FN-rapporter 2009 VÄRLDSBANKEN RAPPORTERAR OM. Vägen ur fattigdomen I SAMMANDRAG

Transkript

1 FN-rapporter 2009 VÄRLDSBANKEN RAPPORTERAR OM Vägen ur fattigdomen I SAMMANDRAG

2 VÄRLDSBANKEN RAPPORTERAR OM Vägen ur fattigdomen I denna skrift ingår översättning, sammanfattning och bearbetning av följande rapport: Världsbankens rapport The Moving Out of Poverty Study. Mars Redaktör för skriftserien: Berith Granath Översättning och sammanfattning: Lars Eriksson Grafisk form: Ambition Foto omslag: En flicka i Kambodja bär hem risskörden. P. Lissac / ILO Tryck: AB Danagårds Grafiska, Ödeshög, 2009 Skriften har finansierats med Sidastöd genom Forum Syd Upplaga: ISBN Svenska FN-förbundet Box Stockholm Telefonnummer: E-post: info@fn.se Webbadress: Svenska FN-förbundet

3 Innehåll Förord 3 Vägen ur fattigdomen 5 Vad är fattigdom? Vem är fattig? 9 Fattigdom ett problem för många 10 Fattigdomskultur en myt 11 Fattigdom ett tillstånd, inte en egenskap 13 Inre styrka och självförtroende 16 Lika möjligheter förblir en dröm 19 Demokrati kan minska fattigdomen 23 Vad är frihet? 26 Kollektiv ett sätt att överleva 27 Ungas ambitioner och drömmar 29 Kampen mot fattigdomen måste styras av lärdomar från de fattiga 31 Länkar Svenska FN-förbundet Världsbanken The Moving Out of Poverty Study FN FN:s utvecklingsprogram UNDP UNDP Sverige Sida Förord Som författarna till Världsbankens rapport Vägen ur fattigdomen säger: Viktigast har varit att fattiga människor och de som inte längre är fattiga har fått tala. Författarna har förstås använt sig av fakta och synpunkter som teknokrater, politiker, världens ledare, ekonomer, forskare, filosofer och antropologer tillfört debatten om fattigdomen. Men fokus ligger inte på dem. Dessa grupper har redan gjort sig hörda och får inte överrösta de fattiga. I rapporten möter vi människor från länder i Afrika, Asien och Latinamerika. Den första vi möter är Ayesha i Bangladesh, en kvinna som giftes bort med en förtryckande man när hon var 15 år. Hon lämnade mannen efter fem år. Ayesha har skymfats och hånats av grannarna i byn för att hon är skild och fortfarande ensamförsörjande utan barn. Visst känner sig Ayesha ensam utan familj. Men hon är stolt över vad hon åstadkommit. Hemligheten är mod och hårt arbete, avslöjar hon. Svenska FN-förbundet har valt att sammanfatta och översätta denna rapport för att den lyfter fram röster från syd. Människor som kan ge oss i den rikare delen av världen en bild av vad det innebär att bli fattig, vara fattig och i bästa fall ta sig ur fattigdomen. FN-förbundet anser att det behövs en mer nyanserad bild av människors situation i Afrika, Asien och Latinamerika. När medier rapporterar från dessa regioner handlar det vanligtvis om ond bråd död, katastrofer och konflikter. Den enskilda människans vardagsliv förmedlas sällan. Och när så sker är det ofta en maktlös och kraftlös person som skildras, i enlighet med myten om fattigdomskulturen. Det var den amerikanske antropologen Oscar Lewis som i slutet av 1950-talet myntade begreppet fattigdomskultur. Människor som levde i denna kultur var marginaliserade, passiva och lata, kände sig maktlösa och värdelösa och saknade framåtanda. För att inte nämna att de kunde vara hemfallna åt drog- och alkoholmissbruk och brottslighet. Lewis hävdade att dessa kulturella svagheter fördes vidare från generation till generation inom familjen. Denna föreställning lever fortfarande kvar, men den måste kraftfullt tillbakavisas, menar författarna till rapporten. Något som FN-förbundet till fullo ställer sig bakom. Det finns inget i studien som tyder på att fattiga människor skulle ha fastnat i en fattigdomskultur. I stället möter vi människor som tar egna initiativ och utnyttjar de möjligheter som finns för att överleva och få det bättre. Fattigdom är ett tillstånd, inte en egenskap. I rapporten ställs frågan: Att vara fattig, är det som att vara vänsterhänt eller som att vara förkyld? Frågan kan verka konstig, men den illustrerar två sätt att beskriva en människa. Det ena tar fasta på stabila, bestående egenskaper som kön, kroppslängd eller vänsterhänthet. Det beskriver en identitet. Det andra sättet utgår från tillfälliga situationer eller tillstånd, till exempel att ha röd skjorta eller en förkylning. Situationen eller tillståndet kan bestå en längre eller kortare tid men är inte permanent och beskriver inte en identitet. 2 3

4 Vägen ur fattigdomen FN-förbundet anser att fattigdom är ett tillstånd och inte en permanent egenskap, vilket också analysen av berättelserna i rapporten bekräftar. Svenska FN-förbundet har arbetat med hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning länge. Förbundet har ett nära samarbete med bland andra FN:s utvecklingsprogram UNDP, FN:s världslivsmedelsprogram WFP och FN:s jordbruks- och livsmedelsorganisation FAO, organisationer som på olika sätt arbetar för utveckling och fattigdomsbekämpning. FN-förbundet har utvecklingssamarbete med flera FN-förbund i Afrika, till exempel Tanzania och Demokratiska Republiken Kongo. I detta utvecklingssamarbete är fattigdomsbekämpning en viktig del. Svenska FN-förbundet lyfter fram flickors och unga kvinnors situation i syd i såväl informations- och påverkansarbetet i Sverige som i biståndsinsatserna. Gratis skolmat är bara ett av många exempel på framgångsrika insatser som FN-organ gör för att bekämpa fattigdom och hunger och öka barns, inte minst flickors, möjligheter till skolgång. En verksamhet som FN-förbundet stödjer och som du kan stödja genom att gå in på förbundets hemsida Rapportens slutsats är att fattiga människor inte ger upp. De försöker om och om igen. De vill samarbeta med enskilda organisationer, företag, stiftelser, unga människor, engagerade medborgare, myndigheter med vem som helst för att hitta nya vägar och investera i sina liv och samhällen. Inte minst har föräldrar stora ambitioner för sina barn. Barnen ska få ett bättre liv än föräldrarna. Författarna till rapporten ställer frågan: Kan vi andra finna modet och fantasin för att försöka igen tillsammans med dem? Svenska FN-förbundets svar är ja. FN-förbundet vill dra sitt strå till stacken. Är du beredd att göra det? Om svaret är ja, kolla förbundets hemsida. linda nordin thorslund Tf generalsekreterare Svenska FN-förbundet Det finns ingen tvekan om vad målet är: att utrota fattigdomen. För att nå dit måste vi börja med att söka svar på frågan varför fattiga människor är fattiga. Så formulerar författarna till rapporten sin uppgift. De avvisar de tyckanden som florerar om fattiga människor och de underliggande orsakerna till deras fattigdom och som avgör hur den ska bekämpas. Sådana tyckanden har betydelse för om familjer som bor i Mississippi, Malawi, Manchester, Mexiko eller Marocko ska ha en chans att komma ur fattigdomen. Är fattigdomen ett problem överhuvudtaget? Och om den är ett problem, vems problem är den? Är den de fattiga ländernas problem eller de rikas? Rapporten handlar inte om ideologi, vare sig till vänster eller höger. Den tar inte ställning för eller emot fria marknader eller statlig styrning. Den är varken för eller mot globaliseringen. Den behandlar inte krockar mellan civilisationer eller protestanters värderingar i motsats till katolska, islamiska eller hinduiska. Det är inte fråga om paradigmskiften. Rapporten handlar om hur människor upplever sin situation och om behovet att utveckla strategier för att minska fattigdomen, strategier som bygger på miljoner fattiga människors liv och erfarenheter. Författarna har studerat hur verkligheten ter sig i små samhällen snarare än i länder och sett rörelse, inte bara stagnation. Trots dåliga förutsättningar tar sig människor ur fattigdomen. Samtidigt sitter andra människor fast i sin fattigdom eller är på väg att bli fattiga. Rapporten utreder varför det är så och vad som håller på att hända. I möten med tre personer skildrar rapporten inledningsvis hur det kan gå till att ta sig ur fattigdomen och varför inte alla klarar av det. Ayesha i Bangladesh Fyrtioåriga Ayesha bor i byn Pirjadi i distriktet Narshingdi i Bangladesh. Hon är skild och har skymfats och hånats för detta av människor i byn. Hon har kämpat hårt för att skaffa sig det lilla hon har i dag. Till skillnad från andra kvinnor i byn äger hon nu det hus av lera som hon bor i och hon har en liten hönsgård. Hon lånar ut pengar till grannarna. Ayesha är analfabet. Hennes mor dog tre dagar efter Ayeshas födelse. När Ayesha var 15 år giftes hon bort med en förtryckande man som ofta gick till andra flickor. Hon lämnade honom när hon var ungefär 20 år och började arbeta som hembiträde hos familjer i byn. Hon fick ingen lön de första sex åren, endast mat och kläder. Eftersom hon blev retad för detta krävde hon lön och fick till att börja med 50 taka i månaden (cirka 0,75 US dollar). Senare började hon arbeta som daglönare. Hon sålde riset som arbetsgivaren gav henne till kvällsmaten. I tre år hade jag inte ris att äta, säger hon stolt. Av den lilla lön hon fick och inkomsterna från riset som hon sålde sparade hon litet åt gången tills hon kunde köpa en höna, en get och kläder åt sig själv. 4 5

