Karlstads Hembygdsblad

Transkript

1 15-års jubileum 2008 Karlstads Hembygdsblad ÅRGÅNG 15 NUMMER 1 Pris 20 kronor, utan kostnad för medlem FEBRUARI 2008 Femton år med Hembygdsföreningen Märta Eurenius har varit med sedan starten Hennes stora passion och skötebarn är som alla vet Gammelgården i Mariebergsskogen

2 SIDA 2 KARLSTADS HEMBYGDSBLAD ÅRGÅNG 15 NUMMER 1 Program 2008 Karlstads Hembygdsförening Kallelse Årsmöte i Odd Fellow Byggnaden Rosenbadsgatan 1 Lördagen den 12 april kl Årsmötesförhandlingar Information om samverkansgruppen Carlstads-Gillet, Karlstad Lever och Karlstads Hembygdsförening Efter årsmötet uppmärksammar vi våra femton år som förening med en enkel förtäring av en räksmörgås och lättöl, kaffe och kaka till ett pris av 60 kronor Underhållning av Visor och Sånt. För deltagande i festligheten krävs bindande anmälan senast måndagen 7 april till Kansliet eller Carl-Göran Tollesby Hans Erwald Café Slussvakten Vårens program ser ut så här: Torsdagen den 28 februari Program: Gunnar Dahl berättar om brottsförebyggande rådets verksamhet 13 mars Ulf Karlsson berättar om sin tränarkarriär 10 april Erland Bergqvist berättar om bilddokumentering från Alstersbygden Vi startar alltid kl och håller på ungefär en och en halv timme. Studiebesök Onsdagen 26 mars kl samlas vi i Carlstads konst och antikhandel Ö.Torggatan 1 där Arne Söderberg berättar om värmländsk konst och konsthantverk i äldre tider. Vårgudstjänst Söndagen den 4 maj kl vårgudstjänst i Acksjöns kapell. Predikan av Margaretha Lothigius. Efter gudstjänsten dricker vi kyrkkaffe på Gammelgården. Teaterresa Vårresan ersätts med en teaterresa onsdagen den 25juni till Västanå Teater där vi ser Selma Lagerlöfs Bannlyst. Vi återkommer med detaljprogram i vårt majnummer av Bladet. Spara sidan. Nästa nummer i maj.

3 ÅRGÅNG 15 NUMMER 1 Ordföranden har ordet SIDA 3 Nu är den långa jul- och nyårshelgen med god mat och dryck och gemytlig samvaro över och vi är åter i vardagen och ett nytt år. År 2008 är för vår förening ett litet jubileumsår vi fyller 15 år och detta har vi för avsikt att uppmärksamma inte minst i detta nummer av Hembygdsbladet. Själv var jag inte med när vår förening bildades då mitt förflutna i hembygdsrörelsen är betydligt kortare. I vår nuvarande styrelse är det endast Märta Eurenius och Monica Gustafsson som varit med från begynnelsen. Vi har vidtalat Kjell Fredriksson att ge oss en historiskt bild av föreningens tillkomst och tidigare verksamhet. För att uppmärksamma denna händelse planerar vi att förlägga årsmötet till Odd Fellow Rosenbadsgatan 1 lördagen den 12 april 2008.Vi kommer att dela upp årsmötet i två avdelningar. Dels ordinarie årsmöte med sedvanliga förhandlingar och därefter en enkel förtäring samt någon form av underhållning. Tider och priser kommer på annan plats i vår tidning. För övrigt har vi som vanligt haft ett händelserikt 2007 med mycket god försäljning under året och inte minst vid vår traditionella julmarknad i Gammelgården. Vi har också lyckats att ge ut stadsdelsböckerna Marieberg I och Marieberg II. Detta anser jag vara en fantastisk prestation som skapat god PR för vår förening. (Tack Lennart och Gunnar). Som nämndes i föregående nummer av Hembygdsbladet har vårt kontrakt i Herrgården sagts upp per den 31 dec Vi har dock erbjudits nya lokaler i Lilla Marieberg (nuvarande Mariebergskogen AB:s lokaler). I och med detta kommer Värmlands Hembygdsförbund att flytta till egna lokaler. Vårt vårprogram kommer att se något annorlunda ut. Årsmötet har jag berört och vårresan ersätts med en teaterresa i juni till Västanå Teater och uppsättningen av Selma Lagerlöfs Bannlyst. Mer om detta i majnumret. För övrigt fortsatta intressanta föredrag i Slussvaktsstugan och en sedvanlig vårgudstjänst i Acksjöns Kapell. Några ytterligare aktiviteter är också under planering. Som sagt verksamheten fortskrider som planerat och jag ser fram emot ett nytt händelserikt och intressant föreningsår med hopp om stort deltagande av våra medlemmar. Har Ni några synpunkter på verksamheten eller andra önskemål. Hör gärna av Er och väl mött på våra arrangemang! Vi kan glädjas åt c:a 50 nya medlemmar. Carl-Göran Tollesby KARLSTADS HEMBYGDSBLAD Märta och Monica upplever minnen från tio-års jubileumsbladet. Till sist Kal hade vunnit på tips. Han vill bjuda sina kompisar på en liten vickning på Gamle Dörra. Han kommer till krogen för att beställa bord. Hovmästaren: Hur många blir herrarna? Kal: Vi blir la tretti förtti om alla gubbarna kommer. Hovmästaren: Jag är rädd att jag inte kan gå iland med så många bord. Karl: Nä, nä de ä la klart man inte kan gå iland om en inte har gått ombord.

