Tyska landskap och städer

Transkript

1 Tyska landskap och städer Tyska tillhörigheter och identiteter har i ett tillbakablickande perspektiv sin utgångspunkt i folkvandringar och germanska språk. En inte alltför avlägsen utgångspunkt är utbredningen av tyska språket i centrala Europa och förekomsten av många feodala småstater som grund för det tysk-romerska riket, med habsbursk kung 1273 och sedan dess århundraden av slitningar och omgrupperingar mellan dem, inte minst efter uppdelningen i katoliker och protestanter. Från freden och Wienkongressen 1815 efter Napoleonkrigen kom t.ex. Österrike och de tysktalande kantonerna i nuvarande Schweiz att med kortvariga undantag definitivt överge många småstaters ständigt pockande projekt om ett Germania och Tyskland. Fram till deras enande och det s.k. andra tyska kejsardömet 1871 bestod den blivande staten av trettiotalet kungariken, hertig- och kurfurstendömen med Bayern och Preussen i olika förbund som de starkaste. Resehandböckerna under tidigt 1800-tal speglade fortfarande tydligt detta i sina titlar där Deutschland eller Teutschland, som det också kunde heta, följdes av ett nebst och namngivna grevskap, städer och avkrokar över halva Europa, även det sistnämnda en konstruktion och någorlunda överenskommen geografisk konfiguration med bara ett par århundraden på nacken. En viktig aspekt av resehandbokens utveckling var turismens fördröjda expansion i tyska länder och hertigdömen i jämförelse med i England och även Frankrike. Som tänkbara resmål överhuvudtaget låg de tyska delstaterna snarast vid sidan om den klassiska tourens färdvägar från England ner på kontinenten för de första som reste för att se och lära, i början av 1800-talet möjligen med undantag för Rhen via Belgien-Holland. Men när väl genombrottet för ångbåtstrafiken och järnvägen var ett faktum skulle länderna inom det tyska språkområdet erfara en stadigt expanderande både inhemsk och utländsk turism, som efter 1800-talets mitt tog sig uttryck i bland annat en produktion av reseguider minst lika omfattande som den engelska och vid seklets slut antagligen överflyglade den kvantitativt sett. Att den snabbt växande mängden turister, turistiskt material och handböcker som kom ut på marknaden påverkade de berörda tyskarnas syn på sina statsbildningar och deras historia och kultur kan vi utgå från, även om det är svårare att beskriva hur och i vilka former med tanke på de skiftande sociala kategorier, klasser och kulturella förhållanden som gällde, där t.o.m. inställningen till franska revolutionen och Napoleon I kunde vara en viktig vattendelare. Att det hos alla dessa individers och gruppers bilder, föreställningar, drömmar och idéer om det tyska fanns olika uppsättningar och diskursiva kombinationer av

2 berättelser, avgörande händelser, platser och personer om den tyska kulturen och nationen är inte svårt att föreställa sig, även om det med tanke på att det var just de resande klasserna med många kontakter som dominerade samhällslivet, den officiella kulturen och skolundervisningen, samtidigt som det för många arbetare, bönder och tjänstefolk i allmänhet dröjde innan också de egna erfarenheterna och annat än andras berättelser, fiktion och hörsägen formade den vidare geografiska bilden av samhället. Rimligtvis var det också det växande antalet resenärer som tydligast kom att prägla den framväxande turismen som marknad, dvs det turistiska utbudet av resor, erbjudanden och guider såväl som flertalet av aktörerna, agenterna och förlagen knutna till denna marknad. Det hela kunde visserligen snabbt omstruktureras p.g.a. sociala händelser, t.ex. under revolutionsåret 1848, kriget Preussen-Österrike 1866, Preussens och de tyska staternas angrepp mot Frankrike 1870 och senare naturligtvis inte minst 1:a världskriget. Turismens återhämtning i Tyskland kom dock t.o.m. i det senare fallet att trots krigsskulderna ske ganska snabbt, som ett slags förlösande reaktion på kejsardömets fall och införandet av republik (Weimar) och i betydligt mer profilerade och fler former än tidigare, t.ex. en både växande utlandsturism och inhemsk turism, en såväl europeisk storstadsturism med Berlin som politiskt, konstnärligt och explosivt centrum och en blomstrande natur- och landskapsorienterad folklig friluftsturism, allt innan depressionen inom världsekonomin och nazismens maktövertagande återigen kastade om riktningen Beträffande den tyska nationalismen skedde nu en vulgär och förenklad heroisering, grundad i en metafysisk föreställning om folksjäl och ras och driven av revansch lusten för krigsslutets upplevda förnedring. För de likasinnade eller förförda delarna av befolkningen var det ett kortvarigt ideologiskt rus som sällan har något att göra med de erfarenheter och processer som vanligtvis grundlägger mer tåliga och beständiga nationella identiteter, utan snarare förde alla i snabbare takt mot ett sammanbrott och en vändpunkt. I Tyskland kunde den knappast ha varit värre med en lång period av ännu en återhämtning som tack vare en ganska snar och överraskande välståndsökning inte tycks ha lämnat alltför många kvar traumatisk självrannsakan. Enbart det ledande förlaget Baedekers syn på en tysklandsguide skvallrar om att det här handlade om en annan kulturell och identitetsskapande process än den som kännetecknade många andra länder, t.ex. Frankrike och England. Trots enandet 1871 kom förlaget med undantag för de första tidiga guiderna till Rhenländerna från 1832 (tidigare på annat förlag) och den tjocka Deutschland 1842 (om det mesta från Milano till Köpenhamn) inte att publicera en sammanfattande guide för Tyskland förrän 1906, då i två volymer (norr och

3 söder). Orsaken till denna fördröjning var givetvis den historiska uppsplittringen i många delstater med fortfarande mer eller mindre stark både kulturell och formell samhörighet, som t.ex. Preussen och inte minst Bayern. Dessutom kom stora delar av det som i många tyskars föreställning ingick i det tyska sammanhanget och berörde Böhmen och Österrike politiskt att ryckas loss från sådana förväntningar genom upprättandet av dubbelmonarkin, där även det vid den tiden ytmässigt väldiga Ungern ingick. Istället kom Baedekers guider till tysktalande delområden att bygga vidare på den geografiska indelning som skett tidigare. Samtidigt kom också förlagets internationella satsning från 1850-talet att förstärkas, geografiskt (allt fler länder) såväl som kulturellt (översättning av allt fler titlar till franska och engelska). Orsaken var konkurrensen om en ännu inte tillräckligt stor tysk publik på resande fot, även om vi av insiktsfulla historiker påminns om att detta lustresande redan påbörjades i fantasin i många tyska hem via olika slags litteratur, också guideböcker med kartor och angivna reserutter (Koshar 2000). Baedekers geografiska utvidgning och översättningar, med de senare också för tyska områden, kom snabbt att få en omfattning som vida överskred andra förlags ansträngningar. Till och med Murrays roll som bärare av den internationella turismen överflyglades av Baedeker när turistströmmarna längs huvudlederna och the beaten tracks inte längre helt dominerades av engelsmän, med eller utan tillskottet av amerikaner. Bevisen på att Baedeker i seklets slut hade blivit den verkliga triumfatorn internationellt sett är otaliga, t.ex. alla förord i nya handböcker runtom i världen som refererade till förlaget som en förebild, alla plagiat, alla som parasiterade på företagsnamnet, ett växande antal satirer och alternativguider med Baedeker som måltavla och inte minst det faktum att Baedeker kom att anges som synonym till reseguide och guidebok i uppslagsböcker och annan litteratur. Så tidigt som 1864 använde en väletablerad periodisk källa Baedekeriana som rubrik för en genomgång av turistlitteraturen om Schweiz (se Hinrichsen 1991, s. 30). Endast i hemlandet och Öst-Asien bevarade Murray ett visst övertag. Baedekers internationella expansion måste nog därför till stor ses som en följd av den tyska turismens eftersläpning på ett par decennier i förhållande till den franska och givetvis än mer den engelska marknaden, symboliskt bekräftad av t.ex. ordet turists intrång i det tyska språket runt 1830 ett par decennier senare än i det engelska. Tyska föregångare fanns förvisso, såsom Reichard från 1700-talets slut, vilken hellre tycks ha gett ut de många utgåvorna av sina två omfattande europeiskt orienterade huvudguider och utdragen ur dem på franska. Ser vi till andra större tyska förlags utgivning kan man ändå bekräfta att denna försening i varje

