Berättelserna om det trojanska kriget

Transkript

1 Berättelserna om det trojanska kriget Berättelserna om det trojanska kriget handlar om ett krig mellan de grekiska staterna och staden Troja. Från början fanns det förmodligen tio eller tolv olika berättelser om det trojanska kriget, men bara två av dem har överlevt in i modern tid, nämligen Iliaden och Odysséen. Båda dessa anses vara skrivna av en och samma författare vid namn Homeros, och de två utgör grunden för all senare litteratur. Genom återblickar i de två bevarade verken går det att rekonstruera hela händelseförloppet i det trojanska kriget. Iliaden och Odysséen är episka verk. Det betyder att de är långa berättelser skrivna på vers. Texterna har en tydlig rytm och är gjorda för att berättas muntligt. Epos 1: Iliaden Bakgrunden Bakgrunden till berättelsen om det trojanska kriget är bröllopet mellan Peleus, en berömd hjälte som deltagit i jakten på det gyllene skinnet tillsammans med Jason, och den gudomliga Tetis, dotter till havsguden Nerevs. Alla de odödliga gudarna och gudinnorna var bjudna utom en, tvedräktens (osämjans) gudinna Eris. Att inte ha blivit bjuden såg Eris som en skymf och hon beslöt att hämnas. Mitt under festligheterna kastade hon från ett gömställe in sin "bröllopsgåva", ett gyllene äpple tillägnat "den skönaste". Tre gudinnor tog åt sig och ansåg sig ha rätt till äpplet. De var: Hera, överguden Zeus hustru, himmelens och jorden härskarinna Pallas Athena, visdomens och det ordnade krigets gudinna, som fötts i full rustning ur Zeus huvud då han haft särskilt svår huvudvärk Afrodite, skönhetens och kärlekens gudinna Alla tre vänder sig nu till Zeus för att han ska avgöra striden, men han finner detta svårt, hur han än gör kommer han att stöta sig med två av dessa tre gudinnor. Därför ger han i uppdrag åt Hermes, gudarnas bevingade budbärare, att föra gudinnorna till en annan plats och en annan smakdomare. Paris Den utvalde är Paris, som för närvarande tjänstgör som tjuraherde på berget Ida (i nuvarande västra Turkiet). Paris vet inte om sitt kungliga ursprung. Han är i själva verket son till 1

2 Priamos, kung av Troja (Ilion) Hekabe, dennes hustru Skälet till att Paris inte känner till sitt ursprung är att han som nyfödd sattes ut i skogen för att dö och orsaken till detta i sin tur är att Hekabe upprepade gånger drömt om eld under sin graviditet. Hon vände sig då till sin dotter Kassandra, som fått siargåvan av vishetsguden Apollon. När hon sedan ändå försmådde guden, kunde han inte ta tillbaka sin gåva men "korrigera" den så att ingen skulle följa Kassandras råd. Detta hade tydligen ännu inte hänt när Hekabe frågar sin dotter till råds, för modern följer rådet, som är just att sätta ut gossebarnet i skogen efter födelsen, eftersom Kassandra spår att brodern kommer att förorsaka Trojas undergång. Paris blev emellertid omhändertagen av en herde, vilket förklarar att han kan befinna sig på berget Ida och ta sig an sitt nya uppdrag som smakdomare. Mutor De tre gudinnorna är så ivriga att vinna denna skönhetstävling så de försöker alla muta Paris. Hera lovar honom kungaväldet över Asien och Europa (alltså med dåtida grekiska mått mätt hela världen). Athena lovar honom seger i alla strider och dessutom den högsta vishet. Afrodite lovar honom att vinna jordens skönaste kvinna. Paris behöver ingen betänketid, han ger äpplet till Afrodite. Detta kommer att påverka många människors framtid för mycket lång tid. Afrodite blir ett stöd för Paris och hans hemstad Troja, men Hera och Pallas Athena blir hans bittra motståndare. I svenska språket finns uttrycket "stridsäpple" och det syftar på denna episod i Iliaden och används om något som ger upphov till konflikt. Kort efter denna händelse utlyser Priamos en stor idrottstävling och som första pris en tjur, som tillhör den hjord som Paris har ansvar för och som tillika just är Paris älsklingstjur. För att favoriten inte ska bli någon annans egendom ställer Paris upp i denna tävling och vinner förstås. Vid prisutdelningen känner Kassandra igen sin bror, men när Priamos får veta sanningen kan han inte annat än att sluta Paris i sin famn och erkänna honom som prins av Troja. 2

