Glysamon stenåldersaktiviteter vid sjön

Transkript

1 UV RAPPORT 2013:63 ARKEOLOGISK UNDERSÖKNING Glysamon stenåldersaktiviteter vid sjön Södermanland; Katrineholms kommun; Stora Malms socken; Eriksberg 1:1; Stora Malm 283 Cecilia Grusmark

2

3 UV RAPPORT 2013:63 ARKEOLOGISK UNDERSÖKNING Glysamon stenåldersaktiviteter vid sjön Södermanland; Katrineholms kommun; Stora Malms socken; Eriksberg 1:1; Stora Malm 283 Dnr Cecilia Grusmark

4 Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska uppdragsverksamheten UV Mitt Kontoret i Hägersten: Instrumentvägen HÄGERSTEN Tel.: Fax: Kontoret i Uppsala: Portalgatan UPPSALA Tel.: Fax: e-post: uvmitt@raa.se e-post: fornamn.efternamn@raa.se Riksantikvarieämbetet UV Rapport 2013:63 Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriet Gävle Medgivande I 2012/0744. Kartor är godkända från sekretessynpunkt för spridning. Bildredigering Karlis Graufelds Layout Åsa Östlund Omslag Nodulkvarts F35. Foto: Susanne Östlund (U5250_58). Skrapa F283. Foto: Cecilia Grusmark (U5250_51), samt depå A2714 från östnordöst. Foto: Karin Sundberg (U5250_38). Tryck/utskrift Elanders Sverige AB, 2013

5 Innehåll Sammanfattning 5 Inledning 6 Mesolitikum i Södermanland en orientering 7 Undersökningens förutsättningar 11 Antikvarisk bakgrund 11 Natur- och kulturmiljö 12 Arkeologiska förutsättningar 12 Syfte och målsättningar 13 Verksamheter 13 Datering 13 Miljömässiga förutsättningar 13 Ett större geografiskt sammanhang 13 Markskador 14 Metod, genomförande och utvärdering 16 Resultat 20 Markförhållanden 20 Knorranmossen 20 Anläggningar 21 Fynd och fyndkoncentrationer 22 Kvarts 22 Övrigt stenmaterial 25 Bruksskadeanalys 25 Makrofossil- och vedartsanalys C-analys och datering 27 Glysamon i ett mesolitiskt sammanhang 33 Utvärdering 36 Referenser 37 Muntliga uppgifter 38 Administrativa uppgifter 39 Figur- och tabellförteckning 71 Figurer 71 Tabeller 72 Bilagor Tabell över störningar Tabell över grävenheter Kvartärgeologisk rapport, av Anna Plikk och Jan Risberg, Institutionen för Naturgeografi och Kvartärgeologi (INK), Stockholms Universitet Anläggningstabell Fyndtabell Bruksskadeanalys, av Helena Knutsson, Stoneslab Makrofossilanalys Vedartsanalys, av Ulf Strucke, UV C-dateringar Relationsschema över inmätningar 62 Rumslig struktur under den mesolitiska perioden 28 Den nordvästra avsatsen 28 Den södra och östra sluttningen 31 Den norra ytan 32

6 4 Glysamon stenåldersaktiviteter vid sjön Figur 1. Undersökningsområdets läge markerat på utdrag ur Topografiska kartans blad 9G NO. Skala 1:

7 Sammanfattning En del av stenåldersboplatsen Glysamon, Stora Malm 283, sydöst om Katrineholm (fig 1 och 2) var under sensommaren år 2010 föremål för en särskild arkeologisk undersökning. Trafikverket arbetar med en förbifart öster om Katrineholm, vilket var anledningen till undersökningen som utfördes av Riksantikvarieämbetet Arkeologiska uppdragsverksamheten, UV Mitt. Förundersökningen år 2009 visade att verksamheter förekommit inom några mindre ytor på lokalen, att fyndmaterialet främst bestod av bearbetad kvarts och grönsten samt att det fanns anläggningar i form av härdar och gropar. Lokalen kunde inte avgränsas åt öst och väst utan konstaterades fortsätta utanför exploateringsområdet. Fyndens sammansättning i kombination med lokalens nivå över havet gav en preliminär datering till mesolitikum. Vid den särskilda undersökningen framkom anläggningar så som härdar, kokgropar och skärvstenskoncentrationer, av vilka tre kunde dateras till omkring f.kr. (kalibrerat 2 sigma), det vill säga äldre stenålder eller tidig- och mellanmesolitikum. Två anläggningar, en härdgrop och en härd, kunde dateras till sen bronsålder respektive järnålder. Fynd av framför allt bearbetad kvarts framkom spritt över undersökningsområdet, men också koncentrerat till olika områden. Efter analyser och bearbetning av materialet kunde lämningarna delas in i minst tre olika faser, vilka tolkas som resultatet av tre olika, mer eller mindre tillfälliga besök på platsen. Alla var små lokaler, även om det syntes en viss variation i verksamheterna inom något område. De tre områdena fördelade sig, i stora drag, till den norra delen, den södra och östra sluttningen samt den nordvästra avsatsen. Äldst, och högst belägen över havet, var den norra ytan som kunde dateras till tidigmesolitikum. Här framkom ett fåtal härdar och ett kvartsmaterial som kännetecknas av grovt bearbetad nodul- eller moränkvarts av dålig kvalitet. Intrycket är att noduler testats och förkastats i ett tidigt skede i tillverkningsprocessen. Aktiviteterna på den södra, och troligen även den östra, sluttningen kunde dateras till mellanmesolitikum. Här fanns ett antal härdar och någon kokgrop samt fynd av kvarts, kvartsit och en del bergart. Bearbetningen av kvartsmaterialet var fortfarande grov, om än något finare än på den norra ytan. Kvaliteten på råmaterialet var också bättre, men fortfarande utgörs fynden främst av nodulkvarts. Inom detta område hade sentida aktiviteter troligen förstört en del lämningar. Bättre bevarad var ytan på den lilla nordvästra avsatsen, strandlinjedaterad till mellanmesolitikum, något som också bekräftas av fyndmaterialet. Här var verksamheten tämligen ensartad. En förhållandevis stor mängd bearbetad kvarts framkom och av sammansättningen att döma rörde det sig om finare bearbetning. Någon enstaka anläggning med skärvsten talade för att matlagning eller dylikt förekommit på platsen. Fynden utgjordes av rökkvarts, ett sällsynt material i dessa trakter, och några enstaka bitar bearbetad flinta. Här framkom också en mikrospånkärna av rökkvarts. På avsatsen låg den lilla depån med 100-talet bearbetade bitar av rökkvarts, två slipstenar, ett litet verktyg i en klar kvarts samt bearbetad porfyr. Materialet låg så sammanhållet att tolkningen måste bli att de legat i någon slags behållare; ett läderskynke, en korg eller liknande. Stora Malm 283 är undersökt och borttagen i sin helhet inom undersökningsområdet, men det topografiska läget fortsätter utanför området framför allt åt öster och väster. I dessa riktningar är inte fornlämningen avgränsad. Sammanfattning 5

8 !! V Inledning!!! Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska uppdragsverksamheten, UV, undersökte under fyra veckor i augusti och september år 2010 en del av stenålderslokalen Stora Malm 283, även kallad Glysamon, utanför Katrineholm (fig. 1 och 2). Den särskilda arkeologiska undersökningen föranleddes av Trafikverkets arbete med Östra förbifarten Katrineholm. Arbetet utfördes enligt beslut av Länsstyrelsen i Söderman-!! V lands län och för kostnaderna svarade Trafikverket. Den ursprungliga undersökningsplanen, daterad , kom att revideras på grund av tillkomna markskador i ett tillägg daterat Projektledare och ansvarig i fält var Per Gustafsson. Ansvarig för denna rapport och biträdande projektledare i fält var Cecilia Grusmark. Rapportmedarbetare var Susanne Östlund. V V!!!!!! V Stora Malm 35:1 Stora Malm 284 V Stora Malm 283 V Stora Malm 36:1 Stora Malm 282 V Stora Malm 258:1 Undersökningsområde Stora Malm 229:1 Fast fornlämning enligt FMIS Undersökt och borttagen fornlämning enligt FMIS!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! V!!!!!!!!!!!!! Figur 2. Undersökningsområdet och omnämnda fornlämningar markerade på utdrag ur digitala Fastighetskartan 9g 7f. Skala 1: V V Stora Malm 34:1 V!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! 6 Glysamon stenåldersaktiviteter vid sjön

9 Mesolitikum i Södermanland en orientering Tabell 1. Mesolitiska perioder. I Södermanland fanns, fram till för ett par år sedan, liten kunskap om Period Tidigmesolitikum och endast ett fåtal undersökta lokaler från mesolitikum, äldre stenålder. Senmesolitikum Kunskapen om perioden bygger till stor del på undersökningar som gjorts på Södertörn i Stockholms län där exploateringstrycket varit större. I det följande använder jag den indelning av mesolitikum som presenterats i boken Regionalt och interregionalt (Larsson & Olsson (red.) 1997:14). Indelningen har gjorts utifrån kalibrerade 14 C-värden (tabell 1). Christina Lindgren beskriver mesolitikum i östra Mellansverige (Lindgren 1997:21, Lindgren 2004) där hon delar in området i två naturgeografiska regioner: skärgårdsområdet och fastlandsområdet. Södermanland, i den södra delen av skärgårdsområdet, bestod under mesolitikum av skärgård, medan Uppland i den norra delen till största delen bestod av öppet hav. Skärgårdsområdet omgavs av de stora landmassor som idag utgörs av Kolmården, Tiveden, Kilsbergen och de högre belägna delarna av Västmanland. Fastlandsområdet motsvarade dagens Östergötland, Närke och Västmanland. Den allmänt vedertagna uppfattningen bland stenåldersarkeologer är att människorna under mesolitikum företrädesvis valde att bo nära vatten och att det därför går att datera mesolitiska lokaler utifrån deras höjd över havet. I de allra flesta fall stämmer detta ganska väl. År 2004 fanns det inom skärgårdsområdet 20 kända boplatser daterade till mesolitikum (Lindgren 2004:49, och där anförd litteratur). I takt med fler undersökningar måste siffran justeras upp, men såvitt jag vet har det i nuläget inte gjorts någon ny sammanställning. Den bristande kunskapen om mesolitikum har gjort att det råder en viss begreppsförvirring (jfr Gustafsson & Svensson 2004). Vad är det egentligen som definierar en boplats? Hur stor ska den vara? Vilka aktiviteter har försiggått där? Vad definierar en aktivitetsyta? I den här rapporten väljer jag att använda begreppet lokal istället för boplats därför Mellanmesolitikum att det känns mer neutralt och i mitt År tycke inte skapar en förförståelse för f.kr. platsens funktion. Ett annat problem f.kr f.kr. är hur vi tolkar det material vi hittar? Som Gustafsson och Svensson skriver: En individ som letar råmaterial och bearbetar en bit kvarts kan hypotetiskt avge ett större avslagsmaterial jämfört med en grupp om cirka tio personer som kanske är på tillfälligt besök för att till exempel slakta en säl (2004:89). Jag tänker att det måste vara kontexten som är avgörande, att en enda kategori inte räcker för att göra den tolkningen. Det räcker inte med en stor mängd bearbetad kvarts för att avgöra om vistelsen varit lång eller kort, om lokalen varit stor eller liten? Sammanhanget är viktigt och sammanvägningen av flera materialkategorier och anläggningar är betydelsefullt. Under tidigmesolitikum bestod Södermanland av mindre landområden omgivna av öppet hav (fig. 3). Landhöjningen fortsatte, med undantag för under den första Litorinatransgressionen under mellanmesolitikum. Transgressionen, L1, cirka 7000 BP, innebar att havet åter steg för att sedan fortsätta sjunka undan. Allt större landområden frilades och bildade stora och små öar i en vidsträckt skärgård. Under senmesolitikum, bestod skärgården av mer sammanhängande landområden. Tidigmesolitikum kan ses som en landnamsfas då människorna rörde sig i skärgårdslandskapet och successivt tog landet i besittning. Små lokaler av mer tillfällig karaktär vittnar om denna rörlighet. Verksamheterna förefaller ensartade och specialiserade. För omkring 20 år sedan fanns inga kända lokaler över 65 meter över havet, men riktade inventeringar under 1990-talet och början av 2000-talet har påvisat kvartsförande lokaler upp emot 80 meter över havet i Södermanland (ex. Wikell 2002). Strandlinjedateringar placerar dessa lokaler i tidigmesolitikum. I takt med större landområden, redan under mellanmesolitikum, börjar inlandslokaler dyka upp i fastlandsområdet. Dessa lokaler är belägna vid sjöar eller Mesolitikum i Södermanland en orientering 7

10 Figur 3. Ett urval av mesolitiska lokaler som omnämns i texten har markerats på SGU:s strandlinjekarta för 8000 BP, Södermanland och Stockholms län. Skala 1: Glysamon stenåldersaktiviteter vid sjön 2 Km 1 Ändebol 2 Glysamon 3 Eklundshov 4 Kyrktorp 9d 5 Lisseläng 2 6 Lässmyran 2 7 Lässmyran 1 8 Forskningsparken 9 Albyberg 10 Norr Enby 11 Hagnesta