4 SIDA 4 KARLSTADS HEMBYGDSBLAD ÅRGÅNG 15 NUMMER 1 Märta Eurenius och Hembygdsföreningen Detta år, 2008, firar Karlstads Hembygdsförening 15-årsjubileum. En som varit med från starten är Märta Eurenius. Undertecknad fick förmånen att intervjua Märta i hennes vackra hem på Murargatan 12 strax före jul, då hon hade fått tillfälle att pusta ut efter några arbetsfyllda veckor i samband med julmarknaden i Gammmelgården, något som kräver ett stort mått av förberedelser var året då några entusiaster startade vår kära hembygdsförening, som till en början fick hålla till i Skolmuseets lokaler. Det är inte problemfritt att starta en förening from scratch. Märta gick in i den nya verksamheten med energi, entusiasm och företagsamhet flyttades verksamheten till Mariebergs herrgård då vi fick hålla till i ett rum på nedre botten. Märta fick låna en industridammsugare och dammsög tak och väggar, men golvet måste knäskuras. Här hade inte städats sen Konrad Hööks dagar, skojade Märta. För att göra rummet trivsamt behövdes gardiner och eftersom det var herrgårdsmiljö krävdes litet extra. Vitt tyg beställdes från ett litet väveri i Hälsingland och Anders Holmquist lovade bidra med pengar. Någon hyra blev inte aktuell än. Märta såg att det fattades stolar och bord men det ordnade sig. Åtta furustolar och två bord skänktes av några firmor i flyttagen. Ett konstnärskollektiv höll till på andra våningen. De hade tillgång till hela huset för sina utställningar. Därför måste alla möbler, gardiner m.m. avlägsnas under sommaren. Det blev krångligt flyttade Hembygdsföreningen till Gamla Gymnasiet där man samsades med Carlstads-Gillet och Värmlands Hembygdsförbund. Då inköptes den svart-röda möbeln som varit i biskops Rundgrens ägo och som ger en viss elegans åt sin miljö. Nu pryder den sin plats på Herrgården, dit föreningen flyttade var Märta i Härjedalen och besökte ett litet museum där hon fick syn på små trevliga tomtar. Hon fick genast en idé. Varför inte tillverka egna små tomtar? Varför inte ordna julmarknad? Nu hade Märta samlat omkring sig ett tiotal personer som bildade föreningens första studiecirkel med ekonomiskt bidrag från Vuxenskolan. Denna cirkel blev s a s basen i verksamheten kring Gammelgården. Tomteidén visade sig fruktbar. Tomtarna tillverkades och skulle pryda pinnar och grenar som hämtades hem från skogen. En dag for hela cirkeln ut till Skutberget för att samla arbetsmaterial. Där hade man fällt skog, så ingen åverkan gjordes! Tomteprydnaderna blev populära. Ryktet spreds. Märta fick t o m en förfrågan från TV4, kunde hon göra en adventsstake med tomtar på? Ja visst! Märta for ut till Sörmon i rykande snöstorm och letade lämpliga tomtegrenar. Märta skydde inga besvär. En sommar i Frankrike upptäckte hon att man avverkat vinstockar som ju av naturen är knotiga och sega. Det blev bilfrakt hem till Karlstad. Allt för julmarknaden som anordnats varje år sen Men det blev inte bara tomtar. Prästen Boo Sandström i Herrhagskyrkan blev ledare för en liten grupp som lärde sig att tillverka fågelholkar, med lagom stora hål, sittpinnar och ekorrskydd. Året därpå tiggde Märta 40 fågelholkar av kommunen. Allt för julmarknaden! Studiecirklarna blev till en arbetsgrupp som håller till i Gammelgården som stod färdig Den har föreningen ansvar för hela året, det betyder sommaröppet. Sommarvärdinnorna har alla en viss kunskap om finnkulturen för att kunna

5 ÅRGÅNG 15 NUMMER 1 berätta gårdens historia för intresserade besökare. Även när det gäller finnkulturen har man haft igång en studiecirkel under ledning av Allan Lewin, f.d. diakon i Nyskoga. Kursbok var Ann Sundén-Cullbergs trevliga bok om finnkulturen och cirkeln avslutades med en resa till finngårdar i Värmland. Ibland ordnas kyrkkaffe i Acksjöns kapell. Andra gånger är det möten av olika slag, höstmöte, årsmöte, julkaffe i Gammalgården. Då behövs fikabröd. Märta ställer upp. Hon verkar ha en outtömlig energi. Inget är besvärligt. Tillsammans med duktiga medhjälpare fixar hon det mesta Kerstin Sundelöf. KARLSTADS HEMBYGDSBLAD Märta bjuder traditionsenligt personalen med vd Anna Lööf Falkman i Mariebergsskogen AB på Julkaffe. SIDA 5 Märtabilder : Lennart Fernqvist Karlstads Hembygdsförening 15 år tillbakablick och framtidstankar Finns det någon hembygdsförening i Karlstad? Att den frågan besvarades med nej, det var en stor överraskning för mig, när jag började mitt jobb som kultursekreterare Varför hembygdsförening? Visst fanns Carlstads-Gillet, men det var ju en invalsförening, som inte var öppen för alla, som var intresserade av Karlstad. Även om Gillet hade en ärorik historia som räddare av kvarteret Almen under Sigurd Gustavssons ledning, så var Gillet i början av 1970-talet ganska kraftlöst. Visst fanns det eldsjälar med anknytning till Gillet men de agerade mer som individer. Arnold Johansson var väl den mest aktive. Avsaknaden av en hembygdsförening i Karlstad var extra märklig därför att under och 70-talen skedde mycket omfattande rivningar i stadskärnan, som mötte skarp kritik från allmänhetens sida. Hösten 1979 bildades Föreningen Rädda Badhuset. Initiativet fick direkt ett stort gensvar. Med Ingvar Ekemark och Hans Olsson som ledare arbetade man mycket aktivt för att bevara Gamla badhuset som ett kollektiv för föreningslivet och man hade framgång så till vida att huset räddades. Resultatet blev emellertid att det bevarades som ett arkivens hus. Idén om ett föreningarnas kulturhus kom i stället att realiseras i KMW:s gamla fabrikslokaler, gjuteriet på Herrhagen. Föreningen bytte 1982 namn till Föreningen Karlstad lever. Man fortsatte som ansvarig för kulturlokalerna i Gjuteriet och som opinionsbildare i bebyggelsefrågor i den första rollen mycket framgångsrik (med ett ganska generöst ekonomiskt stöd av kommunen) men i den andra rollen utan större framgång. Två andra lokalhistoriska föreningar, båda numera nedlagda, är värda att nämnas i detta sammanhang, nämligen Värmlands lokalhistoriska förening och Mariebergskogens vänner. I slutet av 1980-talet kom jag att ha en del att göra med förre skoldirektören Carl-Erik Carldén, som då höll på med att skriva sin stora bok om folkskolans historia i Karlstad. Carl-Erik var också starkt engagerad i tillkomsten av skolmuseet. Man kan inte säga att Carl-Erik Carldén var någon typisk hembygdsföreningsperson, sådana som det finns många av ute i landet med intresse för och kunnande om underhåll av hembygdsgårdar och anordnande av midsommarfester etc. Men det var ändå han som, givetvis med stöd av

