UpDate. För oss som rest med Up With People I DETTA NUMMER

Transkript

1 OKTOBER 2013 UpDate För oss som rest med Up With People I DETTA NUMMER KALENDER... sid. It s all about changing the world, isn t it?... sid. EVENEMANG... sid. BLI MEDLEM sid. REUNION sid. STIPENDIEFONDEN... sid. CAMP UP WITH PEOPLE... sid

2 KALENDER november - Triangle Alumni Date (TAD), Tallinn 24 november - Glöggmingel november - UWP i Alingsås 25 november - 2 december - UWP I Göteborg maj - European Alumni Meeting (EAM), Tallinn juli - Reunion, Tucson, Arizona Oktober - SUWPAA fyller 25år! 2015 Maj - European Alumni Meeting (EAM), München 4-9 augusti - 50th Reunion, Orlando, Florida. Kära svenska almuni, Som många av er kanske redan sett håller vi på att uppdatera alla alumni s kontaktuppgifter. Vi vore väldigt glada och tacksamma om ni skulle vilja hjälpa oss med detta genom att skicka ett mail med namn, cast, adress, telefonnummer och mail du önskar bli kontaktad på till oss på suwpaa@gmail.com. Tack på förhand! Styrelsen 1

3 IT S ALL ABOUT CHANGING THE WORLD, ISN T IT? 20 years ago, my year in UWP had just started. A few weeks into my year, I have to admit that I was a little fed up with hearing the words we re going to change the world. Some of you may be surprised that I didn t join UWP people to change the world. I joined to get to know great people, stay in interesting families, get experiences that I never would in normal life, have fun and to have the most challenging year of my life. Changing the world was for me something much greater than I was about to do. Towards the end of the year, I still didn t feel like I had changed the world. Instead, I sometimes found it frustrating that I never really got a chance to change anything. We visited an orphanage for 2 hours and then just left. I talked deeply to a girl who had tried to kill a boy and then just left. I danced with grannies and grampies and then just left. That is not really changing the world, is it? When the year was over, I probably wasn t the only one finding it difficult returning to a normal life. I knew that I didn t want to go back on the road, but there were many dimensions of UWP that I really missed. I soon realized that one of them was community service and the feeling of reaching out a hand for someone in need. This is when I slowly grew to understand that changing the world is not always about making the headlines or about totally changing someone s life. This is also when I started to realize that I did change the world during my year in UWP. Not in a way that the world was aware of, like Martin Luther King, Indira Gandhi or the first man on moon. But in a kind of micro-way by impacting the lives of more than 150 cast members, 80 host families, numerous dancing grannies and grampies, and by lightening up the spirits of an audience all too many times. I am not saying that I made a difference to all of them, but to some of them for sure. So I started to look for ways to make micro-differences in my daily life and here are some of my favorite examples: - Buy some extra fruits when I m shopping and give them to a homeless person - Pay extra attention to people who look lost and ask if I can help them. - Give an honest positive comment on someone s clothing when I see something that looks really good on someone. Both men and women are first surprised and almost expect me to ask for a charity donation or similar. When they understand that I really mean it and that it s all I wanted to say, they usually get genuinely happy. My absolute favorite is when I walk by someone who looks thoroughly sad. You know in a way that they seem to carry the whole world on their shoulders. I turn around, approach the person, turn on my extremely friendly and caring look and say something like Excuse me, I just walked by you and noticed that you look a little sad is there anything I can do for you?. For two reasons, this does not happen very often. It s not every month that I run into someone looking that sad, and it is not every time I m in the right mood. But I can tell you that it has given me some memorable moments and I can honestly say that I ve made a micro-difference to our world. 2 - Stefan Alfredsson, B93

