Nya medier men samma gamla barnkultur?

Transkript

1 Nya medier men samma gamla barnkultur? Om det Tredje könets lek, lärande och motstånd via TV, video och datorspel Margareta Rönnberg FILMFÖRLAGET, UPPSALA

2 Filmförlaget Botvidsgatan 14 A Uppsala 018/ F-pris: 135 kr (inkl. moms + frakt: 200 kr inom Sverige, 300 kr inom övriga Europa) Filmförlaget Margareta Rönnberg, Uppsala 2006 Omslag Evelina Nilsson Tryckeri Akademitryck, Valdemarsvik 2006 ISBN

3 TACK! Ett stort tack till min kollega Per Vesterlund som läst igenom ett tidigare utkast och kommit med värdefulla kommentarer och goda förslag som jag kanske inte alla gånger lyckats förvalta. 3

4 INNEHÅLL (btr sidangivelsen nedan: plussa på 6 sidor) 1. Barnkultur i medieupplyst samhälle 1 Disposition 4 Bokens påståenden 6 Barn=? 11 Barn(doms)studier 13 Barndom=? 16 Barn(doms)diskurser 18 Barnkultur och barnkulturstudier 24 Barnkulturbegreppet 27 En egen kultur? 31 Subkultur? Motkultur? 34 Bokens definition av barnkultur som delkultur 35 Ett oanvändbart begrepp? 39 Barnkultur är aldrig vuxenproducerad eller vuxenledd Barnism/barnperspektiv/barns perspektiv/barnets rättigheter/i barnets intresse/barnets bästa/barns behov 47 Barn som sociala aktörer och/eller underställda strukturer? 50 Begreppen aktör respektive struktur 53 Generationsbegreppet 55 Ett luddigt begrepp? 57 En kulturell definition av generation 60 Generationsmaktordningen 65 De vuxna som norm: det Första och det Andra kontra det Tredje könet 68 Ståndpunktsteori 72 Vuxnas socialisation av barn? Barns själv- eller gruppsocialisation? 76 Buffert-enkultureringsteorin Hur utforska barn och massmedierad barnkultur? 85 Etnografisk metod 88 Diskurs-etnografisk metod, ty 90 barn har ingen helt egen röst 93 därför lite postmoderna idéer 96 och/eller textanalys? Skapandet av barnpubliker och barnkonsumenter 101 Barnpubliker 101 Barnkonsumenter 103 Tre konkurrerande barndomsmanus av vikt för barns konsumtion 106 Tre principer för (eller diskurser om) barns konsumentroller 109 Offentligheten 110 Barns sociala värde 113 Kommersialisering? Hur uppfattar och påverkas barn av medieintryck? 119 Påverkan och beroende? 120 Moralpanik eller snarare mediepanik? 122 Tredje personen-syndromet 124 Sammanblandning mellan fiktivt och verkligt? 125 4

5 De sex i-na: 127 Imitation 128 Instruktion 129 Irritation 129 Identifikation och igenkänning 130 Interpellering 131 Alternativa begrepp ett p och två i-n: 132 Perspektivtagande, interaktion och involvering 132 Till-egna sig (appropriering) genom sampling, re-mixing och hybridskapande Idag lek mest med ögonen, eller även med resten av kroppen? 138 Homo ludens Den lekande människan? 139 Lek respektive regel-lekar 141 Spela respektive sporta 143 Spela=simulera? 145 Flyt 147 Aktionism och spontan communitas 149 Från lek med kroppen till föreställningar inne i huvudet? 150 På lek, på låtsas respektive bara film / bara ett spel 153 Barns tal om fyra som-om -aktiviteter 155 Betydelsen av modus och typ av delvärldar 157 Estetisk, vuxen lek? 158 Tre försök (varav två felaktiga) att förklara fiktionsupplevelser 160 Som-om-aktiviteternas progression 162 Fortsatt leklystna barn De ojämförligt viktigaste barnmedierna: TV & video 169 Kvalitetskultur kontra skräpkultur / kommersiell kultur 171 Barnfilm/barnprogram kontra barn(doms)skildringar 173 Barnägd blick eller vuxet blickvälde? 176 Barnfilmestetik? 177 Vittnesikon eller handlingsledstjärna? 179 Speciell barnestetik eller marknadsestetik? 183 Utvecklingsestetik 185 Vuxnas perspektivtagandeinkompetens: exemplet Teletubbies 187 Barns vitt skilda favoritprogram 191 Är barns TV-preferenser underhållning? Är lek och datorspelande det? Barn och datorer (läs: datorspel) 195 Datorspelande en av pojkarnas favoritaktiviteter 195 Våldsinstruktioner? 197 Datorspelsspelande: ett sätt att stiga in i någons berättelse, leka, sporta eller vad? 201 Spel som teater, spelberättelse eller berättande-spel? 204 Ludiskt + narrativt = bäst? 205 Plats, rum, värld, handlingsutrymme eller virtuell rymd? 208 Sju olika delvärldar samtliga en del av Verkligheten 209 Barn föredrar interaktion framför interaktivitet 212 Datorn är inget massmedium, datorspel inga massmedietexter 215 Är datorspelande fettbildande? Är TV-tittande det? Lärande hela tiden, eller bara i skolan? 220 Formellt respektive informellt lärande 221 5

6 Skolans övertygandepedagogik vs medias prövandepedagogik 224 Lärandet vid datorn 226 Datorspel som Närmaste Utvecklingszon 229 TV-program som lärandestöttor 231 Visuella berättelsers tomma hål 232 Mediernas egen pedagogik: exemplet Pokémon åriga pojkars kommentarer kring Pokémon 237 Barns egna synpunkter beträffande medielärdomar 240 Relationslabb Motstånd med nävarna eller i tankarna enbart? 247 Motståndsbegreppet 247 Timid olydnad 249 Skapandet av barnkulturproducenter 250 Femton motståndsstrategier 252 Skräpkultur som en barriär mot vuxenvärlden 255 Tröge Homer kontra smarta Lisa och lurige Bart: exemplet Simpsons 259 Mot(stånds)kulturell kompetensslipning 261 Sampling, re-mixing, hybridskapande: exemplet dokusåpor 263 Horsångerskor 265 Tjejkraft åriga tjejers syn på det opassande i dokusåpor 270 Lära sig att inte lära sig 275 Kontrahegemoniska tendenser? 284 Upp-och-ned-vändning som identitetspolitik och förnyelseträning Är barn medborgare? Existerar barnrättigheter? 290 Olikabehandlingen av barn 292 Barns rätt till egenvalda medieerfarenheter och till sin egen barnkultur 295 Barns rätt till könsstereotypt agerande 298 Barns rätt till egen konsumtion 301 Varumärkesinskolning, konsumism och konformism? 304 Barnsolidaritet ersatt av vuxnare distinktionssträvanden 306 Coola barn som trendsättare och genuskonstruktörer 309 Barns rätt till deltagande i offentligheten 312 Barn som opinionsbildare 314 Barnoffentlighet som motoffentlighet? Samma gamla barnkultur? 321 Samma barnkultur som alltid eller en föråldrad? 324 Slutpunkten för föräldrabudskap? 327 Utrotningshotad barndom p.g.a. förkortad lekperiod? 329 Fortsatt medelklassifiering 332 Förändringstendenser 335 Dagens barn är sin egen idol 338 Ideal är inte detsamma som normer 340 Det infantila samhället? 342 Lockig förskoleflicka på landet kontra tonårskille med rakad skalle på sta n? 346 Post-modern barndom eller post-modern livsstil för alla som så önskar? 348 Det juvenila samhället 350 Mänsk-lika barn och vuxna 352 Litteratur 357 6