5 När Ayesha var 32 sökte hon och fick arbete på ett kontor. Där arbetade hon i fyra år och fick taka (omkring 18 US dollar) i månaden. När hon sparat tillräckligt återvände hon till Pirjadi där hon födde upp och sålde ankor och kycklingar. Hon köpte ett stycke mark där hon byggde sitt hus och odlade ris. Hon säger att hon känner sig ensam utan familj. Men hon är stolt över vad hon åstadkommit. Hemligheten är mod och hårt arbete, avslöjar hon. Mamba i Malawi Mamba är en 35-årig bonde som lever i kronisk fattigdom i byn Kalugeni i Malawi. Han älskar sitt land, sin by, sitt folk och sin familj. Han har ingen tanke på att flytta från sin by, trots torka och perioder av akut hunger. Mamba började sin skolgång sent, då han var 15 år, och han måste sluta skolan redan efter två år därför att hans familj inte hade råd med skolavgifterna och skoluniformen. Han började odla majs och jordnötter och senare även sötpotatis både för egen konsumtion och försäljning. Men 1998 slutade Mamba att odla sötpotatis för att sättpotatisen torkade på grund av dålig lagring. Han fick nya sättpotatisar av en god vän år 2000 men han lyckades inte få en bra skörd. Det var hungersnöd i Malawi då och jag arbetade mycket som daglönare. Därför kunde jag inte sköta jordbruket och skörden blev dålig. De följande två åren var det mycket ont om mat och många av byborna hungrade. De åt överblivna bitar av sockerrör och vilda rötter som måste kokas tre gånger för att bli ätbara. Flera människor dog. Det blev allt svårare att finna lantarbete. Mamba gick från ställe till ställe för att söka arbete och mat. Han överlevde genom att tillverka och sälja tegelstenar. År 2002 startade regeringen ett program med distribution av utsäde och gödningsmedel till fattiga familjer. Men Mambas by fick bara 28 startpaket till över 400 familjer. Programmen som ledarna där uppe på toppen hittar på når inte oss, säger Mamba. Mellan 2002 och 2004 knogade Mamba på sina åkrar men skördarna var dåliga på grund av brist på regn. Slutligen fick han en ny chans när han anställdes i ett projekt för vägunderhåll. När Mamba ser tillbaka på sitt liv konstaterar han att han inte lyckats skapa några tillgångar utom en stol för besökare. Nu är den trasig och hänger i taket. Jag har aldrig kunnat spara pengar. Jag har inte kunnat köpa gödningsmedel därför att det varit för dyrt för mig. Regeringen skulle kunna hjälpa oss genom att kontrollera priserna. Om inte det går kunde den ge oss tillbaka bondekooperativen så vi kunde låna pengar från dem. Mamba har upplevt många förluster. Han har förlorat två söner som dog av svält och brist på sjukvård. Hans vänner är hans livlina. De hjälper honom när det behövs, från att låna ut en hacka till jordbruket till gratis lagning av hans kläder. Trots allt som han har genomlidit känner han sig trygg. Jag är en energisk man och jag tror att om jag bara hade gödningsmedel så skulle jag klara mig bättre. Mitt självförtroende beror på att jag har familj. Jag har misslyckats att komma framåt och skapa välstånd, det är sant, men den respekt jag vunnit inom familjen har ökat under de senaste tio åren. Det är därför att jag inte tycker om att göra saker som jaga kjoltyg, dricka öl och röka. Det enda jag gillar är att spela fotboll, säger Mamba leende. Adolfo i Mexiko I bergsbyn Guadalamoros i Oaxaca, Mexiko, arbetar 29-årige Adolfo i sin lilla affär. Tack vare affären är Adolfo ekonomiskt oberoende enligt hans vänner. Men så har det inte alltid varit. När han hade slutat skolan måste han hjälpa sin far i jordbruket. För att komma ifrån det tråkiga och oavlönade arbetet beslöt han att emigrera till USA. Vid 20 års ålder tog han sig över gränsen, oupptäckt, för första gången. Adolfo började arbeta i en restaurang i Kalifornien. Han kunde ingen engelska men hans bror, som arbetade i samma restaurang, hjälpte honom. Men att vara skild från resten av familjen var svårt. Efter två år återvände han till Mexiko med litet pengar som han sparat. Jag höll ut ett och ett halvt år i Guadalamoros, säger han. Men sen måste jag tillbaka till Kalifornien för att mina pengar tagit slut. Här i Guadalamoros finns inga pengar, inga jobb. Han var 24 när han på nytt försökte ta sig in i USA. Men nu var det svårare. Han försökte först passera gränsen i Mexicali men greps och sändes tillbaka till Mexiko. De mexikanska gränspatrullerna behandlade honom mycket illa, säger han men berättar inte hur. Till sist lyckades han ta sig över gränsen i Tijuana. Ett år senare var han tillbaka i Guadalamoros den här gången för gott, säger han. Han använde besparingar från tiden i Kalifornien till att starta sin lilla affär. Han föredrar att leva i Mexiko, men han inser också att utan migrationen hade han inte kunnat bli företagare. Jag ber till Gud att jag aldrig ska behöva återvända till USA. Inte för att jag är rädd för att arbeta utan för att jag inte vill lämna min familj och också för att jag fruktar vad som kan hända vid gränsövergången. Det är inte rätt att lämna sitt land. Mexiko är mitt land, mitt folk, mitt hem. Grundtankar och metoder Mer än intervjuer ligger till grund för rapporten. De genomfördes i 15 länder i Afrika, Sydasien, Östasien och Latinamerika. Syftet med studien var att undersöka hur människor tar sig ur fattigdomen. Tre grundtankar har styrt undersökningen. Den första är att varje individ är expert på sitt eget liv. Därför har rapportens författare först och främst lyssnat på vad tusentals människor i fattiga områden haft att säga om sina liv. Författarna är medvetna om att subjektiva data av det här slaget kan vara missledande. Det gäller i synnerhet att minnen av hur det var förr kan förvanskas, att den sociala miljön och lokala maktstrukturer kan påverka dem som berättar och att rena felaktigheter kan förekomma. Ett annat problem är de fattigas benägenhet att beskriva sin situation på ett sätt som de tror kan öka deras möjligheter att få bistånd. Trots dessa brister håller författarna fast vid att deras studie har sitt värde som komplement till den vetenskapliga forskningen om fattigdom. 6 7

6 Den andra grundtanken handlar om att de lokala förhållandena är betydelsefulla. Studien vänder sig till individer och hushåll i den miljö de lever i och undviker därmed att fokusera på individers specifika förhållanden vilket är vanligt i studier av fattigdom. Särskild uppmärksamhet ägnas åt regler, bestämmelser, informella normer och krav som styr de lokala sociala, ekonomiska och politiska institutionerna och som påverkar de fattigas liv. Den tredje gäller förändring över tid. De flesta studier återger en ögonblicksbild, en statisk bild av en individ vid en viss tidpunkt. Den här studien undersöker mer djuplodande hela processen som leder människor upp ur fattigdomen eller till att de blir fattiga. Ett tiotal metoder har använts för att samla data. Av dem är fyra viktigast: individers berättelser om sina egna liv en metod kallad livsstegen (se nästa avsnitt) gruppdiskussioner intervjuer baserade på frågeformulär Viktigast har varit att fattiga människor och de som inte längre är fattiga har fått tala. Författarna till rapporten har också utnyttjat kunskaper som finns att hämta i litteraturen: fakta och synpunkter som teknokrater, politiker, världens ledare, ekonomer, forskare, filosofer och antropologer tillfört debatten om fattigdomen. Men fokus ligger inte på dem. Dessa grupper har redan gjort sig hörda och får inte överrösta de fattiga. Vad är fattigdom? Vem är fattig? Fattigdomen är tidlös. En kvinnogrupp i Tecamín, Mexiko Fattigdomen är ett grymt, vilt djur. Om du slumrar till äter det upp dig. Därför sover inte folk, de arbetar för att få det bättre. Kevina, 60-årig lantbrukare i Bukwaime, Uganda Världsbanken har sin definition av fattigdom. FN:s världstoppmöten definierar också fattigdom i sina handlingsprogram. I den här rapporten är det inte dessa definitioner som gäller. Det är hur de fattiga själva beskriver sin situation. Metoden som kallas livsstegen har använts för att fastställa varje enskilt samhälles definition av fattigdom och välstånd och för att avgöra vem i samhället som betraktas som fattig. En typisk diskussionsgrupp som använder metoden består av 6-15 deltagare som representerar olika sociala och ekonomiska grupper. Deltagarna skapar en fiktiv stege av välstånd. På den lägsta pinnen befinner sig de fattigaste, de som har det sämst ställt i samhället. De som har det bäst ställt placeras på den högsta pinnen, övriga på pinnar där emellan. Därefter diskuterar och beskriver deltagarna vad som kännetecknar hushållen på varje pinne i stegen och de sätt på vilka hushållen kan röra sig uppför eller nedför stegen. Härnäst sorterar gruppen upp till 150 hushåll på orten. Gruppen går tillbaka tio år i tiden (till 1995), placerar hushållen på stegen efter hur deras situation var då och jämför med placeringen på stegen På så sätt kan de enskilda hushållens väg uppför eller nedför stegen följas under en tioårsperiod. Gruppen har tidigare bestämt hur många pinnar stegen ska ha (vanligen fyra till sex) och definierar nu var på stegen som den lokala fattigdomsgränsen ska dras. Hushåll på stegpinnar under gränsen betraktas som fattiga och de som befinner sig på högre pinnar som icke fattiga. Hur högt på stegen som fattigdomsgränsen dras varierar från samhälle till samhälle. Under tioårsperioden kan hushåll ha rört sig uppför eller nedför stegen eller befunnit sig på samma pinne hela tiden. Baserat på hushållens rörlighet kan de indelas i fyra kategorier. Uppåtsträvare: hushåll som var fattiga 1995 men inte längre var fattiga Kroniskt fattiga: hushåll som var fattiga 1995 och fortfarande var fattiga Aldrig fattiga: hushåll som inte var fattiga vare sig 1995 eller Nedåtgående: hushåll som inte var fattiga 1995 men blivit det till Genom hela rapporten används termerna fattiga och fattigdom om hushåll som identifierats som fattiga av diskussionsgrupper som använt livsstegemetoden. Det innebär att även rörlighetskategorin bestäms av dessa grupper. 8 9