3 Helena Den som allmänt ansågs vara jordens skönaste kvinna var Helena och det var också henne som Afrodite utsett åt Paris. Redan som mycket ung blev Helena omtalad för sin skönhet, hennes biologiska far var ingen mindre än Zeus, som i form av en svan hade förfört Helenas mor Leda, som var gift med kungen av Sparta, Tyndareos (sagan Leda och svanen). Friare strömmade till från alla håll, men Helenas jordiske far Tyndareos tvekade vem han skulle ge sin dotter åt i fruktan för att de försmådda friarna skulle hämnas, de var ju så många och mäktiga och därför potentiellt farliga. En av dem var den förslagne Odysseus, kung över ön Ithaka och huvudpersonen i Homeros andra stora epos, Odysséen, som kan sägas utgöra en fortsättning på Iliaden. Odysseus trodde nog själv att Helena skulle välja honom, därför föreslog han sina konkurrenter en överenskommelse. Den som Helena valde skulle kunna räkna med de övrigas stöd så fort besvärligheter uppstod i framtiden. De övriga hjältarna och friarna hade nog inte mindre självförtroende än Odysseus, de grekiska hjältarnas mest utmärkande egenskap var sällan anspråkslöshet, så därför gick de med på förslaget. Detta lugnade Tyndareos och Helena var fri att välja make. Valet föll på den unge Menelaos och med honom regerade hon nu Sparta och hade en dotter, Hermione. Paris beger sig alltså till Sparta och tas emot väl av den intet anande Menelaos, gästfrihet var en självklar dygd i det forntida Grekland. Afrodite ser till att Helena blir förälskad i den unge gästen och att Menelaos får ärende till Kreta. När värden är utflugen lockar Menelaos med sig Helena, som lämnar kvar sin dotter Hermione (det fanns alltid gott om tjänstefolk och ammor i de grekiska palatsen). Men Paris nöjer sig inte med Helena, han länsar också Menelaos skattkistor, och tillsamman beger de nyförälskade sig till Troja. Trupperna samlas När Menelaos återvänder hem och inser vad som skett reagerar han naturligtvis med raseri och törstar efter hämnd och upprättelse. Han beger sig till sin bror Agamemnon, som är kung över den mäktigaste staten i dåtidens Grekland, Mykene, och gift med Helenas (halv)syster Klytaimnestra (Tyndareos är den biologiske fadern, inte Zeus). Grekland är på den tiden inte en sammanhängande nationalstat utan består av självständiga små kungadömen, stadsstater. Vid den här tiden var dessa stadsstater i förbund under Mykene. 3

