Slaget vid Nikopolis. Fältrapporter Medeltida borgar belägring. av dick harrison, professor i historia

Transkript

1 Slaget vid Nikopolis av dick harrison, professor i historia I europeisk krigshistoria är senmedeltiden 1300-talet och 1400-talet en lika blodig som viktig brytningstid. Det var nu riddarkavalleriet spelade ut sin roll till förmån för först långbåge- och armborstskyttar, sedan pik- och hillebardförsedda landsknektar och schweizergardister. Det var nu eldvapnen lanserades på slagfält och i befästningar. Det gamla medeltida Europa, med hövisk ridderlighet och korståg, gick under och ersattes av de gryende nationalstaternas tidevarv. Många av epokens fältslag har uppnått ryktbarhet. De flesta som är intresserade av äldrehistorisk krigföring känner till hundraårskrigets stora drabbningar Crécy, Poitiers och Agincourt och slagen under rosornas krig i England. Men få händelser illustrerar tydligare det medeltida ridderskapets svanesång än en av de allra största och mest ödesdigra bataljerna, striden mellan korsfarande västeuropéer och osmanska turkar vid Nikopolis år Sigmund sammankallar europeisk riddarhär Bakgrunden till det korståg som skulle leda till slaget vid Nikopolis var osmanernas expansion på Balkan. Under 1300-talets andra hälft utökades hastigt det turkiska väldet till att omfatta huvuddelen av sydöstra Europa. Att de kristna rikena plågades av fejder och inbördeskrig underlättade turkarnas framryckning. De gamla bysantinska territorierna i Thrakien och Makedonien erövrades utan större problem. Sedan kom turen till serber och bulgarer. Den mest kända drabbningen, slaget vid Kosovo polje 1389, som utkämpades mellan osmanerna och en serbiskbosnisk allians, slutade i praktiken oavgjort, men osmanerna hade mycket större resurser än fienderna och kunde effektivt utnyttja åren efter slaget till fortsatt expansion. På 1390-talet inlemmades de bulgariska furstendömena i osmanernas växande imperium. Osmanernas ledare, som utropats till härskare på slagfältet i Kosovo 1389, lystrade till namnet Beyazit I. I historisk litteratur brukar han hänvisas till som Beyazit Blixten, på grund av sina snabba och segerrika fälttåg kors och tvärs mel- lan Ungern, Bosnien, Grekland och Mindre Asien. För Ungerns kung Sigmund var Beyazit ett dödligt hot som måste avvärjas med alla till buds stående medel. Sigmund hade emellertid bekymmer på hemmaplan. Han var inte själv ungrare utan tillhörde en tysk dynasti som kontrollerade Brandenburg och det tjeckiska Böhmen; hans far hade varit den ryktbare kejsar Karl IV i Prag. Sigmund hade gift sig till den ungerska kronan, och långt ifrån alla ungrare accepterade honom som legitim härskare. De oppositionella stormännen drog sig för att följa hans planer. Alltså vände sig Sigmund västerut med böner om hjälp. Eftersom det för tillfället rådde fred i Västeuropa hundraårskriget mellan England och Frankrike hade tagit en längre paus var det förhållandevis lätt att vinna gehör för idén om ett korståg mot Beyazit. Det faktum att katolska kyrkan var splittrad i två påvedömen hade ingen betydelse eftersom både Bonifatius IX i Rom och Benedictus XIII i Avignon stödde projektet. Väl att märka gjorde västeuropéerna klart att syftet med korståget egentligen inte var att krossa turkarna på Balkan. Kriget mot sultan Beyazit var bara en etapp på vägen mot slutmålet, att befria Jerusalem från de otrogna. Flertalet deltagare i fälttåget kom från Frankrike, i synnerhet från de områden som lydde under hertigen av Burgund, som mer än någon annan anammade idén om heligt krig mot turkarna. Till högste ledare, åtminstone formellt, utsågs Johan

