FÖRINTELSENS VITTNESMÅL för tolerans, mot diskriminering

Transkript

1 FÖRINTELSENS VITTNESMÅL för tolerans, mot diskriminering Ett projekt i S:t Olofsskolan, där vi läst om tonåringars öden under nazitiden. Det började för oss i skolvärlden med berättelsen om Anne Frank i hennes efterlämnade dagbok. Många elever upplevde boken tungläst men ville ändå läsa den just för att huvudpersonen var i samma ålder men förstås genomgick något fullständigt annat än läsaren. Annika Thor har också länge kunnat bjuda eleverna på läsning som tar upp samma förtryck. Så har det gått filmer i stil med Pianisten och Schindlers list, vilka ungdomarna under de senaste åren följt med. Nyligen fick vi Pojken i randig pyjamas, som i princip alla våra högstadieelever fått ta del av och på olika sätt för- eller efterbehandlat i klass. Man riktigt såg hur fängslade ungdomarna var av både filmen och boken. Och de var alltså tagna på rätt sätt; de frossade inte i att andra dödades, de ville veta mera om hur något så här hemskt kunnat ske. Det blev aktuellt att inskaffa mera litteratur som tog upp nazitiden och judehatet. Ett tiotal boktitlar var tillgängliga (förvånansvärt många hade inte tagits nytryck av på svenska). Under de senaste två åren har vi försett skolbiblioteket med klassuppsättningar eller några få ex av de böcker man kunnat få tag på. Eleverna har fortsättningsvis läst mycket flitigt och vid jultiden ville vi med en klass ta steget vidare: försöka få hit någon som ännu lever och kan berätta det som står i böckerna. Här är vi nu. Nu går vi från romaner och självbiografier till att få höra berättelserna för publik. Vi har fått tag på Livia Fränkel som varit och är lillasyster till Hedi Fried. Bl.a. dessa systrars livsöden presenteras i boken Skärvor av ett liv, som är en av vidstående recensionsböcker. Skolans övergripande mål, såsom arbete för tolerans och trygghet men mot fördomar och rasism får i denna litteratur ett tacksamt stöd. Det är skäl att nu och då uppdatera vad som en gång hänt och sorgligt nog fortfarande händer i världen. Kenneth Nygrén (modersmålslärare i S:t Olofsskolan)

2 Skärvor av ett liv Hédike Szmuk föddes i en liten stad, Sighet i Rumänien år Hon växte up som jude tillsammans med sina föräldrar och sin yngre syster Livia. I början av boken berättar Hédi om sin lyckliga barndom i staden. Snart började ändå oroligheterna, och människornas attityd mot judarna förändrades. Judarna ansågs inte längre ha samma värde som andra i samhället. Hédi råkade ut för många förnedrande händelser, hon blev till och med bespottad av sin förtjusning. Efterhand blev situationen bara värre och till en början måste judarna lämna in alla sina värdesaker. Inte länge efter det blev alla Sighets judar tvungna att flytta till stadens gettoområde. Livet i dessa strängt avgränsade områden var trångt, primitivt och osäkert. Familjerna fick ändå leva tillsammans så här långt. En kväll kom budet att hela gettot skulle tömmas. Då spreds rädslan och misstänksamheten. Nästa morgon började deras första tågresa. Några dagar senare anlände tåget till Auschwitz ökända tågstation. Där splittrades familjerna och Hédi och Livi såg sina föräldrar för sista gången. De skickades till döden. Flickorna hamnade genast på arbetsläger, där de fick dåligt med mat och gjorde långa arbetsdagar. Auschwitz var ett utrotningsläger men för dem som var i bra form erbjöds möjlighet till arbete så länge man hade krafter kvar. Hédi och Livi fick bo tillsammans i baracken med några barndomsvänner. Samtidigt som de själva svalt måste de leva med sanningen om att deras egna föräldrar brändes upp i krematorierna bredvid. Eftersom flickorna såg starka och friska ut, blev de utvalda till arbete i Hamburg. Då måste de åter skiljas från vissa av sina bästa vänner. I Hamburg flyttades flickorna runt i olika läger, vissa hade bättre förhållanden och andra sämre. I lägren bredvid bodde franska krigsfångar som smugglade presenter så som godsaker, papper och penna åt dem. När krigets slut närmade sig, blev systrarna skickade till sitt sista läger, Bergen- Belsen. Där väntade de på döden. Inget arbete och ingen