7 Fattigdom ett problem för många Här finns ingen ekonomisk ojämlikhet. Alla är fattiga. En mansgrupp i Chakax, Mexiko När du ger en person så litet (inkomst vid fattigdomsgränsen) bör du också bygga ett fängelse åt honom eller henne, därför att efter några få timmar kommer han eller hon alltid att börja stjäla. Diskussionsgrupp i Chubaka, Kagera, Tanzania De lokala definitionerna av fattigdom visar tydligt att fattigdom är ett problem för flertalet hushåll, inte för en minoritet. Andelen fattiga hushåll i ett typiskt land där undersökningen gjordes var över 60 procent. Enligt många diskussionsgrupper var situationen sämre förr. I många fall var över 70 procent av hushållen fattiga Dessa siffror är mycket högre än resultatet blir om man drar fattigdomsgränsen vid inkomsten en dollar om dagen 1), vilket är vanligt i internationella studier. Diskussionsgruppernas uppfattning om var gränsen går kom ofta närmare två dollar om dagen i inkomst. Rapporten ställer frågan om diskussionsgruppernas definition av fattigdom är godtagbar. Definitionen ställs mot den vanliga uppfattningen att de fattiga är de utblottade, de eländiga, de som befinner sig i samhällets ytterkanter och är de fattigaste av de fattiga. Denna karakteristik skiljer ut de fattiga som annorlunda än andra och beskriver fattigdomen som ett problem för ett fåtal människor. En del diskussionsgrupper förknippade sådana kännetecken med hushåll på den allra lägsta stegpinnen, hushåll med särskilda problem som alkoholism, funktionshinder eller social stigma, till exempel änkor utan söner. Men där denna kategori fanns bestod den av få hushåll, ibland bara ett eller ett par. Enligt den alternativa definitionen av fattigdom är fattiga de hushåll som äger en del saker men saknar tillräckligt många viktiga saker. Denna definition användes av de flesta diskussionsgrupper. De pekade inte ut hushållen på de lägre stegpinnarna som de fattiga utan inkluderade flera kategorier på nedre delen av stegen i en samhällsgrupp som kollektivt levde i fattigdom. De såg fattigdom som ett tillstånd som påverkade större delen av befolkningen och riskerade att drabba alla. En kvinnogrupp i Assam i Indien beskrev människor precis under fattigdomsgränsen så här: De uppför sig väl. De arbetar hårt och har mat på bordet varje dag. De har också mark som är 2-3 bighas stor. Deras hus är vanligen gjorda av lera och har plåttak. En liknande beskrivning skulle kunna gälla många hushåll, kanske de flesta, i de studerade samhällena. Den övervägande majoriteten av människorna i dessa samhällen definierar sin fattigdom med några få ord: de fattiga är vi. 1) FN drar nu ofta fattigdomsgränsen vid inkomsten 1,25 dollar om dagen Fattigdomskultur en myt Folk vill arbeta, få det bättre. De organiserar sig. Är inte det bra? Doralis, fattig kvinna i Villa Rosa, Colombia Fattiga människor har mål som de strävar efter, men de kan inte nå dem. Rika människor har mål som de kan nå. Suka, 45-årig kvinna i Tattantok, Indonesien Rapportens författare lyfter fram sju slutsatser från studiet av fattiga människors diskussioner och berättelser. Slutsatserna återges här kortfattat. Två övergripande och växelverkande faktorer påverkar människors rörelser ur och in i fattigdomen: initiativen som de tar och möjligheterna som de har att lyckas. Den amerikanske antropologen Oscar Lewis myntade begreppet fattigdomskultur i slutet av 1950-talet. Han menade att människor som levde i denna kultur var marginaliserade, passiva och lata, kände sig maktlösa och värdelösa och saknade framåtanda, för att inte nämna att de kunde vara hemfallna åt drog- och alkoholmissbruk och brottslighet. Han hävdade att dessa kulturella svagheter fördes vidare från generation till generation inom familjen. Denna föreställning lever fortfarande kvar men den måste kraftfullt tillbakavisas, heter det i rapporten. Författarna har inte funnit något i sin studie som tyder på att fattiga människor skulle ha fastnat i en fattigdomskultur. Inte ens i ett djupt fattigt land som Malawi eller i konfliktdrabbade samhällen i Indonesien eller Filippinerna verkar fattiga människor vara apatiska. De tar initiativ för att överleva och få det bättre ställt. Och en del lyckas ta sig ur fattigdomen. När forskarna bad dessa människor att nämna de viktigaste orsakerna till deras framgång var de vanligaste svaren i land efter land att viktigast var de egna initiativen för att finna arbete eller starta företag. Höga ambitioner Initiativ av det slaget är vanliga också bland människor som inte lyckats ta sig ur fattigdomen. En detaljerad analys av levnadsberättelser i Indien visade att kroniskt fattiga människor tar lika många initiativ som rika. Ändå förblir de fattiga. Forskarna fann få tecken på att fattiga människor är fattiga på grund av lättja, dryckenskap eller brist på intresse för arbete och sparande. Tvärtom betonade människor i alla de undersökta länderna betydelsen av att arbeta och hålla sig frisk för att kunna arbeta hårt. Självförtroende och initiativ leder till höga ambitioner för framtiden. Studien bekräftar det. 78 procent av de intervjuade hushållen trodde att deras barn skulle få det bättre. Och hela 90 procent av hushållen i områden med låga inkomster i Bangladesh, Senegal, Afghanistan och Andhra Pradesh i Indien hade stora förhoppningar på barnens framtid. Organisationer som arbetar med att minska fattigdomen borde ägna sig åt att undanröja hindren för fattiga människors initiativ och stärka de ekonomiska möjligheterna på lokal nivå. I områden där hälften av hushållen är fattiga kan biståndsprogram som syftar till att komma alla till godo möjligen hjälpa fattiga människor att klara sig en tid

8 Men sällan lägger de grunden till permanenta tillgångar som minskar människornas utsatthet. Resurserna är alltför svaga och räcker inte alltid till alla. Sådana program kan inte lyfta stora befolkningsgrupper ur fattigdomen. De borde vara tillräckligt generösa för att ge fattiga människor möjligheten att både överleva för stunden och skapa tillgångar som kan hjälpa dem att komma ur fattigdomen. Inriktningen bör vara att förstärka den lokala ekonomin, öppna möjligheter för människorna och ge dem kunskaper i företagande så att deras initiativ kan bära frukt. Racman i Filippinerna Racman, en 44-årig kvinna från Bakimati i Filippinerna, ansågs som kroniskt fattig av sina grannar i byn. Hennes man arbetade i deras lilla jordbruk och hos andra bönder. Racman har arbetat som servitris, hemhjälp och tvätterska för att hennes barn skulle kunna få två mål mat om dagen och skolgång. Racman flyttade till Bakimati med sin familj 1998 för att barnen skulle kunna gå i skola. Deras tidigare hemby hade ingen skola. Men familjen tvingades lämna Bakimati 2000 på grund av en intern konflikt i regionen. De tog sig till ett evakueringscenter i Parang. Racman serverade mat i en kafeteria på morgnarna och tvättade på nätterna. Det kändes som all min energi hade runnit av mig. Det var gånger då jag bara bad om ris i stället för pengar så att jag kunde vara säker på att mina barn fick något att äta när jag kom hem. Det var så hårt, men jag måste offra mig för att vi skulle kunna överleva. Det var bättre än att inte ha någonting till mina barn. Racman och hennes familj återvände till Bakimati 2001 sedan konflikten avslutats. Nu säljer hon grönsaker och mat som hon lagat i byn. Det har varit svårt för familjen att köpa mark och andra ägodelar därför att de har satsat allt de har på barnens skolgång. Racman har visserligen en del pengar i en spargris hemma, men hon säger: Jag skulle bara slå sönder min spargris om och när det behövs pengar för att mina barn ska kunna fortsätta skolan. Hon avslutar sin berättelse med ett leende: Om mina barn kan fullfölja sin skolgång då är kanske tiden mogen för oss att få ett bättre liv. Det är därför som jag verkligen vill att alla mina barn ska fullfölja högskolan, något jag aldrig kunde göra. Fattigdom ett tillstånd, inte en egenskap Min fars sjukdom är ett stort problem i vår familj. Jag är rädd för att tänka på hur våra liv skulle vara utan honom, därför att alla våra förhoppningar är knutna till honom. Mummi, en ung kvinna i Thengal Gaon, Assam, Indien En fattig människa är som en fånge. Omständigheterna berövar honom friheten att göra saker. Han är alltid orolig för hur han ska få tag på mat och kläder som kan täcka hans kropp. Det är inte som att klä sig för att se bättre ut, utan för att de kläder han har är smutsiga. En mansgrupp i Matdombo, Malawi Att vara fattig, är det som att vara vänsterhänt eller som att vara förkyld? Frågan kan verka konstig, men den illustrerar två sätt att beskriva en människa. Det ena tar fasta på stabila, bestående egenskaper som kön, kroppslängd eller vänsterhänthet. Det beskriver en identitet. Det andra sättet utgår från tillfälliga situationer eller tillstånd, till exempel att ha röd skjorta eller en förkylning. Situationen eller tillståndet kan bestå en längre eller kortare tid men är inte permanent och beskriver inte en identitet. Analys av data som hämtats ur levnadsberättelserna visar att fattigdom för de flesta människor är en situation. Fattigdom är inte en permanent egenskap. Den är ett tillstånd, någonting människorna upplever. Nästan alla som av forskarna fick frågan vad som krävdes för att ta sig ur fattigdomen betonade vikten av individuella ansträngningar, självförtroende och initiativ. I levnadsberättelserna beskrev människor perioder av fattigdom men de betonade att det var situationer som det gick att göra något åt, inte ett permanent öde. Om de fattiga levde i fattigdom på grund av någon permanent egenskap (som att vara analfabet) skulle de inte kunna klättra uppför livsstegen utan att denna egenskap ändrades. Men studien visar att det är avsevärt många fattiga som rör sig uppåt. Det betyder inte att det inte finns fattigdomsfällor, bara att de flesta människor som vid en given tid är fattiga inte har hamnat i en fattigdomsfälla på grund av sina personliga egenskaper. I regioner som är typiska för studien rörde sig nästan hälften av hushållen som från början var fattiga uppåt åtminstone ett steg på livsstegen. Den genomsnittliga andelen hushåll som tog sig ur fattigdomen var nästan en fjärdedel av alla. Rörlighet på livsstegen Studien visar att många människor i alla de studerade regionerna tar sig ur fattigdomen eller faller tillbaka i fattigdom. I Malawi, till exempel, lämnade 10,2 procent av hushållen fattigdomen bakom sig under en given tid. Samtidigt blev 10,6 procent av hushållen fattiga. Nettoresultatet blev alltså att andelen fattiga hushåll ökade något. Denna rörlighet upp ur eller ned i fattigdom är viktig för ett lands politik. Om de fattiga var en avgränsad grupp vore det enkelt att identifiera den så att riktade stödåtgärder kunde nå de mest behövande. Men med många hushåll på väg upp eller ned på stegen måste den underliggande sårbarheten hos ett stort antal människor åtgärdas. Strategierna för fattigdomsminskning måste inriktas på att hjälpa människor att skapa permanenta tillgångar och försörjningsmöjligheter så att de kan klara fluktuationer i levnadsvillkoren