6 SIDA 6 KARLSTADS HEMBYGDSBLAD ÅRGÅNG 15 NUMMER 1 andra, som t.ex. Lena Flinck- Mæchel, såg till att Karlstads stad fick sin hembygdsförening 1993! Karlstads Hembygdsförenings förste ordförande Carl-Erik Carldén Min egen roll i Karlstads Hembygdsförenings historia, utöver tjatet under 70- och 80-talen att Karlstad saknade hembygdsförening, är väl främst den att jag initierade tillkomsten av de stadsdelvisa studiecirklarna. Hur ser då framtiden ut? Antalet medlemmar ökar, vilket ju är mycket glädjande. Jag är optimist och tror att Karlstads Hembygdsförening skulle kunna öka sitt medlemsantal ganska mycket under de närmaste åren. Liksom alla hembygdsföreningar kommer man tyvärr att ha svårt att rekrytera yngre. En alldeles särskild utmaning är naturligtvis att intressera de nya karlstadsborna och då tänker jag både på svenskfödda och invandrare. I sin tidskrift Karlstads Hembygdsblad har förening en viktig nyckel till fortsatt framgång om man lyckas hålla nuvarande höga klass på tidskriften. Studiecirklarna är också mycket viktiga. Det är emellertid alltid Foto: VF arkiv svårt att få cirklarna att förvandla sina diskussioner till tryckbara manus. Att Karlstads Hembygdsförening kunnat ge ut tre verkligt värdefulla och uppskattade böcker är fleras förtjänst utöver cirkeldeltagarnas arbete: Karl-Axel och Hjördis Branzells donation, som gav inte bara resurser utan också en kickoff-effekt för bokutgivning, och Lennart Edbergs och Gunnar Engstrands stora arbetsinsats! En fråga som Ingvar Ekemark lade ner mycket arbete och energi på var projektet Karlstads Stadsmuseum. Även om det inte är särskilt realistiskt att driva den frågan idag, så måste det vara viktigt för Karlstads Hembygdsförening att gentemot Värmlands Museum vara en pådrivande kraft, som kan påminna museet om att det har ett särskilt stadsmusealt ansvar, eftersom Karl- stads kommun svarar för en ansenlig del av museets budget. En fungerande hembygdsförening måste också ha en bred social arbetsgemenskap. Under främst Märta Eurenius har Karlstads Hembygdsförening i Mariebergskogen skapat denna aktivitet. När det gäller den opinionsbildande verksamheten för Karlstads framtida utveckling har väl hembygdsföreningen hittills varit tämligen osynlig. När media vill ha några kommentarer från den s.k. allmänheten angående olika nybyggnadsplaner eller rivningar, då är det inte till hembygdsföreningen man vänder sig utan till Hans Olsson eller Peter Sörensen i Föreningen Karlstad lever. En framtidsvision Man bör avsluta en sådan här artikel med en framtidsvision. Jag hade den färdig, men så träffade jag Carl-Göran Tollesby och fick veta att min vision, den var redan på gång. Den var nämligen - att Karlstads Hembygdsförening, Carlstads-Gillet och Föreningen Karlstad lever skulle - bilda en samarbetsgrupp för kontinuerligt utbyte av information om sina verksamheter och - för att om möjligt forma en gemensam policy gentemot Karlstads kommun. Lycka till! KJELL FREDRIKSSON

