LEDARSKAP OCH LÄRANDE. En fristående akademisk ledar- och lärarutbildning. Analys och förslag. Eva Nisser

Transkript

1 LEDARSKAP OCH LÄRANDE En fristående akademisk ledar- och lärarutbildning Analys och förslag av Eva Nisser 1

2 Nisser, Eva Fiskarbacken Saltsjö-Duvnäs ISBN

3 Innehåll Förord 5 Sammanfattning 9 Kapitel 1 Problemställningen 17 Kapitel 2 Några samhällsekonomiska aspekter 30 Kapitel 3 Lärarutbildningen i Sverige - bakgrund till och analys av nuläget 41 Kapitel 4 Kritik mot den nuvarande lärarutbildningen 61 Kapitel 5 Skolans uppgift i vår tid 68 Kapitel 6 En ny modell för lärar/ledarutbildning 79 Kapitel 7 Juridiska och institutionella aspekter 110 Appendix 1 Centrala begrepp i lärarutbildning 125 Appendix 2 Ordlista 131 Referenser 133 3

4 4

5 Förord Citatet Att de studerande blir godkända är enligt min mening ingen garanti för att de nyutbildade lärarna har en yrkesskicklighet. Olika lärarutbildningar har olika kriterier och dessa kriterier kan vara mer eller mindre tydliga. Även lärarutbildarna kan tolka dessa kriterier på olika sätt, ha olika mening om samma företeelse och prioritera skilda aspekter av undervisning. [Säll, 2000, s. 109] Jag är inte skolmänniska. Jag har inte studerat pedagogik och har inte arbetat som lärare i skolan bortsett från några vikariat under hösten Jag har däremot deltagit aktivt som förälder i kommunal skolverksamhet under perioden då försöksverksamhet med föräldrastyre diskuterades och har arbetat med management och finansiering av en friskola under ett antal år. Därmed har jag också kommit att under mer än tio år följa utbildningsdebatten med stort intresse. De erfarenheter jag har fått på dessa vägar har lett mig fram till övertygelsen att vi måste reformera lärarutbildningen och att detta inte kan ske genom att de redan existerande lärarhögskolorna förändrar sig på egen hand. Stora system ändrar sig bara genom ett tryck utifrån. Vi måste därför starta helt nya fristående lärarhögskolor som kan kan skapa ett sådant tryck. Jag arbetade fram ett koncept och fick finansiellt stöd för att utreda frågan från Torsten och Ragnar Söderbergs Stiftelser och Stiftelsen Institutet för Individanpassad Skola. Under de senaste fyra åren har jag lagt ner mycken tid på detta projekt och tagit fram det förslag till en fristående ledar- och lärarutbildning som här presenteras. Till professionen är jag civilekonom med internationell inriktning och har huvudsakligen arbetat med finansiella frågor som valutahandel och internationell finansiering. Detta ser jag inte som en nackdel. Utbildningsdebatten domineras, naturligt nog, av pedagoger. Men jag tror inte att de svårigheter vi brottas med i utbildningssektorn bara är en fråga för pedagoger. Problemet är inte enbart, eller kanske ens i huvudsak, att utforma riktlinjer för hur lärarutbildningen bör se ut i vår tid enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. I stor utsträckning vet vi sannolikt detta. Svårigheten tycks snarare vara att få systemet att börja förändras genom att få till stånd institutionella lösningar som frigör och skapar lämpliga incitament för alla som är involverade i skolsystemet. Så är det ofta. I näringslivet räknar man med långa ledtider mellan naturvetenskapliga/tekniska genombrott och marknadsföringen av de varor och tjänster som bygger på genombrotten. En stor del av de privata företagens ansträngningar, kanske huvuddelen, går ut på att minska dessa ledtider snarare än att åstadkomma nya naturvetenskapliga/tekniska lösningar och det är mycket vanligt att stora väletablerade företag misslyckas med att lansera nya produkter. Nya produkter och nya distributionsformer lanseras i 5