11 vattendrag. I skärgårdsområdet dyker de första större lokalerna upp, så som Eklundshov på Södertörn, där variationen av verksamheter är större (Gustafsson, Per m.fl. otryckt källa). Riktigt små lokaler av mycket tillfällig karaktär finns också under mellanmesolitikum. En nyligen undersökt sådan ligger söder om Stockholm, nämligen Albyberg i Haninge, där allt som framkom var en härdrest och två bitar slagen kvarts, varav den ena använts för att bearbeta mjukt material som ben eller horn. Lokalen tolkas som en tillfällig rastplats i samband med en jakt- eller fisketur (Grusmark 2011b). Parallellt med dessa stora och små lokaler finns alla de mellanstora lokalerna, vilka förefaller ha en mer varierad uppsättning av anläggningar och fynd som talar för antingen lite längre vistelser eller återkommande besök, till exempel Hagnesta utanför Nyköping (Grusmark 2013) och Ändebol söder om Katrineholm (Gustafsson & Nordin 2008). Under senmesolitikum verkar det som om befolkningen blir mer bofast, vilket ett flertal större boplatser vittnar om, exempelvis Jordbro industriområde och Jordbromalm söder om Stockholm. Parallellt med dessa finns små mer tillfälliga lokaler kvar, exempelvis Stadsskogen utanför Strängnäs och Kyrktorp 9b på Södertörn (Lindgren 1997). Den nyligen undersökta lokalen vid den tidigneolitiska Forssjöboplatsen, Stora Malm 39:1, gav också dateringar till senmesolitikum och är troligen ett exempel på dessa små lokaler (Grusmark 2012). En sammanställning av det aktuella forskningsläget i Södermanlands län gjordes 2004 av Sörmlands museum i ett vetenskapligt program (Cassel m.fl. 2004). Länge var de enda kända mesolitiska lokalerna de under 1930-talet av Sten Florin undersökta boplatserna Dammstugan vid Katrineholms stad och Hagtorp i Lilla Malm socken, som daterades till slutet av mesolitikum. I mitten av 1990-talet upptäcktes de första förmodat tidigmesolitiska lokalerna i länet genom riktade inventeringar runt Hälleforsnäs, vid Heden och Sörtorp (Gustafsson, Patrik 2004 och där anförd litteratur). På 1990-talet undersöktes Odlaren i Klosters socken, med en förmodad datering till mellanmesolitikum (Neander 2000). Senare dateringar visar dock på senmesolitikum (Gustafsson, Patrik 2004). Kalkbergstorp i Klosters socken har givits samma datering (Ekman & Hellberg 1994), något som ifrågasatts av Kihlstedt som menar att lokalen lika väl kan vara tidigneolitisk (Kihlstedt 1997). Ytterligare undersökta lokaler är Stadsskogen utanför Strängnäs daterad till cirka f.kr. (Drotz 1995) samt lokalen vid Gammelsta i Kila socken som utifrån fynd och nivå över havet daterats till senmesolitikum (Nordin 2005). Nya mesolitiska lokaler har under de senaste åren upptäckts vid utredningar i länet (se även Gustafsson, Patrik 2004), men någon sammanställning av dessa är inte gjord. Nedan redovisas mesolitiska lokaler som i någon mån har undersökts under de senaste åren, vilket alltså inte innefattar de lokaler som inventerats fram. Vid Glysamon ligger Stora Malm 282 och Stora Malm 284 med fynd av kvarts. De förundersöktes av Sörmlands museum (Gustafsson, Patrik 2009) respektive Arkeologikonsult (Gill 2010). Inget daterbart material framkom. I Ändebol, cirka 12 kilometer söder om Katrineholm, undersöktes år 2008 Stora Malm 274 och Stora Malm 275 av Sörmlands museum, varvid den förra lokalen kunde dateras till mellanmesolitikum, cirka 6300 f.kr. Den andra lokalen förmodas ha en liknande datering. På båda lokalerna kom rikligt med fynd. Kvarts dominerade på Stora Malm 274, medan grönsten dominerade på Stora Malm 275. På den förra framkom även härdar, kokgropar, stolphål och flera slagplatser (Gustafsson & Nordin 2008). En delundersökning av den förmodat tidigneolitiska Forssjöboplatsen, Stora Malm 39:1, genomfördes av rapportförfattaren sommaren Forssjölokalen, ungefär fyra kilometer sydöst om Glysamon, gav dateringar till senmesolitikum. Fynden utgjordes främst av bearbetad kvarts och grönsten och anläggningar i form av härdgropar (Grusmark 2012). Vid en utredning påträffades intill Forssjöboplatsen en ny förmodat mesolitisk lokal, Stora Malm 321, cirka 45 meter över havet, med fynd av kvarts och skörbränd sten (Bondesson & Gustafsson 2009). Inom länet, dock inte i Glysamons absoluta närhet, utan ungefär 20 kilometer västerut ligger Lyttersta 2, Västra Vingåker 488. Lyttersta 2 ligger cirka 65 meter över havet och har förmodats ha en datering till mellanmesolitikum. Även här består fyndmaterialet främst av kvarts och skärvsten (Apel m.fl. 2004). I den sydöstra delen av länet, vid Nyköping, ligger på högre höjd, cirka meter över havet, Lövgölen, Lunda 239. Vid en forskningsundersökning 2010 kunde lokalen delvis dateras till tidigmesolitikum baserat på fyndmaterial, huvudsakligen kvarts, och höjden över havet (Gustafsson, Patrik 2011). Nordväst om Nyköping ligger Hagnesta, Helgona 315, även den en kvartsförande lokal med ett flertal härdar. Mesolitikum i Södermanland en orientering 9

12 Hagnesta undersöktes 2010 av rapportförfattaren och kunde 14 C-dateras till f.kr., det vill säga slutet av mellanmesolitikum/början av senmesolitikum. Undersökningen är ännu inte avrapporterad. I Tunabergs socken på den norra sidan av Bråviken ligger den förmodat mellanneolitiska lokalen Stenstugan och den senmesolitiska Myskstugan, Tunaberg 396 och Tunaberg 427 (Bengtsson 2001). I landskapet Södermanland finns flera lokaler som 14 C-daterats till i huvudsak mellanmesolitikum (tabell 2, fig. 3). Därutöver finns många lokaler som, baserat på strandlinjedatering och fyndmaterial, förmodas vara från perioden. Dessa har inte medtagits i nedanstående tabell. Tabell 2. Lokaler i Södermanland som 14 C-daterats till i huvudsak mellanmesolitikum. Namn Fornlämningsnr Län 14 C-datering (kalibrerat 2 sigma) Referens Albyberg Österhaninge 698 Stockholm f.kr Grusmark 2011b Eklundshov Botkyrka 254 Stockholm f.kr. Gustafsson m.fl. Otryckt källa Forskningsparken Huddinge 380 Stockholm f.kr. Larsson m.fl 2001 Glysamon Stora Malm 283 Södermanland f.kr. Denna rapport Hagnesta Helgona 315 Södermanland f.kr. Grusmark 2013 Kyrktorp 9d Grödinge 448 Stockholm f.kr. Olsson m.fl. Otryckt källa Lisseläng 2 Ösmo 661 Stockholm f.kr. Ahlbeck & Isaksson 2007 Lässmyran 1 Ösmo 665 Stockholm f.kr. Ahlbeck & Isaksson 2007 Lässmyran 2 Ösmo 664 Stockholm f.kr. Ahlbeck & Isaksson 2007 Norr Enby Sorunda 826:1 Stockholm f.kr. Grusmark 2011a Sjövreten Grödinge 526:1 Stockholm * f.kr. Lindgren 2004 Ändebol Stora Malm 274 Södermanland f.kr. Gustafsson & Nordin 2008 * Kalibrerad i OxCal utifrån BP värden i Lindgren Glysamon stenåldersaktiviteter vid sjön

13 Undersökningens förutsättningar Antikvarisk bakgrund Undersökningen av Stora Malm 283 föregicks av flera utredningar i samband med planeringen av Östra förbifart Katrineholm. Den första var en kulturmiljöutredning som utfördes 1994 ( Jakobsson 1994). Denna följdes efter vissa justeringar av den planerade vägsträckningen av en arkeologisk utredning, etapp 1, som utfördes år (Kihlstedt 2003), vilken resulterade i att 88 kulturhistoriska objekt markerades inom de olika förslagen till vägkorridorer. Platsen för den nu aktuella undersökningen markerades i detta skede som ett lämpligt läge för en stenåldersboplats. Vid en andra utredningsetapp år 2006 utredningsgrävdes platsen och två sökschakt upptogs (Grusmark 2006). I det ena schaktet påträffades en härd och slagen kvarts och i det andra slagen kvarts. Platsen registrerades som fornlämning, Stora Malm 283, och gavs en preliminär avgränsning baserad på de topografiska förhållandena. En förundersökning genomfördes 2009 varvid det framkom att verksamheter förekommit inom några mindre ytor på lokalen, att fyndmaterialet främst bestod av bearbetad kvarts och grönsten samt att det fanns anläggningar i form av härdar och gropar. Lokalen kunde inte avgränsas åt öst och väst utan konstaterades fortsätta utanför exploateringsområdet. De 14 C-analyser som genomfördes gav inga dateringar till stenålder, men fyndens sammansättning i kombination med lokalens nivå över havet gjorde att en datering till mesolitikum ändå ansågs som mest trolig (Gustafsson & Kihlstedt 2011). Figur 4. Stora Malm 283, översikt från sydväst, fotograferad vid förundersökningen år Foto: Per Gustafsson. Undersökningens förutsättningar 11

14 Natur- och kulturmiljö Området öster om Katrineholm utgörs av ett småbrutet landskap dominerat av skogsbevuxen moränmark med inslag av häll- och våtmarker. Genom landskapet från västnordväst till östsydöst löper Katrineholmsåsen och i området finns stora och små sjöar. Stora Malm 283, omkring två kilometer sydöst om Katrineholm, ligger på Katrineholmsåsens sandiga isälvsavlagring, vid den norra randen av en dödisgrop (fig. 4). Nere i gropen finns idag en mosse, den så kallade Knorranmossen. På den södra sidan av dödisgropen bildar åsen en markant rygg som löper i nordvästlig-sydöstlig riktning. Undersökningsområdet avgränsas i öster respektive väster av gränsen för vägområdet. I söder begränsas området av mossen och i norr av en urschaktad yta i anslutning till en nedlagd skjutbana. Längre norrut vidtar flackt norrsluttande sandmark. Undersökningsytan utgjordes av svagt syd till sydöstsluttande mark med avsatser belägna mellan 65 och 59 meter över havet. Sluttningen ned mot mossen var i den västra och sydvästra delen mycket brant, men övergick i ett flackare parti mot sydöst och öster. Området var innan förundersökningen bevuxet med tallskog. Förutom de två kvartsförande lokalerna Stora Malm 282 och Stora Malm 284 som nämnts ovan, finns få kända mesolitiska lämningar i närområdet. Arkeologiska förutsättningar Fornlämningen har inte kunnat avgränsas, vare sig vid förundersökningen eller vid den särskilda undersökningen, eftersom det topografiska läget fortsätter utanför vägarbetsområdet (fig. 2). Inom området var fornlämningen välbevarad trots sentida aktiviteter som urschaktningar i undersökningsområdets nordöstra del. Förundersökningsresultaten antydde att lokalen hade god potential för studier av rumslig struktur utifrån arkeologiska kontexter som anläggningar, fyndkoncentrationer och fyndspridning. Detta gav möjlighet att identifiera olika verksamheter inom lokalen, att studera variationen av verksamheter samt hur man har disponerat lokalen. En annan viktig fråga var verksamheternas eventuella samtidighet. Fyndens sammansättning och höjden över havet talade för en datering till mesolitikum, kanske så tidigt som f.kr. Undersökningen av Glysamon gav därmed möjlighet till studier av en period varom kunskapen är bristfällig i regionen. Det ansågs därför som relevant att jämföra Glysamon med andra lokaler i regioner där exploateringstrycket varit större och fler lokaler kunnat undersökas. Att Glysamon ligger intill en våtmark gav goda förutsättningar till studier av boplatsens samtida naturmiljö. 12 Glysamon stenåldersaktiviteter vid sjön

15 Syfte och målsättningar Undersökningens syfte var att ge meningsfull kunskap med relevans för myndigheter, forskarsamhälle och allmänhet. Med utgångspunkt i förundersökningsresultaten anpassades målsättningarna till den kunskap som var realistisk att nå vid en särskild undersökning. Förutsättningarna förändrades dock från det att undersökningsplanen skrevs till dess att fältarbetet startade (se ovan) varför målsättningarna kom att omformuleras något. Följande frågekomplex ansågs angelägna och möjliga att besvara: Verksamheter Att söka klargöra vilka olika verksamheter som förekommit samt hur dessa fördelade sig över lokalen. Undersökningen skulle främst koncentreras till de områden där variationer av verksamheter bäst kunde studeras utifrån de arkeologiska kontexterna. En relaterad fråga var vad dessa verksamheter representerar, som exempel vis deras eventuella samtidighet. I och med skadorna minskade möjligheten att hitta sammanhängande ytor med spår av samtida verksamheter, varför målsättningen omformulerades till att finna spår efter enskilda verksamheter. Datering Material för absoluta dateringar skulle eftersökas för att fastställa om lämningarna var mesolitiska, så som fyndmaterialet antydde, och för att, om möjligt, klargöra verksamheternas eventuella samtidighet. Miljömässiga förutsättningar För att bidra till förståelsen av villkoren för människornas verksamhet på platsen skulle lokalen sättas in i sitt miljömässiga sammanhang och sin topografiska och geologiska belägenhet. Ett större geografiskt sammanhang Aktuellt forskningsläge skulle beaktas och lokalen sättas in i ett sammanhang. Då få mesolitiska lokaler är kända, och ännu färre är undersökta, i regionen, skulle lokalen även sättas i relation till kronologiskt relevanta miljöer och lokaler utanför regionen. Syfte och målsättningar 13

