Marks hembygdskrets hälsar Er alla välkomna till Västergötlands hembygdsförbunds årsstämma, som äger rum Mitt i Mark.

Transkript

1 Marks hembygdskrets hälsar Er alla välkomna till Västergötlands hembygdsförbunds årsstämma, som äger rum Mitt i Mark. Vi samlas i Kinna. Registrering i församlingshemmet och gudstjänst i kyrkan klockan Sedan flyttar vi oss ett par kilometer i medhavda fordon till Kunskapens hus i Skene, där vi intar en förhoppningsvis god lunch och genomför resten av dagens program. I stället för utflykter får ta del av en del om Marks medeltida historia genom fil. dr Thomas Småberg, Lund. På vägen hem från oss finns det möjligheter att besöka vårt museum i Rydal som är inrymt i Marks första spinneri grundat av legendariske förläggarsonen Sven Eriksson, Passa på detta tillfälle och gör föranmälan för att personalen skall vara beredd på hur många som kommer. Nedan beskriver hembygdsföreningar sin verksamhet och en del av sina sevärdheter. Mer information finns på föreningarnas hemsidor under portalerna; Fotskäls hembygdsförening Horreds hembygdsförening Hyssna hembygdsförening Kinna hembygdsförening Skene-Örby hembygdsförening Tostareds hembygdsförening Berghems hembygdsförening Fritsla hembygdsförening Hajoms hembygdsförening Skephults hembygdsförening Surteby-Kattunga hembygdsförening Sätila hembygdsförening Torestorps hembygdsförening Öxabäcks hembygdsförening Marks hembygdskrets har även gett ut en CD med samlad information om häradet Mark, som är till ytan större än nuvarande Marks kommun och Marks hembygdskrets. Hur denna CD kom samt en hel del om Mark och Marks härad beskrivs i slutet av detta dokument. Berghems hembygdsförening Berghems Hembygdsförening grundades 1949, pga att en ryggåsstuga från 1800-talet blev till salu. Eftersom stugan innehöll en samling gamla bruksföremål, som vävnadsförläggerskan och ägaren Davida Bökman samlat från orten, hade det varit en förlust om den avyttrats och föremålen skingrats. Den köptes av föreningen för att bevaras till framtida generationer. Stugan invigdes På 70-talet fick föreningen tillgång till mark som låg i anslutning till bygdegården, dit stugan flyttades för att bli mer lättillgänglig för allmänheten. En gammal ladugård från Hallaspång köptes in på 80-talet, vilken också flyttades till samma plats, som numera är hembygdspark tog föreningen över bygdegården, varefter den helrenoverades och kallas idag hembygdsgård. Sevärdheter i Berghem: Ryggåsstuga och ladugård i parken. Kyrkbyn där fast bebyggelse funnits sedan 800-talet, där numera 1800-talsgårdar, sockenmagasin och fd kyrkstall finns. I kyrkbyn finns också platsen där Berghemsborgen låg på talet, informationstavla finns.

2 Tinghall, dit riksrådet Sten Sture kom 1486, och dömde sex män till döden för uppror mot fogden på Öresten. Kungskullen, en järnåldersgravhög, strax ovanför kyrkan. Tingslätterna där det finns bronsåldersröse, galgbacke och skålgropar. Lekvads naturreservat vid Viskan Viskastigen, en urgammal färdväg, som i Berghem hette Danska vägen. Den gick genom bl a Desarehult och Guntorp längs järnåldersgravar och bronsåldersröse. Dokumentation Berghems Hembygdsförening har gett ut en hembygdsbok, Berghem, bygden vid Viskan. Välkomna till vårt vackra och intressanta Berghem. Guidning kan ordnas. Kontakta Anneli Hansson, eller Inger Dahlgren, Fotskäls hembygdsförening Fotskäl omnämns första gången i skrift år 1299 av Biskop Brynolf. Fotskäl ligger i sydvästra delen av Marks kommun, i gränslandet till gamla Danmark, nuvarande Halland. Torpen just i denna del benämns båtsmanstorp då soldaterna där rekryterades till Danska flottan, detta i motsats till våra övriga soldattorp. Här finns mycket och intressant att uppleva och se på våra torpvandringar, inte minst det som finns kvar sedan inspelningen av Raskens, som till stora delar spelades in i Fotskäl. Ett naturskönt område där ån Surtan slingrar sig fram på sin väg mot Viskan. Här hittar du gammal odlad kulturmark, en välbevarad Fänagata som ingår i en av våra vandringsleder, en Kolerakyrkogård mitt i byn. Vår kyrkby är värd ett besök och där kan du även bo på Hembygdsgård och bese vår kyrka från 1864, som uppfördes ovanpå den gamla medeltida kyrkan. Vårt Fotskäl känner många människor till på grund av att många köpt och fortfarande handlar bil här, Fotskälsosten var vida känd för sin höga kvalitet och smak, tyvärr lades mejeriet ner Ishallen, den enda i Mark, har många besökare och våra hantverkare bidrar med sin höga kvalitet. Fotskälsdagen vart femte år har blivit ett stort arrangemang som samlar flera tusen besökare, många hemvändare som längtar tillbaka. Det bor ca 700 människor i Fotskäl och man livnär sig på jordbruk och småföretagsverksamhet, antingen som egen eller anställd, eller pendlar till orterna runt om, som ligger på pendlingsavstånd, Kinna, Skene, Borås, Göteborg, Kungsbacka och Varberg. Ett rikt föreningsliv bidrar till att hålla orten vid god hälsa. Bygdegårdens olika program med bl.a. Bio, Konserter i Kyrkan, FHC håller till i ishallen och är väldigt aktiva och hembygdsföreningen med berättarkvällar, onsdagscafé för daglediga, torpvandringar, frågesport med mera. Fritsla hembygdsförening Fritsla är i dag ett samhälle med cirka 2500 invånare. Ingen som bor här har längre än 500 meter ut till omgivande natur. Häggåns dalgång dominerar med milsvida vyer över det trånga dalföret där ekdungar ligger som gröna öar. Längs ner i dalen slingrar Häggån. Uppströms samhället flyter den lugnt under ett valv av alar. Här finns ett intressant landskap med mader och korvsjöar. Vid Hjälltorpsbron, en praktfull fyrvalvs stenbro, kastar sig ån utför i ett skummande fall för att sedan fortsätta med en kvillrande strömsträcka. Här liksom på dalens västsida skuggas vårens mattor av blåsippor och vitsippor av ädellövskog. Ovanför dalen tar

