Svenska Distriktsläkarföreningen. Strategier för att öka antalet allmänmedicinska specialistläkare

Transkript

1 Svenska Distriktsläkarföreningen Strategier för att öka antalet allmänmedicinska specialistläkare Mars 2013

2 1. Uppdraget Det har i princip alltid varit brist på allmänmedicinska specialister. Problemet är således inte nytt, men någon lösning har hittills inte kunnat presenteras. Vår intention är inte att presentera en revolutionerande problemlösning utan snarast att peka på vilka strategier som kan vara möjliga att använda. Uppdraget har varit att dels analysera aktuell tillgång på läkare med allmänmedicinsk specialisering, dels presentera ett förslag på hur man kan öka antalet läkare med denna specialistinriktning. Utgångspunkten har till viss del varit en motion som presenterades under Svenska Distriktsläkarföreningens fullmäktigemöte Bakgrundsfakta Under denna rubrik har vi sammanställt en rad fakta vi bedömer vara betydelsefulla som grund för en fortsatt diskussion. Sammanställningen bygger genomgående på fakta som tidigare publicerats i olika sammanhang. Hur många allmänmedicinska specialister finns det? Som tidigare påpekats är bristen på allmänmedicinska specialister inte någon ny företeelse. Redan för snart 40 år sedan publicerade Socialstyrelsen, Sveriges läkarförbund och dåvarande Landstingsförbundet (nu SKL) ett gemensamt dokument framtaget av den s.k. BRA-gruppen i vilket man pekade på bristen på allmänläkare [BRA-gruppen 1974]. Det fanns då distriktsläkartjänster varav 425 (34%) var vakanta. Socialstyrelsen redovisade i ett meddelande från april 1999 [Socialstyrelsen 1999] att det 1994 fanns allmänläkare i Sverige och att 1998 hade antalet ökat med 60 till sammanlagt läkare. Enligt definitionen redovisade man läkare som hade specialistkompetens i allmänmedicin, eller hade en äldre läkarutbildning som gav behörighet till tjänst på vårdcentral. Även de som arbetade i privat regi ingick i underlaget. Antalet invånare per heltidsarbetande allmänläkare var på riksnivå, men varierade mellan upp till Det intressanta var att flera glesbygdskommuner föreföll ha en god bemanning. Flyttar vi oss närmare nutid fanns det enligt Socialstyrelsens statistik läkare med specialistkompetens i allmänmedicin Den senaste beräkningen, utförd av Sveriges läkarförbund, genomförd hösten 2012, är inte färdigställd, men preliminära siffror visar på att primärvården idag har läkare sysselsatta (varav specialister i allmänmedicin), men att det borde varit [Sprengel 2013]. Det saknas således läkare för att nå det uppsatta målet en läkare per invånare. Vakanser, åldersfördelning och nytillskott Redan mot slutet av 1990-talet kunde man utifrån åldersfördelningen ana ett kommande problem. Andelen äldre läkare var visserligen få (3,7 % äldre än 60 år) men även andelen yngre läkare var oroväckande liten (5,5 % yngre än 40 år 1998). En problematik som redan framgår i skrivningen ovan och som blivit mer uppenbar över tid är att redovisat antal läkare i primärvården utgår från olika definitioner och 2

