallt till frigående. Vete innehåller en del svårsmältbara kolhydrater, s.k. non-starch polysccharides (NSP) i form av pentosaner och arabinoxylaner, och användbarheten till framförallt slaktkycklingar har visats kunna förbättras genom tillsats av enzympreparat med xylanas aktivitet. Korn Korn, och även havre, innehåller, också liksom vete svårsmältbara kolhydrater, t.ex. β-glukan, som framförallt kycklingar har problem att omsätta då de enzymer som behövs saknas i 5

6 digestionsvätskorna. Problemen yttrar sig i form av en förhöjd viskositet hos tarminnehållet vilket ger en klibbig träck som kan fastna i stjärtdunet på kycklingarna under första veckan och orsaka förstoppning. Samtidigt ökar vattenintaget och ströbädden blir våt och klibbig vilket ger sämre hygien och stallklimat. I samband med dessa problem ökar också risken för att kycklingarna skall få en tarminfektion, nekrotiserande enterit (NE), orsakad av en toxinbildande klostridiumbakterie (Clostridium perfringens). Samtidigt försämras tillväxt och foderutnyttjande. En stor del av de problem som här nämnts och som orsakas av svårsmältbara kolhydrater kan elimineras genom att man i samband med fodertillverkningen, liksom när det gäller vete, blandar in enzympreparat med β-glukanas-, pentosanas- och cellulasaktivitet. Risken för NE är dock inte specifikt för foderblandningar med högt innehåll av korn utan kan förekomma även i andra sammanhang. Av skäl som angetts ovan är man något försiktig med användning av korn till slaktkycklingar, kanske inte mer än ca 20%, vissa foderföretag tycker kanske att även det är för mycket. Till vuxna djur, d.v.s. värphöns kan utan olägenheter större andel korn ingå. En nackdel kan i så fall vara en förhöjd vattenhalt i gödseln eventuellt förenat med en ökad andel "smutsägg" med kvalitetsavdrag som följd. I förebyggande syfte tillsätts ofta enzympreparat även till värphönsfoder. Havre Begränsande för användningen av havre i värphönsfoder är skalfraktionen som utgör ca 30% av totalvikten. Blandar man in mer än 15-20% havre kan ett foder som inte är pelleterat lätt "hänga sig" i fodersilos och -automater. Genom pellettering utgör "hängning" inte något hinder för användning av havre. Skalfraktionen bidrar dock till att pelletterna lätt faller sönder till mjöl igen. Havrens låga energiinnehåll i förhållande till priset är ofta ofördelaktigt i jämförelse med andra spannmålsslag. Internationellt har havre låg status som råvara i fjäderfäfoder, vilket också smittat av sig på svensk foderindustri. Havre har emellertid flera positiva sidor som råvara i fjäderfäfoder. En ensidig värdering med hänsyn till energiinnehållet innebär därför en klar undervärdering av havren. Utmärkta produktionsresultat har i försök uppnåtts med både värphöns och slaktkycklingar då hela spannmålsdelen i foderblandningen utgjorts av havre av god kvalitet. Havre innehåller mer fett än övriga inhemska spannmålsslag. Fettets förhållandevis höga omättnadsgrad utgör här inget hinder som t.ex. hos slaktsvin. Havre är också vitaminrikare än andra sädesslag, bl.a. av A, E och C-vitamin som är antioxidanter vilket är positivt för immunförsvaret och också verkar konserverande. Havre har också egna unika hälsobefrämjande antioxidanter, avenantramider (Dimberg, 2004). Proteinets biologiska värde är högre i havre än i andra spannmålsslag. Fiberinnehållet och/eller eventuellt andra egenskaper hos havren ger ofta antydan till en positiv inverkan på resultaten, framför allt i kombination med vete. T.ex. har visats att vete utbytt mot havre kan minska problem med fjäderplockning hos värphöns, då sådan förekommer. Därför kan en inblandning av åtminstone ca 10 % rekommenderas om fodret härigenom inte avsevärt fördyras. Råg Råg är mindre lämpligt för fjäderfä, särskilt kycklingar, främst pga. innehållet av svårsmältbara kolhydrater (pentosaner). Tillsats av lämpligt enzympreparat till råg, liksom rågvete, ökar användbarheten. Vid ett fördelaktigt pris kan man tillåta max 5-10%. 6