7 1. Barnkultur i medieupplyst samhälle Barn leker inte längre. Ja, av debatten att döma är de inte ens barn numera, utan alldeles för tidigt vuxna : kommersialiserade, sexualiserade. På grund av media... Barnkultur sägs idag ha ett svårt utgångsläge, nästan vara förkvävd av digitala massmedier, och barnen påstås leva i en mediekultur : 70-talets televisionsbarn, dvs dagens föräldrageneration, och 80-talets satellitbarn anses nu vara efterträdda av nätgenerationen, som tros växa upp i ett helt nytt mediesamhälle genomleva en digital barndom. Men vad menar man då med att vara barn respektive vuxen? Vad avses med barnkultur respektive mediekultur? Råder det någon motsättning mellan dessa båda? Åsyftar man med medier verkligen massmedier? Vilka medier är egentligen nya och i så fall nya för vem? Vilken roll i barns liv spelar egentligen deras medieanvändning? Och hur påverkas de? Varför överdrivs massmedias inflytande så gärna, åtminstone om lärdomarna sägs vara negativa? Med andra ord: Hur är egentligen tillståndet för barnkulturen idag? Det är vad denna bok ska titta närmare på, men även skärskåda de olikartade och ofta förvirrande innebörder som läggs in i de vanligaste begreppen på området. Den övergripande frågan är således: Hur förändras barnkultur i takt med att mediesituationen och samhället i stort förändras? Vari består det nya och hur förhåller detta sig till sådant som tidigare dominerade i barns vardagsliv? Har barnkultur och barnaktighet, som det hävdas, spridit sig allt högre upp i åldrarna till infantiliserade vuxna? Eller har vuxenkulturen tvärtom gått allt lägre ned i åldrarna och förorenat barnkulturen och därmed barndomen? Visst lever barn idag i ett, i dubbel bemärkelse, medieupplyst samhälle, där massmedierna kastar sitt ljus över allt och alla, och där medieutvecklingen även bidragit till ett mer upplyst samhälle i meningen civiliserat. Att för den skull deterministiskt göra medierna till den avgörande orsaken till dagens förbättrade (alternativt: försämrade) barndom vore att förlora alla proportioner. Massmedieanvändningen upptar trots allt en relativt liten del av den vakna dagen i jämförelse med andra aktiviteter i vardagsmiljön och måste m a o sättas in i ett vidare sammanhang. Att vara barn är inte bara en rörelse i tiden utan också i rummet: barn vistas i en mängd olika miljöer, bara tidvis inrymmande olika typer av såväl individuell som kollektiv användning av medier och medietexter, som antingen barnen själva eller vuxna valt åt dem. ( Text betyder i kulturanalytiska sammanhang inte bara tryckta texter av traditionellt slag, typ (bilder)bok, utan även TV-program, filmberättelse, datorspel, musikvideo-, reklaminslag etc.) Trots alla boktitlar med sken av att massmedierna de senaste decennierna helt skulle ha tagit över i barns liv (Televisionsbarn, Barn och unga i medieåldern, Vem fostrar våra barn videon eller vi?, Barn i TV-åldern, Media- 7

8 barn, Barns och ungas TV-värld, Mediebarndomen, Digital barndom, Cyberungar, etc) har den genomsnittliga massmedieanvändningen i själva verket alltsedan början av 1970-talet alla nytillkomna medier till trots i stort sett legat konstant på 3 timmar/dag för åldrarna upp till 14 år. Barns medieanvändning 1925 (då radion introducerades) brukar uppskattas till en halvtimme/dag. Cecilia von Feilitzen (1999) beräknar lågstadiebarns tid för massmedier 1955 vara cirka 1 tim/dag, medan enbart TV-tittandet 1975 (sedan 1969 på två public service-kanaler) uppmättes till drygt 2 tim/dag. Under detta 70- tal tillkom dessutom musik- och sagokassetter, liksom Melodiradion, vilka då alla tillsammans med TV upptog cirka 3 timmar dagligen av barns vardag. Trots hemvideo sedan 1980, satellit-/kabel-tv-kanaler och (på 90-talet) datorer, uppmäts barns bruk av alla dessa runt decennieskiftet 2000 sammantaget till endast 4 tim/dag. Betänker man då att dagens sätt att mäta TV-tittandetid uppskattas ge 30% över-tid (då barnen inte kodar ut sig ur de Nielsen-lådor som numera mäter deras tittande, utan bara går bort från TV-apparaten), jämfört med de metoder för publikmätning som användes fram till 1993, liksom att musik idag i allt högre grad bara är en bakgrundskuliss till andra aktiviteter, och tar man framför allt hänsyn till det faktum att datorer av barnen inte används till massmedier utan huvudsakligen som spelmaskiner (för datorspel), är den totala massmedieanvändningen i stort sett oförändrad jämfört med för 30 år sedan. En viss omfördelning mellan aktiviteterna har dock ägt rum, så att t ex sittandet vid datorn tagit tid från TV. TV-tittande är emellertid fortfarande den klart dominerande fritidssysselsättningen för alla åldersgrupper (för vuxna: radio). Vi kunde beträffande åldrarna upp till 14 år mera rättvisande tala om 3- timmarsdagen vad deras massmedieanvändning anbelangar. Att kalla detta för att leva i en mediekultur torde vara omotiverat, då t ex skolkulturen upptar betydligt längre tid och dessutom levs i på ett mer hudnära sätt och med direkt avgörande konsekvenser för det egna livet. I skolan är man dessutom stillasittande längre tid än hemma framför datorn. (För)skolans lärdomar anses visserligen som betydligt nyttigare, vilket det finns skäl att återkomma till (i kapitel 9). Dagens barndom kan alltså mer korrekt möjligen beskrivas som en mediefritid, men 3 timmar är ju inte hela dagen. Det torde fortsatt finnas tid för lek t ex och skolkulturen inrymmer ju även en rastkultur. Den stora förändringen i tidsåtgången för massmedia inträdde med andra ord mellan dagens 60-åringars barndom och deras idag 35-åriga barns, innebärande en ökning på hela 2 tim/dag. Dessa senare 70-talister till storkonsumenter är ändå bland dem som idag mest oroar sig för barns medieanvändning (Johnsson-Smaragdi & Jönsson 2001). Dagens förskole- och lågstadiebarn använder dock inte mer tid till massmedia än vad deras föräldrar gjorde. De leker däremot med andra leksaker och spelar andra spel, varav vissa är elektroniska och utspelar sig på en TV- eller datorskärm. Detta gör för den skull inte datorspelen till massmedier. Hur ska man då förklara denna frysta medietid? Det finns uppenbarligen enbart ett begränsat antal timmar per dag till fria aktiviteter, när man efter (för)skolan förutom att äta middag och leka eller läsa läxor, ska hinna umgås i familjen, bada och nattas. 8