4 Glöggmingel i Malmö/Skåne! Söndag den 24 november kl Vill du att vi ska repetera en trevlig glöggträff liknande den vi hade förra året i Malmö? Då ska du höra av dig till mig, Susanne Nordell, på e-post: susanne.nordell@gmail.com eller tel , så hjälps vi åt att arrangera detta. Vi gör det lätt och opretentiöst, men vi gör det för att få träffas på riktigt, ha trevligt och kanske bilda nya nätverk m.m. Det känns som det är långt till november, men tiden går fort så hör av dig om du känner dig inspirerad att hjälpa mig med detta! SUWPAA åker till TAD! Denna gång är det Tallinn som åter igen står för värdskapet! Vi möts lördagen den 16 November kl.12:00 i Tallinn. Vill du åka med maila då SUWPAA på suwpaa@gmail.com. Bli medlem i SUWPAA 2013! Betala in 100 kr till Bankgiro nr , Swedish Up With People Alumni Association. Ange namn och år/cast, samt adress, telefon och mail-adress. Om du dessutom vill skänka en gåva till stipendiefonden så ange detta på inbetalningen. Om du inte har möjlighet att betala via internet så går det bra att fylla i ett vanligt inbetalningskort med de aktuella uppgifterna enligt ovan och betala via giro eller bank. 3

5 REUNION 2013 Så var det då äntligen dags; att åka på reunion! För 20 år sedan åkte jag för första gången över Atlanten med några fjärilar i magen, men mest spänning och förväntan på - tja, jag visste egentligen inte riktigt vad - i sinnet. Nu var det dags igen. Även denna gång med lite fjärilar i magen och en spänd förväntan i sinnet. Hur skulle det bli att mötas? Skulle jag komma ihåg och känna igen alla mina cast mates? Skulle vi vara oss lika eller, tänk om vi inte längre skulle känna samhörighet. Tänk om man skulle bli besviken. Vore det bättre att bevara minnet från det bästa året i mitt liv oförändrat? Så snurrade det i mitt huvud, men jag vill lova att det inte fanns något fog för oro. Vi kom till Westin LaPaloma Resort & Spa i Tucson, Arizona sent en kväll och under följande två dagar droppade folk in efterhand. Det blev fantastiska återseenden! Naturligtvis kände vi samhörighet ännu! Naturligtvis kände vi igen varandra och naturligtvis kändes det precis som förr och för 20 år sedan. Fast, det vore väl konstigt om man inte alls märkte att det gått 20 hela år sedan vi först möttes? Denna tanke redde Carolyn Lee ut åt oss. Carolyn Lee, som under staging 1993 höll sitt berömda tal Keep the eye on the ball. Hon satte en stor prägel på mitt resande år då hon lät mig förstå att man ska se till att göra det man har lust till medan tid är och inte vänta till sista dagen. Inte stå där, när det är dags att säga adjö, och tänka varför gjorde jag inte det, och det och det?. Hon var en av många inbjudna föreläsare på denna gigantiska reunion och hon kom återigen med både klokheter och lustigheter. Hon talade om några viktiga livsklichéer i spåren av keep the eye on the ball - Climb all mountains, - Go with the flow - Love is not a firm rock, it has to be remade like a bread - The show must go on - Time flies. 4 Reunion 2013, Cast B93.

6 Utan att gå närmare in på varje kliché förstår ni säkert att hon talade om att vi måste följa med tiden, ta tillfället i akt när det ges och på en sådan här reunion - inte försöka vara kvar där vi var för 20 år sedan utan knyta an där vi är i dag och fortsätta bygga framåt, tillsammans. Det kändes förlösande att höra och inse. Och knyta an och gå vidare var just vad vår cast gjorde. I november kommer förhoppningsvis UWP till Göteborg och min norska cast mate och vän Tina och jag bestämde att arrangera en träff för dem som vill komma från vår cast och ses i all enkelhet, fortsätta knyta an och bygga vidare tillsammans och förstås have a ball! som det så ofta rekommenderas i våra host family books. Så enkelt det kan vara, men det krävs en fysisk träff för att verkligen förstå hur värdefullt och enkelt det är att träffas. Reunion var stort! 750 personer deltog och jag tycker nog att det hade varit ännu mer värdefullt att träffa endast min cast, i lugn och ro på en plats där vi själva arrangerat vår träff. Vissa gjorde på det viset före reunion och det hoppas jag kunna ordna med min cast C93 före nästa reunion också. Samtidigt var det för mig värdefullt att få mer info om UWP i dag, om UWPIAA och träffa nya människor som delade samma fina erfarenhet som jag fått under mitt år. Om ni inte har åkt ännu, gör det! Det är värt varenda krona och minut! Avslutningsvis vill jag säga att vi som alumni har en viktig uppgift som jag hoppas vi kan utföra tillsammans inom SUWPAA och de andra alumniorganisationer som finns: 1. Vi ska stödja UWP! 2. Vi ska hjälpa behövande alumni (kanske mer välbehövligt i USA och andra länder) 3. Vi ska bilda nätverk! Vilka möjligheter vi har! Tänk på saken! REUNION 2013 FORTS. Bevara det du lärde dig under ditt UWP-år, ta med det in i det du går vidare med i dag och dela med dig till andra alumni. Gör det gärna genom att engagera dig i SUWPAA så vi håller UWP-andan levande och fortsätter bredda våra vyer. Väl mött i Tucson om fem år eller i Sverige på något SUWPAA-arrangemang redan i höst! - Susanne Nordell, B93 5