4 Agamemnon låter övertala sig av sin bror och tillsammans startar de ett stort krigsföretag, som inledningsvis består i att samla Greklands alla mäktiga kungar i ett krigståg mot Troja. Många av dem hade också tillhört den stora skara som friat till Helena och var därför bundna av sin ed att bistå hennes make. De mest berömda deltagarna är: Nestor, som var den äldste levande kungen och som nu upplevde sin tredje människoålder - han hade inte tillhört friarskaran. I kraft av sin långa erfarenhet hade han högt anseende hos alla och hans namn lever kvar i språket i uttrycket "församlingens Nestor", som åsyftar den som är äldst (motsatsen: församlingens Benjamin syftar på den yngste av Israels/Jakobs tolv söner i Gamla testamentet). Filoktetes, som av sin fader Poias ärvt hjälten Herakles båge som tack för att Poias tände det bål som kunde befria Herakles från de plågor han fått av en förgiftad mantel, som brände fast vid hans kött. Det fina med denna båge var att dess pilar alltid träffade sitt mål. Odysseus, som nu var gift med Penelope och med henne hade en son, Telemakos. Odysseus hade ingen lust att hålla det löfte han själv föreslagit och beslöt sig för att spela vansinnig (och alltså därigenom utverka frisedel). När de församlade kungarna sökte upp honom spände han därför en åsna och en oxe för plogen och strödde salt i fårorna. Något dummare kunde man inte tänka sig i den gamla jordbrukskulturen, så företaget borde lyckas, men en av kungarna anade oråd och satte Odysseus lille son Telemakos framför ekipaget och Odysseus betedde sig tillräckligt klokt för att avslöjas - han höll in sitt ekipage och plöjde alltså inte ned sin son. Akilles, som var son till Peleus och Tetis, och Greklands främste krigare (här finns ett tidsglapp som jag inte kan förklara). Siaren Kalkas hade spått att utan Akilles hjälp skulle aldrig Troja kunna intas, så därför måste ju Akilles delta i företaget. Men modern Tetis hade själv förutsett att om Akilles deltog i kriget mot Troja så skulle han vinna stor ära men också gå en förtidig död till mötes. Redan när han var helt liten hade hon därför försökt skydda honom genom att doppa honom i floden Styx, som rann i dödsriket Hades, vattnet gjorde alltså den som doppades i det osårbar, men ett ställe på Akilles kropp hade inte kommit i kontakt med denna förunderliga vätska och det var den häl Tetis hållit honom i när hon doppade honom i floden. I dag minner uttrycket "akilleshäl" om denna episod. För att skydda sin son hade Tetis förmått honom att klä ut sig i kvinnokläder och gömma sig på ön Skyros tillsammans med öns kungadöttrar (söner 4

5 verkar ha varit lydiga i forntidens Grekland). Odysseus, som ju själv misslyckats med att få sin frisedel beger sig dit och avslöjar Akilles genom att inför kvinnoskaran lägga fram blänkande vapen och blåsa i stridstrumpet. Alla kungadöttrarna rusar förskrämda undan men Akilles griper de framlagda vapnen och ställer sig i stridsposition och därmed går Tetis planer om intet. Hon rustar emellertid sin son så gott hon kan och låter gudarnas smed Hefaistos förfärdiga en rustning, som ska motstå allt yttre våld. Ifigenia i Aulis Nu var hären samlad och färden till Troja över Egeiska havet skulle börja vid hamnen i Aulis. Vindarna ville emellertid annat och blåste så att avfärden måste skjutas upp. Grekerna var duktiga sjömän, men deras båtar kunde inte segla mot vinden, alltså kryssa. Dagar förvandlades till veckor och många som redan från början varit ovilliga att delta i företaget började tala om att resa hem. Agamemnon rådfrågar därför siaren Kalkas och får av honom veta att han själv är orsak till motgångarna. Han har tidigare vid en jakt skjutit en av jaktgudinnan Artemis helgade hjortar och nu måste han vedergälla detta illdåd genom att till Artemis offra sin egen dotter Ifigenia. Naturligtvis tvekar Agamemnon och är beredd att ge upp hela företaget, men han övertalas av Menelaos att sända efter Ifigenia. Han skickar ett brev hem till Klytaimnestra med en befallning att hon omedelbart ska skicka Ifigenia till Aulis och skälet han anger är att hon ska giftas bort med Akilles, det bästa tänkbara äktenskapspartiet alltså. När Akilles får veta hur allt hänger samman vill han befria Ifigenia och det ser ut att bli strid mellan honom och Agamemnon. Ifigenia förstår också vad som håller på att ske och för att förhindra att krigsföretaget går förlorat förklarar hon sig villig att låta offra sig. Det var inte bara söner som var lydiga, döttrar var det i ännu högre grad, förstår vi. Kalkas gör henne klar och höjer sitt svärd mot hennes strupe. I det ögonblicket bevekas Artemis och spar Ifigenias liv och tar henne i stället som prästinna i sitt tempel i Tauris i Skytiens avlägsna land (vid Svarta havets norra kust) och därmed ändras också vindförhållandena så att flottan kan lämna Aulis och bege sig mot Troja. Filoktetes Det enda missödet under överresan sker vid ön Lemnos (grekerna seglade i allmänhet från ö till ö, de övernattade inte ombord på sina skepp och navigerade inte gärna utan att ha land i sikte). Där blir Filoktetes så illa ormbiten att såret inte vill läka och det sprider en outhärdlig stank. På Odysseus inrådan blir Filoktetes lämnad kvar på ön för att inte hela företaget 5