9 Överlag har vi dock genom åren sett en enorm siarvilja både från medieforskares och barnkulturdebattörers sida. Man har uttalat sig om de hemskheter som inom en nära framtid ska inträffa på mediefronten och om försvinnandet av barndomen. I samband med spådomar om en kommande satellit-tv i Norden, med ett utökat programutbud innebärande t ex 3 timmar program dagligen för förskolebarn, skriver 1977 medieforskarna von Feilitzen m fl (1977:37) att faran med ett sådant totalalternativ [är] uppenbar, inte minst när det gäller barnen. Vi vet t ex att många småbarnsföräldrar uppmuntrar tv-tittande och att ett ökat barnutbud utan tvivel skulle öka barnens tittande som redan är tillräckligt. Så blev det alltså inte, men detta hindrar inte fortsatta profetior varje gång nya medier dyker upp, även om dagens forskare inte längre vågar uttala sig om vad som är en tillräcklig medieanvändning. Inte sällan upprepas dock skrönan att dagens föräldrar bara hinner umgås med sina barn 15 minuter kvalitetstid om dagen (ibland är tidsangivelsen nere i 3,5 minuter, se Bartholdsson 2004). En undersökning gjord av Statistiska Centralbyrån (publicerad i Svenska Dagbladet 6/5-04) av barns och föräldrars tid tillsammans visar att denna tid visserligen minskat något jämfört med 10 år tidigare, men att barn i åldern upp till 6 år åtminstone tillbringar minst 5,5 tim/dag med sin ensamstående mamma (7,5 med mamma i parförhållande och 4,5 tim/dag med pappa) den resterande, och ökande, vakna tiden i förskolan samt att föräldrarna oftare än tidigare umgås med ett barn i taget. I själva verket ägnar sig föräldrarna nu ofta var för sig koncentrerat åt sina barn och ledsagar inte sällan 6-12-åringarna till olika organiserade aktiviteter under de cirka 4 tim/dag som de tillbringar med barnen. Föräldrarna (särskilt mammorna) i SCB:s undersökning har dock dåligt samvete för att man inte har den där avslappnade bara-vara-tiden tillsammans. Huruvida TV, det tveklöst viktigaste barnmediet i tid och inverkan mätt, faller innan- eller utanför denna tid framgår visserligen inte, men familjemediet TV används inte minst till just detta. Men varför överbetonas i sedvanlig ordning vuxnas inflytande så? Lika viktiga för barnen är andra barn och den gemensamma barnkultur som utspelar sig i mer eller mindre vuxenfria zoner. Alla studier visar att barn väljer kamraterna framför datorspel och TV, ifall de har något reellt val. Det är emellertid i fallet med TV som frågan oftast uppkommer om barn ännu är mogna nog, eller tvärtom beter sig alltför moget. TV och massmedia överhuvudtaget verkar användas som en måttstock för hur barn är, inte är, respektive borde (få) vara (när de är lagom ). Det senaste exemplet på detta är Carl Hamiltons debattbok Det infantila samhället (2004), till vilken vi återkommer i kapitel 12. TV är dock i vuxnas ögon inte direkt något nytt medium, inte heller video med över 25 år på nacken, och Internets massmedietyper (t ex webbsidor, chatt- eller diskussionsforum) är inget som barn under 13 år ägnar särskilt många minuter per dag åt. är inget massmedium alls (förutom Spam), utan precis som (den dominerande användningen av) mobiltelefoner ett mellanmänskligt medium, som få barn nyttjar speciellt frekvent före tonåren. Som nytt medium alternativt leksak återstår då enbart dator- eller 9

10 TV-spel, som för majoriteten barn upptar mindre än 1 tim/dag. Enligt en Sifoundersökning (refererad i Aftonbladet 11/5-05) spelar 75% av 5-åringarna dator- eller TV-spel mindre än 5 tim/veckan och i samma åldersgrupp tittar 70% mindre än 10 timmar i veckan på TV/video. Med andra ord använder 3/4 av dessa barn högst 2 tim/dag åt TV+video+datorspel/TV-spel. Och 70% av 5-åringarna är utomhus mer än 10 tim/veckan på sin fritid, dvs efter förskolan. För 15-åringarna är siffrorna däremot de motsatta: 29% av dem spelar datorspel mer än 20 tim/veckan och 75% är utomhus mindre än 10 timmar i det senare fallet ungefär som vuxna m a o. Vuxnas myckna TV-tittande är i tonåren och tidiga ungdomsåren i storspelarnas fall däremot utbytt mot datorspelsspelande. För barn innebär datoranvändning som sagt huvudsakligen olika former av elektroniska spel, som inte är fråga om medier mer än de gamla spelhallarnas arkadspel i så fall också var medier i meningen hjälpmedel för att framkalla något (se vidare kapitel 8). För vuxna är massmedier som Internets olika funktioner, interpersonella kommunikationsmedier som och datorspelmaskiner visserligen nya, men för barn är de inte nyare än alla andra medier, apparater eller företeelser som de stöter på under sin uppväxt. Beteckningen nya medier avslöjar bara att vuxna som vanligt sitter inne med definitionsmonopolet och ser allting från sin egen synvinkel. Samtidigt medför dessa nya medier att barn allt lättare har direkttillträde till egna berättelser och spel. Mediernas texter (dvs innehåll ) kan därmed också bli annorlunda. Vilka följder får detta för barnkulturen? Disposition Bokens disposition är denna: först sätts massmedieanvändningen in på dess rättmätiga plats inom barnkulturen och frågan ställs varför barnkulturstudier idag trängts ut nästan helt av intresset för så kallade nya medier. Är det på grund av forskarnas originalitetsjakt och behov av att konstruera till synes nya, egna begreppssystem med ovant klingande termer som virtuell, cyberrymd, konvergens, interaktiv och digital barndom, för att legitimera sina forskningsmedel? Eller är det för att datorer tycks föra tankarna till framtiden och datorvana idag symboliserar avancerad kompetens samt att en syn på barn som kompetenta och som liktydiga med framtiden för närvarande dominerar bland barndomsdiskurserna? Dagens vuxna tycks ha ett slags pedagog-gen i sig, som aktiveras senast i 25-årsåldern, innebärande att allt som har med barn att göra värderas utifrån dess förmodade framtida nytta för barnet och samhället. Vi måste börja med barnen, är den felaktiga devisen. Barnkultur verkar däremot föra tankarna bakåt till förr i tiden, till det som barn gjorde f D, före Datorn: barnramsor, folklekar och lek med kottar. Men hur kan massmedieforskare förbise att TV-program såväl som datorspel är lekfulla inslag i barnkulturen och att datorspelande inte alls är fråga om någon massmedieanvändning, utan om att hantera en spelmaskin? Eller vill man inkorporera datorspelandet i medieanvändningen för att kunna rapportera 10