7 Rågvete Rågvete odlas i större utsträckning framför allt i Polen. I Sverige motsvarade rågveteskörden ca 6 % av veteskörden. Rågvete kan i rätt stor utsträckning ersätta vete i foderblandningar till fjäderfä. Näringsmässigt och från användbarhetssynpunkt ligger det närmare vete än råg men varierar med sorten. Ris Råris (paddy) innehåller ca 20% skal på viktsbasis och skalas mestadels innan det användas för human konsumtion. Olika grader av skalat ris finns också tillgängligt för foderändamål och anses, om den hygieniska kvaliteten är godtagbar, kunna användas relativt obegränsat till fjäderfä. Den yttersta skalfraktionen som innehåller upp till 20 % kiselsyra har skarpa kanter är därför inte lämplig som foder. Nästa fraktion (risklimjöl) som består av perikarp-, aleuron-, grodd- och en del av endospermskiktet är mycket näringsrikt men har låg hållbarhet p.g.a. högt fettinnehåll (ca 12%) med hög omättnadsgrad vilket ger risk för härskning. Den extraherade varianten av risklimjöl är därför att föredra. Kassava (tapioka, yuca, maniok) Kassava är en perenn växt som odlas i de låglänta tropiska delarna av världen för sina stärkelserika (ca 70%) rotknölars skull. Produkten är giftig innan den på olika sätt befriats från sitt innehåll av cyanogena glykosider men kan då ersätta spannmål i fjäderfäfoder om det låga proteininnehållet balanseras på lämpligt sätt. Som andra produkter från tropiktrakterna måste man alltid vara uppmärksam på den hygieniska kvaliteten. Biprodukter från spannmål Kvarnbiprodukter som är aktuella att använda i fjäderfäfoder är framförallt vetefodermjöl och vetekli. Proteinhalten och proteinets biologiska värde är högre än i helvetemjöl. Fodermjölet, som är den fraktion i kärnan som sitter närmaste endospermet (frövitan), har lägre växttrådhalt och högre energiinnehåll än kliet. Upp till ca 10% vetefodermjöl och 5% vetekli kan accepteras i kycklingfoder, något mer i värphönsfoder. Utvecklingen av lämpliga enzympreparat som ökar utnyttjandet av de växttrådrikare delarna kan komma att öka användbarheten av dessa produkter i framtiden. Maltgroddar är de avputsade rotspetsarna från korn vid mältningen (groningen) vid öltillverkning. Maltgroddar är ett utmärkt fodermedel som kan ingå med upp till 10 %. Drank Drank är en biprodukt vid etanoltillverkning. Etanol kan tillverkas från ett flertal råvaror som innehåller socker eller stärkelse och som i sin tur kan brytas ner till socker. I Sverige används idag huvudsakligen höstvete som råvara, men i framtiden kan även rågvete och korn bli aktuella. Etanoltillverkningen i Sverige domineras av Agroetanol som årligen omsätter nära 600 tusen ton spannmål, vilket motsvarar ca totala förbrukningen av foder till fjäderfä i Sverige. Som restprodukt erhålls 200 tusen ton proteinfoder, mest i form av torkad drank. Hittills har drank huvudsakligen utfodrats till svin och nötkreatur, men den stora tillgången och höga proteininnehållet (30-35 %) gör varan intressant även för fjäderfä. I Nordamerika där majs är den huvudsakliga råvaran rekommenderar en användning av ca 10 % av restprodukten (s.k. distillers dried grains with solubles, DDGS) i fjäderfäfoder. Försök med vetedrank till fjäderfä är sparsamma, men det som gjorts tyder på att den kan jämföras med majsprodukten. Näringsinnehållet kan dock variera beroende på utgångsmaterial och processen. Hygienen är också mycket viktig, ty eventuell förekomst av mögelgifter förstörs inte under processen utan anrikas i dranken. 7

8 PROTEINRÅVAROR Innehållet av kolhydrater är lägre i vegetabiliska proteinråvaror men andelen av svårsmältbara kolhydrater (NSP) ofta större än i spannmål vilket sänker innehållet av omsättbar energi (tabell 1). Till NSP räknas också pentosaner och β-glukaner som nämnts ovan i samband med spannmål. Det pågår en forskning och utveckling för att ta fram enzympreparat som förbättrar utnyttjandet av NSP i vegetabiliska proteinråvaror på samma sätt som i spannmål. Vanliga vegetabiliska proteinråvaror för fjäderfä är sojamjöl, rapsmjöl och ärter. Användning av potatisprotein och majsglutenmjöl kan förekomma i mindre utsträckning och då främst i KRAV-foderblandningar. Lupiner är aktuella i mån av kvalitet, tillgång och pris. Flera sorter förekommer och vitblommig sötlupin med lågt innehåll av toxiska alkaloider är att föredra. Soja, raps, lin, solros innehåller ca 20, 45, 40 resp. 30 % fett (olja) och är exempel på växter som i huvudsak odlas för sina oljeegenskaper. Efter att oljan utvunnits ur fröet kan restprodukten användas för foderändamål. Man skiljer härvid på mjöl (t.ex. soja- och rapsmjöl) som återstår sedan oljan extraherats med ett kemiskt lösningsmedel (vanligen hexan). Mjölen innehåller högst ca 2 % fett. Oljan kan också utvinnas mekaniskt genom pressning. Den återstående produkten kallas då kaka eller expeller och innehåller mer fett/olja än mjölet. Kakorna är också användbara i utfodringssammanhang och är genom oljeinnehållet energirikare än mjölen. Oljornas omättnadsgrad försämrar dock lagringsegenskaperna och ökar risken för att fodret ska härskna. I KRAV-fodersammanhang kan man endast använda sig av kakor/expeller då reglerna sätter stopp för användning av råvaror som varit utsatta för kemiska lösningsmedel. Protein är sammansatt av aminosyror och proteinets kvalitet avgörs bl.a. av hur väl proportionerna av för djuret livsnödvändiga aminosyror överensstämmer med dess behov. Vid fullständig (100 %) överensstämmelse säger man att sammansättningen är ideal. Livsnödvändiga (essentiella) näringsämnen är sådana som inte kan bildas i kroppen från andra med födan tillförda näringsämnen utan måste utgöra en del av det dagliga foderintaget som svarar upp mot djurets behov. Den viktigaste essentiella aminosyran från fjäderfäsynpunkt är metionin. I andra hand kommer vanligen lysin och därefter treonin. Figur 2 visar för de vanligaste förekommande, samt några andra speciellt metioninrika fodermedel, hur väl innehållet av metionin och lysin i proteinet överensstämmer med behovet för äggproduktion. Figuren ger en förklaring till varför fiskmjöl, majsgluten och potatisprotein är aktuella råvaror i KRAV-foder, där inblandning av rena aminosyror inte tillåts. 8