4 fall inte längre hade lika stor betydelse efter, säg 1860, då dessa förlag hade börjat ge ut mängder av titlar utan att översätta särskilt många av dem. Morins 1840-talsguider, övertagna av Grieben och tio år senare av Alex Goldschmidt, var till en början praktiskt taget enbart orienterade mot tyska turister och förlaget kom först flera decennier senare att mer regelbundet börja översätta allt fler av dem. I den på 1860-talet påbörjade och expanderande serien Meyers Reisebücher av Bibliographisches Institut var och förblev alltid översättningar till andra språk kortvariga undantag, som de fyra utgåvorna av Schweiz-guiden på franska Woerls redaktion, med 600 titlar runt 1900, som mest bestod av mindre häften om tyska orter, men även aktualiserade många utländska orter och städer, tycks knappt alls ha rört ett språklexikon. Beträffande orienteringen mot ett Tyskland som språklig, kulturell och geografisk konstruktion var den som nämnts tidigare närvarande i ett flertal guider på 1840-talet Baedeker, Reichard, Wagner, Jahn, Morin men avtog successivt till förmån för fokus på landsdelar, regioner, delområden och orter. Meyer gav aldrig ut någon sammanfattande Tysklandsguide och liksom Goldschmidts Grieben-serie var dess största insats härvidlag ett par tjocka guider om Sydtyskland. Före enandet hade också de historiska och mytologiska föreställningarna om Germania och ett sammanhängande rike ett avsevärt starkare fäste inom skönlitteraturen och den historiska forskningen, vilket var helt i linje med guidegenrens karaktär som en spegel av ett befintligt tillstånd med rötter bakåt i tiden, snarare än av en önskad och potentiell framtid. En intressant fråga är vad den ovan nämnda mycket ymniga utgivningen av just turistguider mot 1800-talets slut kan ha haft för inverkan på den nationella tyska identitet som utvecklats och existerade inom olika samhällsskikt och vilken roll guiderna kan ha haft för den förstärkning av nationalismen och nationsbildningarna som överlag kännetecknade stora delar av Europa fram till och mellan världskrigen. Kulturhistorikern Koshar för i sin bok German Travel Cultures från 2001 ett resonemang om effekterna av den regionala uppdelningen och dess relation till de påtagliga samhällsförändringar som ägde rum, t.ex. den snabbt ökande industrialiseringen och det tilltagande resandet och turismen. I båda fallen menar han att dessa förändringar främst motverkade föreställningen och känslan av en gemensam nationalitet och tysk identitet, även om ömsesidiga ekonomiska beroenden och reseerfarenheter även verkar i motsatt riktning. Här nedan skall reflektionerna om just de tyska guidernas eventuella inverkan på och uttryck för sådana processer och föreställningar knytas till fyra olika

5 geografiska nivåer. Meningen med en sådan inledning har hävdats i andra texter här bredvid (se Brittisk jakt på det pittoreska ). Den överordnade nivån i sammanhanget är givetvis den nationella, med t.ex. nationsguiden som en symbolisk faktor, därefter alla guider till olika delstater och regionalt avgränsade områden, dvs topografiskt och ofta även kulturellt sammanhängande områden som t.ex. Harz och Schwarzwald (för Rhen och Rheinlande se Längs vattenvägarna, över haven ). För det tredje skall något sägas om de lokala stadsguidernas tänkbara inverkan, till antalet givetvis de allra flesta. Ordningen mellan dem kastas dock om här nedan, och den fjärde viktiga nivån tas enbart upp i slutet, dvs tyskarna ute i världen och då antagligen ofta med en guide i handen. Att den guiden dessutom p.g.a. Baedekers inflytande var välmatad och på det egna hemspråket kom givetvis att ge tyska turister och resenärer, precis som engelsmän och fransmän med stora internationellt satsande förlag i ryggen, en betydande fördel i jämförelse med de flesta turister från mindre länder som fick lita på sina kunskaper i främmande språk eller ganska korta och speciella guider på hemspråket (se t.ex. den tidiga utgivningen av svenska guider till olika länder i 1900-talets början i Svenska guideserier ). Troligen är det möjligt att hitta mer allmänna skillnader mellan de olika slagen av guider (nationella eller lokala t.ex.) vad gäller deras sätt att påverka eller kunna påverka den nationella identitetens olika former och uttryck. När det gällde politiska ställningstaganden, indirekta och särskilt explicita, är det emellertid uppenbart att såväl det enklaste häftet som den fullmatade redovisningen vissa av Baedekers, Murrays och Hachettes guider till Mellanöstern och Nordafrika fick del- och tidvis t.o.m. samma status som den akademiska, särskilt historiska forskningen kunde befrämja exempelvis en stark nationalistisk och chauvinistisk hållning, t.o.m. kolonialistisk i numera helt oacceptabel mening. Delstater, regioner och landskapstyper Ser vi till Baedekers guider håller förlaget i stort sett fast vid sin uppdelning i större landsdelar fram till 1:a världskriget, men då periodvis också i nya kombinationer som det inte är lätt att hålla reda på, särskilt som de var marknadsorienterade och inte precis kom till för att klargöra eller underlätta en översikt i efterhand. Alex Hinrichsens arbete med bibliografin över Baedekers utgivning måste därför välkomnas med största tacksamhet då den gör en sammanfattning möjlig (dock just här med alla utgåvor på engelska och franska utelämnade). Förlaget upphörde t.ex med sin huvudguide Tyskland-Österrike från 1842 (15 utgåvor, i två band från 1851) samt enbart Österrike (5 utgåvor från 1853). Dessa ersattes med dels