2 Under hotet från osmanerna höll kung Sigmund år 1396 ett möte i Ofen med sina allierade. Samtida bild ur Jean Froissarts Chroniques. av Nevers, hertigens äldste son, som var 24 år gammal vid tillfället. Dessutom anmälde sig åtskilliga riddare från England, Tyskland och Spanien som frivilliga. Uppenbarligen deltog även enstaka krigare från Böhmen, Italien och Polen. Av särskilt stor betydelse var att Johannitorden stödde korståget. Eftersom johanniterna hade sin starkaste och viktigaste bas på ön Rhodos i östra Medelhavet var de i allra högsta grad oroade av den turkiska expansionen och hade allt att vinna på ett lyckat korståg. Dessutom hade de goda relationer med både hertigen av Burgund och kung Sigmund. Lägg därtill att inte bara johanniterna utan även den italienska stadsrepubliken Genua förfogade över stora flottstyrkor i öster; johanniterna var starka i Egeiska havet, genuesarna på Svarta havet. Turkarna hade inga motsvarande marina enheter, varför korsfararna kunde känna sig säkra på sjöherravälde. Vojvod Mircea av Valakiet hade en särskild, allt annat än avundsvärd, roll att spela. Hans rumänska furstendöme, vars befolkning bekände sig till den ortodoxa kristendomen, hotades av både katolska ungrare och muslimska turkar, och Mircea själv hade föga till övers för någondera parten. Allra mest fruktade han dock turkarna, vars trupper endast avhöll sig från att invadera Valakiet eftersom Mircea beta lade tribut till sultanen. I likhet med kejsar Manuel II av Bysantinska riket, som MARY EVANS/IBL BILDBYRÅ vid denna tid endast var ett mindre rike vid Bosporen, allierade sig Mircea med kors fararna, men det var endast motvilligt han ställde trupper till deras förfogande. Om korståget slog fel skulle den turkiska hämnden först och främst drabba honom, efter som hans rike låg närmast osmanernas. Korsfararna belägrar Nikopolis Den fransk-burgundiska styrkan avtågade från Burgunds huvudstad Dijon den 20 april Korstågets första månader artade sig till en pampig uppvisning i ståtlighet och slöseri snarare än militär effektivitet. Inga kostnader skyddes för att de franska och burgundiska ledarna skulle få visa upp sin ära offentligt. Stora tält, paviljonger, fanor och standar förfärdigades av grön sammet, och de burgundiska heraldiska emblemen broderades i guldtråd från Cypern. Sadlar och övrig hästutrustning dekorerades med guld, silver, elfenben och ädelstenar. I denna prakt rörde sig armén långsamt österut i två häravdelningar. I bayerska Regensburg anslöt sig en tyska armé, och i juli sammanstrålade alla dessa trupper med kung Sigmunds ungrare utanför staden Ofen, belägen på Donaus västra strand mitt i dagens Budapest. Medan huvuddelen av armén tågade söderut längs Donau sände Sigmund en särskild avdelning ungerska krigare till Transsylvanien för att samla ihop hjälptrupper. När detta var avklarat fortsatte ungrarna och transsylvanerna in i Valakiet och drev bort Mirceas maktrival Vlad, något som ökade den förres benägenhet att stödja korsfararna. Under sensommaren avseglade johanniternas flotta norrut från Rhodos, åtföljd av venetianska och genuesiska fartyg. Den första egentliga krigshändelsen ägde rum vid den bulgariska staden Vidin. Korsfararnas övermakt var så stor att stadens härskare gav upp utan strid. Näst i tur stod Orjahovo, där fienden bjöd hårt motstånd men tvingades ge vika för de kristna. Segerherrarna tog åtskilliga krigsfångar, som senare massakrerades. Därefter, den 10 september, nådde korsfarararmén fram till Nikopolis, som var mycket starkare befäst än Vidin och Orjahovo. Nikopolis var en lättförsvarad nyckelstad vid Donau, försedd med en stark garnison. Här kunde det inte bli tal om vare sig förhandlingar eller stormning. Om korsfararna ville inta staden måste de först belägra den. Medan fransmännen och övriga västeuropéer försatte Nikopolis citadell i belägring och den ungerska huvudstyrkan belägrade själva staden i båda fallen förgäves anlände de övriga ungrarna, transsylvanerna och valakerna från norr. De intog den närliggande staden Nikopolis minor ( Lilla Nikopolis ) och anslöt sig sedan till korsfararnas härläger. De venetianska och genuesiska skeppen, som kommit uppför floden från Svarta havet, gjorde så gott de kunde för att blockera Niko polis från vattnet. Besynnerligt nog avstod korsfararna från att plundra den omgivande bygden, något som annars var en logistiskt betingad rutinåtgärd vid