6 största utsträckning av nystartade företag. En utgångspunkt för denna studie är föreställningen att en grundligt reformerad lärarutbildning bara kan komma till stånd i nystartade institutioner med nya huvudmän. Den här presenterade studien, som fått arbetsnamnet LUB ledar/ lärarutbildning behandlar alltså lärarutbildningen. För att få till stånd en skola som kan utbilda och fostra barn och ungdomar på det sätt som vi har beslutat i demokratisk ordning krävs det naturligtvis också institutionella reformer av själva skolsystemet, men jag vågar hävda att en stor och viktig del av reformarbetet måste avse lärarutbildningen. Jag är medveten om att jag därmed ger mig ut på minerad mark, men det är värt att söka sig fram i detta minfält eftersom målet, en bra skola för alla barn och ungdomar, är ett av de viktigaste mål vi har. En bra skola är grunden för personlig frihet och självförverkligande i vår tids samhälle, en förutsättning för att vi skall ge livschanser till alla barn och ungdomar och en förutsättning för fortsatt ekonomisk tillväxt och välstånd även när vi går mot en allt större andel pensionärer i befolkningen. När man ger sig in som outsider kan man lätt hamna i att insiders pekar på ett ord eller en mening som kan fördömas. Och det är intressant just i lärarutbildningssammanhang att se vilken roll orden spelar. Man avslöjas som hopplöst konservativ och efter sin tid om man talar om undervisning, trots att det i grunden är det som skolan bedriver även om det nu beskrivs som problembaserat lärande genom deliberativa samtal i kontexten, och liknande uttryck. Lärarna är besvikna över att de inte har bättre lön och högre status men samtidigt har lärarna och deras forskningsexperter byggt en veritabel Berlinmur runt sig själva. Ingen annan anses ha tillräckliga kunskaper och erfarenheter för att få träda innanför denna mur. Detta stoppar inte mig. Jag ger mig i kast med att lägga fram ett förslag som jag hoppas skall fungera som ett bräckjärn och gör mitt bästa att söka förklara mitt syfte med en terminologi vald så att lekmän skall förstå vad jag menar utan att branschens professionella stöts bort. Målet är således att denna studie skall kunna läsas av alla, eftersom skolan och därmed lärarutbildningen är en fråga för oss alla. Den vänder sig i opinionsbildande syfte till allmänintresserade medborgare och till politiker och teknokrater som inte sedan länge har varit inriktade på skolfrågor och lärarutbildning. Framställningen är därför gjord för att även icke-pedagoger skall kunna följa resonemangen. Därmed blir naturligtvis en hel del övertydligt för dem som redan är väl insatta i ämnet. Det är ett pris man får betala för att bilda opinion på ett område som blivit förbehållet experter. Eftersom jag inte är forskare inom pedagogik, har jag inte en total överblick över fältet, men jag tror att de referenser som används för att belysa olika frågor är representativa och att personerna bakom referenserna står på säker mark. 6

7 Det är alltid svårt är att finna en slagkraftig titel. Jag övervägde att kalla denna studie En ny fristående ledarutbildning för att understryka huvudtesen att lärarutbildning är en form av ledarutbildning, men fann att det skulle kunna leda tanken fel, då mitt syfte är att reformera just lärarutbildningen. Att studien mynnar ut i att lärarutbildningen bör se väldigt annorlunda ut jämfört med de existerande och att ledarskapet utgör ett fundament för att lärarna skall lyckas med sin uppgift, hoppas jag ändå skall framgå med all tydlighet. Detta arbete hade inte kunnat realiseras utan kunskapsmässigt, moraliskt och inte minst ekonomiskt stöd. Många är de som jag samtalat med i denna fråga under de senaste åren. Jag har mött lärare, studerande, beslutsfattare och andra och lyssnat ivrigt på vad de haft att berätta, men flertalet av dem måste naturligtvis förbli anonyma i detta sammanhang på grund av sitt antal. Däremot har det funnits en grupp som läst mina alster under resans gång och deltagit i ett antal seminarier. Dessa personer har betytt mycket för mitt arbete och därför vill jag särskilt nämna dem. I den allra innersta kärnan, de som varit med från början och som jag vill rikta ett speciellt tack till för deras stora intresse, idérikedom, starka stöd och inte minst för all den tid de givit detta projekt, ingår Bo Sillén, vd på Stiftelsen Företagsam och Björn Wickström, ledarskapskonsult. Sedan utökades gruppen med Heléne Pettersson Jangen, vd för Stiftelsen Institutet för Individanpassad Skola, Jan Edgren, ordförande för Stiftelsen Institutet för Individanpassad Skola och nationalekonomen Nils Lundgren. Kretsen vidgades efter hand och kom att omfatta även Kunskapsskolans chefspedagoger Birgitta Ericson och Torbjörn Bindekrans samt Lars Waldestrand, utredare och f.d. skoldirektör och Ulla Ericson från Svenskt Näringsliv. Slutligen vill jag rikta ett varmt tack till finansiärerna Torsten och Ragnar Söderbergs Stiftelser och Stiftelsen Institutet för Individanpassad Skola. Jag vill dock rikta ett alldeles speciellt tack till Nils Lundgren. Nils är inte bara min partner i livet och i det företag vi båda arbetar i, utan har också visat ett outtröttligt intresse för min studie och bidragit med att bredda perspektiven. Han har dessutom bidragit med kapitel två som sätter in lärarutbildningsfrågan i ett samhällsekonomiskt sammanhang. Genom att Nils har sina rötter i Bofors, i den gamla folkskolan och i latingymnasiet har han kunnat tillföra många exempel som både kryddar och förklarar framställningen och därtill ett antal förhoppningsvis välplacerade latinska citat. När jag i rapporten använder pronomenet vi är det dock fråga om ett vanlig författarvi, dvs. jag menar mig själv, som har skrivit de andra kapitlen och naturligtvis är ensam ansvarig för rapporten i dess helhet och för alla slutsatser som där dras. Saltsjö-Duvnäs i april