16 Markskador Innan den särskilda undersökningen kom undersökningsområdet av misstag att röjas på stubbar i samband med de röjningsarbeten som gjordes inom vägsträckningen i sin helhet. Oreparerbara skador uppstod, vilket påverkade undersökningen negativt (fig. 5). Skadorna, som beskrivs var för sig i bilaga 1, bestod i att stubbar ryckts upp över hela undersökningsområdet och lagts i högar, vilka i sin tur påverkat den underliggande marken på så sätt att vegetationstäcket och även sanden rörts om. Sand hade förflyttats över ytan, vilket var besvärande främst i de gamla förundersökningsschakten, förutom i den nordvästra delen där fiberduk hade skyddat ett av förundersökningsschakten. I samband med röjningen hade maskinen gått över ytan och rivit upp marken. Särskilt i slänten ner mot mossen var skadorna mycket allvarliga (för kommentarer om de enskilda skadorna och dess omfattning, se bilaga 1). I och med de ovan beskrivna skadorna ändrades förutsättningarna för undersökningens genomförande under tiden från det att undersökningsplanen formulerades tills fältarbetet skulle starta. Vid upptäckten dokumenterades skadorna och fältstarten fick skjutas upp medan en justering av undersökningsplanen gjordes. Metodmässigt innebar detta att mer tid kom att läggas på att värdera skadorna och att under undersökningens gång bestämma vilka delytor som skulle undantas från den ursprungliga strategin. Den nya strategin skulle bli att sålla större mängder sand för att utvinna information från de områden där kontexterna förstörts. Sanden vid ett par av de uppryckta stubbarna provsållades innan avbaningen (bilaga 2). Detta var mycket tidsödande och gav litet resultat, varför strategin övergavs. Vi valde istället att fokusera på att identifiera verksamhetsområden som inte skadats av stubbröjningen. Marken kring stubbarna banades av med försiktighet för att inte störa eventuellt bevarade kontexter. Enstaka fynd kan ha gått förlorade, men bedömningen gjordes att detta inte skulle påverka undersökningens målsättningar i någon hög grad. Detta särskilt med tanke på att fynden med stor sannolikhet inte längre låg in situ. I vissa delar av området, speciellt i den norra och den östra delen, orsakade stubbröjningen så pass stora skador att skärslevsgrävning inte var relevant. Andelen skärslevsgrävd yta blev därför mindre än beräknat, främst med anledning av att kontexterna och fyndspridningen inom flera områden var störda. Sammanfattningsvis är vår bedömning att resultatet påverkats i viss utsträckning, främst i form av en störd fyndspridning i den västra och nordöstra delen av undersökningsområdet. Vi tycker oss ändå ha kunnat besvara frågeställningarna, mycket tack vare att de områden som drabbats värst var de som redan vid förundersökningen bedömts som mer extensiva. 14 Glysamon stenåldersaktiviteter vid sjön

17 X Y Vägområdesgräns m 914 Undersökningsområde Schakt Förundersökningsschakt Störning 280 Vägområdesgräns Y X Figur 5. Undersökningsområdet med de skador som gjordes i samband med avverkning före undersökningens start. Skadorna och dess omfattning finns beskrivna i bilaga 1. Foto: Per Gustafsson och Cecilia Grusmark (U5250_2 översikt och U5250_6 detaljbild). Markskador 15

18 Metod, genomförande och utvärdering Undersökningsområdet torvades av med hjälp av maskin. I samband med avbaningen grovrensades ytan med fyllhammare för att ge en utgångspunkt för vidare och mer ingående undersökning. Framkomna anläggningar och fynd mättes in. Med undantag för fynd i anläggningar punktinmättes samtliga fynd för att skapa bästa möjliga förutsättningar för att förstå verksamheter på ytan. Fynd som inte relaterades till någon specifik kontext relaterades till det sandlager som täcker hela undersökningsområdet, A2. Avbaning och grovrensning skulle enligt undersökningsplanen omfatta cirka m 2, vilket stämmer ganska väl med de m 2 (S ) som det blev till slut. Utifrån förundersökningsresultaten samt resultaten från den inledande avbaningen och grovrensningen, gjordes en prioritering av undersökningsområdets olika delar, i extensiva respektive intensiva områden (fig. 6). Inom de extensiva områdena framkom endast enstaka fynd och ett fåtal anläggningar. Undersökningen inom de extensiva områdena gick till så att ytan direkt efter avbaning och grovrensning banades av skiktvis till under anläggningsnivå. De spridda anläggningar och fynd som framkom undersöktes och dokumenterades respektive mättes in och tillvaratogs. Inom de intensiva områdena fortsatte undersökningen efter avbaning och grovrensning med skärslevsgrävning av utvalda områden, grävning av fria grävenheter samt anläggningsgrävning. Skärslevsgrävning är en snabb, men ändå kvalitativ, metod för att fånga upp spridda fynd i exakt läge, skärvsten, fyndkoncentrationer och anläggningar. Metoden ger möjlighet att i ett tidigt skede upptäcka anläggningar och sätta dem i relation till fyndspridningen samt att finna anläggningar som döljs i koncentrationer av fynd, det vill säga en kontextuell metod. Metoden lämpar sig väl för att klargöra vilka verksamheter som varit knutna till platsen samt för att kunna datera lämningarna. Skärslevsgrävningen förlades till intensiva områden där det fanns indikationer på anläggningar och fyndkoncentrationer. Skärslevsgrävningen gjordes till ett djup mellan 0,05 meter och 0,1 meter, vilket gav en noggrannhet som ansågs vara tillräcklig för att nå de i undersökningsplanen uppställda målen. Vid förundersökningen hade konstaterats att den övervägande delen av fynden kom i sanden, de översta 0,05 meterna under vegetationstäcket, något som är vanligt på mesolitiska boplatser. I den nordvästra delen av undersökningsområdet, där fyndfrekvensens var som högst, skärslevsgrävdes en större yta. En fyndkoncentration kunde urskiljas och fria grävenheter anpassades efter lagret. Grävenheterna delades upp i skikt för att göra det möjligt att analysera fynden vertikalt. Detta var det enda område inom hela undersökningsytan, där fynden fanns längre ner än 0,05 meter. Samtliga misstänkta anläggningar och fyndkoncentrationer markerades, mättes in och undersöktes i sin helhet med klassisk profilgrävning (fig. 7). Anläggningarna fotades i plan och sektion, varav ett representativt urval presenteras i denna rapport (samtliga foton finns på Antikvarisk-topografiska arkivet, ATA, vid RAÄ). Vissa anläggningar ritades också i sektion, men dessa ritningar har dessvärre förkommit. Organiskt material för 14 C-analys eftersöktes i anläggningarna och prover togs in för såväl makrofossil- som vedartsanalys. Fynden punktinmättes och registrerades på basnivå, vilket syftade till att fånga upp grundläggande kronologisk och teknologisk variation. Fynden förvaras på UV Mitt i väntan på fyndfördelning. Ofta mäts all skärvsten in på mesolitiska boplatser, men på grund av skadorna utgick detta moment. Överhuvudtaget var det ganska ont om spridd skärvsten och de koncentrationer som framkom behandlades i allmänhet som anläggningar och undersöktes som sådana. I undersökningsplanen uppskattades att undersökningsområdets västra och nordöstra delar hade störst potential för att studera olika typer av verksamheter. Målet var därför att skärslevsgräva ytor om cirka m 2 inom dessa områden. Sammanlagt skulle 16 Glysamon stenåldersaktiviteter vid sjön

19 X Y G776 G767 G786 G796 G2811 S1032 G1011 G2761 G982 S2076 S2090 S1425 S1185 S1058 S1391 G812 S2612 S S2693 S1627 S1387 S1249 G992 S2111 S2662 S1322 S1404 S1331 S1666 Y X m Undersökningsområde Schakt Skärslevsgrävda områden Extensivt undersökta områden Grävenhet Figur 6. Undersökningsområdet med intensivt och extensivt undersökta samt skärslevsgrävda områden och grävenheter. Vita områden inom schaktet är intensivt undersökta. Skala 1:500. Metod, genomförande och utvärdering 17

20 X Y Y X m Figur 7. Undersökningsområdet med samtliga anläggningar. Skala 1:500. Undersökningsområde Schakt Skärslevsgrävda områden Härd Kokgrop Depå Skärvstenskoncentration Stenpackning Lager Figur 8. Arbetsbild. Foto: Per Gustafsson (U5250_41). 18 Glysamon stenåldersaktiviteter vid sjön

21 m 2 undersökas med denna metod, vilket tillsammans med anläggningsgrävning och eventuellt även rutgrävning skulle omfatta cirka 20 % av undersökningsområdet. Tio till femton stycken bevarade anläggningar skulle uppskattningsvis finnas i området. Denna fördelning kom att ändras. På grund av skadorna skärslevsgrävdes en mindre andel av den norra avsatsen än vad som planerats. I resten av undersökningsområdet valdes 18 stycken ytor ut för skärslevsgrävning, sammanlagt cirka 230 m 2, vilket var en mindre andel än beräknat beroende på att mer tid lades på avtorvning och grovrensning i de skadade partierna, sållning av stubblyft samt på anläggningsgrävning och fria grävenheter. Sammanlagt grävdes 18 stycken objekt som anläggningar mot beräknade stycken. Ett tiotal stenkoncentrationer utgick som naturbildningar. Inga traditionella rutor grävdes, däremot grävdes 14 stycken fria grävenheter. Åtta av dem var stubblyft varifrån sanden sållades i såll Tabell 3. Undersökningsstatistik. Undersökningsyta 4800 m 2 Undersökt yta 3600 m 2 Djupavbanad yta 3600 m 2 Undersökta anläggningar 18 Antal fria grävenheter 14 Antal fynd 285 Antal kolprover 3 Antal makroprover 9 med fyra millimeters maskstorlek, sex av dem var fria grävenheter som förlades till fyndkoncentrationer (bilaga 2). För att undersöka om underliggande strukturer fanns gjordes en slutavbaning av ytan med maskin ned till 0,3 0,4 meters djup. Enligt undersökningsplanen skulle jordlagerfördelningen värderas i samråd med en kvartärgeolog på plats för att få reda på om postdepositionella processer påverkat de arkeologiska lämningarna. Detta moment utgick eftersom lagerfördelningen på platsen var enkel. De kvartärgeologiska undersökningarna har genomförts enligt planen. Vid inmätning i fält användes totalstation och dokumentationen gjordes i Intrasis medan vidare bearbetning av materialet har gjorts i GIS-miljö i Intrasis Analysis samt i ArcMap. Vid fotografering användes digitalkamera. Metod, genomförande och utvärdering 19

22 Resultat Av fornlämningen Stora Malm 283 låg ungefär m 2 inom förbifartens arbetsområde, varav m 2 undersöktes. Fornlämningen har inte kunnat avgränsas åt öster och väster, utan fortsätter med stor sannolikhet utanför arbetsområdet. I norr slutar fornlämningen vid en grusväg och en skjutbana, som troligen förstört fornlämningen i denna del. I söder utgör Knorranmossen en naturlig topografisk gräns. Markförhållanden Åsmaterialet varierade inom undersökningsområdet, men bestod i huvudsak av sand. I den norra delen fanns ett cirka tio meter brett stråk av stenig sand. Steninslaget minskade mot nordöst. I den centrala delen av ytan var sanden moig medan en finare, nästan siltig, fraktion karaktäriserade den sydöstra delen. I sydöst, närmast mossen, var jorden siltig. I den östra kanten av ytan framkom körtlar av ljus, lerig, silt cirka 0,2 0,3 meter under markytan. Främst i den östra delen av ytan fanns spår av förkolnade och halvt förkolnade stubbar och rötter på ett djup mellan 0,2 och 0,3 meter. Kring de förkolnade resterna var sanden röd av järnutfällningar. Spåren av eld tolkades som naturliga inslag från historisk tid. Enstaka stora stenar och block fanns i den norra delen av ytan, annars fanns endast inslag av mindre stenar. Knorranmossen Mossen har bildats i en dödisgrop vars yta ligger cirka 60 meter över havet. Torvlagren i mossens centrala del uppgår till uppemot 16 meter. I botten finns sjösediment. Mossen undersöktes av kvartärgeologerna Anna Plikk och Jan Risberg från Stockholms universitet (bilaga 3). Det viktigaste resultatet av deras undersökning var att mossen avsnördes från havet omkring 7000 f.kr., varpå en insjö bildades. Landhöjningen kom dock även i fortsättningen att påverka vattennivån i insjön som i och med grundvattnet fortsatte att sjunka trots att sjön avsnörts från havet. Detta påverkade troligen inte närmiljön Figur 9. Härd A2139 från nordväst. Foto: Per Gustafsson (U5250_32). 20 Glysamon stenåldersaktiviteter vid sjön

23 i någon större omfattning och förloppet var så långsamt att det inte Anläggningstyp var märkbart för en enda generation människor (Bergman, muntlig uppgift). En diatoméanalys stödjer dateringen och visar att sötvattensarterna ökar vid 7000 f.kr., medan de marina arterna försvinner. Att bo vid en insjö, istället för vid en havsvik, har troligen inte heller påverkat människorna på Glysamon på något avgörande sätt. I sjön var det visserligen sötvatten, men inte heller i havsvikarna var vattnet särskilt salt. Floran och faunan var desamma (Bergman, muntlig uppgift). Under mellanmesolitikum var här en stor skärgård och fortfarande nära till öppet hav, där det exempelvis fanns gott om säl. Anläggningar Totalt 18 stycken arkeologiska objekt eller anläggningar återfanns inom undersökningsområdet (bilaga Tabell 4. Anläggningsstatistik. Depå 1 Härd 11 Kokgrop 1 Lager 1 Skärvstenskoncentration 3 Stenpackning 1 Summa 18 4, fig. 7). Dessa har efter undersökning tolkats på olika sätt, vilket fördel- Antal ningen i tabell 4 visar. Ytterligare ett tiotal eventuella anläggningar markerades vid avbaningen, men kunde efter undersökning avskrivas som naturbildningar. Dessa har inte tagits med i sammanställningen nedan. Totalt 11 stycken anläggningar tolkades som härdar. De flesta utgjorde mer eller mindre ytliga koncentrationer av skärvsten, skörbränd sten och/eller natursten. Härdarna var en- eller tvåskiktade, utan synligt kol eller sot. De tolkades som urlakade mesolitiska härdar och såg ut som härdar från den tiden oftast gör i östra Mellansverige (ex. fig. 9). Två stycken var så diffusa att de endast med stor tveksamhet tolkades som härdrester, men skulle lika gärna kunna vara utkastlager från kokgropar. Härdarna återfanns främst i den nordöstra och i den centrala södra delen av undersökningsområdet. Två härdar avvek dock från mönstret. Den ena var A1170, en stor nedgrävd härd eller härdgrop fylld med skärv- Figur 10. Härdgrop A1170 från söder. Foto: Camilla Grön. Figur 11. Kokgrop A2118 i plan från öster. Foto: Cecilia Grusmark (U5250_29). Figur 12. Kokgrop A2118 i profil från östsydöst. Foto: Cecilia Grusmark (U5250_37). Figur 13. Depå A2714 från östnordöst. Foto: Karin Sundberg (U5250_38). Resultat 21