mat. Den 15 april 1945 befriades alla fångar i Bergen- Belsen av brittiska soldater. Dessa mänskliga skelett, dessa fakirkroppar, var vi levande varelser? De hade aldrig varit med om något sådant. De hade kanske befriat krigsfångar förut, men aldrig hade de befriat levande lik. Efter befrielsen började Hédis och Livis resa mot friheten och det nya livet. Tillsammans med andra överlevande reste de kraftlösa till Lübeck varifrån de sedan åkte båt till Malmö. Där väntade sex veckors karantän och efter det var de äntligen fria. Livet började åter byggas upp i det lovande Sverige. Boken väckte häftiga känslor. Det är otroligt hur hemska människor kan vara mot varandra. Ingen borde få växa upp i en sådan miljö eller ha en sådan barndom. Det skulle redan vara förfärligt att bli förvisad hemifrån och separerad från sin familj som ung. Händelser som flickorna råkat ut för lämnar sår och rädsla för hela livet. Det är svårt för en utomstående att förstå de känslor som uppkommit under vår historias mest skamfulla tid. Vi kan Intervjutillfället i skolan inte veta hur det var att bli så förnedrade och torterade såsom lägerfångarna blev. Skärvor av ett liv är en så stark bok, att man emellanåt glömmer att det är en sann historia. Det är skönlitteratur, men på samma gång en beskrivning av det hårdaste i den hårda världen. Alla borde läsa boken redan bara för att förstå att vi aldrig får upprepa misstaget. Jessica Sjöblom och Essi Mäkinen 9B

3 Bäste herrn, låt mig få leva Jag förstod att han skulle skjuta mig. Bäste herrn, sa jag. Jag är så ung, låt mig få leva. Så säger Max Safir bl.a. på s. 50 i sin bok med namnet Bäste herrn, låt mig få leva. Bäste herrn, låt mig få leva, är en bok skriven av den polska juden Max Safir, som överlevde förintelsen under andra världskriget. Han föddes i den polska staden Bodzentyn i mitten av talet. Hans exakta ålder är oklar, eftersom han ljög för nazisterna för att alls ha en chans att överleva. Max levde en lycklig barndom men efter Nazitysklands invasion av Polen splittrades hans familj och han blev tvingad att arbeta på ett läger för tyskarna. Därifrån fördes han och många andra till Kielces getto, som också var upprättat av tyskarna. Snart flydde han till gettot i Wierzbnik som hade ett bättre rykte. Där bodde han ända till 1942, då alla getton stängdes. Judarna lastades i boskapsvagnar så tätt att de inte kunde sitta ner eller röra på sig. De transporterades iväg, utan att veta om sin destination. Sina behov hamnade de uträtta i något hörn av vagnen då alla andra såg på. De fördes till Starachowices tvångsarbetsläger, där Max Safir jobbade i två och ett halvt år. 1944, då de allierades press på tyskarna blev allt större bestämdes det att alla tvångsarbetsläger skulle stängas. Max och hans kamrater transporterades än en gång med tåg till ett nytt ställe. När de frågade vart de skulle svarade vakterna att de skulle få det bättre. Några dagar senare anlände de till Auschwitz- Birkenau, det största och säkert mest ökända av nazisternas förintelseläger. Härifrån marscherade de ända fram till Österrike, till arbetslägret Mauthausen, och några dagar senare till Ebensee, som låg i närheten. Lägrets överlevande befriades av allierade trupper en liten tid senare. Det kändes annorlunda att läsa en bok skriven av en som själv har upplevt och överlevt förintelsen. Safirs beskrivningar av omständigheterna i lägren väckte mycket känslor. Den berättade realistiskt om nazisternas dåd mot judar och andra raser av människor. Händelserna var minsann brutala ibland. Det var lärande att se hur en människa förändras under den tid man tillbringar i sådana omänskliga förhållanden, som till exempel hur man utvecklar planer under svåra tider, eller hur man gör allting för att överleva. Mer mat kunde man få med hjälp av att muta vakter, eller genom en snäll icke-judisk polack. Fastän det var svårt att bevara sin mänsklighet, inte förlora förståndet och bli som ett djur, så lyckades Safir med det. Hans lojalitet mot sina släktingar var mycket imponerande, och det berättades på ett rörande sätt. Men, när man ser människor dö i tusental, så blir man slutligen