11 alarmerande antal minuter daglig mediekonsumtion? Låter 45 minuter spel eller lek vid datorn inte lika skrämmande? Varför missar man så gärna det lekfulla i barns mediepreferenser? För att påverkan i så fall inte upplevs vara lika överhängande? Och varför är intresset för barnkultur idag inte bara obefintligt i forskarvärlden, utan även i kulturdebatten? Hänger det samman med unga journalisters och krönikörers jag-generationens omskrivna postmoderna leklynne och önskan att så länge som möjligt ansvarsbefriat få uppskjuta vuxenblivandet? Med infantiliseringen av samhället? Att man uppfattar sig själv som ett postmodernt exempel på det påstådda utsuddandet av gränserna mellan barn och vuxen och mellan man och kvinna? Uppmärksammade man verkligen barnkulturen, skulle man därmed även se skillnaderna mellan sig själv och barn och då tvingas medge att det fortfarande inte råder någon jämlikhet mellan generationerna och att man faktiskt är vuxen i samhällelig mening? Framställningen utlovar inga otvetydiga svar på dessa frågor, men ställer dem i vart fall. Efter en utredning och precisering av föränderliga ting och begrepp såsom barn, barndom(sdiskurser) och barnkultur, presenteras det teoretiska perspektivet barnism och buffert-enkultureringsteorin, samt problematiseras termer som barnperspektiv/barns perspektiv/barnets rättigheter/i barnets intresse/barnet i centrum/barnets bästa/barns behov, samt i vad mån barn kan sägas vara aktörer eller enbart inbäddade i strukturer. Framställningen går därefter in på hur barnpubliker och barnkonsumenter skapas av ett antal samverkande institutioner och att detsamma gäller för skapandet av unga barnkulturproducenter. Sedan diskuteras problematiken hur barn och barnkultur bäst kan utforskas och här förordas en diskurs-etnografisk metod, spetsad med lite postmodern inspiration och textanalys mot strömmen. Frågan ställs sedan hur TV-tittande och datorspelande förhåller sig till lek och hur barn använder, tolkar, värderar och påverkas av TV-program, filmer, datorspel och vidhängande leksaker, samt medieforskningens vanligaste begrepp för att söka förklara barns medieupplevelser. Ett antal alternativa termer föreslås, som bättre beskriver medieanvändningen. Därpå följer ett antal kapitel som var för sig tar itu med de olika medierna och mediespecifika produkterna, samt hur barn leker, lär och gör motstånd med hjälp av TV (inklusive video-/filmtittande) och datorspelsspelande. Efter ett kapitel som ställer frågan om också barn kan betraktas som medborgare med kollektiva rättigheter även på medie- och konsumtionsområdet, avslutas boken med en jämförelse mellan barnkultur, ungdomskultur och vuxenkultur. Bland annat ifrågasätts påståendena om att barn idag blir vuxna allt tidigare, liksom att vuxna (ja, samhället i stort) skulle ha blivit allt mer infantila. 11

12 Bokens påståenden De påståenden som görs (för läsaren att själv pröva mot andras påståenden, egna erfarenheter, samt egen reflektion) är bland annat dessa nedan, som alltså ska uppfattas som huvudhandlingen i denna forskningsberättelse: 1. barnen och barndomen är alltid JUST HÄR och JUST NU inte framtiden, inte förr i tiden 2. barn behandlas som ett Tredje (asexuellt) kön och i något som kallas för jämställdhetspedagogik som ett genus neutrum, under genus maskulinum och genus femininum, med ännu mindre makt än det Andra könet. Utmärkande för neutraliteten är att bäraren i motsats till dem som kategoriseras enligt maskulinitet kontra femininitet också är åldersbestämd och efter dryga decenniet förvandlas till ettdera av dessa bägge andra överordnade genus. Barnen själva tränar sig dock inte i maskulinitet eller femininitet, utan i barnvarianterna puerilitet respektive puellaritet, som har mer med könsidentitet än med genus att göra 3. barns avvikelse från de vuxna som norm och deras underordning (baserad på biologi och ekonomiskt beroende) under generationsmaktordningen är mer grundläggande än kvinnors underordning under könsmaktordningen 4. dvs de vuxna anses vara den självklara, neutrala, normala utgångspunkten, för barn att snabbast möjligt sträva mot. Generationssystemet genomsyrar språk, tänkande och handlande på ett hierarkiskt sätt så, att maktlösa och oerfarna barn alltid är underordnade mäktiga vuxna 5. lika lite som det som anses kvinnligt respektive manligt får blandas, om könsmaktordningen ska kunna upprätthållas, får det som är barnaktigt och vuxet det ifall generationsmaktordningen ska vidmakthållas. Barn ska vara barn och vuxna måste våga vara vuxna Barn ska vara omogna (t ex inte se alltför vuxna program ), ty då blir vuxna automatiskt mogna 6. barnkultur är därför främst en form av motstånd mot vuxenkultur och vuxnas syn på barn fråga om generationskamp 7. vuxnas avståndstagande från många framgångsrika kulturprodukter för barn, och deras oförstående attityd till barnkultur, hänger samman med en vuxen ovilja eller oförmåga till perspektivtagande (dvs att se det hela ur barns perspektiv) 8. barn är de enda barnkulturproducenterna 9. barnkultur är den mening som barn utvinner ur bland annat produkter, som inte nödvändigtvis överensstämmer med vuxna tolkningar och innebörder 10. kultur kan alltså inte förmedlas, utan måste (re)konstrueras av utövarna 11. i barnkulturen materialiseras den kompetenta barngemenskapen, snarare än det kompetenta barnet 12. vuxenstyrda kulturaktiviteter med barn är aldrig barnkultur, inte heller vuxenproducerade kulturprodukter för barn 13. att kalla vuxenproducerade kulturprodukter och vuxenstyrda aktiviteter för barnkultur skymmer sikten för barns egen kulturproduktion, eller riskerar åtminstone att nedvärdera denna barnkulturproduktion 12