6 Österrike-Ungern (14 utgåvor till 1913), dels Södra Tyskland respektive Österrike (båda i 6 nya utgåvor fram till 1884 och delvis en fortsättning på guiden Södra och Västra Tyskland med 14 utgåvor ) samt därefter också enbart Österrike (11 utgåvor ). Samtidigt kompletterades de dels av guiden Mellan- och Nordtyskland (19 utgåvor från ), som 1889 delades upp i de för de flesta idag välkända titlarna Nordväst-Tyskland och Nordöst-Tyskland (båda med 9 utgåvor fram till 1914), dels av de tre guiderna med separata titlar: Rhen/Rhenlandet (34 utgåvor 1832 till 1931), Sydtyskland (14 utgåvor ) samt den mest långvariga av de alla med titelvarianter på ämnet Tyrolen, Salzburg, Sydbayern, München, mm. (41 utgåvor ). Slutligen började en separat guide till Berlin att ges ut 1878 fram till 1936 (21 utgåvor, med de tre första till 1883 som utdrag ur Nordtyskland, och senare fortsatt utgivning efter 2:a världskriget). Dessa tillsammans högst 7 regionala guidetitlar samtidigt till huvudsakligen tysktalande områden såg i de flesta fallen sina sista utgåvor senast Istället kom Baedeker vid sidan om den nya nationsguiden från 1906 (och 1909, 1913, 1925, 1932 och 1936) att efter 1:a världskriget främst lägga denna kraft på delstatsguider Thüringen, Sachsen, Nord- och Oberbayern, Preussen, osv samt i några fall på guider till topografiskt sammanhängande områden, t.ex. Schwarzwald, Harz och Östersjökusten. Detta påminde om svenska STF:s indelning i landskapsguider eller Hachettes i provinser och aktualiserade i högsta grad frågan om den juridiska och administrativa indelningens betydelse i nationaliseringsprocessen, även om Baedeker generellt sett, också vad gällde nationsguiderna, varken tycks ha reflekterat kring innebörden av olika gränsdragningar eller med hänsyn till dem underlät att ta med näraliggande, turistiskt sett intressanta städer i sina guider (snarare var sådana utvidgningar ett kännetecken för baedekerguiderna). Frågan är naturligtvis också hur sådana indelningar påverkade en mer lokal identitet och tillhörighet? Precis som i kommentarerna till landskapens betydelse för utvecklingen av den svenska nationalkänslan (se Sverige, ett fädernesland ), tror jag att profileringen och karaktäriseringen av alla dessa delstater, gamla grevskap och hertigdömen var en närmast oumbärlig del i grundläggandet av ett starkare nationellt sammanhang, under förutsättning att relationerna till övriga delstater och hela landet också förtydligades som meningsbärande för delstaterna själva. Dvs de två nivåerna hängde samman och gav mening åt varandra. Var det inte också en nationalguides främsta uppgift att förtydiga sådana sammanhang istället för att bara gå igenom delstat efter delstat, allt med kanske rollen att parera ultranationalistiska ideologier eller lokalchauvinistiska strömningar, om nu inte förstås avsikten var att också hålla öppet för eller rentav förstärka dem. Frågan är om inte erfarenheterna av och guiderna till de topografiskt och kulturellt mer sammanhängande

7 områdena också spelade en verkligt stor, speciell och kanske inte riktigt erkänd roll i nationaliseringsprocessen, eftersom de fysiskt och mentalt överbryggade alla de juridiska gränser och formella förordningar som ofta tillkommit utan nödvändigtvis någon direkt folklig förankring (även efter t.ex. Tysklands enande), dvs som ett uttryck för byråkrati, maktstrukturer och ambitioner som borde förklaras närmare, men i guiderna givetvis oftast på sin höjd bara registrerades. Intressant i det här sammanhanget är att de andra större tyska guideförlagen, av bl.a. marknadsskäl får man förmoda, valde att ge ut avsevärt många fler s.k. topografiska och landskapsorienterade guider än Baedeker och inte heller lanserade särskilt många delstatsguider, dvs som om STF istället för landskapsguider skulle ha producerat särskilda guider om Västkusten, Bergslagen, Östersjöskärgården, Norrlandsfjällen, Mälarlandskapen, etc (de senare fick en egen guide långt in på 1900-talet). Kanske var det enbart ett marknadsval gjort utifrån Baedekers titlar. Meyers utgivning t.ex., som vad gällde både titlar och volymer (antalet utgåvor) handlade mer om tysktalande områden än om andra länder, var konsekvent härvidlag. Vid sidan om Rheinlande och Nord- och Syd-Tyskland förekom såväl tyska alperna som östalperna (Der Hochtourist) i egna serier med 3 respektive 7 olika titlar vardera, men också separata guider till österjö- respektive nordsjökusten, Riesengebirge, Schwarzwald och Harz, och slutligen Thüringen som enda delstatsformation. Griebens lista över sina c 100 guidetitlar 1895, de flesta främst städer och länder, visade en ännu större övervikt för topografiskt avgränsade tysktalande områden än juridiskt dito, i själva verket 16 titlar mot 1, t.ex. Rhen, Harz, Schwarzwald, Eberswalde, Erzgebirge, Märkische Schweiz, Moseldalen, Bergstrasse/Odenwald, Riesengebirge, Teutoburger Wald, Salzkammergut/Tyrolen, Sächsische Schweiz, m.fl. Det kring 1900 expanderande hamburgförlaget Richter med ett sjuttiotal titlar 1914 (en del även om olika länder och utländska städer) gav beträffande de typer av tyska delområden som uppmärksammades 16 stycken på listan förtur för områden nära den egna hemstaden med titlar som Der Teutoburger Wald 193/14, Wesergebirge 1913/14, Lüneburger Heide 1914/15 (3:e), Holsteinische Schweiz 1914/15 (2:a), Ostholstein 1914/15 (20:e) och Ostschleswig 1913/14 (4:e), men i varje fall tre tydligt avgränsade grevskap, furstendömen och delstater, förutom Thüringen också Schleswieg-Holstein och Mecklenburg. Till detta kom utgivningen från ännu mer lokalt orienterade förlag, oftast uppvaktade av eller med stöd från lokala entusiaster, cykel- och friluftsföreningar, som t.ex. förlaget Lorenz från