9 Fig. 2. Metionin och lysin i protein hos olika foderråvaror i proportion till ideal sammansättning för värphöns Procent är lika med hönans behov Lysin Metionin Soja Efter att det mesta fettet extraherats bort ur sojabönan får man ett proteinrikt mjöl med förhållandevis högt biologiskt värde för fjäderfä. Bönan innehåller en del antinutritionella substanser (bl. a. trypsininhibitor) som måste elimineras för att öka användbarheten. Detta sker vanligen genom upphettning (rostning). Sojamjöl ingår nästan alltid med ca % i kommersiella foderblandningar till höns och kycklingar. Under förutsättning att den hygieniska kvaliteten är god behöver man inte införa någon övre gräns på hur mycket som får ingå i blandningen utan man låter sojamjöl konkurrera fritt med andra tillgängliga proteinråvaror med hänsyn till pris och näringsinnehåll. Ur hönans synvinkel är sojaprotein en god lysin-, men mager metioninkälla (fig. 2). Raps Rapsmjöl, liksom sojamjöl och mjöl från andra fettrika frö- och bönväxter, är en restprodukt efter att oljan extraherats ur fröet. Det finns en rad olika produkter med varierande fettinnehåll och benämningar. Med rapsmjöl avses vanligen resten med lågt fettinnehåll som fås efter extraktion. Rapsmjöl är en av de viktigaste inhemska proteinråvarorna. Raps innehåller också antinutritionella substanser i form av s.k. glukosinolater. De rapssorter som idag används är s.k. dubbellåga sorter (lågt erukasyra och glukosinolatinnehåll). Glukosinolaterna i sig är inte giftiga utan det är deras nedbrytningsprodukter som bildas i samband med värmebehandling och/eller genom att de kommer i kontakt med myrosinas, ett enzym som finns i fröet och som frigörs då fröet skadas/krossas. Dessa ämnen påverkar framförallt kycklingarnas sköldkörtelfunktioner. Även mjöl från dubbellåg raps innehåller glukosinolater i tillräcklig koncentration för att ge sköldkörtelförstoring vid hög inblandning. Man brukar därför inte tillåta mer än ca 10 % varken till kycklingar eller till värphöns. I KRAV-foderblandningar nödgas man dock tillåta högre inblandning. 9

10 Till brunäggsvärpande hönor använder man normalt inte raps eller rapsprodukter. Anledningen är föreningen sinapin som ger rapsen sin bittra smak. I tarmen omvandlas sinapin av mikroorganismerna till trimetylamin (TMA) som är en starkt illaluktande förening (rutten fisk). I levern oxideras TMA till TMA-oxid som utsöndras via njurarna. Vissa raser och speciellt Rhode Island Red som är den genetiska basen i de flesta brunäggsvärpande hybriderna saknar den enzymaktivitet som behövs för detta och TMA deponeras i stället i äggulan. Andra föreningar med lätt avskiljbara metylgrupper (t.ex. kolin) kan ge liknande effekter. Vita hybrider som utgörs av korsningar av olika linjer av rasen Vit Leghorn fungerar i detta avseende helt normalt. Med moderna genetiska verktyg säger man sig dock ha löst den genetiska koden för defekten ifråga och idag finns flera bruna hybrider som garanteras fria, varför utfodring med rapsprodukter inte ska medföra några ej önskvärda smakeffekter. Helt rapsfrö och expeller kan också användas i motsvarande grad som rapsmjöl. Rapsfrö och expeller är genom sitt högre innehåll av olja energirikare än mjölet. Oljans innehåll av linoloch α-linolensyra är en plusfaktor. Bomulls-, jordnöts-, solros-, linfrömjöl är exempel på mjöl från andra oljeväxter av mindre betydelse för fjäderfä i Sverige. Bomullsoch jordnötsmjöl är uteslutande importerade råvaror och den hygieniska kvaliteten är osäker. Vidare begränsar förekomsten av antinutritionella substanser användningen. Intresset för odling av solros och linfrö i Sverige har ökat under senare år, främst inom det ekologiska lantbruket. Solros är här kanske den mest intressanta då den är förhållandevis giftfri. Skalfraktionen är dock hög och därför förekommer produkter som är mer eller mindre befriade från denna och användbarheten varierar härmed. Att olösliga fibrer (t.ex. havre- och solrosskal) inte är enbart är betrakta som barlast har senare års forskning visat. T.ex. anser man att det har betydelse för djurhälsan (fjäderplockning), stabiliserar tarmfloran och stimulerar tarmens immunförsvar. Linolja innehåller α-linolensyra som av djuren omvandlas till långkedjiga (marina) ω-3 fettsyror. Ägg (t.ex. Kronäggs Omega-3 ägg) och kött kan härigenom berikas med dessa ur kostsynpunkt åtråvärda fettsyror. Hampa Hampa var tidigare en viktig kulturväxt som odlades för de fettrika frukternas och de långa men grova stamfibrernas skull. Torkade blad kallas marhijuana och körtelsekret från blommorna kallas haschisch. Frukterna, det så kallade hampfröet, som säljs som fågelfrö tillhör en varietet med obetydligt innehåll av den aktiva substansen (källa den virtuella floran, I Sverige har dock från 50-talet och fram till 2003 all odling av hampa varit förbjuden på grund av växtens narkotiska egenskaper. Genom ett utslag i EU rätten 2003 fastslogs att detta förbud stred mot EU rätten och nu är det således möjligt att odla hampa igen. Den industrihampa som får odlas enligt EG:s lagstiftning får dock innehålla högst en bestämd mängd narkotiska substanser. Odling får endast ske enligt fastställda regler efter tillstånd (gårdsstöd) från jordbruksverket. Hampan kan karaktäriseras som en kombinerad spånads- och oljeväxt och ur fjäderfäsynpunkt är det de fett- (30-32 %) och proteinrika (20-24 %) fröna som är intressanta, inte minst ur ekologisk synvinkel. Efter att en del av oljan utvinns genom pressning så får man en från utfodringssynpunkt både fet och proteinrik restprodukt (hampfrökaka). Fettsyraprofilen är unik och tillskrivs positiva hälsoegenskaper genom innehållet av essentiella fettsyror med en fördelaktig ω-6/ω-3 balans. 10