7 Känner du någon som ska resa iväg med Up With People? I så fall ska du tipsa om SUWPAA s Stipendiefond. SUWPAA delar ut stipendier till studenter två gånger per år. Vem kan söka stipendiet? Du som blivit antagen till och ska resa med Up With People. Hur söker man? Du skickar in en ansökan via mail till suwpaa@gmail.com senast den 15 mars eller 15 oktober. Ansökan ska innehålla: 1. En berättelse om dig själv 2. Varför du vill resa med Up With People 3. Motivera varför just du söker stipendium för din resa! 4. Namn, adress, mail, telefonnummer. När får man svar? Vi återkommer till dig via mail månaden efter sista ansökningsdag om du biviljats stipendium. Välkommen med din stipendieansökan! STIPENDIEFONDEN Community Impact - bygger hus! 6 På med show-sminket, minuter innan showstart!

8 CAMP UP WITH PEOPLE We are Many, We are One var orden som flödade genom luften hela sommaren, vad menade vi med det? Som ni alla redan vet så är det alltid svårt att beskriva kort vad Up with People ÄR och det är detsamma med Camp UWP. Men jag ska försöka göra mitt bästa med att berätta min berättelse om hur det var att jobba där denna sommaren. Var ska man börja? Ja! Mitt namn är Johan Wester och jag reste med Cast A 2012 och nu hade jag den stora möjligheten att få jobba på camp UWP som deras danskapten/ledare. Jag hade möjligheten att få träffa och jobba med så många otroliga människor med den underbara glöden som man saknar i sina vanliga dagar. Människor som inte placerar en i ett fack utan låter var och en av oss vara oss själva. Camp UWP har under denna sommaren låtit 60 ungdomar från många olika delar av världen att komma tillsammans och få ett äventyr de sent kommer att glömma, inspirerat dem till att utvecklas. Att få se de den första dagen komma till flyggplatsen, gå in genom ingången för att checka in, så nervösa och tysta och så otroligt olika från så många olika kulturer/bakgrunder gjorde mig nervös och exalterad på samma gång. Redan den första kvällen fick vi höra Martin Brennan hålla sitt tal om Din Nya Familj. Han hade sitt tal om att nu sitter ni alla här totalt främmande till varandra att detta känns otroligt konstigt men om tre veckor sitter ni här igen garanterat bredvid en av era bästa vänner, gråter/skrattar och att ni kommer att kalla detta er nya familj med livslång vänskap. Ja, eller hur? Tänkte jag, hur ska detta gå? De vill ju inte ens prata med varandra, hur ska de då kunna bli vänner för livet? Hur ska de två komma överens. Men jag kunde inte ha mer fel. Nu var allt igång. Hårt slit första veckan inför showen med sång/dans hela dagarna och man känner att man inte orkar mera, men då blir det såklart sånger innan varje måltid, Camp fire, gåtor, fler camp-sånger, smores, skratt, talang jakt, kulturpresentationer, fler camp-sånger, nights in the wood (sova i skogen med bara sovsäck), (spindlar hjälp) och mycket mycket mer tills vi går in i vecka nr 2 som vi kallar för adventures week. 7