8 8

9 Sammanfattning Citatet Det finns ingenting så svårt att ta itu med, ingenting så väldigt att leda, ingenting så osäkert i framgång, som att införa en ny tingens ordning; ty den som försöker har nämligen alla dem till fiender som drog fördel av den gamla ordningen och han har endast ljumma försvarare i dem som drar fördel av den nya. Denna ljumhet beror delvis på rädsla för motståndarna, som har lagen på sin sida, och delvis på människornas klentrogenhet, ty de tror inte på nyordningar om de inte ser dem som följd av en lång erfarenhet. Därav kommer det sig att var gång de som är fientligt inställda har tillfälle att angripa de nya förordningarna, de gör det med våldsamt ursinne under det att de andra försvarar dem så ljumt, att man i deras sällskap råkar i fara. Niccolò Machiavelli, Fursten, Skolan är landets största näringsgren med bortåt en och en halv miljon sysselsatta och den har dessutom en helt grundläggande samhällsfunktion genom att den står för utbildningen av alla barn och ungdomar i det samhälle som vi med all rätt kallar kunskapssamhället. Skolan är vår tids modernäring. Det är därför naturligtvis djupt oroande att vi allmänt uppfattar skolan som en krisbransch. Dess uppgift är att ge våra barn och ungdomar de kunskaper, den sociala kompetens och den demokratiska livssyn som är en förutsättning för att de skall kunna leva och verka med framgång. Skolan löser inte den uppgiften. Ett stort antal svenska ungdomar lämnar årligen grundskolan utan att vara godkända i viktiga basämnen och mobbning och trakasserier är ett växande problem. Den svenska skolan är knappast sämre än skolsystemen i resten av den rika världen, men detta är en ringa tröst för dem som inte kommer in på gymnasiet eller högskolan, som trakasseras av kamrater eller lärare eller som misslyckas med att etablera sig på arbetsmarknaden efter sin utbildning. Förväntningarna på skolan är naturligtvis enormt uppdrivna. Den skall klara allt, trots att eleverna bara tillbringar procent av sin vakna tid där och alltså förvärvar en mycket stor del av sina kunskaper och erfarenheter utanför skolsystemet. Eftersom det är i skolan de grundläggande investeringarna görs i förmåga att tillägna sig och strukturera kunskap, i social kompetens och i samarbetsförmåga är det emellertid nödvändigt att ställa mycket höga krav på skolan. Nyckeln till framgång för skolan är lärarnas kompetens, inställning och arbetsvillkor. Det är naturligtvis flera olika faktorer som tillsammans avgör hur skolan lyckas med sin uppgift, men forskningen visar mycket övertygande att lärarna är den viktigaste av dessa. Lärarnas förmåga att leda och stimulera lärande, att förklara och att sätta gränser är av avgörande betydelse för 9

10 elevernas resultat. Den brittiska professorn Alison Wolf hävdar dessutom i sin nya bok Does Education Matter? [Wolf 2002] att den grundläggande skolutbildningens kvalitet är det viktigaste målet för utbildningspolitiken och att kvalificerade lärare är avgörande för att nå detta mål. För nationens ekonomiska tillväxt och välstånd är sannolikt återställd och höjd kvalitet i den grundläggande skolutbildningen viktigare än en ökning av antalet högskoleutbildade. Kanske är också en lyckad skolgång den viktigaste förutsättningen för att vi skall kunna ge våra ungdomar mera likartade livschanser? Med tanke på lärarens nyckelroll är utvecklingen i lärarkåren djupt oroande. För det första är det katastrofalt få ungdomar som i sin lärarutbildning väljer inriktning på matematik, naturvetenskap och teknik. För det andra är det många som påbörjar utbildningen, men som sedan antingen inte fullföljer den eller går till något annat yrke efter examen. Över 40 procent av de lärarutbildade i yrkesverksam ålder arbetar idag utanför skolan och det finns goda skäl att tro att detta beror på att de faktiskt har flytt den. För det tredje går en stor del av lärarkåren i pension under de närmaste åren. För det fjärde saknar bortåt en femtedel av lärarna i skolan behörighet och läget är egentligen värre än så, därför att många av dem som formellt är behöriga att arbeta som lärare likväl saknar kompetens i de ämnen de undervisar i. Mycket pekar på att många lärare utan skolning i framför allt matematik, teknik och naturvetenskap ändå ansvarar för elevernas utbildning i dessa ämnen. För det femte är lärarkåren stressad och missnöjd med både arbetsvillkor och lönenivåer. Till detta kommer att en rektor i dag ofta tvingas leda sin organisation i stort sett ensam, utan vare sig ekonomichef eller personalchef. Möjligtvis har rektor stöd av en ledningsgrupp bestående av några lärare. Gemensamt för dem alla är att de vanligtvis saknar kunskap om ekonomi, administration, juridik och ledarskap. Dessutom försvåras ofta detta ledarskap på grund av avsaknad av helhetsperspektiv på verksamheten. För hundra år sedan var lärarkåren en socialt och politiskt ledande klass med hög status och inkomstnivå. Läraryrket var språngbrädan in i medelklassen för begåvade barn från bonde- och arbetarfamiljer. Det vimlade av lärare i riksdagen och i den allmänna debatten. Det är betecknande för tiden att högerpolitikern och historieprofessorn Harald Hjärne rasade mot den folkskollärarradikalism som enligt honom hade kommit att dominera svensk politik. Under efterkrigstiden har lärarnas villkor utvecklats på ett sätt som berövat dem större delen av deras forma status. Lärarhögskolorna har fått allt sämre rykte som utbildare samtidigt som arbetsvillkoren i skolan successivt förändrats och lärarlönerna släpat efter åtskilliga andra högskoleutbildades. Den som idag väljer läraryrket, väljer att bli hart när inlåst för resten av sitt 10

