Tankfullt tänjbar tidsresa

Transkript

1 Johan Hultgren, Caroline Hammar (och Markus Lönneborg) leker med relativitetsteorin i en träffsäker och poetisk dansmusikal. Foto: Christina Tingskog Recensioner [ ] Tankfullt tänjbar tidsresa Tänja tid och böja rum av Christina Tingskog Scen: Zebradans Ort: Stockholm Scenografi: Christina Tingskog Ljus: Thomas Mirstam Medverkande: Caroline Hammar, Johan Hultgren, Markus Lönneborg Tekniker: Alex Wiig Länk: Zebradans recension/teater. Poesi och vardaglighet möts i Zebradans föreställning Tänja tid och böja rum. Anna Hedelius blir charmad av ett lekfullt och tankeväckande förhållningssätt till små och stora frågor. Vad betyder relativt? Ett barn i publiken ställer den relevanta frågan under Zebradans föreställning Tänja tid och böja rum, som är en charmant och vardagsnära forskningsresa in i Albert Einsteins relativitetsteori. Frågan går förstås att besvara med ord (vilket också görs i frågestunden efter föreställningen) men bästa svaret ger dansarna Caroline Hammar, Johan Hultgren och Markus Lönneborg via sina böjliga kroppar och Christina Tingskogs påhittiga koreografi. Att tiden relativt sett går långsamt när vi har tråkigt; att den, när vi har roligt, går relativt snabbt, blir ett lika påtagligt som skojigt faktum i en tempovarierad danssekvens som tidsbestäms via stoppur. Med kroppar i rörelse går det också att diskutera vad som är relativt kort, relativt långt och relativt mörkt. Att Johan sjunger relativt bra konstaterar Caroline med svärmisk beundran. Att de alla tre sedan visar prov på lyhörd musikalitet i variationer på slagdängor från såväl Kristina från Duvemåla som av Erik Saade och Georg Riedel är en sanning som inte bara är relativ. Som barnföreställning betraktat bjuder Tänja tid och böja rum på både igenkänning och poesi. Uttrycket Jag ska bara tas till nya dimensioner via en rolig rörelse-rap, där dansarna bara ska leka klart med dockan (Markus önskan i denna genusmedvetna dansmusikal), tåget (Caroline) och superduperkojan (Johan). Ordlös dans till

2 regnljud och stråk ger möjlighet till egna resor i tankens värld. Även vuxna betraktare får sina blinkningar tack vare träffsäkerheten i kroppsspråk och dialog. Tiden är relativ. Under fyrtio minuter går det att uppleva ett universum. När dansarna i slutscenen kryper ihop i mjuka rum bildade av den långa ljusslang de dansar med, är det lätt att försvinna bort i funderingar på vår litenhet i världsalltet. Strax därpå tänds ljuset och allt är vardagligt jordnära igen. I Tänja tid och böja rum har ensemblen hittat fram till den alldeles rätta balansen mellan det gripbart lilla och det ofattligt enorma. Anna Hedelius Intelligent och lustfylld fysiklektion 8 mars 2012 kl 01:00 recension Tänja tid och böja rum Zebradans, Renstiernas gata 48 Koreografi, scenografi: Christina Tingskog. Dans: Caroline Hammar, Johan Hultgren, Markus Lönneborg. Allt är som bekant relativt, även vad barn kan tänkas ta till sig av scenkonst. Vad sägs om Einsteins relativitetsteori som musikspäckad dansföreställning från tre år? Inte alls omöjligt. Koreografen Christina Tingskog, med lång erfarenhet av att göra uppsättningar för ung publik, räds inte abstrakta ämnen. Och om något handlar ju koreografi om rörelsens förhållande till tid och rum. Med en fin trio sångkunniga dansare, som även har arbetat med musikal och teater, skapas en lekfull, fysisk och visuellt poetisk betraktelse som skiftar tempo och ton. Tänja tid och böja rum ges i en version för 3 6 år, en för 7 9 år. SvD såg föreställningen för de yngsta, som var med på noterna. Kroppen kan ju konkretisera även de mest svårfångade begrepp. I en intrikat trio anpassar sig dansarna sig till varandras kroppsrum; trär sig genom särade ben, smyger sig in i öppna armar och prövar avståndens relativitet. Det relativa kan även röra könsidentitet, längd och tid. Dansarna tänjer ut varandra som en blinkning till yrkets vardag. Rolig är idén att mäta hur olika känslor påverkar en duett killarna gör. När barnen föreslår ledsen snigel tar sekvensen mer än dubbelt så lång tid och den inlevelsefulla tolkningen blir tragikomisk. Slutet är ett vackert adagio där en ljusslinga bildar ett magiskt rum av konturer som böjer sig efter kropparna. En intelligent och lustfylld fysiklektion. Anna Ångström Dansredaktör SvD anna.angstrom@svd.se