9 CAMP UP WITH PEOPLE FORTS. Då vi åkte ut till Nelsons Rocks för ziplining och via ferrata där vi alla verkligen fick utmana oss själva. Cast Olympic, Washington D.C, museum, Host Famliy, camp-sånger, camp fire, talangjakt och mycket mer. Tredje och sista veckan. NU är det dags att för första gången flytta allt upp på scenen, nerverna börjar komma och showen byggs färdigt. Deltagarna är otroligt trötta och slitna efter dessa två veckor men man kan fortfarande se glöden i deras ögon när de nu har en helhet av showen. Showen ser lite annorlunda ut detta året än vad det har gjort tidigare. Vi hade nu även med en tredje del i showen där deltagarna berättade sin historia om Camp UWP och sin syn på världen och vad vi kan göra mot bland annat mobbig som var en stor diskussion. Där de fick diskutera om vad sångerna betyder för dem och skriva sina egna små monologer/dialoger. Nu var det snart dags att säga hejdå till alla deras nya vänner och nu pratade vi igen om Din Nya Familj och tårarna faller. När man nu tittar runt om i rummet och jämför med den första dagen så NU står ALLA i denna stora cirkel, håller om varandra och står bredvid nya vänner och nu förstår man vad den lilla frasen betyder We are Many, We are One. Gemenskapen man ser här i rummet får en själv att börja gråta. Nu kan man själv se hur mycket de alla har växt under dessa tre veckor och själv får en liten egobost eftersom jag har varit en del av detta och gett allt för att de ska ha den bästa sommaren. Hårt arbete men fy vad jag är stolt. 8

10 CAMP UP WITH PEOPLE FORTS. Det är alltid svårt att sammanfatta en sommar som detta men jag skulle vilja avsluta med en berättelse från Beth Clay, som hjälpte tre av hennes elever att komma hit och bli deltagare genom att hjälpa dem att samla ihop pengarna. Today, I had the single most meaningful conversation in my life... Caty and Mary were asleep in the back seat and Abel began to talk. He asked about the history of Up with People. He asked about my story, and why I wanted to send my students to camp. He told me about all of his adventures, his best friends, his inside jokes, his new family, his favorite moments. Then, he started talking about his future. He asked Please, can I go back next year? I ll raise all the money. I found my voice and I think I m ready to tell my story. He stayed deep in thought from time to time, speaking up with additional ideas for raising money. He told me about the night he got homesick, and all he wants is to show is family his proudest accomplishment so far. He asked again about going back next year. I looked at him, his face pleading, and asked Why?... Then, there it was... Miss, I like the me that was at camp. I didn t have to act too tough. I didn t have to try to fit in. I ve never felt like doing the right thing was what made you a leader until Camp. It s like everything you ever told me became true, I made friends with people from all over the world. I opened up to people. I cried Miss. I felt all my emotions and they didn t scare me anymore. I realized that I can change the world. I don t want to hang out with the same crew anymore, I want to be something better. I want to make A s and B s in everything. I want to travel. I want to see the world. I want to make the world a better place. Miss? You gave me a chance to find hope. I found it and I don t ever want to let it go. Camp made me a better person, I already feel it. I can t wait to see my Mom and Dad. 9

11 I just listened as I continued to drive. Wheels turning for next year... Abel gave me a hug every time we stopped. His joy was contagious. Fast forward a few hours... Abel and his father just called... the conversation was not nearly as in depth as the one we had in the car, but the sentiment was spot on. Ms. Clay? Can you add all the videos of me to the internet and let me show my Dad? I m working on it right now. My Dad wants to say something. Ms. Clay... *audible sniffling*... What you do for my son, I am so thankful. I will never forget this, he is happy. He is really happy. I will do anything to help him go back next year, my wife, my family,.. I am so proud. I am so thankful for all you do. I will never forget this. My boy, he never sounds and feels so good. *long pause...* You gave him the whole world, bigger than I ever could. You gave him a real future. Thank you. CAMP UP WITH PEOPLE FORTS. As tears streamed down my face, I said Abel earned it and deserves it. Thank you for trusting the opportunity. I m super proud. And super exhausted. Tack för mig och hoppas ni har fått en bild av hur Camp UWP ser ut! - Johan Wester, A12 Ansvarig utgivare: Mimmi Hogland Blomkvist Redaktör: Alexandra Rehn Appelqvist 10