11 yrkesverksamma liv i en sektor styrd av rigida regelverk och återkommande politiska utspel och får en för akademiker låg ersättning. I denna studie analyseras både gårdagens lärarutbildningssystem och det nya system som sjösattes höstterminen Vi har lyssnat på och läst om lärare, elever och lärarstuderande och vi har kommit till slutsatsen att det krävs en grundlig reform av lärarutbildningen. Denna slutsats innebär naturligtvis en kritik av det rådande systemet, men vi vill poängtera att detta inte behöver tolkas som ett underkännande av de lärare som idag bär upp systemet. Vi är mycket medvetna om att det inom lärarutbildningarna runt om i landet, inom forskningen och ute i skolorna finns många duktiga och engagerade människor. Det går emellertid inte att lita till individuella ambitioner, naturlig fallenhet och personlig plikttrohet för att förändra lärarnas ställning i skolan och samhället. Det krävs en systemförändring både i skolornas ledning och organisation och i antagningen och utbildningen av lärare vid landets lärarhögskolor. Föreliggande rapport tar således inte upp de goda exempel som finns runtom i landet utan koncentrerar analysen på problemen och därmed reformbehoven. Vi begränsar oss också till lärarutbildningen och går således inte in på de stora frågorna om skolans organisation och ledning. Vi tror att systemet med skolpeng har berett marken för stora förbättringar i själva skolan. Allt fler friskolor kommer att utveckla modeller där skolchefer ges den kombination av makt och ansvar som är nödvändig för en kraftfull och målmedveten ledning och där medarbetarna ges ansvar för verksamheten. Förändringsarbetet sprider sig också till den kommunala skolan. Även om vägen är lång har marschen mot en bättre organiserad skola startat. Vi menar att också lärarutbildningen måste reformeras för att lösa de ovan beskrivna problemen och vår slutsats av arbetet med studien är att de befintliga lärarhögskolorna inte kan förväntas reformera sig själva i den riktning vi föreslår. Detta är inte förvånande. Existerande institutioner reformerar sig egentligen aldrig själva. Den rådande ordningen sitter i väggarna och det krävs ett yttre tryck för att åstadkomma förändring. Lärarhögskolorna i landet är hårt politiskt styrda, de sjuder inte av entusiasm och reformvilja och de håller inte på att lösa de problem vi pekar på. En på papperet genomgripande reform av lärarutbildningen sjösattes visserligen 2001 efter fyra år av utredning, remissbehandling, propositionsskrivande och riksdagsbeslut, men vi ser inga större effekter och utredningens förslag syftar i huvudsak inte heller till det som vi pläderar för. För att få till stånd verkliga reformer av lärarutbildningen krävs det att vi kan starta nya fristående lärarhögskolor med frihet att erbjuda en helt annorlunda uppläggning. 11