3 förutsättningar. I en rapport som publicerades via SKL 2010 kunde man till exempel läsa att det, november 2008, fanns läkare som hade specialistkompetens i allmänmedicin. I denna siffra hade man då räknat in drygt läkare som övergått till annan specialitet samt pensionerade m.fl. Kvar efter rensning av siffrorna fanns allmänläkare som angavs vara sysselsatta inom hälso- och sjukvården. För att åtminstone till viss del kringgå den ovan beskrivna problematiken bedömer vi det som mer framkomligt att utgå från redovisat vakansläge och antalet ST-läkare i allmänmedicin. I en ambitiöst sammanställd redovisning i tidningen Distriktsläkaren 2008 framgick att det år 2008 fanns 911 vakanta allmänläkartjänster i landet [Kaalhus 2008]. Enligt samma redovisning fanns då pågående ST-block i allmänmedicin (i princip samma antal som SKL redovisade i en motsvarande beräkning). Enligt redovisad statistik från SKL påbörjades det 2011 sammanlagt 323 ST-tjänster. Det beräknade antalet för åren därefter visar på att det påbörjades 283 tjänster 2012 och 330 under Sammanlagt har man antagit att det mellan kommer att påbörjas 1841 ST-tjänster. En viktig information för att kunna bedöma det framtida behovet är uppgifter om åldersfördelningen för dagens specialistläkare i allmänmedicin. Som framgår av figur 1 nedan har allmänmedicin och psykiatri en helt annan åldersfördelning än de opererande specialiteterna. Andelen allmänmedicinska specialister över 55 år är 55% medan motsvarande andel för de opererande specialisterna är 42%. Motsvarande skillnad ses för de yngsta läkarna med 16% allmänmedicinska specialister under 44 år och med motsvarande andel för opererande specialister är 29% (se figur 1). Det finns en liknande beräkning från SKL 2011 som visade på att det 2008 fanns 51% allmänmedicinska specialister äldre än 55 år [SKL 2011]. Andelen äldre har således ökat utan någon motsvarande ökning av yngre läkare. Figur 1: Andel specialistläkare fördelade på specialistgrupp och åldersklass. 100% 90% 80% 70% 60% 50% 55 år år år <35 år 40% 30% 20% 10% 0% Op. Spec. Invärtesmed. Spec. Barnmed. Spec. Allmänmed. Psykiatriska Spec. Övriga Källa: Socialstyrelsen

4 I den s.k. NPS-rapporten 2013 (Nationella planeringsstödet) konstateras att tillgången på läkare ökat med 33% mellan åren 1995 till 2010 [Socialstyrelsen 2013]. Två viktiga tillskott av läkare lyfts fram i rapporten dels läkare som utbildats i andra länder (svenska och av annan nationalitet), dels antalet läkare som fortsätter sitt yrkesliv efter 65 års ålder. Under år 2010 tillhörde nästan var 10:e läkare den sistnämnda gruppen. Ett mer alarmerande inslag i NPS-rapporten var dock att antalet specialister totalt sett beräknas öka med 18% fram till år 2025, men att antalet specialister i allmänmedicin förväntas minska med 32% under samma tidsperiod. Socialstyrelsen redovisar inte närmare vad prognosen baseras på, men åldersfördelning och bristande tillgång på ST-läkare torde vara bidragande orsaker. Även om en ökande andel allmänmedicinska specialister väljer att arbeta efter 65 års ålder kommer det inte att räcka för att kompensera för bristsituationen. Ett intressant observandum utifrån redovisningen ovan är att bristen på allmänmedicinska specialister är dubbelbottnat. Det finns dels en hög andel äldre som med rask takt närmar sig pensionsåldern, dels en för liten andel yngre kollegor. I några landsting, däribland Gävleborg, har man dock en relativt god tillgång till ST-läkare medan mellanskiktet, i åldrarna från 40 år och uppåt är tunt [Svensson 2012]. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att antalet vakanta tjänster för allmedicinska specialister uppgår till närmare tjänster. Dessutom är de numera arbetande allmänmedicinarna ålderstigna. I en intern beräkning 2011 baserad på medlemmar i DLF, konstaterades att närmare 34% var 60 år eller äldre [DLF 2011]. De ST-läkartjänster som finns i nuläget räcker inte till att täcka behovet av både vakanser och de läkare som under närmaste åren kommer att nå pensionsåldern. Tidigare satsningar i primärvården En mer detaljerad genomgång av vilka satsningar som gjorts i primärvården under senaste årtionden har enligt vår bedömning inget större värde. Vi kan dels konstatera att ingen tidigare satsning haft någon bestående effekt, dels har satsningarna sällan varit inriktade på att öka antalet specialister i allmänmedicin. Det har oftast handlat om primärvårdssatsningar av mer generell karaktär. Något som i sin tur medfört att primärvården som verksamhet vuxit och därmed även förväntningarna på vad denna vårdform kan klara av. Det finns även en rik flora av olika former av utredningar och beräkningar både på nationell och regional nivå. Merparten av dessa utredningar har visat på aktuell bristsituation och på ett kommande ökat behov av fler allmänmedicinska specialister. Av olika anledningar verkar dock de flesta utredningar har lämnats utan vidare åtgärder. 4