8 Freiburg im Breisgau, med 27 aktuella guider , såväl till några andra länder som fyra fem vandringsguider i den egna regionen, ett antal lokala järnvägsguider och en helt separat serie korta s.k. blixtguider till olika orter. Vogeserna var ett av förlagets regelbundet uppdaterade större områden och Ernst Baders Führer durch die Vogesen 1899 uppföljaren till startvolymen. Annars var den mest välmatade guiden till Vogeserna, bergskedjan i Elsass- Lothringen, åter under tyskt styre 1871 till 1918, en guide som Dr. A. Schricker på uppmaning och stöd av vogesenklubbarna publicerade 1873 och som efter bearbetning av C. Mündel och andra klubbmedlemmar kom i en 5:e upplaga 1888 på 509 sidor. Än mer lokal var Stahel`sche Verlags-Anstalt i Würzburg med en sex sju guider på sin lista när Führer durch die Rhön 1906 (6:e) publicerades, ännu en bergskedja beskriven av ännu en doktor, tillika klubbpresident. Det vanligaste var ändå lokala klubbar som enbart säkrade utgivningen av guider till sina egna omhuldade områden, som t.ex. Eifel-Vereins 27:e utgåva av Eifelführer 1930, också en väl identifierad bergstrakt på minst 10 x 5-10 mils storlek, eller Dr. C. W. Schnars Neuester Schwarzwaldführer 1901 (13:e) under medverkan av Schwarzwaldföreningarna och Dr. E. Anthes Führer durch den Odenwald und die Bergstrasse 1903, utgiven på uppdrag av Odenwaldklubbarna som åttonde utgåvan av ännu en av alla dessa doktorers originalguide (Dr. G. Windhaus). Alla dessa naturområdesguider redovisade nogsamt järnvägar och bil- och cykelvägar, men gav också mer eller mindre stort utrymme för besökare till fots med förslag på vandringsleder. Praktiskt taget alla de nämnda områdena ovan definierades alltså inte av juridiska gränser, utan utgjorde identifierbara geologiska och topografiska sammanhang med sen århundraden ganska beständiga näringar, som t.ex. Schwartzwald och Eifel. Men det fanns också några av dem som nu särskilt uppmärksammades med egna guider enbart på grund av att de fått en helt ny funktion, t.ex. den tyska östersjökusten, som förvisso hade en gemensam topografi, men enbart tog plats i turismens geografi eftersom den blivit badkust (jämför med Västkusten i Sverige, Rivieran och dess franska del Cote d`azur i Frankrike). Kusterna blev nu inte bara en geografisk anvisning utan deras namn högvaluta i turismens geografi, laddade med särskilda föreställningar och förväntningar. Thüringen var i stort sett den enda delstat som fanns hos de flesta förlagen, sedan tidig medeltid förlänad, styckad och fördelad enligt en feodal praktik långt upp i modern tid och slutligen ihopslaget till ungefär nuvarande område Mitt i Tyskland var det också ett slags kulturellt hjärta med bl.a. dels författarstaden Weimar (Goethe, Schiller, Weyland) och

9 den tidiga förlagsstaden Gotha (Justus Pertes, Bibliographisches Institut) innan näraliggande Leipzig tog över, dels det vid det här laget teknologiskt laddade Jena (astronomi, Zeiss). Medan Baedeker säkrade guider om de historiska och formella delstaterna efter 1920 kom alltså de flesta andra förlagen att även fortsättningsvis prioritera guider till topografiska områden, vilket möjligen var mer framgångsrikt turistiskt sett, även om delstatsguiderna gav löfte om ett mer systematiskt upptecknat innehåll: guiden lovade allt viktigt inom delstatsgränsen, medan Harzguiden kunde bestå av fotvandringar längs författarens favoritleder med vissa mindre viktiga sevärdheter utelämnade. I den förra ligger dessutom definitionsmässigt en administrativ dimension som den topografiska guiden inte behövde ta ansvar för på samma sätt: delstaten är uttryck för en organisering och fördelning av ansvarigheter och kontroll som mer har med ett områdes och även nationens institutionella och formella sida att göra. Att varje delstatsbeskrivning givetvis också förmedlar en historisk kulturell utveckling som med mer eller mindre friktion har ambitionen att vara en byggsten i den egna territoriella identiteten behöver emellertid inte nödvändigtvis skilja den mycket mer från den topografiskt valda områdesguiden än att den senare brukar ha en mindre officiell framtoning. Nu är det givetvis möjligt för nästan vilken begåvad och lokalkunnig författare som helst att beskriva olika områden så att vi som läsare övertygas om deras tillskott och värde för landet i stort, särskilt om de för alla framstår som fysiskt, kulturellt och språkligt tillgängliga. I det sistnämnda fallet pågick det f.öv. dessutom fortfarande under 1800-talets slut en uppgörelse med den formella, vetenskapligt motiverade latiniseringen inom botanik, geologi och t.o.m. geografi som skett sedan 1700-talet under bl.a. inspiration av Linné, en uppgörelse som inte minst handlade om att ge de verkliga sevärdheterna tyska namn. Ett exempel var namnet på den dominerande bergstoppen i Odenwald Bergstrasse, som förordet i den nämnda guiden ovan nu gjorde till en viktig sakfråga och genomgående kallade Machlen istället för Melibokus (grekiskt ord egentligen), en typ av förändringar som t.ex. också tas upp i Meyers Harz 1907, där författaren bl.a. hånar alla tidigare försök att ge områdets högsta topp Brocken ett namn som anknöt till den äldre akademiskt omhuldade latinska terminologin (s. 89). Till skillnad från delstatsguiderna grundar de topografiska guiderna sina beskrivningar nästan alltid främst i det naturgivna som de underförstått menade krävde en särskild plats i läsarnas bild av det egna landet (mer än t.ex. delstaten), ja, en i den meningen närmast ovillkorlig acceptans, och som det som läsare inte var lätt att hantera utan viss skepsis och

10 misstänksamhet. I en tidig bok som Brederovs om Harz 1840 frammanar dock författarens uppenbara detaljkännedom om bergstrakternas alla stigar, skrymslen, orter och pågågende näringar bergs- och skogsbruk, hyttor, djurhållning, odlingar - en det särskildas och egenartades diskurs som det är svårt att motstå. Läsaren förs här in i en okänd värld med drag av mystik och främlingskap, men som väl genomkorsad, beskriven och inte minst upptäckt och erfaren på plats antagligen sällan avvisas, utan snarare införlivas i föreställningen om ett specifikt sammanhang med en egen plats i landet som helhet. Även guidernas kartor kunde bidra till denna känsla av tillträde till något egenartat och främmande, ibland t.o.m. enbart med hjälp av illustrationen av vägnäten. Snarare än att välja ett utsnitt ur lämpliga befintliga topografiska kartor, valde nämligen en del guider att inledningsvis presentera området med en unik, egenhändigt sammanställd eller ritad och ganska förenklad karta med stråk, förbindelsevägar, orter och vissa naturformationer utmärkta, men med nästan ingenting utanför områdets gränser markerat (Eifelführer 1930 ovan, Richters Der Harz (9:e), Meyers Der Harz 1907 (19:e, innanför bakre pärmen). För läsaren blev det ungefär som att få en enkel illustrationsskiss eller skattjaktskarta till en okänd ö i handen, att fylla i med hjälp av beskrivningarna eller under det egna besöket, vilket eggade fantasin lite extra inför mötet med guidens alltid förr eller senare också publicerade traditionella kartutsnitt. Sedan turistinvasionen till Harz tagit fart och guiderna började präglas av sin anpassning till densamma alla större tyska guideserier hade t.ex. Harz och Schwarzwald på sina listor kunde man visserligen förvänta sig det mesta. Men även om man t.ex. i de flesta guiderna till Harz läser att det på den högsta, tusen meter höga toppen, Brocken, tillgänglig via bl.a. en spiralformad järnvägslinje som direkt drar blicken till sig på kartan, alltid samlas stora förväntansfulla skaror besökare inför solnedgången, är det omöjligt att låta detta dämpa ens förväntan och entusiasm om man tagit del av det nästan alltid återgivna Brocken-panoramat i guiderna, ofta överarbetat som en katalog över Tyskland i alla riktningar. Hos Meyer är det dessutom extra stort och i färg, och därför ett underbart pretentiöst schema över och bevis på den erövrande turistblicken som inte bara berättar om den omättliga ambitionen att suga upp hela trakten i denna topp, utan väl där uppe ändå övertygar oss om att det mesta som avgör denna trakts karaktär finns längs alla de vindlande vägarna och överraskande raka chausseerna genom dalar, byar och småstäder och de branta stigarna upp dit. Att den påträngande naturen som produktivkraft dessutom lockade många av författarna till en miljödeterminism och föreställning om den naturbundna karaktären hos människorna,