12 Det som karaktäriserar vårt förslag och gör det annorlunda är framför allt följande: att alla lärare oavsett på vilken nivå de skall undervisa skall ha en akademisk ämnesutbildning i kombination med den rena yrkesutbildningen, att alla lärare skall ha en gedigen utbildning i ledarskap, konflikthantering, retorik och drama, att alla lärare skall ha mycket goda kunskaper i svenska, engelska och matematik, att alla lärare skall ha en hög bildningsnivå, 12 att vi utgår från att konkurrens inom lärarutbildningen är ett nödvändigt villkor för att förändringar verkligen skall bli av. Ett viktigt mål är att bryta den inlåsningseffekt som den nuvarande uppläggningen av lärarutbildningen skapar. Vi bör inte se det som naturligt att välutbildade akademiker skall arbeta som lärare i skolan i trettio, fyrtio år. Genom att göra om utbildningen till att vara inte bara en lärar- utan också en ledarutbildning med ett väsentligen annorlunda och utökat innehåll, kan lärarnas traditionella arbetsmarknad integreras med övriga delar av arbetsmarknaden, så att individerna får långt större möjligheter till ett fritt yrkesval och till att växla mellan yrkeskarriärer under livets gång. Därmed bryts också tendensen till professionell isolering av lärarna från andra yrkesgrupper och från det samhälle de undervisar om. Lärarhögskolorna bör därför omvandlas till institutioner som utbildar i ledarskap med inriktning på lärande. Deras fokus bör förskjutas till ledarskap och konflikthantering, till retorik och drama och till utbildning i att hantera alla de olika lärstilar som barn, ungdomar och vuxna med olika kulturella bakgrunder har. Lärare är i stor utsträckning just ledare och utbildning i ledarskap och konflikthantering är nödvändig både för lärare i skolan och för ledare och utbildare på andra delar av arbetsmarknaden. Det kan noteras att OECD:s PISA-studie fann att den svenska skolan var en av de allra värst utsatta för störningar av skolarbetet från elevernas beteende. Ett kraftfullt ledarskap från lärarnas sida är en förutsättning för att skolmiljön skall bli gynnsam för lärandet. En annan förutsättning för att skolan skall fungera väl är att lärarna har utbildats till att bli goda medarbetare som kan samarbeta och som kan anlägga ett helhetsperspektiv på sin verksamhet. Ämnesstudierna bör helt tas bort från lärarhögskolorna. De blivande lärarna skall bedriva sina ämnesstudier tillsammans med övriga studenter på universitet och högskolor, medan lärarhögskolorna skall koncentrera sig på utbildningen i ledarskap och lärande. En sådan ordning har många fördelar. Det innebär att de studerande får sin utbildning på tillräckligt stora akademiska institutioner för matematik, fysik, moderna språk, historia osv.

13 Högre studentantal ger större resurser åt institutionerna och därmed högre kvalitet i ämnesundervisningen. Tendensen att lärarhögskolor drar bort allt fler studenter från universitetens ämnesinstitutioner är skadlig för den allmänna akademiska kvaliteten i landet. De blivande lärarna isoleras därmed inte heller under sin studietid från övriga studerande utan förblir en del av samma akademiska kultur med naturliga kontakter med forskningen inom olika discipliner. Vi säkerställer därmed också att lärarnas ämnesutbildning får samma kvalitet som övriga akademikers och inte tillåts sjunka i en skyddad tillvaro på lärarhögskolorna. En annan fördel är att det blir lättare att rekrytera studenter med ämneskompetens i matematik, naturvetenskap och teknik, där bristen nu håller på att bli direkt farlig för skolans och därmed, i nästa steg, landets framtid. Det är mycket lättare att få studenter med sådan inriktning att studera vid en lärarhögskola som inte låser in dem i skolans värld utan tvärtom ger dem meriter för att gå till många andra befattningar utanför skolan som chefer och utbildare i största allmänhet och som också håller öppen möjligheten att senare pröva en forskarkarriär. Vi konstaterar också att det inte räcker att framtidens lärare/ledare har en gedigen ämneskompetens i de ämnen de specialiserat sig på. Alla måste också ha goda kunskaper i svenska landets språk, i engelska det internationella samfundets språk och i matematik logikens språk. För att klara sina uppgifter att handleda barn och ungdomar och förbereda dem för liv och arbete i ett avancerat demokratiskt kunskapssamhälle måste de därtill ha en bred bildning. Detta måste kontrolleras vid intagningen och det måste finnas ett system för att utbilda studerande som inte är tillräckligt kvalificerade i dessa avseenden. Intagningen till ledar/lärarhögskolorna måste också bygga på anlagstest för att säkerställa att de som tas in verkligen har personliga förutsättningar för att bli ledare och lärare. När vi på detta sätt höjer kraven och kvaliteten, kommer efter hand lärarnas akademiska status att återställas och höjas. Detta leder i sin tur till en högre kvalitet i skolan, till konkurrenskraftiga löner och till ökad personlig frihet. I stället för en specialiserad yrkesutbildning får dessa studerande också en akademiskt avancerad utbildning som är användbar på många områden. Man kan bli lärare med mycket goda ledarkunskaper, man kan bli ledare med mycket goda kunskaper om lärande, en attraktiv tillgång i ett samhälle som alltmer kräver avancerade kunskaper och ett kompetent ledarskap, ett samhälle där företagen och de offentliga institutionerna alltmera blir kontinuerligt lärande organisationer. Därmed blir det på ett helt annat sätt möjligt att förmå begåvade och ambitiösa ungdomar att välja en utbildning som bland annat leder till läraryrket. Möjligheterna ökar då också att locka människor som redan är ute i 13