3 barrskogen vid med högstammig tallskog och trolsk granskog med bäckraviner och små skogssjöar. En tradition av textil hemslöjd utvecklades under 1600-talet då man genom gårdfarihandlare, knallar, fick avsättning för sina alster. En framgångsrik handel gav förutsättningar för en ökad produktion. Lösningen kom att bli förläggarsystemet. Knallarna började använda sina inkomster till inköp av garn som man lämnade ut för vävning. Väverskor hämtade garn hos förläggaren. Ersättningen till väverskorna var låg och förläggarna skapade sig ansenliga förmögenheter. I dag kan vi se detta i de ståtliga förläggargårdarna. År 1806 fanns det över 200 vävstolar fördelade på 57 hushåll i Fritsla. Socknens befolkning var cirka 500 personer, nästan varannan Fritslabo vävde, barn och åldringar inräknade. Industriell produktion inleddes 1874 då förläggaren Lars Johan Wingqvists startade ett väveri vid Hjälltorpsfallet. Fram till sekelskiftet 1900 utvecklades denna industri och Fritsla samhälle på ett remarkabelt sätt. Företaget hade då cirka 900 anställda och befolkningen i samhället hade ökat från cirka 900 till 2700 personer. Företaget byggde bostäder dit man kunde flytta. En befolkning som inte längre levde i självhushållning utan som lönearbetare behövde hantverkare och affärer. Denna utveckling avspeglas i dagens Fritsla som har en välbevarad bebyggelse från slutet av 1700-talet, över den expansiva perioden under slutet av 1800-talet fram till i dag. Med lite hjälp av fantasin kan man skapa sig en bild av hur samhället sett ut under olika tidsperioder. Man kan se fina exempel på hur olika byggnadsstilar fått genomslag i ett litet samhälle. Det som besökare brukar kommentera är de många, stora, ljusmålade trähusen. Det är förläggarnas pampiga salsbyggnader, det är de många husen från sekelskiftet präglade av jugendstil, här finns funkishusen med sina enkla linjer och här finns levande exempel på affärsfastigheter från olika tidsepoker. Fritsla är unikt på ytterligare ett sätt. Det medeltida gårdsmönstret går fortfarande att följa. Sju förläggargårdar i centrala Fritsla ligger på samma platser som sina medeltida föregångare. Hajoms hembygdsförening Hajom är en gammal jordbrukbygd, belägen utmed ån Surtan i hjärtat av Marks härad. I Surtans dalgång är det bördig odlingsmark, medan i Hajoms gränsområden är kuperad skogsmark, särskilt i norr, där Hajom sticker upp mot gården Freabygd vid Stora Hålsjön. I området söder om Borredsjön och österut mot Skene finns rester av de förr förhärskade bokskogarna. Namnet Hajom är skapat av bygdens dialekt och betyder haghem (jmf grannsocknen Berghem) Hajje= hage, um/om = hem. Kyrkan är till sina äldsta delar, från 1100-talet och har vackra takmålningar från 1700-talet. Dopfunten från 1100-talet är mycket sevärd p.g.a. sin bildrelief återgivande Staffanslegenden. Prästgården är belägen fyra kilometernorr om kyrkan i byn Friared bevittnade Herr Jouans Freijiariidh (prästen Johan i Friared) en skuldförbindelse på Örestens fästning. Prästgården brändes ner 1845 av en vägfarare, som i dåligt väder nekats natthärbärge av Pastor Bergendahl. Två kvinnor brände inne. Prästgården återuppbyggdes och är nu i privat ägo. Enligt traditionen ska det också ha funnits en kyrka vid Borred, Rinna kyrka. På platsen där kyrkan ska ha legat finns idag ett surhål med gräs format som en byggnad. Kyrkan ska ha sjunkit i surhålet med folk och allt, då ett högmodigt brudpar tog sig för att rida in i byggna-

4 den. I Borred finns också en gammal gravhög, som av storleken att döma innehåller en storman eller hövding. Vid Stordal finns rester av en gammal gånggrift. Hemslöjd både i textil och trä var vanligt för uppehällets skull. En del var på uppdrag av förläggarna i Viskadalen och en del såldes av knallar. Ett repslageri från torpet Tomten förevisas numera av hembygdsföreningen. Några företag i Hajom är Hajoms Plåt och Westerbergs badrum på Skene Skogs industripark, Berits vävstuga strax intill och Hajoms skjutdörrar (fd Hajoms snickeri) På 1920-talet hade Hajom 1200 invånare idag är det 650. Skola och Daghem är nedläggningshotade, men äffären Kooperativa lever vidare. Tidigare affärer i Stordal och Vargagården har lagt ner för år sedan. Tre kvarnar har funnits i Stordal, Hjorttorp och Mölnebacka. Byggnaderna finns ännu kvar. Hembygdsföreningen bildades i slutet av 1970-talet och fick som gåva ett torp. Detta monterdes ner och återuppfördes på dansbanetomten Hönekullen. Dansbana lades ner i mitten på 1960-talet. Fotboll spelas på den vackert belägna Kajbergsvallen. Horreds hembygdsförening för Horred, Öxnevalla och Istorp Horreds hembygdsförening är kretsens enda hembygdsförening som arbetar inom 3 socknar. Området är det samma som Horreds kommun, före 1971 eller Istorps pastorat. De gamla vägarna följde höjderna i landskapet eftersom Viskan var bredare och sjön Weselången bredde ut sig i socknarna. Denna sjö sänktes under andra halvan av 1800-talet och socknarna fick betydligt mer odlingsbar mark. Den sega leran i Viskadalen lämpade sig väl för linodling, vallodling och boskapsskötsel. För att dryga inkomsterna har kvinnorna bidragit med sin vävnadskonst under flera århundraden. Det var till och med mer ekonomiskt att odla lin och sedan köpa spannmål när knallarna drog iväg för att sälja hemslöjdsprodukter i övriga delar av landet. Vårda, bevara och utveckla Hembygdsföreningen vårdar en av de få skvaltkvarnar som finns kvar på ursprunglig plats. Denna ligger vid Ekån i Istorp och drivs med en stubbe. En annan kvarn från socknen finns som museibyggnad i Ramnaparken, Borås. Ekarebo kvarn i Istorp Detta är den enda kvarn som finns kvar i Istorp, alla andra är nerplockade, rivna eller bortruttnade. Det har funnits drygt 35. Ekarebo kvarn låg från början m högre upp i Ekån men flyttades ner för bättre fall. Troligen byggdes den på första stället alldeles i början av 1800-talet, men det finns ett årtal som förmodligen markerar det år då kvarnen flyttades. Kvarnhuset är knuttimrat med helt slät insida och utvändigt är det klätt med okantade