5 Internationella jämförelser I diskussionerna om allmänläkarbristen i Sverige har man ofta hänvisat till situationen i andra länder. Vi kan då konstatera att det finns flera länder i vilka tillgången på allmänmedicinska specialister är betydligt bättre än i Sverige. Samtidigt kan man dock notera att det finns länder med ännu större bristsituation. Så kunde man till exempel i The Health Care Blog, juni 2010, läsa att i USA hade andelen medicinstuderande som valt att utbilda sig till allmänläkare minskat med mer än 50% mellan åren 1997 till 2010 [Pullen 2010]. Om svensk primärvård jämförs med motsvarande vårdform i andra länder, främst Europa och våra nordiska grannländer kan vi konstatera att: Primärvården i andra länder oftast drivs i privat regi, då som regel som egenföretagare. Det är egentligen enbart Sverige och Finland som har en stor andel offentligt driven primärvård. Andelen läkare verksamma i primärvården är oftast betydligt högre i andra länder. I flera länder är upp mot en tredjedel av läkarkåren primärvårdsläkare (Sveriges andel omkring 15%). Primärvårdsläkare i andra länder förefaller i stor utsträckning ha betydligt mer av makt över tidboken jämfört med svenska läkare. Det egna inflytandet över arbetssituationen är större. Primärvårdsläkarnas åtaganden är oftast annorlunda i andra länder, så även avgränsningen av uppdraget. Lönenivåerna är i flera länder betydligt bättre än motsvarande svenska nivåer. Konsekvenserna av allmänläkarbristen Det kan vara intressant att reflektera över det faktum att om primärvårdens brist på allmänmedicinska specialister varit av samma omfattning inom till exempel kirurgi eller ortopedi skulle man med stor säkerhet snabbt utgått från att detta inneburit en kvalitativ försämring för dessa specialiteter. Det förefaller dock inte vara lika självklart att bristen på allmänmedicinska specialister ger en kvalitativt försämrad primärvård. En välfungerande primärvård, som till fullo kan ansvara för den basala sjukvården, kräver fullgod tillgång på allmänmedicinska specialister. Alla avsteg från detta reducerar verksamheten, inte minst ur kvalitativ synvinkel. Den vård som produceras av andra än allmänmedicinska specialister är oftast mer kostsam och sammantaget mer resurskrävande (mer remitteringar, omfattande utredningar etc). 5

6 En av de mer påtagliga effekterna av bristen på allmänmedicinska specialister är beroendet av stafettläkare i primärvården. I princip samtliga landsting har inhyrda stafettläkare i primärvården, för kortare eller längre arbetsperioder. Det finns landsting, och enskilda vårdcentraler som enbart bemannas med stafettläkare. Hur många stafettläkare som arbetar i primärvården är osäkert, men sannolikt ligger antalet i närheten av antalet vakanta tjänster i primärvården. Stafettläkare är ingen homogen grupp. Bland dessa finns specialister i allmänmedicin, men även läkare med annan specialisering och i mindre omfattning även läkare utan specialistkompetens. En speciell grupp är de som efter många år som allmänläkare, med fasta tjänster, går i pension, men fortsätter att arbeta som stafettläkare. En grupp med god erfarenhet av primärvården och som kan vara ett viktigt tillskott. Någon total avveckling av stafettläkarbemanningen är knappast troligt inom överskådlig tid. Stafettläkare gör, med enstaka undantag, oftast ett bra arbete. Det finns dock ett behov av att höja kraven på de som arbetar som stafettläkare något som borde vara en angelägenhet för arbetsgivarparten. Vårdcentraler med stort beroende av stafettläkarbemanning kan även få problem med handledning av utbildningsläkare och överhuvudtaget med att kunna ha utbildningsläkare på vårdcentralen. Hur många allmänmedicinare behövs? I den Nationella handlingsplanen från år 2000 fastslogs att det 2008 skulle finnas en allmänläkare per invånare (Prop. 1999/2000:149). Alla medborgare skulle försäkras möjligheten att välja en egen läkare i primärvården. Det framgick relativt snabbt att man inte skulle kunna nå målet utan speciella satsningar. I en uppföljning via Socialstyrelsen 2005 framgick att det skulle behövas drygt 400 nya allmänläkare per år, vilket var långt över befintligt antal [Ohlin 2005]. Riktvärdet en läkare per invånare är ursprungligen framräknat redan under 1970-talet. I denna har man även visat på vilket åtagande en allmänläkare skulle kunna klara i relation till bemanningssituationen. Med en läkare per invånare kan man knappast räkna med mer än att klara de akuta behoven av sjukvård. Om man ökar till en läkare per invånare kan man förvänta sig en primärvård som i princip klarar dagens åtagande, men som ständigt ligger på gränsen för sin kapacitet. Små förändringar ger i denna situation stora konsekvenser. Beräkningen har kritiserats, inte minst från landstingspolitiskt håll där man menat att en välutbyggd primärvård skulle kunna klara fler invånare per läkare. Det har dock inte på något övertygande sätt kunnat visas att beräkningarna inte håller måttet. Däremot finns det anledning att beakta variationerna relaterat till inte minst socioekonomiska förhållanden, och relaterat till åldersfördelning. Det är även stora skillnader mellan primärvård i storstadsregioner med flera vårdgivare inom ett begränsat område jämfört med glesbygd med stora 6