7 ÅRGÅNG 15 NUMMER 1 KARLSTADS HEMBYGDSBLAD SIDA 7 Några minnen från min tid som kassör, styrelseledamot, revisor, vice ordförande, ordförande och diverse andra uppdrag i Bandy-Göta. Jag är född i Närke av en närkingsk mor och en värmländsk far. Som liten grabb hade jag svårt att förstå att min far och min äldre bror ibland åkte till Karlstad och nästan förfrös fötterna på Sandbäckstjärn för att se Karlstads-Göta spela bandy. Vi hade ju Sveriges bästa bandylag i Örebro. Föga anade jag då att jag i vuxen ålder skulle ägna drygt 37 år i olika befattningar i den föreningen. Naturligtvis har jag vid många svåra motgångar frågat mig om det ideella arbetet i en förening är värt det. Svaret, när man lugnat ner sig och accepterat läget är ett obetingat ja. Kamratskapet, glädjen vid lagets framgångar, besvikelsen vid förluster, att t ex följa en grabb i knattelaget till en stor spelare i A-laget och den sociala gemenskapen kan inte nog värderas. En av mina bästa vänner i Karlstads-Göta var Rune Bôbbla Eriksson, som avled alldeles för ung drygt 50 år gammal Rune, skicklig, bandymålvakt och stor idrottsman, representerade Sverige som bandymålvakt vid olympiaden Den enda gång bandy hittills varit en olympisk idrott. Rune var en glad, optimistisk, vänsäll och den rödaste bandygötisten i den bästa av världar, Men skötte man sig inte som ledare eller spelare fick man sina fiskar varma. Jag kom som en ganska oerfaren kassör till föreningen På den tiden fanns det inga expressbussar så till många matcher var man tvungen att resa dagen före. Matcherna gick vanligtvis på söndagar varför många lördagskvällar tillbringades på hotell. På morgonen samlades man till frukost. En mycket kall morgon fick jag frågan av några spelare vilken temperatur det var. Jag svarade som det var nämligen 19 minusgrader. Efteråt tog Rune mig avsides och talade om med sedvanligt eftertryck att så fick man inte säga. Då skulle spelarna börja gruva sig för kylan och spelarkapaciteten sjunka med minst 50 %. Nej, möjligtvis kunde man lite försiktigt säga: Jag tyckte att det såg ut att vara ca 8-10 grader. År 1964 gjorde Göta en resa till Prag för att introducera bandysporten i dåvarande Tjeckoslovakien. Utöver spelarna var vi flera ledare som deltog med ordföranden Dick Levander i spetsen. Under resan övernattade vi på Hotell Tusculum i dåvarande Väst- Berlin. Resan vidare till Prag utgick från järnvägsstationen i Öst- Berlin dit vi skulle ta oss efter frukosten med buss. När Conny Persson och Leif Sveder tog hissen ned med allt bagage hade den oförskämdheten att stanna mellan tjugonde och tjugoförsta våningen. Där stod de i hissen till allmän beskådning genom en glasruta. När Rune fick se de båda spelarna fick de en rejäl utskällning. Det var själfallet enligt Rune en mycket dålig planering att fastna i en hiss. Vi andra var tvungna att avresa med bussen. Som tur var lossnade hissen senare och pojkarna hann till tåget med taxi i sista minuten. I Prag spelades det bandy i en ishockeyhall som förmatch till en landskamp i ishockey mellan, om jag minns rätt, Tjeckoslovakien och Östtyskland. Det var förstås två Götalag som spelade bandy som mottogs med stora ovationer och bevittnades av åskådare. Jag nämnde tidigare om motgångar. Vad tycker jag är den svåraste? Inte helt lätt att svara på. År 1965 spelade Göta en mycket fin bandy. I första slutspelmatchen vann Göta med 5-3 över mästarlaget Broberg. Bland annat spelade bröderna Sune och Bo Almqvist stor bandy inför en entusiastisk publik. Broberg vann senare över Nässjö med tre noll och inför Götas möte med Nässjö var läget att det räckte med oavgjort eller uddamålsförlust för att Göta skulle gå till SM-final. Efter ledning med 5-2 i halvtid fick vi stryk med 4-6. Jag tycker fortfarande efter 43 år att Nässjö spelade mycket ojust och ful bandy och inte vann rättvist. Broberg hade spelat färdigt men gick till final hemma i Söderhamn i kavaj. Men med- och motgångar växlar. Den 5 mars 1967 låg en tät dimma lägrad över Tingvalla. Töväder och den stora frågan var om isen skulle hålla för en allsvensk slutspelsmatch i bandy. Matchen som spelades mot Sirius tidigarelades och strax efter klockan 12 hade Sirius besegrats och första finalmatchen sedan 1952 var säkrad. Det var också Götas sista match på gamla Tingvalla. På hösten invigdes Tingvalla Isstadion med pompa och ståt. SM-finalen spelades mot Örebro som vann med 1-3. Vi fick trösta oss med att vårt reservlag vann sin finalmatch mot Broberg med 4-1. Jörgen KG Jansson Fortsättning i nästa nummer.

8 SIDA 8 KARLSTADS HEMBYGDSBLAD ÅRGÅNG 15 NUMMER 1 AKTIEBOLAGET VÄNERHAMN Vänerhamn AB har sitt säte i Karlstad, men verksamhet även i Kristinehamn, Otterbäcken, Lidköping och Vänersborg. Kärnverksamheten är stuveri, d.v.s. enkelt uttryckt lastning och lossning av handelsfartyg, men magasinering och omlastning av gods mellan lastbil, järnväg och container är också en betydande del av verksamheten. Totalt sysselsätter bolaget 150 personer, varav ca. 75 i Karlstad, och omsättningen 2007 uppgick till 165 Mkr. Lönsamheten är god och framtidstron mycket stark, i takt med att behovet av transporter och speciellt miljövänliga sådana ökar. Vänern och dess anslutning till världshaven via Göta Älv kan betecknas som en s.k. inre vattenväg. Det vill säga en farled som, till skillnad från kustsjöfart, möjliggör godstransporter till orter långt in i ett land. Sådana transportmöjligheter har fått stor uppmärksamhet inom EU där transportkommissionen konstaterar att Europas inre vattenvägar har stor ledig kapacitet för mera godstransporter, kan avlasta vägtrafiken och minska den trafikinfarkt som är ett faktum i många länder samt möjliggör miljövänliga och säkra godstransporter. EU menar också att en av de viktigaste förutsättningarna för ett framtida ökat utnyttjande av de inre vattenvägarna är effektiva och moderna hamnanläggningar. Vänerhamn och ägarkommunerna har tagit fasta på detta och arbetar intensivt med förbättringar av anläggningarna och investeringar i nya effektivare maskiner och kranar. I hamnen i Karlstad kommer till exempel 50 Mkr att investeras de närmaste åren i magasinsbyggnader och infrastruktur i anläggningen. På lite längre sikt finns dessutom planer på en helt ny bulkgodskaj ute vid oljehamnen på Kalvholmen. Allt detta för en effektivisering av verksamheten och en anpassning till ökade godsvolymer på Vänern. För närvarande anlägger Vänerhamn också en bränsleflisterminal i oljehamnsområdet. Det kraftigt ökande behovet av flis till industriella och kommunala biobränslepannor kräver logistiskt sett effektiva och rätt placerade lagringsterminaler. Här spelar Vänerhamn en viktig roll och bl.a. Hedenpannan kommer att få leveranser från den nybyggda terminalen, som beräknas stå helt klar i slutet av april månad. I samtliga övriga anläggningar runt sjön arbetar bolaget med större eller mindre investering i samma anda. Även i Kristinehamn kommer de närmaste åren mångmiljonbelopp att satsas på hamnen. Intressant i sammanhanget med miljövänliga transporter på de inre vattenvägarna är följande. Vänerhamn har på uppdrag av en stor kund i området och i samarbete med 2 st. rederier, under 2007, medverkat till att tiotusentals ton gods transporterats direkt från Karlstad på Vänern via floden Rehn in i Tysklands industrihjärta. Den här typen av transporter förväntas öka kraftigt de kommande åren och är ett utmärkt exempel på hur miljöhänsyn får allt större betydelse i industrins transportupphandlingar. Bifogad bild visar de positiva miljöeffekterna med fartygstransporter jämfört med konventionell lastbilstrafik. Ett Vänermax fartyg motsvarar ca. 100 trailertransporter på väg och minskar koldioxidutsläppet med ca. 70%, räknat på en transport från Karlstad till södra Spanien. Onekligen mycket intressanta siffror. Sammanfattningsvis kan sägas att Vänerhamn AB och alla 150 anställda rustar intensivt för miljön och framtiden. Börje Meijer VD, Vänerhamn AB