5 omålade bräder. Inget fönster finns, men långsidorna har skjutlucka för insläpp av dagsljus. På norrgaveln har det varit två luckor, men de är numera täckta av klädselbräderna. Taket var först täckt av halm och senare av träspån. Kring 1947 gjordes en förbättring av taket och enkupigt tegel lades på. Fallhöjden för vattnet är 3,8 m och kvarnen är i fullt körbart skick. Hembygdsföreningen som underhåller kvarnen har tillverkat en ny stubbe, lik den ursprungliga modellen. Kvarnens kapacitet var ungefär 100 kg per timme och stenarna är cirka 140 cm i diameter. Kvarnstenarna är säkert komna från Lugnås efter vad man kan bedöma av material och färg. De båda stenarna som ligger upplagda utanför ingången är från Mos i Örby och har tillhört Bengts kvarn, som låg lite nerströms i ån. Ekån dämdes vid Stenbäck, det så kallade Hållsdammet, varvid hela Åremossen blev en insjö tillsammans med Lilla Eksjön och Gravsjön. De sista åren som kvarnarna kördes var det för det mesta varje tisdag. Det fanns då tre kvarnar kvar i ån. Först måste en av "mjölnarna" gå upp till dämmet och öppna luckan för vattnet, ungefär 20 cm vilket räckte för att alla tre kvarnarna kunde mala samtidigt. Kvarnarna kunde gå utan tillsyn c:a en halvtimme och då hann mjölnarna gå till varandra och prata en stund. Ibland kunde någon "torpare" komma med en säck säd på ryggen och ville ha hjälp att få den mald. För det togs inte betalt med pengar utan hellre som gentjänst i form av dagsverke. Dämmet fick inte användas under sommaren för det skulle vara fritt för fiskyngel att kunna komma upp till sjöarna på våren och som vuxna ner till havet om hösten. Dämningen var tillåten ungefär mellan oktober och april. Vintertid användes dämmet som ved- och virkestransportled. Den var då som en stor isbelagd sjö och på den blanka isen orkade hästarna dra nästan hur stora lass som helst. Den troligen äldsta byggnaden under Horreds hembygdsförenings vård är ryggåsstugan vid Kilen. Den är troligen cirka 300 år gammal och har flyttats från en gård där den tidigare hade två höghusbyggnader, nu har den en del kvar. Ryggåsstugan vid Kilen, Horred Denna Ryggåsstuga låg först på gården Lida och då var den även försedd med två framkamrar. När den flyttades till nuvarande plats på Kilen togs framkamrarna bort och här blev det i stället en torpstuga med vidhängande ladugård, som var bygd i vinkel till bostaden. Nu har stugan stått på Kilen i snart 200 år och dessförinnan skall den ha stått i cirka 150 år på gården Lida, allt enligt uppteckning av Gunnar Andersson. Nuvarande ladugård byggdes 1928 och ersatte då den ladugård som tidigare varit sammanbygd med stugan. Albert Larsson, född 1896, flyttade från huset 1958 och dog på ålderdomshemmet Alberts föräldrar var Lars född 1831 och Inga-Kajsa Nilsson född Lars dog 1919 och Inga-Kajsa 1948, 96 år gammal. Hon var pigg och skötte hushållet fram till sin bortgång.

6 Hembygdsgården Klockaregården Horreds kyrkby är väl bevarad och av Marks kommun klassad som kulturmiljö. I kyrkbyn ligger Klockaregården som ägs av kommunen men arrenderas, sedan cirka 15 år och är föreningens hembygdsgård. Här finns föremålssamlingar från traktens huvudnäringar, hemtextil, jord- och skogsbruk samt snickeri/träindustri. Det mest unika föremålet i samlingarna är den 20 ton tunga mangel som användes, under förläggartiden, för att mangla vävlängderna mellan väverskan och försäljningen. Nutida vävprodukter kommer från Ekelunds, ett textilföretag med anor från 1692, som säljer sina produkter till många länder i världen eller kanske från Horredsmattan med flera mattvävare täcker våra golv med plast eller plast- och garnmattor. Jordbruket och knallarna behövde vagnshjul av trä och väverskorna behövde vävstolar. Ur detta behov fann snickarna sin näring. En näring som utvecklats i orten och finns kvar i form av möbler från Horreds, Ceäss som idag är väl kända. För att vagnshjulen skulle hålla bättre försåg smeden dem med järnbeslag och idag finns Horreds mekaniska kvar som ett företag sprunget ur dessa smidestraditioner. Markbornas och Horredsbornas självständighet Horreds kyrka kvar sina medeltida klockor, trots påbud att lämna in dem till staten. Troligen har någon gömt klockorna när fogden gjorde sin insamling. Likaså finns Gustav IV Adolfs namn kvar på kyrkan trots att det borde ha tagits bort då han blev avsatt. Inuti är kyrkan rutig, ja den är målad för att se ut som en kyrka byggd av huggen sten och det lär den vara ensam om i landet. Istorps kyrkas stenliknande väggar är övermålade. Båda kyrkorna målades av en lokal målare som lärde sig måleri och stuckatur i Göteborg i början av 1900-talet. Karl XII: baneknapp På länsmuseet i Varberg finns den så kallade kulknappen den knapp som anses ha dödat kung Karl XII. Historien om knappen börjar med karolinen Mårten Nilsson Nordstierna från Öxnevalla. För att påminna om att historien har sin början i Mark, har hembygdsföreningen låtit ställa en tidstypiskt klädd karolin med en kopia av kulknappen i sin hand i hembygdsgården Klockaregården. Nordstierna och kulknappen Karl XII stupade vid belägringen av fästningen Fredriksten i Norge den 30 november Han hade varit i krig sedan Han deltog gärna handgripligen i striderna och hade varit nära döden många gånger. Man började tro att han var osårbar att han var hård mot skott. Enligt en stark tradition sköts han av en av de egna. För att komma åt kungen hade man gjort en särskild kula av en