7 avstånd mellan vårdcentralerna. Dessa variationer och skillnader är viktiga att ha med i beräkningen och kan även i vissa fall medföra att en läkare per invånare är för omfattande och behöver minskas ytterligare. Ytterligare fakta som talar för detta är att när beräkningen en per gjordes på 1970-talet var allmänläkarens åtagande inte lika omfattande som i dagens läge. Vi handlägger numera patienter med insulinkrävande diabetes, hjärtsviktpatienter och betydligt större andel av patienter med psykiska problem. 3. Vad vill vi uppnå? Vår övergripande målsättning är, som framgår av rapportens namn, att hitta strategier som ökar antalet specialister i allmänmedicin. För att kunna uppnå detta behöver våra mål beskrivas mer avgränsat. Målen Minst en allmänläkare per invånare. Fokus på den allmänmedicinska verksamheten (läkareffektiv vardag). En ökad rekrytering av ST-läkare i allmänmedicin. Allmänmedicin som ett starkt varumärke. Goda löner och övriga förmåner. Möjligheter till att variera arbetets innehåll. Tillräcklig bemanning för att få en bra arbetsmiljö. Beträffande målet med en allmänläkare per beskrivs detta mer ingående ovan. Det viktiga i sammanhanget är att bemanningen blir tillräcklig för att kunna fullgöra det allmänmedicinska uppdraget och samtidigt ha en bra arbetsmiljö. Med fokus på allmänmedicin avses att allmänmedicinska specialister skall vara verksamma med det som kräver vår specialistkompetens. Det finns idag en alltmer ökande administrativ arbetsbörda som utgör en tung belastning och medför en dålig arbetsmiljö. Det har på ett bra sätt sammanfattats av en kollega som nyligen skrev familjeläkare vill vårda inte administrera [Hefner 2012]. Till detta mål hör även diskussionen kring s.k. illegitimate task som dock är ett alltför omfattande kunskapsområde för att avhandlas i denna sammanställning. Det finns ett stort behov av att öka antalet ST-läkare i allmänmedicin. Till följd av att detta behov varit eftersatt i flera landsting riskerar man nu att hamna i en svår situation p.g.a. stora pensionsavgångar under de närmaste fem åren. Ett ökat antal 7

8 ST-läkare kräver samtidigt en motsvarande ökning av handledare. Detta inte minst för att upprätthålla den allmänmedicinska kompetensen. Ett specialistområdes statusvärde skall inte underskattas. Hittills har inte allmänmedicin varit en specialisering som haft någon större statusvärde, varken inom eller utanför sjukvården. Status tilldelas dock inte av någon myndighet den byggs upp av hur vi agerar och utifrån vår trovärdighet. Något som osökt leder in på vad som skulle kunna betecknas som allmänmedicinens varumärke. Detta begrepp, som är välkänt på den kommersiella marknaden handlar i princip om vilka förväntningar man har på ett visst varumärke och även vilket anseende just detta märke har på marknaden (till exempel Mercedes och BMW som förknippas med status och hög kvalitet etc.). Löneläget för primärvårdsläkare ligger överlag på en bra nivå enligt den statistik som publiceras via Läkarförbundet m.fl. Om lönen skall användas som strategi för att locka fler läkare till primärvården behöver dock nivåerna sannolikt komma upp i nivå med stafettläkarlönerna. Utöver lönenivåer kan det vara av intresse att diskutera alternativa erbjudanden som pensionsavtal, utbildning/forskning med bibehållen lön etc. Efter vårdvalsreformen har primärvårdens produktivitet hamnat i fokus på ett något olyckligt sätt. Läkares mottagningskapacitet är viktig för att ge god tillgänglighet och lista upp patienter. Samtidigt är det dock viktigt att ge möjligheter till att variera arbetsinsatsen. Detta både ifråga om tid och innehåll. Ett bra exempel kan vara äldre kollegor som innan och efter pensionsåldern erbjuds möjlighet till att minska sin arbetstid och kanske utnyttjas som handledare i större omfattning. 4. Tre viktiga steg Strategierna för att öka antalet allmänmedicinska specialister kan indelas i tre olika steg. Det första och viktigaste steget är att rekrytera nya ST-läkare till allmänmedicin. Minst lika viktigt är att skapa förutsättningar och god arbetsmiljö för att kunna behålla de läkare som lockas till primärvården. Den allmänmedicinska specialitetens viktigaste uppgift kan inte vara att rekrytera fler läkare. Vi måste utvecklas och bygga vidare på de erfarenheter och den kunskap som finns. Annars riskerar allmänmedicinen att bli en stagnerande verksamhet med allt större problem med att locka fler läkare. Rekrytera En effektiv rekrytering till allmänmedicin behöver enligt vår uppfattning påbörjas redan under läkares grundutbildning. Kontakt med primärvården måste etableras tidigt och i dessa kontakter måste det klart visas att primärvården är den vårdnivå som 8