14 förvärvslivet och har hög ämneskompetens på bristområden till denna typ av lärar/ledarutbildning. Det finns sannolikt många civilingenjörer, ekonomer och dataspecialister som skulle vara intresserade. Krisen i IT- och telekomindustrin friställer just nu många som skulle ha starka skäl att gå på en utbildning som öppnar vägen inte bara till läraryrket utan också till många andra ledar- och utbildningsjobb runtom i samhället. Improviserade åtgärder vidtas just nu för att åstadkomma detta, men sådana quick fixes är sällan framgångsrika på sikt. Lärarutbildningen bör vara upplagd så att dessa flöden blir en naturlig del av systemet i ett samhälle som bygger på livslångt lärande. Därmed skapas en utbildning som leder till bättre betalning, friare val och helt andra livschanser för den enskilde. En annan viktig effekt av att införa en kombinerad ledar/lärarutbildning är att det då också blir möjligt att locka långt fler män att satsa på en lärarkarriär och därmed vända den tendens till feminisering av läraryrket som nu är så påtaglig att den kan antas vara en betydande nackdel för barnens och ungdomarnas sociala utveckling. Ingen vet hur skolan ser ut i framtiden. Antalet individer i skolåldern kan stiga eller falla, lärartätheten i framtiden kan gå åt båda hållen, skoltiden kan förlängas eller förkortas och olika skolämnen kan vinna eller förlora i vikt. Alla sådana förändringar leder till att behovet av olika typer av lärare på grundskole- och gymnasienivå förskjuts i riktning och omfattning på sätt som idag inte kan förutses. För att sådana förskjutningar skall kunna hanteras utan att medföra arbetslöshet eller bristsituationer, måste lärarna vara integrerade i den nationella och internationella arbetsmarknaden. Detta förutsätter att deras utbildning är bredare och mera mångsidigt användbar än idag. Den utbildning som denna rapport behandlar avser endast lärarna och inte t.ex. fritidspedagogerna. Vi fokuserar på att förändra lärarrollen och inte i största allmänhet rollen för alla de vuxna som är verksamma i skolans värld. Men om lärarna får en bättre skolning för sitt uppdrag tror vi att all personal påverkas positivt. Vi analyserar de juridiska och institutionella aspekterna för att se vad som är möjligt att göra inom rådande system och beskriver möjliga scenarier för ett förverkligande av projektets idé. Vår uppgift är inte att lösa mera kortsiktiga problem som babyboomer eller stora pensionsavgångar utan att förändra och reformera en utbildning som blir alltmera central i kunskapssamhället. Allt det vi förespråkar kan göras men inte genom justeringar inom det rådande systemet. Detta projekt tar inte sitt avstamp i en annorlunda politisk ideologi än den som ligger till grund för vår nuvarande utbildningspolitik. Vårt syfte är att 14

15 genom reformer av lärarutbildningen bidra till att de av riksdagen uppsatta målen faktiskt nås. För detta krävs att en fristående lärarhögskola startas som kan arbeta efter de linjer vi anger, en högskola som skapar konkurrens på lärarutbildningsområdet och som har möjlighet att expandera och få efterföljare om den lyckas. 15

16 16

17 Kapitel 1 Problemställningen Citatet Kunskapen är vår mest räntebärande framtidsinvestering. Ingen sådd ger sådan skörd som den som ger människor möjlighet att ta vara på sina inneboende talanger. Anders Sundström 1996 [Metalls utredningsavdelning 2001, s. 7] Vi befinner oss nu i övergången från industrisamhället till kunskapssamhället eller informationssamhället. Det finns ingen anledning att mystifiera eller överdriva denna historiska förskjutning. Den går att belägga statistiskt med utgångspunkt i hur stora delar av arbetskraften som arbetar i olika sektorer eller med olika arbetsuppgifter. Hur vi än gör, finner vi att denna övergång visserligen har hållit på länge, men att det som nu sker är att den andel av den yrkesaktiva befolkningen som kan klara sina arbetsuppgifter, sin konsumtion och sina åligganden som medborgare utan att i praktiken ägna minst de första tjugo åren av sitt liv till utbildning nu krymper snabbt. Behovet av lärare mätt i antal växer därmed snabbt och dessa lärare skall klara nya arbetsuppgifter. De skall kunna hjälpa i stort sett alla barn och ungdomar till att ta till sig avancerade kunskaper, trots att förutsättningarna varierar kraftigt. Dagens och morgondagens lärare ställs inför kravet att klara en långtgående individualisering av undervisningen. En sådan har egentligen förespråkats av pedagogisk expertis och påbjudits av lagstiftarna i hundra år utan att ändå bli av. Eftersom en stor andel av dagens lärarkår är nära pensionsåldern och det har visat sig svårt att förmå ungdomar att välja lärarutbildning och särskilt då naturvetenskaplig/teknisk sådan är läget närmast dramatiskt. Dessutom har lärarkåren i praktiken genomgått en proletarisering under de senaste årtiondena och den framtida rekryteringen kan inte klaras utan en höjning av lärarnas utbildningsnivå, status och relativlönenivå. Vi står således inför uppgiften att genomföra mycket stora kvalitativa och kvantitativa reformer av lärarutbildningen under de kommande tio åren. Att reformera och expandera utbildningen av lärare framstår idag som en lika stor samhällsuppgift som det var att reformera och expandera utbildningen av civilingenjörer och civilekonomer när vi på allvar gick in i industrisamhället för ett århundrade sedan. Vi skall här utveckla ett förslag till en ny och annorlunda typ av lärarhögskola som syftar till att lösa de kvalitativa frågorna och samtidigt skapa en institutionell konkurrens som driver de övriga lärarutbildningarna i hela landet åt samma håll. Tanken är att därigenom åstadkomma den uppgradering av läraryrket som krävs för att klara rekryteringen och därmed på något längre sikt även komma tillrätta med det kvantitativa problemet. Tyngdpunkten ligger emellertid på uppgradering av yrket som sådant och inte på åtgärder för att lösa dagens akuta kris. 17