lite kall och känslolös mot all död. En mycket tragisk händelse var på ett av arbetslägren, där Safir stod bredvid när han såg sin bror dö. I boken finns det faktarutor, som ger bakgrundsinfo om platserna och händelserna Max besökt och varit med om. De här rutorna var mycket upplysande och detaljerade. Dessutom beskrev de omständigheterna där Max levde, både före och under kriget. Man började förstå hur människor verkligen levde på koncentrations- och förintelselägren. Förutom allt detta berättade Max Safir i slutändan av boken hur han blev allvarligt sjuk och förlorade lusten att leva. Han överlevde ändå, och det kändes obeskrivligt hemskt att få veta att då han blev räddad av amerikanerna så vägde han endast 24 kilogram. Senare under sin livstid har han bosatt sig i Sverige, och där har han börjat åka runt och berätta om sina upplevelser. Det är imponerande, då man vill tro att det måste vara svårt att återberätta sådant som säkert varit väldigt traumatiskt. Matias Oksa, Rami Nurmi och Vincent Grandell 9b

4 Mannen utan öde Boken Mannen utan öde är skriven av en ungersk författare, Imre Kertész. Han föddes år 1929 i Budapest. Kertész gavs Nobelpriset i litteratur år 2002 med motiveringen Ett författarskap som hävdar den enskildes bräckliga erfarenhet mot historiens barbariska godtycke. Mannen utan öde är en berättelse som baserar sig på Kertész egna liv. Den 14- årige judiska pojken, György Köves, lever först ett helt normalt liv i staden Budapest. Han bor i ett höghus med sin pappa och styvmor. Eftersom pappan blev inkallad till arbetstjänst, måste György skaffa sig ett jobb. En dag när han var på väg till sitt arbete, stoppas bussen och en polis ber alla judar stiga ur. Tillsammans med många andra judar transporterades György till koncentrationslägret Auschwitz. Från en till en början helt vanlig bussresa till helvetets nedersta krets, steg för steg. Då man läst boken fick man ett mycket brett intryck av förintelsen. Bilden av koncentrationslägren utvidgades och man ställdes inför det hemska att föreställa sig själv i samma situationer. Det som säkert var nedbrytande, förutom hur man behandlades över huvud taget, var nog att man levde i nästan total ovisshet. Det kunde hända att man inte ens visste när man nästa gång skulle få mat eller vatten. György, som säkert alla de andra judarna också, lärde sig att uppskatta de små saker de hade i livet före lägren. T.ex. kom det fram att saker som hade skrämt eller bekymrat György förr, nu var bara något litet att tänka på. Också som läsare började man tänka på hurudana omständigheter människor kan klara att leva i. Naturligtvis hände detta under världskriget, men ändå är det ibland förvånansvärt hur mycket människan kan tåla. Det är otroligt hur de människor som klarat sig ur lägren kan fortsätta leva normalt. Det måste vara svårt att leva med traumatiska minnen som man fått under fångenskapen. Att de varit döende, men ändå orkat kämpa till slut är ofattbart. Både de som klarat sig och de som dött har haft ett hemskt öde. Tänk att en del av de överlevande ändå kunnat fortsätta sitt liv och berätta för andra om det. Mathilda Isaksson & Emma Engblom 9b

5 Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz Göran Rosenberg föddes i Södertälje i Sverige den 11 oktober år Han läste matematik, filosofi och statsvetenskap vid Stockholms universitet. Sedan 1999 har han jobbat som författare och fristående journalist. Till hans kändaste verk hör hans dokumentärfilm Den svarta staden med det vita huset och böckerna Det förlorade landet, Friare kan ingen vara och Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Rosenbergs verk har översatts till flera olika språk och fått många utmärkelser, t.ex. Stora Journalistpriset och Augustpriset. Den 8 augusti 1944 stiger en ung man, Dawid Rozenberg på tåget vid tågstationen utanför ghettot i Lodz. Vid selektionsrampen i Auschwitz skiljs han åt från sina nära och kära. Det räcker inte länge, tills han förstår att det är helvetet han kommit till. Där tvingas mammor ge bort sina barn, som sedan direkt skickas tillsammans med gamla och sjuka till gaskamrarna. De som inte