9 Å R G Å NG 1 5 NU M ME R 1 Ett bildsvep från vårrushen i Karlstads hamn Foto: VF arkiv och medlemmar i Fotoklubben 3K, KMW och Kamyr K A R LS T A D S HE MB Y G D S B LA D SIDA 9

10 SIDA 10 KARLSTADS HEMBYGDSBLAD ÅRGÅNG 15 NUMMER 1 VEM VAR CATHARINA ELISABET (ELISE) WENNERSTjERNA I CARLSTAD ( )? Från 1785 ägdes ett litet rödmålat hus med fasad mot Dikesgatan med tomtnummer 9 i Carlstad av familjen Wennerstjerna. Fröken Wennerstjernas föräldrar var Hans Carl Wennerstjerna ( ) och Eva Lovisa Bratt ( ). Släkten Wennerstjerna var av adligt ursprung. Eva Wennerstjerna startade i slutet av 1700-talet, möjligen redan omkring 1794, en flickpension i Carlstad. Flickpensionen och familjen Wennerstjerna har beskrivits i Birgit Turessons bok Wennerstjernas tid, som kom ut Vad gäller fröken Wennerstjerna var hon uppväxt på Värmlandsnäs och kom tidigt i kontakt med det högre ståndets seder och bruk. Hon var med stor sannolikhet mycket bevandrad i såväl estetiska som filosofiska ämnen, något som kom väl till pass vid undervisningen i flickpensionen. Jag kommer här att koncentrera mig till hur Henrik Lilljebjörn ( ) beskrev fröken Wennerstjerna. En minst sagt ironisk beskrivning. Han skriver som följer: Karlstads baler hade den tiden att erbjuda ett nöje, vartill de troligen aldrig mer kunna förete något motsvarande. Där uppträdde nämligen ett original av fruntimmer, som tilldrog sig allas blickar och på sitt sätt livade stämningen. Det var fröken Wennerstjerna, allmänt känd och omtalad inom provinsen. Hon var föreståndarinna och ensam lärarinna vid den förnämsta flickskolan i staden. Att hon såsom sådan inlade stor förtjänst, lider intet tvivel, då så många älskvärda och behagliga flickor utgingo från denna läroanstalt; men besynnerligt nog var hon själv till det yttre en fullkomlig motsats till sina elever. Om hennes ålder har jag ej gjort mig underrättad - min far påstod, att hon var en kvarleva från hedenhös. Talanger ägde hon i språk, musik, rita och dans, och alla dessa utövade hon snart sagt till sista stund. Hon lärer ha talat med färdighet fransyska, spelte klavér och harpa samt sjöng därtill, ritade både figurer och landskap, så att alla hennes rum voro fullsatta därav, och lät sig ses i dans på alla baler. I alla hennes talanger röjde sig en viss förmåga, en stor energi, men också en total brist på behag. Hennes organ var skarpt och missljudande, hennes musikaliska färdighet alldeles blottad på känsla, de färger med vilka hon utstyrde sina ritningar bjärta och skärande, och hennes rörelser i den verkligen konstmässiga dansen voro så excentriska, att man ville hissna vid deras åskådande. Dessa kapaciteter bodde i en kropp som svarade tämligen väl emot yttringarna härav. Hennes huvud, merendels utstyrt med höga prydnader i den mest barocka stil, uppbars av en lång senig hals. En hög, kullrig och benig panna, gråa, gnistrande ögon, en tämligen stor näsa, som något lutade mot en framstående underläpp, hoptorkade kinder med cinnoberröda rosor. Hela figuren lång och knotig, snävt omsluten av en tunn beklädnad. Ofta såg man på den platta barmen en stor blomsterkvast. Gången var vass, med en militärisk sträckning på kroppen, som om hon marscherat på riktroten av en pluton. Egen i sin smak, satte hon sig över att följa något mode i klädseln, och om hon visade fintlighet i uppfinning, ådagalade hon däremot total brist på smak. För det manliga könet visade hon mycken sympati och hade däribland sina favoriter, för vilka hon till en tid visade mycken svaghet. Sin entusiastiska beundran för Napoleon I blev hon alltid trogen och hade av honom en mängd porträtter, både som general, förste konsul och kejsare. En tid hedrade hon Carl Johan med sin tillgivenhet, men han måste ha råkat i onåd, då han vågade dra svärdet mot Napoleon, ty då jag blev bekant i huset, hörde jag honom aldrig nämnas. Bland mina kamrater hade hon flera favoriter, däribland Tavaststjerna och Tersmeden längst bibehölle sig, och voro dessa två ansedda som barn i huset. Det lärer varit en tid då G A Ramsay stod så högt i hennes gunst, att hon varje afton bad. Gud bevare kronprinsen och lille Ramsen. Förresten umgicks hela officerskåren hos Wennerstjernas, som det hette, ty modern levde länge och representerade som värdinna, ehuru jag tror, att hennes makt i huset var för övrigt ringa. Att ungdomen gick dit mera för pensionärernas än för frökens skull, är naturligt nog, ävensom att vi sinsemellan drevo gyckel med gumman. Man måste hålla god min för att bli tolererad. För gumman modern behövde man ej genera sig, men fröken däremot fordrade så mycket mer uppmärksamhet. På sin musikaliska talang satte hon mycket värde, och jag påminner mig, hur Fleetwood, Brisman och jag i följd av denna hennes svaghet stiftade en koalition för att var i sin tur få ostörda samspråka med flickorna. Var och en ibland oss valde ibland de sångstycken, med vilka hon