24 sten och skörbränd sten i flera lager samt en fyllning av sand som var kraftigt bemängd med kol och sot (fig. 10). Den andra härden A1649, var inte nedgrävd, men fylld med kraftigt bränd sten samt en sandfyllning med mycket kol och sot. I A1170 fanns en del av en slipad bergartsyxa, vilket skulle kunna tala för en datering till mesolitikum. Härdens utseende talade dock emot en sådan datering och preliminärt tolkades yxfragmentet som sekundär i fyllningen. I den senare härden gjordes fynd av ett kvartssplitter som också mest troligt hamnat där sekundärt. När det gäller yxfragmentet kan man förstås undra huruvida det hamnat i härden av misstag eller inte. En kokgrop, A2118, framkom centralt i den södra delen av undersökningsområdet (fig. 11 och 12). Den upptäcktes under ett homogent lager av sand, som tolkades vara en sentida överlagring orsakad av mänskliga handlingar. Kokgropen var markerad med skärvsten och liknade en härd i ytan. Dock tolkades den som nedgrävd till ett djup av 0,4 meter. Kokgropen hade skärvsten i kanterna åt öster och väster, medan det saknades stenar i mitten. Under en av de nedersta kantstenarna låg ett grönstensavslag i två fragment, något som med allra största sannolikhet var resultatet av en avsiktlig handling. I den nordvästra delen av undersökningsområdet fanns en del diffusa och svårtolkade koncentrationer av skärvig och skörbränd sten, blandat med natursten. En av dessa, A2169, tolkades som ett lager, medan A1100 och A1430 var skärvstenskoncentrationer med oklar funktion. Till skillnad mot lagret med bränd sten, var dessa ansamlingar mer koncentrerade och bitvis även tvåskiktade. Det är möjligt att de utgör härdrester där stenarna dragits ut av okänd anledning, kanske för att de skulle slockna snabbare. Ett annat alternativ är att de är utkastlager eller avfall. Ytterligare en liten skärvstenskoncentration, A1335, återfanns i den södra delen, inte långt ifrån den stora härden A1170. Den anläggning som rönte i särklass mest uppmärksamhet var den lilla depån A2714 (fig. 13). Depån bestod av en väl samlad, endast omkring 0,3 meter i diameter, stor förekomst av bearbetat stenmaterial i den nordvästra mest fyndrika delen av området. Stenmaterialet bestod främst av bearbetad rökkvarts, men också av två slipstenar, en i bergart och en i sandsten, samt bearbetad porfyr. Fynden kommer att beskrivas närmare nedan. Tolkningen av depån är att det är en noga genomtänkt samling som legat i en behållare av något slag, kanske i ett skinn eller i en korg. Fynd och fyndkoncentrationer Sammanlagt tillvaratogs 418 fynd (bilaga 5, tabell 5). En basregistrering av fynden gjordes i Intrasis. I samband med basregistreringen gjordes, förutom en registrering av fynden i material, typ, antal och vikt, en specialstudie av fynden med syfte att fånga upp grundläggande kronologisk och teknologisk variation samt för att utföra en GIS-baserad analys av fyndspridningen. Materialet utgjordes huvudsakligen av bearbetad kvarts, närmare bestämt 394 stycken. Andra materialkategorier var bergart, flinta, grönsten, kvartsit, porfyr och sandsten. Fynden framkom ytligt, direkt under vegetationstäcket, och spritt över undersökningsytan (fig. 14), med undantag av i den nordvästra delen där det fanns en större koncentration av fynd både på ytan och ner till ett djup av cirka 0,15 meter. Fynden låg i åsmaterial som saknade identifierbara kulturlager. De variationer som noterades i åsmaterialets ytskikt bedöms som resultat av isälvens rörelser och de strandprocesser som påverkat platsen när den steg ur havet. Tabell 5. Fyndstatistik. Material Antal Vikt (g) Sakord Antal Bergart ,4 Bearbetad Slipsten Yxa Flinta 3 1,8 Bearbetat Mikrospån Splitter Grönsten 7 461,5 Avslag Bearbetat Kvarts Avslag Avslagsfragment Bearbetat Kärna Kärnfragment Mikrospånkärna Redskap Skrapa Splitter Kvartsit 7 177,9 Avslag Bearbetat Kärnfragment Porfyr 4 26,6 Kärna Avslag Sandsten Slipsten 1 Summa ,2 Summa 418 Kvarts Det mest omfattande materialet var kvarts. Huvuddelen av dessa har klassificerats som bearbetade, men även kärnor, avslag, splitter och redskap har kunnat identifieras. Materialet låg blandat över hela ytan och det fanns inget område där exempelvis mängden splitter var större. Även kärnor och redskap låg spritt Glysamon stenåldersaktiviteter vid sjön

25 X Y ( ( ^ " ^ ^ ^ " ^ ( " ( ^ Bergart Flinta Grönsten Kvarts Kvartsit Y X m Undersökningsområde Schakt Skärslevsgrävda områden Figur 14. Fyndspridningsplan. Skala 1:500. Figur 15. Nodulkvarts F35. Foto: Susanne Östlund (U5250_58). Figur 16. Nodulkvarts F25. Foto: Susanne Östlund (U5250_59).

26 Figur 17. Depå A2714. Foto: Cecilia Grusmark (U5250_50). Figur 19. Kvartsredskap F281. Foto: Cecilia Grusmark (U5250_47). Figur 18. Skrapa F283. Foto: Cecilia Grusmark (U5250_51). Figur 20. Slipsten F277. Foto: Susanne Östlund (U5250_53). 24 Glysamon stenåldersaktiviteter vid sjön

27 över ytan. Bearbetningsteknik är, där denna kunnat bestämmas, nästan övervägande plattformsmetod; 45 stycken. Däribland nio plattformskärnor, ett kärnfragment, tre skrapor, 21 avslag och 11 bearbetade fragment. Två bipolära avslag och två kärnor bearbetade med städmetod kunde också identifieras. I materialet fanns även en mikrospånkärna och några eventuella mikrospån. Då materialet inte genomgått en ordentlig specialregistrering kan där döljas fler kategorier. Intressant är att bipolär metod, vanligen dominant under tidig- och mellanmesolitikum, är svagt representerad här. Mikrospån och mikrospånkärnor i kvarts fanns också på Stora Malm 274 i Ändebol, (Gustafsson & Nordin 2008). Kvartsens utseende varierade och den var generellt sett av god kvalitet. Flera fragment med krusta visar att insamling av råämnen skett, till exempel i det steniga åsmaterialet. En påfallande stor andel grovt bearbetad nodulkvarts framkom, främst i den norra, östra och centrala delen (fig. 15 och 16). Kvartsen i dessa områden var vit och mjölkig, med inslag av brun fältspat, men även en mer transparent kvarts med tätare struktur förekom. I den nordvästra delen av undersökningsområdet fanns rikligt med kvarts inom ett område på 4 3 meter. Här dominerade en klar gråblå kvarts med en tät struktur, så kalllad rökkvarts, men även vit och transparent kvarts fanns representerad. Intressant är att rökkvartsen inte förekom någon annanstans inom undersökningsområdet. Den är också ovanlig i Mellansverige (se bilaga 6). Kvartsen i det nordvästra området bestod av obestämbara bearbetade, enstaka avslag och splitter samt ett par kärnor. Bearbetningen var finare än på de andra ytorna där andelen grovt bearbetat material var mycket större. Ett plattformsavslag i vit kvarts, F83, hade använts som redskap (se nedan). Det var också i detta område som depån A2714 framkom (fig. 17). Depån innehöll rökkvarts, nämligen bestämt 105 stycken varav samtliga, förutom en diskusformad skrapa (fig. 18), fyra plattformskärnor och fem splitter, var obestämbart bearbetade i olika storlekar. Materialet är inte unisont, men är definitivt omsorgsfullt utvalt. Utöver rökkvartsen fanns i depån ett litet avslagsfragment, F281, i nästan genomskinlig vit kvarts (fig. 19). Det lilla föremålet hade använts som redskap: borrning i hårt material, såsom horn eller ben, och skrapande rörelser (se nedan). I depån fanns också två slipstenar i bergart respektive sandsten (fig. 20) respektive bergart samt en plattformskärna och tre avslag av porfyr (fig. 21). Övrigt stenmaterial Grovt slagna stycken av bergarter tyder på att olika material från åsen utnyttjats/testats som redskapsmaterial. Häribland fanns tre redskap av obestämd bergart: ett slipat yxfragment, F145 (fig. 22), i bronsåldershärden A1170, ett förarbete till en yxa, F276 (fig. 23), strax öster om den fyndrika nordvästra delen, samt en slipsten, F278, i depån A2714. Tre bitar av flinta framkom, varav två, F89 och F231, i det nordvästra området och ett mikrospån, F79 (fig. 24), i den östra delen av undersökningsområdet. Sju bearbetade föremål av grönsten, varav två, F2 och F12, i nordväst, två i öster, F1 och F63, samt en, F265, i den södra delen av undersökningsområdet. Som nämnts ovan kom en slipsten av sandsten, F277, i depån A2714. Det gjorde också en porfyrkärna och tre avslag, varav två med passning till kärnan. Kvartsit förekom också, men i ganska liten omfattning. Sju stycken inalles som utgjordes av ett kärnfragment, F90, och resten avslag. Av dessa har fem stycken bearbetats med plattformsmetod och en med bipolär metod. De flesta framkom i den östra delen och trots att flera skickades för bruksskadeanalys var det endast en, F65, som hade använts som redskap (se nedan). Bruksskadeanalys Åtta fynd (F62, F65, F72, F83, F88, F108, F165, F281) av kvarts och kvartsit skickades till Helena Knutsson, Stoneslab, i Uppsala för bruksskadeanalys (bilaga 6). Fynden som valdes ut upplevdes som på något sätt avvikande från det övriga fyndmaterialet, men ytterligare ett viktigt kriterium för urval var fyndplatsen. En målsättning var att urskilja olika verksamhetsområden och då ansågs det viktigt att få en spridning över ytan. Fem av de analyserade fynden konstaterades vara oanvända och hade enbart skador som uppkommit vid bearbetningen/tillslagningen. Tre stycken, F65, F83 och F281, visade sig ha använts som redskap av olika slag. F65, ett plattformsavslag i grå, grovkornig kvartsit, framkom i den sydöstra, ganska fyndtomma, delen av undersökningsområdet. Ett vasst hörn visade sig ha använts till ritsning i hårt material. F83 framkom på den nordvästra platån, i den sydöstra kanten av det mest fyndtäta området. Det var ett plattformsavslag i vit kvarts av hög kvalitet som hade två eggar som använts i skärande eller sågande rörelser på hårt material. Plattformsavslaget var också intressant av den anledning att det var ett avslag där ryggsidan Resultat 25

28 utgörs av en nodulutsida; något som förefaller vara ett signum för den här lokalen. F281, slutligen, var ett litet avslagsfragment i genomskinlig kvarts, nära bergskristall, av mycket god kvalitet. Dess fyndplats var speciell då det fanns i den depå, A2714, som framkom på den nordvästra platån. Avslagsfragmentet valdes ut eftersom det framstod som helt avvikande från det övriga materialet i depån och därför kunde misstänkas ha haft en specifik innebörd. Bruksskadeanalysen visade att en spetsig del använts till borrning i hårt material såsom horn eller ben. På högvinkeleggen som utgör fortsättning på spetsen finns skador som kan komma från skrapande rörelser. Helena Knutsson har noterat att gemensamt för det utvalda kvartsitmaterialet är att de är från ett tidigt skede i bearbetningsprocessen med ryggsidor av nodulutsidor. Knutsson kan också se att hård knacksten använts vid tillslagningen. Hennes tolkning, som baseras på det blygsamma material hon fått tillsänt sig, är att en av verksamheterna på platsen var att tillforma ämnen för framtida redskap eller halvfabrikat av stenar grövre än kvarts och flinta (se bilaga 6). Kvartsiten som F62 är gjord av är, enligt Figur 21. (t.h.) Porfyr F 279 och F280. Foto: Susanne Östlund (U5250_64). Figur 22. Yxfragment F145. Foto: Susanne Östlund (U5250_56). Figur 24. Mikrospån i flinta F79. Foto: Susanne Östlund (U5250_55). Figur 23. Förarbete till yxa F276. Foto: Susanne Östlund (U5250_54). 26 Glysamon stenåldersaktiviteter vid sjön