6 ånyo ska äventyras. Där kommer han att få förbli i nära tio år, först mot slutet av kriget hämtas han, eftersom en spådom sagt att kriget inte kan vinnas utan hjälp från hans båge. Akilles vrede Kriget mot det väl befästa Troja kommer att vara i tio års tid. På det tionde året företar grekerna ett plundringståg till en angränsande mindre stad, där Agamemnon lägger beslag på den unga kvinnan Kryseis och ger i gåva till Akilles en annan ung kvinna, Briseis. Kryseis far Kryses är Apollons präst och han beger sig nu till Agamemnons läger för att få tillbaka sin dotter. Agamemnon bemöter honom emellertid hånfullt och vägrar att tillmötesgå hans begäran. Kryseis klagar då inför sin gud Apollon och denne straffar grekerna genom att skjuta pestpilar in i deras läger. (Före Hippokrates förklarade man sjukdomar som gudarnas straff, Hippokrates sökte i stället naturliga förklaringar, det är därför han har blivit kallad läkekonstens fader.) Hur det förhåller sig med orsaken till den svåra farsoten får Agamemnon reda på av sin siare och präst Kalkas, som berättar att det enda sättet att råda bot för pesten är att Agamemnon skickar tillbaka Kryseis till hennes fader Kryses. Den som lämnar detta besked till Agamemnon är Akilles. (Vi märker att det genomgående råder spänd stämning mellan härens ledare, Agamemnon, och dess förnämste kämpe, Akilles.) Agamemnon har inget val men han missunnar Akilles Briseis och kräver henne som kompensation och tar alltså tillbaka sin gåva. Nu uppstår åter ett stort gräl mellan härföraren och hans främste stridsman (som vid Aulis gällande Ifigenia). Akilles fogar sig men hans motvilja mot Agamemnon växer, han har blivit förälskad i Briseis, och i protest strejkar han och vägrar alltså att slåss. I stället går han ner till havet och vädjar till sin mor Tetis (havsgudinnan) att grekerna ska få motgångar i sin strid mot trojanerna. Tetis klagar inför de övriga gudarna och nu följer en så svår tid för grekerna att dessa verkar förlora hela kriget och tvingas resa hem. Agamemnon försöker nu försona sig med Akilles men denne avvisar stolt alla hans försoningsgåvor. Den ende som Akilles lyssnar till är den nära vännen Patroklos. Denne får låna Akilles välkända rustning och iklädd den skrämmer han trojanerna, som nu tror att Akilles återupptagit striden. Den ende som inte låter skrämma sig är trojanernas främste kämpe Hektor, som är bror till Paris. Hektor dödar Patroklos och lägger beslag på hans rustning, den som han alltså lånat av Akilles och som förfärdigats av gudarnas smed Hefaistos. 6