går med på det, ställs mot väggen och skjuts. Denna person är Görans far. En gnista av hopp tänds då Röda Korset en kort tid före krigsslutet skickar matpaket och kräver att en del av fångarna skall förflyttas till Sverige. Dawid och Hala, hans kommande fru, stiger på tåget, som skall föra dem till friheten. När de väl har bosatt sig i Södertälje, får Dawid jobb vid en lastbilsfabrik och sedan gifter de sig och får en son, som de döper till Göran. Men livet som jude i Sverige är inte så lätt, eftersom människor fortfarande har fördomar mot judar. Dawids mörka och sorgliga minnen från Auschwitz har lämnat kvar djupa sår i honom och hela hans värld är i skärvor. En vacker morgon i juli 1960 orkar han inte längre kämpa emot allt mörker. Tragiskt nog, är detta inget påhitt, utan en sann historia. I början kan det vara svårt att leva sig in i boken, men ju längre man kommer, desto mera börjar man förstå saker och ting. Texten är något svårläst och författaren har gjort ett synnerligen ingående forskningsarbete om sin fars vägar i fångenskapen. Människor skjuts som galna hundar, en kvinna som just förlorat sina tre söner skrattar vilt som en hyena, en kvinna vars man just skjutits framför hennes ögon hickar som en galen struts där varje hickning är en giftpil genom hjärtat. Att miljoner alldeles vanliga människor utrotades som någon slags ohyra på grund av deras ras, låter alldeles för omöjligt för att vara sant. Judarna var framgångsrika och kloka människor, och det tyckte inte nazisterna om, eftersom nazisterna var obildade, patetiska ynkryggar, som inte kunde tåla att någon klarade sig bättre än dem. Förintelsen har lämnat kvar djupa sår, som än idag är oläkta. Det som nazisterna gjorde mot de här oskyldiga människorna, är och kommer alltid att vara oförlåtligt. Han har fått en order av tyskarna att utleverera ghettots minderåriga barn. Ja, också ghettots gamla och sjuka skall han utleverera. Minst judar skall han utleverera. I vissa skeden kunde man bara inte stoppa tårarna från att komma. Rosenberg beskrev många tragiska stunder väldigt tydligt. Boken är skriven av en professionell författare, som brinner för skrivning. Den var mycket lärorik och satte s.a.s. förstoringsglaset på livet för en enda person under förintelsen. Sofia Järvinen & Sofia Lehtosaari 9b

6 Flickan som kom till Auschwitz Författaren Sören Sommelius är född 1941 och emot krig och våld. Han har tidigare skrivit ett antal böcker, bl.a. om krigen på Balkan och om Indien. En dag när en kvinna hörde sig för om Sören kunde hjälpa henne att skriva ner sin historia tvekade han inte. Flera gånger träffade han kvinnan som upplevt andra världskrigets fasor och samlade ihop det han hörde med fakta. Så blev boken Flickan som kom till Auschwitz till. Allt började med att Katja fördes som tvångsarbetare till en bonde i Österrike. Hon vantrivdes och bestämde sig för att rymma och åka hem. Men järnvägsstationen var dåligt skyltad och Katja steg på fel tåg. Tåget förde henne mitt under andra världskriget till Auschwitz, där hon måste ge bort allt hon hade och där de rakade av hennes hår. Hon blev en slav i hemska förhållanden tillsammans med tusentals andra för att de av den ariska rasen skulle genomdriva sina planer. Förintelsen beskrivs ofta som judehat och utrotning av judar, men boken visade på det utökade hatet. Var man polack, rom, dvärg, handikappad eller t.o.m. tvilling, vad som helst som avvek från det som nazisterna ansåg vara normalt, kunde man bli en del av rysliga experiment som ledde till döden. Ifall man inte dög till arbete blev man direkt skickad till gaskamrarna. Om man protesterade mot att arbeta blev man piskad tills man förstod att det inte lönade sig, ibland piskades man till döds. Katja var i bra fysisk kondition trots att hon sov för lite och fick i sig allt för lite näring, och därför flyttades hon hela tiden mellan olika avdelningar och fick nya arbetsuppgifter. Hennes goda fysik gjorde att hon blev skickad från Auschwitz för att bli byggarbetare i koncentrationslägret Natzweiler-Struthof i Frankrike. En bombattack förstörde dock fabriken och Katja förpassades till