18 Det är frestande att se på tillkomsten av Stockholms Handelshögskola som en historisk analogi och vi skall inledningsvis tillåta oss att falla för denna frestelse. Låt oss dock omedelbart understryka att detta tankeexperiment inte innebär någon föreställning om att det skulle gå att slaviskt kopiera detta koncept. Den insikt som låg bakom tillkomsten av Stockholms Handelshögskola var att det snabbt framväxande industrisamhället skulle komma att behöva enormt mycket mer av vissa typer av kompetens. Efter att ha levererat välljärn, pitprops och havre till europeiska marknader hade Sverige gått igenom sin Gründerzeit och stod där med multinationella företag som SKF, LM Ericsson, Sandvik, AGA, Separator och ASEA med marknader och, redan mycket tidigt, dotterbolagsetableringar över hela världen. Det var inte längre bara fråga om fabriker med bra driftschefer, ordermottagning och bokföring. Det nya industrisamhället krävde avancerade redovisningssystem för styrning av stora företag, sofistikerade finansieringslösningar, professionellt marknadsföringskunnande, företagsledarkompetens, språkkunskaper och internationell orientering. Det var inte bara fråga om en viss uppgradering av kompetensen på olika områden utan det gällde nu att rekrytera och utbilda människor för en ny värld som höll på att öppnas. Utgångspunkten för denna studie är att vi står inför en lika omvälvande förändring nu vid övergången till det nya kunskapssamhället. När det gäller rekrytering och utbildning av lärare är det inte längre fråga om att få ett par tusen svenska ungdomar om året att välja lärarbanan, bli kommunala tjänstemän anställda på livstid med en för akademiker relativt låg lön och se dem långsamt försonas med ett fyrtioårigt yrkesliv instängda på en liten del av arbetsmarknaden, där verksamheten är styrd uppifrån och där lönerna fortfarande i stor utsträckning sätts kollektivt. Lärarutbildningen och lärarrekryteringen kommer nu, vid ingången i kunskapssamhället, i ett nytt läge. Utbildningssektorn växer och utbildning taget i vid mening genomsyrar hela samhället. Den alltmer frekventa användningen av uttryck som livslångt lärande, kompetenshöjning, vidareutbildning osv. i den offentliga debatten visar att denna utveckling redan är igång sedan många år, att den nu går fort och med största sannolikhet kommer att fortsätta under lång tid framåt. Vi ser redan exempel på skolor där lönestrukturen har förändrats och stigit uppemot det dubbla jämfört med situationen bara för ett par år sedan. Det kommer att ställas helt andra krav på hur rekrytering och utbildning går till för dessa nyckelgrupper som skall producera utbildningstjänsterna i kunskapssamhället. Framtidens lärare kommer att verka över hela samhället, de kommer att utbilda både barn och vuxna och de kommer att ha mängder med privata och offentliga arbetsgivare. Flertalet lärare kommer att vandra fram och tillbaka mellan olika arbetsuppgifter och olika arbetsgivare under sina yrkeskarriärer. 18