29 Knutsson, ovanlig i Mellansverige och mycket svår att hitta även i fast klyft. F165 klassificeras av Knutsson som en påbörjad mikrospånkärna, snarare än en skrapa. Materialet är rökkvarts, som också är ovanligt i Mellansverige. Även råmaterialet till F281 får man leta efter även om det kan vara lättare att hitta, medan kvartsen som F83 är tillverkad av tvärtemot är mycket vanlig på mesolitiska lokaler i regionen. Knutsson tolkar fynden som uttjänta och utbytta redskap som kvarlämnats. En försiktig tolkning av lokalen är enligt henne att man besökt Eriksberg i omgångar eller använt platsen som tillfällig station. Den tämligen stora rumsliga spridningen av kvarts kan vara resultat av osystematiskt utnyttjande, flera grupper som besökte samma plats eller en naturmiljö som tillät rumslig spridning. Råmaterialvariationen kanske kan förstås bäst som resultat av olika besök av olika grupper? (se bilaga 6). Makrofossil- och vedartsanalys I syfte att finna bra organiskt material från anläggningar för datering gjordes vedartsanalyser av Ulf Strucke, vilka då inte så mycket bra kol framkom kompletterades med några makrofossilanalyser som utfördes av arkeobotanikern och kvartärgeologen Jonas Bergman (bilaga 7 och 8). Vid makrofossilanalysen framkom ett frö av hjortron från härden A1649. Fröet skickades in för 14 C-analys, se nedan. Vedartsanalysen identifierade träkol av alm, hassel och tall samt ved av bark. Efter analysen valdes lämpligt träkol ut och skickades för 14 C-datering. 14 C-analys och datering 14 C-dateringar från två härdar och en kokgrop visar på dateringar mellan 7000 och 5900 f.kr., det vill säga övergången mellan tidig- och mellanmesolitikum (bilaga 9). Den äldsta dateringen härrör från härden A1525, f.kr. medan härden A1222 daterades till f.kr. Yngsta dateringen f.kr. gav kokgropen A2118. En härd A1170 fick en datering till sen bronsålder, nämligen f.kr. och från en härd i den södra delen av undersökningsområdet A1649 daterades ett frö av hjortron till e.kr, järnålder. Den allra yngsta dateringen härrör från A1300 och gav medeltid, i detta fall e.kr. Vid förundersökningen daterades lokalen preliminärt till mellanmesolitikum, vilket bekräftades av 14 C-dateringarna. Även fyndmaterialet stödjer tolkningen. Att strandlinjedateringar kan beläggas med absoluta dateringar är ett viktigt resultat i sig, för det medför att vi med större säkerhet kan datera lokaler som framkommer vid inventeringar där absoluta dateringar vanligen inte görs. Vi kan då skapa oss en bättre bild av det mesolitiska livet, framför allt landskapsutnyttjandet, utan att göra ingrepp i fornlämningar och i områden som inte exploateras. Dateringarna, som inte överlappar varandra, talar också för att de mesolitiska anläggningarna inte var samtida. Härden A1525, som hade den äldsta dateringen, låg cirka meter över havet i den nordöstra delen av ytan, inte mer än ett par meter från härden med en medeltidsdatering. Härden A1222 har en äldre datering än kokgropen A2118, vilket tyder på att de inte är samtida trots att de ligger med bara någon meters avstånd. Båda ligger på omkring meter över havet under överlagrande sand, som vi tolkat som förknippad med senare tiders aktivitet på platsen snarare än en naturlig överlagring orsakad av till exempel sand som sköljts in över boplatsen. De yngre dateringarna måste också problematiseras och det är tydligt att platsen varit attraktiv även under senare perioder. Härden, A1170, låg i den södra delen, på en höjd av 62 meter över havet. Härden var stor och massiv, bestod av en stor mängd skärvig och skörbränd sten samt rikligt med kol och sot. Redan vid undersökningen tolkades den som en yngre lämning och fick också en 14 C-datering till bronsålder. Strax intill fanns ytterligare en härd som daterades till järnålder, något vi också misstänkte redan vid undersökningen. Härden var belägen ungefär 61 meter över havet. Den var kol- och sotbemängd, vilket avvek från fyllningen i de andra härdarna längre norrut på ytan. Den yngsta dateringen, medeltid, fick härden A1300 i den nordöstra delen. Det fanns inga fynd som stödjer en sådan datering och det är lätt tillhands att tolka det som en feldatering. Härdens utseende motsäger inte en tolkning till mesolitikum, då den är enskiktad och saknar synliga spår av kol och sot. I undersökningsområdet fanns spår av små bränder praktiskt taget överallt, och det är möjligt att träkolet är ett resultat av en sentida skogsbrand. Helt uteslutet är det ändå inte att platsen varit föremål för en kortare visit under medeltid och att inte något annat material lämnats kvar vid besöket. Att de två större och mer substantiella härdarna är från bronsålder respektive järnålder råder det dock ingen tvekan om. Det är ganska vanligt att det finns yngre härdar på mesolitiska boplatser. Resultat 27

30 Rumslig struktur under den mesolitiska perioden Vid förundersökningen kunde man konstatera att det fanns goda möjligheter till studier av rumslig struktur inom undersökningsområdet. I det stora hela kunde strukturen bekräftas vid den särskilda undersökningen. I vissa delar av området, speciellt i den norra delen och den östra delen, orsakade stubbröjningen så pass stora skador att skärslevsgrävning inte kändes relevant. Fyndspridningen är därmed inte komplett vilket beaktas i den rumsliga analysen. Över huvudtaget fanns det sparsamt med anläggningar och vid en första anblick låg de ganska spritt över området. Vid en närmare granskning kunde vi ändå skilja ut tre områden med anläggningar, främst i form av härdar eller skärvstenskoncentrationer. Den nordvästra avsatsen I den nordvästra delen, på en liten avsats strax ovanför slänten ned mot mossen (fig. 25), fanns ett par skärvstenskoncentrationer och ett lager bestående av skärvsten, det vill säga restprodukter från eldning eller uppvärmning av något slag. Även en depå av bland annat kvarts framkom. Här fanns en viss koppling mellan fynd och anläggningar. Den tydligaste fyndkoncentrationen låg en bit ifrån en skärvstenskoncentration, också omgiven av fynd, om än inte lika koncentrerat. Kring depån kom, förutom kvarts, två fragment av flinta och enstaka lösa skärvstenar (fig. 26). Fynd och skärvsten framkom under förundersökningen dessutom i den mycket branta slänten ned mot mossen. Spridda fynd låg strax öster om kvartskoncentrationen intill en skärvstenskoncentration och ett lager. Främst kvarts även här, men också några bitar kvartsit, ett förarbete till en yxa i bergart och grönstensavslag. Möjligen innebär fynden att denna del av ytan, i alla fall delvis, ska kopplas till den mellanmesolitiska kontexten i söder och öster, men det är svårt att veta eftersom bearbetad grönsten och bergart förekommer under hela mesolitikum. Nivån är meter över havet, vilket om den var strandbunden även kan tala för en datering till tidigmesolitikum. Kvartsen i detta område skiljde sig från kvartsen i resterande delar av undersökningsområdet. Framför allt var den nordvästra avsatsen den enda platsen där det framkom rökkvarts, men också vit kvarts av ganska god kvalitet, varav en del nästan transparent. I princip saknades råytor på kvartsen och det var tydligt att den hämtats från fast klyft och inte från noduler. Materialet föreföll vara väl bearbetat och var överlag ganska smått. En del kärnor förekom, varav en mikrospånkärna. De flesta små fragment faller inte inom kategorin splitter, mindre än 1 cm 2, men är likafullt små. Här är tydligt att man kommit ganska långt in i tillverkningsprocessen. Det fanns en hyggligt stor andel splitter, jämfört med i övriga områden, men inte alls i den utsträckningen som man hade kunnat förvänta sig vid en slagplats, så den tolkningen kan vi utesluta. Kvartsdepån ska troligen tolkas som en liten verktygslåda med redskap och material för borrning, skrapning och slipning. Materialet förefaller också på något sätt exotiskt i och med att det skiljer sig från ytan i övrigt. Rökkvartsen är som sagt ovanlig i Mellansverige och det verkar sannolikt att den har transporterats hit. Möjligen härrör alla restprodukter från en och samma aktivitet: en förbearbetning av råmaterial som så småningom skulle formas till slutliga redskap. Då andelen splitter var så låg är det troligt att en viss förbearbetning skett någon annanstans, där större bitar slagits till mindre som var lättare att bära med sig. På vår plats har någon sedan suttit och arbetat vidare med materialet och format små lämpliga råmaterial, det vill säga ytterligare en del i processen. Tanken var sedan kanske att bära med sig de lämpliga styckena till en annan plats. Den lilla depån blev dock kvar. Skärvstenskoncentrationerna och den spridda skärvstenen antyder att man eldat på avsatsen. Kanske har man haft en enkel boning eller ett vindskydd? Ser man på de punktinmätta fynden vertikalt, formerar kvartsen sig i halvcirklar (fig. 27a e). Det är kanske en ögonblicksbild vi ser; ett avtryck av någon som suttit och arbetat? Är det en nertrampningseffekt att fynden ligger djupare än någon annanstans på ytan och har vi någon slags väggeffekt åt nordväst? I schakten från förundersökningen fanns en del kvartsfynd och skärvsten i sluttningen ner mot vattnet. Möjligen är detta utkastlager från det lilla lägret. Ingen av anläggningarna var av en sådan kvalitet att det var lönt att ta prover för 14 C-datering i dem. Avsatsen ligger på meter över havet och skulle utifrån en eventuell strandbundenhet kunna vara någorlunda samtida med det södra området där vi har dateringar till mellanneolitikum eller den norra avsatsen med dateringar till tidigmesolitikum. Mikrospånteknologin tyder dock på en datering till mellanmesolitikum. 28 Glysamon stenåldersaktiviteter vid sjön

31 Skärslevsgrävt schakt Grävenhet Kvartsdepå Skärvstenskoncentration Kvarts Flinta G2973 G2949 G2860 Y X G2811 G2907 Figur 26. Detaljplan över skärslevsgrävt område 1425 med fyndspridning och kvartsdepå A2714. Skala 1: X Y G m Figur 25. Nordvästra avsatsen efter undersökning. Foto från sydöst: Per Gustafsson (U5250_45). Resultat 29

32 A B X Y X Y m X Y m X Y C D X Y X Y m X Y m X Y Figur 27 a e. Fynd/kvartsspridning i grävenheter vid kvartsdepå. Skala 1: Glysamon stenåldersaktiviteter vid sjön

33 E X Y m Den södra och östra sluttningen X I den södra delen, centralt på ytan i svag sluttning ned mot mossen, fanns ett par kokgropar och några härdar. Dateringar visar att de hör till skilda tidsperioder: mellanmesolitikum, sen bronsålder och järnålder. De två yngsta härdarna låg, föga förvånande, längst ner mot mossen på omkring 61 meter över havet. Den mellanmesolitiska härden och kokgropen låg på mellan 62 och 63 meter över havet, men hade dateringar som inte överlappade varandra och är mest troligt inte samtida. I detta område fanns den sentida överlagring av sand som beskrevs ovan. Det fanns inga fynd som kan kopplas till härden från järnålder eller härdgropen från bronsålder. De fynd som framkom omkring härdarna förefaller vara mesolitiska. Kvartsen var vit, och bestod av bearbetat material, några avslag och en kärna bearbetad med städmetod. Några hade råytor som visar att det rör sig om nodulkvarts. Fynden låg spritt utan direkt relation till anläggningarna. Kring de mellanmesolitiska anläggningarna fanns det däremot ett tydligt samband mellan fynd och anläggningar, då de uppträdde väldigt samlat på en ganska liten yta. Kvartsen var vit, några av en mjölkig sort med inlagringar av fältspat, medan andra var av Y den mer transparenta sorten. Kvartsen har registrerats som bearbetad samt några avslag, splitter och en kärna. En glättsten i kvarts framkom strax norr om kokgropen A2118. I den samma, under den allra sista stenen, låg två grönstensavslag med passning. De senare lämningarna representerar troligen enstaka besök på platsen. Bronsåldershärden är visserligen väl mäktig för ett enstaka besök, men det finns inget mer som tyder på aktiviteter under denna period. Den lilla mellanmesolitiska aktivitetsytan är inte helt lätt att förstå. Det är möjligt att de senare aktiviteter som orsakade överlagringen av sand också har förstört en del av kontexten. Härden och kokgropen är inte resultat av ett och samma besök. Det går inte att tidsbestämma fyndmaterialet till det ena eller det andra besöket. Glättstenen talar för att man arbetat på platsen, men mängden fynd är för liten för någon större produktion. De två grönstensavslagen i kokgropen har säkert placerats där med avsikt, eftersom de låg exakt under den understa stenen. Husoffer förekommer under många tidsperioder och det är möjligt att detta är en variant av företeelsen. I sluttningen längs den östra kanten av undersökningsområdet fanns inga anläggningar, men väl en hel del fynd av kvarts samt ett fåtal fynd av kvartsit och bergart. Kvartsen var vit och bestod av stora bitar bearbetat, några avslag, enstaka splitter och en kärna. Den var av bättre kvalitet än längre norrut, men även här fanns en del råytor och det handlar till stor del om nodulkvarts. Två av kvartsitfynden bör nämnas här. De skickades för bruksskadeanalys med intressanta resultat. Den ena var gjord i ett kvartsitmaterial som är svårt att hitta i Mellansverige. Den andra hade använts som ett redskap för att rista i hårt material. Den förstnämnda är sannolikt hitförd, troligen som färdigt råmaterial. Ytterligare ett främmande föremål är ett mikrospån i flinta, som framkom i områdets sydöstra kant. Flinta är ingalunda något ovanligt på mesolitiska lokaler i Mellansverige, men eftersom flinta inte finns naturligt i berggrunden är det hitfört. Några fynd av grönstensavslag framkom också, men någon yxproduktion har inte förekommit på Glysamon. Riktigt vad denna spridda fyndbild representerar är svårt att säga, men fynden verkar inte ha något direkt samband med härdområdet i norr. Nivån och materialet talar snarare för ett samband med det mellanmesolitiska området i centrala delen av ytan. Däremellan är märkligt fyndtomt, vilket talar för att området störts i senare tid. Inga slagplatser har Resultat 31

34 kunnat identifieras och mängden splitter är förhållandevis liten vilket inte talar för finbearbetning, även om det inte är lika grovt bearbetat som i norr. Den norra ytan Det tredje möjliga aktivitetsområdet låg i nordöst på den högst belägna, ganska plana, ytan intill skogsvägen. Här framkom några härdar, varav en daterad till tidigmesolitikum. Höjden över havet är cirka 63 meter. Här blir det tydligt att den äldsta dateringen ligger högst upp, vilket innebär att de enskilda besöken har följt den vikande stranden. I den nordligaste delen fanns få fynd, vilket konstaterades redan under förundersökningen. Området blev sedan också förstört av stubbröjningen. I den nordöstra delen fanns ett samband mellan fynd och anläggningar, medan det fanns anläggningar, men väldigt få fynd längre åt nordväst. Även här utgjordes fynden nästan uteslutande av kvarts och någon enstaka bit kvartsit. Kvartsen var vit och mjölkig med inslag av fältspat. Bearbetningen var grov och det fanns många råytor som visar att det är noduler man använt sig av. Många stycken har bara delats en gång och det är möjligt att man testat olika noduler och förkastat dem när de inte uppfyllde kvalitetskraven. Inga splitter framkom inom området. Sammanfattningsvis har vi kunnat identifiera åtminstone tre aktivitetsområden från mesolitikum på Glysamon. De representerar snarast oliktida besök. 32 Glysamon stenåldersaktiviteter vid sjön