7 knapp från kungens kläder. Man hade fyllt en rund mässingsknapp med bly. Kulknappen träffade sitt mål. Soldaten nummer 110 Mårten Nilsson Nordstierna vid Älvsborgs regementes Livkompani var i närheten. Han fann kulknappen och tog den med hem till Stiernhults soldattorp i Öxnevalla. Efter ett tag blev han orolig för att kulknappen förde otur med sig. Han talade med prästen. Denne rådde honom att göra sig av med kulknappen och Nordstierna kastade den i backarna sydost om Öxnevalla kyrka. Två hundra år senare, eller noga räknat 1924, hittade smedmästare Carl Hjalmar Andersson i Horrede n blyfylld mässingsknapp i gruset på sin trädgårdsgång. Han hade förut bott i Dagsås i Halland och där hade han hört berättelsen om Nordstierna och kulknappen av Gabriel Christianssonsom var av en gammal soldatsläkt från Mark. Smedens grus kom från Dergårdens grustag, 350 meter sydost om Öxnevalla kyrka, och han lade ihop det ena med det andra. Så småningom intresserade fyndet också Albert Sandklef på Varbergs museum, som tog hand om kulknappen och berättelsen. (läs artikel i VB, 2008) Hyltenäs kulle eller Seatons kulle i Öxnevalla Ett av Marks vackraste utflyktsmål är Hyltenäs kulle. Där på kullen lät Georg Seaton från Göteborg bygga ett jaktslott med 35 rum. I området planterades ut lämpliga djur för jakter, som hjortar och farsaner. Många personer hade sin försöjning vid slottet som det kallades i folkmun. För att familjen skulle få färska grönsaker och frukter till hushållet fanns även något för den tiden så ovanligt som växthus inom området. Tyvärr ödelades jaktslottet, redan efter några år, genom en brand Området är nu naturreservat. Från kurort till folkhögskola i Horred. Vid Helsjön finns sedan1953 en folkhögskola som drivs av Göteborgs stift. Folkhögskolan har allmän inriktning men där finns även kurser med specialinslag, som bibellinje, musiklinje samt olika korta kurser. På sommaren hålls semesterveckor och lägerverksamhet för olika åldersgrupper. Denna plats är känd som kurort, sedan 1600-talet, för sina hälsobringande bad och den läkande radioaktiva leran. Efter kurortstiden drevs restaurangrörelse och flyktingförläggning för judar, som kommit till Sverige med de vita bussarna. Ofta letar man efter en förklaring till att en plats heter som den gör. Så är fallet också när det gäller Texelberget och Hällesjön, det ursprungliga namnet på Helsjön. Berättelsen om Texel och Hella är en sådan förklaringssägen. Den innehåller flera kända och spridda motiv. Det är inte säkert att det är fråga om en äkta sägen. Enligt uppgift är berättelsen hopsatt av en badgäst i början av 1900-talet. Då målade man också med vit färg på den lilla ön, så att den skulle se ut som ett lindebarn.

8 Där Hällesjön nu ligger fanns det förr en grotta, där jätten Texel bodde tillsammans med tjuvar och rövare. I Skoga by inte långt från Texels grotta bodde en ung flicka, som hette Hella. En dag gick hon ut i skogen men kom inte tillbaka. Gårdsfolket letade överallt, men förgäves. Man tänkte, att hon hade fallit ned för något stup, råkat ut för vargar eller drunknat i Hornsjön, som breder ut sig vid Skoga. Men Hella hade blivit fångad av rövare och för till jätten Texel, som tvingade henne stanna kvar och gifta sig med honom. Hella måste bo i grottan i många år, och hela tiden längtade hon hem. En jul lyckades hon övertala jätten; hon skulle få gå till Skoga och hämta julhalm och lägga i grottan, men hon måste lova att inte tala om för någon människa var hon bodde och hur hon hade det hos jätten. Hon gav sitt löfte, och på julaftons morgon var hon hemma i Skoga. Alla på gården ansatte henne med frågor, men hon svarade inte; hon hade ju lovat jätten att inte säga något till någon människa. Så kom katten in. Den kände igen Hella och strök sig mot hennes ben och jamade. Och då berättade Hella för katten om allt hon hade varit med om, från det att hon blev tillfångatagen i skogen till dess att hon fick löfte om att gå hem efter julhalm. Till slut sa Hella till katten: Tänk om alla bönder härifrån trakten kom med klubbor och högafflar, grepar och knölpåkar, då skulle de nog få bukt med jätten och hans anhang. Men de måste akta lindebarnet, min lilla flicka. När Hella gick tillbaka, lade hon med jämna mellanrum ut halmstrån i kors hela vägen ända fram till grottan. Ändå blev det halm kvar så att grottan kunde göras trivsam och ombonad. Julmat och ljus hade hon också tagit med sig hemifrån. Efter jul hade jätten kalas för alla sina vänner. Mitt under festen kom en stor skara objudna gäster. Det var folk från flera mils omkrets. Med vapen i händerna hade de följt de korslagda halmstråna. Nu var gömstället upptäckt. När jätten förstod, att han inte kunde undkomma, tog han Hella och kastade henne högt mot angriparna. Hon föll till marken med sådan kraft, att det blev ett djupt hål, som sedan fylldes med vatten. Så kom Hällesjön till. Sedan kastade jätten det lilla barnet. Det hamnade i sjön, och där ligger än idag en liten ö, som heter Lindebarnet. Och när jätten blev dödad av angriparna, förvandlades han till en sten, till Texelberget. Enligt ortnamnforskarna har berget av någon anledning fått sitt namn efter en sorts yxa, som kallas täxla. Hällesjön betyder sjön vid det branta berget. Marks största friskola, Leteboskolan Marks kommuns största friskola, Leteboskolan, ligger inte långt från Helsjöns folkhögskola. Denna friskola har kristen inriktning och finns inrymd i den gamla om- och utbyggda semesteranläggningen för anställda vid cykelfabriken Monark i Varberg. Hyssna hembygdsförening Hyssna hembygdsförening bildades 1947 och genom gåvomedel tillkom ett år senare ett museum. Till de kultur- och naturmiljöer föreningen värnar om hör: Hyssna gamla kyrka som är från 1100-talet. Den ligger vackert belägen vid Surtan och bildar centrum i en vacker natur-och kulturmiljö som är riksintressant. Där finns flera inventarier