11 Ärter Ärter är en utmärkt råvara i foder till fjäderfä. Vitblommiga sorter (matärt) är att föredra då de innehåller mindre mängd tanniner som finns i högre koncentration i brokblommiga (foderärt) sorter. Tanniner ger antinutritionella effekter, sänker bl. a. proteinets smältbarhet. Proteinets biologiska värde är relativt lågt p.g.a. lågt innehåll av aminosyran metionin. Då ärter används måste man alltså vara speciellt uppmärksam på fodrets innehåll av svavelhaltiga aminosyror och komplettera detta genom tillsats av rent metionin. Under dessa förutsättningar kan upp till 30 % ingå i foder till både höns och slaktkycklingar. Åkerböna Enligt Jordbruksverkets statistik 2010 innehöll fjäderfäfoder i genomsnitt ca 10 gånger mer av ärter än åkerböna (1 resp. 0,1 %). Av samma skäl som beträffande ärter är vitblommiga sorter att föredra framför de brokblommiga som har högre innehåll av antinutritionella substanser (ANS), främst tannin. Andra sådana substanser är trypsininhibitorer och lektiner som är värmeinstabila och ett sätt att reducera deras negativa inverkan är upphettning via t.ex. rostning. I dagsläget saknas dock kunskap om optimal temperatur och under hur lång tid upphettningen bör göras. Vid för kraftig upphettning riskeras att protein och kolhydrater bildar svårnedbrytbara komplex, vilket i sin tur minskar utnyttjandet av såväl protein som kolhydrater. Genom variationer i innehåll av ANS och effekter av behandling varierar också uppgifterna om rekommenderad maxinblandning, det finns resultat där 50 % använts utan negativa effekter. Potatisprotein Potatisproteinkoncentrat har högt proteininnehåll, ca 80 %. Aminosyramönstret påminner om fiskmjöl. Då man av någon anledning vill ha helvegetabiliskt foder till slaktkycklingar är denna råvara intressant. Det som i dag finns tillgängligt på den svenska marknaden härstammar mestadels från Holland. P.g.a. av de stränga miljökrav som där råder för deponering av organiskt avfall är tillverkningen av proteinkoncentratet en biprodukt från framställning av potatisstärkelse. Lupiner Lupin är en ärtväxt som innehåller lite stärkelse. Ej-stärkelse polysackarider (NSP) uppgår till 50% i ts. Dessa utnyttjas dåligt av enkelmagade djurslag, speciellt fjäderfä. Dessutom finns oligosackarider, galaktosider, som enkelmagare också saknar enzymsystem för att kunna utnyttja. Mikroorganismerna i tjocktarmen anses orsaka fermentation av galaktosider vilket ger upphov till gasbildning. Det finns s.k. bittra och söta (sweet) sorter där endast de senare kommer ifråga som foder p.g.a. innehållet av toxiska substanser i bittra sorter. Lupiner bör inte ges till kycklingar utan förbehållas värphöns där 10-15% anses kunna vara acceptabelt. Liksom övriga leguminoser är lupiner fattiga på svavelhaltiga aminosyror. Genom det förhållandevis höga och omättade fettinnehållet som snabbt oxideras vid malning bör foderblandningar med lupiner utfodras utan onödig fördröjning eller tillsättas antioxidationsmedel. Fiskmjöl Fiskmjöl är en utmärkt råvara med högt energi- och proteininnehåll. Det är mestadels av dansk, isländsk eller norsk härkomst. Proteininnehållet är ca 70-80% i ts och är speciellt eftertraktat i KRAV-foderblandningar då det är rikt på aminosyran metionin. Energiinnehållet varierar med fetthalten som kan uppgå till ca 10 % i mjöl från fet fisk, t.ex. sill. Fettet är känsligt för oxidation och härskning och kan ge bismak till kött och ägg. Vid oxidationsprocessen bildas också s.k. fria radikaler. Effekten av detta är något oklar men 11