35 Glysamon i ett mesolitiskt sammanhang Glysamon kan jämföras med andra lokaler från grovt sett samma tidsperiod, både i sin närhet, och i ett större geografiskt sammanhang, vilket var en av målsättningarna inför undersökningen. Alltmer framträder en bild av senare delen av tidigmesolitikum och övergången till mellanmesolitikum, som är mer nyanserad än tidigare. Den gängse bilden av fiskare/jägare/samlare som under äldre stenålder rör sig mellan kust, tillfälliga jakt- och fångststationer, och fastland, basboplatser, beroende på säsong har ifrågasatts. Argumenten är flera. För det första borde det endast finnas små, mer tillfälliga lokaler i skärgårdsområdet, medan det på fastlandet finns större lokaler av mer permanent karaktär. För det andra borde lokalerna i skärgården i så fall ha ett fyndmaterial som visade på mer specialiserade verksamheter och inte så varierat som det faktiskt är. Nu vet vi att människorna istället har rört sig inom skärgårdsområdet respektive fastlandet i en mer eller mindre rörlig tillvaro och inom sitt område kunnat finna allt de behövde för att livnära sig (jfr Lindgren 2004). Figur 28. 3D-modell, rekonstruktion av de dåtida nivåerna och det strandnära läget med hjälp av dagens terrängpunkter. Centralt i bilden finns undersökningsområdet, Stora Malm 283 markerat. Varje försök att kategorisera lokalerna under äldre stenålder blir med nödvändighet generaliseringar, men för att förstå kanske vi måste söka mönster även om vi vet att det troligen är vi som skapar dem. Människan är inte statisk, varken nu eller då, och det har alltid funnits utrymme för variation. Det har inte undersökts så många tidigmesolitiska lokaler, men under den senare delen av perioden och i brytningspunkten mellan tidig- och mellanmesolitikum finns det lokaler av olika typer och olika storlekar. Stora lokaler med varierade, någorlunda samtida, verksamheter, mellanstora lokaler med en viss variation av verksamheter och små lokaler med en enskild verksamhet av tillfällig karaktär. Hur man sedan väljer att tolka lokalerna måste variera från fall till fall, eftersom de är olika. Därtill kommer också att exempelvis en stor lokal kan ha varit en fast bosättning där en liten grupp bott under en längre tid eller en mer tillfällig plats dit en större grupp människor sökt sig vid upprepade tillfällen. Glysamon skulle vid en första anblick kunnat ha vara en mellanstor lokal, det vill säga om man bara ser till arealen och den förhållandevis höga fyndmängden. Undersökningen visar istället att Glysamon är en plats för flera oliktida besök, alltså ganska små lokaler med ensartade verksamheter, men förlagda till en geografisk plats. Lämningar med en kontextuell samtidighet, skulle man också kunna säga. Den äldsta identifierade aktiviteten i den norra delen härrör från slutet av tidigmesolitikum, början av mellanmesolitikum, vilket placerar in den som en av de äldsta daterade mesolitiska lokalerna i Södermanland jämte Eklundshov på Södertörn (Gustafsson, Per m.fl. otryckt källa). Storleksmässigt går de inte att jämföra, eftersom Eklundshov är en av de större lokalerna från tiden. Även om Eklundshov inte är resultatet av en enda långvarig Glysamon i ett mesolitiskt sammanhang 33

36 bosättning, utan har dateringar som visar på en lång verksamhetstid med troligen flera olika bosättningar, finns det många saker som skiljer sig. Till skillnad från Glysamon har Eklundshov haft en större variation av anläggningar, som härdar och kokgropar för matlagning och värmekällor. Karakteristiskt för de större lokalerna verkar vara att där finns gropar och lager som har exempelvis med avfallshantering eller förrådshushållning att göra. Förutom Eklundshov tillhör lokalerna i Ändebol denna kategori (Gustafsson & Nordin 2008). På dessa lokaler finns även spår av mer varierade verksamheter. Här finns till exempel kvartsbearbetningens alla stadier representerade, från grövre tillslagning till slagplatser till finbearbetning av redskap. På båda dessa lokaler finns också en tillverkning av grönstensyxor, som ofta inte finns representerad på mindre lokaler. Under Glysamons äldsta fas finns endast några härdar och fyndmaterialet är ganska unisont. Det handlar nästan uteslutande om kvarts i form av stora noduler av sämre kvalitet, kvarts som testats med ett eller ett par slag för att sedan förkastas. Redan under detta besök låg lokalen förmodligen vid den avsnörda insjön, men inte alls långt ifrån hav (fig. 28). Rent hypotetiskt kan man tänka sig att människorna kom med båt och lade till vid havsstranden för en kort promenad upp på åsen intill sjön. Här var miljön ganska lugn och skyddad, en bra lägerplats med god tillgång på kvartsnoduler i det steniga åsmaterialet, noduler som kunde testas i jakten på bra råmaterial. Tillgången på mat var säkert god, både ifråga om fisk och småvilt samt vegetabilier. Små strandlinjedaterade tidigmesolitiska lokaler finns i Gladöområdet på Södertörn. Exempelvis gjordes i mitten av 1990-talet en undersökning av Huddinge 305 som låg på en avsats cirka 70 meter över havet. Här framkom, trots att lokalen var liten till ytan, ett fyndmaterial som var förhållandevis varierat och bestod av ungefär samma material som fanns på Glysamon: kvarts, kvartsit, grönsten, bergart, sandsten och porfyr. Fyra fyndkoncentrationer dokumenterades samt en anläggning tolkad som en lins av okänt slag (Gustafsson, Per 2005). Om dessa aktiviteter representerar ett eller flera besök på platsen har inte kunnat avgöras. En trolig tidigmesolitisk lokal, Lövgölen, Lunda 239, sydväst om Jönåker, Nyköpings kommun, var föremål för en forskningsundersökning i maj 2010 (Gustafsson, Patrik 2011). På en nivå av mellan 65 och 70 meter över havet gjordes fynd av kvarts, tuff och flinta. Liksom på Glysamon var kvartsen framför allt slagen med plattformsmetod, men på Lövgölen fanns även specialiserad spånproduktion av kinnekulleflinta representerad. I Östergötland finns små lokaler, som likt Lövgölen har ett fyndmaterial bestående av kvarts och flinta och som ligger i tidsintervallet f.kr. Lokalerna ligger i inlandslägen och är av tillfällig karaktär (Gustafsson, Patrik 2011 och där anförd litteratur). Glysamon verkar mera höra samman med det östliga komplexet av tidigmesolitiska lokaler i skärgårdsområdet, så som de på Södertörn, än med de tidigmesolitiska lokalerna på det mesolitiska fastlandet. Nästa besök på platsen sker något senare, under mellanmesolitikum. Området förefaller vara något stört, vilket medför både tolkningssvårigheter och svårigheter att bestämma verksamhetens omfattning. Även denna gång är dock besöket på platsen av ganska tillfällig natur. Aktiviteten är dock annorlunda, det vill säga en något finare bearbetning av nodulkvarts av bättre kvalitet. Anläggningarna består av härdar och någon kokgrop, vilket visar på åtminstone en liten variation i verksamheter. Även stenmaterial som bearbetad grönsten och annan bergart förekommer, vilket också tyder på viss variation, något som brukar förknippas med lite större boplatser. Detta visar på hur många olika slags lokaler som fanns under mesolitikum och att det inte alltid är så lätt att passa in dem i olika fack. Grönstensyxor är en fyndkategori som förekommer på mesolitiska lokaler, mer eller mindre frekvent, som på Eklundshov där stora mängder yxor hittades och där yxtillverkning förkommit (Gustafsson, Per m.fl. otryckt källa), men även i Ändebol, Stora Malm 275, där yxproduktion sannolikt också förekommit (Gustafsson & Nordin 2008). På Glysamon framkom ett förarbete till en yxa, ett yxfragment samt enstaka avslag av grönsten och bergart. Någon slags bearbetning har förekommit, fast inte i den omfattningen att det kan handla om yxproduktion. Att det just är ett förarbete och stora avslag skulle kunna tyda på en grov bearbetning, någon slags förbearbetning av materialet. Ytterligare ett besök sker under mellanmesolitikum, nämligen på den lilla avsatsen i nordväst. Karaktären på den lilla lokalen skiljer sig från de andra besöken på platsen, även om likheter förstås finns. Det rör sig även här om ett kortvarigt besök och kvarts är i princip helt dominerande som råmaterial. Två fynd av flinta, vars ursprung inte har bestämts, får representera det exotiska på platsen tillsammans med rökkvartsen, som förekommer i 34 Glysamon stenåldersaktiviteter vid sjön

37 ganska stor omfattning både i det bearbetade materialet och i den lilla depån. Att mikrospånteknik i kvarts förekommer blir allt tydligare i takt med fler undersökningar i östra Mellansverige. Kontexten här är väl samlad och lättare att tolka, nästan som en ögonblicksbild som går att visualisera. Avsatsen ligger skyddad och har inte utsatts för senare tids störningar, vilket förstås har stor betydelse. Platsen faller in i kategorin små boplatser där aktiviteten varit tämligen ensartad. Brukskadeanalysen och depån ger oss dock den där extra dimensionen som vi ofta saknar i östra Mellansveriges skärgårdsområde, nämligen den osynliga närvaron av organiskt material. Den avvikande kvartsbiten i depån har använts till att ritsa/skrapa i hårt material som ben eller horn, kanske ett föremål som en ljusterspets eller varför inte en benspets med mikrospån i flinta eller rökkvarts? Sådana har hittats i större mängder till exempel vid Motala ström (ex. Carlsson 2004). Depån låg så väl samlad att den måste ha legat i en behållare av något organiskt material; ett läderskynke, en rotkorg, en näverväska? Som beskrevs i kapitlet ovan, utgjorde fynden en slags halvcirkelformad struktur, vilket skulle kunna tolkas som om där stått en liten byggnad eller ett vindskydd. Fynden i koncentrationen och i depån talar för tolkningen att där varit en liten tillfällig verkstad. En reflektion, eller en parallell, är att det på Strandvägen 1 i Motala fanns, inte bara ett mesulahus daterat till f.kr., utan också ett runt eller halvrunt hus. Huset hade stora mängder fynd inom väggarna och tolkades som en verkstad. Fynden utgjordes av knackstenar, bultstenar, slipstenar, yxor, yxavslag och allehanda restprodukter. Utanför kunde konstateras att dumpning av avfall invid vattenbrynet förekommit, vilket tyder på städning av huset emellanåt (Carlsson 2004). På Glysamon fanns spridda fynd ner mot vattnet, vilka skulle kunna tolkas som utkastlager uppkomna av städning. Huset i Motala hade bevarade stolphål, vilket inte fanns i den genomsläppliga sanden på Glysamon där nästan samtliga organiska spår urlakats. Detta behöver dock inte betyda att det inte funnits stolphål. Glysamon i ett mesolitiskt sammanhang 35

38 Utvärdering Förutsättningarna för fältarbetet förändrades på grund av de skador som tidigare beskrivits och det krävdes omplanering och metodförändringar samt en revidering av de ursprungliga målsättningarna, se syfte och målsättning ovan. I och med skadorna minskade möjligheten att hitta sammanhängande ytor med spår av samtida verksamheter, varför målsättningen omformulerades till att finna spår efter enskilda verksamheter. Ett mål vi tycker oss ha uppfyllt. Med hjälp av absolut datering kunde vi också tidsfästa lämningarna. En viktig fråga var variationen av verksamheter och dess eventuella samtidighet eller ej. Sammantaget kan vi konstatera att Glysamon använts för olikartade aktiviteter. Med utgångspunkt i fyndmaterialet handlar det förstås om redskaps- och stenbearbetning, eftersom inget organiskt material finns bevarat. Få anläggningar talar om kortare besök. Även om kulturpåverkade horisonter skulle ha funnits och urlakats i det sandiga åsmaterialet, så borde en långvarig, intensiv bosättning ha renderat inte bara fler utan också en större variation av anläggningstyper och mer varierade fyndkontexter. Såväl fyndmaterialet, fyndspridningen, och topografin som 14 C-dateringarna tyder på flera oliktida besök på platsen. Bruksskadeanalysen har gett oss den dimension av mesolitiskt vardagsliv som vi saknar i östra Mellansverige, nämligen en indirekt närvaro av material som trä, ben och horn. Då kostnaden för bruksskadeanalysen är låg i förhållande till den information som den faktiskt ger, skulle man såhär i efterhand önska att mer medel avsatts för att analysera fler föremål. I så fall hade man mer noggrant kunna studera verksamheterna på de olika områdena. Kvartärgeologin har bekräftat att Glysamon låg vid en avsnörd insjö, men detta har troligen inte betytt så mycket i fråga om skillnad av människans levnadsvillkor och näringsfång. Floran och faunan har varit ungefär densamma som om Glysamon legat vid havet, möjligen med undantag för att säl inte funnits alldeles intill lokalen. Pollenanalyser skulle eventuellt ha kunnat besvara en del av de frågor kring miljömässiga förutsättningar som inte de kvartärgeologiska undersökningarna svarade på. Pollenanalyser hade varit ett bra komplement. Ytterligare en målsättning var att sätta in Glysamon i ett större geografiskt sammanhang. Kunskapen om den mesolitiska perioden i Södermanlands län har varit och är fortfarande bristfällig, så varje möjlighet att undersöka en mesolitisk lokal i länet är ett gyllene tillfälle att öka kunskapen. Då jämförelseobjekten i närområdet är relativt få, krävs utblickar för att förstå lokalen och dess betydelse i sin samtid. Jämförelseobjekten är ett representativt urval av tidig- och mellanmesolitiska lokaler, främst sådana som har daterats med 14 C-metoden. En systematisk genomgång av mesolitiska lokaler, daterade eller inte, har inte rymts inom ramen för detta projekt, även om det förstås skulle ha varit önskvärt. 36 Glysamon stenåldersaktiviteter vid sjön