9 Ekonomiska, sociala och politiska faktorer påverkar rörligheten i ett samhälle. Positiva faktorer som underlättar rörelsen ut ur fattigdomen är bland annat ekonomiskt välstånd (särskilt lätthet att finna arbete), lokala marknader och närheten till städer och vägar. Å andra sidan hindras rörligheten av en stor andel fattiga i en by och djupa sociala klyftor som försämrar rättvis tillgång till marknader och social service. I samhällen som är höggradigt socialt skiktade, exempelvis kastväsendets Indien, utestängs fattiga från de rikas nätverk och hänvisas till egna kollektiva aktioner för sin överlevnad. Sammantagna motsäger rapportens analyser uppfattningen att fattigdom är en permanent egenskap hos individer. Om människor vore för evigt fast i fattigdom på grund av någon bestående identitet skulle vi inte se stora rörelser av hushåll på väg uppåt, ut ur fattigdomen. Lösningar bör sökas under den nationella nivån, på lokal nivå. Där behövs vägar och marknader, lokalt styre som vill ha förändringar och arbetar på att minska sociala ojämlikheter, bland annat genom de fattigas egna organisationer. En följdfråga som behöver besvaras är denna: Om fattigdom är ett tillfälligt tillstånd, vad är avgörande för att hushåll ska kunna komma ur fattigdomen? Frågan diskuteras i nästa avsnitt. Pedros murarkunskaper kom till hans hjälp när han fick ett erbjudande om att bli biträde till en granne som var ingenjör. Ingenjören såg att jag kunde göra saker och ting så han hjälpte mig till ett bättre jobb. Det var så jag fick litet kontakter och började träffa folk. Sedan 2001 har han varit ansluten till bondeföreningen Ambarema. När jag står utan jobb söker jag maraña, det vill säga tillfälliga jobb. När det inte är skördetid försöker jag försörja mig genom att sälja det som finns att sälja. Ambarema gav mig chansen att jobba i jordbruket eftersom föreningens medlemmar vet att jag gillar jordbruk. För Pedro betyder jobbet i jordbruket en koppling till det arbete han minns från sin barndom och som gick förlorat när han tvingades lämna hembyn. Det finns ingen möjlighet för mig att återvända till byn där jag hade min mark, säger han. Men jag känner mig trygg för jag gillar att sätta upp mina egna mål. Jag tycker om att gå vidare i livet och övervinna hinder. Pedro i Colombia Santa María är ett våldshärjat slumområde i utkanten av Cartagena i Colombia. I det tättbefolkade området bor många människor som tvingats lämna sina hem på grund av den interna konflikten i landet. De flesta invånarna jobbar i den informella sektorn som torghandlare, murare eller med tillfälliga jobb. Ett fåtal lyckliga äger och driver småföretag. En liten bondeförening, kallad Ambarema, hjälper människor att få jobb på närliggande jordbruk som ett komplement till deras övriga inkomster. Forskarna går genom Santa María för att söka rätt på Pedro, en 32-årig man som lever i fattigdom. De finner honom vid ett bygge där han murar en vägg, tegelsten efter tegelsten. En av de första saker som Pedro berättar är hur mycket han saknar sitt hem på landsbygden som han tvingades lämna. Det var en bra tid, minns han. Vi var aldrig hungriga. Det fanns alltid mat. Vi födde upp en gris och en höna och sedan åt vi upp dem. Här har vi inget att äta, även om vi har pengar. Pedro har varit murare sedan han var 17 år. Jobbet har gett honom en extra inkomst vid sidan om jordbruket. Han lärde sig jobbet av sin svåger. Jag måste lära mig. Jag fick hjälp av de bästa murarna. Jag lärde mig tack vare dem. Men jag satte upp mina egna mål. När Pedro kom till Santa María blev han torghandlare, om än i liten skala. Det var det enda jobbet som fanns att få. Han tycker att det jobbet hjälpte honom att klara en svår period i hans liv, även om han hade föredragit att få ett fast arbete i den formella sektorn. Det skulle ha förbättrat hans ekonomi betydligt. Pedro berättar hur det var att jobba som torghandlare i den informella sektorn. Det var en man som gav mig riset som jag sedan sålde. Men för mig finns det inga dåliga jobb. Det finns bara önskningar och drömmar

10 Inre styrka och självförtroende Det som begränsar mina möjligheter är hur mycket pengar jag har. Men jag har inga begränsningar inom mig. Jag tänker stort. Milward, en man som lever i kronisk fattigdom i Guluteza, Malawi Kraft är förmåga. Varje människa som har förmåga kan klara allting. Till exempel, fastän vi är fattiga, om vi vill tillräckligt starkt, kan vi göra vad som helst. Diskussion med unga pojkar i Patobako, Indonesien I de tusentals samtal med män och kvinnor som ingick i studien framstår inre styrka och självförtroende som de viktigaste förutsättningarna för att ta sig ur fattigdomen. Vid intervjuerna ombads människor att rangordna sig själva på en skala om makt och rättigheter från 1 till 10. På 1 placerade sig de som kände sig helt maktlösa och på 10 de som kände att de hade makt och full kontroll över sina liv. Resultatet användes som mått på självförtroende. De som hamnade på de sju högsta stegen antogs ha gott självförtroende och de på de tre lägsta stegen förmodades sakna självförtroende. En slutsats som kunde dras av intervjuerna är att självförtroende byggs upp av erfarenheter. Välbärgade förlorar sin känsla av makt när det går utför för dem, fattiga tycker att deras makt ökar när det går uppåt för dem. En mansgrupp i Boodanpur, Uttar Pradesh, Indien, beskriver förändringen så här: Folk börjar känna att de har större makt när de inte längre är fattiga därför att deras relationer med andra människor blir bättre. Det finns ett ordspråk som säger: En hungrig man drar till sig torka. Därför är han inte välkommen någonstans. Men en rik man är välkommen överallt. Makt över sitt liv Betydelsen av egna initiativ för att få ett bättre liv betonas av Milward i Uganda: Jag har strävat hårt i många år och lyckats ta mig igenom svårigheter. Det har stärkt min självkänsla. Nu är jag inte beroende av någon annan. När något behöver göras i familjen gör jag det själv tillsammans med min fru. Att ha min fru vid min sida har ökat mitt självförtroende. Milward har vunnit högre socialt anseende och möts av större respekt. Han har valts till sin klans överhuvud i byn där han bor. Jag tänker ofta på hur folk kan ha ett sådant förtroende för mig. Jag tänker för mig själv vad jag ska göra för att folk ska tycka att jag är tillräckligt ansvarsfull. Sen känner jag mig modigare. Fattiga människor liknar ibland fattigdomen vid en pytonorm som kramar musten ur dem. Paradoxalt nog uttrycker de samtidigt stark tro på sin egen förmåga att övervinna svårigheterna. Som 60-åriga Gudelia i Los Rincones, Colombia, säger: Vi tänker inte negativt och därför kan vi stå ut med vår situation. Men fattiga människor är inte naiva i sin syn på den omgivning de lever i eller vilket inflytande de själva har. I gruppdiskussioner drar deltagarna en tydlig gräns mellan god makt och dålig makt, en makt som utövas med tvång. De är medvetna om ojämlikheter men accepterar i allmänhet ett visst mått av ojämlikhet som oundvikligt. I många länder är handen och fingrarna en vanlig bild av ojämlikhet. Se på min hand. Är fingrarna lika långa? Nej, ett finger kommer alltid att var längst. Det studien funnit om betydelsen av det personliga initiativet är också av vikt för hur utveckling ska stödjas. Bistånd till utveckling bör genomföras så att människors tro på sig själva respekteras och uppmuntras och inte nonchaleras. Den vanligt förekommande bristen på jämställdhet mellan kvinnor och män kan motverkas med stöd till fattiga kvinnors organisationer. Åtgärder för att öka de fattigas materiella tillgångar, främst bostäder, kan stärka deras självförtroende och ge dem en ekonomisk grund att bygga vidare på. Lika viktigt är åtgärder inom hälsovården som förebygger sjukdomar. För en avgörande förändring bör fattiga människors initiativ inriktas på verksamhet som det finns efterfrågan på. Oy i Thailand När forskargruppen närmar sig tittar Oy upp från kassavan som hon håller på att skörda. Forskarna presenterar sig och berättar om syftet med sitt besök. Oy ler och säger: Mitt liv har förändrats till det bättre under de senaste 13 åren. Vi har nu saker som vi tidigare inte hade. Vi är stolta och lyckliga. Oy är 39 år och född i Klong Pud, en liten by på landsbygden i Thailand. Oy definieras av forskarna som en person som tagit sig ur fattigdomen. Hon har två barn som går i skolan och en kärleksfull, hårt arbetande och omtänksam man med ett fast jobb. Familjen bor i ett bra hus och brukar sin egen mark och säljer grönsakerna på den lokala marknaden. Men Oy och hennes familj har inte alltid haft det så bra. Född i en fattig arbetarfamilj och senare gift med en hantverkare arbetade hon redan som barn under hårda förhållanden. När det inte fanns arbete i hembyn flyttade hon till en annan by för att jobba på en ingefärsodling. Hon och hennes man bodde i ett skjul med väggar av bambu och gräs. Marken tillhörde deras släktingar. Deras situation började förbättras 1991 när Oy började sälja grönsaker på en närliggande marknad som låg ganska nära Bangkok. Hon började med att sälja traditionella thai-meloner som hennes morbror odlade. Jag köpte inte melonerna. Jag bara tog dem och lade dem på en kärra som kunde fästas vid en motorcykel. Sedan sålde jag melonerna i stan, förklarar Oy. Responsen var uppmuntrande och Oy började sälja andra grönsaker också. Hon hämtade grönsaker hos odlare, sålde dem på marknaden och delade vinsten med odlarna. Jag var den enda personen som köpte grönsaker och sålde dessa utanför byn. Jag gick upp vid 2- eller 3-tiden varje morgon. Partihandeln på marknaden började vid den tiden och detaljhandeln en timme senare. Jag måste vara på marknaden till klockan åtta varje morgon. Verksamheten växte. Oy sparade så mycket hon kunde, år för år. Hon köpte mark, en liten lastbil för transport av grönsakerna och en personbil. Hon byggde också ett ordentligt hus till familjen. Vårt tidigare hus var ju bara ett skjul. Jag fick kraft att 16 17