Ravensbrück. Ravensbrück var i en del avseenden bättre än Katjas föregående koncentrationsläger. Men det var här hon upplevde sin värsta tid i livet. I Ravensbrück förekom grymma experiment på människor. Outbildade läkare övade på levande människor. Levande människor skars upp och användes som testkaniner i vetenskapens namn. Katja såg det med egna ögon som man hoppas inte någon människa skulle bli utsatt för. Det är ytterst brutalt och bara tanken ger en gåshud. Det kan inte förstås vilka trauman upplevelserna måste ha gett henne. Hennes fångnummer som är intatuerat på hennes arm påminner henne för alltid om vad hon varit med om. Mot slutet av kriget flyttades Katja än en gång till Auschwitz och därifrån igen till Ravensbrück. Trots att tyskarna retirerade ville de inte befria slavarna. Man var rädd för att lämna bevis efter sig över hur man farit fram. Från Ravensbrück blev Katja räddad i sista stund till Sverige, hon skulle inte ha orkat länge till. I Sverige gifte hon sig, fick barn och skaffade arbete. Hon återförenades även med sin mamma, vilket gav förloppet ett gladare slut. Boken var kort och kompakt. Den är ett bra val ifall man snabbt vill ha en överblick om livet som slavfånge i koncentrationslägren. Dessutom var boken lättläst och kunde även passa yngre läsare. Författaren hade lagt ner mycket tid på boken, han hade samlat bilder fån Katjas arkiv och tagit en del bilder själv i efterhand, för att visa det som stod i boken genom bilder. Men under en av de senaste resorna såg de på semesterhotellet tyska nynazistiska ungdomar, som sprang omkring och gjorde Hitlerhälsning. Katja och Sture blev illa berörda. Nu när vi vet så mycket om nazismens förbrytelser, hur kan då ungdomar återigen kalla sig nazister? Vet de inte vad det betyder? Ja, lär sig människorna aldrig? Ulrika Volin och Ona Tarvainen

7 Helgas Dagbok Denna dagbok är skriven av Helga Weiss, en flicka som överlevde förintelsen. Hon föddes i Prag år När Helga var 9 år gammal började hon skriva dagbok. Hon berättar i den om allt som hände under nazisternas invasion. När Nazisterna tar över makten blir det allt strängare för judarna, varje dag kommer det nya regler och lagar som de exakt måste följa. Helga måste sluta gå i skola men fick börja i en studiegrupp för judar istället. Hennes släkt och vänner blir en efter en ivägskickade och snart är det bara Helgas familj kvar. Tillslut måste även de lämna Prag och åka till Theresienstadt, ett ghetto för judar. De har ändå relativt bra där, både kläder på kroppen och mat att äta. Det går en lång tid och alla hoppas på att kriget ska ta slut, men nej. De blir istället skickade till koncentrationslägret Auschwitz, där förhållandena är mycket värre. Det är ett under att Helga överlever allt som de måste gå igenom där. De får nästan ingen mat och inget vatten. Ett otal sjukdomar som tyfus och gulsot härjar. Många av hennes vänner dog men Helga klarade sig. De är tvungna att arbeta alltför långa arbetspass och de fryser nästan ihjäl. Mirakulöst nog överlevde Helga. Av barn klarade sig bara några hundra och Helga var ett av dem. När kriget tog slut 1951 är Helga 15 år gammal. Ända till dess hade hon skrivit dagbok. Efter kriget blev Helga en av Tjeckiens kändaste konstnärer och nu bor hon i sitt barndomshem, alltså i den lägenhet varifrån hon när hon var 11 år gammal blev bortförd till ett koncentrationsläger. Boken är illustrerad med familjefotografier och bilder som Helga ritade i sin fångenskap. Den är delvis omskriven, så det är inte endast Helgas egna ord som man läser. En del av dagboken skrev hon under kriget på papper hon kom över men delar skrev hon också hemma tillbaka efter kriget. Boken var väldig gripande och omskakande, särskilt då den är skriven av någon som redan som ung har upplevt allt detta. Bokens slut var både lyckligt och sorgligt. Helga överlevde men hon miste många släktingar och vänner. Tillslut blev det iallafall fred, och ett slut på allt det hemska som hänt. FRED, FRED... Det känns som om allting sjunger med. Skogen, naturen, baracken är vänligare nu. Jag vill dansa, jubla. Vi klarade oss. Vi överlevde kriget. DET ÄR FRED. Emma Kotka & Amanda Nikander 9b