9 från medeltiden bevarade, bland annat en primklocka, rökelsekar och välgjorda skulpturer samt en dopfunt. Hembygdsmuséet uppfört 1948 på en idyllisk ö i Surtan vid den gamla kyrkan. Byggnaden är ursprungligen ett prästboställe och låg på Getakulla. Hembygdsföreningen förfogar idag över mer än 1000 föremål som till största delen förvaras på muséet Lockö kvarn, vars äldsta del är från 1700-talet övertogs av hembygdsföreningen Malstenarna hade dock stannat för gott 1969 när den siste mjölnaren slutade sin verksamhet. Kvarnen har sedan renoverats genom bl.a frivilliga insatser. Inne i kvarnen finns det sommartid fotoutställningar med bilder från bygden förr och nu. Korsås-Augustas ryggåsstuga som används sommartid vid friluftsgudstjänst. Här levde Augusta mellan1862och1942. Hyssnaleden som är en vandringsled ca 40 km lång. Den går genom ett odlingslandskap med stora natur-och skönhetsvärden men även lövskogar och t.o.m en sydsvensk bokskog. I den norra delen finns vildmarksnatur med stora barrskogsområden och mossar. Leden följer också Surtans bördiga dalgång. Längs leden finns skyltar som ger information om natur och kultur. Naturreservatet Liagärde och Stora Hålsjön där man från utsikten på Liagärdesberget kan blicka ut över Stora Hålsjön. Från utsiktsplatsen leder en stig neråt till ett 32m högt bergsstup, enligt sägen en ättestupa. Stigen leder vidare till en stenåldersstig, som kommer från en forntida boplats vid sjön. Här har bl.a hittats stenåldersverktyg som av Riksantikvarieämbetet bedöms vara ca 9000 år gamla. Kinna hembygdsförening I trakten av där Häggån, i vars dalgång, de vackra vita förläggargårdarna ligger som ett pärlband, mynnar ut i Viskan ligger Kinna, omgivet av ett skiftande landskap. Namnet härledes från det fornnordiska kinn med betydelsen bergsluttning. Kinna ligger också mellan ett par relativt stora höjder, som man dock kanske inte vill benämna som berg, men på en del ställen ses branta bergpartier blottade. Kinna centrum vilar till stora delar på omfattande sandavlagringar. Textilindustrin, föregånget av förläggarverksamheten med alla sina hemväverskor ute i stugorna är drivkraften bakom ortens utveckling, från en by med ett femtontal gårdar runt kyrkan, till den största tätorten i Marks kommun och utgörande kommunens administrativa centrum. I dag är ett par av de ursprungliga större väverierna, liksom alla de små som drevs i källare och garage, borta. De som är kvar har nått en hög teknisk standard, nya företag, med nya produkter grundade på textil, har startat och företagens produkter är välkända i stora delar av världen. Företag inom verkstadsindustrin, tjänstesektorn och en omfattande handel har tillkommit. I textilindustrins spår har mängder av tygbutiker i alla storlekar vuxit upp. Alla verksamheter i trakten, knutna till tyg, antingen det är vävt, virkat eller stickat, har gett upphov till begreppet Tygriket Mark. Hembygdsvännerna Kinna hembygdsförening I denna miljö har Kinna Hembygdsförening vuxit fram sedan sin start Det var ungdomar i Kinna SGU-avdelning (Sveriges Godtemplare Ungdom) som tog kontakt med Frisksportarklubben för att få till stånd ett folkdanslag, vilket i sin tur ledde till bildandet av Föreningen Hembygdsvännerna, vilket alltså var vår hembygdsförenings namn vid starten, vilket senare, 1950, ändrade till nuvarande. Kulturell dans har under alla år varit ett signum för Kinna Hembygdsförening. De första åren samlade kurserna i gammaldans och folkdans talrika deltagare. Kinna Folkdanslag, en sektion

10 av hembygdsföreningen, ägnar sig i dag åt traditionell folkdans och högre-stånds-dans även kallad herrskapsdans. Tyngdpunkten för Kinna Hembygdsförenings verksamhet har under alla år legat i Hembygdsparken, Mariebergsparken. Den omfattar ett markområde på cirka 15 hektar där under åren ett växande antal byggnader uppförts. Nu finns, med allt smått och stort, ett tjugotal hus. Alla byggnader utom en, är flyttade dit eller uppförda på plats av hembygdsförening. I parken har, med växlande intensitet, skilda aktiviteter arrangerats. För närvarande står på vår och försommar traditionellt firande av Valborgsmässo- och Midsommarafton på programmet, medan det på hösten är familje- och hembygdsdag samt julmarknad (Julmarknaden arrangeras även i centrala Kinna) som är viktigast. Danslogen är flitigt uthyrd till skilda festarrangemang, bröllops och födelsedagsfirande. En släkt med anknytning till ett av husen har under många år arrangerat släktmöte här. Danskurser hålls i logen av privat dansskola. Föreningens museiverksamhet har blivit relativt omfattande genom insamlandet av en stor samling allmogeföremål. En stor och viktig del av föreningens verksamhet är vandrarhemmet Lilla Sanden, inrymt i en äldre byggnad med rötter i förläggar- och textilverksamheten i Kinna Torpet Lindåsen i Lekvad, Berghems socken har pietetsfullt renoverats. En lämplig plats för gökotta och liknande arrangemang i det gröna. Torpet är tillgänglig för medlemmarna som eget utflyktsmål. Föreningen ger ut sitt årliga medlemsblad som redovisar det gångna årets verksamhet. Digitalt presenterar vi oss i Sveriges Hembygdsförbunds portal med adressen Du når oss även på e-postadress: kinna.hbf@telia.com Skene-Örby hembygdsförening Hembygdsföreningen som bildades 1950 omfattar Skene och Örby samhällen och ligger mitt i Marks kommun. Skene, ett industrisamhälle, har vuxit fram runt Kungsfors textilfabrik, vid sekelskiftet, men består även av flera större äldre gårdar. Jordbruken har dominerat i Örby. Flera förläggargårdar finns både i Skene och Örby, de flesta förklarade som byggnadsminnen. Från dessa bedrev textilförläggarna sin verksamhet från början av 1800-talet. Många är de kvinnor som suttit och vävt i stugorna. I Skene höll häradsrätten ting mellan år 1612 och Det nuvarande tingshuset uppfördes Kyrkan i Örby, uppförd i sten, är moderkyrka i församlingen och påbörjades år Kyrkan i Skene är ritad av arkitekten Sigfrid Ericsson, och uppförd i sten med tak och torn täkta med tjärade ekspån. Kyrkans som är försedd med dekorativa takmålningar av målarna Jorm och Vedel invigdes Under medeltiden låg spärrfästet Öresten i Haby. Fästet raserades år 1521 av traktens bönder efter att de betalat det med 100 oxar. Musik vid Anjougården Hembygdsföreningen äger Anjougården som består av bostadshus och krukmakeri- och kakelugnsverkstad och har nyligen blivit byggnadsminnesförklarad. Midsommarbild

11 Vi disponerar också Baskagården som består av mangårdsbyggnad, lillstuga och vagnslider samt ditflyttade Håvenstugan. Bland aktiviteter som återkommer är bland annat valborgsfirande, friluftsgudstjänst, sommarcafé och julmarknad. Skephults hembygdsförening Arbetsmiljön i byn Botten blev frimärksbild, 1973Byn Botten i Skephult socken, är enligt Älvsborgs Länsmuseums kulturhistoriska byggnadsinventering av "riksintresse för kulturminnesvård". Byn Botten bestod förr av fyra gårdar: Var och en med ca 80 ha mark. 1, är utskiftad vid laga skifte (Boningshuset är flyttat ca 400 m). 2, Johns stuga (Johns i Botten) - disponeras av Skephults Hembygdsförening). 3, Arnes stuga (Arne i Botten). 4, Nils stuga (Nils i Botten). 2, Johns stuga - är en sk "Dalslandsstuga". Byggnaden har ett kulturhistoriskt värde då det är ett av de få bevarade bostadshusen från talet i Marks kommun med framkammarstugans planlösning. Huset är byggt Årtalet finns inhugget i en bjälke. Huset är en loftstuga eller förkammarstuga. Stugan är den nordligaste av gårdarna och den äldsta i byn. De båda nyckelhålskvistarna pryder framsidan. Köksingången leder till en ålderdomlig förstuga där det finns en stor häll - sedan till ett rymligt kök där den gamla "gruvan" står kvar. Det är en urgammal form av köksspis - en grotta av stenar där maten lagades över öppen eld. I rummet finns en typisk välvd spisen med stor bakugn - där kunde tio till tolv brödkakor bakas samtidigt. De breda golvplankorna minner om en tid då bygden var bevuxen med grov skog. Flera små blyglasfönster finns ännu i behåll. I de dörrarna in till framkammarstugan finns handsmidda lås. En innedörr har daterats av länsoch riksmuseum som kommit fram till att ursprungey är från 1600-talet. Arnes stuga (Arne i Botten) Huset är ovanligt. Slaskrännan från farstuskonken på huset baksida finns bevarad. Genom rännan kunde skulorna serveras direkt till grisarna som gick utanför. Det var Arne som blev filmad och kom att göra Botten känt. Han fortsatte att använda sig av äldre jordbruksmejordbruksmetoder och fick tillsammans med sina dragare

