Goda avsikter men ohållbart resultat Arkitekten Rune Elofsson är starkt kritisk till dagens stadsplanering

Transkript

1 Goda avsikter men ohållbart resultat Arkitekten Rune Elofsson är starkt kritisk till dagens stadsplanering Vi behöver tänka nytt. Eller gammalt, fast med nya förtecken. Det anser Rune Elofsson, arkitekt på stadsbyggnadskontoret, som är kritisk till dagens stadsplanering. Regelstyrd, stel, kortsiktig och ohållbar, anser han. Jämför med Göteborgs stadsplan Den angav bara ramarna. Resultatet blev flexibel planering och en hållbar stadsstruktur, säger han års stadsplan för Göteborg var öppen och flexibel på ett helt annat sätt än de planer som vi tvingas hålla oss till idag, säger arkitekten Rune Elofsson. Rune Elofsson tar emot på sitt kontor i kommunhuset Traktören alldeles intill Gustaf Adolfs Torg. På stadsbyggnadskontoret här har han arbetat sedan 1991, som arkitekt sedan Sin personliga uppfattning om hur våra samhällen och städer planeras bygger han alltså på en nästan 30 årig erfarenhet som planerande arkitekt. Samtalet med Rune Elofsson tar sin utgångspunkt i seminariet Mellanrum i slutet av november, då han föreläste under rubriken De goda viljornas tyranni. Nämnda rubrik, förklarar Rune Elofsson, syftar på alla regler och bestämmelser som

2 olika myndigheter ställer upp och som ofta kommer i konflikt med varandra och med de intentioner som finns i kommunernas planering. Alla dessa regler har kommit till med de bästa avsikter. Men deras bevakare, exempelvis statliga verk och myndigheter, har inget annat intresse och inget annat uppdrag än att se till att de egna reglerna följs, säger han. Dessutom, fortsätter han: Ju mer kunskap desto fler regler. Och denna ökande mängd regler leder till att planeringssystemet låser fast situationen i något som vi kan kalla regelinfarkt. Planeringen har då blivit ett medel att uppfylla olika sektorers krav, i stället för att göra sin uppgift: att ge förutsättningar för en hållbar utveckling i städer och samhällen. Rune Elofsson ger ett exempel som illustrerar hur det kan se ut när statliga regler kommer i konflikt med varandra. Jag tänker på de båda kraven att dämpa buller och bevara kulturmiljöer. Att bygga nya bostäder i gamla städer är i princip omöjligt om det går en spårvagnslinje på gatan utanför, och detta trots att det står flera gamla hus bredvid. Man hamnar i krystade kortsiktiga lösningar i stället för långsiktigt hållbara. Och när ett intresse får 100 procent rätt så kan man vara säker på att något annat är helt fel. Stympat istället för hållbart Han tycker med andra ord inte att situationen borde vara den helt omvända heller att de kommunala intressena skulle dominera totalt. Men lokalt arbete som tar sikte på ett hållbart samhälle borde åtminstone bedrivas så att de kommunala intressena väger tyngre än statliga verks. Dagens system resulterar i att vi får städer som är stympade istället för hållbara och bärkraftiga. Trots att det är kommunerna som arbetar för hållbarhet så har staten, via länsstyrelserna, enligt lagen en möjlighet att överpröva planer som antas i kommunerna. Lagstiftningen talar om ett kommunalt planmonopol, men detta är bara en papperstiger, anser han. Staten vill ha och ser till att få makt genom att gång på gång sätta tummen i ögat på kommunerna. Så i grund och botten är det också en fråga om ett spel mellan den centrala och den lokala makten. Ett spel som centralmakten som sagt nästan alltid går segrande ur. Är det realistiskt att tänka sig det tillstånd som Rune Elofsson efterlyser? Att de olika intressena som står mot varandra istället börjar tänka på hela samhällets bästa? Att planering i stuprör ersätts av ett system där samarbete, helhetssyn och hållbarhet står i fokus? Definitivt, hävdar Rune Elofsson. Men det kräver en helomvändning, ett helt nytt sätt att tänka. Han utvecklar: Statliga verk och myndigheter måste ha tydliga krav på samordning och helhetstänkande i sina uppdrag. Dessutom ska planeringen inte handla om att uppfylla krav från olika särintressen.