3 Dansa med Einstein 4 mars, 2012 Av Margareta Sörensson Kategori: dans Christina Tingskog: Tänja tid och böja rum, Zebra dans, ålder 3-6 år Tänja tid och böja rum har en underrubrik: Om tid och rum, lite Einstein för de yngre. Jag känner hur en inre danstaliban knackar mig på axeln: kan inte dans bara få vara dans! Måste den alltid användas som ett medel för att berätta och förklara någonting? Men jag avvisar talibanen. Dans har oftast haft något att berätta eller visa, uttrycka eller kommunicera med gudar eller människor så varför inte relativitetsteorin? Dansarnas rörelser i ett rum, på ett golv, beskriver ju rikligt förhållanden som närhet och avstånd, snabbhet, långsamhet, kraft och vila och hur relativt alla dessa storheter fungerar. De tre dansarna som möter en barnpublik i Christina TIngskogs koreografiska idé- och bild verk är mångkunniga, utbildade i musikal och performance till exempel, och kan alla tre sjunga och gestalta på ett sätt som gör tänjandet av begreppen lustfyllt och fattbart, utan att vara lektionsartat. Betyder ett eget rum egen del av

4 en bostad, eller en egen zoon? I dans skapas rumslighet framför iakttagarens ögon lätt och fint, och förvandlas i ett enda steg eller en andning. Lekfullt och leknära klockar Caroline Hammar sina kolleger Johan Hultgren och Markus Lönneborg att göra en och samma rörelsesekvens i olika tempi och i olika känslolägen. Sorgligt tar mycket längre tid än roligt! Musiken är ett kollage av okänt och darlingar från barnkulturen som får nytt stuk. Samtidigt som det är ett verk av god konstnärlig nivå inbjuder Tänja tid och böja rum till egna reflektioner, både i tanke och rörelse. Det stillsamma slutet med en lång lysande slang som formar sig kring de tre kropparna är vackert och borde få förskolan att komma strömmande till en otippad introduktion till ämnet fysik såväl som bild. Och dans, förstås. Margareta Sörenson En ny bild av den moderna fysiken TEATER i dag 10:13 Uppdaterad i dag 10:50 Inom naturvetenskapen har metaforen en stark ställning. Den är ett nödvändigt redskap för att förklara komplexa abstrakta samband. FAKTA Titel: Tänja tid och kröka rum Regissör: Christina Tingskog (koreograf) Medverkande: Catrin Jonasson, Markus Lönneborg och Iris Sjönneby Plats: Regionteater Väst, Borås Även danskonsten sonderar en svävande och stundtals ogripbar terräng. Möjligen kan det förklara varför koreografen Christina Tingskog hittat arbetsmaterial inom den moderna fysiken och blivit inspirerad av Albert Einsteins relativitetsteori. I den underfundiga uppsättningen Tänja tid och kröka rum mixar hon en rad ingredienser som väcker tankar om det kosmos som omger människan. Eftersom föreställningen riktar sig till barn i förskoleåldern utgår idéstoffet från existentiell basnivå. Mycket kretsar kring hastighet och rörelselagar. Ett särskilt fokus ligger på ordet relativt i avsnitt med pedagogiska ambitioner, som visar att värdeomdömen grundar sig på jämförelser. De skickliga dansarna visar sig vara duktiga sångare, vilket förgyller dramatiken. I ett interaktivt spel med den unga publiken demonstrerar de hur en och samma sekvens kan gestaltas på olika sätt, beroende på vilka attityder de anlägger eller vilka sinnestillstånd de försätter sig i. Minnesvärd är den poetiska och visuellt levande finalen, där dansarna formerar sig i och kring en guldglänsande neonslang, vilken slingrar sig likt en

5 domesticerad midgårdsorm i den becksvarta lokalen. Tänja tid och kröka rum är ett charmigt idéverk, präglat av en ovanligt säker stilkänsla. Peter Grönborg