19 Rekrytering och utbildning av lärare är i dag i stor utsträckning reglerat i lag och hanteras inom den offentliga sektorn. Hela verksamheten är genomsyrad av en politisk tradition med rötter i sent artonhundratal och präglad av tänkandet under en epok med stark tilltro till social ingenjörskonst, där förändringsarbetet innebär att politiska beslut fattas av regering och riksdag och sedan verkställs av offentliga verk och andra myndigheter. En viktig utgångspunkt för föreliggande studie är att vi inte finner det sannolikt att lärarutbildningen, som i praktiken är ett offentligt monopol, själv kommer att kunna reformera sig inifrån inom rimlig tid. Detta offentliga monopol kommer inte att kunna höja kvaliteten och möjliggöra den variation som är nödvändig i detta historiska läge, trots att det i och för sig finns både kompetens och vilja till förändring hos många, kanske flertalet, av dem som arbetar med lärarutbildning på olika nivåer. Det kommer att krävas valfrihet och konkurrens på detta område, som på andra, för att åstadkomma ett verkligt genombrott. Att lärarutbildningen är ett offentligt monopol utgör en grundläggande skillnad mellan läget när Stockholms Handelshögskola startades och läget, när vi idag undersöker möjligheten att starta en ny och annorlunda lärarhögskola. De som behövde civilekonomer var de privata storföretagen och de var inte fler än att de kunde internalisera en stor del av de positiva externa effekter som en sådan handelshögskola skulle generera i det svenska näringslivet. Det var därför möjligt att förmå storföretagen att i stor utsträckning finansiera Stockholms Handelshögskola. Det krävdes egentligen inte något filantropiskt inslag för dessa satsningar, även om ett sådant nog också förelåg, utan det räckte med insikten om att de externa effekterna skulle komma de betalande till godo efter hand. Vi minns också den gynnsamma konkurrenseffekten som Stockholms Handelshögskola hade på 1970-talet på ekonomutbildningen vid universitetet. Det är en likhet vi nu vill uppnå på lärarutbildningsområdet. Lärarna arbetar däremot i den offentliga sektorn, vilket betyder att de externa effekterna automatiskt är internaliserade. Om majoriteten av medborgarna tror att det blir bättre för dem alla, om de som nu går i skolan får bättre utbildning så är det bara att använda skattemedel för att utbilda bra lärare. Staten har såtillvida inga problem med att starta och utveckla lärarutbildning i nya former. Problemet är i stället att den historiska erfarenheten tyder på att monopol normalt är oförmögna att reformera sig själva inifrån. Erfarenheterna från det gångna seklets många försök till förändring av både skolan och lärarutbildningen visar tydligt på svårigheterna att faktiskt genomföra det som sägs i riksdagens beslut och det är uppenbarligen inte några specifikt svenska förhållanden som skapar dessa problem. Det ser överlag likadant ut runtom i västvärlden. Våra svenska problem är inte unika liksom inte heller de lösningar som prövats. Att lärarutbildningen brottas med likartade problem i flertalet jämförbara 19

20 länder är förenligt med vår hypotes om huvudorsaken till att lärarutbildningen inte förändras i takt med tidens krav. Eftersom monopol, oavsett om de är offentliga eller privata, normalt inte förmår reformera sig själva inifrån, krävs konkurrens från nya alternativ som startar utanför det existerande systemet. Syftet med föreliggande studie är därför både att utveckla principerna för hur en lärarutbildning för vår tid bör se ut och att undersöka hur en fristående lärarhögskola skall kunna startas, organiseras och finansieras i den institutionella miljö som Sverige erbjuder för närvarande. Målet är att utveckla en ny modell för utbildningen för den typ av professionella lärare/ledare som krävs i det nya samhället, ett kunskapssamhälle där denna yrkesgrupp inte kommer att acceptera att vara inlåst på en snäv arbetsmarknad i praktiken utlämnad till en arbetsgivare. Det bör noteras att vi med detta projekt också avser att förbättra förutsättningarna att faktiskt nå de mål som har ställts upp i skollagen och den svenska läroplanen, och då inte bara nu utan också i framtiden med de ökade, och i många fall ännu inte formulerade, krav som kommer att ställas. Det betyder konkret en kvalitetshöjning så att varje elev når sina mål. Lärarna kommer att vara av fundamental betydelse för landets utveckling. Deras utbildning måste vara gedigen och av sådan karaktär att den successivt kan utvecklas genom livslångt lärande under karriären. Detta är nödvändigt både för att denna yrkesgrupp skall kunna anpassa sin kompetens till förändringar i framtiden och för att hålla olika karriärvägar öppna för dem som valt läraryrket. Om vi inte lyckas komma därhän, kommer det att bli allt svårare att locka både unga och redan i yrkeslivet etablerade att välja den banan. Det är ett samhällsintresse och inte ett särintresse att göra detta yrke attraktivt. Behovet av förändring av lärarutbildningen har påpekats från många håll. Det nationella projektet Teknisk framsyn för Sverige, bakom vilket IVA, NUTEK, Industriförbundet och Stiftelsen för Strategisk Forskning (panel 8, Utbildning och lärande) stod, kom med en rapport den 28 januari 2000 [Teknisk framsyn för Sverige 2000]. I tre av de fyra scenarierna konstateras att hög kvalitet på skolutbildningen är oundgänglig för att konkurrera om multinationella företags etableringar, att stat och kommun i framtiden glider över mot att bli krävande beställare i stället för universala utbildare, att nya utbildningskoncept skapas anpassade efter individernas önskemål och samhällets behov av bl.a. flexibilitet och ständig fort- och vidareutbildning, för att bara ta några exempel. Svenska Kommunförbundet pekar i ett arbetspapper från den 22 mars 2000 på en ny lärarroll som är mer dynamisk och utvecklingsinriktad [Resultat i fokus 2000]. Även på det internationella planet pågår arbetet för att möjliggöra en flexibilitet både för dem som studerar och dem som med akademiska meriter söker arbete inom 20