11 ÅRGÅNG 15 NUMMER 1 KARLSTADS HEMBYGDSBLAD SIDA 11 brukade traktera en favorit, och under det denna föredrogs, borde han stå och hålla det gröna harpomhänget, så att han skymde de båda andra. Brisman spelte sin roll bäst, var så naturligt förtjust i sina Ädla skuggor, vördade fäder, ställde sig så nära sångerskan och draperade sin breda figur så fördelaktigt, att vi små alldeles dolda bort i vår vrå. Henrik Lilljebjörn bodde en tid i det s k Doktorshuset och var då bl a lärare till Erik Gustaf Geijers systerson, den store konstnären Uno Troili( ). Hur som helst väckte den Wennerstjernska flickpensionen berättigad uppmärksamhet inte bara i Värmland utan underhand även i hela Sverige. En konstnär som med all sannolikhet var verksam vid flickpensionen under 1799 och 1800 som ritmästare (konstnärlig ledare) var Artisten Per Nordquist ( ). Denne var en mycket skicklig konstnär och tillhörde kretsen runt Elias Martin och Johan Tobias Sergel. Flera av de verk som flickpensionens elever har skapat, bl a en teckning på siden av Anna Myhrman bär omisskännligt kännetecken på Nordquists sätt att bygga upp sina målningar. Nordquist målade under 1799 och 1800 ett flertal målningar främst i akvarell från Carlstad och Värmland. Dessutom finns bevarat en pennteckning föreställande fröken Wennerstjerna, som på ett häpnadsväckande sätt stämmer med den bild som Lilljebjörn framställt i det föregående. Den pennteckningen finns att beskåda i verkligheten i min affär. Slutligen; Missa inte att se den målning som finns på Värmlands Museum där fröken Wennerstjerna porträtterar Napoleon I:s kröning. Även ramen på konstverket går ej heller av för hackor, bl a därför att den också är ett bevis, ett av få, på ett verk av en ram(spegel)makare från Karlstad under gustaviansk tid vid namn Johan M Lundh. Arne Söderberg Framtidsrådet är bildat Tisdagen den 15 januari togs första steget mot en dialog mellan Karlstads kommun och de tre föreningar som månar om stadens utveckling. Carlstads- Gillet hade bjudit in Karlstads Hembygdsförening och Karlstad Lever till Gamla Wermlandsbanken för att tillsammans med kommunen diskutera hur man gemensamt skall utveckla staden på bästa sätt. Kommunen representerades av kommunalrådet Håkan Holm, stadsbyggnadschefen Gunnar Persson och planarkitekten Kerstin Berg. Representanter från föreningarna: Carlstads-Gillet: Per Berggrén, Martin Edman och Erik Hellberg. Karlstads Hembygdsförening: Göran Tollesby, Karl- Axel Hjerdt och Lennart Edberg. Karlstad Lever: Per-Erik Ekeberg, Hans Olsson och Elisabeth Larberg. Under mötets gång konstaterades att det finns stora detaljkunskaper hos föreningarna. Genom sina medlemmar besitter Carlstads-Gillet, Karlstads Hembygdsförening och Karlstad Lever en kunskap om nästan Framtidsrådets första sammanträde i Karlstad varje kvadratmeter av staden och detta är något som borde komma de styrande till del. Den yttersta avsikten med mötet var att skapa ett organ som kan medverka i ett tidigt skede av planeringsprocessen i stället för att kalla till protestmarsch när grävmaskinerna redan står på plats med skoporna i högsta hugg. Avsikten är inte att skapa en klagomur. Målsättningen är att ett ömsesidigt utbyte av kunskap skall leda till att kommunens invånare blir orienterade om tankar och idéer som finns innan de stora besluten fattas. Ett motsvarande råd finns i ett flertal andra kommuner. De tre föreningarna bildade en arbetsgrupp med det positiva namnet Framtidsrådet bestående av en representant från vardera föreningen. Rådet har sitt första möte den 7 februari och avsikten är att, efter att ha funnit en gemensam form för sitt arbete, bjuda in till presskonferens tillsamman med kommunen. Per Berggrén Foto Martin Edman