11 satsa ännu mer och jag gick upp ännu tidigare. Jag ville verkligen bygga ett permanent hus som andra människor hade. Det gick också bättre för Oys man. Han fick ett jobb på gatukontoret. Oy odlar nu majs, kassava, bananer och frukt på sin egen mark och har köpt ytterligare mark som hennes barn ska få. Att ta sig ur fattigdomen har inte alltid varit lätt. Oy minns hur det var i början när hon startade sin verksamhet. Min man fick gå upp väldigt tidigt för att kunna ta mig och grönsakerna till marknaden och senare på dagen kom han och hämtade mig. Jag fick lämna barnen hos mina släktingar. Jag led av sömnbrist och var trött varje dag. Sanningen att säga, så skämdes jag för att sälja på marknaden. Men när det var svårt och tungt försvann bara skammen. När forskarna frågar Oy om hemligheten bakom framgången, säger hon: Allt vi hade var envishet och fysisk kraft att jobba hårt. Att vara fattig gav oss envisheten att förbättra vår situation. Förändringen kom med grönsaksförsäljningen. Det var som vi hade funnit rätt väg. Allt vi rörde vid gav oss pengar. Från att inte ha någonting alls, kunde vi få allting vi alltid önskat. Det var möjligt tack vare vår övertygelse, förmåga att hushålla och veta hur man spar. Jag tänkte bara att det är vad jag måste göra dag efter dag och jag gjorde det. Det var vi som förändrade vår egen situation. Oy minns tillbaka, nu med tårar i ögonen. När vi fortfarande var fattiga och bodde i ett skjul såg människor ner på oss. De talade inte med oss. De talade illa om oss inför andra människor. Vi fick inte veta vad som hände i byn eftersom flera av bykommitténs medlemmar inte berättade något för oss. Men nu talar alla med oss. Oy avslutar med att säga: Jag har mer självförtroende nu. När jag bestämmer mig för att göra något och tror att jag kan göra det och sedan genomför det, då känner jag ett stort självförtroende. Jag kunde förbättra min status och självförtroendet ökade i takt med det. Oy delar med sig av sin erfarenhet till forskarna. Gör inte saker till hälften eller halvhjärtat. När du har bestämt dig för att göra något, gör det. En del människor jobbar halvhjärtat och slutar. Som näringsidkare måste man vara beslutsam, koncentrerad och envis. Om du inte är envis kommer det inte att finnas något kvar. En annan sak som hjälper är förtroende för barnen. De ska få det bättre än vi. Oy tittar på sina barn som leker i närheten med en drömmande blick. Lika möjligheter förblir en dröm Det är ett dike framför oss och en brunn bakom oss En kvinnogrupp i Govindapalle, Andhra Pradesh, Indien De rika blir fort rikare därför att de har de ekonomiska möjligheterna. När du köper en ask tändstickor i en rik persons affär ger du honom mer pengar men själv förlorar du pengar. De fattiga får det bara långsamt bättre därför att deras ekonomiska möjligheter är begränsade. De rika vill inte dela med sig till de fattiga. Diskussion med män i Bupungi, Uganda Fattiga människor har sorgligt begränsade ekonomiska valmöjligheter, helt olika de rikas stora urval. Forskarna undersökte vilka möjligheter som var tillgängliga för rika och fattiga i lokalsamhällena. På de flesta platser, även där ekonomin blomstrade, var lika möjligheter obefintliga. En jämförelse mellan två levnadsberättelser från Bangladesh visar skillnaderna. Nobi är en 51-årig man som aldrig varit fattig. Enligt lokala värderingar är han rik. Rahimuddin, 50 år, har alltid varit fattig. Båda bor i den relativt välbärgade byn Pirjadi där tre av tio människor har tagit sig ur fattigdomen, vilket är fler än genomsnittet för Bangladesh (två av tio). Nobi en rik man Nobis far ägde omkring 22 acres av mark i Pirjadi. Han använde sina pengar till allt möjligt, säger Nobi. Med så mycket mark var det möjligt att leva i lyx. Nobi skrevs in i skolan när han var sex år. När han var 14 slutade han skolan för att studier inte intresserade honom. Han anslöt sig till en ambulerande teatergrupp och turnerade med den tills han var 25. Hans far försökte stoppa honom men Nobi stod på sig. Han började med jordbruk när han var 27. Han prövade sockerrör, därefter grönsaker. Han investerade i maskiner och en brunn för bevattning av åkrarna. Han ägnade sig också åt andra affärer. Han köpte och sålde bekämpningsmedel, startade en plantskola, övergick till att odla ananas och försökte med fiskodling. Vid tiden för intervjun hade Nobi sänt en av sina söner till Saudiarabien, vilket han beskriver som en höjdpunkt i sitt liv. Att kunna sända iväg min son gav mig respekt och ära. Om någon i familjen lever utomlands förbättras familjens liv automatiskt. Nobi ger också finansiellt stöd till sina två andra söner. Ingen av dem gillar att arbeta, säger han. Hans liv har varit relativt fritt från chocker. Två år före intervjun fick han en stroke men han hade råd att betala för vård på ett bra sjukhus i Dhaka. Om sin tur i livet säger Nobi: Jag vet att jag fick ett stort arv, men att använda arvet på ett klokt sätt är också viktigt. Rahimuddin en fattig man Rahimuddins liv gestaltade sig helt annorlunda. Han föddes i en annan by i en mycket fattig familj. Hans far dog innan Rahimuddin föddes. Hans mor tiggde om allmosor för att kunna föda honom. Till skillnad från Nobi som gick i skola är Rahimuddin 18 19

12 analfabet. Han säger: Som jag lever har jag ingen aning om vad en skola är. Min mor höll mig vid liv genom att tigga. Hur skulle jag kunna få utbildning? Sitt första arbete fick han när han var fem år. Han arbetade som dräng hos en medelklassfamilj i hembyn. Jag bodde i min arbetsgivares hus. Jag arbetade där i många år för mat i stället för lön. Jag hade det bra där. Min mor kunde bo med mig. Min arbetsgivare gav mig 70 taka om året och dem gav jag till min mor. Jag gjorde allt möjligt: skötte korna, rensade ogräs, gick ärenden, allt. Rahimuddin fortsatte att arbeta som dräng tills han var 21 år. Han gifte sig 1976 och flyttade till Pirjadi för att arbeta som daglönare. Han prövade andra arbeten också, gjorde solfjädrar av gräs och odlade paprikor på arrenderat land. Men hans inkomster ökade inte. Jag har inga inkomster. Folk köper en solfjäder om året. En del människor köper aldrig någon. Men jag gör en om någon vill ha, säger han om det enda hantverk han kan. Om odlingen av paprika säger han: Jag har arrenderat två gondas av land. Jag ger halva skörden till markägaren. Jorden är inte bra till risodling så jag odlar paprika på den. Jag får inte ens 100 taka (1,5 US dollar) för det jag säljer. För att öka på mannens magra inkomst har Rahimuddins fru börjat arbeta som städhjälp i andra människors hus. Hans äldsta son arbetar som skräddare i en närbelägen stad. Både Rahimuddin och hans fru är ständigt sjuka men de har inte råd att gå till doktorn. Han blir förolämpad av släktingar för att han inte äger ett hus. Han kan inte gifta bort sin dotter därför att han inte har pengar till hemgift. Han säger: Jag känner att jag vill bort härifrån, lämna allt bakom mig. Men vart skulle jag åka? Vart jag än åker måste jag arbeta som daglönare för att få något i magen. Jag kommer ingen vart. Hela mitt 50-åriga liv är ett lån. Jag har inget kapital. Det finns inget att betala tillbaka med. Om jag dör nu blir jag begravd på någon annans mark. Folk måste till och med skänka pengar till min svepning. Växande ekonomier Rahimuddin bor i ett samhälle med växande ekonomi. Men missgynnad som han alltid har varit och utan varje form av kapital har han förblivit fattig trots livslångt arbete. Det är helt klart bättre att leva i ett välbärgat samhälle om man är fattig än i ett fattigt område. Men lokalt välstånd erbjuder inget skydd mot exploatering. Även i ekonomier som blomstrar får fattiga människor finna sig i att skickas runt mellan olika lågt värderade arbeten som inte leder framåt. I det kaffeodlande distriktet Ngimyoni i Tanzania händer det ofta att uppköpare lurar kaffeodlarna när de väger kaffet som förs till marknaden för att säljas. Småbrukare som har med sig 60 kilo kaffe får bara betalt för 50 kilo. De luras också på andra sätt. Ibland har de så dåligt ställt att de måste låna pengar av bybor som är välbärgade. Det händer att långivaren tvingar låntagaren att skriva på ett avtal som säger att lånet är tre gånger större än det han fått. Fattiga bönder som kommer med sin enda säck kaffe eller en enda bananstock är i underläge mot de stora uppköparna. Deras omedelbara behov av kontanter får dem ofta att acceptera de låga priser som erbjuds dem. Bönder i Bamlozi, Malawi, förklarade att den som är liten kvävs lätt. Det är mycket lätt gjort att äta upp det lilla kapital du har när det är ont om mat i hemmet. I rapporten diskuteras vad som kan göras för att öka välståndet lokalt och göra marknaderna mer gynnsamma för fattiga människors småföretag. Affärsklimatet är annorlunda för de fattiga än för stora företag. Rapporten efterlyser liberalisering underifrån. Det innebär bland annat att statliga regleringar tas bort och att marknader görs mer tillgängliga, särskilt genom utbyggd infrastruktur som vägar, broar och telekommunikationer. Fattiga företagare Vinstdrivande företag som drivs av fattiga är fortfarande ovanliga, men kan bli allt vanligare. Det är därför inte överraskande att forskarna knappast fann några uppgifter om sådana företag i sina data. Grameen har bildat ett samriskföretag som tillverkar yoghurt med den franska producenten Danone. Söt yoghurt är traditionell mat i Bangladesh, därför finns det en lokal efterfrågan på produkten. Fabriken kommer att producera ton yoghurt, anställa medlemmar i Grameen Bank och köpa mjölk från 300 småbönder som äger färre än fyra kor var. Yoghurten kommer att säljas till det förmånliga priset av omkring sju cent per förpackning. När det franska företaget har gjort sitt och fått de pengar överenskommelsen säger, kommer denna sociala verksamhet att ägas fullt ut av Grameen Banks medlemmar, vilket innebär att fattiga kvinnor kommer att ha eget intresse av att företaget blir framgångsrikt. Betydelsen av krediter tas också upp i rapporten. Forskarna har dragit två viktiga slutsatser. Den ena är att de små lån som mikrokreditprogrammen erbjuder inte verkar kunna lyfta breda lager av människor ur fattigdomen. Fattiga människor behöver krediter som gör det möjligt för dem att gå vidare sedan de omedelbara konsumtionsbehoven mötts. De behöver bygga upp permanenta tillgångar. För det andra är det troligare att krediter kan användas mer produktivt om de kombineras med förbättrad lokal infrastruktur, särskilt vägar på landsbygden. När ekonomiska möjligheter öppnas, vare sig med hjälp av nya vägar, liberalisering av marknader eller introduktion av nya grödor till försäljning, visar forskningen att det följer en period av social förändring. Under denna tid blir möjligheterna mer jämlika och relationerna mellan kaster och etniska och religiösa grupper förbättras. Men det händer också att nya eliter framträder och att nya klyftor uppstår i samhället. Richard i Tanzania I Kagara, en avlägsen region i Tanzania, träffar forskargruppen Richard, 43 år, som hade blivit fattigare under den period som studien omfattar. Trots det har han behållit glädjen över livet och säger att samarbete med släktingar och vänner har hjälpt honom att klara sig