11 bönderna, gruv- och skogsarbetarna, nästan som om de senare levt isolerade här i tusentals år, är en slutsats som det är lätt att överse med men ändå omöjligt, eftersom vi här anar några av rottrådarna till den av nazismen opportuniskt omhuldade Blut-und-Boden-ideologin. Till bilden hörde emellertid också att vissa, och då särskilt Baedeker, aldrig höll sig inom gränserna, vare sig de juridiska eller topografiska. Förnuftigt nog skulle vi kunna tillägga, även om förlagets skäl nog snarare var turistiska och praktiska snarare än medvetet meningsskapande, dvs att skriva in det avhandlade området i ett större sammanhang (för läsaren av guiden blev följden dock ofta ändå detta, även om just magin i särskilt de beskrivna naturområdena gick förlorad eftersom ingen annan aktiv förmedling i t.ex. texten förekom mellan de två nivåerna (området och dess omgivning) än angivna resvägar, avstånd och en massa enskilda beskrivningar och kartor för städer en bra bit bort. Baedekerguiden till Thüringen gav t.ex. också turisten råd vid besök i Sachsen, Leipzig, Kassel, Hannover, Bamberg och Würzburg, och guiden till Schwartzwald gjorde detsamma vad gällde tillfartsstäderna Frankfurt, Mainz och Hildesheim. Varje delstat och område skrevs alltså i många fall in i ett större geografiskt sammanhang, varvid vissa städer som t.ex. Frankfurt a. M. och Leipzig kom att ingå i ett flertal sådana sammanhang och andra guider och bli återkommande knutpunkter och referenser i det ännu större nätverket som formade Tyskland, särskilt då turismens Tyskland. Man kan givetvis hävda att detta i modernitetens anda på ett positivt sätt lyfte fram nätverken på bekostnad av de lokala, säregna världarna, i många guider förvandlade till turistiska enklaver och sidoordnade utmarker. Men ännu handlade det alltså inte hos Baedeker eller andra om beskrivningar av delområden och lokala förhållanden som systematiskt också uppmärksammade relationerna med omvärlden utanför och, vilket var lika viktigt, de förras roll i denna omvärld. I själva verket är de flesta sådana samhällsoch omvärldsbeskrivningar tyvärr än idag alltför präglade av ett slags containerperspektiv, där enbart de mest påtagliga och uppenbara verkningarna av banden mellan olika platser och områden, ibland enbart ekonomiska och politiska, ges utrymme i beskrivningar och analyser, särskilt i turistguider. Allt från enskilda miljöer, byggnader och orter karaktäriseras nästan enbart av fakta om deras egna interna förhållanden, alltså som innehållet i en container, vilket för turisten givetvis också var det enklaste och bästa sättet att minnas dem. Beskrivningar av orter och regioner utanför de angivna resmålen var dock som antytts ovan ändå inte sällan ett litet steg mot medvetenheten om större sammanhang och betydelsen av dessa för att bättre förstå de enskilda platserna och orterna, även om det hela för många av

12 guidernas mest handlade om rena säljargument. Vilken köpare gläds inte av att med Thüringen-guiden få t.ex. en karta och snabbild av Leipzig på köpet, även om några läsare nog tyckte att utrymmet hellre borde ha använts för huvudämnet ifråga. För ett stort förlag som Baedeker, som ganska tidigt samlade på sig aktuella kartor och fakta om massor av tyska städer, var det praktiskt sett heller ingen större kostnad att komplettera med sådana utvidgningar. Kanske fanns det också en idé om resandets sammanhangsskapande roll, om än bara för resandets och turismens egen del, samtidigt som detta resande, liksom den näringsekonomiska geografiska specialiseringen, också handlade om skillnader som separerade de olika områdena socialt, kulturellt, politiskt och mentalt. Men vilket modernt land kunde undvika en sådan utveckling, som i själva verket underminerade varje nationellt enande som inskränkte individens fria tänkande i den stora naturärvda samhörigheten. Stadsguiderna Lokala stadsguider får naturligtvis en annan betydelse i och för de mentala processer som formar individernas bild av sitt land. De är givetvis alla beroende av sitt näringsekonomiska, historiskt-kulturella och topografiska sammanhang, men är i jämförelse med landskapet de ingår i också mer en både kulturellt och materiellt skapad produkt. Mer än landsbygden är de t.ex. uttryck för materiella förändringar i teknik, byggen, byggnadsstilar och växande varuutbud, med förnyelse och modernitet som en naturlig mental referens. Det innebär att de alla mer eller mindre starkt också aktualiserar en utmaning av de äldre, historiska, kulturellt vårdade, värderade och mentalt s.a.s. identitets- och nationalitetsskapande platserna och sammanhangen, samtidigt som de mycket snabbare och mer kraftfullt kan profilera sig i konkurrensen och jämförelsen med varandra. D.v.s. samtidigt som detta är processer som kan äventyra nationell samling, tillhörighet och gemenskap, blir ändå städerna mer än landsbygden de platser där förstärkningen av nationen på framför allt institutionell nivå manifesterar sig tydligast, t.ex. genom alla redovisade nya byggnader för olika ämbetsverk, utbildningar, nya inrättningar, osv. Givetvis är också kulturarvet mycket starkt framträdande i många städer, men i den förmedling av en nationell identitet som många intressegrupper är angelägna om, ges detta oftast en icke dynamisk och icke uppdaterad innebörd, utan kopplas snarare ihop med det naturarv av landskap, skogar, berg, vattendrag och tillhörande näringar som också de s.k. delstats- och regionala landskapsguiderna i hög grad är upptagna av. Städerna blir därigenom bärare av motstridiga värden: modernitet, förnyelse och expansion kontra tradition och historisk kontinuitet. Det ger dem antingen föränderliga eller ganska fasta