13 14. kultur med barn som institutionaliserad bransch (planlagda, strukturerade vuxenorganiserade, meningsfulla aktiviteter) är produktfokuserade i motsats till barns informella grupper, där barnrelationerna är det centrala 15. kultur med barn syftar framför allt till att ge barnutövarna status och en prestigefylld fritidsidentitet, ackumulera fritidskulturellt kapital, inviga barnen i de fina små skillnader som signalerar social distinktion 16. kulturförmedling handlar i hög grad om kulturväxling, dvs ett byte av barnkultur mot vuxenkultur, där barn blir offer för vuxnas kulturimperialism 17. ofta står det fritidskulturella kapitalet i direkt motsatsställning till deltagande i mer vuxenifrågasättande barnkulturer 18. flickor är oftare involverade i detta vuxenorganiserade, styrda fritidsutbud 19. kulturförmedling kan i många fall betraktas som ett led i förfinade disciplineringsprocesser helt enkelt utgöra vuxna makttekniker 20. kultur för och med barn är i själva verket en trojansk häst med vuxna medelklassvärden (såsom individualism, autonomi, sökande efter unikhet, kulturella distinktioner och allvar, istället för lek, gemenskap och solidaritet) dolda inuti sig en form av medelklassens kulturimperialism 21. vuxna betonar de barndomar som passar dem: starka och kreativa barn när detta gynnar vuxna intressen/syften, men svaga och manipulerade när man vill motarbeta barnens egna val och önskningar 22. barndomen och barnkulturen har alltid varit postmodern 23. barns röster kan inte göra sig hörda enbart genom t ex intervjuer, utan forskaren måste även problematisera svaren utifrån teoretiska utgångspunkter 24. barn har inga helt egna röster, utan talar om sig själva i termer och teman som de redan hört att det talas om barn eller så förhåller de sig motsträvigt till dessa, i sin oppositionella barnkultur 25. barn tillbringar idag allt mer tid med jämnåriga lever inte i en mediekultur, utan bokstavligen i en kamratkultur 26. skillnader i föräldrarnas fostran utjämnas och standardiseras genom jämnårigkulturen, där också mer jämlika relationer tränas 27. fast barn leker idag allt mindre i stora grupper/gäng, allt mer i par med bästa vännen av samma kön 28. men kompetenserna i dyader (pargrupper) är tyvärr inte desamma som de sociala färdigheter som krävs ute i samhället 29. en mer gruppbaserad barnoffentlighet är inte minst viktig för barns möjligheter till/träning i opinionsbildning och buffert-enkulturering 30. nästan allt som barn frivilligt ägnar sig åt (t ex lek och reception av berättelser) utspelar sig i modus konjunktiv som anger att det hela är föremål för någons önskan, bara tänkt, på låtsas, enbart hypotetiska påståenden 31. dagens barn använder inte massmedier längre tid än vad deras föräldrar gjorde (3 tim/dag) 32. TV-program/filmer, datorspel, böcker, leksaker och andra kulturprodukter är inte barnkultur endast råmaterial i barnkulturer 33. barn undflyr i hög grad direktverkande mediebudskap genom sin personliga kommunikation med kamraterna och med vuxna 13

14 34. barn producerar barnkultur och konstruerar samtidigt sin kollektiva såväl som individuella identitet 35. identitetskonstruktion handlar lika mycket om att se skillnader mellan sig och andra (i verkligheten såväl som i media), som om att se likheter 36. barn tänker lika ofta inför mediefigurer, jämnåriga och vuxna så n är inte jag eller så n vill jag då inte bli, som de konstaterar att så n är jag också eller så vill jag också vara/bli (inte bara kopierar, utan tar avstånd från X) 37. barns fritid är i hög grad normerad beträffande vad de får/inte får göra med sin tid och på vilken plats 38. vuxna värderar bara den funktionella sidan av barns självständighet och ansvarstagande, men inte den produktiva sidan: enbart att barnen kan utföra åldersanpassade uppgifter (ty avlastar ju föräldrarna) i motsats till att barnen uppmuntras lösgöra sig i sitt görande och tänkande från nedärvda tankemönster och framkasta egna lösningsförslag (ty dessa kolliderar då med vuxna intressen). Barnen struntar som tur är i detta 39. den främsta förklaringen till en allt mer segmenterad barnkultur (dvs olika för olika fingraderade barnåldrar, för olika köns- och klassegment) är alls inte marknaden eller reklamen, utan individualismen som ideologi ett uttryck för identitetspolitik i barnkammaren 40. barnkultur blir därför alltmer även en form av motstånd mot, eller avståndstagande från, andra barnåldrar och framför allt från det motsatta könet 41. här kan man rent av tala om en ålders-etnicitet och en genus-etnicitet 42. barnkultur är inte ett dugg mindre upprorisk än ungdomskultur 43. vuxna kan inte leka lek torde vara det enda område som barn har helt för sig själva 44. dagens barn är mer lekfulla än någonsin, men deras lek, lekar, spel och sport utspelar sig på delvis andra arenor (mentala och digitala) än tidigare 45. barns fysiska utrymme och rörelsefrihet blir allt mindre, samtidigt som deras mentala rum blir allt större 46. barnkultur är i hög grad förnyelseträning: tillåts ge upphov till nonsens, oordning, upp-och-ned-vändning, upproriskhet och ifrågasättande 47. barnkulturens förnyelsepotential är således en motor även för samhällsutvecklingen 48. datorer är för barns del inte massmedier, utan framför allt resultatmaskiner datorspelsspelande är inte fråga om massmedieanvändning 49. urgamla, traditionella spel är idag framför allt elektroniskt återgivna/förmedlade/använda av Den Spelande Människan Homo Ludens-Videns 50. TV-tittande är en mentalt mer avancerad sysselsättning än lek 51. det är mer vuxet (=senare uppnått) att vara reflekterande åskådare framför TV:n, än bara deltagare som t ex vid enbart ludiskt datorspelsspelande 52. barn skyr vanligtvis de medieintryck som upplevs som alltför verkliga ( realism i TV- och datorprogram, liksom dokumentärer) och föredrar olika typer av overklig förgrovning för att slippa tro att det fiktiva kanske ändå skulle kunna vara verkligt 53. en stor del av barns lärande, kanske så mycket som hälften, är informellt och äger rum utanför (för)skolan med assistans av medierna och kamraterna 14