39 Referenser Ahlbeck, M. & Isaksson, M Riksväg 73 slutundersökningar. Rapporter från Arkeologikonsult 2007:2037. Apel, J., Falkenström, P., Guinard, M. & Nordin, M Lyttersta 2. En stenålderslokal i västra Vingåker. Arkeologisk förundersökning. SAU, rapport 2004:2. Bengtsson, L Stenstugan och Myskdalen två stenåldersboplatser i Kolmården. Arkeologisk förundersökning och undersökning. Riksantikvarieämbetet. UV Mitt, rapport 2001:18. Stockholm. Bondesson, W. & Gustafsson, P Katrineholms VA stenålder längs Katrineholmsåsen. Riksantikvarieämbetet. UV Mitt, rapport 2009:33. Stockholm. Carlsson, T Mesolitikum och yngre järnålder på Strandvägen 1. Riksantikvarieämbetet. UV Öst, dokumentation av fältarbetsfasen 2004:2. Stockholm.. Cassel, K., Gustafsson, P., Norberg, L., Petterson, B. & Svensson, I Vetenskapligt program, Södermanlands län. Sörmlands museum. Arkeologiska meddelanden 2004:02. Drotz, M Stadsskogen. En senmesolitisk lägerplats i ytterskärgården. Riksantikvarieämbetet. UV Stockholm, rapport 1995:45. Stockholm. Ekman, T. & Hellberg, K Kalkbergstorp. Riksantikvarieämbetet. UV Stockholm, rapport 1994:18. Stockholm. Gill, A Förundersökning av RAÄ 284 inför utbyggnad av väg 55/56, Östra förbifarten Katrineholm. Rapport från Arkeologikonsult 2010:2345. Grusmark, C Stenålder på Katrineholmsåsen. Kompletterande arkeologisk utredning, etapp 1 och arkeologisk utredning, etapp 2. Riksantikvarieämbetet. UV Mitt, rapport 2006:21. Stockholm. 2011a. Äldre stenålder i Norr Enby. Arkeologisk utredning och förundersökning. Riksantikvarieämbetet. UV Rapport 2011:50. Stockholm. 2011b. Stenålder i Albyberg. Arkeologisk förundersökning. Riksantikvarieämbetet. UV Rapport 2011:59. Stockholm Senmesolitikum på Forssjöboplatsen. Arkeologisk undersökning. Riksantikvarieämbetet. UV rapport 2012:108. Stockholm Stenåldersliv vid viken slakt och redskapsbearbetning i Hagnesta. Arkeologisk undersökning. Riksantikvarieämbetet. UV Rapport 2013:63. Stockholm. Gustafsson, Patrik Stenålder. I: Cassel m.fl. Vetenskapligt program, Södermanlands län. Sörmlands museum. Arkeologiska meddelanden 2004: Kvarts vid Glysas grav. Sörmlands museum, Arkeologiska meddelanden 2009: Lövgölen. Tidigmesolitikum och tidigneolitikum. Forskningsundersökning. Sörmlands museum, Arkeologiska meddelanden 2011:01. Gustafsson, Patrik. & Svensson, I Permanent bebyggelse och tillfälliga besök. I: Cassel m.fl. Vetenskapligt program, Södermanlands län. Sörmlands museum. Arkeologiska meddelanden 2004:02. Gustafsson, Patrik. & Nordin, M Yxor & mikrospån vid Ändebol. Mellanmesolitkum. Sörmlands museum, Arkeologiska meddelanden 2008:04. Gustafsson, Per Mesolitisk gryning vid Gladö. Arkeologisk undersökning. Riksantikvarieämbetet. UV Mitt, rapport 2005:6. Stockholm. Gustafsson, Per & Kihlstedt, B Stenålder på Glysamon. Riksantikvarieämbetet. UV Rapport 2011:80. Stockholm. Referenser 37

40 Gustafsson, Per., Lindgren, C., Risberg, J. & Karlsson, S. Chapter 16 The Eklundshov Site. Södertörn Interdisciplinary Investigations of Stone Age Sites in Eastern Middle Sweden. Riksantikvarieämbetet. se/cms/showdocument/documents/extern_ webbplats/arkeologiuv/publikationer_uv/ovrigt/ sodertorn_grodinge/grodinge_ch_16.pdf Jakobsson, M Arkeologiska kulturmiljöer. Väg 55/56 förbifart Katrineholm. Riksantikvarieämbetet. UV Mitt, rapport 2003:26. Stockholm. Kihlstedt, B Östra Mellansverige. Neolitiseringen i Syd-, Väst- och Mellansverige Social och ideologisk förändring. I: Larsson, M. & Olsson, E. (red). Regionalt och interregionalt. Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansverige. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar Skrifter nr 23. Stockholm Östra förbifart Katrineholm. Väg 55/56. Riksantikvarieämbetet. UV Mitt, rapport 2003:26. Stockholm. Larsson, M. & Olsson, E. (red) Regionalt och interregionalt. Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansverige. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar Skrifter nr 23. Stockholm. Larsson, L., Fors, T., Holmgren, I., Falkenström, P., Ahlbeck, M. & Samuelsson, C Forskningsparken. Arkeologisk förundersökning och särskild undersökning. Arkeologikonsult Rapport 2001:1. Lindgren, C Östra Mellansverige. Regionalitet under mesolitikum. Från senglacial till senatlantisk tid i Syd- och Mellansverige. I: Larsson, M. & Olsson, E. (red.). Regionalt och interregionalt. Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansverige. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar Skrifter nr 23. Stockholm Människor och kvarts. Diss. Stockholm Studies in Archaeology 29, Riksantikvarieämbetet Arkeologiska Undersökningar, Skrifter no 54, Coast to Coast books No. 11. Stockholm. Neander, K En mesolitisk boplats vid Odlaren. Riksantikvarieämbetet. UV Mitt, rapport 2000:11. Stockholm. Nordin, M Aktivitetsytor vid Gammelsta. Senmesolitikum och medeltid. Sörmlands museum. Arkeologiska meddelanden 2005:04. Olsson, E., Miller, U. & Risberg, J. Chapter 18 The Kyrktorp Site. Södertörn Interdisciplinary Investigations of Stone Age Sites in Eastern Middle Sweden. Riksantikvarieämbetet. Wikell, R Arkeologi på hög nivå nya stenåldersfynd i Södermanlands skogar. I: Åkerlund, A. (red). Kulturell mångfald i Södermanland. Del 1. Länsstyrelsen i Södermanland. Rapport. Stockholm. Muntliga uppgifter Bergman, Jonas. Arkeobotaniker och kvartärgeolog. Riksantikvarieämbetet, UV. 38 Glysamon stenåldersaktiviteter vid sjön

41 Administrativa uppgifter Riksantikvarieämbetets dnr: Länsstyrelsens dnr: ( ). Riksantikvarieämbetets projektnr: Intrasisprojekt: UV2010:173. Undersökningstid: 9 augusti 3 september Projektgrupp: Per Gustafsson, Cecilia Grusmark, Karin Sundberg, Karin Neander, Camilla Grön, Wivianne Bondesson, Helen Grenler (arkeologer), Jonas Bergman (arkeobotaniker/ kvartär geolog), Ulf Strucke (vedartsanalytiker), Susanne Östlund (rapportmedarbetare). Underkonsulter: Stoneslab AB, Trimtec AB, Ångströmslaboratoriet, Foria AB. Exploateringsyta: m 2. Läge: Ekonomiska kartan, blad 9G 7f. Koordinatsystem: RT90, 2,5 gon V. Koordinater för undersökningsytans sydvästra hörn: x , y Dokumentationshandlingar som förvaras i Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA), RAÄ, Stockholm: 64 digitala foton med Unr 5250_1 64. Fynd: F1 F285 förvaras på Riksantikvarieämbetet, UV Mitt, i väntan på beslut om fyndfördelning. Administrativa uppgifter 39

42 Bilagor Bilaga 1. Tabell över störningar Id Beskrivning 207 Stubbhög, ca 90 st. Mycket förstört under. 236 Stubbhög, ca 35 st. Mycket förstört under. Skärvsten och fynd synliga. 260 Stubbhög, ca 40 st. Mycket förstört under. 280 Stubbhög, ca 20 st. Måttligt förstört under. 295 Stubbhög, ca 30 st. Mycket förstört under. 310 Stubbhög, ca 70 st. Måttligt förstört under. 327 Stubbhög, ca 20 st. I kanten av fornlämningen. 342 Stubbhög, ca 30 st. varav ung hälften från fornlämningen. Ligger utanför undersökningsområdet. 354 Stubbhög, ca 40 st. Måttligt förstört under. 372 Stubb- och körskador över hela området, med små oförstörda ytor emellan. 465 Stubb- och körskada vid stubbhög. 475 Stubb- och körskada. 494 Stubbskada. 509 Stubbskada. 521 Stubbskada samt rubbade stenar och block. 535 Stubbskada. 548 Stubbskada. 563 Minst fem större stubbskador inom område med FU-schakt. Delvis skadat med bevarade områden emellan. Eventuellt har fiberduk skyddat schakten. 587 Stubb- och körskada. 613 Stubb- och körskada. 638 Stubbskada. 647 Stubbskada. 655 Stubb- och körskada. 681 Stubbskada. 697 Stubbskada. 708 Stubbskada. Skärvsten och fynd synliga. 716 Stubb- och körskada över hela slänten, både djupa och ytliga skador. Utkastlager funna vid FU har skadats allvarligt. 827 Stubbskada. 842 Stubbskada. 855 Stubbskada. 872 Stubbskada. 893 Stubbskada. 905 Stubbskada. 914 Stubbskada. 925 Stubbskada. 934 Stubbskada. 939 Stubbskada. 952 Stubbskada. 964 Stubbskada. Bilaga 2. Tabell över grävenheter Id Storlek, m 2 Grävenhet 767 0,18 Stubblyft, sållat i 4 mm. Inga fynd eller skärvstenar ,32 Stubblyft. Sållat i 4 mm. Inga fynd, enstaka skärvstenar ,68 Stubblyft. Sållat i 4 mm. Inga fynd eller skärvstenar ,58 Stubblyft. Sållat i 4 mm. Inga fynd eller skärvstenar 812 2,36 Stubblyft. Sållat i 4 mm. Inga fynd eller skärvstenar 982 0,94 Stubblyft. Sållat i 4 mm. Enstaka skärvstenar ,58 Stubblyft. Sållat i 4 mm. Ett fynd av kvarts och enstaka skärvstenar ,33 Stubblyft. Sållat i 4 mm. Inga fynd eller skärvstenar ,84 Grävd ca 0,05 m ner på grund av fyndförekomst. Endast ytterligare ett fynd framkom på denna nivå ,26 Grävenhet fyndkoncentration. Skikt 1, ca 2 cm djupt, varefter fynd mättes in och togs bort ,23 Grävenhet fyndkoncentration. Skikt 2, ca 2 cm djupt, varefter fynd mättes in och togs bort ,3 Grävenhet fyndkoncentration. Skikt 3, ca 2 cm djupt, varefter fynd mättes in och togs bort ,46 Grävenhet fyndkoncentration. Skikt 4, ca 2 cm djupt, varefter fynd mättes in och togs bort ,73 Grävenhet fyndkoncentration. Skikt 5, ca 2 cm djupt. Inga fler fynd framkom. (se även fig. 5) 40 Glysamon stenåldersaktiviteter vid sjön

43 Bilaga 3. Kvartärgeologisk rapport Av Anna Plikk och Jan Risberg, Institutionen för Naturgeografi och Kvartärgeologi (INK), Stockholms Universitet Inledning I samband med den arkeologiska undersökningen av RAÄ 283, Katrineholm, utfördes paleogeografiska och litostratigrafiska undersökningar i en närliggande våtmark här kallad Knorranmossen (N , E572749). I en första studie år 2009 undersöktes fördelningen av jordarter i den del av våtmarken som gränsar till RAÄ 283 (Risberg och Freudendahl 2009). Provborrningar indikerade att bassängen genomgått ett sjöstadium efter avsnörning från havet varför en datering av material från den djupare delen av våtmarken utfördes. Dateringen gjordes på den äldsta ackumulationen av organiskt material, vilken förmodades ha satt igång så snart området (ca 60 m ö.h.) frilades från Litorinahavet. Utifrån strandförskjutningskurvan från Södertörn som kan antas ligga på samma isobas som området kring Katrineholm kunde en ålder av omkring 9000 kal. BP uppskattas (fig. 29). Resultatet från dateringen visade däremot en ålder mellan 5894 och 5694 kal. BP, vilket var klart yngre än väntat. Målsättning Syftet med undersökningen är att komplettera den förundersökning som tidigare gjorts i mossen (Risberg och Freudendahl 2009) med stratigrafisk bestämning samt datering av lagerföljden i den centrala delen av våtmarken, för att på så sätt ge en bild av våtmarkens utveckling. Provtagning i de centrala delarna har tidigare undvikits på grund av det stora djup som den aktuella lagerföljden ligger på. Figur 29. Strandförskjutningskurva för Södertörn och södra Uppland (Karlsson och Risberg 2005). Bilagor 41

44 Figur 30. Utsnitt ur jordartskartorna Katrineholm NV och Katrineholm NO (Persson 1980, 1982) som visar sprickdalar och åsryggar i nordväst sydostlig riktning. Rött = berg i dagen, Blått = morän, Grönt = isälvsavlagring, Orange = svallsediment, Gult och ljust orange = glaciala och postglaciala leror och silt, Brunt = kärr och mosse. Figur 31. Karta över östra Mellansverige med Vättern i sydväst och Mälaren i nordost. Svarta linjer markerar den mellansvenska israndzonen. Rutorna visar var övriga undersökningar som nämns i studien är gjorde. Den norra rutan i Närketrakten visar Kälmossens läge (Magnusson 1970). Färgindelningen är baserad på dagens topografi men kan användas för att uppskatta gränserna för HK (140 m ö.h.) (Björnbom 1989, Robertsson 1995) och Litorinahavet (60 m ö.h.) (Wastegård m.fl. 1998) i området kring Katrineholm och Närke. Ancylussjön nådde strax över 80 m ö.h. i området kring Södertörn (Hedenström och Risberg 1999). Kartunderlag, lantmäteriverket. Lantmäteriet Gävle Medgivande I 2010/ Glysamon stenåldersaktiviteter vid sjön