7 När Akilles får reda på detta blir han så arg att han bryter sin strejk och återupptar stridandet. Det är denna episod som Homeros valt som början på sitt epos om det trojanska kriget och hans text första rad lyder: Sjung o gudinna om vreden som brann hos peliden Akilles Den vrede det handlar om är alltså den som Akilles känner inför sin väns död och att han kallas peliden beror på att han är Peleus son. Nu stundar striden med Hektor, den som skildras i det avsnitt i Antologi 1 som kallas Hektors död och som föregås av den mycket mänskliga skildringen av Hektors avsked av sin hustru Andromake och sin lille son, för vars skull han vågar sitt liv mot den fruktade Akilles. När Akilles väl dödat Hektor vägrar han till en början att lämna ut kroppen till Hektors far, den gamle Priamos, trots att denne, med fara för sitt eget liv, tar sig till Akilles läger. Detta upprör gudarna och Akilles ändrar sig och lämnar tillbaka kroppen, så att den kan jordfästas. Akilles slut Hektors död innebär inte slutet på kriget. I stället får trojanerna oväntat hjälp från amasonerna, krigiska kvinnor från ett matriarkat (ett samhälle där kvinnor styr - motsatsen, som i historien har varit det vanligaste, kallas för patriarkat). Deras drottning Pentesileia vill mäta sina krafter med Akilles. Striden blir oerhört jämn men till slut står Akilles som segrare. När han står inför hennes fallna kropp tar han av henne hjälmen och kan se hennes ansikte. Han drabbas då av kärlek till henne, men nu är det för sent och han kan bara lämna över hennes döda kropp till trojanerna, så att de kan begrava henne. En ny väldig motståndare till Akilles dyker upp, det är etiopiernas kung Memnon, son till morgonrodnadens gudinna Eos och även han försedd med en rustning, gjord av Hefaistos. Denna tvekamp är länge jämn men tillslut väger Memnons vågskål ned, då Zeus prövar deras öde och Akilles står som segrare. Nu hade emellertid ödet bestämt att Akilles skulle stupa kort efter Memnons död och så sker också. Han träffas i sin sårbara häl av en pil från Paris båge, då han stormar mot Trojas murar. 7

8 Galenskap Efter Akilles död erbjuder Tetis Akilles rustning till den främste kämpen i den grekiska hären. Två kommer ifråga, den ene är Odysseus och den andre Ajas, Telamons son, den som i hären näst efter Akilles utmärkt sig för styrka och tapperhet. Grekerna tvekar vem de ska välja och den vise Nestor ger rådet att man ska låta några fångna trojaner fälla avgörandet, den de fruktar mest ska få rustningen. De trojanska fångarna väljer Odysseus, men Ajas kan inte acceptera valet utan hetsar upp sig tillsammans med sina anhängare och beslutar sig för att döda Odysseus, men också Agamemnon och Menelaos eftersom han tror att de hållit på Odysseus. Ajas var en mycket stolt man och han hade redan då han drog ut mot Troja sagt att han skulle klara sig utan gudarnas hjälp. Han hade också vid ett tillfälle avvisat Pallas Athenas hjälp och menat att endast den svage behövde gudarnas bistånd. Att tänka så visade på högmod, hybris, den svåraste synden i gudarnas ögon och nu beslutar Pallas Athena att sätta Ajas på plats. Hon förvirrar honom så att han inbillar sig att den boskap han stöter på är den grekiska hären och han slaktar några djur i tron att dessa är Odysseus, Agamemnon och Menelaos. När han senare kommer till klarhet och inser att han dödat oskyldiga djur känner han sig så vanärad att han tar sitt liv. Nu ser återigen företaget hopplöst ut för grekerna, men en tillfångatagen trojansk siare avslöjar att Troja skulle kunna erövras endast om grekerna fick hjälp av Akilles son Neoptolemos och Filoktetes. Odysseus åtar sig att hämta båda dessa. Neoptolemos är lättövertalad men med Filoktetes är det värre. Odysseus förmår då Neoptolemos att lura till sig bågen och pilarna av Filoktetes, men så ångrar sig Neoptolemos och känner medlidande med Filoktetes och lämnar tillbaka vapnen. Odysseus ord väger i detta sammanhang lätt, det är ju han som rått grekerna att lämna kvar Filoktetes på Lemnos i alla dessa år och det är han som övertalat Neoptolemos att lura till sig bågen. Hela företaget ser ut att misslyckas, men då uppenbarar sig Herakles själv på himlen, han som en gång varit bågens ägare, och han förmår Filoktetes att ansluta sig till de belägrande grekerna. Först där skulle Filoktetes finna bot för den sjukdom han lidit av allt sedan ormbettet. Så sker också och det är en pil från Filoktetes som senare dödar Paris. Odysseus list Den som kommer att avgöra striden till grekernas fördel är Odysseus och han kommer att göra det med sin list. Han låter bygga en stor trähäst i vars inre han placerar sig själv och några av sina män. Den grekiska hären låtsas 8