15 54. barn lär sig med medias hjälp bl a att särskilja allt fler och mer fingraderade (o)verklighetsnivåer 55. skolans lärande är motiverat av yttre krafter och av övertygande-karaktär, medan lärande med hjälp av media är egenmotiverat och av mer prövande slag 56. från de mest skilda TV-programtyper lär sig barn såväl faktakunskaper och sakförhållanden, som handlingsorientering och att bedöma sociala relationer 57. TV-program är inte minst relationslaboratorier och rådgivningsbyråer 58. barn lär sig särskilt av dokusåpor att inte lära sig vissa oönskade ting 59. att följa dokusåporna kan också vara en självständighetsgest 60. TV är en mot(stånds)kulturell träningsarena, slipar t ex humorkompetens 61. böckernas och lekens världar upplevs som mer verkliga /tänkbara och egenupplevda än datorspelens eller filmens (och påverkar därmed eventuellt mer) samt är enligt de egocentrerade bättre 62. inte mycket hos de nya medierna är särskilt nytt vad berättelser och spelteman anbelangar, inte heller avseende det kollektiva bruket: nytt är onekligen barns tillträde, mängden, feedback, samt fler nya (och smärre) målgrupper förutom måltavlorna för, och öppenheten i, motståndet 63. digitaliseringsteknologin är budskapet, inte innehållet i sig, som bara är urgamla berättelser, spel och lekar i ny och ännu uppstudsigare dräkt 64. datorspel sägs låta barnen påverka mer och bestämma utgången själva, men detta sker ju långt ifrån lika mycket vid datorspelandet som fallet är i leken eller i de egna fantasierna, dagdrömmarna eller berättelserna 65. flickor övar fortfarande verbal kontroll och riskundvikande, pojkar tränar kroppskontroll (inklusive finmotorisk sådan i datorspelande) och risktagande 66. flickor skulle framför allt ha utbyte av fler olydiga tjejförebilder, minskad harmonilängtan och oro för misstag, samt av mer deltagande i grupp 67. Britney Spears och andra populära horsångerskor utstrålar tjejkraft 68. det ligger en hel del makt i att vara ett objekt (i alla möjliga sammanhang) men det är stor skillnad mellan att göra sig själv till objekt och att bli objektifierad 69. underordningen av förment svagare och skyddsbehövande kvinnor som inte deltar i det samhälleliga livet har sitt ursprung i relationen mellan barn och föräldrar i generationsmaktordningen 70. genusmaktordningens särskiljande av könen är inte huvudorsaken till bristande jämställdhet, utan värderingen av könens aktiviteter och egenheter 71. ju mer jämställda de bägge könen faktiskt blir, desto mer tycks de ägna sig åt att framstå som olika 72. barnpubliker och barnkonsumenter finns inte bara, utan skapas av flera samverkande institutioner inte enbart av medierna eller reklammakarna 73. dagens barn är inneslutna i egna konsumtionserfarenheter, snarare än utestängda från arbetslivet de bidrar till marknadsekonomin genom konsumtion 74. barnkonsumtion är inte alls lika hemskt som barnarbete 75. gåvor är aldrig helt gratis för barnen 76. barnkulturella aktiviteter hänger fortfarande i betydligt mindre grad samman med konsumtion, än vad ungdomskultur och vuxenkultur gör ändå förfasar man sig i debatten enbart över kommersialiseringen av barndomen 15

16 77. barndomens/barnkulturens påstådda försvinnande handlar eg. dels om synen på en ny barndom, dels om synen på samhällets kommersialisering 78. konsumtionskulturen beror inte på någon strävan efter konformism, utan är tvärtom en följd av individualismens negativa skadeverkningar 79. massmedieutbudet och masskonsumtion leder inte alls till likriktning 80. konsumtionsupptrappningen bygger i själva verket på en önskan om distinktion, originalitet, särskiljande smak och stil: klassmedvetenheten börjar redan i årsåldern 81. de flesta varor i Västvärlden är idag positioneringsvaror som anger ens status, dvs får sitt värde genom jämförelse med andra 82. coolness är det urbana samhällets centrala statushierarki och liksom all status ett positionsvärde: för att några ska ha det, kan flertalet inte ha det 83. så snart vuxnas inverkan på barn hunnit tränga igenom de barnsolidariska likhetssträvandena ( alla andra har X ) inleder barnen sin positioneringskonsumtion, som går ut på att ha det inte alla andra har (hunnit skaffa sig än) 84. all individualism måste dock kalibreras mot någonting, bli standardiserad för att framträda tydligare: kollektiviserad/standardiserad individualism tar vid senast i tonåren, efter tidigare mer odifferentierad gruppsolidaritet 85. enda sättet att minska konsumtionen är genom minskat arbete (eller lönesänkningar), inte genom minskad reklam 86. konsumismen kan därför motverkas genom aktivt motstånd mot individualismen och genom ett främjande av mass-samhället 87. barnrättigheter gynnas inte alltid av FN:s barnrättighetskonvention 88. det är idag inte fråga om någon ny barntyp, utan samma slags barn som förr ingen digital barndom utan fortsatt en analog dito, men med betydligt fler meningsförslag och fler verklighetsnivåer för barnen att särskilja 89. barnkulturen är i sina grunddrag oförändrad, men det mesta är intensifierat 90. ungdomskulturen har inte krupit allt lägre ned i åldrarna, utan barnkulturen har öppnat sig uppåt mot ungdomskulturen och manskulturen, som även de numera i hög grad är spelkulturer 91. barns medieval, deras val av medietexter och faktiska motstånd mot vuxnas motstånd mot deras egna val är i sig en opinionsyttring ett inlägg i offentligheten och inte någon motoffentlighet 92. det behövs ändå ett stärkande av barns kollektiva informations- och yttrandefrihet, liksom av deras rätt till lek och verkligen fri tid 93. generationerna har bara närmat sig varandra på ett ytligt stilplan, inte i makthänseende 94. barn är den sista minoriteten som ännu inte emanciperats, men deras likaberättigande kunde onekligen främjas om de i större utsträckning finge ta egna initiativ, ha egen ekonomi, bemötas med respekt, alltid uttrycka sin mening, komma med förslag, ha egna anspråk, handla gemensamt, organisera sig socialt och bli en integrerad del av samhällsprocesserna 95. målet för barnkultur är att inte behövas utan vittra bort, vilket dock inte sker förrän barn och vuxna är betydligt mer jämlika och mänsk-lika 16