3 belägringar. Förmodligen berodde detta på att korsfararna helt enkelt inte behövde plundra för att få mat och dryck. Flottan på Donau ombesörjde att de fick förnödenheter från Valakiet. För den sultan Beyazit var invasionen givetvis oroväckande. Men Beyazit var inte rådlös. Han hade gott om hjälptrupper till sitt förfogande, såväl kristna som muslimer. Framför allt kunde han räkna med understöd från sin trogne serbiske allierade Stefan Lazarevitj. Beyazit var gift med Stefans syster, ett äktenskap som hade ingåtts efter det för både parter ödesdigra slaget vid Kosovo polje, där Beyazits far Murad och Stefans far Lazar hade stupat. Osmanerna och serberna marscherade upp genom Shipkapasset och möttes vid Tarnovo. Den 24 september, två veckor efter korsfararnas ankomst till Nikopolis, slog Beyazits armé läger alldeles i närheten av de kristna styrkorna. Bristande samordning Efter ankomsten till bygden kring Nikopolis lät Beyazit anlägga en befästning på en kulle, antagligen genom att man grävde en grav och reste palissader, vars öppning- Slaget vid Nikopolis utkämpades den 25 september år 1396 mellan en osmansk styrka på mellan sextontusen och tjugotusen man och en troligen jämnstark kristen styrka. Slaget slutade med en avgörande osmansk seger som blev förödande för det kristna Europa. Ur Breslaumanuskriptet, ar försvarades av både rytteri och bågskyttar till fots. Men han gick inte till anfall. I stället valde han att vänta ut fienderna och tvinga dem att utkämpa striden på turkiska villkor. Samma dag som Beyazits armé anlände, den 24 september, genomförde korsfararna, troligen Mircea och valakerna samt den franske ädlingen Enguerrand de Coucy och dennes män, en undersökande ritt i området. De stötte ihop med lättbeväpnade turkiska ryttare, besegrade dem och återvände till härlägret med nyheten att sultanen hade anlänt. Under de påföljande timmarna hölls krigsråd i båda lägren, men och här kommer vi till den kanske avgörande skillnaden mellan turkar och korsfarare med helt olika befälsscenarier. Medan Beyazit hade hela avgörandet i sin hand var de kristnas ledning djupt splittrad. Sultanen lät, som brukligt var, ställa upp det lätta kavalleriet längst fram, med en center och två flyglar. De senare var mycket rörliga och kunde vid behov falla framåt så att hela frontlinjen antog skepnaden av en halvmåne. Bakom ryttarna befann sig osmanernas huvudinfanteri med bågskyttar som skyddades av skarpa pålar som slagits ned i marken. Allra längst bak stod Beyazit och Stefan med sina bästa krigare. Sultanen hoppades att det lätta kavalleriet, som inte förväntades ha någon chans mot riddarna, genom sin taktiska flykt skulle locka fienden att förivra sig. Medan riddarnas hästar fick problem med pålarna och riddarna själva ansattes av fotsoldaternas pilar skulle andra osmanska kavallerister anfalla dem i flankerna. Det var en klassisk taktik som muslimska fältherrar hade använt många gånger i strider mot västerlänningar. Planen hade en klar svaghet: den förutsatte att de franska riddarna, även om de lät sig luras, inte skulle kunna röja infanteriet ur vägen och storma vidare mot Beyazits egen position. Men det var en risk sultanen var villig att ta. Ignorerade kungens varningar I det kristna krigsrådet rådde högst delade meningar om hur slaget skulle utkämpas. Kung Sigmund yrkade på att valakerna och transsylvanerna skulle angripa först och röja de turkiska förtrupperna ur vägen. Först därefter skulle det franska riddar kavalleriet angripa, medan ungrarna och övriga korsfarare slöt upp som stödtrupper bakom dem. Mircea, liksom Coucy, höll med om att detta var en bra plan. Flertalet fransmän, i synnerhet de burgundiska adelsmännen, vägrade emellertid att acceptera Sigmunds förslag. Blotta tanken på att låta valaker och transsylvaner få äran av att leda anfallet mot de otrogna gjorde riddarna ursinniga. Inför det kompakta motståndet tvingades Sigmund ge sig, mot bättre vetande. Fransmännen och burgunderna fick den stora äran att inleda anfallet med en sedvanlig frontalattack från hästryggen. Bakom dem skulle Sigmund anföra huvudtruppen med ungrare, tyskar och johanniter. Transsylvanerna ställdes på högerflygeln, valakerna under