3 Istället ska den ta sin utgångspunkt i frågor om värden och kvaliteter. Frågor som vad det är för samhällen och städer vi vill ha. Rättvis stad och attraktiv stad är två exempel på sådana värden som Rune Elofsson gärna lyfter fram. Båda två är exempel på politiska frågor. Och även om planerare inte ska syssla med partipolitik så får de inte vara rädda för att syssla med politiska frågor, eftersom all planering i grund och botten är politik. Om en stad inte är attraktiv kommer den att överges av dem som har valfrihet och resurser, säger han, och ställer därefter frågan: Och vad blir då kvar? Han lyfter fram begrepp som modernism och social ingenjörskonst för att illustrera vad vi måste ta avstånd från i denna helomvändning. När Sverige var ett land med slum, utbredd fattigdom och bostadsbrist med Europas lägsta bostadsstandard så hade den sociala ingenjörskonsten sin givna plats. Då var det befogat att begränsa handlingsutrymmet och mäta och väga det planerade och byggda i minsta detalj. Andra behov idag Det fyrkantiga tänkandet, präglat av modernismens tankevärld, är fortfarande det förhärskande, trots att behoven idag är helt andra, anser Rune Elofsson. Han utvecklar: De flesta håller med om att det är hållbara städer vi vill ha och behöver. Men systemen, lagarna, bestämmelserna och förkärleken för det mätbara Inget av detta ger stöd åt hållbar utveckling och mänskliga behov. Det mesta av mänskligt beteende är inte mätbart, slår han fast. Man kan därför säga att hållbarheten är subjektiv. Därför finns motsättningen att vi med planering av det mätbara vill styra det som inte går att mäta. Och detta trots att det egentligen är tvärtom att det inte mätbara styr det mätbara. Hållbarhet handlar alltså om människors sätt att tänka och handla. Med planering krattar vi bara manegen för mänskligt handlande och tänkande. Han återkopplar till diskussionen om makt. Maktdimensionen finns lika på mycket på lokal nivå som i spelet mellan central och lokal. Och det hänger ihop med planeringssystemet. Även från den lokala positionen agerar man som om det gick att planera fram hållbarhet, vilket i själva verket är helt omöjligt. Hållbarhet är inget tillstånd utan en kontinuerlig process. En stad är stadd i kontinuerlig förändring. En stad som inte är detta stagnerar och dör. I verkligheten, fortsätter Rune Elofsson, händer det alltså hela tiden saker som gör att planeringen släpar efter. För att få kontroll på denna bångstyriga verklighet försöker planeringen hinna ikapp och återigen planera den och så vidare i en kedja utan slut. Man kan jämföra med letandet efter slutet på regnbågen. En ohållbar situation, som dessutom skapar en ohållbar stad.

4 Det krävs som sagt ett helt nytt sätt att tänka och planera eller kanske ett nygammalt. För Rune Elofsson lyfter gärna fram ett nästan 150 år gammalt exempel som förebild för dagens planerare: Jag tänker på 1866 års stadsplan för Göteborg. Den var öppen och flexibel på ett helt annat sätt än de planer som vi tvingas hålla oss till idag. I nämnda stadsplan, berättar han, var det ytterst lite som reglerades. Egentligen var det bara en ram som planerades i ett tidigt skede. Det enda som bestämdes var i princip hur och var kvarter och allmänna platser skulle placeras. Planen var kopplad till byggnadsstadga och lokala byggnadsordningar, där det fanns regler om hushöjder i förhållande till gatubredder, hur brandgavlar skulle byggas, fasadmaterial och så vidare. Man hade hela staden för ögonen. Dessutom visste man att det tar tid att bygga stad och hur viktigt det är med långsiktiga förutsättningar. Själva ordet stadsplan visar att detta synsätt fanns. Vi snävar in Han ser smått irriterad ut när han återkommer till dagens situation där begrepp som detaljplan står högt på agendan. Denna iver och detta tvång att reglera i detalj får som följd att vi snävar in, begränsar och fryser tillstånd. Och gör det krångligare att nå det mål som vi alla vill nå en stad som planeras och byggs med människors bästa för ögonen. Men det är inte bara staden som drabbas negativt i ett system som planerar kortsiktigt och där maktspel dominerar och sätter käppar i hjulet för en positiv utveckling, fortsätter Rune Elofsson. Även människor påverkas negativt, anser han. Risken i ett samhälle som planeras och regleras så i detalj är att människor tappar lusten att engagera sig. De upplever en maktlöshet, eftersom deras åsikter inte tas på allvar. Går det riktigt långt riskerar människor att gå från en identitet som medborgare till att bli motborgare. Rune Elofsson gör en paus och lägger till: En stad är som sagt i ständig förändring, medan vi människor söker trygghet. Den stora frågan i detta sammanhang är: Hur ska vi skapa trygghet i ett tillstånd av ständig förändring? Visserligen görs massor av ansträngningar med medborgargrupper och deltagande demokrati där människors synpunkter efterfrågas i olika sammanhang. Visst finns ambitionen. Men många upplever ändå att allt redan är bestämt på förhand. Dessutom känns det som om det finns ett motstånd från politiskt håll, att politikerna inte tar sitt ansvar i den typen av processer. Och utan det politiska engagemanget så funkar det inte. Vi närmar oss slutet av samtalet, och jag ber Rune Elofsson om tre saker som skulle förbättra planeringen så att den resulterade i hållbara städer istället för stympade.

5 Efter lite betänketid säger han: Politiker måste börja göra politik istället för att ägna sig åt detaljfrågor. Kommuninvånarna måste börja engagera sig i sin vardag och i sin kommun. Och så det i grunden viktigaste: staten måste sluta upp med att visserligen utan avsikt, men ändå motarbeta kommunerna och istället börja ge dem stöd i arbetet för hållbarhet! Text och foto: Johan Bergsten