12 vara förebild till ett frimärke, med utgivningsår Arne blev filmad och kom på TV och skriven om av Dan Korn. Nils stuga (Nils i Botten) - är en rymlig enkelstuga i i två våningar. Nils stuga är byggd Intill detta hus står den gamla timrade boden i två våningar. Den var tidigare hopbyggd med boningshuset som var en Ryggåsstuga. Loftboden är från 1600/1700- talet och används som förvaringsbod. Ett fönster från 1600-talet finns kvar. Det uppodlade landskapet i Botten togs i bruk redan under medeltiden. År 1777 tilldelades byn Botten medalj för nyodling och man kan därför anta att stora delar av den odlingsbara marken uppodlades vid den tiden. Nils och Arnes gårdar brukades på gammalt vis in till i slutet av talet. De tre gårdarna med sin bebyggelse samlad runt ett öppet tun med stenmurar, vårdträd och en bybrunn ger oss en god uppfattning om hur en oskiftad by kan ha sett ut. En bit söderut ligger platsen där Skephults första lärare bodde. Inga byggnader finns kvar men trots att ingen har bott där eller planterat något på 150 år, växer det fortfarande pingstliljor som blommar varje vår. Surteby-Kattunga hembygdsförening I Viskans dalgångligger Surteby-Kattunga med ortsnamnet Björketorp. Surteby- Kattunga var två församlingar fram till Gränsen mellan dessa församlingar går i ån Viskan. Ett annat vattendrag som mynnar ut i Viskan är Surtån, den kommer närmast från Fotskäl. Första kristna kyrkan i västsverige Det vi är mest stolta över är Kattunga kykoruin. Kyrkan byggdes på 1000-talet och var den första kristna kyrkan i västsverige. Folk vandrade från Lödöse i norr och Småland i söder varje söndag. Den revs så sent som Sjäva ruinresterna har renoverats och det har byggts ett nytt kapell på kyrkogården. Natur och föreningsliv Vår natur är vacker, En del av Viskastigen går genom vår bygd, blunda och hör trampet av hästarnas hovar och folket som pratar. I surteby har vi Navås med fina områden som Mjölösa och Ljungheden vid Stampa TorgKärnan i Navås är Navsjön med sin vackra badplats och spår både för löpare och vandrare. Föreningsverksamheten är stor. Ungdomsförening, Idrottsförening, Byalag, och Hembygdsförening. Vi samarbetar i med arrangerande av Björketorps marknad som hålls 2:a lördagen i juli. Varje förening har också egna aktiviteter som Terrängtävlingen Navåsterrängen, fotbollens dag, kaffeserveringar, loppmarknad mm. Hembygdsföreningen har traditionella firande som Valborgs-, nationaldags- och midsommarfirande. Vi äger en hembygdsgård, Per Andersgården samt en ryggåsstuga med ladugård som ligger vid stationen. Företag och industri I orten Björketorp finns inte mycket kvar av historiens affärsverksamhet. Dock har vi Sveriges största grossistföretag av foto/kamera, Björketorpar n. Den är belägen i fd Marks Jackards lokaler. Fabriken byggdes i slutet på 1800-talet och har varit en del av Pelle Vävare. Sätila hembygdsförening Stenmarksmössan kom från Grebbeshult

13 Sätila är till ytan den största socknen i Marks Kommun och omnämns i skrift år1313 som Saeteldhrum. Socknen utgjorde även gräns mot Danmark med ett tiotal gränsmärken sammanställda på gränslistor åren Sätila är en kultur och jordbrukbygd utan större industrier. Många förläggaregårdar har funnits men endast Grebbeshult där man bl.a gjorde Stenmarksmössan finns kvar. Förr fanns det en ångbåt i sjön Lygnern Storån och sjön Lygnern var en viktig handelsled för flottning av timmer och ångaren ISA trafikerade Lygnern mellan Sätila och Fjärås. Utmed sjön kan man se Ramhultafallet som är hela 65 m högt. I Storåns dalgång finns vacker natur med bl.a sitt stora utbud av flora och fauna. Sätila har två tätorter, Sätila och Ubbhult. Sätila har utvecklats runt kyrkan och den gamla radbyn Hede. Ett antal villa områden, hyreshus och sociala inrättningar har byggts de senaste årtiondena. I Sätila finns också Strömma Naturbruksgymnasium. Under inlandsisen skapades Ubbhultsdrumlinen som börjar söder om gränsen mot Fjärås och går ända till Hällingsjö. På drumlinen växte byn Ubbhult upp till ett mindre samhälle som idag är under kraftig utveckling. Här finns både skola och förskola samt ett hundraårigt kapell. Det finns ett väl fungerande nätverk med föreningar i Sätila och Ubbhult där Sätila Hembygdförening som bildades 1970 är den största med sina 670 medlemmar. Hembygdsföreningen har många olika aktiviteter där många arbetar i olika grupper och kommittéer. Föreningen förvaltar byggnaderna Smedjan vid Strömma, Stenstugan vid Hjorthulan. Föreningen är ägare till kaptensbostaden Furunäs vid Lygnern samt Hernströmsgården som är hembygdsgården mitt i byn. Torestorp hembygdsförening Torestorps gamla kyrka brann ner till grunden i maj månad Kyrkoherde vid tiden för branden var Johan Bernhard Liedberg. Det som räddades från branden var en vacker brudbänk som pryder sin plats i den nyuppförda kyrkan. År 1784 var det cirka 600 invånare som fick dra det tyngsta lasset med dagsverken och pålagor. I gengäld fick Torestorpsborna en ljus och morden kyrka som stod färdig år Inredning och inventarier inköptes av gåvomedel från angränsade församlingar även från församlingar i Halland. År 1786 hade Torestorpsborna en ändamålsenig kyrka med kyrktorn och tre nya klockor som omgöts av de klockor som smälte i samband med branden. Torestorp hade för några år sedan tre speceriaffärer, bank, bilhall, och en taxirörelse. Samtliga är nu nedlagda. Skolan har vi fått behålla liksom dagis och fritidsskola. Vi har ett väl fungerat serviceboende, Kullabyn med 33 platser samt hemtjänst för de som bor hemma i sin miljö. I dagsläget finns det en målerifirma och gardinförsäljning kvar och dessa finns i samma hus. Vi har två grossister som säljer tyger och gardiner med mera. Vi har en väl fungerad idrottsförening med flera fotbollslag samt sektioner som gymnastik, tennis med mera. Torestorp har cirka 1000 invånare. Det gamla ålderdomshemmet är inköpt av en kyrklig stiftelse som är omdöpt till Lärljungagården. Här bedrivs det kurser, själavård, bibelvandringar med mera. Lärjungagården är mycket välbesökt året om. Torestorps hembygdsförening verkar för att bevara gamla föremål. Dessa finns på hembygdsgården, Kolabacken. Föreningen anordnar årligen, valborgsfirande, gökotta, midsommarfirande, friluftsgudstjänst och slutligen en tipspromenad vid jultid. Föreningen äger förutom