8 Med förintelsen i bagaget Sioma Zubicky, författaren till boken Med förintelsen i bagaget, föddes 1926 mitt inne i ett hektiskt cirkusliv. Familjen hade ingen permanent bostad, eftersom de reste runt och visade sina talanger på de olika cirkusuppvisningarna. De levde ett organiserat nomadliv, då de reste mellan städerna i Europa. Under 1930 talet började de märka att fientliga tankar om vissa folkgrupper spred sig i Tyskland, där många av deras uppvisningar ägde rum. Hattankar om judar, homosexuella och andra som inte såg ut som äkta tyskar fick fart. De slutade uppträda i Tyskland och köpte en bostad i Tjeckoslovakien. Det blev dock en kort räddning, eftersom Tredje Riket ockuperade Tjeckoslovakien Deras flykt fortsatte till Paris, där de inte heller hann njuta av livet länge p.g.a. de tyska styrkornas snabba framgång. Dessa tider var svåra för Sioma men musiken som pojken spelade på sin xylofon tröstade honom. På sommaren 1940 var Paris redan under Hitlers kontroll. Sioma och hans familj levde ändå ganska länge utan att märkas av Gestapo. Pojken uppträdde t.o.m. med xylofonen inför de tyska soldaterna. En dag upptäcktes de dock och skickades med tåg till Auschwitz. Sioma måste skiljas från sin familj, och så började det hemska livet på förintelselägret. Han flyttades sommaren 1944 till ett koncentrationsläger i Bayern. Men alla fångar måste evakueras även från det lägret, eftersom de allierade avancerade snabbt. Den så kallade evakueringen handlade egentligen bara om att lämna fångarna åt sitt öde i skogen. Många dog, andra hittades av de allierade, som tog hand om fångarnas skador och framförallt hungern. Detta var Siomas räddning. Resten av hans familj hade dött och han var nu ensam. Han flyttade till Sverige där han senare träffade sitt livs kärlek. Med förintelsen i bagaget var en snabbläst och mycket intressant bok. Boken gav en bra översikt över hur andra världskriget och förföljelsen av judar påverkade enskilda individer. Den beskrev krigets och förföljelsens fasor mycket bra. Den fridfulla tiden i början av boken, nazismens uppgång, tågresan och själva vistelsen i förintelselägret var beskrivna mycket detaljrikt och medryckande och gjorde att spänningen bara steg. I Auschwitz hände det ofta att en fånge fick order att hämta något, en pinne till exempel, som vakten själv kastat utanför det bevakade området. När fången hämtade pinnen, sköts han kallblodigt ner av vakten. (s.90) Vad drev människorna till att göra någonting så här hemskt? Det finns många teorier, men ingen teori ger en orsak att begå dessa massmord. Hatet mot judarna växte fram då Tyskland hade ekonomiska svårigheter. Människor söker alltid någon att skylla på, och judarna var lätta offer, eftersom det nästad alltid har funnits judehat i denna värld. Dessutom var många judar duktiga affärsmän, något som tyskarna ogillade. Vilhelm Suksi & Benjamin Hedberg 9b

9 Ninas resa Boken Ninas resa handlar om Nina Einhorn som överlevde Warszawa-gettot. Dottern Lena Einhorn har skrivit boken. Nina Rajmic föddes 1925 i staden Lodz i Polen. Hon bodde i ett litet hus med sin mamma, pappa och Anelia, hembiträdet. Som ung fick Nina åka till USA för att träffa släktingar och gå i skola, hon var den första i sin skola som åkte över Atlanten och hon blev väldigt populär när hon kom tillbaka ett år senare. När Hitler kom till makten, bestämde sig Ninas familj för att försöka undvika att hamna i gettot. De for till Warszawa med häst och vagn. Där bor de hos en främmande familj, tills de till slut ändå tvingades flytta in i det trånga gettot. Här hittar de på olika sätt att skaffa pengar för mat och Nina konstaterar att de hade det bättre än de flesta. Många hamnade redan i början på gatan och människorna svalt och led av allvarliga sjukdomar. Det låg döda på gatan men människorna lärde sig acceptera det och fortsatte hitta på sätt att överleva, för alla hyste hopp om att kriget skulle ta slut och de skulle befrias. Snart började dock människor sättas på tåg som förde till arbetsläger i öst och rykten spreds om att de egentligen skickades till koncentrationslägret