9 sedan på Odysseus inrådan segla hem. Kvar står bara den väldiga trähästen. Trojanerna blir nyfikna och tar sig ut ur sin stad för att undersöka den. Deras präst Laokoon varnar dem "jag fruktar danaerna (grekerna) även när de kommer med skänker (gåvor)", säger han till sitt folk. Men i Odysseus list ingår fler drag. Den unge greken Sinon låtsas att han flytt från sina landsmän, när de utsett honom till det människooffer, som skulle ge grekerna en lyckosam hemresa. Nu berättar han att denna trähäst har byggts för att blidka gudinnan Athena och att den är så stor för att trojanerna inte ska kunna föra in den i sin stad, för om de gör det så blir Troja ointagligt för all framtid. För att hjälpa grekerna och alltså lura trojanerna ingriper nu Pallas Athena (Paris röstade ju inte på henne i skönhetstävlingen). Hon låter två havsvidunder strypa Laokoon och hans två söner. Detta tolkar trojanerna så att Laokoon haft fel och i triumf för de in trähästen i sin stad. De får in den genom att riva en del av muren, portarna är för trånga. Natten som följer ägnar trojanerna åt sin segerfest, med hästen i staden känner de sig trygga. Sinon har emellertid signalerat till den grekiska flottan, som hela tiden legat och lurat bakom en udde. Odysseus klättrar ut ur trähästens buk och nu kan grekerna ta trojanerna med överraskning, det blir en mycket blodig slutstrid, som slutar med att alla trojanska furstar utom två dödas. Den ene av dem som klarar sig undan är Eneas, och han kommer att få sitt eget epos långt senare av det romerska imperiets Homeros, Vergilius, som när romarriket står på höjden av sin makt, skriver hexameterverket Eneiden. Den som dödar Trojas kung är Akilles egen son Neoptolemos. När Menelaos hittar Helena smälter ånyo hans hjärta inför hennes skönhet och han förlåter henne och tar henne med sig hem. Hemfärden blir emellertid mycket vådlig för de grekiska furstarna, en del kommer aldrig hem och Odysseus får färdas i tio år. Hans hemresa beskrivs av Homeros i Odysséen. Athenas vrede Orsaken till dessa vedermödor för de grekiska ledarna är en straffdom från Pallas Athena. I krigets slutskede hade en annan Ajas, Tevkros son, kallad den snabbfotade Ajas, förföljt Kassandra ända in i Pallas Athenas tempel och våldfört sig på henne där. Hon hade klamrat sig fast vid gudinnans bild och när Ajas hade slitit loss henne hade bilden förstörts. För detta dåd krävde Athena att Agamemnon och de andra furstarna skulle straffa Ajas, men i segeryran brydde de sig inte om att lyda Athenas uppmaning. De 9

10 seglade alltså hem med hennes straffdom vilande över sig och därför gick det alltså mer eller mindre illa för dem som Athena tyckte bar ansvar. Det Homeros berättar av allt detta är mycket litet: Huvudhandlingen sträcker sig från Akilles vrede efter Patroklos död, via Hektors avsked av hustrun Andromake till kampen mellan de två stora hjältarna och Hektors död och hans begravning och avslutas med Patroklos begravning. Övriga delar av handlingen ges endast glimtvis genom tillbakablickar. Det mesta är känt från andra källor, de stora tragediförfattarna hämtar till exempel också stoff från denna rika berättelse. Iliaden är alltså berättartekniskt ett komplicerat verk, som vid sidan av den linjära handlingen rymmer återblickar, retrospektion. Dessutom så kallad retardation, vilket innebär att berättelsen så att säga stannar upp mitt i det mest spännande, och ägnar sig åt långa beskrivningar, allt för att hålla "lyssnarna" förväntansfulla och otåliga. Huvudkällor: Gekiska myter och sagor, Claes Lindskog, Natur och Kultur Antikens historier I, Alf Henrikson, Bonniers 10