14 Kolabacken med sina tre stugor, en gammal smedja som är placerad i mitt i byn. Hembygdsföreningen har cirka 360 medlemmar. Tostareds hembygdsförening Tostareds hembygdsförening bildades 1976 med Sven Johansson som ordförande, vilket han fortfarande är. Föreningen har drygt 100 medlemmar av sockens 400 invånare. En äldre ryggåsstuga förvaltas av föreningen liksom även ett sockenmagasin. Ett stort inventeringsarbete och bygdeforskning har sysselsatt föreningen i många år och har resulterat i en diger sockenbok där all äldre, en del yngre och all tidigare känd bebyggelse redovisas tillsammans med många bilder. Föreningen har som tradition att hälsa våren välkommen på valborgsmässoafton med tal och sång, midsommarfirande, friluftsgudstjänst på midsommardagen samt höstagille. De årliga sockenvandringarna har rönt stort intresse. Älekulla hembygdsförening Älekulla är en liten församling i södra delen av Marks kommun. Älekulla socken är en typisk småbrukarbygd, med stora skogsmarker och lite odlad jord och betesmarker. Här finns en vacker och kuperad natur med ett flertal sjöar. Kyrkan är uppförd av otuktad gråsten med torn av trä, dess äldsta delar är från tidig medeltid. Innertaket är försett med målningar med bibliska motiv från skapelsedagarna. Bänkgavlar, predikstol och baldakin har också fina målningar. En väl bevarad altaruppsats finns från 1687, den hänger på södra långväggen i kyrkan. Kyrkans äldsta inventarium är dopfunten i täljsten. Skållareds marknad en tradition Älekulla är för många känt för sin marknad. Skållareds Marten har funnits sedan Det hela började med att gubbarna i bygden tyckte att det var för långt att åka till kringliggande marknader med sina djur. Men det var inte enkelt att få tillstånd att ha marknad, fast efter en rad av stämmor, skrivelser och uppvaktningar fick man till slut tillstånd att hålla den första marknaden Marknaden hålls både på våren och hösten. Numera arrangeras marknaden av idrotts- och skytteföreningen. Nockakulla med rara växter Vid Nockakulla ligger tre gårdar väl samlade, samtliga med äldre byggnader. Gårdarna är högt belägna ca 190 m över havet. Det väl samlade och välhävdade odlingslandskapet har flera ålderdomliga inslag som tex hackslåttängar, dessa tillhör utan tvekan länets förnämsta och bäst bevarade. Den idag sällsynta och kraftigt slåttergynnade arten fältgentiana förekommer tillsammans med tex granspira, kattfot, loppstarr och låsbräken. Hembygdsföreningen bildades Hembygdsstugan är från ca 1850, den har bebotts av ett flertal personer och kom i föreningens ägo i samband med bildandet. Årliga aktiviteter i föreningen är valborgsfirande, gökotta, nationaldagsfirande, midsommarfirande, frilluftsgudstjänst i samarbete med kyrkan, boule och grillkväll och tomtepromenad tillsammans med bygdegårdsföreningen. Öxabäcks hembygdsförening Fotboll Det är inte så väl känt i Sveriges land och troligen inte heller i Västergötland, var Mark är geografiskt beläget, men om man säger att Öxabäck ligger i Mark, ja - då vet de flesta, åtminstone fotbollsfantaster - var ungefär Mark ligger.

15 Vävstolar I Öxabäck finns en av få företag som fortfarande tillverkar handvävstolar av högsta kvalitét, AK:s snickeri. Landskapets möjligheter Det kuperade landskapet erbjuder många möjligheter att ta ut kraft ur små bäckar vid vattnets väg ner mot Viskan och Ätran - och det har därför funnits många gårdskvarnar. Efter att Brokvarn (läs nedan om denna kvarn som nu är ett fint utflyktsmål) moderniserats under 1930-talet, lades de små bäckkvarnarna ned efterhand. Samtidigt blev det allt vanligare med tröskverk på gårdarna och här kunde vattenkraften komma till pass. Problemet var bara att tröskverket stod inne på logen, ibland ganska långt från vattenfallet. Det här löstes ofta med en vajer som gick mellan vattenhjulet och tröskverket. Men om sträckan var för lång och vajern blev för tung, då löstes kraftöverföringen genom ett arrangemang av långa träslanor som gick fram och tillbaks likt pistongerna på ett ånglok. Många gånger leddes vattnet genom en kanal för att man skulle få ett fall i närheten av sin loge. Toknarås kvarn Toknarås kvarn ligger vid utloppet av Mjöasjön och här har funnits tullkvarn sedan långt tillbaks. Först rörde det sig om en så kallad skvaltkvarn, men på 1850-talet byggdes den om för hjuldrift. Under 1920-talet installerades turbin som drev både kvarnen och ett sågverk byggdes ny kvarn som nu är nedlagd. Därefter användes allt vattnet till ett kraftverk byggdes ett nytt sågverk en bit från kvarnen. Detta sågverk drevs med el. Denna verksamheten har avvecklats och maskinerna används nu bara för lönsågning. Vid Hallstorpsfallet har funnits kvarnar under många århundraden. Nödåret 1868 kom bönder hit långväga ifrån då deras vattendrag hade torkat ut. Delar av en berättelse... av signaturen A.S "Vid tröskeln till Hallstorpsfallet finns en delvis raserad dammanläggning, som reglerade vattnet till Hallstorps snickerifabrik. Det är den senaste, och troligen sista, av tre dammar, som man vet har funnits där. De två tidigare, som var byggda helt av trä, har varit kvarndammar. Där uppifrån kan man se ner över fallet och forsen. Vid högvatten störtar vattenmassorna nedför det branta berget i dånande kaskader, och nere vid foten av fallet skummar och kokar det som i en häxkittel. Det är en imponerande gryta, som vattnet under årtusenden har åstadkommit här. På den ena sidan ser man som en halvcirkelformad, hög, skogbevuxen rasbrant, där ormbunkar växer mellan stenblocken i strandkanten. Överskuggade av stora granar visar rester av stenmurar, att där funnits en kvarn en gång för längesedan. Denna kallades för Strömma kvarn. På en karta från 1717 finns angivet en "enfota bäckakvarn" (skvaltkvarn) på ungefär den plats, där Hallstorps kvarn byggdes år Enligt ett brandförsäkringsbrev från 1858 var Hallstorps kvarn en "tullmjölkvarn" Enligt samma försäkringsbrev var kvarnen belägen "å hemmanet Hallstenstorps i Öxabäck socken, Kinds härad". Malningsavgiften erlades i form av sk tull (tullmjölkvarn), vilket innebar, att en bestämd del av den inlämnade säden togs som betalning för malningen. Den säden, den s k tullen, tömdes genom trattliknande öppningar i särskilda bingar som var låsta. Sedan kom kvarnägarna, de