13 En gång försörjde sig Richard på att fiska i Victoriasjön. Han hade lärt sig att fiska av fiskare som han lärde känna när han var 18 år. 1993, när Richard var 31 år, flyttade han till en liten ö i Uganda, som också låg i Victoriasjön. Han fiskade sardiner, ett riskfyllt och dåligt betalt jobb. Hans hustru stannade kvar i Tanzania för att ta hand om deras lilla familjejordbruk. Richard stannade i Uganda till Mot slutet av sin tid i Uganda fick Richard en tumör. Hans vänner på ön betalade Richards kostnader för medicin och sjukvård. Samtidigt fick han beskedet att ett av hans barn hade dött. Han återvände till Tanzania med stor sorg. När forskarna träffar Richard odlar han bananer, en färdighet som föräldrarna lärde honom när han var ung. Richard berättar att hans vänner har varit ovärderliga när det gäller handeln med bananerna. När han inte kunde sälja sina bananer på den lokala marknaden fick han lagra dem i en väns hus nära marknaden i stället för att behöva bära tillbaka bananerna den långa vägen till byn. En annan vän lånade honom en cykel som han fortfarande var beroende av för att kunna transportera bananerna till marknaden. Vännerna i byn hjälpte honom också att hantera de problem han stod inför när han återvände till hembyn. Hans hustru var sjuk och lades in på sjukhus och ett av hans barn blev svårt biten av en hund. Situationen blev ännu värre när han anklagades för stöld köpte jag några bananer från en person och arresterades. Jag fick veta att de tre bananer som jag hade köpt från killen hade stulits dagen innan. Richards vänner stod upp för honom under hela den här tiden och en betalade till och med shilling så att han kunde släppas fri mot borgen. Jag började känna lukten av fängelse när min vän hjälpte mig, förklarar Richard. Trots att Richard fortfarande lever i fattigdom känner han en stor tacksamhet. Han spar så mycket han kan för att kunna klara av katastrofer och för att kunna köpa en egen cykel. Han är stolt rådgivare till byns fotbollslag. Jag tackar fortfarande Gud för att allting gick bra. Jag har bra kontakter i kommunen. Jag känner mig tryggare nu än tidigare för att min familj har det bättre och byns invånare och mina vänner respekterar mig, avslutar Richard. Demokrati kan minska fattigdomen Demokrati är som en damm. I dammen finns flera arter av fisk. Men där finns inte bara fisk utan också andra djur som grodor och ormar. Ormar fångar grodor och de stora fiskarna äter upp de små. Demokrati är också en damm där människor äter människor. Folk väljer en ledare. Men sedan blir ledaren korrupt och utnyttjar folket. Diskussionsgrupp med män i Raja Pukhuri, Assam, Indien Vi har inte glömts bort av Gud. Vi har glömts bort av politikerna. 38-årig man i Guadalamoros, Mexiko Den lokala demokratin fungerar inte alltid väl. Korruption är vanlig. Trots ofullkomligheterna värderas demokratin högt av fattiga människor. De likställer demokrati med friheten att rösta, tänka, tala, flytta, protestera och arbeta. Demokrati och frihet är samma sak, sade kvinnor i en diskussionsgrupp i San Dogon, Filippinerna. Vi har ingen frihet utan demokrati. Rapporten fokuserar på hur demokratin fungerar på den lokala nivån, oberoende av hur utvecklad den nationella demokratin är. Forskarna har funnit större variationer inom länderna än mellan länder när de studerat hur demokratin fungerar. Därför är det viktigt att förstå hur den lokala politiken påverkar fattiga människors ansträngningar att ta sig ur fattigdomen. I teorin kan ett ansvarsfullt lokalt styre göra mycket för att underlätta de fattigas strävan mot ett bättre liv. Lokala organ kan använda två kanaler: en kommunal och en individuell. De kan se till att det finns viktig kommunal service som skolundervisning och hälsovård, säkerställa lag och ordning och införa regler och förordningar som underlättar fattiga människors möjligheter att försörja sig och ta initiativ. Lokala myndigheter distribuerar statligt bistånd till enskilda hushåll, bland annat mat, insatsvaror till jordbruket, bostäder och mark. De kan ordna yrkesutbildning genom lantbrukskonsulenter och kurser på andra områden än jordbruket. Forskarna ville veta om den praktiska utövningen av demokratin tar vara på dessa möjligheter. Finns det ett samband mellan ansvarsfull lokal demokrati och minskning av fattigdomen på orten? Flera mått användes för att bestämma graden av ansvarstagande. Litar människor på sina förtroendevalda och lokala myndigheter? Tar den lokala demokratin hänsyn till medborgarnas problem? Kan människor kontakta det lokala styret och påverka dess beslut och åtgärder? Är de nöjda med sina lokala demokratiskt valda företrädare? Svaren som forskarna fick visade att lokal demokrati kan hjälpa människor att ta sig ur fattigdomen. De visade att samhällen med ansvarsfulla demokratiska styren faktiskt hade bättre tillgång till rent vatten, skolor, läkare, sjuksköterskor och vårdcentraler. Dessutom var det bättre kvalitet på utbildningen och vården, där fanns bättre vägar och högre säkerhet för invånarna. Korruption förekom i mindre utsträckning än på andra håll. Erfarenheterna var mer blandade när det gällde minskning av fattigdomen. Variationerna illustreras av följande exempel från byar som studerades

14 Vändpunkten en bra ledare Mintang i Bukidnon, Filippinerna, var en av de byar som påverkats av att demokratin hade utvecklats. För tio år sedan var styrelseskicket slutet och passivt. Men nu är det öppet, rättvist och ansvarstagande. Vändpunkten var valet av en bra ledare. Nora, en kvinna från byn, sade om den nye ledaren: Förut var det bara släktingar till byns ledare som fick arbete hos dem. Men nu, fastän han (den nye ledaren) är min kusin, måste jag ansöka om jobb som alla andra. Han är en av folket. Andresa, en annan kvinna, tillade: Vi kan bara söka upp honom och be om hjälp, också av personliga skäl. Andra politiker liknar inte honom. De tänker bara på sig själva. Högre tjänstemän i den lokala administrationen fick också beröm för att de medverkat till att förbättra hälsovården och jordbruket vilket ökat välfärden i byn. En diskussionsgrupp med män i Mintang talade om den roll tjänstemännen spelat. Den viktigaste orsaken till förbättringar i byn är att tjänstemännen sett till att olika projekt blivit genomförda. Också den sorts ledarskap som visats av politiker på högre poster som guvernören och en senator har haft betydelse. De har gett vår by en chans att utvecklas. Valen i Mintang rapporterades vara fria och rättvisa. I en diskussionsgrupp förklarade männen: Det förekommer inget tvång. Vi röstar efter våra samveten. Stormöten hölls regelbundet. Diskussionerna var öppna och rörde viktiga frågor som byns budget. Budgeten redovisas på stormötena. Vi har tillgång till den när som helst, sade männen. Det finns andra byar som Mintang men de är knappast typiska. Det är vanligare att fattiga människor styrs av politiska institutioner som har övertagits av en elit. Att bli lokal politiker eller gå med i rätt parti är en säker väg att bli rik. Eliten växlar över tiden men systemet med politiska skyddslingar och korruption består. Både rika och fattiga söker upp de mäktiga för att få förmåner. De fattiga måste vanligen vänta utanför och vänta längre. Korrupta tjänstemän Byn Mpusola i Malawi drabbades av både torka och översvämningar mellan 2002 och Det orsakade en omfattande hungersnöd. För att undvika massvält beslöt regeringen att distribuera mat till befolkningen. Ett statligt distributionsorgan, som senare avvecklats, fick uppdraget att genomföra insatsen. Diskussionsgrupper som berättade om detta var överens om att fattiga människor missgynnades därför att de inte hade pengar att stoppa i tjänstemännens fickor för att få del av maten. Grupperna beskrev hur korrupta tjänstemän sålde majs som var ämnad till de behövande. Det hände att majs levererades till de lokala depåerna. Men majsen såldes på nätterna genom en bakdörr. När morgonen kom fanns det ingen majs kvar i depåerna. Folk svalt trots att de hade pengar. Många blandade sågspån i majsmjölet för att alla i familjen skulle få något att äta. En grupp unga män förklarade hur politiska och ekonomiska allianser fungerade i byn. Politiska allianser bestämde vilka som skulle bli medlemmar i mäktiga utskott och vem som skulle vara ordförande. Det stod inte så mycket på spel som på den nationella nivån men tillräckligt för att utgöra skillnaden mellan svält och mat på bordet för de fattiga. Det är förtryck här, sade ungdomarna. En och samma person är ordförande i åtta utskott. Vi har inte yttrandefrihet. När någonting levereras till byn ser byns ledare och hans nära vänner till att de är de första som får något. Vi får senare bara höra att en organisation kommit med förnödenheter till byn och sedan gett sig av igen. Byledarens vänner och släktingar känner sig inte hotade eftersom de har lagen på sin sida. Ledaren är lagen. Varför skulle de vara rädda? Gruppen berättade vidare att byns invånare hade tappat intresset för samhällsfrågor och folklig delaktighet. Ledaren utser bara dem som han vet kommer att ge honom gåvor. Det är dem som ledaren gör upp med om medlemskap i utskott. Nästa dag får vi höra vi sitter i det och det utskottet. Så kan de fortsätta sitt bedrägeri. Från skydd till missbruk I grannbyn Mzaponda talar diskussionsgrupper om att gå samman för att återfå lugn och ordning i samhället. Torkan i början av 2000-talet orsakade en epidemi av svår hunger som i sin tur ledde till omfattande stölder och våld. Majsen stals från åkrarna. Men getterna drabbades hårdast. Massor med människor förlorade sin boskap, berättar en diskussionsgrupp. En 50-årig kvinna fortsätter: Tjuvarna utmanade oss. De kunde till och med ta av en person kläderna om han eller hon låg och sov utomhus. Vi brukade vakna på morgnarna, gå ut och se ut över gården och säga tack gode Gud för att du verkligen finns! Människor dödades under natten och turister rånades. En del turister mördades också. Trots att invånarna upprepade gånger begärde hjälp från myndigheterna skedde inget. Säkerheten förbättrades inte. Enligt diskussionsgrupperna var poliserna i maskopi med tjuvarna och släppte dem direkt efter att de gripits. Invånarna bildade då vad de kallar Inkatha, en lokal polisgrupp. Gruppen ansvarar nu för säkerheten i byn. Men en diskussionsgrupp med ungdomar avslöjar hur Inkatha arbetar i praktiken. Inkatha består av människor som är valda av folket i byn. När de väljs får de också makt. När du ertappas som tjuv av byns överhuvud kan du argumentera, men när du ertappas av Inkatha kan du inte göra någonting. Forskarna kunde senare konstatera att Inkatha helt enkelt förde bort tjuvarna och slog dem. Först därefter överlämnades de till polisen. Inkatha har hjälpt till att minska kriminaliteten och är till stor del respekterad i kommunen. Men det finns rykten som säger att gruppen har blivit ytterligare en ond kraft att kämpa mot. I en diskussion om hur människor försörjer sig i byn säger en kvinna: Inkatha skapar problem för våra affärer. Så snart klockan slår sex på kvällen förklarar de att nu är det dags att göra affärer. De kommer till platsen där vi säljer öl och säger att de ska slå sönder lerkrukorna vi använder om vi inte ger dem någonting. Pengarna som vi har förtjänat är bara småslantar. De hindrar oss att sälja mer. Kan en människa utvecklas och gå vidare med sådana metoder? Det finns dock sätt att återupprätta den lokala demokratin. En tredjedel av de kommuner som besöktes rapporterade att deras lokala styre hade blivit mer ansvarsfullt med tiden, vilket visade att förändring är möjlig. Det som bidragit till det var goda ledare, fria och rättvisa val, tillgång till information, särskilt om vad det lokala styret gjort, ökad folklig delaktighet och ökade påtryckningar om förändringar från de fattigas organisationer. Den viktigaste slutsatsen som forskarna har dragit är att strategier för fattigdomsminskning inte kan ignorera lokal politik, för om så sker är de fattiga förlorare. Om man ska förstå vad demokrati är bör man studera den på den lokala nivån. Tillgång till information, särskilt om lokala politiker och lokalt styre, är nyckeln till en demokrati som verkar för allas bästa