13 platser i de stadshierarkier som utmärker allt från den mer allmänt övergripande ekonomisksamhälleliga till den kulturellt nationalistiska och lokalchauvinistiska geografi som artikuleras mer eller mindre tydligt: den främsta universitetsstaden, en av de viktigaste historiska handelsplatserna, ett av bålverken mot fientliga länder, osv. De flesta separata stadsguider är nämligen tillkomna med en stark lokalkänsla och vilja att framhålla respektive stads kvaliteter och värden, ja, t.o.m. lansera dem inför omvärlden, inte minst företag och om inte annat så bara för att locka fler besökare. Samtidigt finns det många förlag som ger ut guider till olika städer enbart för att de är turistmål som så många andra städer. Dessutom kommenteras och bedöms de flesta städerna fortlöpande i mängder av regionala guider, där inte heller sällan ett slags turistiska stadshierarkier blir tydliga. Alla dessa typer av stadsbeskrivningar, där den regionala resehandboken antingen fungerar som ett slags korrelat till den stora mängden lokalguider eller, om den har tillräcklig status, som överordnad rankingdomare, inte alltid rättvis förstås, bidrar till framväxten av en turismens geografi, eller bättre, turismens geografier. Städerna själva påverkades givetvis av detta, men var samtidigt ännu i de flesta fallen på intet sätt helt beroende av det. Och precis som den mer allmänna uppfattningen om städers roll och mening förändrades dessa geografier och hierarkier med samhällets industrialisering, modernisering, ökande mobilitet och kom att införliva nya attraktiva orter som det kunde dröja länge innan de nationalistiska högtidstalen nämnde, t.ex. populära bad- och kurorter, centra för handel och nöjesliv. Att det sistnämnda innebar att andra sjönk ner i glömskan var heller inte givet eftersom det vanligtvis handlade om växande näringar, bland vilka redan mot 1800-talets slut en del changerade gamla anrika reträtter höll på att bli en särskild nisch av t.ex. turistdestinationer. Varje turistiskt orienterad stadsbeskrivning speglade och kanske även påverkade denna geografiska differentiering och hierarkisering av städer på lite olika sätt. Men samtidigt kan man som redan antytts generellt sett urskilja tre slags turistiska stadsbeskrivningar med olika ambition, karaktär och användbarhet, så också inom den tyska utgivningen. Så t.ex. måste vi påminna om alla de mer komprimerade beskrivningar i de regionala och nationella guiderna, där inte minst det historiska arvet av kyrkor, muséer och ansedda byggnader var ett närmast dominerande inslag, de mer föränderliga centrala gatumiljöerna (nya butiker, caféer, inrättningar) ofta bara gavs en kortfattad karaktäristik och själva stadshistoriken gärna stannade i god tid före guidens utgivningsår om inget nytt av närmast riksbetydelse tillkommit. I stort sett är det nog ändå dessa beskrivningar som främst lägger grunden för det

14 vi här skulle kunna kalla nationalismens eller nationskänslans geografi, samtidigt som guiderna parallellt också behandlade nya turistmål och välbesökta orter som ännu inte fått en plats där. De separata lokala stadsguiderna, ibland av förlag med en utgivning av också andra guider och t.o.m. långa guideserier, är oftast tillkomna med ungefär samma ambition och officiella anslag som de mer vittomspännande regionala guiderna hos Meyer och Baedeker, men har givetvis ett större utrymme för att fånga in många olika aspekter av städernas bebyggelser, gatuliv, föreningar, festligheter, osv. Förutom Grieben och Woerl fanns det flera andra tyska förlag runt 1900 som hade en stor utgivning av stadsguider, t.ex. Richter i Hamburg, Geuter i Darmstadt (30-tal stadsguider) och Beckmann i München (27 stadsguider). Till detta kom ett antal förlag med guider till framför allt den egna staden och näraliggande trakter, t.ex. Carly i Hamburg, Brunnemann i Kassel, Lorenz i Freiburg. För dem hade, i jämförelse med andra och de ovan först nämnda utgivarna av vägledande beskrivningar och guider till olika städer, lojaliteten till hemstaden en större betydelse. Detta gällde naturligtvis än mer när guiderna skrevs eller beställdes av städernas egna institutioner och turistbyråer, vilket också var vanligt. Två småförlag i Dresden kan tjäna som utgångspunkt för en kommentar som visar på några speciella såväl som gemensamma drag i de flesta stadsguiderna förutom den sammanfattade stadshistoriken, den obligatoriska praktiska informationen trafik, hotell och viktiga adresser (directory) samt beskrivningen av stadens omgivningar, alla tre vanligtvis med olika utrymme och omsorg i varje enskild guide. I Gottschalks Dresden und seine Umgebungen 1873 (11:e) var 78 sidor av 130 om själva staden tillägnade museer och samlingar. Meinholds mycket välmatade 25 år yngre Wegweiser durch Dresden und nächste Umgebung c 1900 (24:e) bestod förutom en omfattande informationsdel däremot bara av 20 sidor museer och 60 sidor detaljerade byggnadsbeskrivningar, då med betoning på det sistnämnda i bokstavlig mening. För handlade det t.ex. om saluhallen (Markthalle) var det tillkomst och arkitektur som gällde, inte användning och folkliv, en prioritering som troligen inte alla besökare ens på den tiden föredrog. Dock var det hela ordnat i guiden som en stads- och rundvandring (Rundgang), vilket ansågs vara ett pedagogiskt sätt att organisera översikter av det här slaget. Så presenterades också huvudmaterialet i t.ex. Beckmanns München und Umgebung c 1910 (5 promenader på 44 sidor och därefter 40 sidor museer), i Führer durch Jena (R. Peitz) och i Köln und seine Sehenswürdigkeiten 1901 (17:e, Frz. T. Hemke), den senare visserligen med mest kyrkor längs vägen Köln, om någon, var just de många kyrkornas stad, även om i varje fall nu också den mäktiga stationsbyggnaden

15 uppmärksammades. Stadsvandringar gällde också för Führer durch Kassel, Wilhelmshöfe und Umgebung (Brunnemann), Führer durch Potsdam (R. Müller), Dresden und das Elbgelände och Ludwig Wenngs Illustrirter Führer durch München, alla från c 1900, men de två sistnämnda dock med långa beskrivningar av museernas verk och föremål som lätt störande avbrott i den beskrivna rundvandringen. Trautweins Führer durch München 1922 valde istället en encyklopedisk och alfabetisk presentation av sevärdheterna, liksom Carlys Führer durch Hamburg-Altona und Umgegend c 1890, men i den senare då föregången av tre mer miljöbeskrivande promenader i staden, ett upplägg som framstår som avsevärt bättre än när rundvandringen, som i alla ovanstående fall, i stort sett bara bands ihop av bredvid, mittemot, längre fram på gatan, osv. Man kan inte säga att förlagen ovan på något radikalt avgörande sätt avvek från stadsguidernas ganska traditionella katalogartade disposition och val av målpunkter med betoning på historia och enskilda stil- och paradbyggnader tillsammans med museernas innehåll. Det finns dock ingen anledning att alltför allvarligt kritisera detta, utan snarare med tanke på tidsepoken förstå det som att enskilda byggnader och muséer verkar ha varit de nästan viktigaste attraktionerna för många samtida stadsbesökare. Woerls flera hundra stads- och ortsguider var t.ex. oftast skrivna med ungefär denna utgångspunkt enligt en upprepad mall. Modernisering Den främsta invändningen som samtiden kunde rikta mot många av lokalguiderna ovan handlade om deras svala intresse för det nya och nutida och för allt som hörde samman med de avgörande förändringar som skett inom industrin och städernas tekniska försörjningssystem, ämnen som tidigare, före modernisering och ny teknik på allvar konfronterade historiska bebyggelser och traditioner, faktiskt hade ett mer självklart utrymme i guiderna. Hurvida Richters förlag var särskilt lyhörd för detta vet jag inte, men i förlagets Hamburg-guide 1914 gavs t.ex. stort utrymme åt hamnen och dess verksamheter. Säkerligen hörde allt fler guiders orientering mot såväl aktuella nybyggen och förändringar som industri och infrastruktur ihop med att moderniseringen i vissa städer till slut ändå blev så påtaglig att även turister började se den som något de ville veta mer om. Nya storskaliga anläggningar som broar, torn, varuhus, mm aktualiserade ju nästan alltid just de visuella och kvantitativa aspekter som turismen odlade. Dessutom präglades varje region och land av en egen stämning och tillfällig kulturell orientering som gav moderniteten respektive det historiska arvet olika mening och innehåll. I det expansiva, snabbt industrialiserade Tyskland