12 forskningen hittills talar för att de är ohälsosamma (cancerogena). Det är viktigt att fodret innehåller tillräckligt med antioxidativa ämnen för att förhindra sådana reaktioner och oftast tillsätts därför ett antioxidationsmedel. För fiskmjöl i KRAV-foder krävs att sådant är en godkänd naturprodukt. Foderindustrin deklarerar högst 0,5 % fiskmjölsråfett i slaktkycklingoch 0,6 % i värphönsfoder och inblandningen anpassas härtill, vilket anses minimera risken för bismak i produkterna. Användning av högkvalitativt fiskfett är annars en möjlighet att berika fjäderfäprodukter (t.ex. Stjärnäggs Omega-3 ägg) med marina ω-3-fettsyror som ur human kostsynpunkt anses ha hälsosamma egenskaper. Nya och strängare EU-regler för dioxin i livsmedel har medfört begränsningar i användningen av fiskmjöl från vissa områden. Pga av överfiskning och därmed reducerade fiskbestånd i världshaven finns också skäl att minska användningen av fisk i djurfoder. Vi söker därför efter andra metioninrika råvarualternativ till fiskmjöl. Ett tänkbart sådant är musselmjöl, om priset kan göras konkurrenskraftigt. Köttfodermjöl P.g.a. kopplingen till galnakosjukan är det sedan 2001 tillsvidare totalförbud mot användning av köttmjöl till livsmedelsproducerande djurslag. Kvaliteten på svenskt köttfodermjöl som uteslutande är en biprodukt från slakteriindustrin har dock en hög kvalitet både från hygienisk- och näringssynpunkt. Beroende på utgångsmaterialet varierar proteininnehållet mellan från ca 45 till ca 65% i ts. Fetthalterna varierar mellan ca 7 och 15%. Även om mer skulle kunna användas brukade man endast tillåta 2-3% i fjäderfäfoder. Idag råder dock som tidigare nämnts förbud mot sådan inblandning Majsglutenmjöl, lucernmjöl och andra pigmentkällor Majsglutenmjöl har också högt proteininnehåll, ca 60 %. Proteinkvaliteten är speciell då den har ett lågt lysin men högt metionininnehåll till skillnad från de flesta andra vegetabiliska råvaror. Detta gör majsglutenmjöl speciellt intressant att använda i KRAV-foderblandningar. Majsglutenmjöl är genom sin härkomst (t.ex. Sydamerika) också en känslig produkt p.g.a. av risk för förekomst av mykotoxiner och salmonella. Användningsområdet är huvudsakligen värphönsfoder genom att majsglutenmjölets innehåll av pigment, xantofyll, ger färg åt äggulan. Detta fick ökad betydelse då det 1990 inte längre blev tillåtet att använda "syntetiska" färgämnen i fodret i Sverige. EU medlemskapet har inneburit att det åter är tillåtet att tillsätta rena gulepigment, men man avhåller sig i Sverige idag frivilligt från sådan inblandning. För att ge den svenska konsumenten tillfredställande färg på gulan behöver fodret innehålla minst ca 10 mg xantofyll per kg. Man brukar räkna med att majsglutenmjöl innehåller ca 230 mg/kg. Ca 4% majsglutenmjöl härvid en gulefärg motsvarande 5-6 poäng på den s.k. Roche-skalan, vilket är normalt för svenska ägg. Lucern eller annat "grönmjöl" används huvudsakligen i värphönsfoder för att ge färg åt gulan men ger också ett visst proteintillskott. Innehållet av xantofyller uppges kunna variera mellan 40 och 620 mg/kg. För normalkvalitet torde man kunna räkna med ca 200 mg/kg. Vanligen finns en positiv korrelation till proteininnehållet. Torkningsprocessen och lagringsbetingelserna har också stor inverkan då färgpigmentet inaktiveras genom oxidation. En annan råvara i detta sammanhang är algmjöl, som i ytterst liten mängd (ca 2 mg/kg) ger en djupare färg åt gulan, t.ex. Kronäggs Guldgula och Stjärnäggs Solgula är sådana produkter. Andra förekommande pigmentkällor är paprikapulver och extrakt från 12