12 SIDA 12 KARLSTADS HEMBYGDSBLAD ÅRGÅNG 15 NUMMER 1 Liten tid innan julskinkan kom på bordet besökte vi Zakrisdals sprängtekniska museum. Där blev vi mycket väl omhändertagna av Rolf Öström, som berättade om och visade den modellfabrik som han har byggt upp. Här visar Rolf Öström hur man hanterar granatgeväret Karl Gustaf för från vänster Rune Larsson, Maj-Britt Leibring, Margaretha Axelsson, Daga Gustavsson och Roiny Thuresson. Karlstad för 50-år sedan I mitten av januari startade rean för 50-år sedan. Här är det fullt drag hos Ekelöf & Svensson Premiär för hundralappen. Barnbidraget höjdes från kr 72:50 till 100: per kvartal. Full fart hos Karlstads brevbärarkår, som är den fjärde största i Sverige utanför storstäderna. Halkolycka i snökaos Våxnäsgatan Romstadsvägen februari l958

13 ÅRGÅNG 15 NUMMER 1 KARLSTADS HEMBYGDSBLAD SIDA 13 Känner Du Din stad? Försök att komma på vilka konstverk som är på fotografierna. Rätt svar på sidan

14 SIDA 14 KARLSTADS HEMBYGDSBLAD ÅRGÅNG 15 NUMMER 1 I en serie artiklar skildrar Allan Jonsson (79) minnen från Karlstad under 1940-talet och framåt. Allan kan personifieras som ett med Värmlands Folkblad, där han började som sportchef 1955, blev redaktionssekreterare 1972 för att från 1987 ägna sig åt AD-jobb, bland annat redigering av drygt 100 Näringslivsbilagor. Han pensionerade sig 1993, men fortsatte att bland annat skriva orientering åt sportredaktionen in mot sekelskiftet. Så blev jag karlstadsbo Att inte vara infödd karlstadsbo, men ändå vara en sådan, kan låta tämligen motsägelsefullt, men lika fullt gäller det skrivaren av dessa rader. Historiens gång kan ju ändra på saker och ting. Att i sent 1920-tal låta sig födas högt uppe på skogen, med fin utsikt över Örtensjöarna, innebar att man tillhörde Älvsbacka socken, som sedan gick upp i Nyeds kommun, som i sin tur, i samband med den stora kommunsammanslagningen 1971, uppslukades av residensstaden. Hux flux kunde jag konstatera, att Allan Jonsson var karlstadsbo av födsel och ohejdad vana. Men vägen dit var inte lika spikrak som föränderliga socken- och kommungränser. Jag hann leva som statarunge i Jonsbol, utanför Kil, ett par år, innan det blev järnbruksliv i Sikfors, nordost om Hällefors. Varpå jag kände mig för som karlstadsbo Jag sökte, och fick, anställning som kontorist på AB Karlstads Strå- och Filthattfabrik tidig vår 1946, vilket betydde att jag fick uppleva mitt ynglingalivs roligaste halvår, innan jag lämnade Solstaden för nya arbetsuppgifter. Alla kan ju själva föreställa sig hur livet kunde te sig för en dansant 17-åring, van vid Krokbornsparken i Hällefors och nedslitna Björkhagen i Sikfors under helgerna och en eller annan onsdag, men nu med tillgång till Mariebergsskogens rotunda lördagar och söndagar, Regementes dansbana vid Sandbäckstjärn på onsdagar, och nästan alltid tillgängliga Nickebo. För att inte tala om den lockelse som Kolsnäs i Sunne även på den tiden utgjorde för all ungdom. Att ha en månadslön på 200 kronor, från vilken 60 kronor rycktes direkt till frukost och tredubbelt delad hyra hos en skräddaränka på Herrhagen, innebar självfallet vissa pekuniära problem. Lunchmässigt lockade då Epa, beläget där det senare blev ett Domusvaruhus, nu MittiCity, med sin dagens rätt, bestående av värmlandskorv och mos, två hårda brödbitar och ett glas mjölk. En rätt som jag försåg mig med dag ut och dag in, vecka ut och vecka in, månad ut och månad in. För det facila priset av 1:10 per dag. Eftersom jag fick ut lön den 15:e och sista i varje månad, behövde jag inte svälta mer än varannan vecka Vad värre var, så var dansandet mycket förödande för min ekonomi. Det fordrades biljett á 15 öre för att få beträda dansgolvet på denna tid. Eftersom det kunde bli upp till 20 uppbjudningar per kväll rök således hela tre kronor den aftonen. Eftersom endast en damernas förekom per danskväll, länsades den silvrade tioöringssparbössan på innehåll titt som tätt. Då var det faktiskt mera ekonomi att gästa Nickebo, med sitt inträde på 1:50, och så gå på driven hela kvällen. Det vill säga: Undvika att beställa in mat, kaffe eller annan dryckjom. Vid speciella tillfällen kunde entrén till Nickebo höjas, som när till exempel Svend Asmussens orkester med Fredrik på trummorna gästade just en kväll denna sommar. Att terrassbanan vid älvkanten höll för trycket förvånar. Lokalen sades ha en övre gräns på 400 gäster, men jag kan än i dag föreställa mig en höjning med minst 50 procent just denna afton. Nickebo hade annars en speciell renommé, eller som redaktör Birger Christoffersson skrev efter ett besök: - En dansrestaurang med mycket av eggelse, närhet, förhistorisk raggarstämning och kärlekslektioner, friska, sinnliga, heta. Hit går aldrig en flicka, med ambition att förbli hemmadotter, och dansar. Visst hade Nickebo en speciell stämpel, men den ovan skildrade gick mig förbi. Eller också var jag väl för blyg? Hälsomässigt var det också en fördel att spela fotboll. Jag sökte mig till Mariehofs IF på Seminarieplanen, och efter vissa träningar var det samling i klubblokalen i en källarvåning på Hööksgatan. Där vankades kaffe och bullar! I fotboll var Karlstads BIK då nummer ett. Vid en hemmamatch i division II under vårsäsongen mönstrade KBIK följande lag: Folke Svensson, Lars Olsson, K-E Johansson, Gunnar Nilsson, Martin Johansson, Olle Falk, R Rask, Rune Hansson, L Larsson, Sten Linné, Henning Elg. Den här matchen vanns med 1-0 över Göteborgs FF, och jag var på Tingvalla och såg segern. Jag minns att innern Sten Linné blev skadad, och på denna tid var inga avbytare tillåtna. Följden blev att Linné beordrades ut på vänsterkanten, för att där linka omkring och i alla fall kräva en viss bevakning.