16 kan man nog rentav påstå att moderniseringen hade börjat få en framträdande roll ända tills den nazistiska rörelsen också började ge liv åt traditionalistiska Heimat- och Blut und Boden -strömningar mot storkapitalet och allt tyskfientligt. Detta var dock mest ett politiskt taktiskt drag under rörelsens uppbyggnadsfas och riktat mot framför allt arbetsrörelsen och intelligentian, som representerade moderniteten och internationalismen. Den hätska kritiken av den moderna arkitekturen var t.o.m. något nazismen först runt 1930 anammade och gjorde till symbol för tidens kulturella förfall. Efter Hitlers maktövertagande skulle idealiseringen av de förankrade traditionella formerna tonas ner, för att framför allt i de stora offentliga byggnaderna med hjälp av klassicismens former odlas som en del av visionen om det tyska på en övergripande historiskt nationell nivå. Storindustri, storskalighet, massornas mobilisering, teknisk utveckling och modernisering blev snarare i högsta grad vad som främst gällde för den nazistiska staten, och skulle också smitta av sig på turismen och guideböckerna, även om heimatssvärmarna från kampåren långtifrån försågs med munkavle, eftersom de nog så lätt kunde hållas borta från ett praktiskt inflytande över de vitala samhällsförändringarna. Det statliga stödet till exempelvis kulturminnesvård i bred mening var överraskande blygsamt såvida det inte handlade några av de för rörelsen viktiga nationella och historiska monumenten. Turistguiderna var naturligtvis uppmärksamma på detta, och det är lätt att i de olika större guideserierna och stadsguiderna hitta exempel på hur satsningarna på motorvägar, flygväsendet (Europas mest utvecklade 1936), nya stora fritids-, fest- och paradanläggningar, m.m. ges vederbörligt utrymme vid sidan av kyrkor, museer, slott och andra vanliga besöksmål. Även om någon av de lokalkunniga entusiaster som det brukade finnas ett par av i varje stad då och då lyckades få guider till försvar för städernas historiska stadsbild förlagda, verkar det i själva verket som att stödet till förändringar och modernisering var tydligast i de stadsguider som producerades av städerna själva och de lokala turistföreningarna, i Tyskland ofta benämnda Verein des Fremdenverkehrs (föreningen för främlingstrafik), och det gällde också många guider långt före nazismen kom till makten. I dessa guider sköts nämligen stadens egna företräden och egenheter fram på ett helt annat sätt än i t.ex. guider av Greiben eller Richter, vilket givetvis inte var överraskande, eftersom varje sådan guide också ganska tydligt var, som vi skulle säga idag, reklam och marknadsföring. Det gjorde alltid guiden själv som varudeklaration mer aktuell, mångsidig och betydelsefull, ofta kanske på bekostnad av redovisningen av kulturarvets alla märkvärdigheter. Guiderna skröt inte sällan med rätta om sina nya stationer, broar, teatrar och anläggningar, men kunde givetvis lika gärna ha varit

17 uppdaterade försvarsskrifter för städer som borde, endast kunde eller ansågs kunna säkra sin plats i stadshierarkin som bärare av historia. Den väl genomarbetade guiden om lilla Rothenburg av H. Kling (3:e) är exemplarisk härvidlag och blir i en serie guider och beskrivningar om landets historiebärande stadsklenoder t.o.m. tryckt i gammaltysk frakturstil, med hela sin övriga design ett uttryck för en museal ambition av nationell betydelse. Strömmen av illustrerade enkla informationsbroschyrer och korta adresskalendrar om olika orter med en färgglad karta och framsida var också ymnig, men kunde i nog så många fall ge riktigt träffsäkra bilder av städerna. Leipzig und Umgebung c 1896 lyfte med en mer modern design verkligen fram staden som stor välutrustad mässtad och ett verkligt skyltfönstret för framtidens landvinningar. Grafiskt skedde det än mer övertygande i en folder där olika specialkartor och program passande nog vecklades ut som ett tittskåp (Leipzig, till bl.a. höstmässan Leipziger Messamt). Broschyren Mannheim, Die schöne Stadt am Rhein und Neckar från mitten av 1930-talet låter motorvägen rakt in i centrum och direkt ut ur densamma, dvs ut på landet bli ett uppmärksammat tema. Författarna till Führer durch Duisburg a. Rh. hade förstått att en stor karta med också alla hamnbassänger lätt avlästa och tillgängliga i detalj var både lockande och oundgänglig. Munich 1906 hade getts en helt egen tematisk indelning i mellanrubriker som skulle kunna ha varit hämtade från t.ex. en Stockholmsguide av idag (Vårt München, München som en hälsosam plats att bo på, Anteckningar om bostadsbyggnade och stadsliv, Utbildning, osv.). Den lokala hotellföreningens Offizieller Führer durch München 1920, hade valt en ännu mer tematisk indelning med t.ex. rubriker till avsnitt om staden som hem- och bostadsort eller rekreationsoch nöjesort. Schellers officiella Führer durch Bremen för Fremdenverkehrs-föreningen 1912 (25:e) täckte på 159 sidor upp staden både in till minsta hamnbassäng och ut till senaste förort. Det finns all anledning att tro att dessa stadsbeskrivningar var minst lika viktiga för framväxten av en tysk nationskänsla som guiden ovan till ett Dresden fyllt av museer eller ett Köln av kyrkor. Stadskartor Som komplement till stadsguidernas texter och disposition utvecklades också arbetet med stadskartorna. Ur turistens ögon handlade det bl.a. givetvis om kartornas läsbarhet och grafiska utformning. Ett ekonomiskt sett ganska lyckat och populärt exempel härvidlag i enbart grafisk mening var uppenbarligen de Pharus-planer som på stora kartor i färg gav kollektivtrafiksystemens linjer särskilt tydliga markeringar (tåg, spårvagn, buss), med