17 Barn=? Den första att påkalla behovet av barnkulturstudier med ett uttalat barnperspektiv var Charlotte Hardman (1972), som menade att man borde studera barn för deras egen skull och inte för vad de kan säga om framväxten av vuxet tänkande och agerande, eller med målet att lägga grunden till framtida vuxna kulturkonsumenter och på så sätt säkra finkulturens fortlevnad. Hon menade att såväl kvinnor som barn var tystade, stumma, undflyende grupper för dem som studerade samhället. Barn har en egen unik kultur, är inte alls passiva, framhöll Hardman (a a:87). Snart kom ett antal böcker med titlar som Vad är ett barn? (Tucker 1978). Begreppet barn kan nämligen innebära många olika ting, vara en 1) biologisk (=från födsel till pubertet), 2) juridisk (tiden fram till självständigt straffansvar) eller 3) social definition (den fas under vilken barnet inom familjens hägn integreras i olika livsområden). Barn syftar på en eller flera förkroppsligad(e) individ(er) som inte anses vara vuxen/vuxna, men blandas ofta samman med barndom som är en mer abstrakt och generell term innebärande den status som vuxna tillskriver dem som ännu inte definieras som vuxna. Barn har kallats för ett tredje kön (bredvid män och kvinnor) som faktiskt är genusneutralt eller okönat i traditionell mening och ibland också i avsaknad av åldersbestämning (50-60-åringar är ju fortfarande barn till 80- åringar). Barn kan dock genom olika förväntningar, föremål eller ordsammansättningar könas (och åldersbestämmas), t ex som flickebarn, gossebarn. Denna könsetikettering sker dock oftare outtalat eller automatiskt. Oftast avses med barn dessutom en generationsbaserad kategorisering. Med barn menas i denna framställning helt enkelt någon som definieras/ definierar sig själv som ett barn till skillnad från en vuxen (alltså inte liktydigt med en förälders tal om mitt barn); en ung samhällelig nykomling, en oerfaren social varelse i ständig tillblivelse som i hög grad lever här och nu; en människa både i varande och vardande, som såväl påverkar som påverkas, både är kompetent och inte så kompetent. Framför allt studeras dock dessa samhälleliga nybörjare såsom grupp och tillhöriga en underordnad ung generation, dvs med fokus på barns inbördes aktiviteter och intressen såsom barn bland andra barn och dessas motvärn mot vuxna. Barn är precis som vuxna både subjekt och objekt, både sändare och mottagare av såväl symboliska meddelanden som handlingar. Alla barn är givetvis inte lika, men man måste i sammanhang som dessa generalisera i form av barn i pluralis. En vuxen blir i jämförelse med detta barn således en mer erfaren social varelse i ständig tillblivelse, som dock inte lika ofta (i mental mening) lever här och nu; en människa (här: över 18 år) med överlägsna kroppskrafter och imponerande längd som både påverkar och påverkas, både är kompetent och inte så kompetent. Eller med Shulamith Firestones (1974:96) definition av vuxen: ett större barn med världsliga erfarenheter. Begreppet vuxna används här odifferentierat, även om medlemmarna i kategorin (precis som de i barnkategorin) kan uppträda något olika. Somliga (vuxna) torde irritera sig på bokens återkommande polarisering i vuxna kontra 17

18 barn, eftersom detta motsatsställande vanligtvis inte sker lika övertydligt utan mer outsagt, ty självklart som exempelvis i fallet med barnreklamförbudet, olika åldersgränser eller åldersrekommendationer avseende kulturprodukter och barns naturliga avsaknad av egen ekonomi. (Mellan år befinner sig således tonåringar och ungdomar, men gränsen är flytande och en i juridisk mening vuxen människa på 18 år kan benämnas både tonåring, ungdom och vuxen beroende på sammanhang.) Jag negligerar alltså i någon mån att det finns faktiska, verkliga, individuella, olikartade barn, vilket dock är en föreställning som varken barnen själva, föräldrar eller pedagoger kan ägna sig åt. All forskning handlar emellertid i grunden om en viss generalisering och de linser som den egna disciplinen förser forskaren med bestämmer dessutom hur vi ser barnen/barnet/barndomen/barnkulturen: barn blir således förvrängda /omskapade av denna lins. Vi bör därför ständigt påminna oss om hur den egna disciplinens utveckling och nuvarande tillstånd inverkar på våra föreställningar om barn. Barnforskningen av idag kännetecknas emellertid av en osedvanlig medvetenhet om den mångfald konkurrerande barndiskurser som för närvarande strider om herraväldet och om behovet av en kombinerad vardagslivs-/tidsdiagnos och diskursanalys. Det finns således mängder av olika barn, framhåller Karen Coats (2001: 143): skolans barn är ett projekt (ett tomt ark, eller endast i behov av stödjande byggnadsställningar); juridikens barn en skyddsvärd klient; socialarbetarens barn ett problem att lösa i form av en placering; marknadens barn är en konsument; företagandets barn en demografisk enhet; ekonomens: en statistiksiffra; sociologins: en bit av en social struktur; medicinens barn: ett komplext organiskt system; genetikens: en gåta att lösa; litteraturens barn: en vuxen konstruktion; historiens barn: vanligen dött; filosofins barn: en konkret metafor för ett antal abstrakta idéer; poesins barn: mannens fader; konstens barn: av naturen känslomässigt, talangfullt, kreativt, expressivt; antropologins barn: en produkt av sin kultur; många etniska gruppers barn: vittnen om ett smärtsamt förflutet, belägg för en tung samtid, alternativt symbol för en hoppfull framtid; psykologins barn: växlar med ålder eller utvecklingsstadium; psykoanalysens barn: en konfliktfull knippe aggressioner och begär; Cultural Studies barn: bärare av en sammansatt kulturell fantasi; religionens barn: en värdefull, perfekt gåva som ändå behöver göras om i grunden eller tuktas. Mediekritikens barn, då? Ja, t ex det TV-tittande barnet anses motsägelsefullt nog sårbart och lättmanipulerat då det gäller fiktion, men kompetent och smart när innehållet i media är av faktakaraktär. Det barn som läser fiktion i bokform har emellertid aldrig karaktäriserats som sårbart eller okritiskt, trots att den s.k. identifikationen vid läsningen där är starkare än framför TV:n, eftersom barnet till en läst text sätter egna bilder som ligger den egna miljön närmre (Kelly 1981). Medieforskningens barn, som länge dominerats av sociologi och psykologi (med dess inbyggda förutbestämda utvecklingsstadier ) och levererat belägg till mediekritiken, har visserligen det senaste decenniet i hög grad influerats av Cultural Studies och andra kulturanalytiska närmanden med mer aktiva barn, men torde fortfarande ha en del att hämta 18