Treblinka, där de dödades i gaskamrar. Så småningom fanns det bara en bråkdel av de människor som en gång stigit in i gettot kvar, och de jobbade alla i fabrikerna. Arbetskraft var den enda orsaken till att de klarat sig så långt. Till slut bestämde sig tyskarna för att gettot skulle tömmas och skickade då de som var kvar till andra fabriker runt landet. Nina och hennes familj undviker detta till det sista, och lyckas hållas kvar med hjälp av Ninas äldre bror, Rudek, som jobbar som vakt på en av fabrikerna och får lov att ha syskon och mor med sig. Pappan gömmer de på vinden. En dag kommer Rudek till Nina och säger att han hittat ett sätt att smuggla henne över till den ariska sidan av staden. Han hade mutat en tysk soldat som transporterade skadade tyska soldater över gränsen med en pickup. Under den presenningen skulle Nina föras ut. Allt gick som planerat och en tid senare lyckas Rudek också få ut mamman. Den tredje smugglingen lyckades dock inte och Arthur deporterades till ett av de många koncentrationslägren. Nina och Rudek lyckades finna ett gömställe för sig på landet i en villa där de var trygga hos en familj men de träffade sällan sin mamma som hade ett gömställe i staden. Efter kriget tog sig Nina och hennes bror tillbaka till Lodz där de sökte upp Anelia som blivit svårt sjuk men som annars klarat sig för att hon inte var jude. Nina träffade Jerzy medan hon studerade i Lodz och de blev genast goda vänner, tillsammans med honom for hon till Danmark. Senare emigrerade de till Sverige, där syskonen bodde nära varandra ända till slutet. I boken får man se hur hemska uttryck förintelsen tog sig, fastän annan förintelselitteratur kan ta fram ännu värre saker. Det är svårt att förstå att någon kan påverka så många människor samtidigt, som Hitler lyckades med sin nazism. Nina berättar hur tyskarna till det sista gav människorna falska hopp om överlevnad, de höll massmorden hemliga och sade att tågen som ledde till gaskamrarna ledde till arbetsplatser. De lovade också att judepoliserna som jobbade för dem skulle kunna rädda sig själv och sina familjer. Också dessa deporterades då lägren tömdes. För att förstå, säger Nina, måste man ha klart för sig vilken utstuderad teknik tyskarna använde sig av vid Förintelsen. In i det sista gav man hopp om överlevnad. Även de som tågade in i koncentrationslägren kunde, som i Auschwitz, läsa stora skyltar med texten: Arbeit macht frei. Och när de gick till gaskamrarna, var det med en tvål i handen, och i tron att det skulle strömma vatten ner från duscharna. Fanny Engström, Sinna Savolainen, Ida von Schantz 9b

10 Om stenarna kunde tala Magda Eggens föddes i Kisvárda i Ungern år Eggens läste senare pedagogik och socialkunskap i Stockholm. Sedan 1990-talet har hon föreläst och skrivit aktivt om förintelsen och hennes tragiska upplevelser i koncentrationsläger som ung. Hon har fått många utmärkelser och böckerna Ingen väg tillbaka, Jag måste berätta och Om stenarna kunde tala hör till hennes populäraste verk. Dessa är lättåtkomliga tunnare böcker, som lämpar sig för nästan vem som helst. Magda Eggens reser bakåt i tiden och berättar om sin uppväxt i nazi-ockuperade Ungern. Hon växte upp i staden Kisvárda. Dag efter dag blir judarnas liv svårare. Vänner och släktingar skickas till koncentrationsläger och återvänder aldrig. Judarnas mark och annan egendom tas ifrån dem. I april 1944 kommenderas Magdas familj från deras hem. De blir tvungna att flytta till ghettot i Deak Ferenc utca. Ingen av dem kan ännu ana, att livet i ghettot inte är någonting jämfört med vad man utsätts för i koncentrationsläger. För i början av maj 1944 skickas Magda och hennes familj till KZ Auschwitz. För Magdas lillasyster Judith och höggravida mor, blir detta ändhållplatsen. De förpassas genast till gaskamrarna. Fadern skickas till ett annat koncentrationsläger. Magda och systern Eva, är de enda som blir kvar. När pappa kom hem på kvällen och höll om min mamma och sa: Snart vänder det till det bättre. Hitler kommer att förlora kriget. Då tändes åter hoppet och vi andades ut. Livet gick vidare. Gatan är tom nu. Människorna är borta. (s. 41) Hur kunde nazisterna skilja åt på föräldrar och små barn när de säkert visste hur kära de hade sina egna barn? Hur kunde de sitta vid fint dukade bord när de visste att bakom väggen hungrade tusentals? Hur kunde de sova om nätterna, då de visste att de under dagen mördat tusentals människor? Här har vi något att söka svar på men få se om svaret hittas? När man varit som fånge på ett koncentrationsläger och sett sina nära och kära slitas ifrån en, kan allting då bli som förut igen? Många har bearbetat sina traumatiska upplevelser genom att skriva böcker, säkert ett av de bästa sätten. Sofia Järvinen 9b