18 tågstationernas illröda skjul som främsta kännetecknet, men överraskande nog inte särskilt mycket mer. Medan tydligheten i detaljer och t.o.m. skönhet var en målsättning, var också en del förläggare runt 1900 förvånansvärt upptagna av att introducera olika sätt och metoder för att hitta rätt gata och adress på guidernas stadskartor. Nummer och bokstäver på kartan med förklaringar bredvid hade tidigt blivit otillräckliga när kraven på att det mesta lätt måste kunna lokaliseras på kartorna och under 1800-talets lopp hade äldre teckenförklaringar oftast ersatts av alfabetiskt gatu- och byggnadsindex eller register med angivna platser på kartan, dvs de koordinater och rutor i kartornas rutnät av korsande vertikala och horisontella linjer som getts en bestämd nummer- och bokstavsordning i kartornas marginal. Rutorna var dessutom ofta i en enkel och enhetlig skala som motsvarade t.ex. 400 meter och underlättade avståndsberäkningen. Att vissa kartografer i början lanserade metoden som om den vore en patenterad uppfinning förhindrade inte att den snart blev legio och i all enkelhet är det än idag. Kartograferna befann sig emellertid runt 1900 i en tid med alla allt större städer i hård konkurrens med varandra, varför exempelvis en ny front för tävlan blev både ökad informationstäthet i gatuindexet och bättre metoder för att förkorta tiden och steget mellan index och karta för användaren. Engagemanget och uppfinningsförmågan visade hur angeläget det ansågs vara att anpassa sig till de allt större städerna med alla sina utvidgade och överlagrade trafiksystem, men också hur stor tilltron var till de nya orienteringstekniker och knep som fanns. En variant annonserades t.ex. med särskilt eftertryck som Moment Orientierungs-Plan (D.G.R.M.)och förutskickade ögonblicklig träff vad gällde sökandet efter indexets adresser på kartan. Den senare (Dortmund, Düsseldorf, etc. ca 1910) delades in i fyra separat utvikbara delar, i sin tur utvikbara i ytterligare fyra delar med tydligt numrerade mindre rutor. I princip handlade det hela enbart om ett sökande i två steg och skalor, något som även långt senare på 1930-talet bl.a. dyker upp som det berömda Cito-systemet tillämpat på bl.a. Rotterdam (Cartografisch Uitgeversbedrijf fa. H. van Diehlen). Troligen var förfarandet i båda fallen patenterat, om än kanske endast till namnen, och särskilt många efterföljare fick det aldrig, även om t.ex. Grieben gjorde pincipen med två skalor närmast obligatorisk i sina guider med hjälp av en linjalliknande Sucher (sökare) som lades ovanpå kartan (och oftast än idag orörd snällt sitter kvar i sin ficka i de gamla guiderna). Några guider hade även fasthäftade numrerade band som kunde röras fritt över kartan till rätt läge. Plan eller system Instané var ofta namnet hos de som trodde sig ha hittat den kortaste vägen. Snart var dock tiden inne för den mest effektiva, dock platsbundna sökningen:

19 järnvägsstationernas stora stadskartor där man med ett tryck på knappen för byggnader, torg och gator ser dem lysa på kartan. En s.k. Monument-plan över Hamburg från Ch. W. Brandts Verlag (kartan signerad Carly) satsar istället på index som också anger de spårvägs- och ångbåtslinjer som följer eller angör respektive gator, ofta bra att veta förstås, men något annars kartan genast brukar visa. Något mer avancerad var senare Köln. DUX Industrie-, Verkehrs-, Führer-Plan, där indexet också anger både gatornas läge på kartan och koppling till de spårvägs- och busslinjer de trafikeras av med även tillhörande ändhållplatser, samt att kartan visar alla linjer separat. Dvs istället för en (1) linje på kartan med ofta massor av siffror för respektive linjer, massor av linjer bredvid varandra med endast en siffra för varje som kunde följas till ändstationerna. Också det bra givetvis, men heller aldrig på några andra allomfattande kartor senare, och det naturligtvis för att kartorna nu visuellt kom att domineras av de tjocka spårknippena i centrum, som innebar att hela kvartersstrukturen där töjdes ut våldsamt. DUX-kartan är troligen från så sent som 1950-talet och att producera separata kartor för de olika trafiksystemen hade nu sedan länge blivit ganska vanligt, vilket också gjorde att de lättare kunde införlivas i stadsguiderna, även om det fanns en merkostnad att avväga. Vanligast tycks det hela enkelt ha varit att fylla på indexet med uppgifter, vilket även det kunde lanseras som ett särskilt system, som t.ex. Brabo hos A. Stappaers i Holland. För förläggarna av kartorna räckte det i konkurrensen emellertid inte med detta. Det handlade också om att att göra umgänget med de allt större vikta kartorna både i guiderna och i lös form mer bekvämt, dvs om en sfär av rent praktiskt experimenterande där indelningar, ordningsföljd, montering och vikvek tycktes kunna revolutionerna hela hanteringen och där tidigare framsteg för guidebokens del var stadskartans indelning i stripps att veckla ut eller atlaser som separata delar, med de senare ibland mer lätthanterliga genom en annan minirevolution inom bokproduktionen överhuvudtaget: sågtandningen (föregången av påklistrade flikar). I de enskilda stadskartornas fall hade det historiskt sett t.ex. handlat om kartans tillskärning i likformiga delar monterade på väv och lätta att vika ihop. Det kostade extra givetvis. Och dessutom var kartorna precis som de stora vikta kartorna på papper alltid förenade med olägenheter, både i jakten på översikts- och helhetsbilden och på enskilda avsnitt, med resultatet vanligtvis att hela kartan måste vecklas ut. De två första exemplen på Moment Orientierungs-Plan ovan var givetvis ett sätt att lösa problemet genom att man valde att vika ut olika flikar av kartan, och man kan i princip tänka sig en stadskarta över en storstad

20 med ett växande antal flikar i olika riktningar, men knappast något mer lätthanterligt än t.ex. en atlas. Ett annat försök att överkomma problemet var t.ex. Baedekerstripen som med stadskartan i flera vikbara band efter varandra i guiden (som äldre tiders panoraman) drogs ut ett i taget, med förbindelserna nord-syd som ett problem (men inte värre än i atlasen). Som lös karta var ett bättre val då ofta den s.k. italienska modellen med en lång lite högre stripkarta mellan hårdare pärmar och en lika stor vikt del som fortsättning och baksida (eller bara tryckt på baksidan), vilken liksom framsidan på ett bra sätt kunde läsas enligt dragspelsmetoden, men som krävde att allt måste dras och vikas ut en gång innan sambanden mellan de två banden kunde studeras, något som givetvis aktualiserade huvudproblemet om ytterligare en eller flera parallella strips adderades. Ett mer intressant, kongenialt och faktiskt överlevande initiativ togs dock här av bl.a. däckfirman Continental, som lanserade kartor med s.a.s dubbel vikning av kartan i horisontell riktning för successivt olika delar i bestämd ordning och därmed möjliggjorde en fördubbling av ytan på den karta som kunde visas. Metoden skulle dessutom utvecklas av det förlag som verkligen blev mästaren inom vad vi skulle kunna kalla den kartografiska origamin, nämligen Falk-Verlag i Hamburg, vars Falkplan troligen många stött på, men inte alltid orkat lära sig använda. Skillnaden nu var att kartan också delades upp i fristående sektioner vertikalt, som endast hängde ihop med varandra beroende på läget för de längsgående vikningarna. Även mini-planer för bröstfickan producerades. Motståndet mot metoden låg naturligtvis inte bara i att det varje gång krävdes att snabbt hitta rätt del av kartan, utan att det hela aldrig erbjöd full överblick av allt om man inte vågade dra ut hela kartan från ena hörnet och riskera att få ett omständligt arbete med att därefter pussla ihop alla vikvecken i rätt ordning. Ingen av de illusoriska eller verkliga innovationerna ovan kan väl sägas ha haft någon direkt återbäring på frågan om nationell identitet för någon annan än den som ville se ansträngningarna som ett bevis på tysk företagsamhet. Nationsguiderna Tänker vi på förstärkningen och framväxten av en tyska nationell identitet, där möjligen regional- och lokalguiderna kan ha fyllt en funktion som bekräftelse av ett topografiskt och kulturellt variationsrikt land, vill man gärna tro att den nationsguide som Baedeker började ge ut 1906 med nyutgåvor 1909, 1913, 1925, 1932 och 1936 gav denna mångfald och rikedom ytterligare mening. En viss roll hade den säkerligen, även om avsikten främst var att ge de tysktalande turisterna som reste mycket en komprimerad översikt av landet (67 stadsplaner i