19 hos barnkulturforskningen. Barnkulturforskningens barn är nämligen en aktiv, tolkande, värderande jämnåring som både skapar och skapas av vuxensamhället men framför allt av barngruppen och dess umgängesformer. Ja, barnkulturforskningens barn existerar knappt såsom individ, utan är närmast definitionsmässigt en gruppvarelse. Barn(doms)studier Det till synes självklara i vad barn och barndom är, har problematiserats de senaste 45 åren, alltsedan den franske samhällshistorikern Philippe Ariès oerhört inflytelserika bok Barndomens historia (1973/1960). Barn gavs enligt honom ingen speciell status eller särskild plats förrän under 1600-talet, att döma av det (franska) material som han analyserade. Men märk väl: han skriver där om vuxnas uppfattningar om barn, när han hävdar att barndom är en social konstruktion och att det under medeltiden inte existerade någon barndom, i den meningen att det då förekom från barn avgränsade livsområden. Ariès barndomsstudier beskriver en förfallshistoria, då han betraktar talets gränsuppsättande mellan barn och vuxna som olyckligt. Han beklagar att barn efterhand frikopplades från vuxenvärlden, vilket han ser som en tillbakagång i förhållande till medeltidens åldersblandning, öppenhet och likgiltighet. Andra, som psykoanalytikern Lloyd demauss (1977), har varit av motsatt uppfattning och snarare beskrivit en framstegshistoria med förskjutning från våld till empati, då han menar att barn successivt fått ett allt drägligare liv genom vuxnas insikt om att barn har andra behov än vuxna. Barndomsstudier inom sociologi, medicin, juridik, psykologi (mera sällan inom humaniora) har efterhand vuxit fram som viktiga inslag i den barnvetenskapliga forskningen. Där fokuseras inte sällan de kulturella och politiska praktiker som inverkar på barns liv och syftar till förbättrande vuxna ingrepp i de yngstas livsvillkor. Studierna är alltså (uttalat eller dolt) normativa: säger hur saker och ting borde, bör eller ska vara. Samhällsdiscipliner (liksom medicin och juridik) ser barn som faktiska människor, kunder eller klienter, medan forskare inom humaniora tenderar att se barn som socialt konstruerade ideologiska subjekt, se barndomen som en sociohistorisk konstruktion (dvs inte oföränderlig) och barn som en fixerad och statisk ideal abstraktion, snarare än som faktiska, livs levande, samtida, meningsskapande människor, menar Karen Coats (2001). Bägge synsätten anser Coats (a a) vara problematiska var för sig, ty ser man barn enbart som faktiska individer kan man lätt glömma, att t ex barnlitteraturen bidrar till att skapa de människor som man försöker beskriva. Fokuserar man å andra sidan ensidigt på den teoretiska konstruktionen av barndomen, snarare än på reella barn, riskerar man att generalisera på ett olyckligt sätt. Talar man (som FN:s barnrättighetskonvention) om barnet i bestämd form singularis glöms också lätt kulturella, etniska, ålders- och genusskillnader liksom barnkollektivets potentiella styrka. Det är alltså viktigt att studera barn i pluralis, fokusera barn som gruppvarelser, ty att 19

20 individualisera barn är (som Berry Mayall (2000:44) uttrycker det) att avpolitisera barn. Att individualisera barn är givetvis också en politisk handling, men en tveksam sådan. När fokus inte riktas mot individuella barn, utan mot relationer mellan samhällsgrupper, blir frågor om makt, rättigheter och skyldigheter viktiga inslag i dessa relationer. Det är alltså ett stort framsteg att barn inte längre ses som apolitiska. Vi måste även studera barndomens villkor och barns bidrag till samhällsordningen. Först måste forskaren enligt Mayall (teoretiskt) extrahera barnen ur familjen för att kunna studera dem som samhällsgrupp. Då kan man för det första undersöka i vilken grad barn kan sägas vara aktörer, hur de kan påverka sina villkor, i samspel med de strukturer som omger deras liv (Mayall 2000:41). Studerar man barn som grupp ser man, för det andra, också tydligare deras systematiska underordning i alla samhällen. Berry Mayall (a a) framhåller behovet för barndomssociologin att förena dess sedvanliga makroanalyser med (allt vanligare) empiriska studier, som mer sätter barnens egna kunskaper och erfarenheter i förgrunden, samt behovet av användbara begrepp som kan sammanlänka mikro- och makronivåerna. Hon lyfter själv, som jämförelse, fram hur feministiska närmanden med hjälp av begreppet genus lyckats placera in kvinnorna i sociologin. I barndomens fall kan kanske föreställningen om/begreppet generation på motsvarande sätt underlätta förståelsen, genom att ta upp företeelser och relationer mellan generationerna sedda från barns perspektiv, för att (som Alanen 1992) förklara barndomen som en del av den sociala ordningen. Barn är alltså enligt Mayall både kompetenta aktörer och i hög grad underordnade, ty barn är onekligen också små och sårbara, i behov av beskydd och omsorg. Problemet uppstår när kontrollelementen i detta ofrånkomliga beskydd och denna nödvändiga omsorg tar överhanden (Mayall 2000:42-43). Frågan blir med andra ord vilka inslag i barndomen som är värda att bevara och stärka, och vilka som tvärtom bör motarbetas. Det omyndigförklarande, den brist på frihet och den övervakning som följer med barndomen kanske inte är särskilt önskvärda att fortplanta? Går då vuxnas beskydd och omsorg att kombinera med medbestämmande deltagande från barnets sida? Går beroende och självständighetssträvanden att förena? Mayall (a a:44-46) jämför en sådan tänkbar barnkamp med kvinnokampen. Kvinnors emancipation har enligt henne ägt rum i fyra steg och något liknande för barns del skulle då kunna bli: 1) kritik av familjiseringen av barn: barns välgång har ansetts bero på vad deras familj kan bidra med; barn är föremål för (framför allt) mödrars omsorg; kritik av individualiseringen: barns utveckling har setts som resultatet av individuella relationer, vilket lätt leder till avpolitisering: lyckas barnets utveckling inte så väl, problematiseras den och patologiseras den som abnorm; 2) dekonstruktion av dessa ovan nämnda tendenser: analys av hur samhället föreställer sig ansvarsfördelningen mellan stat och föräldrar beträffande omsorg och fostran, för att göra förhållandena mer jämlika för alla samhällsklasser. Vad är t ex en samhällsmedborgare? En förment 20