13 tagetesblomma. Även andra fodermedel innehåller en del xantofyller. Rapsexpeller innehåller t. ex. ca 16 mg, rapsmjöl ca 5 mg och ärter ca 3 mg xantofyll per kg. FETT Fett tillsätts nästan allt fjäderfäfoder då det är en förhållandevis billig energiråvara. Fettillsats ökar fodrets smaklighet och smältbarhet samt utnyttjandet av fettlösliga näringsämnen. Vidare binder fett damm och minskar risken för separation av foderpartiklar. Dessa positiva egenskaper gör att man gärna "tvingar" in ca 2 % även om datorn inte anser det ekonomiskt motiverat. Beroende på ursprunget innehåller fett och oljor mer eller mindre av fleromättade, essentiella fettsyror. Fett anses ge ett s.k. extra energitillskott ( extra caloric value ) som för de första tillsatta 2-3 procenten i vissa fall motsvaras av fettets bruttoenergivärde. Kvalitetskriterierna är renheten (vattenhalt, föroreningar och andelen oförtvålbart fett), kemisk sammansättning (kedjelängd, omättnadsgrad, andelen fria fettsyror och triglyceridstrukturen), kemisk kvalitet och påbörjad nedbrytning (bildning av dimerer, polymerer och oxidation). Maximinivån i foderblandningen beror på kvaliteten. Vid pelletering minskar fettillsats pellettens hållbarhet. Hållbarheten beror också på vilka övriga råvaror som ingår, t ex ger vete bra hållfasthet och havre sämre. Maximalt kan man före pelletering blanda in ca 4-6% fett. Ytterligare 2-3% kan tillföras genom att spruta det på pellettarna efter själva pelletteringsprocessen, om sådan utrustning finns. Animaliskt fett är oftast s.k. slakterifett som utvinns genom extraktion, ofta i samband med köttfodermjölstillverkningen, ur t.ex. svinsvål, slakterikassationer och -rester, styckningsrester och ben. Man skiljer grovt mellan foderfett, som har högst kvalitet, och olika klasser av tekniskt fett. I fjäderfäfoder används idag huvudsakligen vegetabiliskt fett. Vegetabiliskt fett kan vara t.ex. majs- eller sojaolja, som dock som regel ställer sig för dyrt att använda. Använda friteringsoljor (s. k. spent oils) från restauranger eller livsmedelsindustrin kan få sin slutanvändning inom foderindustrin. Linolja är intressant om man, som tidigare nämnts, vill berika fjäderfäkött och ägg med hälsosamma n-3 fettsyror. Vid raffinering av vegetabiliska oljor neutraliseras förekommande fria fettsyror (ca 2%) med lut, härvid fås samtidigt en lika stor mängd emulsion av själva oljan. Genom tillsats av en stark syra får man sedan en blandning, ca 50/50, av oljan och fria fettsyror som används av foderindustrin. Detta kallas i engelskspråkig litteratur för soap stock. Akofeed från Århus- Karlshamns oljeindustri är ett sådant foderfett. AMINOSYROR Rena aminosyror som det idag är aktuellt att tillsätta fjäderfäfoder är metionin och lysin samt ibland treonin. För att uppfylla kraven på innehållet av dessa är det ofta billigare, samtidigt 13

14 som proteinets bioligiska värdet ökar, att tillföra den rena aminosyran i jämförelse med tillsats av mer proteinfodermedel. Det kan också vara den enda möjligheten om maximigränser är införda på proteinfodermedlen, t ex fiskmjöl. Av metionin är både D- och L-formerna biologiskt aktiva. DL-Metionin framställs syntetiskt. För foderändamål finns en produkt som innehåller 99 % dl-metionin (DLM) men idag används också ofta en s.k. hydroxyanalog (Alimet ) där aminogruppen på aminosyramolekylen bytts ut mot en hydroxylgrupp, som ersätts med den erforderliga aminogruppen i levern efter att molekylen tagits upp i tarmen. Effekten av hydroxanalogen i jämförelse med DLM är föremål för en utdragen vetenskaplig diskussion, vissa undersökningar anger aktiviteten till ca 65 % av DLM, andra att effekterna är likvärdiga på molbasis. Variationen mellan studier anses kunna bero på skillnader i kolininnehåll, basfodrets sammansättning och innehåll av cystin. Beträffande lysin är endast L-formen biologiskt aktiv. L-lysin framställs genom en jäsningsprocess. Den rena formen är hygroskopisk och svår att hantera, därför förekommer L- lysin i form av sin hydroklorid, L-lysinmonohydroklorid (l-lysin-hcl) som innehåller 78,8 % l-lysin. Enligt gällande KRAV-regler är det inte tillåtet att använda rena aminosyror i foderblandningar. Detta gör det svårt att göra ett näringsriktigt sammansatt KRAV-foder för fjäderfä. Ekologiskt odlade ärter blir t.ex. mindre intressanta p.g.a. ärtproteinets låga metionininnehåll (se fig. 2). Tabell 4 visar olika fodermedel sorterade efter proteinets innehåll av metionin. Som framgår hamnar ärter långt ner och trots att proteininnehållet (21-22 %) är dubbelt mot innehållet i spannmål så motsvarar metionininnehållet det som finns i spannmål. MINERALFODERMEDEL Mineralämnen brukar delas in i makro- och mikroelement. Av de förra diskuterar man i fjäderfäsammanhang kalcium, fosfor, magnesium, natrium, kalium och klor. Aktuella makroelement som behöver tillföras fodret är som regel kalcium, fosfor och natrium. Fodermedlen innehåller normalt mer än behovet av magnesium så det är snarare risk för överän underskott av detta i foderblandningen. Den vanligaste kalciumkällan är kalciumkarbonat, foderkalk. För att uppfylla fosforbehovet är kalciumfosfater, mono- eller dikalciumfosfat anrikade ur mineralet apatit, som regel billigast. Tillgängligheten av kalcium och fosfor i dessa föreningar är hög, 80-90%. Om tillgängligheten vore lika hög av den vegetabiliskt bundna fosforn skulle inga oorganiska fosforråvaror behövas. Växtfosfor förekommer till största delen i form av fytin och man kalkylerar med att endast ca 30% av fytinfosforn är tillgänglig. Härigenom kommer mycket osmält fosfor ut i naturen genom gödseln. Därför har man t.ex. i Holland lagstiftat om inblandning av ett enzym (fytas) i fodret. Detta ökar tillgängligheten av vegetabiliskt bunden fytinfosfor. På så sätt kan man spara oorganiskt fosfat och samtidigt minska mängden fosfor som kommer ut i naturen. Tillsatsen är idag inte lönsam, utan andra hänsynstaganden måste till för att den ska komma till regelmässigt bruk. 14