4 Mircea på vänsterflygeln. Sigmund förmanade de västeuropeiska riddarna att ta det lugnt, att inte storma iväg så fort mot turkarna att de skars av från resten av armén. När slaget väl började ignorerade riddarna kungens varningar. Utan att bry sig om övriga soldater i den gemensamma hären red fransmän och burgunder rakt fram mot det lätta osmanska kavalleriet, vilket till skillnad från resten av sultanens armé (som doldes bakom en kulle) var väl synligt. Turkarna vek tillbaka, helt enligt planen. Inom kort befann sig riddarna mitt i det område som Beyazit låtit preparera med spetsiga pålar i marken. Bågskyttarna öste pilar över dem, även det planenligt. Men tvärtemot vad sultanen hoppats hade detta ingen större effekt på de bepansrade och energiska västeuropéerna. De riddare som mist sina hästar övergick omgående till att rycka upp pålarna för att göra framryckningen lättare för kamraterna. Följden blev att det osmanska infanteriet, som var lätt beväpnat, tvingades ta emot den fulla tyngden av ett segerrikt franskt rytteri med lansar och svärd. De fotsoldater som inte stupade flydde till säkert avstånd från striden för att söka omforma sig. Riddarna red vidare. Framför sig hade de ännu en svärm turkiska kavallerister, förmodligen delar av samma lätta kavalleri som de redan slagit på flykten tidigare under slaget. Trots att de turkiska ryttarna fått förstärkningar hade de även denna gång ingen chans mot riddarna. Allt motstånd sveptes undan och stridszonen förflyttades allt hastigare mot den plats på slagfältet där Beyazit själv befann sig. ERICH LESSING/IBL BILDBYRÅ Fällan slår igen Några av de mest erfarna franska befälhavarna, som Coucy, ville nu hejda framryckningen. Avståndet var stort mellan riddarna och resten av armén under Sigmund, som man lämnat långt bakom sig. Dessutom hade de ständiga striderna mot den ena turkiska truppen efter den andra gjort många riddare trötta. Majoriteten av fransmännen vägrade dock att lyssna på sådant prat. De trodde att slaget var över och att det enda som återstod var att plundra det turkiska lägret. Alltså red man vidare, rakt in i Beyazits sista fälla. Det osmanska kavalleriet slog till på båda flankerna med full kraft och tvingade fransmännen att hejda hästarna och försvara sig. Till en början hade de framgång och slog tillbaka fienden, men när sultanen skickade fram utvilade sipahi, tungt elitrytteri, vände krigslyckan. Åtskilliga fransmän och burgunder flydde bakåt, i riktning mot Donau, medan andra valde att bli kvar och värja sig efter bästa förmåga. Många stupade. Andra, däribland Coucy och Johan av Burgund, föll i turkisk fångenskap. Medan allt detta hände hade den kristna huvudstyrkan under kung Sigmund långsamt avancerat framåt för att, så gott det nu gick, bistå riddarkavalleriet. Plötsligt, antagligen vid åsynen av flyende riddare som kom springande mot dem, gick det upp för kungens folk att fransmännen lidit nederlag. I detta läge, om inte tidigare, valde valakerna och transsylvanerna att lämna slagfältet. Orsaken till deserteringen Under senmedeltiden genomfördes flera korståg, i vilka de kristna oftast led nederlag mot de muslimska styrkorna. Flera länder i Syd- och Mellaneuropa kände sig hotade av osmanernas framfart. I detta läge proklamerade påven Bonifatius IX ett nytt korståg, i vilket flera länder kom att delta däribland Ungern. Sigmund var kung av Ungern från 1387, senare även härskare av Tyskland. Målning från 1420-talet i Kunsthistorisches Museum i Wien.