9 handlägger flest patienter och har det bredaste medicinska kunnandet. En särskild satsning behöver även göras för att rekrytera det ökande antalet medicinstuderande utanför Sverige. Här skulle arbetsgivarna kunna erbjuda intressanta praktikplatser i svensk primärvård redan under pågående utbildning. För en effektiv rekrytering krävs att man kan erbjuda något som kan uppfattas som intressant och lockande. Det krävs en noggrant genomtänkt strategi vad kan vi erbjuda som kan skapa intresse för att satsa på allmänmedicin? Behålla En rekryteringsinsats blir framgångsrik först när de som rekryteras bestämt sig för att stanna kvar på den nya arbetsplatsen. Vi vill i detta sammanhang hänvisa till DLFs tidigare arbeten på temat Den goda arbetsplatsen. En god arbetsmiljö är helt avgörande för att kunna behålla läkare i primärvården. Brister i arbetsmiljön leder till en negativ reklam för primärvården som tyvärr kan ha mycket stark genomslagskraft. För att få en god arbetsmiljö krävs inte minst möjlighet till att påverka arbetssituationen, men även att bemanningen är tillräcklig för att klara uppdraget och även att göra detta med fullgod kvalitet. Vårdvalsreformen har bl.a. medfört en oroväckande fokusering på produktivitet. Något som i sig kan vara ett hot mot en god arbetsmiljö. Utveckla Det krävs ett mer långsiktigt arbete både för att skapa en god rekryteringsgrund och för att utveckla primärvården ur mer generell synvinkel. Den enorma mängden empirisk kunskap som samlas i primärvården behöver tillvaratas bättre genom forskning etc. Det finns även ett behov av att noggrant fundera igenom rekryteringen till den allmänmedicinska specialistinriktningen. Vilka egenskaper skall man söka efter hos de som har bäst förutsättningar till att bli välfungerande specialister? Behövs ett mentorskap för att bättre utveckla kompetensen över tid? Vad skall vi satsa på framöver? Preventivt arbete och folkhälsoinsatser? Ökad samverkan med andra specialister? 5. Strategier Vi tror oss inte ha hittat någon helt avgörande strategi för att lösa frågan om bristen på allmänmedicinska specialister. Det finns dock en rad åtgärder som skulle kunna genomföras för att bidra till en viss förbättring. Däribland insatser som vi som facklig organisation kan bidra med, men samtidigt även en rad viktiga insatser från andra aktörer. Ett viktigt observandum är att de insatser som behöver göras kan variera mellan olika landsting. 9