15 Natrium tillförs billigast i form av natriumklorid (koksalt). Härvid måste man dock tillse att kloridjonkoncentrationen inte blir för hög (<ca 2,5 ggr Na) vilket kan medföra hög vattenhalt i avföringen, sämre hygien och vid golvhållning en dåligt fungerande ströbädd. Överskott av klor påverkar också skalstyrkan i negativ riktning. I stället för koksalt kan det därför vara aktuellt att använda natriumbikarbonat eller något natriumfosfat. Det är som regel svårt att undvika visst överskott av K + och Cl -. Det är viktigt att innehållet av natrium inte blir vare sig för lågt (kan ge upphov till kannibalism) eller för högt (ökad vattenkonsumtion), 1,4-1,7 g/kg anses vara ett rekommenderat intervall. VITAMINER OCH SPÅRELEMENT Samtliga vitaminer tillsätts i regel i form av en förblandning, premix. Om kolinklorid ingår i premixen kan detta påverka hållbarheten, speciellt kan aktiviteten av K-vitamin nedsättas. Ska premixen kunna lagras under en längre tid brukar man i så fall hålla kolinklorid utanför själva premixen och i stället tillsätta detta vitamin separat. Hållbarheten av vissa vitaminer blir också sämre om mineralsalter även ingår i premixen. För att öka premixens hållbarhet kan ett oxidationsmedel tillsättas. Vitaminer som normalt ingår i premixen är A, D, E, B 2, B 3, B 6, B 12, Biotin, K 3, Folinsyra, Pantotensyra, Kolinklorid. Av spårelement brukar tillsättas Jod, Järn, Selen, Mangan, Kobolt, Zink, Koppar och Järn vanligen i form av kalciumjodat, järnsulfat, natriumselenit, manganoxid, koboltsulfat, zinkoxid respektive kopparsulfat. Som "bärsubstans" brukar vetefodermjöl och foderkalk (proportionerna 1:1) kunna användas. Premixen koncentreras så att storleksordningen 0,2 till 1% blir lagom att tillsätta vid fodertillverkningen. ENZYMPREPARAT, FODERANTIBIOTIKA OCH KOCCIDIOSMEDEL Till värphönsfoder tillsätts som regel inga andra produkter än vad som diskuterats ovan. En del foderföretag använder dock enzympreparat av samma skäl som till slaktkycklingar. Det biologiska och ekonomiska utbytet av detta framstår dock inte lika klart som när det gäller växande kycklingar under de första levnadsveckorna. I litteraturen finns uppgifter om att djuren under hälsosamma betingelser med tiden får en anpassad mikroflora med mjöksyrabakterier som producerar enzymer i tillräcklig mängd för neutralisera antinutritionella effekter av svärsmältbara kolhydrater (NSP). Alla nordiska länder har sedan 1998 (Sverige redan 1984) infört förbud mot användning av s.k. foderantibiotika, och även inom EU är det numera ett sådant totalförbud. Däremot är det fortfarande tillåtet att i förebyggande syfte mot koccidios använda koccidiostatika som fodertillsats. Koccidios är en av de vanligaste och kostsammaste sjukdomarna hos fjäderfä som orsakas av en encellig tarmparasit. Hittills har slaktkycklingar skyddats mot denna sjukdom genom en förebyggande inblandning av s.k. koccidiostatika i fodret. Användningen av koccidiostatika är kontroversiell då de vanligast använda (s.k. jonoforer) preparaten även har antibakteriell och därmed tillväxtbefrämjande effekt. De verkar alltså även som foderantibiotika och skyddar härvid även mot klostridieinfektioner. Värphöns som ska gå på golv vaccineras idag mot koccidios. Höns i bur smittas som regel inte. I framtiden kommer koccidiostatika till slaktkycklingar förmodligen också att ersättas av vaccin. Risken blir då större att kycklingarna ska drabbas av bakteriella (främst klostridier) infektioner. En av de största utmaningarna inom 15