5 är lätt att fastställa. Valaker och transsylvaner hade inget att vinna på att utkämpa ett förlorat fältslag. De ogillade Sigmund och hans ungrare, och de var rädda för turkiska repressalier. Men Sigmund själv gav inte slaget förlorat. De ungerska och tyska trupperna, som ju var intakta och obesegrade, fortsatte framåt och fick snart stridskontakt med det turkiska infanteri som hade lyckats omgruppera sig efter sitt tidigare nederlag mot de franska riddarna. I den drabbning som följde segrade de kristna. Den bayerske soldaten Johann Schiltberger, som långt senare berättade om slaget i sina memoarer, har skildrat striden och redogjort för hur hans bayerske länsherre förlorade sin häst i tumultet. Efter att ha slagit fotsoldaterna på flykten angreps Sigmunds soldater av osmanskt kavalleri. Fältslaget nådde sin kulmen. Striden böljade fram och tillbaka och utgången var länge oviss. Avgörandet kom när Stefan Lazarevitj och hans serber plötsligt red in på scenen och överföll de allt tröttare korsfararna. Huvudbaneret föll till marken. Ungrarna började retirera, till en början under ordnade former men sedan i panik. Många av de korsfarare som lyckades ta sig fram till Donau välkomnades på de italienska skeppen, där de var säkra. Vissa valde att låta sig överskeppas till Valakiet, medan andra (hit hörde Sigmund själv) for ända till Konstantinopel. Men långt ifrån alla var lika lyckosamma. Åtskilliga korsfarare drunknade eller sköts ihjäl på flodbankarna av förföljande turkar. De som hamnade i fångenskap och var för lågättade för att kunna ge inkomst i form av höga lösesummor gick ett oblitt öde till mötes. Hundratals enligt vissa källor tusentals kristna fångar massakrerades på sultanens order. Den ovannämnde Schiltberger undkom döden endast för att han bedömdes vara för ung (16 år). Istället måste han tillbringa ett par decennier i turkiskt slaveri, ända tills han lyckades fly hem till Bayern Utgången var inte given Nederlaget vid Nikopolis var föremål för omfattande diskussioner redan på senmedeltiden. Krönikörerna skyllde gärna på de kristnas övermod. Om de förhävt sig mindre, varit mindre stolta och pråliga och mer fromt sinnade i sitt heliga värv Hur såg arméerna ut? På vilka punkter skilde de sig åt? Kärnan i korstågsarmén utgjordes av tungt beväpnat riddarkavalleri. Orsaken var ideologisk snarare än militärteknologisk. Ett av huvudsyftena med korståget var att de kristna riddarna skulle vinna ära och ryktbarhet i Guds heliga krig. De västeuropeiska adelsmännen var synner ligen medvetna om sin höga status. Riddarna gjorde en uttrycklig poäng av den egna moraliska och militära överlägsenheten. Att avstå från sin centrala roll till förmån för lättbeväpnade båg- och armborstskyttar som också fanns med i armén, men inte alls i så stor utsträckning som varit nödvändigt var otänkbart för en fransk eller tysk ädling. De hoppades få inleda slaget med att storma rakt fram iförda tunga rustningar och krossa fienden med lansar. Om de miste sina hästar var de beredda att sälja sina liv dyrt med svärd i hand. Inget fick stoppa dem. Även kung Sigmund förfogade över ett traditionellt riddarkavalleri, format efter västeuropeiskt mönster tidigare under 1300-talet, då Ungern styrdes av franskättade kungar av huset Anjou. Dessutom hade ungrarna ett betydligt mer omfattande lätt kavalleri med bågskyttar, en ungersk militär specialitet, vartill kom vanligt fotfolk och en stor skara szekler, folk från östra Ungern som bestod av alla möjliga grupper, inklusive ättlingar till asiatiska nomadfolk som bosatt sig i landet på 1200-talet. Valakerna, som leddes av sina stormän vojvoder och bojarer förfogade också över ett litet kavalleri med elitkrigare, så kallade viteji, men betydligt viktigare var deras beridna fotfolk, voinici. Även osmanerna hade flera olika typer av trupper. Liksom hos korsfararna åtnjöt kavalleriet högst prestige. Det traditionella turkiska rytteriet bestod av beridna bågskyttar