10 Våra egna insatser Uppmärksamma bristsituationen och dess konsekvenser. Skapa debatt om primärvården och dess uppdrag. Visa på både goda och mindre goda exempel gällande rekryteringar. Visa på allmänmedicinens bredd. Visa fram en allmänmedicinsk specialists kunskapsområde. Mer av allmänmedicinsk forskning. Allmänläkare mer synliga i det offentliga rummet. Etablera kontakter tidigt mellan primärvård och medicinstuderande. DLF har under flera år varit aktiva för att uppmärksamma beslutsfattare om den rådande bristsituation och att problemen kommer att öka med tiden. Sveriges läkarförbund, SKL, Socialstyrelsen m.fl. har uppvaktats både med skrivelser och genom möten. I de enkätstudier vi genomfört på temat Den goda arbetsplatsen har vi i flera sammanhang framhållit att ett absolut villkor för en god arbetsplats är en fullgod bemanning. Vi har även i flera sammanhang påpekat att den nyligen genomförda vårdvalsreformen inte har medfört någon större ökning av antalet allmänmedicinska specialister utan mer en omlokalisering av de specialister som redan finns i primärvården (i huvudsak en förändring från offentlig till privat arbetsgivare). De insatser som finns på agendan för DLF under den närmaste tiden kring rekryteringsproblematiken bl.a. en uppföljning av resultaten från den nyligen genomförda inventeringen gällande antalet allmänläkare. Resultaten kommer att kunna användas som underlag för en fortsatt diskussion med SKL m.fl. Övriga aktörers insatser För att lyckas med våra strategier är vi helt beroende av medverkan från andra aktörer. Läkarförbundet, Läkaresällskapet, Socialstyrelsen, SKL m.fl. måste vara lika medvetna som vi om att det råder en alarmerande brist på allmänmedicinska specialister och att denna brist får allvarliga konsekvenser. Ytterst är frågan om primärvårdens utbyggnad och strategier för att öka antalet allmänmedicinska specialister en central politisk fråga. Primärvårdens andel av den samlade hälso- och sjukvårdsbudgeten måste utökas både på riksdags- och landstingsnivå. Sammanfattningsvis Det är av naturliga skäl svårt att presentera någon tidsplan för när ovan beskrivna åtgärder behöver genomföras. Tyvärr kan vi konstatera att många av åtgärderna borde 10

11 ha genomförts för flera år sedan. De första stegen måste nu rimligtvis bli att bromsa den negativa utvecklingen och börja bygga upp allmänmedicin på nytt. Under resans gång finns det då anledning att fundera över om man skall börja med att bygga upp en fungerande, och tillräckligt bemannad, primärvård på vissa ställen s.k. gröna öar. En strategi som möjliggör att man kan visa upp hur en fullt utbyggd primärvård fungerar. Problemet blir då naturligtvis frågan om hur man skall hantera de regioner/ landsting som i nuläget inte har några förutsättningar för att bygga upp en fungerande primärvård. Avslutningsvis är det viktigt att notera att merparten av de som är verksamma i primärvården uppger sig trivas bra på sina arbetsplatser. Det har på ett fyndigt sätt beskrivits som att arbetets innehåll upplevs som intressant och positivt, men att förutsättningarna för att kunna utföra detta arbete inte är optimala. Det kan även beskrivas som att det finns goda förutsättningar för att skapa en primärvård med god arbetsmiljö, men att det krävs en ordentlig satsning på bemanningsproblematiken. Kontakt: Christer Olofsson Ledamot DLF E-post: christer.olofsson@ltblekinge.se Tel: Referenser: BRA-gruppen (1974) Det behövs fler allmänläkare, Socialstyrelsen, Landstingsförbundet, Sveriges Läkarförbund, Stockholm. DLF (2011) DLF-medlemmar fördelade efter födelseår (stencil). Kaalhus R (2008) Jämtland bäst, Blekinge sämst, Distriktsläkaren 6/2008, s 30. Hefner E (2012) Familjeläkare vill vårda inte administrera, Ohlin E (2005) Ingen ökning av specialister i allmänmedicin trots satsning, Läkartidningen 102; Pullen E (2010) How Can we Encourage Medical Students to Choose Primary Care?, thehealthcareblog.com/2010/06/14. SKL (2011) Blivande specialistläkare, ST , SKL; Sveriges kommuner och landsting, Stockholm. Socialstyrelsen (1999) Allmänläkare i primärvården, Meddelandeblad nr 11/99. Socialstyrelsen (2013) Nationella planeringsstödet 2013 tillgång och efterfrågan på vissa personalgrupper inom hälso- och sjukvård samt tandvård, Socialstyrelsen, Stockholm. Sprengler V (2013) Primärvården har för få läkare, , Svensson AK (2012) Generationsgapet i kåren en utmaning, Allmänmedicin 2012:1;

12 Strategier för att öka antalet allmänmedicinska specialistläkare Svenska Distriktsläkarföreningen Box STOCKHOLM Tfn