KRIG OCH VAPEN. 22 etruskerna 23

Transkript

1 KRIG OCH VAPEN Varje etruskisk stad värvade rekryter till armén bland de egna medborgarna. Armén bestod av ett kavalleri, vars soldater bar tunga rustningar, och ett infanteri, som slogs till fots med lättare rustningar. Fotsoldaternas vapen utgjordes av en lans, ett svärd, en dolk och en yxa. Soldaterna kunde även använda spjut, pilbåge och slunga. Krigarna skyddades av bröstharnesk förstärkta med metallknappar. På huvudet hade de bronshjälmar, en del spetsiga,andra med hjälmkam och skydd för näsa och kinder. Benen var klädda med skydd i brons för skenbenet. Utrustningen kompletterades med en rund eller rektangulär sköld av läder, trä eller brons. Vagnar hade sedan länge använts i krig. Vagnarna hade två uppgifter, dels för att transportera befälhavarna till slagfältet, men de tjänade också som stridsvagnar. De etruskiska flottorna bestod av upp till 30 meter långa, smala och spetsiga skepp. De drevs fram av roddare som satt i en eller två nivåer, men vind och segel användes också som kraftkälla. 22 etruskerna 23

2 LIVET EFTER DÖDEN Etruskerna trodde på ett liv efter döden. Därför begravde de sina döda tillsammans med en mängd föremål som de kunde tänkas behöva i nästa liv. En aristokrats död högtidlighölls av stadens alla medborgare. På begravningsdagen gick en lång procession från den avlidnes bostad till familjegraven. Graven var byggd så att den liknade huset som den avlidne hade bott i. Kroppen lades i graven tillsammans med kläder, smycken, vapen och olika vardagsföremål. Från 400-talet f. Kr. föreställde sig etruskerna att livet efter döden hade likheter med en underjord som var befolkad av demoner och forntida hjältars andar. Övergången mellan de två världarna sågs som en resa som den bortgångne gjorde i sällskap av den bevingade gudinnan Vanth, med en fackla i handen, eller demonen Charun, med deformerat anlete och beväpnad med en hammare, eller kanske demonen Tuchulcha, med gamhuvud, åsneöron och beväpnad med ormar. Lidandet för de dödas själar kunde mildras av de ritualer som familjemedlemmarna utförde, samt av deras offergåvor. De äldsta gravarna från 800-talet f. Kr. var jordgravar som innehöll bikoniska urnor täckta av en skål eller en hjälm. Inuti urnorna fanns den dödes aska och personliga tillhörigheter. I staden Chiusi placerades den dödes aska i cylindriska behållare av terrakotta eller brons, så kallade kanoper. Dessa vaser hade en oval bas och ett lock format som ett människohuvud. Under 600-talet f. Kr. började man använda större gravkammare inhuggna i klippan. Ingången till dessa gravar utgjordes av en lång korridor som kallas dromos. 24 etruskerna 25

3 CERVETERI CERVETERI Grav RELIEF TARQUINIA POPULONIA 26 etruskerna 27

4 GULDSMIDE Arkeologiska fynd av föremål som inte tycks höra hemma i den etruskiska kulturen visar att etruskerna redan under järnåldern handlade med andra italiska folkslag. Under 700-talet f. Kr. intensifierades kontakterna med greker, fenicier och egyptier till den grad att utländska hantverkare etablerade sig i Etrurien. Syriska och feniciska guldsmeder och grekiska keramiker var mycket uppskattade för sin skicklighet. Etruskerna var själva kända i hela Medelhavsområdet för sin stora skicklighet i guldsmide. Hantverket från städerna Populonia, Vetulonia och Vulci var särskilt uppskattat. Det etruskiska guldet var också eftertraktat av folkslagen på andra sidan Alperna. Under 600- och 500-talet f. Kr. inspirerades de etruskiska guldsmederna av smycken från Grekland och Främre Orienten, men överträffade dem ofta i hantverkskvalitet och raffinerade geometriska dekorationer. Dessa arbeten förskönades genom tekniker som skärning, granulering och lödning. Granuleringstekniken innebär att man löder samman små korn av guld på en metallyta. Med denna teknik kunde man tillverka örhängen i form av t.ex.druvklasar, amforor, fågel - eller hästskoformer, kvinnohuvuden eller små skrin. Hårnålar utformades ofta som djurhuvuden och dekorerades med inläggningar av elfenben eller glasmassa. Halsbanden och bröstharnesken var ofta rikt utsmyckade med hängsmycken i form av blommor eller byster av kvinnor. De stela armbanden var dekorerade med geometriska mönster eller med djurbilder. 28 etruskerna 29

5 KERAMIKEN De vanligaste etruskiska gravgåvorna var vaser av keramik. Beroende på den dödes sociala ställning kunde keramiken vara odekorerad och tillverkad av vanliga krukmakare eller bemålad och gjord av kända konstnärer. Etruskiska aristokrater och förmögna handelsmän omgavs såväl i livet som i döden av de vackraste och mest dyrbara föremål de kunde finna i Medelhavsområdet. De uppskattade särskilt den grekiska keramiken, som de importerade i stora kvantiteter. mik påbörjades under 600-talet f. Kr. och nådde sin höjdpunkt i verkstäderna i Cerveteri. Bucchero-keramiken tillverkades av en förädlad järnrik lera, polerades med ett verktyg av sten eller trä, och brändes sedan i en syrefattig rökig ugn. Godset kunde dekoreras med inristade motiv före bränningen.vasformer som dryckesbägare och kannor visar att bucchero användes för vinkonsumtion. Några av de mest framstående grekiska vasmålarna, bland andra Exekias, Nikosthenes och Euphronios, är kända idag tack vare att de signerade sina verk. De var verksamma i Athen men många av deras vaser har hittats i etruskiska gravar. Den stora efterfrågan och den blomstrande ekonomin lockade ett stort antal grekiska konstnärer och hantverkare att bosätta sig i Cerveteri, Vulci, Tarquinia och andra etruskiska städer. Grekerna fortsatte sitt arbete i de etruskiska verkstäderna där lokala hantverkare gick i lära. De grekiska krukmakarna lärde ut konsten att förädla och behandla leran samt att använda drejskivan. De introducerade nya vasformer och nya tekniker för att dekorera vaserna. Den svarta bucchero-keramiken var en särskild specialitet hos de etruskiska krukmakarna. Tillverkningen av denna kera- 30 etruskerna 31