45 Geologi och jordarter Knorranmossen är belägen ca 3 km sydost om Katrineholm i sydvästra Södermanland, intill Katrineholmsåsen. Berggrunden i området domineras av gnejser, medan mossen ligger i ett område med huvudsakligen urgraniter (ca 1,9 miljarder år gamla). Katrineholmsåsen (fig. 30) följer den förkastning som går genom sjön Yngaren förbi Eriksberg mot Katrineholm (Persson 1982). Längs åsen återfinns ett flertal åsgropar med kärrtorv i botten. Stora områden med svallsand runt avlagringen tyder på att denna utsatts för kraftig svallning under landhöjningen. Landskapet i området är kulligt och ligger på nivåer kring m ö.h. (fig. 31). Morän dominerar som jordart på höjderna, medan glaciala finkorniga sediment syns i dalgångarna. Svallsediment förekommer vanligen på nivåer kring m ö.h. Landskapet korsas av förkastningar i nordväst sydostlig riktning i vilka långsträckta sjöar och våtmarker är belägna. Även åsstråken har en generell nordväst sydostlig utbredning och tycks i viss mån följa dalgångarnas utbredning. I vissa av våtmarkerna i området förekommer gyttja i botten, denna uppvisar vanligtvis en liten mäktighet om ca 0,5 m (Persson 1982). Landskapsutveckling Isrörelseriktningen genom området har gått från nordväst mot sydost vilket är synligt i riktningen på räfflor och isälvsavlagringar. Katrineholmsåsen har avsatts vid den tillbakadragande isfronten där en subglacial smältvattentunnel mynnat. Under deglaciationen har också stora flyttblock deponerats i iskanten, även deponering av stora block is har skett vilket tros ha gett upphov till de många djupa åsgropar som återfinns längs åsarna. Området ligger under HK (Björnbom 1989, Robertsson 1995), vilket innebär att depositionen skett under vatten (fig. 31). Då det inte finns några studier från trakten får deglaciationsförloppet uppskattas genom interpolation mellan studier från Närke-trakten och norra Södertörn. Området strax norr om Vättern deglacierades ca f.kr. (Björck m.fl. 2001: ), och utgör den norra gränsen för den mellansvenska israndzonen. Norr om denna sker generellt en regressiv isrörelse under hela holocen, utan några märkvärdiga framryckningar av isfronten. Vid deglaciationen täcktes området kring Katrineholm av Yoldiahavets vatten, vars högsta kustlinje väster om Katrineholm har uppskattats till ca Figur 32. Knorranmossens läge. Figuren baseras på en terrängmodell från lantmäterienheten med en upplösning av m. Höjdkurvorna i grått med fem meters mellanrum. Prickad linje indikerar Katrineholmsåsens utsträckning, streckad linje utsträckningen av profilen i figur 33. Lantmäteriet Gävle Medgivande I 2010/0053. Bilagor 43

46 Figur 33. Schematisk profil av topografi och jordartsfördelningen vinkelrätt mot dödisgropens utsträckning. Baserat på jordartskartan Katrineholm NO (Persson 1982). Färgerna motsvarar jordarter enligt fig. 30. Profilen är kraftigt överförhöjd i höjdled och jordarternas utsträckning under markytan tentativ. 140 m ö.h. (Robertsson 1995: , Wastegård m.fl. 1998). Knorranmossens yta når omkring 60 mö.h., medan mossens botten ligger ca 40 m ö.h., vilket innebär ett vattendjup vid deglaciationen på ca 100 m. Enligt strandförskjutningskurvorna har området kring Katrineholm till större delen legat under vatten till strax efter övergången till Litorinahavet (ca 7500 f.kr.), vars högsta gräns i Närke tros ligga kring 60 m ö.h. (Wastegård m.fl. 1998: ). Strandförskjutningen är idag 3,5 mm/år (Eriksson & Henkell 2001:76 101). Figur 35. Provpunkterna Risberg och Freudendahl (2009). Proverna i denna undersökning togs vid punkt 2. Figur 34. Förenklad stratigrafisk profil av våtmarken med två av provtagningspunkterna från Risberg och Freudendahl (2009) markerade. Profilen är kraftigt överförhöjd i höjdled. 44 Glysamon stenåldersaktiviteter vid sjön

47 Lokalbeskrivning Knorranmossen är en norväst sydostligt utsträckt dödisgrop belägen ca 3 km sydost om Katrineholm. Mossen är ca 250 m lång och 100 m bred. Ytan täcks av vitmossa med typiska mosseväxter, som tranbär, rosling, sileshår och tuvdun. I randkärret växer odon och skvattram. Mossen är belägen på den norra sidan om Katrineholmsåsen som skiljer den från Skirtorpsmossens dalgång. Sydost om Knorranmossen finns flera djupa åsgropar, däribland Jättens handfat (sjön Skiren), Jättens tvålkopp och Glysas källare som är avsatta somnaturreservat. Mossen begränsas i syd av åsen som når nivåer kring 65 m ö.h., i norr är mossen omgiven relativt plana ytor och någon tydlig tröskel går inte att urskilja. En möjlig tröskel kan utgöras av den plana ytan nordväst om mossen på nivåer strax under 60 m ö.h. (fig. 32). Mossen är som djupast i den sydöstra delen där ett djup om ca 17 m uppmätts med ryssborr. I nordväst minskar djupet. Här är mossen på båda sidor omsluten av isälvsmaterial från Katrineholmsåsen. Metod För att fastställa ursprunget till våtmarkerna och deras bildningsförlopp dateras den första organogena avlagringen vilken antas representera det första sjöeller kärrstadiet på platsen. Material samlades in från provpunkt 2 (fig. 34 och 35) från förundersökningen (Risberg och Freudendahl 2009). En meter långa kärnor med sediment togs upp med ryssborr, 4 cm i diameter. Kärnorna togs på största möjliga djup, där borren stötte i grövre material (troligtvis sand från den intilliggande åsen). Jordartsstratigrafin bestämdes i fält. För datering av den första organogena ackumulationen togs tre prover omkring isoleringen så som den bestämdes från jordartsstratigrafin. Terrestriskt material insamlades genom våtsiktning utav 1 cm sekvenser genom 250 µm sikt. Materialet skickades till Ångströmlaboratoriet för 14 C-datering. En översikt av diatoméerna gjordes också på tre nivåer i leran, lergyttjan/gyttjeleran samt i gyttjan. Proverna preparerades enligt Battarbee (1986: ); ca 1 cm 3 prov togs ut och behandlats med 10 % HCl för att lösa upp ev. karbonater. Därefter har proverna kokats på vattenbad i 30 % H 2 O 2 för oxidering av organiskt material. Fina mineralpartiklar (lera) avlägsnades genom upprepad dekantering i 100 ml bägare med två timmars intervall. Residualen monterades på objektsglas i Naphrax för att öka brytningsindex. Preparaten genomsöktes efter mikrofossil i 100 respektive 400 förstoring i mikroskop (Leica). Vid artbestämning användes 1000 förstoring. Resultat Sammanlagt togs sex kärnor innehållande den äldsta kända ackumulationen organiskt material, inom ett ca 4 m 2 stort område. Variationen i djup på dessa kärnor låg inom ett spann av 180 cm (fig. 36). Tabell 6. Jordartsstratigrafi. Djup (cm) Kärrtorv Jordartsstratigrafi Kärna Kärrtorv (kärrtorv med ca 1 cm stora vedbitar) Ved/rot Grovdetritusgyttja med vedbitar Siltig fräkentorv Fräkentorv Kärna Kärrtorv (kärrtorv med ca 1 cm stora vedbitar) Rot Siltig vasstorv Vasstorv Grovdetritusgyttja Siltig kärrtorv Kärrtorv Torvig silt Siltig lövkärrtorv Siltig kärrtorv Lövkärrtorv Vasstorv med fräken Grovdetritusgyttja Kärrtorv med rot Vasstorv med fräken Kärna 3 Kärna Drepanocladusgyttja Siltig lera Lövkärrtorv Kärrtorv Rot Kärna Vasstorv med vedbitar Grovdetritusgyttja pkt Kärrtorv med vedfragment Rot/ved Grovdetritusgyttja med mindre fragment av ved och bark Gyttja Gyttjelera/lergyttja Lerig sandig silt Bilagor 45

48 Figur 36. Jordartsstratigrafin i de fem erhållna kärnorna inom denna undersökning samt i provtagningspunkt 2 i Risberg och Freudendahl (2009). De fem kärnorna är tagna intill provtagningspunkt 2. Notera de stora variationerna i djup och lagerföljd inom de korta avstånden. Röda markeringar visar daterat material. Jordartsstratigrafi Jordartsstratigrafin finns angiven i figur 36 och tabell 6. Mosstorv och underlagrande kärrtorv utgör den största delen av sedimenten i mossen. Generellt återfinns i de nedre delarna av lagerföljden en sekvens med smulig grovdetritusgyttja innehållande centimeterstora fragment av ved och löv, samt stora mängder frön. Gemensamt för alla kärnor är också ett decimetertjockt vedlager (troligtvis al) som orsakade problem vid provtagning, samt leriga skikt av olika mäktighet som förekommer på varierande djup i kärrtorven. Grovdetritusgyttjan, kärrtorven och vedlagret indikerar att de nedersta sedimenten i åsgropen utgörs av resterna av ett alkärr. Endast i pkt förekommer jordartsföljden lergyttja/lera/sand som man skulle kunna förvänta sig i en isoleringslokal. Dateringen gjordes därför på material från denna punkt. Diatoméanalys Resultatet från diatoméanalysen presenteras i figur 42. Ett minimum av 100 kiselmikrofossil räknades, vilket enbart är tillräckligt för att ge en indikation om avsättningsmiljön. Den siltiga leran är avsatt i en brackvattenmiljö och isoleringen kan sägas ha börjat i nedre delen av lergyttjan/gyttjeleran, på mellan 1580 och 1582 cm djup. 46 Glysamon stenåldersaktiviteter vid sjön

49 Figur 37. Hängefjäll från björk, vanligt förekommande makrofossil i Knorranmossen. Datering Det material som användes för datering samt resultaten kan ses i tabell 7. Dateringarna kalibreras och presenteras i ett tid djup diagram där de kalibrerade dateringarna med osäkerheter ställs mot djupet och stratigrafin (fig. 38) (Bronk Ramsay 2008:42 60, 2009: ). Utifrån diatoméanalysen kan isoleringen av Knorranmossen utläsas till omkring ±150 BC. Med ett antagande av 0,1mm/år i ackumulationshastighet kan det följande sötvattenstadiet antas ha fortgått i ungefär år. Omkring 4000 BC började ett alkärr bildas på platsen. Diskussion Dateringen av isoleringen och diatomé-sammansättningen tyder på att Knorranmossen isolerats från det tidiga Litorinahavet. Enligt tid djup modellen har sjöstadiet som följde på isoleringen omfattat upp emot år. Det kan Figur 38. Tid-djup diagram Knorranmossen. Isoleringen sker i den nedre delen av gyttjeleran/lergyttjan. Le. silt = lerig silt. antas att vattennivån i dödisgropen följt havsnivån i dalgången söder om åsen, som en följd av åsens permeabilitet. Dödisgropens botten ligger på ca 40 m ö.h., dalgångens botten ligger på ca 35 m ö.h. (fig. 33) och mossens isoleringströskel ligger på omkring 60 m ö.h. Under strandförskjutningen från 60 m ö.h. till 40 m ö.h. har gyttjeleran/lergyttjan, gyttjan och grovdetritusgyttjan avsatts under ett sjöstadium. Tabell C-dateringar från Knorranmossen. Provnr Djup (cm) Jordart Daterat material 14 C-ålder BP Kal. ålder (BC) 1 σ Kal. ålder (BC) 2 σ Ua Grovdetritusgyttja Frö, hängefjäll, knoppfjäll (Betula sp.), knoppfjäll (Alnus sp.) Ua Gyttja Frö, hängefjäll Betula sp., knoppfjäll (Alnus sp.) 6786 ± (65,9%) (2,3 %) 7877 ± (3,9%) (64,3%) Ua Gyttjelera Bulksediment 8080 ± (3,3%) (59,5%) (1,5%) (4,0%) (94,5%) (5,9%) (1,2%) (4,8%) (82,3%) (1,1%) (0,2%) (95,2%) Bilagor 47

50 Figur 39. Utsikt över mossen från Katrineholmsåsen. Mitten av bilden i riktning mot öst. Knorranmossens centrala delar strax till höger om mitten. Enligt strandförskjutningskurvan i fig. 29 motsvarar dessa nivåer perioden 7400 till 5000 BC, d.v.s. ca 600 år kortare än beräkningar enligt tid djup modellen. Först när strandens läge förskjutits till under 40 m ö.h. kan sjöstadiet antas ha upphört och kärrstadiet inletts. Efter sjöstadiet, som tog slut 5000 eller 4000 BC beroende på beräkningsmodell, har åsgropen försörjts med vatten från omgivande sluttningar, via åsen och grundvattnet. Därmed har ett blött alkärr och slutligen en mosse kunnat växa till på platsen. De lerlager som återfinns inblandade i kärrtorven är antingen avsatta under en transgression eller resultatet av ytavrinning i samband med erosion. Knorranmossens tröskel på ca 60 m ö.h. är belägen på nivåer motsvarande transgressionen L1/L2 i östra Mellansverige (Risberg 1991, Wastegård m.fl. 1998: , Hedenström och Risberg 1999: , Karlsson och Risberg 2005). L1/L2 når mellan 60,5 och 61,5 m ö.h. i området kring Närke (fig. 40) och ca 57,5 m ö.h. på Södertörn. Dock ägde L1/L2 rum BC och kan därmed uteslutas som möjlig orsak till inblandningen av leran i kärrtorven. Om lerlagren är bildade under en senare transgression, d.v.s. L3, måste denna vara mycket kraftig för att nå upp över tröskeln. I och med åsens permeabilitet blir det däremot möjligt för en höjning av vattennivån att orsaka en omlagring av sedimenten i Knorranmossen även om tröskelnivån på 60 m ö.h. inte nås. Enligt figur 29 påverkade L3 nivåer kring 35 m ö.h., vilket är ca 10 m lägre än botten på dödisgropen. Därmed kan även denna transgression uteslutas. Den troligaste tolkningen är då att lerinlagringen är resultatet av ytavrinning från den närliggande branta åsflanken. Slutsatser Slutsatserna från arbetet sammanfattas nedan och i figur 41. Knorranmossen isolerades ca 7000 BC. Isoleringströskeln är inte avvägd men uppskattas vara belägen i nordväst där markytan når nivåer omkring 60 m ö.h. Lokalen är ursprungligen en dödisgrop som efter isoleringen upplevt ett sjöstadium under omkring 3000 år där vattnet konstant sjunkit undan på grund av dränering via åsen i söder. När botten av mossen torrlagts till följd av landhöjning och dränering genom åsen har ett Figur 40. Strandförskjutningskurva från Närke baserad på okalibrerade 14 C-dateringar, (efter Wastergård m.fl. 1998). V = Vibysjön (Wastegård m.fl. 1998), M = Markatorpskärret (Karlsson och Risberg 1997), Kn = Knorranmossen, Kä = Kälamossen (Magnusson 1970), Ö = Öjamossen (Fromm 1972). Den nedre skalan är kalibrerad efter Reimer m.fl Glysamon stenåldersaktiviteter vid sjön