15 Vad är frihet? Tankefrihet Frihet är att få säga vad du tycker och berätta om idéer du har. Diskussion med kvinnori Sian-Ha, Mexiko Frihet innebär att vi vågar prata. Vi har rättighet att säga vad vi tycker är rätt och fel. Men om vi inte har pengar blir vår röst bullshit. Diskussionsgrupp i Kdadaum, Kambodja Frihet att tänka, frihet att berätta en berättelse. Neftali, en man i Los Rincones, Colombia Frihet att välja Du måste vara boss över dig själv, annars har du ingen frihet. En kvinna i Kijuronga, Tanzania Frihet är att vara oberoende och ha tillräckligt med jobb och få tillräckligt med sömn. Diskussion med män i Andhra Pradesh, Indien Att vara fri är att alltid kunna välja och själv bestämma vad vi behöver. Diskussion med kvinnor och män i Sindar, Marocko Frihet att leva med värdighet och respekt Du har inte 100 shilling till att köpa Panadol (feberdämpande medicin) åt ditt döende barn och du säger att du är fri Du kommer att börja tigga och där slutar din frihet. Diskussion med kvinnor och män i Kagera, Tanzania Folk vet nu sina rättigheter, deras partners rättigheter och grannarnas. När folk känner till sina rättigheter och är fria att utrycka sig kommer friheten automatiskt. Diskussion med män i Kodola, Uganda Frihet från rädsla och förtryck Att protestera mot orättvisor är frihet. Aditya, en man i Nababpur i Västbengalen, Indien Jag sov. En lokal vakt kom in i mitt hem och krävde att jag skulle gå och bära tegelstenar på mitt huvud för att en skola skulle byggas. Är jag fri? Är jag inte en slav i mitt eget samhälle och land? En man i Bugokela, Tanzania Frihet är fred, lugn och ro, inga hot och kärlek. Diskussion med män i Kagera, Tanzania Jag är modig. Det är min frihet. En man i Donekal, Indien Rörelsefrihet Att vara fri är att röra på sig, att resa utan restriktioner. Diskussion med kvinnor i Ruvuma, Tanzania Frihet är rätten att arbeta på åkern utan min mans tillåtelse, rätten att gå till marknaden utan min mans tillåtelse och rätten att besöka min fars hus när jag vill. Diskussion med kvinnor i Digbari, Bangladesh Kollektiv ett sätt att överleva Mina grannar är mycket viktiga för mig. De är det enda kapital jag har. Aziza, kroniskt fattig kvinna i Abzif, Marocko Det är vanligt att fattiga människor som bor i samma by lägger samman vad de kan bidra med: arbete, pengar och kunskaper. Det rör sig om mycket små resurser. Det paradoxala med ett sådant kollektivt handlande är att det kan göra det möjligt för fattiga människor att klara sig för stunden men inte hjälpa dem att komma ur fattigdomen. Fastän tusentals fattiga människor hjälper varandra i grupper har de inte kunnat utnyttja fördelarna som följer med storskalighet därför att grupperna är små och spridda. Samhället vinner på fattiga människors kollektiva handlande. Att arbeta tillsammans i små grupper skapar enighet, förtroende, sammanhållning och en känsla av samhörighet med en större social enhet än familjen. Det skapar goda medborgare vilket är viktigt i ett väl fungerande och stabilt demokratiskt samhälle. Det är början på det civila samhället. I Mbata, Ruvuma, Tanzania, bildade kvinnor nsango-grupper för att kunna överleva den ekonomiska kris som orsakades av att statsstödda kaffekooperativer avvecklades. En grupp har medlemmar som varje vecka bidrar med en liten summa var till ett gemensamt sparande. Pengarna används vanligen till inköp av kläder till medlemmarna och deras barn eller till stöd åt småföretag. De kan också användas till inköp av vetemjöl så kvinnorna kan baka några limpor till försäljning eller sorghum till brygd av det lokala ölet. Om affärsverksamheten går bra kan kvinnorna hjälpa varandra, spara mer och klara av hushållens dagliga behov. Gemensamt gårdsarbete Invånarna i Ruvuma bildar också grupper för kollektivt arbete, kallade ngoro. De består av fem till tio män eller kvinnor som hjälper varandra att odla upp regionens branta och ofruktbara sluttningar. De som inte har boskap som producerar gödsel går samman för att gräva gropar (ngoros) som används till att kompostera gräs, ogräs och skördeavfall. De använder växelbruk för att bevara åkrarnas bördighet. Alla medlemmar i gruppen arbetar tillsammans på en av gårdarna under ett överenskommet antal dagar. Därefter arbetar de på en annan gård och så vidare tills alla medlemmars gårdar är brukade. Forskarna fann samma slags arbetskooperativ i andra regioner. De fann också att sådana grupper inte kunde lyfta medlemmarna ur fattigdomen med enbart sitt eget arbete. Fattiga människor saknar som grupp kontanter, andra tillgångar, utbildning, kunskap om marknader och förbindelser med rika och mäktiga i samhället. De förstår sina begränsningar. Det finns en gräns för hur mycket mat en hungrig man kan ge till en annan. De positiva lokala traditionerna att hjälpa varandra måste utsträckas över sociala gränser för att involvera också dem som kan tillföra nya resurser, idéer 26 27

16 och kunskaper. Detta har visat sig svårt att genomföra. De flesta människor förlitar sig på familjen. Hjälp från familjen anses viktigare än hjälp från regeringen eller det civila samhället. SOLIDARITET Ramili Qali på Shamalislätten i Afghanistan var en gång i tiden en vacker by omgiven av vinstockar. Nu ser den spöklik ut förlorade byns invånare nästan allt på grund av de intensiva striderna mellan talibanerna och den USA-stödda Nordalliansen. Forskargruppen möter Abdul, en jordbrukare som minns skräcken när han såg sin by brännas ner. De satte eld på våra trädgårdar och våra vinstockar. De sprängde bevattningskanalen. Självklart plundrade talibanerna och Nordalliansen våra hus. En gång brände talibanerna flera hus. En vinter tog Nordalliansens soldater all ved som vi skulle använda under de kalla månaderna. Och båda placerade ut massor av landminor i byn. När forskarna besöker Ramili Qali finns det uppskattningsvis landminor kvar. När byn förvandlades till ett slagfält tvångsevakuerades invånarna till närliggande städer som Jalalabad. En man minns: Talibanerna förde bort familjerna, kvinnor och barn åt ett håll, män åt ett annat. De deporterades till Kabul och därifrån snabbt till läger i Jalalabad. Talibanerna satte också ett 100-tal män från byn i ett fängelse i Pul-e- Charkhi. 20 av de svagaste dog där. Ödet för de bortförda var inte bättre. Myndigheterna i Jalalabad ville inte ha dem där. Det gick rykten om att talibanerna skulle återföra familjerna till Kabul. Det var då familjerna beslöt att lämna landet. Pir Mohammad, en bonde som deltar i en diskussionsgrupp, berättar: Omkring 500 familjer emigrerade till Kashmir där några av våra forna grannar redan fanns. Runt 50 familjer tog sig till Panjsher och ytterligare 50 familjer reste tillsammans till Iran. De 500 familjerna som tog sig till Kashmir höll ihop. Byns invånare beskriver med stor stolthet hur dessa familjer överlevde den svåra tiden ända tills konflikten var över genom att ta hand om varandra i frånvaro av männen. Ännu mer uppseendeväckande var det hur pashtuner (den etniska grupp som talibanerna tillhör) och tadzjiker (från Nordalliansen) levde tillsammans utan konflikter när byns invånare återvände hem. Det finns ingen social skillnad där vi bor, förklarar männen i en diskussionsgrupp stolt. Alla människor lever på samma villkor. Sedan folk slutade strida mot varandra känner de sig i stället vara förenade med varandra. Ungas ambitioner och drömmar Mina lärare sade till mig: Abdul Kalam var också en bypojke. Nu har han varit president i Indien. Hans begåvning hölls inte tillbaka i byn. På samma sätt ska du också göra ditt bästa så att du kan nå ditt mål. Sutunu, en ung pojke i Kantipur, Västbengalen, Indien Varhelst forskarna kom var ungdomar ivriga att få berätta. De delade med sig av sina framtidsplaner och berättade hur de ansåg att de sociala relationerna, demokratin och ekonomin fungerade i praktiken i deras samhällen. Unga kvinnor och män har visioner om sin framtid som ofta sträcker sig långt bortom föräldrarnas arbetssituation. Det är framför allt vanligt bland ungdomar vars föräldrar jobbar i jordbruket eller i den informella sektorn. Studien visar att i kroniskt fattiga hushåll där föräldrarna jobbade inom jordbruket ville hälften av barnen starta mindre företag som kopieringsservice, telefonkiosker eller vårdkliniker. 45 procent ville lönearbeta i statlig förvaltning eller i den privata sektorn. Bara fyra procent ville arbeta i jordbrukssektorn. Ungdomar i Dapi Toube i Senegal förklarar varför: Våra föräldrar har alltid varit jordbrukare och ändå är de fortfarande fattiga. Även i Västbengalen menar ungdomar att jordbruket har stagnerat. Även om de räknar med att fortsätta bruka jorden hoppas de på ytterligare en inkomstkälla för att kunna försörja sig. Jag skulle vilja starta en partihandel där jag skulle sälja potatis. Jag vet att vinsten är stor i den branschen, säger sonen till en bonde i Anakha. Arbetslös och son till en diversearbetare berättar Mohammed i Bhuinadi att han vill starta ett företag som köper konfektionskläder i stan och säljer dessa på byns lokala marknad. Lönearbete i statsförvaltningen Lönearbete, framför allt inom statsförvaltningen, värderas högt eftersom det ger regelbunden inkomst och pension. Utpal, en ung kvinna i byn Leteku Gaon, ett samhälle präglat av separatiströrelsen i Assam, Indien, sammanfattar vad en majoritet av ungdomarna anser. I framtiden vill jag jobba för staten därför att det ger trygghet. Efter min död kommer mina barn att åtminstone få en pension eller annat stöd. Och jobbet kommer att ge en inkomst varje månad. Men flertalet ungdomar vet inte hur de ska gå tillväga för att få ett jobb eller muta sig till ett fast jobb. En större andel av ungdomarna vars föräldrar redan hade lönearbete var säkra på att få ett lönearbete. Kanske trodde de att deras föräldrar hade råd att muta rätt person eller ta de nödvändiga kontakterna. Frustration över de obefintliga utsikterna att få ett statligt jobb gör att många istället vänder sina blickar mot näringslivet. En av dem är 21-åriga Lucky från Barbakara i Assam. Nu får vi inga jobb i statsförvaltningen. Jag vill inte förlora tid på att söka ett. Jag tror att det är bättre att investera den tiden på att söka sig till näringslivet. Jag vill bli byggentreprenör. Just nu arbetar jag tillfälligt på ett byggföretag. Med den erfarenheten kommer jag säkerligen att bli framgångsrik inom branschen