16 slaktkycklingnäringen idag är därför att hitta alternativ till foderantibiotka/koccidostatika. Betydelsen av en utfodring som stimulerar bildningen av en hälsosam och stabil tarmflora som kan motstå attacker från opportunistiska och patogena organismer är då uppenbar. Det kan då vara intressant att se vad bruket av foderantibiotika innebär och jämföra detta med tillsats av enzympreparat. Antibiotika och enzymer har helt olika verkningsmekanismer. Antibiotika verkar direkt på tarmfloran med den risk för resistensbildning som detta visat sig innebära. Enzymerna verkar på fodret och gör näringen lättare tillgänglig vilket har en indirekt effekt på tarmfloran. Båda tillsatserna förbättrar tillväxt och foderutnyttjande, antibiotika dock bara till dess bakterierna blir resistenta. Tabell 2 är en sammanfattning av några studier där tillsatser av foderantibiotika och enzympreparat jämförts. Koccidiostrycket i svenska slaktkycklingbesättningar är generellt sett lågt i jämförelse med de flesta andra länder. Likväl har det visat sig svårt att föda upp t.ex. KRAV-kycklingar utan sådana sjukdomsproblem och betydande viktsförluster. PROBIOTIKA och PREBIOTIKA Mjölksyarabakterier, som nämnts ovan tillhör den hälsosamma tarmfloran som hämmar etablering av sjukdomsalstrande bakterier. Fodertillsatser bestående av levande organismer med sådant syfte kallas populärt för probiotika, där mjölksyra är det främsta exemplet. Prebiotika är andra naturligt förekommande föreningar som tillsätts med syfte att stimulera utvecklingen av en hälsosam tarmflora. Exempel på sådana är olika slags kortkedjiga kolhydrater, s.k. oligosackarider, t.ex. mannan-oligosackarider (MOS). Disackariden laktos verkar i tarmen genom att sänka ph och gynnar härmed bakterier som trivs i en lite surare miljö, t.ex. mjölksyrabakterier, vilket försvårar för salmonella och clostridium infektioner att få fäste. Andra aktuella tillsatser är t.ex. organiska syror och olika slags växtextrakt med mer eller mindre vetenskapligt underbyggda effekter. 16

17 Tabell 1. Några fodermedels innehåll av protein, fett och kolhydrater (Schutte et al., 1990) (% i ts) samt omsättbar energi för fjäderfä. Kolhydrater Oms. energi Protein Fett Totalt Stärkelse MJ/kg ts +socker NSP Majs Vete Korn Havre Vetekli Åkerbönor Ärter Lupiner Sojamjöl Jordnötsmjöl Rapsmjöl Åman, 1987 Tabell 2. Inverkan av foderantibiotika och enzymtillsats på tillväxt och fodereffektivitet. Kontroll Antib. Enz.(E) A+E (A) Viktökning Elwinger & Teglöf (1991) Broz et al. (1994) Schütte et al. (1994) Schurz & Jeroch (1994) Medeltal Fodereffektivitet Elwinger & Teglöf (1991) Broz et al. (1994) Schütte et al. (1994) Schurz & Jeroch (1994) Medeltal

18 Tabell 3. Fodermedlens näringsinnehåll Råvara Ts OE Prot Lysin Metio- Met+cys Treo- Lys Met Met+cys Treonin Fett Linol- Stär- Soc- Växtnin nin tillg. tillg. tillg. tillg. syra kelse ker tråd % MJ/kg g/kg g/kg g/kg g/kg g/kg g/kg g/kg g/kg g/kg g/kg g/kg g/kg g/kg g/kg Majs Vete Korn >700 g/l Korn g/l Korn <600 g/l Havre >580 g/l Havre g/l Havre <490 g/l Havre skalad Råg Rågvete Vetekli Vetefodermjöl <5 % vt Vetefodermjöl >5 % vt Maltgroddar Drank Majsglutenmjöl Lucernmjöl Sojamjöl Sojakaka Sojaböna Rapsmjöl Rapskaka Rapsfrö Solroskaka av oskalade frön Solroskaka, delvis skalade frön Solroskaka, skalade frön Solrosfrön

19 Råvara Ts OE Prot Lysin Metio- Met+cys Treo- Lys Met Met+cys Treonin Fett Linol- Stär- Soc- Växtnin nin tillg. tillg. tillg. tillg. syra kelse ker tråd % MJ/kg g/kg g/kg g/kg g/kg g/kg g/kg g/kg g/kg g/kg g/kg g/kg g/kg g/kg g/kg Linfrökaka Linfrö Hampfrökaka Ärter Fiskmjöl <2% fett Fiskmjöl 2-8 % fett Fiskmjöl>8 % fett Potatisproteinkoncentrat Foderfett (Akofeed) Rapsolja Solrosolja Sojaolja Dinatriumfosfat Foderkalk Salt Dikalciumfosfat Monokalciumfosfat Natriumbikarbonat DL-metionin L-lysin_HCl L-Treonin

20 Råvara Ca Ptot P K Na CL Xantotot tillg phyll g/kg g/kg g/kg g/kg g/kg g/kg mg/kg Majs Vete Korn >700 g/l Korn g/l Korn <600 g/l Havre >580 g/l Havre g/l Havre <490 g/l Havre skalad Råg Rågvete Vetekli Vetefodermjöl <5 % vt Vetefodermjöl >5 % vt Drank Maltgroddar Majsglutenmjöl Lucernmjöl Sojamjöl Sojakaka Sojaböna Rapsmjöl Rapskaka Rapsfrö Solroskaka av oskalade frön Solroskaka, delvis skalade frön Solroskaka, skalade frön Solrosfrön