16 fyra bönderna i Hallstorp, när det var dags att tömma bingarna, för att tillsammans med mjölnaren dela "inkomsten". Detta betalningssätt upphörde under första världskriget. Nya möjligheter Men vattenkraften finner nya vägar och 2003 invigdes ett nytt kraftverk på den plats kvarnen stått. Hur länge forsen i Hylte har utnyttjats är inte känt, men under 1700-talet fanns både kvarn, såg och stamp. I en stamp gjordes (stampades) vadmal av ull Brokvarn Det har funnits sex sågverk vid Brokvarn. Det äldsta var ett s.k. nickesåg och sedan tre cirkelsågar och två ångsågar med ramverk fanns här en tullkvarn. Av gamla kvarnstenar att döma har även stubbakvarnar funnits, innan en modern kvarn byggdes upp där Den var i bruk till Där fanns även ett frörenseri och nedströms kvarnen fanns en spånhyvel och ett nickesåg, som för det mesta sköttes av mjölnaren. På Börshults sida av ån fanns även ett cirkelsågverk. Deras virke flottades till platsen. Detta sågverk var i bruk några decennier fram till sekelskiftet 1800/1900. I slutet av 1800-talet på Säfsereds sida, före forsen börjar, fanns ett ångsåg. Det var ett modernt ramsåg som huvudsakligen arbetade med virke som flottades fram. År 1900 uppförde ett virkesbolag en ny ångsåg på Börshults sida mitt emot den gamla. Under denna tid avverkades mycket skog i Öxabäck, däribland en del skogar som tidigare varit orörda. Mycket virke flottades och mycket kördes fram med hästar, oxar och kor. Många bönder skaffade häst under denna tid. Det sågade virket skulle nämligen fraktas till kringliggande samhällen och städer och de kunde få körslor dit.. Sågverket lades ner Det senaste av såg och kvarn som varit i bruk vid Brokvarn var en modern valskvarn som uppfördes Den var sedan i bruk till Vid Brokvarn kan man se exempel på broar från tre tidsepoker. Ridspången är från medeltiden. Stenvalvsbron är från 1830-talet Nya bron byggdes Brokvarn har genomgått en omfattande renovering och 2002 återinvigde Hembygdsföreningen kvarnen och sågen igen. Prekebogumman Prekebogumman, eller "Prekebokäringa" som hon oftast kallades, är nog den mest kända person som någonsin bott i Öxabäck, om man tar hänsyn till den tidens möjligheter till kommunikation. Denna "doktorinna" hette Kristina Gunnarsdotter och var född på Brattåsen 1837 och då hon gifte sig 1861 bodde hon i en backstuga eller i ett torp vid Prekebo. Hon födde sex

17 barn mellan 1865 och Hon dog 1912, men långt fram på 1940-talet lär det ha kommit personer för att besöka henne. Kristina var vida berömd för sin förmåga, och folk kom från när och fjärran för att få hjälp att lindra sina sjukdomar. Det talas om att hon skulle ha gått i lära hos en klok gumma i Burseryd i Småland. Dessutom fanns det nog många gamla beprövade huskurer som en skicklig person också kunde utveckla. Hon ska ha skickat efter mediciner från Tyskland men en stor del av läkemedlen togs från örter som plockades i bygden. Det var många barn som plockade växter för att gå till doktorinnan med - och de fick betalt även om det inte var några växter som hon hade användning av just då. Där Kristina bodde finns nu bara grundstenarna kvar efter byggnaderna. Man kan se var bostadshuset stått och alldeles intill finns grunden efter en byggnad där patienterna inhystes. Hon drev således en mer omfattande verksamhet än vad som var brukligt hos andra kloka gummor och gubbar som fanns vid denna tid. Till kyrkan åkte Kristina i en täckt vagn. Ingen annan i socknen hade något liknande och den hade hon fått av en förmögen man från Göteborg sedan hon botat honom från cancer. Hon blev åtskilliga gånger instämd till tinget i både Mark och Kind för kvacksalveri. Det berättas att vid ett tillfälle då fjärdingsman skulle hämta henne till tinget ville inte hästarna gå så länge hon satt i vagnen. Men sedan hon stigit av gick hästarna och Kristina slapp följa med. Handlade detta om magiska krafter eller var historien bara påhittad det kan vi inte veta. Kanske stod fjärdingsman i tacksamhetsskuld till Kristina - och ville inte alls köra henne till tinget - utan diktade ihop hela historien men den stärkte onekligen Kristinas rykte som en kunnig person. Ja, hennes kunskaper var digra. Hon hade till exempel mögelodlingar som hon använde mot infektioner långt innan penicillinet var upptäckt. Ett annat exempel på hennes klokhet och kunskap för vad folket tänkte om magiska krafter, i en tid då vidskepelse var utbredd, är berättelsen om en man som förlorat ett verktyg. Han hade sina misstankar om var det kunde ha tagit vägen men ville inte anklaga någon utan att vara säker, så han gick till Prekebogumman. Hon sade till honom att allt skulle lösa sig om han bara gick hem och talade om att han varit i Prekebo och fått beskedet att verktyget skulle komma tillbaks. Naturligtvis vågade ingen behålla något oärligt förskaffat när sådana krafter som Prekebogummans verkade. I Carl-Martin Bergstrands böcker finns flera berättelser om Prekebogumman. Här citeras några berättelser ur böckerna: "Vi hade otur med kreaturen i början, första tiden vi var gifta. Då gick far till Kristina i Prekebo. Hon sa: "I har grannar som missunnar er korna." Så gav hon honom en påse, som han lade ner i ett hål i tröskeln till fähuset och det hjälpte". Hjälp till sjuka kreatur fanns att få: "Summersjuka - då fick de drakablod ifrån Prekebo" Även andra bekymmer kunde lösas: "På ett ställe i Viebäck här i socknen hade de en tös. Så var där en snickare från Småland och han gjorde tösa med barn. Föräldrarna var så förstörade för detta och de talte vid Prekebokäringa i Öxabäck - att göra tösa kvitt fostret - och det gjorde hon."