15 ÅRGÅNG 15 NUMMER 1 I KBIK-laget fanns för övrigt emellanåt en spelare från mina bergslagstrakter. Sigvard Keller hade flyttat från Sikfors, blivit karlstadsbo, och lämnat mitt SAIF för KBIK. Utöver Mariehofs IF och Karlstads BIK fanns inom fotbollen lag som Fylgia (Herrhagen), Skåre och bland annat juniorlag i Boltic och olika mer eller mindre etablerade stadsdelslag. På Skoghall drällde det av fotbollsföreningar liksom bland tätorterna utanför stadskärnan. KARLSTADS HEMBYGDSBLAD Mera om mitt fotbollsliv i Karlstad kommer i följande berättelser. Krona mådde illa Jag var under åren 1955 och in på 1960-talet arbetskamrat med A Gunnar Olson, på VF benämnd Geon. Han arbetade från början som typograf, men blev, kanske i egenskap av sekreterare i Värmlands Fotbollsförbund, tidningens förste sportredaktör. Under min tid på VF var han familjeredaktör. SIDA 15 Geon berättade att flygfärden över till Oslo 1945 var ganska guppig. Fryksdalingen Torsten Krona Larsson, som efterföljande år plockades ned från Sunne till Karlstads BIK, var en slagfärdig person. Geon berättade att Krona rätt som det var under flygfärden, lätt stammande, utbrast. - Chafför n, chafför n! Stopp! Jag vill ut och spy /Allan Jonsson Matcher mellan distriktslag på seniorsidan är numera en sällsynthet. Den här unika bilden visar Värmlandslaget med ledare, som spelade match mot Oslo stadslag inför åskådare, till vilken match värmlänningarna tog flyget. I bakre ledet från vänster förutvarande kanslisten Gunnar Andersson, styrelseledamoten Yngve Juhlin, Lennart Lindskog, Degerfors, dåvarande ordföranden Bertil Mattsson, tränaren Helge Ahlström, Torsten Krona Larsson, KBIK, Martin Johansson, KBIK, Bertil Nordahl, Degerfors, Bror Mellberg, KBIK, Vincent Persson, Degerfors, och Olle Ahlgren, Deje. Knästående från vänster Olle Åhlund, Degerfors, Gunnar Olsson, förbundssekreterare, Folke Råda Svensson, KBIK, och Lars Skotte, Karlskoga. Mariebergsboken del 2 är nu ute till försäljning på vår expedition i Maribergsskogens Herrgård eller hos någon av stadens bokhandlare. Även Vikenboken och Marieberg del 1finns till försäljning. Svar till frågorna sid Stående slagbjörn på Rud av Arvid Knöppel. 2.Flyttlasset på Långtäppan av Herman Reijers. 3.Tänkande.vid universitetet av Per Inge Björlo. 4. Orr-Corallen av Osmar Dias i Orrholmsgaraget.

16 Karlstads Hembygdsförening Treffenbergsvägen Karlstad Tfn: Medlemsavgiften 150 kr per år Tillkommer 20 kr för familjemedlem Plusgiro: Organisationsnr: Ansvarig utgivare Carl-Göran Tollesby Karlstads Hembygdsförening Ansvarig för föreningslokalerna i Herrgården, Mariebergsskogen är Elisabeth Axelson tel Karlstads Hembygdsförenings styrelse vald 2006 Ordförande Carl-Göran Tollesby V ordförande Karl-Axel Hjerdt Sekreterare Hans Erwald Kassör Inger Falk Övriga styrelseledamöter Lennart Edberg Märta Eurenius Lennart Fernqvist Monica Gustafsson Ralph Nilsson Kerstin Sundelöf Suppleanter Ove Björklund Gunnar Engstrand Kurt Johansson Lennart Warolin Adjungerad Sven Larsson Vår hemsida Eller Adress: Klicka: Hembygdsföreningar Klicka: Värmland Klicka: Karlstads Hembygdsförening e-post: @telia.com Studiecirklar och ledare: Herrhagen Kurt Johansson Viken/Kvarnberget/ Orrholmen Vakant Mariedal 8 Karin Bergström Marieberg Lennart Edberg Gravvårdar Sven Mæchel Råtorp Ove Björklund Romstad Lennart Fernqvist Östra Nordstan Pelle Norelius Vill du själv ordna en cirkel kontakta Lennart Edberg, eller Gunnar Engstrand Arbetsgrupper Gammelgården Märta Eurenius Gunnel o Göran Eriksson Klubbmästare Lennart Fernqvist Arkivarier Kerstin Sundelöf Anders Åkerblom Kurt Johansson MargaretaWidstrand Redaktionen Lennart Fernqvist Monica Gustafsson Bernhard Nilsson Ralph Nilsson Kerstin Sundelöf Lennart Warolin Cirkelledare Lennart Edberg Gunnar Engstrand Hjördis och K-A Branzells fond Lennart Edberg Kjell Fredriksson Bengt Åkerblom Programgrupp Märta Eurenius Lennart Fernqvist Karl Axel Hjerdt Efterlyses Den här familjen är fotograferad hos Dan Gunner så sannolikt är det en Karlstadsfamilj Är det någon av våra läsare som Känner igen dem? Hör i så fall av er till Kerstin Sundelöf Kanske även du har någon bild liggande som behöver identifieras? Ta kontakt med någon av oss i redaktionen.