17 En del ungdomar vill trots allt satsa på jordbruk. Det är fel om folk tror att man kan tjäna pengar bara genom att utbilda sig, säger en grupp killar i Andhra Pradesh, Indien. Vi kan tjäna pengar på att bruka jorden också. Det är också Guds nåd. Vi borde vara tillräckligt kloka för att tjäna Moder Jord. Jag vill tjäna folket genom att odla grödor. Soldater och sjuksköterskor En del unga män, framför allt i afrikanska länder, vill gå in i armén. Damson, en kille i gymnasieåldern, i Malawi vill bli soldat för att behålla freden i landet, för att delta i FN:s fredsbevarande operationer och för att tjäna mycket pengar och få en speciell respekt, vilket jag verkligen vill ha. Många ungdomar vill göra en social insats. Flera av flickorna i Damsons by vill bli sjuksköterskor. Det finns inte så många sjuksköterskor i vårt land vilket leder till många dödsfall på sjukhusen, säger en grupp flickor. Därför vill vi arbeta som sjuksköterskor och bistå landet att rädda människoliv. Vi kommer också att kunna hjälpa våra familjer. Erupakshi, en pojke i Andhra Pradesh, ska satsa på att bli advokat. Därför ägnar jag mycket tid åt studierna, förklarar han. Jag vill bli advokat för att kunna hjälpa fattiga människor att kämpa för rättvisa. Padma, en flicka i samma delstat, studerar för att bli en god läkare som kan tjäna de fattiga utan att ta betalt av dem. Att tjäna folket är likvärdigt med att tjäna Gud. För unga kvinnor är dock möjligheterna ofta begränsade. De flesta flickor talar om verksamhet som de kan utföra i hemmet eller jobb där de kan sluta tidigt på dagen, exempelvis lärare. Flera säger att de förväntar sig att bara bli goda mödrar och goda hustrur. Vad betyder framtiden för oss?, frågar en grupp flickor i Dayabhara i Bangladesh. Ansvaret att tänka vilar på våra manliga partner. De tänker på allt. Att bli gift betyder slutet på allt hopp och alla ambitioner. Överallt arbetar ungdomar hårt för att uppfylla sina drömmar, vilket även deras föräldrar gör. En del barn går i nattskolor för att kunna jobba på dagarna. Föräldrar säljer ofta sina tillgångar för att kunna finansiera barnens skolgång. Men fortfarande är det fattigdom som är det största hindret för att ungdomar ska kunna förverkliga sina drömmar. En del ungdomar, exempelvis Sattar i Chanpasha i Bangladesh, ger helt enkelt upp. Jag hade stora förhoppningar på livet, men inga har gått i uppfyllelse, säger han. Jag studerade på en religiös skola, men jag tvingades sluta skolan. Min dröm var att bli en respekterad moulovi (religiös lärare), men det blev inte så. På grund av rädsla har jag nu inget hopp kvar. Vad än Allah vill att jag ska bli, så blir jag det. Men en del ungdomar ger inte upp. Narasimha, en ung man i Andhra Pradesh, är en av dem. Han säger: När det finns en vilja finns det också en väg. Jag studerar nu för att ta en kandidatexamen i naturvetenskap. Jag vill bli lärare i organisk kemi. Mina föräldrar uppmuntrar mig genom att säga att jag inte ska oroa mig för kostnaderna som studierna innebär. Så jag vill studera hårt och nå mitt mål. Jag tror att allting kan nås om vi bara tror på oss själva. Kampen mot fattigdomen måste styras av lärdomar från de fattiga Frihet betyder att ha möjligheter. Från en diskussion med kvinnor i Chinxe, Mexiko Studien visar att fattiga kvinnor, män och ungdomar som gör dagsverken som Mamba, har litet mark att odla på som Ayesha eller driver en liten affär som Adolfo inte saknar viljan att göra bra ifrån sig och förbättra sina liv. Några, som Adolfo och Ayesha lyckas bra, andra som Mamba misslyckas. Det stora flertalet av dem som sitter fast i fattigdom ger inte upp, de fortsätter att sträva efter ett bättre liv för sig själva och sina barn. Människorna i rapporten motbevisar genom sina liv olika viktorianska, kulturella och marxistiska definitioner av fattigdom som beskriver de fattiga som en grupp människor utan förmåga att hjälpa sig själva. Fattiga människor är inte lata, alkoholiserade eller dumma. De arbetar hårt för att nödtorftigt dra sig fram och gripa varje tillfälle som dyker upp. En av studiens viktigaste slutsatser är att det inte finns en bestämd grupp som de fattiga. Fattigdom är ett tillstånd, inte en permanent identitet. Författarna till rapporten anser att de pågående försöken att minska fattigdomen är otillräckliga och föreslår tre principer för den fortsatta kampen mot fattigdomen. Principerna är baserade på lärdomar från fattiga och människor som varit fattiga, från de tusentals som delat med sig av sina erfarenheter till forskningsteamen. Tre principer Den första principen är att alla åtgärder bör inriktas på att vidga fattiga människors möjligheter att använda sin egen kraft. Fattiga människor får inte betraktas enbart som behövande. Det berövar dem deras längtan, drömmar och ambitioner, kort sagt deras förmåga att hjälpa sig själva. Fattiga människors egen kraft är viktig på det individuella planet och även på det kollektiva planet genom deras egna organisationer. När dessa organisationer växer i styrka och börjar agera i näringslivet och den offentliga sektorn blir fattiga människor viktiga aktörer i beslutsprocesser som påverkar deras liv. I alla de studerade regionerna var det påtagligt vilken stark tilltro fattiga människor har till marknaden. Trots att de möts av enorma hinder tror de att marknaderna kommer att fungera. De vill göra affärer där på jämställd fot med andra. Enligt den andra principen bör åtgärderna syfta till att förändra marknaderna så att fattiga människor får tillträde till dem och kan verka där på ett rättvist sätt. Marknaderna bör göras mer tillgängliga genom vägar, telefoner, elektricitet och bevattningsanläggningar. En annan förutsättning är lättare tillgång till lån som kan användas till produktion för marknaden. Den tredje principen är att väl fungerande lokal demokrati kan hjälpa människor ur fattigdomen. Kombinationen av bra ledare, rättvisa val, bättre tillgång till information, delaktighet och kollektivt handlande kan göra det möjligt för fattiga människor att ställa lokala ledare till svars för försummelser och oegentligheter. Bra lokala ledare kan göra mycket för att liberalisera och utvidga ekonomierna underifrån

18 Rapporten har skrivits för att ge röst åt flera tusen fattiga människor kvinnor, män och ungdomar som delat med sig av sina livserfarenheter, hopp och drömmar. Ayesha, Mamba och Adolfo, huvudpersonerna i de inledande berättelserna, grep varje liten möjlighet som dök upp för dem. Det finns miljoner andra som är precis som de. Fattiga människor ger inte upp. De försöker igen och igen. De är beredda att arbeta med företag, enskilda organisationer, stiftelser, studenter, engagerade medborgare, myndigheter med vilken som helst för att hitta nya vägar och investera i sina liv och samhällen. Kan vi andra finna modet och fantasin för att försöka igen tillsammans med dem? Studieområden Land eller delstat Afghanistan Andhra Pradesh, Indien Assam, Indien Bangladesh Colombia Filippinerna Indonesien Malawi Marocko Mexiko Senegal Sri Lanka Tanzania Thailand Uganda Uttar Pradesh, Indien Västbengalen, Indien Fokusfråga Konflikt Självhjälpsgrupper Konflikt Kvinnors situation Konflikt Konflikt Konflikt Infrastruktur Migration Etnicitet Infrastruktur Konflikt Distriktet Ruvuma Bristande jämställdhet Allmänt Kastväsendet Jordreform 32

19 VÄRLDSBANKEN RAPPORTERAR OM VÄGEN UR FATTIGDOMEN Skriften ingår i FN-förbundets serie FN-rapporter. Rapporterna har bäring på Millenniedeklarationen som antogs vid ett toppmöte i FN Ur Millenniedeklarationen har åtta så kallade millenniemål utkristalliserats. Det första målet är att halvera fattigdomen och hungern i världen till år Andra mål handlar bland annat om att minska mödra- och barnadödligheten och att öka flickors och pojkars skolgång. Livsmedelskrisen med skenande matpriser som kulminerade 2008 ledde till ökad hunger i världen, tvärtemot millenniemålets syfte att minska hungern. Finanskrisen har lett till minskat bistånd från den rikare delen av världen till den fattigare delen. Klimatkrisen orsakar redan översvämningar på vissa håll och torka på andra, katastrofer som leder till mindre skördar, inte minst i Afrika. Trots dessa kriser och andra svårigheter visar Världsbankens rapport att människor kan ta sig ur fattigdomen. Men alldeles för många lever förvisso kvar i fattigdom. Mer än intervjuer ligger till grund för rapporten. Det är dags att låta fattiga människor komma till tals. Deras åsikter och erfarenheter måste styra framtidens strategier för hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning. Skriften kan beställas eller laddas ner på FN-förbundets webb där det också finns mer information om Millenniedeklarationen, millenniemålen och FN:s arbete för hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning. SVENSKA FN-FÖRBUNDET Box , Stockholm Tel: info@fn.se