11 Pojken som överlevde förintelsen Pojken som överlevde förintelsen är en självbiografi skriven av Thomas Buergenthal år Hans fru Peggy har stöttat under hela skrivprocessen och har samtidigt varit hans hårdaste kritiker. Thomas är en av de yngsta som överlevde förintelsen, då han som 9-åring lades under bevakning i gettot i Kielce tillsammans med familjen. Pappan jobbade för tyskarna i gettot, vilket gjorde att hela familjen överlevde då tyskarna rensade staden från sjuka och unga som sköts på fläcken. Thomas lyckades bli springpojke för officer Fuss, vilket gav mera frihet i arbetslägret. Som 10 åring deporterades Thomas till Auschwitz. Thomas brukar själv säga att han var lycklig då han kom in i det fruktade Auschwitz, då han senare fick veta att majoriteten som fördes till Birkenau i grannskapet gasades ihjäl direkt om de inte klarade urvalsprocessen. Då de anlände till Auschwitz skildes han vägar först från moderns. Detta trodde han var sista gången han såg henne vid liv. Snart skiljdes han också från sin far. Allt ledde till att Thomas skulle bete sig mycket vuxet för sin ålder. Thomas placerades i en barnbarack, där han träffade två av sina vänner från Kielce. Detta var ett friare ställe i Auschwitz, där ledaren var vänligare. Alla barnen fick uppgifter att uträtta som främst bestod av sophämtning. Barnen fick tillräckligt med mat i baracken, så de gick mätta i säng på kvällarna vilket var ovanligt. Då Auschwitz utrymdes och fångarna skulle flyttas till Gliwice, ett industricentrum intill, gjordes det hårdaste urvalsprovet hittills. Uppgiften var att springa över en idrottsplan, vilket inte låter svårt men för de undernärda och genomfrusna fångarna var detta näst intill omöjligt. En stor del av fångarna kollapsade strax på den leriga planen. Dessa släpades undan och mördades. Pojkarna kämpade sig över hand i hand under SS-officerarnas hånande skratt. Vid de långa iskalla dödsmarscherna mot slutet av kriget fick Thomas köldskador i tårna och han måste till slut söka läkarvård. Hans far hade varnat att sjukstugan var en fribiljett till gaskammaren. Som tur var fanns det en norsk läkare där, som tog väl hand om honom och blev Thomas gode vän för livet. I sjukstugan fick han mat från Sveriges Röda Kors och skydd från nazisternas urvalsprov till gaskamrarna. Efterhand som ryssarna intog och evakuerade koncentrationslägren satt han fortsatt i sjukstugan. De fick ord om att ryssarna skulle hjälpa dem från Auschwitz men Thomas rymde med en ny vän han hade fått. På vägen till Polen träffade Thomas på den polska armén och alla blev förtjusta i den unga pojken, som dessutom talade flytande polska. De ville ha honom med som sin maskot och han insåg att det var bäst att följa polackerna. Under resan växte Thomas till sig både mentalt och fysiskt, då han fick mat i sin undernärda kropp och umgicks bara med vuxna män. Efter en tid bosatte sig Thomas på ett judiskt barnhem där han började grunna på om hans föräldrar ännu var vid liv. Han fick ett brev från sin mor efter en lång tid, då han redan hade gett upp hoppet. Även efter att Tomas hade fått sitt första brev tog det ännu 6 månader tills han blev återförenad med sin mor. Redan från första stund, när jag omfamnade henne där på järnvägsstationen i Göttingen, kände jag att en enorm börda lyftes från mina axlar och över till henne: nu hade Mutti ansvaret för mig igen. (s.173) Lukas Wulff & Casper Renvall 9b

12 Förenklad karta över hur böckernas huvudpersoner rört sig under förintelsens olika skeden.