som försörjdes av turkiska stammar enligt ett roteringssystem: en enskild turkisk grupp åtog sig att sätta upp en välövad ryttare med pilbåge. Vid tiden för slaget vid Nikopolis var dock denna tradition på väg att konkurreras ut av nya militära system. Det viktigaste var knutet till länsväsendet. Ett osmanskt län kallades timar och dess innehavare timarli. Varje läntagare måste för sultanens räkning mönstra ett visst antal soldater, vilka tjänstgjorde mellan mars och oktober. På det bysantinska Balkan hade ett liknande system, pronoia-väsendet, utvecklats på och 1200-talen, varför greker, bulgarer och andra folk hade lätt att anpassa sig till osmanernas länsväsen och själva delta i det. År 1396 dominerade timarli det turkiska kavalleriet. Ryttarna var mycket vältränade och klarade lätt av att omgruppera sig efter att ha skingrats av fientliga attacker, något man knappast kunde säga om det västeuropeiska riddarkavalleriet. Men den verkliga eliten i Beyazits rytteri var en annan styrka: de fruktade sipahi, direkt underställda sultanen. De bestod endast av sex regementen med ett par hundra ryttare i varje, men fåtaligheten vägdes upp av stor skicklighet och tung beväpning. Även det osmanska infanteriet var uppdelat i ordinära truppavdelningar, rekryterade från muslimsk bondebefolkning, och elitförband. Det mest ryktbara av de sistnämnda var janitsjarerna, ett ord som ordagrant betyder nya trupper. Janitsjarkåren hade skapats av Beyazits far och skulle under flera sekler vara en spjutspets i den turkiska armén och en icke obetydlig maktfaktor i osmansk politik. Förutom dessa styrkor kunde Beyazit, som nämnts, räkna med stöd från Stefan Lazarevitjs serber. Serberna hade både hög- och lågadligt kavalleri med förhållandevis god beväpning. Som vanligt när det gäller medeltida krig är det omöjligt att fastställa omfattningen av de väpnade styrkorna. Krönikörer från Tyskland har angett den fransk-burgundiska arméns storlek till mellan och man, men sådana siffror är högst osäkra. Vi vet att omkring tusen franska riddare och lika många väpnare drog ut i strid, men på varje riddare gick det flera tjänare och följeslagare. Enbart Jean le Meingre, kallad Boucicaut, en av de främsta franska befälhavarna, åtföljdes av 70 personer, varav 15 riddare. Förutom dessa frivilliga rekryterades uppskattningsvis fotsoldater och kanske så många som övriga legoknektar. Därtill kom att en annan armé sattes upp av adelsmän i Tyskland, och här är siffrorna ännu mer osäkra. Nutida forskare brukar försiktigt räkna med att de samlade korsfararstyrkorna torde ha uppgått till cirka man, vilket var ungefär lika många krigare som den osmanske sultanen kommenderade vid tiden för den avgörande striden. Arméerna var alltså någorlunda numerärt jämspelta. (Som mest har historiker spekulerat i att vardera sidan hade så många som man under fanorna, men detta är högst osannolikt.)

6 skulle det ha gått bättre, menade man. I dag är det uppenbart att det verkliga misstaget låg i den splittrade befälsstrukturen, som resulterade i oklar ordergivning och i att korsfararna delades upp i två separata arméer. Vi får inte göra misstaget att uppfatta utgången av slaget som givet på förhand. Båda sidor hade en potential för att vinna. Korsfararna hade en stor fördel genom att deras riddarkavalleri var i princip omöjligt att stoppa när det väl släpptes loss mot fienden, oavsett om sultanen gillrat taktiska fällor eller inte. Om bara ungrarna och tyskarna hållit sig väl framme, i nära kontakt med fransmännen och burgunderna, är det inte alls omöjligt att slaget vid Nikopolis hade slutat med kristen seger. Nu blev det inte så. Slaget vid Nikopolis har gått till historien som den senmedeltida kristenhetens allra största och bittraste nederlag. Besegrandet av korsfararna i slaget vid Nikopolis bar med sig stor ryktbarhet för sultan Beyazit I och segern avbildades ofta i osmansk konst, såsom denna bok illustration från 1500-talet.